Den 9 augusti 1954 hade bildtidningen LIFE ett bildreportage från Helsingörs slott. Vinklingen hade givetvis med Shakespeare och Hamlet att göra. Och eftersom det var LIFE så var bilderna förstklassiga.
Drottningens klädkammare, där Hamlet mördade Polonius bakom draperiet.
En trappa som leder ner till slottets djupaste källare.
Här hittar vi två danska soldater med metalldetektor. (Varför soldater nyttjades nämns inte, jag kan tänka mig flera anledningar.) Mannen t v är kryptoanalytikern Ib Melchior. Och det är hans förtjänst att vi alls läser reportaget. För även om Shakespeare och Hamlet alltid är aktuella hade man en särskild anledning till reportaget: Rubrikens ”Hamlet Enigma”.
I have long admired the works of Shakespeare and my training in cryptography and cryptanalysis with the OSS [Office of Strategic Service, föregångare till CIA] during World War II gave me the technical knowledge I needed to try to discover a secret message in the verse. I worked on it for seven years in my spare time.
- Ib Melchior, LIFE 9 augusti 1954
Vilken ”vers”? Den vi hittar i England, Warwickshire, Stratford-upon-Avon, Holy Trinity Church, William Shakespeares grav, stenen som täcker den, och som en gång (mer om detta senare) fanns inhackad på den. För folk som letat koder av olika slag i Shakespeare skrifter, inte minst ledtrådar till hans sanna identitet (många tror att Sir Francis Bacon (1561–1626) skulle ha skrivit Shakespeares dramer), har gravstenen utgjort nyckeln, eller ett chiffer vars lösning ger nyckeln till lösningen ... Och en av dessa Shakespeare-grävare var Ib Melchior.
Melchior beskriver sitt dekrypteringsarbete i bedövande detalj. Här följer en kortkort sammanfattning.
Melchior utgick ifrån den ursprungliga gravstenens egendomliga blandning av versaler och gemener. Han räknade antalet av varje sort och fick fram en talserie: 1, 3, 1, 7, 1 ... Efter att ha hittat nyckelord som ”Elsinore” och ”Amlet”, och tolkat TY-tecken (the) som byte av chifferalfabet, trodde han sig kunna översätta talen till följande text: elesennrelaedewedgeeereamleetedeeasen. Sedan han tagit bort ”obvious nulls” (tecken som inte betyder något), delat upp i ord och moderniserat stavningen, fick han fram följande:
Elsinore laid wedge first Hamlet edition
Poängen är att den äldsta utgåvan vi har av Shakespeares dramer finns i den First Folio som gavs ut 1623, några år efter bardens död. Det måste ha funnits tidigare, om inte annat de som skådespelarna använde på teatern och, mest lockande av allt, originalen som William Shakespeare själv skrev. Det var något i den stilen som Melchior trodde sig ha funnit en skattkarta för. Och som han fick någon på LIFE att tro på tillräckligt mycket för att skicka honom (och en fotograf) till Danmark för att gräva.
Det är därför man ser Melchior med danska soldater i ett av de två kilformade utrymmena man identifierat i Helsingörs slott. Och det är därför han här sitter nere i en grop, mellan de två danskar som grävt den.
Vad man hittade? Småbitar av blandat järn och rost. Och ”a box-shaped mass of fibrous material surrounded by clay and filled with sand”. Detta material togs under stort ståhej till New York, analyserades och konstaterades vara bandtång. Eftersom man grävde i slottets källare, strax intill Öresund, var marina fynd som sand, lera och tång inte så märkvärdigt. Melchior konstaterade att bandtång använts för att paketera ömtåliga föremål, och funderade vidare på om fyndet en gång kunde ha varit Hamlet i förstaupplaga. Så långt kom detta skrattretande skattletande.
Här har vi gravstenen i Holy Trinity Church, med en rent versal text. Originalet lär ha försvunnit en gång i tiden och ersatts med ett nytt, vars inhuggare inte brydde sig om upper och lower case. Men originalets text finns bevarad i avskrifter. (Denna bisak var märkvärdigt svår att gräva i; om det nu är så det gått till så borde den ha fått mer uppmärksamhet än den fått.)
Att Melchiors skattletande glömts bort är dock vad den förtjänat.
Artikeln genererade flera insändare. Som avrundning en av de finare, publicerad i LIFE den 30 augusti 1954.
Källor:
- David Kahn, The Codebreakers (Macmillan 1968), s 750–751
- LIFE, 9 augusti 1954
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar