2015-12-29

Pseudohyllan 2/3

Fortsätter genomgången av pseudohyllan; här är del 1 och del 3:

Li Hongzhi, Kinesisk Falun Gong (Falun Fo Fa Publishing 1998). Mäster Li, grundare återupptäckare av den ... gissa! ... mångtusenåriga läran. Sekten hatas och förföljs av den kommunistiska regimen vilket automatiskt ger pluspoäng, men det hindrar inte att den samtidigt är ytterst förvillad. Deras guru-dyrkan är typisk: "Det finns många mirakulösa berättelser om Mäster Li Hongzhi. Eftersom vanliga människor kanske finner de otroliga, kommer vi inte att berätta mer om dem." Vilket inte hindrar att de beskriver hur han redan som pojke kunde levitera, teleportera, bli osynlig och böja kraftiga järnrör à la Geller: "På den tiden visste han inte vad övernaturliga förmågor var för något. Han trodde att alla kunde göra vad han kunde göra, så han tänkte inte mera på det."

Frank Joseph, The Axis Air Forces (Praeger 2012). Om denna egendomliga bok, och framför allt dess riktigt märklige författare, har jag skrivit i bloggposten Illinois Nazis. Kort: Frank Joseph var son till judiska överlevare och startade i Chicago ett nazistparti. Han sparkades, grundligt, sedan hans bakgrund liksom smak för småpojkar blivit kända. Nu skriver han förvirrade böcker om Atlantis, liksom en och annan bok om kriget där tyskarna får spela hjälterollen.

Norberto R. Keppe, Hälsans ursprung (Proton Editora 2003). Om Keppes märkliga sekt har jag skrivit i Analytisk trilogi och (på engelska) The Keppe Cult. Här redogör mästaren själv för hans syn på hälsa och ohälsa. Det är en svårläst samling beskäftiga analyser, späckade med Keppes egna termer; jag är inte säker på vilka poänger myntandet av nya begrepp anses ha, men det återkommer i andra sekter, inte minst scientologin.

Henry Kjellson och Carl-Anton Mattsson, Teknik i forntiden (Valentin 1995). Boken utgörs dels av Kjellsons verk Forntidens teknik (1956) och Försvunnen teknik (1961), dels av Mattssons fördjupningar och mer eller mindre relaterade sidospår. Kjellson kan beskrivas som en svensk föregångare till von Däniken, där forntida folk i kreativa tolkningar tillskrivs modern eller rentav framtida teknik (dock utan ancient aliens-temat). Mattsson, som än idag är aktiv i UFO Sverige, beskriver fornegyptiska borrmaskiner, en radioaktiv Moses, tibetanska lamor som skapar gravitationsupphävande vågor medelst ljud, med mera.

David King, Drömmen om Atlantis (Månpocket 2006). Denna trevliga bok sprider inte villfarelser utan beskriver en man som, bland mycket annat, gjorde det. Nu ägnade sig förvisso Olof Rudbeck åt såväl kloka och förnuftiga saker som blandade vansinnesprojekt, och bland de senare utmärkte sig inte Atlantis; att drömlandet hamnat i titeln har utan tvivel med marknadsföring att göra. Originalets titel var förresten Finding Atlantis, det är intressant att läsa hur en utlänning beskriver svenska förhållanden.

Göran Lambertz, Quickologi (Fri Tanke 2015). Justitierådets försvarstal går ut på att Quickfallet inte är någon rättsskandal. Domarna är korrekta; "domstolarna gjorde rätt som fällde Thomas Quick på grundval av den bevisning som presenterades". Detta tuggas om och om igen. Som jämförelse hade jag Dan Josefssons Mannen som slutade ljuga (Lind Co 2013), som accentuerar allt det bisarra i den cirkus som utgjorde (utgör..?) "Quicklaget" med Lambertz & co. Innan jag läste Lambertz bok kommenterade jag fallet och i synnerhet det annars förträffliga förlaget Fri Tankes beslut att ge ut Lambertz i bloggposten Göran Lambertz tänker fritt.

Verner Lindblom, Götland — Sveriges vagga? (Skaraborgs-Bygden, 1982). Lindblom är en i raden av västgötaskolans stridbara, lokalpatriotiska och yviga förkunnare. Han var en av Dag Stålsjös konsulter när denne skapade sin ökända tv-serie Svearikets vagga. I detta verk går han igenom flera aspekter av Sveriges äldsta myter och centralorter, framför allt hur alltihop kan placeras i Västergötland.

Bertil Lundman, Dala-allmogens antropologi (Almqvist & Wiksell 1945). Lundmans doktorsavhandling är resultatet av omfattande undersökningar i Dalarna och är klassisk rasbiologi; kanske den sista avhandlingen i den stilen i det här landet? Icke desto mindre blev Lundman docent i fysisk antropologi på Uppsala universitet 1947 och undervisade för fullt fram till 1970 (läser jag hos Eva F. Dahlgren, Min farfar var rasbiologi). Jag har tagit upp en detalj ur boken i bloggposten Ett litet stamträd med bara Dalarna. Bokens förste ägare, fil. lic. K-G Nyholm, har fått den signerad av författaren, men icke desto mindre finns det en hel del ouppsprättade sidor i de tyngre avsnitten.

Inga kommentarer: