Våra städers snabba förändring

Ett lite längre citat (språket kan ha moderniserats):

Våra städer genomgår för närvarande, i samband med hela samhällsutvecklingen, en hastig förändring, utvidgning och omdaning. Tidens nya krav och medlen för dess tillfredsställande kan verka nedbrytande på det gamla.
Kraven på högre förtätning, mer luft och ljus, snabbare förbindelser mellan stadsdelarna, mer bekvämlighet, nya byggnadstyper och konstruktionsmetoder ger alla våra städer dess moderna prägel. Ju större möjligheter en stad har till utökad industri eller handel, ju mer den av en eller annan orsak "går framåt", desto fortare ändras den gamla stadsprägeln. Men vid denna förändring, som på många håll pågår med en våldsam hastighet, förlorar vi mängder av gammal karakteristisk stadsbyggnadskonst, intressanta historiska och arkitektoniska minnesmärken, och frågan är: Ger det nya full ersättning för det förlorade?

När skrevs detta? Svar i vit text, markera för facit: [Gamla Svenska Städer (1908)]

Västlänken 1920

Hett tips till den som ska besöka Göteborg: Nämn inte V-stl-nken. Ja, ifall inte ändlösa samtalsgräl om större om- och utbyggnader av infrastruktur och kollektivtrafik i landets andra stad är av intresse. Den väcker ungefär samma reaktioner som Slussen i Stockholm.

Inte för att rejäla ingrepp i stadsbilder är något nytt. Även utan krig och bombningar så har man haft andra anledningar att ta stora grepp då och då. Som Norrmalmsregleringen då Stockholms innerstad blev en jättegrop, i en omfattning som är svår att greppa; man kan undra hur ett sådant projekt skulle diskuteras idag. Eller för den delen när Göteborg i början av 1800-talet byggdes om från att i princip vara en jättestor fästning till en vanlig stad.

Här är ett annat exempel på ordentliga ombyggnader, liksom även på hur det hade kunnat bli. Vid förra sekelskiftet hade Göteborg inte en centralstation utan flera: Utöver Statens järnvägsstation (dagens Gbg C) fanns den herrgårdsliknande Bergslagsstationen intill, liksom Olskrokens station. (Enligt WP ska den sistnämnda ha varit Sveriges största station fram till 1964, kan det verkligen stämma?)

Den fina kartan hittade jag hos Gunnar Ekeving: Järnvägsstationer i Göteborg. Där kan man läsa om hur det var, hur det blev och varför det blev som det blev. Och begrunda hur det gång på gång mycket väl hade kunnat bli på ett helt annat sätt.

Varför samma lönedagar?

Ja, med månadslön följer ju att lönen betalas ut en viss dag. Som gärna får vara någorlunda densamma månad efter månad, efter jämkning för helgdagar. Men hur kommer det sig att så många av oss får lön på samma eller nästan samma dag?

Varför får alla svenskar lön 25? (Ja, jag vet att en del får 27 och en del kanske den 15, men ingen får den 8, den 13 eller den 22.) När, hur och varför uppstod denna konsensus?

- @planckskonstant på Twitter 28 november 2017

Lördagsfråga 490: Blade Runner

1. "Attack ships on fire" – Anakin Skywalker lyckas kraschlanda general Grievous flaggskepp (som visserligen är ett par klasser tyngre än ett attack ship) i Star Wars III.
2. "Off the shoulder of Orion" – Stjärnbilden Orion återgiven av Johannes Hevelius i hans Uranographia (1690), mindre exakt men långt vackrare än dagens förteckningar.
3. "I watched C-beams glitter in the dark" – C-Beam® är en profil tillverkad av 6063 T-5 aluminium och, enligt uppgift, baserad på den populära V-Slot linear guide system. Allt enligt rättighetsinnehavarna på OpenBuilds Part Store.
4. "Near the Tannhäuser Gate" – Tannhäuser och sångarstriden på Wartburg är det officiella och knappt någonsin använda namnet på Wagners opera. Den handlar om riddaren Tannhäuser (som kan ha varit en historisk person på 1200-talet; ätten Thannhausen finns än idag) som i operan träffar Venus (bilden) och tillbringar mycket tid i, hrrm, Venusberget. Jo.

