Stenåldersbluffen

Århundradets antropologiska upptäckt gjordes 1971: Djupt inne i djungeln på den filippinska ön Mindanao hade man hittat ett äkta stenåldersfolk. Tasaday, som de kallades, var samlare som aldrig hört talas om keramik, tyg, metall, jakt på djur större än grodor, jordbruk, ris, havet ... Eller för den delen något om våld och krig. Deras kultur var jämlik, klasslös, harmonisk och genomfredlig, med ett ord: ursprunglig.

Idén om "den ädle vilden" är inte ny, men hade en särskild kraft i en tid som präglades av blombarn och Vietnam. Visst finns och har det funnits primitiva och dokumenterat krigiska folk på andra ställen, men de kanske hade tvingats till våld av en våldsam omvärld. Tasaday hade levt isolerat (trots att deras närmaste grannar bara levde några kilometer bort). Deras liv var till synes oblandad oförstörd paleolitikum, och här kunde man se att livet på stenåldern inte var nasty, brutish and short (Thomas Hobbes, Leviathan 1651) utan en paradisisk bekymmerslös tillvaro för alla. Och därav kunde man förstå att detta var människans egentliga natur. Det ligger inte i våra gener att bedriva krig och förtryck, vad folk än fått för sig. Lite som när man beskriver dvärgschimpanserna, bonobo, som dels lever ett långt fredligare liv än de jämförelsevis brutala schimpanserna, dels är närmare släkt än dessa med Homo sapiens. Det är så vi egentligen är!

Utöver det historiska, arkeologiska och antropologiska värdet av upptäckten, liksom det omedelbart tilltalande i att det fortfarande gick att göra sådana upptäckter (man skulle kunna jämföra med de japanska soldater som ännu i början av 1970-talet försökte bedriva andra världskriget lite varstans i denna del av världen) så var det fredsbudskapet som var det mest universellt tilltalande i nyheten om tasaday.

National Geographic ägnade en lång artikel åt tasaday i augustinumret 1972. John Nance beskrev dem utförligt i The Gentle Tasaday (1975). Bokens förord skrevs verkligen av den berömde Charles Lindbergh, han besökte tasaday men dog innan boken kom ut.


Här är en film (del 1 av 2) där samme John Nance berättar. Filmen sponsrades av bl.a. World Without War Council. Filmen är för övrigt från 1984. Då stod tasadays kurs fortfarande högt, även om få hade sett dem på länge.

För tasaday var så värdefulla och känsliga att man tidigt bestämde sig för att skydda dem från omvärlden. "Man" i det här fallet var Manuel Elizalde. Mannen som först berättade för världen om tasaday var också deras beskyddare och främste kontaktperson — det kan poängteras att informationen om dem antingen kom från honom eller besökare som han tog med sig, för att sedan citeras från källa till källa världen över. Elizalde drev organisationen PANAMIN som skulle tillvarata rättigheterna för landets många minoriteter, och han var officiell rådgivare åt president Marcos i sådana frågor. Man kan också nämna att han var en förmögen playboy som ingick i diktaturens toppskikt. Det var en diktatur som hårdnade efterhand, som när Marcos 1972 införde undantagstillstånd. Om det tidigare varit rejält besvärligt att ta sig ut till tasaday blev det nu nästan omöjligt.

Så förblev det fram tills 1986 då Marcos avsattes. Samma vår passade den schweiziske antropologen Oswald Iten på att besöka tasaday. Han hittade dem inte i grottorna utan i hyddor en bit bort. De bar jeans och levde som folk gör mest; enkelt, men inte i närheten av något stenåldersliv. Och de berättade själva om hur Elizalde hade fått dem att lämna sina åkrar och hyddor för att bo i grottorna, äta växter och bära löv istället för kläder. När Elizalde kom på besök med gäster så var det med en helikopter som landade på en hög plattform, vilket gav tasaday tid att svida om.

En ny nyhet: Stenåldersfolket var en bluff!

Inte för att alla blev övertygade, eller är det än idag. Elizalde arbetade resten av sitt liv (han dog 1997) för att återupprätta stenåldersfolket. Redan 1986 hävdade flera experter att tasaday var äkta. Till exempel skiljde sig deras språk markant sig från grannarnas. Douglas Yen, en etnobotanist som levde med dem en hel månad, var också övertygad om att de var äkta: "Jag har arbetat i 30 år med olika folkslag och det hade varit extraordinärt om jag lurats så lätt" (New Scientist 23 oktober 1986). Även deras eget erkännande tillbakavisades. Ämnet är omtvistat än idag. En viss nationell stolthet verkar spela åtminstone en viss roll.

Kanske svaret inte är så enkelt som att de antingen är helt äkta eller en ren bluff? En lingvist som tillbringade en hel del tid med dem på 1990-talet kom fram till att sanningen kunde ligga någonstans däremellan. Här är ett längre stycke ur den artikel på fina sajten Museum of Hoaxes som jag använt som huvudkälla för denna bloggpost.

As Lawrence Reid concluded, the Tasaday really had been living on their own in the rain forest, but apparently only for about 150 years. Not one thousand years. In addition, they seemed to have made contact with neighboring tribes sometime in the 1950s, and through this contact had acquired steel tools and learned some agricultural skills. So when the wider world discovered them in 1971 they were definitely not as isolated, nor as 'stone-age,' as was first claimed. However, they really were living a very primitive existence.

Elizalde appears guilty of having encouraged the Tasaday to try to look more primitive for the benefit of the cameras. He asked them to wear leaves and hide any steel tools. In this sense, he tweaked the truth, as did the Marcos government which shamelessly promoted the Tasaday as a symbol of the Philippines.

However, the Tasaday themselves appear to have willingly played the role asked of them. After all, they liked the attention and hoped that Elizalde would provide them with aid. So why not do what their new friends wanted them to do? This eagerness to play the part of a stone-age tribe could assume bizarre forms, such as when they donned leaves over their clothes for the benefit of the German reporters in 1986. (The fact that they had been wearing jeans and t-shirts when Iten found them is easily explained by the fifteen years of acculturation they had experienced since 1971.) There was also a surreal moment in 1988 when members of the Tasaday agreed to participate in a cultural festival at Lake Sebu, during which they posed in imitation caves for the benefit of onlookers, like exhibits in a zoo.

Then there's the media, which repeatedly misrepresented the Tasaday. In 1971 it hyped them as a peacenik, utopian, stone-age tribe, and in 1986 it reversed course and branded them an absolute hoax. It could only see the Tasaday in sensationalistic black-and-white terms, as either throwbacks to the stone-age or a fraud, never in shades of grey.

- Museum of Hoaxes: The Stone-Age Tasaday

Några tasaday 2012. Fotografiets sida på Wikipedia heter Lobo und gruppe or wald. Lobo blev föremål för en egen bok John Nance, Lobo of the Tasaday (1982). I den hade han inte moderna kläder.