Lördagsfråga 305: Krimkrigiskt

1. The Cardigans i en tidig tappning.
2. Annie Nightingale, en brittisk institution: Hon blev 1970 den första kvinnliga radioprataren i BBC och är fortfarande verksam.
3. John Otto i Limp Bizkit. Axlar och ärmar i avvikande tyg kallas raglanärmar efter raglanrocken.
4. Pussy Riot i sina kulörta balaklavor.

James Brudenell var earl of Cardigan. Det var han som ledde lätta brigadens hopplösa anfall vid Balaklava, ett välkänt misstag som inte alls ledde till krigsrätt utan tvärtom gjorde honom till hjälte och odödliggjord i koftan. Florence Nightingales insats i Krimkriget kan ha överdrivits i propagandasyfte, men är ändå inte det som hon borde vara berömd för. FitzRoy Somerset förlorade armen vid Waterloo, vitsen med den speciella ärmen sägs vara att den skulle göra lytet mindre tydligt; fast jag har inte sett någon bild på Raglan med raglanärm. Balaklavan, åter igen, användes före Krimkriget men blev uppmärksammad där sedan brittiska trupper bett allmänheten att skicka varma kläder; det var en detalj som missats, nämligen. Intressant nog förekommer det engelska balaclava först 1881, eller 25 år senare.

Kläder och misstag, men framför allt fyra kopplingar till det hittills mest kända Krimkriget, som förresten började för ganska exakt 161 år sedan.


Ännu en OB, förresten.

Divanen i Konstantinopel

De Kristna makterna hade i 6 år underhandlat med Turkarna för att förmå dem, att wara så kristliga och erkänna Grekerna, om ej för menniskor, åtminstone lika goda med hundarna, hwilka de rättroende wäl icke emottaga i sina hus, men likwäl tillåta att lefwa på deras gator och föda sig så godt de kunna. Men Divanen, som trodde sig förstå rätta wärdet af denna bemedling, mockerade sig deröfwer, wexlade af höflighet på lediga stunder en not med de kristna Diplomaterna, och fortfor under tiden att slagta de kristna Grekerna så ofta tillfälle erbjöd sig.

- Stockholms Posten, 6 december 1827

I persiskan betydde divan en bok, inbunden eller oinbunden. En bok/pappersbunt som ofta var aktuell var räkenskaper, varför ordet gradvis övergick till att beteckna sådana. Nästa betydelseskiftning innebar att ordet övergick från räkenskaperna till det kontor där de behandlades. Ordet steg i graderna till att beteckna rådskammare, ministerier, och till slut den högsta ministerkonseljen, "den stora divanen" som leddes av sultanen. Denna betydelse hade ordet relativt länge i svenskan.

Snart nog gick det åt andra hållet, kan man säga. I en divan satt och halvlåg deltagarna i låga soffor utmed väggarna. På 1700-talet började man i Europa att använda ordet om möbeln. Bruket blev vanligare i Sverige på 1800-talet. Här hade ett annat ord redan satt sig, som även det gjort en klassresa: ottoman.

Notera även "mockera" som de flesta idag väl skulle tro var en nyinlånad klumpig anglicism. Men dels finns den belagd sedan 1600-talet, dels kommer den inte från engelskan men väl från samma franska ord som engelska mock.

SAOB: divan
Online Etymology Dictionary: divan

Lördagsfråga 305

Persiska viken (Arabiska viken)

Här har vi Persiska viken. Från Google Maps, därav arabiskan/persiskan runtom.

(En folkbildningsparentes: Persien är det gamla grekiska namnet på det land vars invånare "alltid" kallat det Iran. Under 1900-talet började man göra en poäng av att kallas Iran istället för Persien. Detta har slagit igenom fullständigt vad beträffar själva landet, delvis så beträffande relaterade begrepp som exempelvis Persiska viken. Vidare är persiska ett indoeuropeiskt språk och därmed närmare släkt med svenskan än den arabiska vars skrift man använder, med helt små förändringar.)

Nu zoomar vi in en smula. Och då blir Persiska viken kompletterat med Arabiska viken! Vad är det för namn?


För tvåtusen år sedan kallades viken öster om arabiska halvön för den persiska, viken väster om halvön för den arabiska. Det är så det är dokumenterat hos Ptolemaios:

Sedan länge kallas den västra viken aldrig för något annat än Röda havet. Alltså ingen arabisk vik?

Men av politiska skäl har arabländer sedan 1960-talet propsat på att Persiska viken ska kallas Arabiska viken. Och där politiken går in går vettet ut. Vad Google ska kalla viken har varit föremål för mycken uppmärksamhet på sociala media, där varje val (det ena, det andra eller båda) har rört upp känslorna.

