2015-12-20

Hur datorer blev en killgrej

Häromdagen läste jag en kolumn som fick mig att fundera.
När blev datorer och programmering en killgrej? Vem bestämde det?

Svaret hittar jag i NPR:s podcast "Planet Money: When women stopped coding". Och svaret är nästan exakt 1984. Innan dess var kvinnorna de främsta programmerarna – killarna var mer intresserade av att bygga strömkretsar och hade lämnat mjukvarufältet öppet för kvinnliga snillen. Men 1984. Då kom de första persondatorerna och lanserades som "leksaker för pojkar". Föräldrarna köpte det rakt av och boom, så hade killarna fått flera hundra timmars programmerande innan tjejerna ens hade fått ett eget login.
- Hillevi Wahl, Sluta ge tjejer Nobelpris i glädje, Metro 16 december 2015

(En detalj: De första datorerna som var överkomliga för privatpersoner, för hobby- och/eller kontorsbruk, kom i mitten/slutet av 70-talet. Några modeller och år som utmärker sig är den i USA oerhört populära Apple II 1977, IBM PC 1981, Commodore 64 1982, och Apple Macintosh 1984. Sådana datorer började bli heta i Sverige (och "därom kan jag ge besked/om herrn så vill, ty jag var med") omkring 1980, eller några år efter USA.)

Hur som helst. Två påståenden görs:
  • Fram till början av 1980-talet var datorer unisex, eller hade rentav haft en kvinnlig övervikt beträffande programmering.
  • I början av 1980-talet bestämde sig försäljare och reklamfolk för att hemdatorer var en killgrej.
En podcast anges som källa. Här har vi den:
A lot of computing pioneers — the people who programmed the first digital computers — were women. And for decades, the number of women studying computer science was growing faster than the number of men. But in 1984, something changed. The percentage of women in computer science flattened, and then plunged, even as the share of women in other technical and professional fields kept rising.
- Planet Money: When Women Stopped Coding, NPR 21 oktober 2014

Obs, länken ovan går till en längre text med en nedklippt podd (under 5 min). Det finns förvirrande nog även en annan version When Women Stopped Coding, NPR 17 oktober 2014, med kortare text men längre (17 min) podd.

De tar upp flera fall där kvinnor som var nyfikna på datorer och började läsa datavetenskap i början/mitten av 1980-talet upptäckte att alla manliga studenter på kurserna redan kunde en hel del om hur maskinerna fungerade eftersom de hade datorer hemma. Flickor hade sällan hemdatorer eftersom de (dyra) grejorna marknadsfördes som leksaker åt pojkar, med många män och killar i annonserna, desto färre tjejer och kvinnor (och då som morsor, bikinibrudar eller andra staffagefigurer). Att de marknadsfördes som killgrejor berodde just på att de sågs som leksaker: "like toys everywhere, there was a strong gender preference". Detta fick föräldrar att endast förse sina söner med datorer, vilket i sin tur är den enda anledningen till att datorer än idag har en avsevärd manlig dominans. Får vi veta ... Är det sant?

Här är ovan nämnda diagram, med andel kvinnliga studenter i computer science i rött:

Inte mycket att snacka om? Jag har inte sett rådata för att bedöma om exempelvis datavetenskap fick betydligt fler studenter från början av 1980-talet. Notera att högskolorna länge var manliga bastioner oavsett ämne ... Eftersom det just inte fanns några andra tillfällen att börja ägna sig åt programmering ö h t förrän mot slutet av 1970-talet som sagt så var en manlig dominans vad man kunde förvänta sig.

Hur grabbig var då datareklamen vid den tiden?



Det är inte svårt att hitta enstaka exempel på reklam som är bättre än det intryck podcasten fått. Även om det grabbiga förvisso är norm.

Men formade reklamen verkligheten, eller anpassade den sig efter den? Var inte den maskulina dominansen i datorernas värld fullkomlig även på den här tiden?

Vi börjar från början. Så här kunde det se ut på 1940-talet:

När omfattande beräkningar behövde göras har man sedan urminnes tider fått ta till folk, kallade räknare eller på engelska computers. Utöver matematiska färdigheter krävdes noggrannhet och tålamod, arbetet var långtråkigt och som regel illa betalt; kort sagt, ett kvinnoyrke. Så småningom fick de maskiner till hjälp, som på bilden ovan en så kallad differentialanalysator (mer en elektrisk räknesnurra än en dator-prototyp). De två räknarna till vänster heter Kathleen McNulty och Betty Holberton. Båda skulle några år senare få arbeta med ENIAC.

Jean Bartik och Frances Spence vid ENIAC. Det föll sig naturligt att de som arbetat som räknare, för hand eller maskinellt, fick ansvaret för motsvarande arbete på de programmerbara elektronhjärnorna. Den mest kända var Grace Hopper som programmerade Harvards Mark I vid samma tid, för att några år senare skapa den allra första kompilatorn (typ) och vara med om att ta fram specarna för högnivåspråket COBOL.
[Intervjuaren]: There were quite a few women there doing programming?
Shutt: They were all women. In the office where I worked, the only male was a very handicapped young man with cerebral palsy. He was the only male in that office. They were all women. The women who had worked the desk calculators were now programming ENIAC, and ORDVAC, and EDVAC. But that's because it was left over from the war; it was the "Rosie the Riveter syndrome" still.
- Pionjären Elsie Shutt intervjuas av Janet Abbate 2001 för IEEE History Center, Hoboken, NJ, USA

Men sedan? När kriget tagit slut och skaror av ingenjörer och framtida programmerare återvänt till det civila, och datormarknaden samtidigt påbörjat sin hisnande utveckling?

Podcasten tog upp några enstaka fall så vi kan göra detsamma.

Här är en del av personalen på det historiska datorprojektet på Institute of Advanced Study, Princeton, 1952.

Ingenjörsgänget från samma projekt, de som tänkte ut och byggde hårdvaran. Längst till höger nyckelpersonen John von Neumann, vars namn fortfarande används om arkitekturen på den mojäng som du läser denna text med. (Och nr 5 fr.v. är institutets dåvarande chef, J. Robert Oppenheimer.)

Elsie Shutt igen. Hon startade 1958 Computations, Inc. (CompInc), ett av de första mjukvaruföretagen över huvud taget. De anställda var alla kvinnor som jobbade hemifrån. Företaget fick en rad uppdrag, även inom försvaret och NASA. (I den länkade intervjun finns fantastiska beskrivningar av arbetet med tidens ångdatorer, rekommenderas varmt!)
So how did women go from being the centre of the computing world, the pioneers of the industry, to being sidelined?
- Planet Money-podden

Men även om det inte är svårt att hitta mängder av kvinnor i datavärlden så verkar det som om det bara var de allra första åren som de var många och tongivande. Shutts firma var undantaget, inte regeln. Det var därför den blev omskriven (som i Business Week 1963).
By that time [i mitten av 1950-talet], in Clippinger’s department at Raytheon, it was about 50 percent men and 50 percent women — and it really amazed me that these men were programmers, because I thought it was women’s work! Isn’t that interesting? The women who were there [were] women who had learned to program in that first wave, which I was in at Aberdeen.
- Elsie Shutt, ibid.
My feeling is: first it was all women, and then it was fewer women, and now it’s more equal. [...] The thing that I say that surprises everyone is that I thought it was a woman’s field at first, and I do think it was. And then men discovered that it was really interesting.
- Elsie Shutt, ibid.

Ett namn som nämns i förbigående får sin förklaring på en annan plats:
Interestingly, Shirley abbreviated her first name to 'Steve' in business transactions and found herself getting better responses. It was only when Shirley was face-to-face with clients that they realised she was female. Her identity as 'Steve', which would have indicated male-ness to the unknowing, would then have had an impact on her success as a software entrepreneur. This suggests that computing was already beginning to take a masculine tone, despite historians suggesting that computer science was stereotyped as feminine in the mid-19th [...skrivfel för 1900-talet..?] century.
- Tasnuva Bindi, Women didn’t just recently start coding, they actually STOPPED coding decades ago, Startup Daily 24 februari 2015

 Margaret Hamilton basade för utvecklingen av Apollo-programmets mjukvara.
Then, as now, “the guys” dominated tech and engineering. Like female coders in today’s diversity-challenged tech industry, Hamilton was an outlier.
- Robert McMillan, Her Code Got Humans on the Moon — And Invented Software Itself, Wired 13 oktober 2015

Så: Vad som än hände med sökande till datavetenskap i början av 1980-talet så förefaller det allt som om datorer vid den tiden länge varit en killgrej.

Å andra sidan fanns det, den grabbiga hackerkulturen till trots, inte så få framstående kvinnliga förmågor i facket. Jag hade ingen aning om att man på 1960-talet kunde hitta tillräckligt med hemmafruar som ville och kunde programmera tidens minidatorer och mainframes för att driva ett bolag. Och att de flesta av de tidiga programmerarna var kvinnor torde få känna till. Mycket att gräva i och fundera på, som sagt.

