Fäderneslandet

Och Petter Jönsson, han såg i "Fäderneslandet"
att ämbetsmännen förstört det nordiska landet.
Då blev han ledsen och tänkte: jäkeln anamma,
jag tror jag kilar min väg och det med detsamma.

- Ur Magnus Elmblads populära visa Petter Jönssons resa till Amerika (1887)

Om man studerar tidningar för en 100–150 år sedan stöter man ideligen på Fäderneslandet. Man får snart ett bestämt intryck av att det var något särskilt med den. Det är inte att överdriva.

Vi flyttar oss några decennier framåt i tiden, då huvudstaden hade såväl spårvagnar som springpojkar. Kåsören är på en av de förra och ser en av de senare stå och läsa en tidning. Fäderneslandet, närmare bestämt. Följande samtal utspelas:

– Vad är det där för en tidning? sade jag. Är den trevlig?

Han tittade upp och svarade med ett brett leende:

– Nää, men den är skojig, för den är så fräck. Här står om — — —

Och så fick jag till livs en hel del förbaskat skvaller. Rått och lömskt serverat. Det var som om slemmiga paddor kröp omkring på den hyggliga spårvagnen och som om otäcka ormar slickade med kluvna tungor.

– Fy sjutton, så'n smörja! sade jag.

– Ja, men det är humor, sade ynglingen och försjönk återigen i sitt ruskiga blad.

- Mollie Faustman skriver under signaturen Vagabonde, DN 21 september 1926

Fäderneslandet var noga räknat inte en tidning utan flera; det tacksamma namnet återanvändes. Men den första inkarnationen 1830, utgiven bara några dagar före Aftonbladets premiär, har inget gemensamt med de senare. De intressantaste Fädernesländerna förekom från 1870-talet fram till 1930-talet, med en svacka i mitten. Tidvis hade den en upplaga på 15 000; det låter inte mycket, men var tillräckligt för att göra den till en av landets största tidningar.

Någon, det kan ha varit Torbjörn von Krogh, beskrev Fäderneslandet under denna tid som "politiskt på sitt vis radikal, ständigt kritisk mot myndigheter och ämbetsmän men också ytterst begiven på skandal och personförföljelse". Detta sammanfattar essensen av Fäderneslandet: Alert och stridslysten, taggarna ständigt utåt, någon man kan sympatisera med så länge den ägnar sig åt saker man sympatiserar med — för att nästa ögonblick lägga samma energi på saker man absolut inte sympatiserar med. Det förklarar också varför den ibland kallades Fanderseländet, ett av de finaste anagrammen i Sveriges historia.

Man kan få ett intryck av det hela om man läser vad "Vagabonde" skrev några dagar senare:

Hur är det möjligt att ett sån't där blad får terrorisera hyggligt folk till egen vinning och till en dålig läsekrets förnöjelse? Fäderneslandet ringde samma dag min artikel stod i Dagens Nyheter upp min mamma och frågade henne om hon visste "vilken rutten dotter hon hade". [...] Vad som förvånar mig är att hyggligt folk ofta är på något vis ängsliga för den där publikationen. Det är ju löjligt. Stig fram och vittna i stället! Att "komma i Fäderneslandet" anses visst på sina håll vara något genant. Kära människa, det är väl snarare en heder!

- DN 25 september 1926

Ofta talas om tidningar och journalistik "förr i tiden" som vore det ett rosenskimrande ideal, måhända ouppnåeligt i vår solkiga tid. Men stora delar av dagens skymningspress och halvbloggar når inte upp — eller snarare ner — till Fäderneslandets nivå. Som när de besvarar Mollies kritik:

Jag tror mig också veta en del om ert ursprung — som möjligen i någon mån förklarar er perversa läggning ... Misstar jag mig inte, så var er herr pappa oäkta son till salig Aftonblads-Hierta. Ni har följaktligen riktiga "tidnings-anor", så till sägandes, — och vad beträffar begreppen "skandalblad" och "skandal-skriverier", så erkänner jag villigt, att en sondotter till Aftonblads-Hierta, anställd hos f.d. Rulle Walls blad, i dagligt tal kallat "Madam Andersson" verkligen bör känna sig riktigt på sin mammas gata, när det gäller att ta mun full och bara skälla — bara skälla. —

Det är synd om Er, lilla Fru Mollie, tycker

Bolstervar v. Rosen

- Fäderneslandet 29 september 1926

Jag vet inte om vår tids okvädingsord är bättre, men de är åtminstone annorlunda.

För ytterligare smakprov kan den hågade botanisera i länken bland källorna (fritt att läsa t o m 1906, med de njugga regler som tillämpas). Stilen är ofta friskare och mer lättläst än man kanske tänker sig dagstidningar vid förra sekelskiftet. Vad innehållet beträffar ... Ja, läs själva.

En tidning kan skaffa sig fiender på många sätt. Att angripa andra tidningar är och förblir ett av de pålitligaste. Flera gånger försökte olika tidningskonstellationer att sabotera för Fäderneslandet. Ibland kunde man se otippade vapenbröder, som syndikalistiska Arbetaren och icke-syndikalistiska Svenska Dagbladet. Jag vet inte hur diskussionerna gick om press- och yttrandefrihet, på eller utanför redaktionerna. Och jag har svårt att föreställa mig hur de skulle ha gått om motsvarande aktörer försökt sig på något liknande idag.

Den kampanj som till slut tog skruv var den som Mollie Faustman inledde med kåseriet ovan. Hösten 1927 lades dåvarande Fädernesladet ner. Chefredaktör Carl Sigfrid Dahlin (ibland kallad Skan-Dahlin) gjorde ödesåret 1933 ett nytt försök att ge ut tidningen, samtidigt som han grundade Nationalradikala Samlingspartiet. Det gick inget vidare. Den sista omgången av Fäderneslandet inträffade så sent som 1952–1954.

Källor:

• Wikipedia: Fäderneslandet
• Per Eric Mattsson, "Tidningen som Mollie sänkte", Wendelas vänner, nr 19 januari 2002
• Åtskilliga nummer av Fäderneslandet från olika tider finns på KB:s digitala presslägg