Iran's president in storm over #PersianGulf tweet, BBC 5 december 2013

Att lägga in båda namnen är icke desto mindre en kompromiss som få varit villiga att göra.

För en introduktion till en språkfråga som blivit ytterst känslig av alla andra skäl än de språkliga, se Wikipedia: Persian Gulf naming dispute.

Karl XI:s syn

"Karl XI:s syn" är namnet på en i många upplagor spridd folkskrift (äfven öfv. till da., ty., eng. m. fl. språk), som skildrar en visionär tilldragelse, hvilken skulle egt rum på Stockholms slott 1693 och hvari framtida händelser inom Sveriges konungahus skulle ha uppenbarats för K, Skriften tros författad på 1740-talet i partisyfte.

- Nordisk Familjebok (1910): Karl XI

En lurig egenskap hos myter, skrönor och faktoider är att när vi tröttnat på dem så glömmer vi bort dem helt; vi minns inte ens att de förekommit. På så sätt växer illusionen av ett förgånget som var klipskare, förnuftigare och mer upplyst än nuet.

Karl XI så kallade syn är inget dåligt exempel. Den var länge allmängods, idag är det helt få som alls hört talas om den. Jag vet inte ens hur känd den är bland historiker.

Som det försäkras, skall följande skrift wara funnen i Kongl. Slottet bland andra handlingar i sednare tider. För äktheten af densamma är swårt gå i borgen. Ware ock dermed huru som helst ...

- Inledningen av Konung Carl den Elftes Syn på Riks-Salen i Stockholm, kort före hans död (1856) - hittad hos finfina Stockholmskällan

Synen är inte så lång. Konungen berättar att han natten till den 2 april 1697 (året varierar i olika versioner) vaknade. I Rikssalens fönster såg han ett klart sken. Brann det..? Efter en del vånda och krånglande med misstrogen personal kom han in i salen. Där satt "15 wördige män" med stora böcker framför sig och mitt bland dem en krönt konung på cirka 17 års ålder.

Bredvid fanns en grupp mästermän, eller bödlar. Så fort Karl XI fick syn på dem började de att hugga huvudet av folk så blodet forsade över golvet -- men de kungliga nattofflorna var ändå torra. Det hela var uppenbarligen en syn av något som skulle inträffa. När? En man "som såg ut som skulle han vara Riksföreståndare, omkring 40 års ålder" svarade: "Intet skall detta ske i din tid, utan i 6:e Regentens tid efter dig, och han skall wara vid samma ålder och ställning, som du ser mig". Den unge kungen skulle bli Sveriges störste någonsin, folket skulle bli lyckligt och rikt, och så vidare -- men innan han får "befästa" sig på tronen skall det bli ett sådant blodbad som aldrig förr eller senare.

Därefter försvann synen. Kungen skrev ned den och fick med sig några vittnen också, Bjelke och Oxenstierna och allt vad de hette ...

Men det hela är, som sagt, en förfalskning, av det klumpiga slag som folk ibland har lika lätt att fascineras för som sedan att glömma. Andra förslag är att den författades på 1770-talet. Detaljerna lär ha justerats för att passa dagspolitiken. I synnerhet, gissar jag vilt, uppgiften om hur många regenter efter Karl XI som skulle passera; vi har ju alltid varit långt mer intresserade av de profetior som ligger nära oss än de som ligger långt fram. Och de som ligger bakom glömmer vi snabbt bort.

27 Mars 1809: Måndag. Jag skref, läste och grubblade på Kung Carl den elftes syn med mera uti Politiquen.

- Ur Årstafrun Märta Helena von Schnell fd Reenstiernas dagbok

1914 års korrektur

Första korrekturläsningen inledd.

Under den första rundan är det mest att göra, även om det verkar vara betydligt mindre fixar än jag hade befarat. Med drygt 350 000 nedslag är det dessutom en relativt behändig bok. Å andra sidan får man passa på när texten är någorlunda "oläst"; snart nog inträder den hemmablindhet som låter grövre grodor passera än man kunde tro var möjligt.

Järnvägen på Orust

Om man på Göteborgs centralstation höjer blicken en smula kan man få syn på en rad gamla fina tavlor. De målades av Filip Månsson 1930 och visar de fem järnvägslinjer som på den tiden anslöt till stationen. Här ser vi Bohusbanan och Bergslagsbanan.

Hur många av de oräkneliga som passerar har granskat sträckningarna närmare? Hur många egendomligheter finns där, till allmänt beskådande?

Denna såg jag direkt, när jag till slut fick syn på den. En järnväg tvärs över Orust? Via vilken bro? Här får grävas!

