Hört talas om den hundrade apan? Om inte, så har du missat en riktig new age-klassiker.
I korthet: Ett forskningsprojekt studerade apor på en ö. Man lade ut sötpotatis åt dem på stranden. Aporna var väldigt förtjusta i potatisen men fann sanden irriterande. Någon av dem kom på att man kunde tvätta dem rena. Bruket att tvätta potatisen spred sig sakta men säkert, från den ena apan till den andra. Tills en dag då plötsligt alla apor tvättade potatisen. Och inte bara på den aktuella ön, utan även på andra öar! Vad hade hänt? Hade en magisk (bokstavligt talat?) gräns uppnåtts, där kunskap som delades av tillräckligt många apor på något telepatiskt sätt blev allmän inom arten?
Det där är historien om den hundrade apan, en skröna (vi återkommer till det) som blev en new age-klassiker. Den såg dagens ljus i Lyall Watsons bok Lifetide (1979). Där gjorde han ingen stor grej av det hela, vilket kan tyckas märkligt.
Den fick desto större uppmärksamhet av Ken Keyes, bestsellerförfattare i den godtrognaste delen av självhjälps-genren. I hans The Hundreth Monkey (1982), där man stöter på apan redan i titeln, använder han den som liknelse för hur medvetenheten om ett kommande kärnvapenkrig och vikten av nedrustning kan spridas mellan människor. När en viss mängd av oss kommit till insikt, så kommer resten av mänskligheten snabbt att nå samma upplysning. Kanske är det du som är "den hundrade apan"? Det måste sägas att Keyes gjorde en ovanligt sympatisk tolkning av en new age-grej. Och det var han som gjorde den riktigt känd.
Inte för att idén var helt ny. Redan Jung hade funderingar om det kollektiva undermedvetna. Och så fanns "Maharishi-effekten", Maharishi Mahesh Yogis påstående att när tillräckligt många utövar hans knaslära transcendental meditation (den där man lär sig att flyga) så kommer stora områden, i slutänden hela världen, att påverkas positivt. I det fallet är syftet givetvis att få folk att gå med i TM-sekten, och att motivera de som är med att rekrytera fler medlemmar. (Intressant nog sänktes nivån då och då, för att matcha världens avtagande intresse för TM.)
På 1980-talet tog Ron Amundson tag i apan. Han letade upp de japanska forskarna som varit på Koshima, som ön hette, och studerat makakerna där. De hade haft mycket god koll på aporna och kunde berätta vad som faktiskt hänt. I mars 1958 kunde 17 apor av 30 tvätta potatisen. Denna kunskap spreds sakta. Någon magisk kunskapsexplosion ägde inte alls rum hösten samma år (som Watson påstått), eller något annat år. Den hundrade apan var en (ursäkta vitsen) tvättäkta myt, och det enda som behövdes för att avslöja den var att gå till källorna; källor som rentav fanns angivna hos Watson.
Reaction to the paper amazed me. I had underestimated the influence of the Skeptical Inquirer, and Rensberger's article [i Washington Post, med den fina rubriken "Spud-Dunking Monkey Theory Debunked"] certainly helped to spread the word. But besides that, I had no idea that the Hundredth Monkey had become such a compelling image in New Age thought, not only in the United States but around the world.
Avslöjandet togs rentav upp i den legendariska tidskriften Sökaren, där man annars inte hade något emot att sprida spännande stolligheter av alla de slag.
Faktum är att det inte finns någon som helst anledning att tro på 1958 års under på Koshima. Watsons beskrivning av det som hände vederläggs in i minsta detalj av just de källor han själv anför för att verifiera sina uppgifter.
Vad hade då de som spridit idén att säga när de ställdes inför faktum?
När Keyes änka och medarbetare fick frågan om ap-historien svarade hon så här (efter att först ha hänvisat till Rupert Sheldrake som källa, vilket måtte vara ännu ett tankefel):
After our book was printed, there was some question about whether the study was authentic. Ken presented the story as a legend, or phenomenon; the concepts of morphogenetic fields and critical mass are very true and the story serves to illustrate them.
- Penny Gillespie
Och när Amundson konfronterade Watson så kommenterade han det som följer:
I accept Amundson's analysis of the origin and evolution of the Hundredth Monkey without reservation. It is a metaphor of my own making, based — as he rightly suggests — on very slim evidence and a great deal of hearsay. I have never pretended otherwise ...
"Never pretended otherwise", jojo ... På sin hemsida lade han in följande dubbeltydiga kommentar i sin beskrivning av boken:
And for collectors of cultural oddities, it also includes the four paragraphs of anecdotal information I used to spark a controversial but very seminal speculation that I called "The Hundredth Monkey Phenomenon."
I still think it's a good idea!
Hur det där sista nu ska tolkas. Att det inte spelar någon roll om det är sant eller inte? Den inställningen är nog så vanlig, såväl i new age-kretsar som lite varstans.
Eller kanske så här: Sanningshalten är bara intressant om historien är sann. Visar sig berättelsen vara hittepå så blir sanningshalten plötsligt oviktig. Den inställningen är nog så spridd, den med.
Avslutningsvis Ron Amundson igen, vars artikel verkligen är värd att läsa:
As I already confessed, I'm no heroic crusader for rationality. I studied the Hundredth Monkey Phenomenon because my students forced me into it. Our complacency in the face of such nonsense simply allows the nonsense to spread. Other myths may not be as easy to burst as the Hundredth Monkey Phenomenon, but we'll never know until we try.
Kruttornet, Kajsartornet (sic), Sankt Göransporten och Jungfrutornet hittar man även på närmare (visserligen beroende på var man bor) håll, emedan de ingår i Visby ringmur. Vilket såväl Christian som pazuzu insåg.
I Visby kommer även undertecknad att återfinnas, från ikväll och några dagar framåt. Det är föreningen VoF (Vetenskap och Folkbildning) som ska nätverka, mingla och allt vad man nu gör under den berömda politikerveckan i Almedalen med omnejd.
En synnerligen vanlig missuppfattning om pseudovetenskap, vidskepelse och tokerier i allmänhet är att det bara är de dumma som drabbas. Den som låter sig luras är ointelligent och obildad. Eftersom det ena går att göra något åt, kan okunskap motarbetas med kunskap.
Helt fel är det förvisso inte. Om den som fått fel för sig får lära sig rätt så är åtminstone den detaljen åtgärdad. I bildning värd namnet ingår dessutom verktygen för att skilja på rätt och fel, för att ta reda på fakta eller åtminstone förstå hur det går till att ta reda på fakta. Att sprida sådant är en god del av drivkraften bakom arbetet med alla dessa faktoider.
Men även den som har dokumenterad koll på läget kan bli förvillad. Det är inte ens särskilt ovanligt. Dessutom kan geniet, i kraft av sitt snille, utveckla och sprida förvillelser långt effektivare än någon gräsrot kan hoppas på. Därför ska jag ta upp några exempel på folk som sannerligen inte var bakom flötet – flera lämnade stora avtryck i verkliga vetenskaper – men som ändå utvecklade besynnerliga världsbilder.
Du, som av äpplets fall för Stjärnan lagar fann,
Som mätt Kalkylens djup, och kluvit Ljusets stråle! –
Också red du en gång til Bedlam, store man!
Från Apocalypsis uppå en musblack fåle.
Här tar Kellgren upp Isaac Newton (inklusive myten om äpplet). När den store fysikern inte ägnade sig åt att utveckla matematiken, revolutionera fysiken eller gräla med kolleger, så studade han alkemi, ockulta ämnen och eskatologi, det är "läran" om världens undergång. När han drog den lugnande slutsatsen att jorden avgjort inte kommer att gå under före år 2060 så var det efter noggranna studier av Daniels profetiska, apokalyptiska och besynnerliga bok.
So then the time times & half a time are 42 months or 1260 days or three years & an half, recconing twelve months to a yeare & 30 days to a month as was done in the Calendar of the primitive year. And the days of short lived Beasts being put for the years of lived [dvs. "long lived"] kingdoms, the period of 1260 days, if dated from the complete conquest of the three kings A.C. 800, will end A.C. 2060 [AC = AD, e.Kr.]. It may end later, but I see no reason for its ending sooner. This I mention not to assert when the time of the end shall be, but to put a stop to the rash conjectures of fancifull men who are frequently predicting the time of the end, & by doing so bring the sacred prophesies into discredit as often as their predictions fail. Christ comes as a thief in the night, & it is not for us to know the times & seasons wch God hath put into his own breast.
