2020-10-29

Det kraschade frimärkssamlandet

Frimärkssamlande måtte ha varit den vanligaste samlarformen i det här landet. Det samlades i slott och koja, frimärksklubbar fanns överallt och hade hundratusentals medlemmar, det gavs ut tidningar och hölls årsmöten ...

Innan jag blir sönderspammad av aktiva filatelister ska jag påpeka att det förvisso samlas frimärken än idag. Men trycket är inte i närheten av vad det en gång varit. En anledning är säkert att brevhanteringen ser helt annorlunda ut idag än för bara några år sedan. Oavsett anledning så dör gamla samlare bort fortare än det tillkommer nya. Allt fler frimärkssamlingar auktioneras ut till allt färre köpare. Marknaden mättas, och priserna faller.

Generellt gäller att priserna för nyare svenska ostämplade frimärken och förstadagsbrev är mycket lågt. Det finns helt enkelt så mycket i byrålådorna att tillgången vida överskrider efterfrågan och därmed har priserna sjunkit.

- Sveriges Filatelist-Förbund: Värdering

Den så kallade Facitkatalogen är sedan gammalt riktlikare och just facit för skandinaviska frimärken. Märken har sålts för säg halva Facit-priset, eller 40 % eller var man nu lagt sig. Sådana priser får man inte längre – nu är det enstaka procent som gäller.

Förstadagsbrev nämndes. Det är brev (gjorda av Postverket) frankerade med frimärken som stämplats samma dag som märkena gavs ut. Breven gjordes för samlare, och blev samlade på. Marknaden mättades direkt – och därvid har det blivit. Likt otaliga andra objekt utformade för att samlas är de idag praktiskt taget värdelösa. SFF:s värderingssida föreslår att man ger bort dem till någon som kan ha glädje av dem.

Det är lättare att räkna upp frimärken som kan ha något värde att tala om: Märken från 1800-talet är tydligen tillräckligt sällsynta för att fortfarande ha en marknad, och stämplar från mindre orter intresserar så kallade hembygdssamlare. Till sist kan gamla brev och vykort vara värdefullare med frimärken än utan – där fick alla som lirkat av märken.

Frimärken förlorar aldrig (?) sitt portovärde. Även hyfsat gamla märken kan ha ett portovärde långt över samlarvärdet. Det är därför man kan se brev och paket frankerade med äldre märken i mängd: Efter en tid som samlarobjekt får de sent omsider göra nytta.

Rubrikens "krasch" avser naturligtvis enbart värdet, om man nu är intresserad av det. Givetvis kan man fortfarande samla frimärken. Det är lättare än någonsin. Och billigare.

6 kommentarer:

Björn Nilsson sa...

För några år sedan kom ett frimärke från svenska posten med pop-snöret Avicii som motiv. En skämtare ifrågasatte detta, med hänvisning till att de över femton vet inte vem Avicii är, och de under femton vet inte vad ett frimärke är.

Tillhör själv den äldre samlande generationen, och tycker att ett osorterat samlande av "världen", och livligt bläddrande i frimärkskataloger, gav denne gosse mycket information om just världen, geografi, politik, kultur etc.

Hexmaster sa...

Om det inte skiner igenom så kan undertecknad nämna att även undertecknad varit inne i svängen, åtminstone lite grann ett litet tag. Det var fantastiskt att få in hela världen i en liten ask med lösvikt. Magyar Posta, spanska tråkmärken med gubbe långt, långt innan jag förstod att det var Franco, exotiska märken där det inte ens framgick varifrån de kom ... Fina roliga märken med Disneyfigurer, eller lite vad som helst, från pytteländer som åtminstone på den tiden drog in hyfsade pengar på att ge ut märken som inte var avsedda för postgången utan för samlarna och som därför, antar jag, är värdelösa idag ... Med mycket mer.

Spiring sa...

Jag har en bunt svenska förstadagsbrev och årssatser från 1970-talet nånstans på vinden. Årssatserna är trots allt lite roliga, eftersom det följde med häften med information om motiven.

Om man investerade i dessa på grund av ett framtida samlarvärde då när det begav sig, så borde man insett redan då att "samlarobjekt" som massor av människor kan abonnera på aldrig kommer att kunna bli samlarobjekt på riktigt. Jag får väl skylla på att jag inte var torr bakom öronen på den tiden, och att jag fick både förstadagsbrevsabonnemang och årssatser i julklapp.

Jag har ett par lite roligare förstadagsbrev, som ett från fotbolls-VM i Västtyskland 1974 med specialtillverkat kuvert, men de svenska från sent 1970-tal är aptråkiga. Enkelt vitt kuvert med frimärke och datumstämpel, om jag minns rätt. Kanske ett kort inuti med lite text. (Orkar inte krypa in på vinden för att kolla.)

LarsW sa...

Min far lämnade efter sig ett stort antal ostämplade frimärken. Jag hörde av mig till en samlarbutik och fick rådet att använda dem som porto. Så blev det. Då valörerna var ganska låga, såg våra julkort ut som julgranar under några år. En del, som inte stämplats, kom tillbaka på korten från bror och svägerska året efter.

Björn Nilsson sa...

Klart att det skiner igen - vem annars än en samlare (även före detta) skulle skriva om frimärkssamlande? Hur som helst, även om de spanska märken inte var så kul så gavs det ut spanska kolonialmärken som var fina, även om det nu förmodligen var spekulation där också. Och jag kan fortfarande peka ut Ifni och Rio Muni på kartan om någon frågar!

Magistern sa...

Man måste nog skilja på samlarvurm och investering.

Under några år blev sällsynta kombinationer fantastiska investeringsobjekt.
Fyrblock, alltså fyra märken som satt ihop från en frimärkskarta, var inte så vanliga. För ungefär 50 år sedan drog priserna iväg rejält eftersom kombinationerna var sällsynta. Samma sak gällde de första frimärkshäftena och hela rullar med märken.

Det gick tydligen att köpa ett automathäfte i några frimärksautomater 1957, dagen innan lanseringen. Några köpte och fick brevet vackert stämplat som FDC, Förstadagsbrev, dagen innan lanseringen. Eftersom dessa blev sällsynta och snabbt hiskligt dyra så trodde många att man skulle samla på FDC, de ökade ju extremt i värde. Men nej. När tusentals började abonnera så fanns det inga möjligheter till större värdeökningar.

När investerarna försvann fanns samlarna kvar. Många hade dock blivit ganska avskräckta av rena fantasipriser, och vurmen har i stort sett försvunnit. Försäljningspriserna har i stort sett legat stilla under 40 år. Man kan få en stor gammal samling från ett dödsbo för några hundralappar på en loppis eller nätauktion idag. Och jag gissar på att någon kommer att göra fynd. Sedan kan haussen vara igång igen...