När man påbörjade Bohusbanan mellan rikets andra stad och brödrafolkens Christiania (numera Oslo) i slutet av 1800-talet hade man ganska stora planer för "unionsbanan". Tyvärr hann unionen att upplösas innan järnvägen hunnit till gränsen. Det blev aldrig någon järnvägsbro över Idefjorden.

Det var inte den enda planen som gick i stöpet. Flera bibanor skulle förbinda stambanan med samhällen utmed kusten. En sådan förbindelse skulle gå från Ödsmål på en bro över till Svanesund. Därefter, och jag utgår från den gyllene vägen på Månssons tavla, skulle den tydligen gå till Ellös för att sedan fortsätta ända ner till samhället Stocken.

Hur allvarliga var dessa planer? I en föredömlig registersökning utlagd av Ljungskileortens Hembygdsförening nämns Orustplaner exakt en gång, när en tidning 1931 återgav en idé från 1881 om att dra järnväg från Uddevalla till Orust. Det torde vara samma tankar som skildras i en text om Björnsundskanalen, när hela området mellan Morlanda och Ellös 1887 skulle bli en sammanhängande stadsbebyggelse. Nu blev det aldrig något med den saken. Finns det någon koppling till 1930 års karta? Men vid det laget hade väl idén varit stendöd sedan länge?

Dessa hugskott har säkert lämnat ytterligare spår i tillgängliga arkiv men då får man gräva lite mer än vad jag gjort nu. Varför Månsson fick instruktionen att ansluta Orust till Bohusbanan vet jag inte.

Den enda bibanan som förverkligades var Lysekilsbanan. Den är ritad i svart.

Lördagsfråga 304: Fantastiska 4:an igen

1. Michael Chiklis.
2. Chris Evans.
3. Jessica Alba.
4. Ioan Gruffudd.

Här ser vi dem i andra roller, men den minsta kända gemensamma nämnaren hos denna kvartett är att de spelade titelrollerna i Fantastic Four (2005). Ej att förväxla med den betydligt mer fascinerande Fantastic Four (1994)...

OB än en gång. Och jo, ibland är lördagsfrågorna så här lätta (åtminstone för er).

Luxburg-affären 1917

Den brittiska humortidningen Punch den 19 september 1917: President Wilson åthutar ett Sverige som "råkat" (?) avlossa ett gevär Made in Germany.

Vad är detta? Det är en sammanfattning av Luxburg-affären.

I korthet hade Tysklands chargé d'affaires i Buenos Aires telegraferat hem och föreslagit att man skulle sänka vissa argentinska fartyg. Telegrammen skickades emellertid inte från hans ambassad till Berlin. De skickades från den svenska legationen i Buenos Aires till utrikesdepartementet i Stockholm för vidarebefordran till Berlin. Att man förmedlade telegram på det sättet var inte helt ovanligt.

Amerikanerna snappade upp telegrammen och dechiffrerade dem. Man valde sedan att presenterade dem för världen. Därmed visade man dels Argentina vad tyskarna gick för, dels världen vad svenskarna gick för. Det svenska svaret var att man inte haft en aning om telegrammens innehåll eftersom de var chiffrerade.

Det var nu inte så mycket till ursäkt. Jämförelsen i teckningen är inte så dum; att förutsätta att chiffrerade budskap från krigförande nationer bara innehåller snälla och civila frågor är lika naivt och farligt som att utgå ifrån att ett vapen är oladdat.

Hur som helst rann affären ut i sanden. Det hettade till ett tag, men inte mer.

Avslutningsvis följande pärla:

Lördagsfråga 304

Skeptisk helg

På lördag håller VoF årsmöte (Facebook). Lokalen är den på bilden, Norra Latin. Det är mitt andra riks-årsmöte och det första i Stockholm så jag är nyfiken på hur det hela kommer att te sig.

På söndag håller VoF Göteborg årsmöte (Facebook). Där har jag däremot varit förr. Lokalen är institutionen för biologi och miljövetenskaper (eller "universitetet vid Botaniska" som man brukar tänka på det). Eftersom det snart är våffeldag, och vi är i Göteborg, så serveras traditionsenligt vofflor. För övrigt träffas vi, lyssnar på årsberättelse och en föreläsning, väljer styrelse, diskuterar och umgås järnet. Efteråt går vi, också traditionsenligt, till Rover vid Andra lång och fördjupar umgängesbiten.

Göteborgs-Posten och "mobilstrålning"

Häromdagen levererades Göteborgs-Posten - landets näst största morgontidning, upplaga strax under 200 000 - med bilagan Våra Nyfödda Barn. Det är en sån där reklamtidning där man blandat ut annonser för en tydlig målgrupp med några redaktionella artiklar för att locka läsare; lite som den ordinarie tidningens bostadsbilaga. (Eller exakt samma princip, vid närmare eftertanke.)