Newton var inte mycket för halvhjärtade försök. När han ägnade sig åt något så gick han in för det med liv och lust, och det gällde även religionen. Han forskade från grunden och drog egna slutsatser om saker och ting. Som när han läste på om kyrkostriden mellan Athanasius och Arius, den dittills största kristenheten sett: Den förre hävdade att Jesus var av gudomlig natur, den senare att Jesus var mänsklig. Så småningom segrade Athanaisus lära och upphöjdes till treenighetsläran. Arius lära dömdes ut som heresi, den första riktigt stora. Här tog Newton ställning för Arius. Treenigheten var osann, dyrkande av Kristus blasfemi, med mera.
Vilka risker han därmed löpte är svårt att säga. Han gick aldrig ut med sina religiösa åsikter offentligt. (Även om man lämnat medeltiden bakom sig så kan det nämnas att de största och mest omtalade häxprocesserna i Sverige ägde rum vid den här tiden, i slutet av 1600-talet.)
Alkemi är ett komplext ämne som rotat sig ordentligt i gränstrakten mellan det förstådda, missförstådda och oförstådda. Jag har inte skrivit om det men borde förr eller senare. Den allmänna bilden är klar: Gubbar som försökte att göra guld. Sådana fanns, såväl ärliga sökare som bluffmakare, men alkemi var mycket mer dessutom; ibland bättre, men framför allt mer. Man framställde olika kemiska substanser, såväl användbara (färgpigment, legeringar, en rad kemikalier för allehanda ändamål) som oanvändbara (livselixir, "guld") eller livsfarliga (livselixir igen).
Newtons "chymiska" studier (äldre stavning som indikerar att det är protovetenskapen som avses) var, återigen, omfattande och intensiva. Den innehållsrika sajten The Chymistry of Isaac Newton har publicerat transkriberade alkemiska Newton-texter omfattande ca en miljon ord. Och allt detta, denna insikt i Newtons komplexa forskarliv, kom som en överraskning för världen för inte ens ett sekel sedan.
In 1936, the world of Isaac Newton scholarship received a rude shock. In that year the venerable auction house of Sotheby's released a catalogue describing three hundred twenty-nine lots of Newton's manuscripts, mostly in his own handwriting, of which over a third were filled with content that was undeniably alchemical. These manuscripts, which had been labeled "not fit to be printed" upon Newton's death in 1727, raised a host of interesting questions in 1936 as they do even today. Was the founder of classical physics an alchemist? And if so, what does this mean?
Newton höll även detta hemligt. En rolig förklaring är att hobbyn inte ansågs förenlig med hans tjänst som chef för det brittiska myntverket.
"Newton var inte den förste i förnuftets tidsålder, utan den siste magikern" — citatet är från ekonomen Keynes, vars insatser måhända låg i ena, andra eller båda fälten.
Missa för övrigt inte Kellgrens klassiker Man äger ej snille för det man är galen. Den är inte lång och mer än väl värd besväret. Inte för att det är mycket till besvär. Och illustrationen ovan föreställer verkligen Newton, porträtterad av William Blake.
Är bohuslänska Gravarne bekant? Inte? ...Är du säker?
Visserligen är det idag inte alls lika idylliskt som på dessa bilder. Delvis beroende på rivningsraseri och klåfingrigt stadsplanerande som även nådde hit, liksom förändrad ekonomi när fisket inte längre var den stora grejen, med mera.
Men det är alltså dagens Kungshamn som fram till 1963 — alldeles nyss historiskt sett — hette Gravarne. Åtminstone delvis. Kungshamn var inget nytt namn utan från början ett litet fiskeläge; namnet behöver inte vara "fint" utan kan syfta på att marken ägdes av kronan, något som var fallet med flera fiskelägen.
På något sätt kom namnet på delen att användas om helheten i kyrkliga sammanhang, snarare än använda namn från samhällena Gravarne (som visserligen också använts), Bäckevik eller Tången/Fisketången.
Det var Postens nedläggning av kontoret i Fisketången som låg bakom ändringen. Utan eget postkontor skulle Fisketången få postadress Gravarne. Och det var inte populärt. Ortsnamnet påminde om död och grav, dessutom var det fult. Fisketångenbor "skämdes" över den nya postadressen. Direktör Knut Sjöman konstaterade på mötet att ett namnbyte till Kungshamn förvisso skulle kosta en del pengar, men att det var det värt, ty "vi i Sverige inte har någon annan ort med ett så fult namn som Gravarne".
Utöver andra kvalitéer har det gamla namnet en långt intressantare etymologi. Det betyder verkligen "gravarna", men inte sådana man lägger döda i utan den äldre allmänna bemärkelsen gropar, fördjupningar. (Ett annat exempel på den äldre betydelsen är skyttegravar.)
En intressant detalj är att Göteborgs-Postens chefredaktör Lars Hjörne (son till Harry och far till Peter), vägrade det nya namnet. En ännu tyngre vägrare var Sjöfartsverket; än idag heter två fyrar i trakten Gravarne Övre respektive Nedre.
I en ordentlig utredning nämns även en myt:
Enligt en äldre — felaktig — förklaring skulle Margareta Hvitfeldt ha anlagt en kyrkogård där för omkomna sjömän.
Margareta var på 1600-talet en av de förmögnaste i Bohuslän. Mytbildningen kring henne är rik, vilket som så ofta dels berott på att en rad skrönor och sägner som ursprungligen handlat om andra personer kommit att förknippas med henne, dels att hon som lokal historisk kändis tagits med i en mängd andra sammanhang, verkliga som påhittade, dessutom. Företeelsen finns mest överallt.
Dela avståndet från solen till Saturnus i 100 delar; då ligger Merkurius på ett avstånd av 4 sådana delar från solen, Venus på 4 + 3 = 7 sådana delar, jorden på 4 + 6 = 10, Mars på 4 + 12 = 6. Men märk väl att mellan Mars och Jupiter finns en avvikelse från denna exakta serie. Efter Mars kommer 4 + 24 = 28 sådana delar, men hittills har ingen planet siktats där. Men skulle Herren Arkitekten ha lämnat detta utrymme öde?
- Johann Daniel Titius, som när han översatte en bok passade på att lägga till åtskilligt (1766)
Den beskrivna matematiska serien har sedan dess blivit känd som Titius-Bodes lag. Dåtidens planeter följde verkligen serien. Men så var det den där luckan mellan Mars och Jupiter. Vad kunde finnas där? Det blev extra intressant sedan Herschel 1781 upptäckte Uranus, vars avstånd också stämde, och bekräftade T-B på det vackraste sätt.
Nyårsdagen 1801 upptäcktes så en liten planet på "rätt" ställe, mellan Mars och Jupiter. Den fick namnet Ceres efter den romerska gudinna som svarade för jordbruk (hennes grekiska motsvarighet heter Demeter, vilket också är vad dvärgplaneten heter på grekiska: Δήμητρα).
Observera: Till att börja med var det inget snack om att Ceres var en planet. Det var hon/den även när hon/han/den hette Piazzi efter upptäckaren. Se även bloggposten Jupiter, Saturnus och George om solsystemet 1877 (vars rubrik jag är väldigt nöjd med).
Snart nog upptäcktes fler småplaneter i närheten av Ceres. Även om Ceres var överlägset störst så fanns det i omloppsbanan ett vimmel av objekt som inte liknade något man tidigare haft att göra med, och som man därför inte hade något namn på. Redan 1802, när Pallas (nr 2) upptäcktes, myntade Herschel beteckningen asteroid om dem, "stjärnlik", eftersom "de liknar små stjärnor så mycket att det knappt går att se skillnad på dem, ens i ett mycket bra teleskop". (Annars är det just ingen större likhet mellan klippblocken och stjärnor. Och se även bloggposten Asteroid-faktoid.) Framåt mitten av 1800-talet hade optiken, och så småningom även fotografin, nått en nivå där man på allvar började upptäcka asteroider; snart räknades de i hundratal.
Tanken var snart tänkt: Är asteroiderna resterna av en större planet som gått sönder?
Idén övergavs snart av astronomin. Visserligen är asteroiderna många, men de är samtidigt små och utspridda över en så stor volym, att den tunnaste rök är som en massiv stenvägg i jämförelse. (Se även bloggposten Asteroidbältet om den faktoida bilden av asteroiderna.) Om man samlade ihop alla asteroiderna i en enda himlakropp skulle den väga 1/25 så mycket som månen; det är inte mycket till planet. Man kom fram till att asteroiderna inte var en förstörd planet, utan en rest av det för-planetära solsystemet som, antagligen på grund av Jupiters inflytande, aldrig fått ro att bilda en planet.
... Not as fragments of a broken planet, but as pieces of a severed ring.
- Staunton Spectator, 22 september 1868
Men idén om den förstörda planeten är logisk, och dessutom kittlande med sin apokalyptiska katastrof. Av ena eller båda anledningarna har den därför hängt kvar. Långt efter att den övergavs av vetenskapen fick den dessutom ett namn: Phaeton, efter solgudens son, som när han fick låna tyglarna så när förorsakade en katastrof och därför fälldes till marken av en blixt från Zeus. Under detta namn lever den kvar i diverse sammanhang rätt långt utanför vetenskapen, liksom som exempel på hur vetenskapen korrigerat sig genom åren.
Men detta förtjänar att poängteras: Det är länge sedan "asteroidplaneten" övergavs av vetenskapen.
Denna fråga har jag tagit upp förr (Faktoider: Sydstaternas flaggor). Men dels är det ett tag sedan, dels har det allmänna kunskapsläget just inte förbättrats sen dess. Alltså...
Flaggan ovan, den (ö)kända sydstatsflaggan, var aldrig sydstaternas nationsflagga. Den var örlogsflagga = användes i strid, på land och till sjöss.
Flaggsituationen var ganska komplicerad med tre nationsflaggor under konfederationens korta liv, och en hel del dessutom. I tidningen Evening Star den 20 september 1892 hittade jag en trevlig utläggning om de viktigaste flaggorna, utifrån en samling med flaggor erövrade under kriget. Här är delar i översättning med originalets illustrationer.
Konfederationens första flagga, the stars and bars, antogs av den provisoriska kongressen den 4 mars 1861 [kriget bröt ut månaden därpå], då denna accepterade en rapport från kommittén för flagga och sigill för de konfedererade staterna, överlämnad av dess ordförande William Porcher Miles.
De ursprungliga sex staterna hade vid det laget blivit sju, därav de sju stjärnorna. En nackdel med att föra denna flagga i strid upptäcktes mycket snart, nämligen att den var mycket lik unionens stars and stripes. En ren örlogsfana fick tas fram. (Skillnaden på flagga och fana är f.ö. att den förra sitter uppsatt, den senare bärs.)
Två personer säger sig ha utformat den konfedererade örlogsflaggan: William Porcher Miles från South Carolina hävdar att han tog fram flaggan [...] Överste J. B. Walton från Louisiana försäkrar att det var på hans anmodan som Edward C. Hancock utformade flaggan någon gång i april 1861.
Som synes hade sydstaterna vid det laget blivit tretton. Korset på flaggan kallas här södra korset; det låter lite sökt. Hancocks insats verkar ha dömts ut av senare historieskrivning, åtminstone nämns hans namn numer inte i sammanhanget.
1 maj 1863 antog konfederationens kongress en flagga med annan utformning som konfederationens "nationalflagga". Den första flaggan kasserades, förmodligen av samma anledning som den kasserades som örlogsflagga, nämligen att den var för lik stars and stripes.
Som för att ge ett exempel på vilken instabil regering den representerade [vi läser som synes en nordstatstidning!], ändrade konfederationen åter sin flagga den 4 mars 1865 [...] Anledningen som uppgavs var att när flaggan från 1 maj 1863 låg kring stången [dvs vid svag vind] liknade den en [helvit] parlamentärflagga, och det röda lades till så att denna förväxling inte skulle kunna ske. Denna sista flagga fick inte mycket tid att visa upp sig.
... Eftersom Lee kapitulerade i början av april, och den siste sydstatsgeneralen i juni. På tal om parlamentärflagg. (Den vita parlamentärflaggan är alltså en önskan om att förhandla, snarare än att ge upp. Även om företeelserna ofta sammanfaller.)
Bonus: Ett bland många förslag när den nya staten skulle bli med flagga.
Among the numerous designs for a flag of the Confederate States submitted to the Flag Committe of Congress, we understand, was one representing seven rattlesnakes, tied together by their tails, with a bale of cotton on one side and a jug of whiskey on the other. A Montgomery [Alabama] paper thinks the author of the design is a genius, and ought to have an office.
- Bradford Reporter, 28 mars 1861 [tidning från nordstaten Pennsylvania]
Man kan ofta läsa att Adolf (dagens namn f.ö.) var populärt en gång i tiden, men tappade mark framåt kriget, och framför allt efteråt.
Vad Sverige beträffar har följande grävts fram. Med reservation för att man tydligen håller sig med aktuell statistik för namn på nu levande personer, snarare än alla som fått det, så framgår det ändå tydligt att Adolf som dopnamn hade sin höjdpunkt innan det började associeras med en tysk politiker (utöver massor av andra herrar), och att nedgången började långt före världskriget.
Ur statistiken går att utläsa att dopnamnet Adolf var populärast under 1920-talet, då drygt 100 nu levande personer fick det varje år. Sedan sjönk siffrorna stadigt under 1930- och 40-talen samt efterkrigstiden. Sedan 1970-talet och framåt är det ungefär tio personer om året som döps till Adolf. [obs ej som tilltalsnamn]
[...]
Sammanfattningsvis: Hitlereffekt som en eventuell svag uppgång i slutet av 1930-talet, ja. Men som kraftig nedgång efter 1945, nej.
Vad Tyskland beträffar så har statistiken inte samlats på riksnivå utan får letas fram i mindre områden. Återigen är de siffror man fått fram nog så talande.
... In Mannheim, 1.6 per cent of boys were named Adolf before 1880 (as compared to the most popular name, Karl, with 10.3 per cent). In 1880 and shortly after, Adolf rose to 2.2 per cent, falling again to 1.0 per cent in 1923. Statistics for nine boroughs in eastern Germany show Adolf occurring seven times in 1924 (with the most popular name, Heinz, appearing 247 times). In 1934 - one year after Hitler's rise to power - it occurred 37 times (while Gunther was most popular, at 145 times).
En procent i Mannheim 1923 motsvarar siffran i Baden-Baden 1938, i det som kan ha varit Hitlers "bästa" period. Och det är långt sämre än siffran för nordtyska Rostock.
One researcher, Rosa Katz, inquired in 1938 at the registry office of Baden-Baden. She found six boys named Adolf and one Adolf-Benito out of a total of 641. She did the same at Rostock in 1938 and found five out of a total of 2,728. Thus, in line with other Germanic names, Adolf was losing ground before Hitler's rise to power. During the Hitler era it experienced a modest, short-lived boom and then disappeared.
- (Dr) Arne Holtorf, Deutsches Seminar der Universität Tübingen svarar på fråga i The Guardian
Till sist en upplysning från den mindre trovärdiga populärpressen som det vore intressant att få bekräftat eller avfärdat:
Hitler ville dock inte dela förnamn med så många tyskar och lät därför utfärda ett dekret där namn som Adolf, Adolfine och Hitlerine reserverades för särskilt engagerade nazister
Midsommar är så populärt i Sverige att vi har flera stycken. Den astronomiska låter sig ej luras av kyrkliga och politiska påfund. När det gäller alla magiska idéer som folk upptäckt att midsommarnatten besitter så vet jag inte riktigt hur man räknar, men det rimligaste vore väl att det ikväll är dags att lägga blommor under kudden, och allt vad det är.
Närmare bestämt är "midsommar" astronomiskt sett det som kallas sommarsolståndet.
Eftersom sommarsolstånd äger rum mitt på kvällen så blir det i år ganska
lätt att avgöra vilken dag som är längst och vilken natt som är
kortast.
Och den tidpunkten kan anges så exakt som man vill ha den. Här är tidsangivelsen på minuten vilket räcker ganska långt för oss icke-astronomer.
Tittar man i olika almanackor så ser man att sommarsolståndet inträffar den 21 juni kl. 18:38.
Det är nämligen inte en dag som avses utan en tidpunkt – nämligen
precis då jorden passerar en speciell punkt på sin bana runt solen –
just när jordens norra halvklot lutar mest fördelaktigt mot solen.
Sen så tappar jag bort mig i en fascinerande utläggning om varför olika klockslag anges, och varför de ofta skiljer sig en minut (snarare än en timme som kan tillskrivas sommartid eller tidszonsförvirring).
Beroende på vilken källa du använder kommer du att hitta bland annat följande förslag: 21 juni kl. 16:38, kl. 16:39, kl. 17:38, kl. 17:39, kl. 18:38 eller kl. 18:39? Men vilket är det mest exakta värdet då?
Och inte räcker det med det! Bara för att vi inatt får den kortaste natten innebär det inte att solen är uppe längst på hela året.
Årets senaste solnedgång infaller inte med sommarsolståndet. I
Norrköping och Stockholm inträffar det först den 23:e och 24 juni. Men
som kompensation inträffar årets tidigaste soluppgång redan några dagar
före sommarsolstånd och soluppgångarna försenas alltså redan vid
sommarsolstånd…
Bortsett från "detaljen", att mycket få nordbor under senare järnålder var vikingar (perioden har fått namn efter sjörövarna), så restes de flesta runstenarna under eller efter kristnandet.
De flesta runstenar restes i slutet av vikingatiden, på 1000-talet, och då hade många gått över till kristendomen. Den svenske kungen Olof Skötkonung som levde omkring år 1000 hade till exempel låtit döpa sig. Ett av skälen till att det restes så många runstenar under just 1000-talet tror man beror på att många ville visa att de hade lämnat den hedniska religionen bakom sig. Runstenarna bär ofta det kristna korset och ibland finns också kristna böner som "Gud hjälpe hans ande", "Gud hjälpe hennes själ väl nu" eller "Gud hjälpe hans ande och själ bättre än han förtjänade".
Sten från Ölsta utanför Enköping, numer på Skansen. (U 871)
Sten vid Spånga kyrka, Stockholm. (U 61)
Nolby- eller Burestenen, fornlämningsområdet Kvissle-Nolby-Prästbolet utanför Sundsvall. (M 1)
Ängbystenen, Bromma. (U 60)
Beteckningarna inom parentes är stenarnas så kallade signum, ett enkelt och effektivt sätt att hålla reda på runinskrifter.
Att hälften av stenarna kommer från Uppland är ett försök att åtminstone på ett ungefär spegla deras fördelning.
Att runstenar inte är jämnt fördelade över riket visar att det inte var något som man "måste". Nästan varannan svensk runsten finns i Uppland, och då runstensresandet där var särskilt populärt under övergångstiden så innebär redan detta att en stor andel runstenar är kristna. Runstenar i övriga Norden tenderar att vara äldre. (Och fornminnen brukar vara ojämnt fördelade; möjliga anledningar därtill ger upphov till många, långa och fascinerande diskussioner.)
En grej till: Håll isär runstenar och hällristningar. De är helt olika saker.
Det finns hällristningar och hällmålningar som är långt mycket äldre än så här, men de flesta hällristningarna i Sverige, som de i Tanum (som är mest kända), gjordes under bronsåldern.
Annorlunda uttryckt: När runstenen gjordes, var hällristningen äldre än vad runstenen är idag.
I propagandan om V-vapnen poängterades mestadels vedergällningen, att britterna (som utmålades som huvudfienden) fick igen för terrorbombningarna. Den spreds i många länder, inte bara de krigförande och ockuperade. Även Sverige fick sin beskärda del. Till exempel gavs en serie pamfletter ut där tre nummer är kända: en från kampanjens början (där en kort och fantasifull beskrivning av V1 ges), en med rapporter om verkningarna ("V1 fortsätter!") och en där man tar upp vad som framställs som brittiska propagandamyter. Den sistnämnda har också den hotfulla men till intet förpliktigande omslagsbild där V-vapen ända upp till 7 räknas upp. Billigare och luftigare Wunderwaffen kan svårligen tänkas.
- Peter Olausson, Tredje Rikets myter (Forum 2011)
Det första nämnda flygbladet kom jag över av en slump. Det låg instucket i en antikvarisk bok, vars värde därmed flerdubblades. Så här ser det ut.
V-vapnet skall och kommer att bryta bombterrorn. Redan härigenom är det icke något terrorvapen utan raka motsatsen härtill! RAF och de amerikanska bombeskadrarna ha dag och natt från stor höjd och med insats av de modernaste förstörelsemedel urskillningslöst bombarderat europeiska [tysk propaganda identifierade gärna riket med Europa] städer. De ha skrutit med att de fullständigt skulle utplåna de av dem bombade städerna och samhällena. Förstörelsen av landet bakom den fientliga fronten intill yttersta konsekvensen måste ju innebära en garanti för den kommande segern. V 1 är däremot ett militärt vapen. Det insätts för att bekämpa militära mål, hindra den fientliga tillförseln och förstöra krigsekonomiskt eller krigsorganisatoriskt viktiga anläggningar och centra. Konstruktionen av dess avfyrningsinrättningar liksom hela dess tekniska konstruktion i övrigt garanterar militärt mätbar måleld, noggrann kontroll av skottbanan och gör det möjligt att fixera projektilnedslaget.
[...]
Den [tyska krigsmakten] — liksom också hela befolkningen i de hemsökta europeiska områdena — tar det därför med upphöjt lugn, när den brittiska propagandan försöker sprida sagan om omöjligheten att kontrollera V 1-vapnet.
Detta är ljug och propaganda. Tysklands första "vedergällningvapen" hade verkligen ingen precision värd namnet. Det var därför det sattes in mot en storstad som London. Det sattes inte in mot långt intressantare brittiska militära mål eftersom dessa i praktiken var omöjliga att träffa med V 1.
Det närmaste man kom att angripa ett militärt mål var Antwerpen, närmare bestämt dess synnerligen krigsviktiga hamn. Staden träffades av ungefär lika många V 1 som London, eller ca 2 500.
Notera skrivningen "V 1". Det var den som tyskarna själva använde. Det var i USA som V 1 och V 2 kom att betecknas V-1 och V-2 med bindestreck, vilket torde bero på att deras egna raketer och flygplan med den sortens beteckningar har bindestreck.
V 1 var i princip en bomb med jetmotor. Det var inte en föregångare
till den väldiga raketen V 2 utan en helt annan konstruktion. För övrigt var det Luftwaffe som lät utveckla V 1, medan V 2 var arméns.
V 2 kunde bära aningen tyngre sprängladdning än V 1, men kostade också 10-25 gånger så mycket. Det var därför många fler V 1 än V 2 avfyrades, och det var därför som V 1 dödade mer än dubbelt så många som V 2: 20 000 kontra 9 000, ungefärliga siffror såklart.
I England kunde man trots allt ta vedergällningsangreppen med jämnmod. Under Blitzen 1940-41 hade tusentals ton bomber fällts över sexton städer i omgångar, över 40 000 hade dödats. (Vilket i sin tur kan jämföras med de allierade bombningarna av tyska städer, som dödade betydligt fler.)
Poängen med V 2 var att den var praktiskt taget omöjlig att bekämpa, den störtade ner med flera gånger ljudhastigheten. Ett problem (från angriparens synvinkel) med V 1 var att den var relativt långsam och därmed lättare att bekämpa. Ett problem (från de angripnas synvinkel) med att den var långsammare var att den därmed blev långt mer skrämmande.
Till skillnad från de flesta andra projektiler så ger den dig tid att tänka efter. Vilken är din första reaktion när du hör det surrande, vinande oljudet? Oundvikligen är det en önskan att oljudet inte skall upphöra. Du vill höra hur bomben passerar lugnt förbi och försvinner i fjärran innan motorn stannar. Med andra ord, så hoppas du att den skall falla ner på någon annan. Så även när du väjer undan för en granat eller en vanlig bomb – men i det fallet har du bara cirka fem sekunder på dig att ta skydd och ingen tid att spekulera om människans bottenlösa själviskhet.
Serios has been producing "thoughtographs," as they are called, since 1955 and has undergone dozens of investigations, including one by LIFE. He recently became the subject of a book, The World of Ted Serios, written by a reputable Denver psychiatrist named Dr. Jule Eisenbud.
- Paul Welch, "A man who thinks pictures", LIFE, september 1967
Det var i slutet av 60-talet som Ted Serios i Chicago blev känd för sin förmåga att skapa bilder med blicken. Han blängde in i objektivet på en kamera, en bild togs, och ut kom (Polaroidkameror nyttjades) en bild som inte alls visade Teds uppspärrade öga utan något helt annat.
Några exempel:
Thoughtographs kallades de, fotografier som inte var bilder av ljus (som foto-) utan bilder av Serios tanke, den tanke han lät emanera från sitt öga i exponeringsögonblicket. Änna ...
Efter att ha försökt att övertyga en och annan lyckades Serios till slut med Jule Eisenbud, doktor i psykiatri på University of Colorado. Denne lät utföra en rad experiment där Serios förmåga prövades. För dessa tog man med Polaroidkamera och Polaroidfilm, gärna av någon utomstående. Serios blängde mot objektivet, varpå en bild togs. Resultatet undersöktes. Sedan upprepades proceduren, igen och igen. I de mest ambitiösa försöken fick Serios klä av sig naken för att inte kunna smuggla med sig något.
Här är en filmsnutt från en sittning, som synes med en endast halvnaken Serios. Berättare på tyska men det går bra att titta även om man inte förstår det.
En detalj som kan vara lätt att missa är Serios så kallade gismo. Det var en
hoprullad pappbit som Serios satte mot objektivet och stirrade in i. Så
att det var lättare att fokusera, enligt uppgift.
Givetvis granskades denna gismo. Enligt uppgift ... Men det räcker att kasta ett öga (...) på den tyska filmen för att inse att förutsättningarna inte precis var optimerade för att eliminera fusk. För att uttrycka det synnerligen försiktigt.
I programmet Arthur C. Clarke's World of Strange Powers (1985) träffades Serios och Eisenbud för att se om begåvningen hållit i sig. Det gick så här:
De två skeptiker som kommer till tals i samma program presenteras som "experter på både fotografering och trollkonster". Charlie Reynolds och David Eisendrath var välkända fotografer och amatörmagiker, och sattes att granska Serios övningar. Det räckte att vara amatör på trolleri för att bli intresserad av hans lilla gismo. På en filminspelning såg de hur Serios smög in något i röret, med till visshet gränsande sannolikhet det som krävdes för att få en bild på bilden.
Det här inträffade förresten under James Randis storhetstid. Han förklarade vad som krävs av en gismo: En förstorande lins, en utklippt bit från en filmruta eller en diabild, och ett rör vars längd motsvarar linsens brännvidd (ca 4 cm eller så). Linsen i ena änden av röret, bilden i andra, röret appliceras med linsen mot kamerans objektiv, shoot. Det är lätt att röret blir lite snett, de misslyckade bilder man då kan få ser precis ut som de misslyckade som Serios producerade.
Avslöjandet publicerades i en fototidning, Popular Photography. Därefter hördes Serios inte av mer, med undantag endast för gästspelet 1985. Han avled 2006.
(Jag inte om, och i så fall vad, man ska säga om förfriskningarna. Det amerikanska programmet kommenterar det utan att nämna det, med "pausing only to collect essential supplies" när herrarna kommer ut från en spritbutik. För experimentets skull spelar det naturligtvis ingen roll hur luddig Serios ansåg sig behöva vara för att kunna prestera.)
Sessionen i den tyska filmen går ut på att han ska lyckas få fram en bild av en förhistorisk människa (därav klappen på dödskallen). Det var heller inga snabba och enkla procedurer. Hundratals bilder togs under flera timmar, varmt blev det också, så skjortan fick åka av, med mera. Men till slut lyckades han klämma fram bilder som den nedan. Till vänster.
Bilden till höger är däremot från ett diorama, uppfört 1933. Det visar neanderthalare som man föreställde sig dem på den tiden. Det finns (fanns?) att beskåda på Field Museum of Natural History, Chicago.
What's the truth about Mother Goose
The rhymes that children learn today
Let's read the signs between the lines
Conduct a thorough exposé
In The Truth About Mother Goose (1957), Disney apparently explained the origins of some old nursery rhymes: Little Jack Horner, Mary, Mary Quite Contrary and London Bridge is Falling Down. The explanations are colourful, memorable, and patently untrue. Thomas Horner, the last abbot of Glastonbury, purchased his estate from the abbey (and if any foul deeds did occur in the trade, they were nothing near the silliness of the Disney version). Bridge-related rhymes were popular in several countries, featuring named or unnamed bridges. When England got such a rhyme imported, it was an obvious choice to let it be about the most famous bridge of the country. (I prefer an equally false though much better story, going back all the way to 1014.) As for Mary, we'll return to her in a moment.
When science or history is popularized, it's simplified to be manageable by the lay person, a very delicate process indeed. When the result is aimed for children it have to be simplified even more. But it must never, ever be erroneous; "simple" must not, and doesn't have to, be code for "dumbed down", nor "less correct". Disney made a number of far superior attempts in other fields, like Man in Space (1955). Today, we run into stuff on this level on channels like History Channel and Discovery, not to mention countless sites on the net.
Including, as it turns out, BBC Culture.
Plague, medieval taxes, religious persecution, prostitution: these are not exactly the topics that you expect to be immersed in as a new parent. But probably right at this moment, mothers of small children around the world are mindlessly singing along to seemingly innocuous nursery rhymes that, if you dig a little deeper, reveal shockingly sinister backstories.
Burton-Hill correctly notes that "the canon of classics that we still hear today" began to emerge in the 18th century. But she adds that "the roots probably go back even further". On this basis, and with the help of people who might or might not have said the things she claim she have heard, she goes on to present the supposed backgrounds for several well known rhymes.
To unpick the meanings behind the rhymes is to be thrust into a world not of sweet princesses and cute animals but of messy clerical politics, religious violence, sex, illness, murder, spies, traitors and the supernatural. A random sample of 10 popular nursery rhymes shows this.
No, she doesn't show this, since she doesn't give us the historical evidence. (The following text assumes knowledge of the nursery rhymes in question, lack of which is easily rectified.)
Baa Baa Black Sheep is about the medieval wool tax, imposed in the 13th Century by King Edward I.
The earliest known version of this rhyme is from 1731. If it's older, it haven't been shown, and if it refers to a wool tax imposed 600 years earlier, it have certainly not been shown. One uncorroborated (that is, with no foundation whatsoever) hypothesis is that it refers to taxes; according to a considerably spicier hypothesis, it's about slave trade. Considering they are equally uncorroborated it's surprising Burton-Hill didn't pick the latter one.
For an even more outrageous interpretation, equally baseless though with the benefit of not being made seriously, one can turn to Terry Eagleton. In How to Read Literature he spent a considerable space to an elaborate analysis of what "Baa baa" really means. (I haven't read it.)
Ring a Ring o Roses, or Ring Around the Rosie, may be about the 1665 Great Plague of London
"May" be... The first known version is from the 18th century. The plague explanation didn't appear until 1951. Folklorists reject it for a number of reasons, in particular (I'd say) because the modern version, in which Burton-Hill finds convincing details about the plague, isn't the original one. It certainly does not date back to 1665, or even earlier outbreaks of the Black Death. What the unknown authors were thinking of is anybody's guess, not to be confused with anybody's fact.
Rock-a-bye Baby refers to events preceding the Glorious Revolution. The baby in question is supposed to be the son of King James II of England, but was widely believed to be another man's child, smuggled into the birthing room to ensure a Roman Catholic heir.
King James II was suspected for being pro-French and pro-Catholic. When he got a son with his Catholic wife the prospect of a Catholic dynasty was one of several reasons "The Glorious Revolution" took place in 1688: The king was thrown out of the country. There was indeed a rumour that the actual child had been stillborn, and that young James Francis Edward Stuart had been smuggled in to provide the royal couple with a Catholic heir (funny how religion is hereditary). The earliest printed version does indeed have a footnote, "This may serve as a warning to the Proud and Ambitious, who climb so high that they generally fall at last". Burton-Hill doesn't mention that the footnote is from ca 1765 which gives the impression of a general, possibly satirical, advice rather than a coded description of a specific event that took place several generations earlier. Just to name one of four explanations posted on the Wikipedia article, which sounds more or less convincing but none of which with any historical evidence.
Mary, Mary Quite Contrary may be about Bloody Mary, daughter of King Henry VIII and concerns the torture and murder of Protestants.
Again, "may" be; so anything goes? Mary Stuart lived, reigned and was executed in the 16th century. "Mary, Mary" was first published 200 years later. How do we know that the obscure text refers to her? As always, the rhyme could be older, but again, no evidence has been found (as reported by Iona and Peter Opie, the top authorities in the wonderful field of truly scientific studies of nursery rhymes). There is equally little proof of the benign interpretation found in the Disney film above, where the "silver bells" refer to her lavish French dresses rather than thumbscrews. And there is equally little proof for the idea that "Mary" is actually Mary I, the line "How does your garden grow?" referring to the lack of heirs; it's just another guess.
Goosey Goosey Gander is another tale of religious persecution but from the other side: it reflects a time when Catholic priests would have to say their forbidden Latin-based prayers in secret – even in the privacy of their own home.
Fascinating! But is it true? If it is true, how do we know it?
According to amateur historian Chris Roberts, the rhyme is heavily linked to the propaganda campaign against the Catholic Church during the reign of King Henry VIII. However, there is no corroborative evidence to support this claim.
I haven't read Roberts Heavy Words Lightly Thrown (2006) but feel compelled to. He is described as "a librarian by night and a London tour guide by day", with a knack for storytelling and inventing/retelling memorable stories with ties to history and London; in short, an excellent tour guide and a dangerously bad historian. His work should not be treated as a serious work and was possibly not conceived as such; maybe he's pulling our legs.
As for Goosey Gander, the earliest known version was printed in 1784. Why it would reflect events taking place centuries earlier is not known. Again, elaborate explanations have been thought out creating a make-believe origin history, examples of which can be found on the scientifically naïve Catholicism Pure & Simple: Three Nursery Rhymes With Surreptitiously Sinister Origins. Because yet again, there is not a iota of evidence.
Ladybird, Ladybird is also about 16th Century Catholics in Protestant England and the priests who were burned at the stake for their beliefs.
Isn't there any nursery rhyme that isn't "really" about death, dark deeds and taxes? Again, Ladybird is known from 1744, and if was written with burned priests in mind, there isn't the slightest trace of trustworthy evidence for it. The wild idea is rare enough not to be mentioned on Wikipedia. Other sources (see the Catholic blog above) identify the ladybird with the Virgin Mary.
Lucy Locket is about a famous spat between two legendary 18th Century prostitutes.
Unusually enough, this origin myth is as old as the printed version: It was thought out by the same man who in 1842 first recorded it for posteriority, James Halliwell-Phillipps. He suggested the short rhyme was about "two celebrated courtesans of the time of Charles II" (who lived in the 17th century). Kitty Fisher was indeed a celebrity of the 18th century, very well known for her many affairs with famous and wealthy men. As for Lucy, we're out of luck. The Beggar's Opera premiered in 1728 and does feature a Lucy Lockit, who wasn't a courtesan at all; maybe it's a coincidence, maybe her name was reused in the rhyme. Maybe Halliwell-Phillipps confused the actual courtesan and the fictional character.
Here We Go Round the Mulberry Bush originated, according to historian RS Duncan, at Wakefield Prison in England, where female inmates had to exercise around a mulberry tree in the prison yard.
Duncan is a local historian who published his findings privately. This doesn't, of course, imply that he is wrong. However, in this case he found a local tale about a specific mulberry bush which happens to grow near the old, big and very well known prison. It was, supposedly, originally part of the prison. In another version it wasn't the female inmates but children (of the inmates and/or the staff?) who danced around the bush and sang (even in the oldest sources it's not just a song but an activity). In either case, it's a cool tale with a link to something tangible, which shouldn't be examined too carefully lest it break apart; in other words, it's a typical example of a tour guide myth, of the kind Chris Roberts appear to be an expert. History it is certainly not. One could describe it as a kind of very intellectual nursery rhymes: Memorable yet nonsensical.
Oranges and Lemons follows a condemned man en route to his execution – "Here comes a chopper / To chop off your head!" – past a slew of famous London churches [...]
Again, Burton-Hill could have chosen an even grislier interpretation.
Various theories have been advanced to account for the rhyme, including: that it deals with child sacrifice; that it describes public executions; that it describes Henry VIII's marital difficulties. Problematically for these theories the last two lines, ["...To chop off your head!"] with their different metre, do not appear in the earlier recorded versions of the rhyme, including the first printed in Tommy Thumb's Pretty Song Book (c. 1744)
Also, the churches involved differ in different versions, as could be expected in a piece of "living verse" where the children, wherever they happened to live, inserted their local churches. Explanations have of course been dreamt up for the many rhymes; the oranges and lemons supposedly refering to the fruit unloaded at the wharves near St Clemens, the farthings of St Martin to moneylenders in the vicinity, Shoreditch being a poor area and thus the "when I grow rich" etc.
Pop Goes The Weasel is an apparently nonsensical rhyme that, upon subsequent inspection, reveals itself to in fact be about poverty, pawnbroking, the minimum wage – and hitting the Eagle Tavern on London’s City Road.
"Apparently nonsensical" sounds like a problem. When you're trying to read in things that aren't there, it's actually the other way: The less apparent sense the words make, the easier it is to invent a deeper meaning. Consequently, there are a multitude of suggestions regarding this rhyme. Is the weasel a flat iron, a hatter's tool, a mechanism in a spinning machine, a piece of silver, Cockney for eating and drinking, or even an actual weasel? Burton-Hill have decided to go for an interpretation where "pop! goes the weasel" means "pawn the coat".
Other than correspondences [ie apparent similarities], none of these theories has any additional evidence to support it, and some can be discounted because of the known history of the song. Iona and Peter Opie observed that, even at the height of the dance craze in the 1850s, no-one seemed to know what the phrase meant.
The dance craze? The song began as a tune without lyrics in 1853. It got wildly popular in the dance scene, and of course it didn't take long until a text was added. As far as anyone who have really studied the subject has found, the text never made any sense and, with all likelihood, wasn't supposed to; neither more nor less so than innumerable other songs.
But who knows? Maybe people in a few centuries will try to conjure the "real", dark meanings of hits like Never Gonna Give You Up, Blue (Da Ba Dee) or some lyrics someone possibly have already written for Axel F. Just like they did with Louie Louie ...
Is it possible to come up with a rhyme that nobody can relate to anything? The answer is no. People are really good at finding patterns, even where there are no patterns. With a little imagination and what history one can find on cereal boxes, pretty much anyone who doesn't care about historical truth can create an interpretation of anything, whether it's there or not.
Massakern i Malmedy var en mörk episod i the Battle of the Bulge som den kallas av de allierade: 84 amerikanska krigsfångar avrättades av soldater i 1. SS-Panzer Division Leibstandarte SS Adolf Hitler.
Napoleon ger order till sin II kår.
George S. Patton, Jr., Omar Bradley och Montgomery. Pansargeneralen Patton blev mest känd för sin ledning av 3:e armén, från Frankrike ända till Tjeckoslovakien.
Fjodor Tolbukhin började sin karriär i tsarens armé, för att efter världskriget fortsätta i den sovjetiska. Under 1943-44 hade han under över ett års tid befälet över södra fronten/4:e ukrainska fronten. Begreppet "front" ska inte förväxlas med det allmänna begreppet, som i "östfronten", utan motsvarar här vad som i andra länder kallas armégrupp.
1 division, 2 kår, 3 armé och 4 front/armégrupp. Lite för klurigt, tydligen.