8 kommentarer:

Susanne Hultman sa...

Jag pluggade som ev av få tjejer lite programmering 1982 inom det som då kallades TDB (teknisk databehandling). Det fanns också om ADB (administrativ databehandling) och där fanns många kvinnor. Kan namnen på kurserna ha haft betydelse för könsuppdelningen?

Hexmaster sa...

TDB finns faktiskt fortfarande: "hur man med datorer utför simuleringar baserade på matematiska modeller" enligt kursbeskrivning hos Uppsala u. Det låter avgjort annorlunda än ADB som väl närmast motsvarade datorisering för kontor.

Jag vet inte i vilken utsträckning folk går mer efter namn än innehåll men visst spelar båda roll.

Anonym sa...

Hillevi Wahl tycks inte begripa kapitalismens grunder; säljarna och tillverkarna vill ha så många kunder som möjligt. Om programmering var en stor grej bland båda könen, varför skulle man avsiktligt göra sig av med halva kundunderlaget?

Sensemaker

Hexmaster sa...

Nja. Nog finns det exempel på att de fria marknadskrafterna inte alltid varit under av rationalitet utan tvärtom satt krokben för sig själva pga fördomar och annat. Jag ifrågasätter sannerligen inte om det hade kunnat vara sant, utan om det är det.

Anonym sa...

För all del. Det är väl inom det möjligas gränser att de stora datatillverkarna och försäljarna totalt missbedömer vilka sin kundkrets är och felaktigt tror att nästan alla är män medan i verkligheten majoriteten är kvinnor. Att de sedan skulle låta bli och undersöka den saken innan de gör en stor kampanj som framställer datorer som något väldigt grabbigt är väl långsökt men inom det möjligas gränser. Att denna kampanj sedan skulle vara så framgångsrik att kvinnor permanent är bortskrämda från programmering -de är ju lättskrämda de små liven (obs ironi!). OK, MYCKET långsökt men inom det möjligas gränser.

Denna groteska inkompetens och trefaldiga långsökthet är väl inte fysiskt omöjlig.

Som jag läser Hillevi Wahl verkar hon dock gå ett steg längre och påstår att datortillverkarna och försäljarna bestämde att datorer skulle vara en killgrej och med vett och vilja (och till betydande kostnad) såg till att det blev så. Det förutsätter ju att alla större datortillverkare och datorförsäljare en dag vaknade sa: "Jag vet, vi spenderar en förmögenhet på en dyr kampanj som halverar vår kundkrets för vi hatar att tjäna pengar nästan lika mycket som vi hatar kvinnor."

Så fungerar inte kapitalismen.

Sensemaker

Udda Boktips sa...

När jag läste artikeln blev jag påmind om när jag som doktorand uppmärksammades av en portugisisk kollega på att i hans hemland var det mycket vanligt med kvinnor på de datavetenskapliga institutioner och att han var överraskad över att det i det jämställda Sverige var annorlunda. I diskussionen framkom också att datavetenskap inte sågs som fint eller speciellt teoretiskt avancerat utan mer betraktades som en yrkesutbildning. Vad som var hönan och ägget av dessa båda saker lyckades vi inte reda ut.
Våra insikter påminde alltså mycket om dem som presenteras här: http://patitsas.blogspot.se/2013/10/why-are-there-more-women-in-cs-in-other.html

Swedishsax sa...

En välskriven och tänkvärd artikel. I förbifarten: herr Oppenheimer hette J Robert, inte Robert J. J för Julius, för övrigt.

Får man sedan komma med lite anektodisk bevisföring har jag inget minne av att det var en massa lättklädda damer i hemdatorreklamen på 80-talet. Däremot framfördes det som ett säljargument att hemdatorn skulle vara ett utmärkt ställe att spara sina recept på.

Jag undrar i stället om en bidragande orsak kan vara att när persondatorerna började dyka upp ute i arbetslivet var det cheferna (företrädesvis män) som fick tillgång till dem, och däremd orsak att börja intressera sig för dem.

Hexmaster sa...

J Robert. Det visste jag ju. Egentligen...

Lättklätt i datorreklamen: Det var säkert mer sådant i USA än i Sverige.

För en koll på läget här hemma under förra delen av 1980-talet, se den finfina samlingen inscannat material på Stonans scanningsprojekt.