Bakom står företaget European Media Partner. Jag vet inte hur resonemanget går när man sätter ihop reklambilagor på teman som affärsjuridik, kvinnohälsa eller företagsbilar, för att ta några exempel på deras senaste produktioner. Tar man något som helst redaktionellt ansvar för det man publicerar? Bryr man sig, annorlunda uttryckt, om ifall det som trycks är sant eller osant?

Bland det material som inte är tydliga annonser, och som man därför får förmoda har publicerats kostnadsfritt, återfinns ovanstående notis. Källan är som synes Strålskyddsstiftelsen.

"Strålskyddsstiftelsen" är det fina och avsiktligt missvisande namn som några personer tagit sig, som förvillar och desinformerar så mycket de orkar beträffande så kallad elsmog, mobilstrålning och elöverkänslighet; idén att trådlös kommunikation (i synnerhet digital sådan, av någon anledning) är jämförbar med joniserande strålning. Ännu har inga välgjorda försök visat att några sådana effekter finns. Däremot har försök efter försök visat att så kallad elöverkänslighet är jämförbar med en rad andra sorters folk illness (det finns ingen bra term på vare sig svenska eller engelska) där man misstolkar symptom, eller rentav får symptom enbart för att man fått för sig att man är utsatt för en risk.

För att ta ett exempel: Skulle European Media Partner gå ut med en varning om att man inte ska somna i ett rum med en påslagen fläkt? Skulle Göteborgs-Posten distribuera en reklambilaga som innehöll sådana fånerier?

Läs mer på faktoidbloggen om Elstrålning och andra folksjukor.

Anpassad verklighet

Det aktuella området just nu i maps.yandex.com. Ukraina i svagt grönt, Ryssland i rosa. Sett från en svensk IP-adress är Krim fortfarande Ukraina.

Efter att ha gått igenom några olika kartritares hantering av Krims nationalitet nämner Russia Today ("Husbondens röst") en anpassad lösning:

"But Russian search giant Yandex has had the most original solution so far - to display Crimea's belonging in a fashion appropriate to the geographical area from which Yandex Maps is viewed. This will be done, as is currently on different websites, by recognizing the user's IP address."

 - 'We map the world as it is:' National Geographic maps Crimea as part of Russia, RT News 19 mars 2014

Krympande planeter

I Blindspår (2012) finns ett kapitel som heter "Planeten som krympte och försvann". Det handlar om Pluto, vars beräknade storlek minskade rejält från 1930-talet till 1978 då man fick ett någorlunda facit. Planeten på bilden är inte den f.d. yttersta planeten utan den innersta: Merkurius, plåtad i omgångar av Mariner 10, som 1974 blev den första sonden att studera den planeten på nära håll. Man insåg snart att det är en planet som krymper, bokstavligt talat, och räknade ut ungefär hur mycket.

Nyligen kom man fram till en exaktare och betydligt högre siffra. Sedan planeterna bildades för 4,5 miljarder år sedan har Merkurius diameter minskat med ca 7 km (varför det står 11 km i Nature-artikeln vet jag inte). Eftersom det är planetens inre som krympt, inte ytan, blir resultatet "skrynklor" i form av berg och dalar.

Mercury shrinking more than thought, Nature, 9 december 2013

I Discoverys artikel görs en vetenskapshistorisk poäng: En gång trodde man att jordens yta formats på detta sätt.

"The researchers knew the small planet was shrinking because Mercury was conforming to a theory of mountain building that was first applied (incorrectly) to our own planet about 200 years ago. In that theory, the Earth's mountains were thought to be a lot like the wrinkles that form on an apple's skin when it dries out and shrinks."

- The Incredible Shrinking Mercury, Discovery 16 mars 2014

Man föreställde sig ett antal oehört intensiva "skalv-perioder" som inträffat när spänningarna utlöstes. Bergskedjor kartlades och klassificerades efter de perioder då man antog att de bildats. Anomalierna i denna teori, "destined to remain for all time one of the basal conceptions of tectonics" som en optimistisk skribent formulerade det 1926, blev omsider tillräckligt stora för att de flesta skulle övergå till plattektoniken.

Den här bilden är också fin: Merkurius med "förstärkta" färger.

Relaterat: Kontinentaldrift 1858; Varför Wegener misstroddes

Lördagsfråga 303: Funckar

1. Anita Lindman, mest förknippad med Televinken, poserar här med Grodan Boll, som ju skapades av Thomas Funck.
2. Eva Funck var länge gift med Thomas.
3. Hasse Funck, bror till Thomas, var bland annat skådespelare. Här poserar han för Annie get your gun.
4. Gustav Funck, son till Thomas och Eva, har också slagit sig på talande dockor: Tjet (som han gör rösten till) och Allram Eest.

Den tog Ole Bull, i vanlig ordning.

Änkesyner

I sorgen kan man få förnimmelser, eller "återseenden", av den saknade. Det brukar kallas änkesyner och är mycket vanliga.

De vanligaste förnimmelserna är känslan av att den avlidne är närvarande. Man kan också uppleva att man samtalar med sin partner eller hör ljud eller ser saker som är förknippade med den som gått bort. Det händer också att man känner lukter, medan upplevelser av beröring, som till exempel en smekning på kinden, inte är så vanliga. I regel har man dessa förnimmelser på kvällarna, sällan mitt på dagen.

- 1177 Vårdguiden: Att förlora sin livspartner på äldre dar

För över 40 år sedan publicerade British Medical Journal en artikel av W. D. Rees, "The hallucinations of widowhood". Han hade intervjuat nästan 300 änkor och änklingar, och funnit att hälften av dem upplevt att den avlidne uppenbarat sig för dem på ett eller annat sätt: Visuellt, hörbart eller som beröring ("tactile hallucination").

Fenomenet är verkligen mycket vanligt och välkänt, åtminstone i berörda branscher. Särskilt många studier verkar ändå inte ha gjorts. Även den som utgår ifrån att det är hallucinationer kan finna sådana syner intressanta, särskilt när de ger ett så verkligt intryck som många intygar. Vilket inte innebär att det är självklart hur man ska forska på det hela; vilka hypoteser som ska testas, vilka resultat som är mer eller mindre intressanta, och så vidare.

Vad våra vänner på "andra sidan", de som tror på liv efter döden m.m., tror och tycker om änkesynerna vet jag inte men tror mig kunna gissa.

Att en mycket stor del av företeelsen spöken kan förklaras med dessa syner torde säga sig självt.

Lördagsfråga 303

Vem stjäl reliker?

I januari stals en tygbit från från en kyrka i Italien. Den kom från kläderna Johannes Paulus II bar när han 1981 blev skjuten, och var alltså indränkt med påvligt blod. Redan det ger den några relik-poäng hos de som tror på sådant. Om drygt en månad kommer den att bli ännu märkvärdigare när Karol Wojtyla den 27 april helgonförklaras.

Giovanni Panunzio föreslog att det var satanister som låg bakom. Han driver Osservatorio Antiplagio, en "anti-ockult" organisation. (Fast av hemsidan att döma verkar den betydligt tråkigare än den låter; ännu en fissured ceramic, som Carl Sagan kallade dem.)

Hur intresserade satanister är av reliker vet jag inte. Däremot vet vi, sannerligen, att katoliker är det. Det finns oräkneliga fall av relikstölder där städer och kyrkor fått gamla ben och ny prestige.

Ett av de mest kända exemplen är när venetianska handelsresande år 828 knyckte med sig evangelisten Markus från Alexandria. Hans jordiska kvarlevor har sedan dess helgat Venedig, vilket bland annat Markusplatsen minner om.

Nu var det visserligen varken katoliker eller satanister som tog JP2:s tygbit. Några dagar efter stölden hittades den hos två småskurkar som inte vetat vad de fått med sig. Det var heller inte fragmentet som intresserade dem utan det så kallade relikvarium det låg i, behållaren med förgyllda detaljer och ett allmänt "dyrbart" utseende.

Giordano Bruno i Cosmos

Carl Sagans klassiker Kosmos har nyligen lanserats i en ny version. Värd är Neil deGrasse Tyson, den astronom som i våra dagar ligger närmast Sagans förmåga att kombinera vetenskap på hög nivå med populärvetenskap.

Det första avsnittet utgjorde, denna gång liksom på 1970-talet, en sorts sammanfattning av hela serien. En episod som fick en hel del utrymme i denna version var Giordano Brunos öde. Han framställdes, i stort sett, enligt den vanliga myten: En tidig sanningssägare och martyr för vetenskapen som brändes på bål för att han hade fräckheten att hävda att solen är en stjärna bland alla andra, att varje stjärna har sitt solsystem, att universum är oändligt och kryllar av liv. Med mycket mera.

I originalserien nämndes Bruno i förbifarten, inte mer. Varför väljer man att göra en större poäng av något som är dels myt, dels irrelevant?