Idag avslutades West Pride här i Göteborg med den så kallade regnbågsparaden. VoF Göteborg och Humanisterna gick tillsammans i fjol och så gjorde vi även i år. En färggrann folkfest som inte riktigt liknade något annat jag varit med om.
För närvarande letar man efter en ung kvinna som försvunnit på Kinnekulle. Givetvis dröjde det inte länge innan de beskäftiga idioter som kallar sig mediala dök upp.
Vad är grejen? Folk som inbillar sig vara synska, clairvoyanta, ha mediala krafter, kontakt med andevärlden, kalla det vad ni vill, sitter och anlitar sin "inre syn". De får för sig att de "ser" den försvunna, var hon är, hur det ser ut runt henne, vad hon känner, med mera. Sedan publicerar man det, på forum, bloggar, Facebook-grupper eller vad man nu nyttjar. De som verkligen tar sina inbillningar på allvar kontaktar även polisen och överöser dem med sina värdelösa tips.
En sammanställning från Facebook-gruppen Andevärlden ger en synnerligen mångfasetterad bild. Här lätt sammanfattad, språket har som vanligt fått justeras för att bli någorlunda läsbart.
EL: "Känns som industrier runt om eller liknande. Plåttak, skjulliknande byggnader, luktar mossa/unket. Ensam. Kämpar men mycket. Brådskande."
MMZ: "Hon är vid liv, med någon hon känner, känns som manlig person"
AM: "Känner väldigt starkt att hon känner personen hon är med, man, 18-20 år, någon som har känslor för henne som inte är besvarade. [Detaljerad beskrivning av herrn]"
MMZ: "...Hon är någonstans där det är grönt, lantligt, ser en svart bil också, jag tror hon är inte så långt från sin stad, antingen i sin stad eller några km eller 1-2 mil utanför... Svårt att se om hon har kidnappats eller inte, men hon är definitivt orolig"
RME: "Någon på en annan sida pratar om en jordkällare och en ljus hårig [sic] man vid namn Kalle ... Och skog eller träd ... Finns det något i området som har med järn att göra" [Ser ni? Inte ett konstaterande utan en öppen fråga!]
GH: "...Inlåst, mörker, känner förövaren, svårt att andas, trångt utrymme"
SL: "Är det ok med er att ni som fått till er information att jag delar det till polisen"
RME: "Någon gammal verkstad och båtvarv är det några som får till sig"
LF: "...Ni som skriver - KÄNN EFTER att det verkligen är en medial känsla ni får innan ni fäster det svart på vitt"
RMJ: "Första känslan jag fick var att hon blev införd i en blå bil körd mot annat håll än i närheten av brottsplatsen [?] ... Det känns så men är inlåst och börjar bli trött. Jag får en bild av vatten [En klassiker! När är man inte 'nära vatten' i Sverige?] mycket träd [dito!] och ett gammalt ruckel till hus. Ett hus som är glömt."
HB: "Såg en skog framför mig"
FAJ: "Jag känner att hon är ensam i en byggnad. Någon som vet om det finns en övergiven industribyggnad i närheten av en skog?"
CS: "Jag ska inom kort ta mig till platsen för att söka på en plats som två oberoende personer har känt fram till var hon kan vara"
MW: "Jag har en känsla av att hon är ganska långt bort från själva stället där detta inträffade ... Får också upp skog, vatten, väldigt avsides och undangömt"
SA: "Jag går på känslan jag får och jag känner en enorm ilska [hos en tänkt gärningsman] kring 35 år typ, man"
RMJ: "Leta nära vatten, högt gräs och något tomt hus. Skog eller dunge med mycket träd."
ASMS: "Ser en kort kille [m.fl. inbillade signalement]. Hon lever men medtagen... Känns inget bra alls."
ASMS igen: "Tror ni verkligen de tar emot det signalementet?"
JRM: "Ja, det är ett tips, de är tvungna att ta alla tips på allvar."
NA: "Det är väldigt mycket gissningar hit och dit, säkert 20 olika känslor och signalement vid det här laget... Det kan omöjligt vara så att alla stämmer, det fungerar bara inte. [En sansad röst!?] Nu önskar jag att de som REDAN HAR FÖRMÅGAN är de som ger signalement och de som känner att de verkligen, verkligen KAN det här med att känna av var personer är. [Fan.]"
RMJ: "Det nya jag känner är en stege som om hon är uppe vid fasaden på ett takloft, vind, mörkt, dammigt, unket, dunkelt. Hör ljudet av vatten. Nära stället hon jobbar på, 5-15 minuter i bil. Blå/grön liten bil. Jag får in två män, 17 och 34 år [ytterligare signalement]"
CS: "Överallt är öde gårdar, vattendrag, hög skog, låg skog, kyrkor överallt, etc. [Kan det bli mer svepande.]"
LE: "Jag känner också två män, en äldre och en yngre [ytterligare en binge signalement] en lång byggnad, röd och svart, med ingång från sidan, men mycket uppväxt utanför och en större sten framför. Tror det har funnits ett vattendrag bakom byggnaden. Ser även något blått utanför, ser även en blommig scarf och stora örhängen och något gult som jag ej vet vad det är, känner doften av tjära... Ser björkar."
...Ja. Ni ser själva; ju fler nummer på rouletten man spelar på, desto större chans har man att vinna. Där kostnaden bärs upp av de poliser som ska försöka sålla riktiga, värdefulla tips från sån här dynga; där spaningsarbetet försenas av medialt grus i maskineriet. Så blir det när man gör det till en sport att sabotera för polisen.
Uppdaterat: Vi fick ett snabbt och dystert facit på flera punkter. En återkommande och central uppgift visade sig, tyvärr, vara fel. Så mycket för den "mediala" spaningen.
När man går igenom sådant är det annars lätt att ge större vikt åt de korrekta uppgifterna än de felaktiga. Ett rätt ger en poäng, ett fel ger noll poäng; då är det inte svårt att hamna på plus. Även om ett "rätt" kan vara något så generellt, ospecifikt och värdelöst som en bil med färgen X eller Y, "något blått" eller "nära vatten". (Vilket jag inte vet hur väl det stämmer i detta fallet, men som sagt, i Sverige är man "nära vatten" mest överallt.)
Är det svensk tradition att fira skolavslutningar i kyrkan? Varför då?
För det allra första så har det sedan folkskolans införande 1842 hållits mängder av skolavslutningar i andra byggnader än kyrkor. När man samlades i kyrkan hade det ofta en praktisk orsak: Det var den enda samlingslokalen i trakten som var tillräckligt stor.
Skolorna förr var ofta fler än idag (särskilt på landsbygden) men långt mindre, jämfört med elevunderlaget. En vanlig lösning var varannan-dags-skola, där hälften av eleverna gick i skolan på måndag, onsdag och fredag, hälften på tisdag, torsdag och lördag. Om alla elever skulle samlas vid samma tillfälle, tillsammans med föräldrar och lite släkt dessutom, var en sådan liten stuga till skolbyggnad utesluten. Valde man kyrkan kunde flera skolor hålla avslutning samtidigt utan att det blev trångt. Ofta kunde man hålla examen i respektive skola och avsluta med gemensam skolavslutningsgudstjänst i kyrkan.
Den enhetliga svenska skolavslutningstradition som många tror "alltid" funnits, som vanligt utgående från sig själv som historiens mittpunkt ("jag minns hur vi alltid...") är en myt. I den ena socknen gjorde man si, i den andra så. Några år senare kunde det vara tvärtom. Traditioner som ter sig eviga och järnhårda när man själv är inblandad visar sig vara högst föränderliga, fluktuerande och tillfälliga.
Vare sig man samlades i skolan eller i kyrkan var ofta någon präst på plats. Det kunde ha en rent byråkratisk förklaring, som att prästen var inspektor för skolan eller ordförande i skolrådet. Han kunde också vara examensförrättare, en syssla till vilken han som van husförhörare och bildad karl mycket väl kunde vara den mest lämpade i trakten. Detta minner dels om kyrkans historiska koppling till skolväsendet, dels om prästernas roll som "samhällets stöttepelare", där det mer eller mindre ingick i tjänsten att ingå även i rent sekulära styrelser och råd, hålla koll på saker och ting, med mera.
