Slagrutor III

Flertalet av mina läsare veta kanske icke, vad som menas med en slagruta. Jag vill förklara det under ett avlägset och som jag hoppas ohörbart morrande över okunnigheten som trots folkskolor, präster och tungomålstalande ännu vidlåder vårt älskade fosterland. En slagruta är en kvist av ett träd, en kvist bestående av två grenar. Denna kvist kan vara av vad trädslag som helst, men traditionen förmäler att den bäst skäres av flogrönn, d. v. s. en rönn som kommit att slå rot i någon gammal trädstam, alltså en parasitrönn. Flogrönnskvistarna äro effektivast om de skäras under nymånens skimmer. Men det går lika bra med andra trädslag, kanske bäst med vide, näst flogrönn. Jag har sett folk försöka med al- eller tallkvistar. Bäst äro de färska, men gamla män ha försäkrat, att det lyckas även med torrt björkris.

Alltnog — man fattar kvisten, avancerar sakta, och då man passerar en källåder, måste kvisten böja sig nedåt. Man må anstränga sig att hålla emot hur mycket som helst — den sänker sig och går till och med av, om man gör motstånd. Där den sänkt sig, kan man lugnt gräva sin brunn, den måste ge vatten.

- Albert Engström, Slagruta, En bok till (1942)

Slarvigt läst kan stycket ge intryck av att Albert trodde på slagrutor. Så var icke fallet.

- Slagruta! invände jag, berättaren, tror ni på sånt här utåt havet än?

Det blev cirka fem sekunders tystnad. Häradsskrivaren, disponenten och trädgårdsdirektören vidöppnade sina beslöjade ögon och stirrade på tvivlaren. Xylografen, som öppnat sina på glänt, slöt dem igen, medan ett outgrundligt leende spelade under hans gula hängmustascher.

Så häradsskrivaren: - Tror du inte på slagrutan?

- Nej, min gosse, det gör jag inte. Hur vill du förklara, hur vill du inbilla gammalt folk och en gammal kamrat därtill sådant där? Tror du på den?

- Visst fan, därför att jag sett hur den fungerar.

Att han tycker sig behöva beskriva slagrutan för många eller rentav flertalet läsare är intressant. Visste man inte vad en slagruta var på 1940-talet? Eller det lilla "än" i början av det andra citatet. Avses gamla vidskepelser i allmänhet eller är det något mer konkret?

Man kan få för sig att folk "förr" var mer vidskepliga, eller till äventyrs mindre, men det enda som är konstant är att värdelösa påhitt alltid kommit och gått. En kontroll med den stora ugglan visar att slagrutor hade en sorts boom i början av 1900-talet.

Ehuru tidtals tämligen ur bruk, har den dock allt fortfarande anlitats och vid vissa perioder åter kommit i liflig användning äfven in i senare tid. Särskildt blef detta i början af 1900-talet förhållandet i Tyskland, där en litterär strid om slagrutans värde uppstod, och därifrån spred sig rörelsen äfven till Sverige, hvarest slagrutans betydelse ännu för ett eller annat år sedan rätt ifrigt diskuterades. I st. f. de gamla magiska reglerna trädde nu "rationalistiska" sådana, t. ex. att slagrutemannen icke fick bära gummigaloscher, emedan dessa inverkade isolerande. Man hade således mer eller mindre medvetet kommit till den åsikten, att förmågan egentligen icke låg i kvisten, utan fanns hos bäraren, hvilken måste besitta vissa särskilda egenskaper.

- Nordisk familjebok: Slagruta (1917)

Ett fint inlägg i den svenska diskussionen tog jag upp i bloggposten Slagrutor: När ingen mindre än Svante Arrhenius (fysikpriset 1903) genomförde en omsorgsfull undersökning av slagrutans förmåga. Och de "rationalistiska" reglerna återspeglas i Engströms berättelse, där en misslyckad sökning tillskrivs en liten bit kautschuk i rutgängarens hängslen. Man kan bli lite besviken på den neutrala tonen i familjebokens artikel, jämför till exempel med det härligt brutala avfärdandet av homeopatisk "medicin".

Se även bloggposten Slagrutor II för slagrutans äldre historia. Eller för den delen Guld och slagrutor i Dalarna för en ytterst intressant episod från början av 1930-talet, då rentav Aftonbladet, av alla tidningar, varnade för "slagrutemän och andra bedragare".