För Giordano Bruno ägnade sig inte åt vetenskap. Han kom inte fram till sina idéer, vare sig de riktiga eller de oriktiga, genom observation av verkligheten - hur skulle man på 1500-talet bära sig åt för att avgöra att stjärnor = solar? - utan genom läsande och grubblande, av teologisk och ockult litteratur (liksom, det ska medges, några goda skrifter). I Oxford skrattade man åt honom, men det berodde inte på att han trodde på Kopernikus - det fanns det fler som gjorde - utan på att han missuppfattat Kopernikus. Han försvarade arianismen, en tidig kristen lära som förnekade treenigheten och därmed var grövsta sortens kätteri. Han kritiserade en del av Aristoteles läror men höll fast vid andra, som idén att ett föremål är viktlöst vid dess "rätta plats"; gravitation är i själva verket en strävan att komma dit.

Man kan förenkla det till att han påstod väldigt många saker och inte var rädd för att vara yvig, vag eller direkt motsägelsefull. Några av hans många påståenden visade sig vara korrekta. Vetenskap var det inte.

Vilket faktiskt också nämns i nya Cosmos, så kortfattat som möjligt: "His vision of the cosmos was a lucky guess." Så varför ta med honom alls?

Den här klassikern fick också vara med. I en sorts drömscen lät man Giordano vara mannen som lyfter på slöjan och kikar ut på verkligheten.

Men bilden kommer från Camille Flammarions bok L'Atmosphere: météorologie populaire från 1888. Den visar inte vad man trodde på medeltiden utan vad man på 1800-talet trodde att man trodde på medeltiden. Mer om detta på faktoider.nu: Jorden är platt om en av de mest etablerade vetenskapliga myterna som finns. Får verkligen hoppas att den myten inte dyker upp i nya Cosmos.

Bermuda-triangeln än en gång

Charles Berlitz myntade inte myten, men hans storsäljare från 70-talet gjorde den känd.

Häromdagen var Bermuda Triangle plane mystery 'solved' en av de mest lästa artiklarna på BBC - trots att den är fem år gammal. Det beror, givetvis, på den händelse som vi ännu vet mycket lite om, men där associationen med det påstått jättemystiska området är given.

Kortfattat: Bermuda-triangeln är en myt. De många och mystiska försvinnanden som nämns är långt mindre "häftig" om man tar sig besväret att gå igenom händelserna en efter en och verkligen försöka ta reda på vad som kan ha hänt, eller verkligen hänt. Många av händelserna är inte ett dugg mystiska eftersom vi vet vad som hände. Flera av händelserna inträffade inte i närheten av den så kallade triangeln. Några förefaller vara påhitt. Inte är myten särskilt gammal heller.

En som tog sig besväret att gå igenom händelserna heter Larry Kusche. Det jag gjort är att ha läst hans bok The Bermuda Triangle Mystery - Solved ordentligt, sammanfattat och kompletterat med lite eget grävande. Resultatet hittar ni på faktoider.nu: Bermuda-triangeln.

Vad det senaste försvinnandet beträffar har den fina sajten Doubtful News en rejäl och ofta uppdaterad sida med relaterat material av alla de slag:

Missing flight 370 sparks mystery mongering.

Förbjöd kyrkan dissektioner?

Kyrkan har aldrig förbjudit dissektioner av människor.

När Vesalius, Leonardo och andra ville skära upp döda kroppar för att se hur de såg ut inuti var problemet inte kyrkan utan de anhöriga. Folk ville inte få sina släktingar vända ut och in för världen. Därför fick man passa på när folk dött som ingen brydde sig om eller när brottslingar avrättats (som det rentav kunde vara lag på skulle överlämnas åt medicinen). Sista utvägen var att anlita gravplundrare som levererade mot betalning, inga frågor tack. Det var därför hugade kunde ha svårt att hitta lämpliga objekt.

En kortfattad men god och källhänvisande beskrivning finns hos Christopher Howse, The myth of the anatomy lesson, The Telegraph 10 juni 2009. Han hänvisar till Katharine Parks artikel "That the medieval church prohibited human dissection" (det är alltså myten som avslöjas) i det fina verket Galileo Goes to Jail and Other Myths about Science and Religion redigerad av Ronald L. Numbers. Även i andra källor påpekas att dissekeringar av människor inte förekom under den upplysta antiken, mer än en kort period några sekler f.Kr.; i Rom var det direkt förbjudet. I medeltidens Europa började man skära på 1200-talet.

Att den katolska kyrkan inte har några problem med att stycka folk kan exemplifieras med den bisarra hanteringen av reliker, där lämpliga styckdelar av helgonen såldes, stals och stolt visades upp.

Wikipedia: Dissection/Christian Europe

Lördagsfråga 302: Nobel-respektive

1. Pierre Curie, spelad av Sebastian Roche.
2. Arthur Gundaccar von Suttner.
3. Palmiro Madesani.
4. Anders Castus Svarstad, "Glitre sanatorium i Hakadal".

Dessa herrar var gifta med Marie Curie, Bertha von Suttner, Grazia Deledda och Sigrid Undset, och är därmed de fyra första makarna till Nobelpristagare. Ännu en OB.

Nordkorea går till val

Affisch från det förra valet, som hölls den 8 mars 2009.

Idag är det spänning i luften: Den demokratiska folkrepubliken Korea går till val.

Resultatet kungörs imorgon. Någon valvaka verkar inte förekomma. Insatta bedömare gissar på stora framgångar för "Demokratiska fronten för fosterlandets förening", som jag inte förrän nu visste var vad den nordkoreanska politiken kallas. I denna koalition ingår flera partier - jodå, det finns mer än ett - som Nordkoreanska socialdemokraterna, det religiösa Chongu-partiet (som i val efter val får 3,2 %) och Koreanska arbetarpartiet. Och det var visst allihop.

Valdebatten har hittills varit tämligen sval. Lyckas inte hitta mycket alls faktiskt, mer än att landets författarförbund gjort poesi av det hela:

"'Oh, Our People's Republic', 'We Will Vote for You', 'We Go to Polling Station', 'Our Deputy' and other poems show well the will of the electors to demonstrate the true picture of Korean-style socialism and consolidate the people's power by voting for the candidates."

KCNA -  sidan i Nordkorea
News from KNCA, DPRK - statliga nyhetsbyråns engelska sida i Japan
Wikipedia: North Korean parliamentary election, 2014

Lördagsfråga 302

Tjugohundra

När började vi kalla tvåtusen för tjugohundra?

Jag minns att Sture Allén gick ut med en rekommendation en gång i tiden, det måtte ha varit på 1980-talet. Då togs den på lindrigt allvar; hur go e den, "tjugohundra"..? Men så småningom slog det igenom. Ungefär när?

NYT korrigerar sig

En artikel från New York Times, 20 januari 1853 (länk). Notera att efternamnet stavas något olika i rubrik och text.

Emellertid var ingen av stavningarna korrekt. Detta påtalades i sinom tid och korrigerades:

- New York Times, Corrections: March 4, 2014

Som synes gjorde man ingen poäng av tiden som förflutit. Sånt ger stilpoäng.

Russia Today: Husbondens röst

Fridfull söndag i Simferopol - ockupationen som Moskva vill visa upp den

För en "intressant" mix av sant och osant, ta en titt på Russia Today. Denna kanal/sajt drivs av den ryska staten vilket märks, inte minst i dagar som dessa. Ett klassiskt exempel på propaganda är de glada bilderna av helt vanliga medborgare som glatt poserar intill ryska soldater, eller förlåt, "self-defence forces". Ett annat, som fortfarande cirkulerar som vore det trovärdiga uppgifter, är artikeln om en massflykt från Ukraina: 675,000 Ukrainians pour into Russia as 'humanitarian crisis' looms.

Russia Today är favoritkällan, otippat kan tyckas, hos den svenska toksajten Newsvoice. Den återger allt möjligt inom konspirationsteorier, pseudovetenskap och relaterat, inte sällan med en antiamerikansk och antieuropeisk vinkling; just sådant material som RT levererar. Den allt hårdförare putinismen har man tydligen inga problem med.


Wikipedia: RT (TV network)

Hur kriget bröt ut

Så här beskrivs det. Är det sant?

"Eftertanke är viktigare än överilade handlingar. Det kan vara värt att påminna om inte minst i år, när 100-årsminnet av första världskrigets utbrott ägnats stor uppmärksamhet. Ett krigsutbrott som skedde utan egentlig kontroll från någon, sedan mobiliseringar i land efter land successivt skärpt situationen och skapat en egen automatik."

- Ryssland bär hela ansvaret, GP 2 mars 2014

Att första världskriget bröt ut per automatik är en vanlig föreställning på gränsen mellan sanning och icke-sanning.

Ryssland och Serbien hade ingen allians. Ryssland såg sig som slavernas beskyddare, en syn som dock ingalunda delades av alla som skulle beskyddas; och det berodde inte bara på att "beskyddet" var av en liknande sort som det som maffian står till tjänst med.

Man kan jämföra med Bosnienkrisen 1908. Österrike-Ungern hade ockuperat de osmanska provinserna Bosnien-Hercegovina ganska länge, och proklamerade nu helt fräckt att landet var österrikiskt territorium. Detta hade mycket väl kunnat leda till världskrig -- men gjorde det inte. En av anledningarna var att Ryssland inte ingrep.

"Resultatet blev att Bosnien-Hercegovina med Sarajevo blev österrikiskt, att Serbien såg hotet från sin mäktige granne växa utan att kunna göra något åt saken, att Ryssland ännu en gång drog det kortaste strået i en internationell kris, och att Tyskland kom till Österrike-Ungerns hjälp i ett äventyr på Balkan."