"Skitfiske!" är en välgångsönskning som mången fiskare fått genom åren. De färskaste med viss förvåning, kantänka; det är ju inte precis självklart vad det innebär.
Men det är samma mekanism som jag beskrev i bloggposten Bryt ett ben: Att önska någon lycka till ses i vidskepliga sammanhang som något otursframkallande, en utmaning av ett överkänsligt öde, och därför gör man tvärtom. Man önskar skådespelaren ett benbrott, det vill säga rena motsatsen = succé, och fiskaren skitfiske, det vill säga rena motsatsen = massor med fisk. För fiskevatten och scener stimulerar våra vidskepliga körtlar.
Detta låter ju som nog så gamla seder. Men vad break a leg beträffar var det intressant och uppiggande att se att uttrycket bara finns belagt sedan 1920-talet; det kan givetvis vara äldre, men i så fall verkar belägg för detta inte ha grävts fram, än. Hur gammalt kan "skitfiske" vara? Är det kanske något så enkelt som ett lån från norska? Där är skitt fiske långt mer etablerat än något svenskt skitfiske.
En enkel slagning gav flera böcker, föreningar och hemsidor (svenska skittfiske.se verkar inte ha någon förklaring av namnet), en sorts akvavit, med mera ...
Kanske det en gång blir så etablerat att dess egentliga betydelse eroderar bort, så det
uppfattas som ett rakt "god fiskelycka!", och sålunda kräver ännu
en negerande vända för att kunna accepteras av den vidskeplige fiskaren?
Denna bild delas nu friskt på sociala medier. Någon som känner till källan? Han som lade ut den gör det inte.
Såvitt jag kan spåra kommer bilden från en Peter Henriksson i Hackås (ingen jag känner), men vart han fått bilden ifrån har jag ingen aning om. Det jag kan notera är att den överensstämmer med verkligheten och är utformad på ett sätt som tagit tid.
Silphium var en ört som länge användes som krydda och medicinalväxt kring Medelhavet. Den hade högt anseende och betingade ett högt pris. Staden Cyrene i dagens Libyen byggde sin ekonomi på Silphium-export. Omkring 200-talet f.Kr. försvann den; om den utrotades helt är svårt att säga då vi inte vet exakt vilken art det var.
Det tatariska växtlammet har definitivt aldrig funnits. Men kanske det är ett missförstånd? En ormbunke vars jordstam påminner om ett får, med bladstjälkarna som ben?
Lotusätarna är ett av de många folk som Odysseus stöter på. Grekernas "lotus" kunde avse en rad växter (dock knappast Nelumbo nucifera, den indiska som man gjort så stort väsen av där), och följdaktligen har man diskuterat flitigt vad det egentligen var de där lotofagerna egentligen åt. Om det nu inte helt enkelt var opium.
Så här skogig har ingen levande människa sett Påskön. Det vi vet om Påskö-palmen Paschalococos är att dess pollen liknar pollen från en chilensk palm, samt att de försvann ca år 1650. Studier försvåras av att de småbitar man hittat inte innehållit något DNA (Leon van Eck: Fallen giants of Easter Island).
Om bilderna visat en enhörning, en plesiosaurus, en snöman och en Kraken hade svaret varit alldeles för enkelt. Men kryptobotanik har aldrig blivit lika stort som kryptozoologi. Uppenbarligen är växter inte lika fantasieggande som djur, inte ens när de befinner sig nära eller på gränsen mellan existens och icke-existens, saga och verklighet.
Det hindrade inte Christian och Lars Willen från att sätta lördagsfrågan.
i sht kok. o. slakt. (långt o. smalt) benfritt köttparti (äv. av fisk); särsk. om vart särskilt av de långsmala köttpartier som ligga utmed ryggraden på vissa slaktdjur; vanl. bl. om de båda som ligga innanför bakre delen av ryggraden.
Vi tar det igen: En filé är ett benfritt parti kött eller fisk. Enligt akademien är det ofta långt och smalt men behöver inte vara det, används särskilt om de långsmala köttpartier som ligger utmed ryggraden på vissa djur, i synnerhet de som ligger innanför ryggradens bakre del. Enligt Familjeboken är det den sistnämnda snävaste definitionen som gäller för nöt och gris. (De musklerna belastas mycket lite, vilket gör dem till mycket mört kött.)
Nu är akademiens ordbok och -lista framför allt beskrivningar av det allmänna språket, snarare än fackspråket. Kanske är det därför som Familjeboken är mer precis; kanske "filé" hos allmänheten användes om benfritt och någorlunda fint kött i allmänhet även för hundra år sedan?
Men sedan några år är det definitivt annorlunda. Och det är fackbranschen som drivit "utvecklingen".
När efterfrågan på kotletter minskade styckades kotlettraden på längden iställer för tvären (minus ben och fett). Resultatet fick ha ett säljande namn, och för några år sedan lanserades fläskytterfilén. Den är inte alls fläskfilé, den är kotlett fast tråkigare (minus ben och fett).
För några år sedan skapade Scan språkhistoria genom att lansera skinka som ädelfilé.
Scan har utgått från en definitionen för filé som beskrivs som en benfri mör produkt. Filé förknippas även av många konsumenter som ett magert, mört och benfritt kött och inte med den anatomiska detaljen. Detta kan jämföras med ytterfilé och kycklingfilé.
Här stödde sig branschen på ett förändrat språkbruk som de själva legat bakom. "Filé" är ingen anatomisk detalj utan en styckningsdetalj. Det är inga konsumenter som drivit igenom begreppet ytterfilé. Hur det är med kycklingfilén vet jag inte.
Ädelfilén drogs snabbt tillbaka. Fläskytterfilén säljs fortfarande. Rimligtvis borde denna inte bara få draghjälp av kvalitén på riktig filé, utan även hämma försäljningen av densamma. Varför betala dyrt för fläskfilé när fläskytterfilé låter praktiskt taget likadant men är betydligt billigare? Så enkelt är det att sätta krokben för sig själv.
Om Livsmedelsverket haft några synpunkter på fuskfiléerna är en annan fråga.
Under de senaste åren har flera fall av fusk och bedrägerier upptäckts i Sverige och Europa på livsmedelsområdet. Exempelvis kan en dyr ingrediens ha ersatts med en billigare utan att det framgått av ingrediensförteckningen. I andra fall har enklare råvaror marknadsförts som råvaror av hög kvalitet. Livsmedelsverket och andra myndigheter inom EU arbetar för att förhindra att denna olagliga mat säljs och att de ansvariga anmäls.
När nationaldagen kommer på tal, åtminstone den svenska, så kommer ett spår praktiskt taget alltid upp: Att vi är så dåliga på att fira nationaldagen. Till skillnade från Norge, det motexempel som känns till. Liksom Frankrike och USA.
Fler då? Om vi söker bland grannarna så har vi Danmark, som dels ockuperades precis lika mycket under kriget (vilket visserligen inte har med 17 mai att göra), dels inte är kända för att vara stela och ofestliga precis. När har de sin nationaldag? Idag, den 5 juni. Vem bryr sig om den? Och Finland, som slapp ifrån ryssen en gång i tiden (liksom svensken, hur man nu förhåller sig till det)? De har sin nationaldag 6 december, inte den bästa dagen att springa ut och vara uppsluppen på ens på mildare breddgrader. [Men se längre ner.]
Andra länder som gör en affär av sin nationaldag
Förra gången jag trålade i ämnet tipsades om Polen och Ungern som rentav har flera nationaldagar, om förfarandet accepteras (det känns som om nationaldag ska vara något unikt.) Irland har sin St Patrick's day, fast den är kanske såpass mycket mer känd i sin amerikanska version att alla kanske inte vet att det är landets nationaldag och firas även där.
Sedan tillkommer givetvis, förutsätter jag, en radda diktaturer; sådana brukar vara särskilt noga med att fira nationens födelse. Som Nordkorea den 9 september, Kina den 1 oktober, Kuba den 26 juli och Turkmenistan den 27 oktober.
Men man kan utan vidare konstatera att ståhej på nationaldagen är undantaget, inte regeln, bland världens länder.
Uppdaterat:
Den 6 december firar Finland sin självständighet (1917), mer värdigt än uppsluppet.