- Ur min kommande 1914 - vägen till första världskriget (Forum 2014)

Vidare: Storbritanniens "ententer" har grundligt missförståtts. De utgjorde inte någon försvarsallians med Frankrike respektive Ryssland. Dess exakta naturer skulle kunna sammanfattas som att man faktiskt lyckats komma överens i en rad mindre frågor med två av sina ärkefiender; fantastiskt bra, om man ser till ländernas konfliktstinna historier, men definitivt inga allianser. Tvärtom hade det under åren förkommit en del trevare mellan Storbritannien och Tyskland om att ingå en allians som hade ställt alla andra i skuggan.

Storbritannien gick in i kriget sedan Tyskland invaderat Belgien, vars neutralitet försäkrats av bland andra Storbritannien och Preussen (den upprörde rikskanslern Bethmann-Hollweg kallade fördraget "en papperslapp", ett begrepp som snabbt blev bevingat). Hur Tyskland skulle ha agerat gentemot en trippelentent som verkligen var en försvarsallians är en intressant fråga som icke desto mindre är hypotetisk. (Frankrike och Ryssland var förbundna med en faktisk allians.)

Så Ryssland hade ingen allians med Serbien, och Storbritannien ingen egentlig allians med Frankrike, men de gick ändå ut i krig. Det kan jämföras med Italien: De hade en faktisk försvarsallians med Tyskland och Österrike-Ungern men valde ändå att stå utanför. Några år senare gick man med i kriget, men mot centralmakterna.

Om den omtalade automatiken varit så betvingande så skulle Italien inte ha haft något val. Men det hade man.

Ytterligare en "detalj": Om Österrike-Ungern hade angripit Serbien direkt så hade omvärlden, även Ryssland, mycket väl kunnat acceptera det hela eftersom man trodde sig veta att ärkehertigen fallit offer för en komplott som regisserats i Belgrad. (Så var visserligen fallet, men det är något som retts ut först långt senare. I Wien brydde man sig heller inte om skuldfrågan utan struntade helt enkelt i den rapport som konstaterade att man varken hade bevis eller antydningar i den vägen.) I just detta fall var deras långsamhet kontraproduktiv.

Det finns mer att orda om i frågan -- jag har, som jag kanske nämnt, just skrivit en bok som för närvarande ligger i korrekturfasen -- men det är ett obestridligt faktum att den så kallade julikrisen inte var förutbestämd att leda till världskrig.

Lördagsfråga 301: Hagasessorna

1. Margareta "Madicken" Engström.
2. Spara och Slösa, klassiker av Birgitta Lilliehöök. Förekom i sparbankernas reklamskrift till skolorna, Lyckoslanten, på den tiden bankerna ville att man skulle spara.
3. Desirée (1954) med Jean Simmons i titelrollen och Marlon Brando som Napoleon.
4. Churchill och Onassis kopplar av på den senares lyxyacht Christina O.

Margareta, Birgitta, Desirée och Christina - det är ju, som Joakim E såg först, kungens storasystrar. Det hade varit en betydligt mer långsökt fråga om inte de så kallade Hagasessorna ofta behandlades som en grupp.

Krim 1942

"I bilden från 1942 ligger fokus på kvinnan och sökandet efter hennes man. Himlen är intetsägande, grå och livlös. Ännu viktigare är att bilden ingår i en lång serie om brotten som upptäcktes vid Kertj, och bilden på henne är en av många. 1965 fick 'Sorg' ett eget uppslag. Den retuscherade bildens förmörkade himmel och bredare panorama förändrade stämningen och förskönade våldet. Det blev mer ödesdigert; mer hotande; och, ironiskt nog, mer himmelskt. Himlen blir själv ett subjekt, och kvinnan blir en representation av sorgen, en av många sörjande, när bilden åt vänster fortsätter mot horisonten. Bilden från 1965 antyder ett ändlöst landskap av sorg, medan bilden från 1942 lokaliserar det. Bortom den närliggande scenen finns tomhet, medan bilden från 1965 på håll visar kroppar som lagts ut."

- David Shneer beskriver Dmitri Baltermants klassiska bild(er) från 1942/1965, Through Soviet Jewish Eyes: Photography, War and the Holocaust (2011), s 224

"Krig är, mer än något annat, sorg. Jag fotograferade konstant i åratal och jag vet att jag under hela denna tid bara skapade fem eller sex riktiga fotografier. Krig är inte för fotograferande. Om, himlen förbjude, jag skulle fotografera krig igen, skulle jag göra det ganska annorlunda. Jag våndas nu vid tanken på allt som jag inte fotograferade."

- Dmitri Baltermants

Lördagsfråga 301