Sammanlagt den döende replikanten Roy Battys monolog i slutet av Blade Runner (1982), vars slutliga form faktiskt improviserades fram av Rutger Hauer. Med den äran, måste man säga; det är inte många repliker av den längden som så många kan återge ordagrant.

I've seen things you people wouldn't believe. Attack ships on fire off the shoulder of Orion. I watched C-beams glitter in the dark near the Tannhäuser Gate. All those moments will be lost in time, like tears in rain. Time to die.

Nyfiken på vikingabandet med hittepå-Allah

- Ur Agnes Geijer (1938). Mönster a till höger är det som uppmärksammats.

I bloggposten Inget Allah i vikingatida band tog jag upp historien om det famösa vikingabandet: Ett så kallat brickband där en textilarkeolog lyckades inbilla sig att det stod "Allah" med arabisk text. Lyckades inbilla sig själv, och, som det tycktes, hela världen – åtminstone en stund ... Men det gick snabbt över. Kvar står vi med en modern pseudovetenskaplig klassiker, liksom med en mängd medier som åtminstone borde vara generade över sin okritiska rapportering.

Jag har en liten undran som min briljanta läsekrets säkert kan hjälpa mig med: Är bandet från Uppsala universitets pressmeddelande, här återgivet av BBC, verkligen bandet med mönstret?

Mönstret som Larsson använde kommer från Agnes Geijer. Hon var textilhistoriker och arkeolog, till synes av en helt annan kaliber än Larsson. Textilfunde är för övrigt hennes doktorsavhandling. Det är därför inte så underligt som man först kan tro att en amerikansk bloggerska är "familiar with that reference work", säger en svensk doktorsavhandling på tyska utgiven 1938 av Kungl. Vitterhetsakademien.

Being familiar with that reference work, I remembered that many of the artifacts it discusses are reproduced in photographic format near the end. Both Priest-Dorman and Larsson discuss the schematic: perhaps examining the photo would reveal more information. Sure enough, it does. The photo appears on a page called Taf. 17 (numbered page 215 in the PDF version).

- Lise Broer: The "Allah" Viking Band that Isn't, 20 oktober 2017

Här är källan ifråga: Agnes Geijer, Birka III — Die Textilfunde aus den Gräbern [rejäl PDF] (Kungl. Vitterhets historie och antikvitetsakademien 1938)

Och här "Taf. 17" ur Geijer (1938). Det är alltså detta band vars mönster Geijer återgav renritat i sin avhandling, och som i Larssons vantolkning cirkulerat världen över. Men det ser inte ut som bandet som återfanns som pressbild i Uppsala universitets pressmeddelande om "fyndet".

Så nu undrar jag: Vad är det för band som UU skickade ut som pressbild? Är det bandet med inbillat "Allah" eller ett annat?

Lördagsfråga 490

Kirlians löv

Omkring 1939 uppfann Semjon och Valentina Kirlian i Sovjet en ny sorts fotografering. Man lägger ett föremål på en fotografisk plåt. Sedan kopplar man på en hög spänning på föremålet (som följdaktligen behöver vara ledande) och plåten. Då exponeras en bild av det förra på den senare, färgsprakande och försedd med blixtar och gnistor. Det hela ser rätt psykedeliskt ut. På så sätt var det passande att tekniken uppmärksammades i väst 1970, i och med Sheila Ostrander och Lynn Schroeders bok PSI - Psykiska upptäckter bakom järnridån (som jag nämnt i bloggposten Pavlitas psykotroniska mojänger).

Ett tag var Kirlianfotografier hett. Delvis för att de var häftiga i sig, men framför allt för att de tillskrevs underbara egenskaper: Det var inte bara elektriska urladdningar som fastnad på bild, utan själva auran.

Ett bevis för att det verkligen var auran är en anekdot som dragits otaliga gånger: Först tog man en Kirlianbild av ett löv. Sedan skar man bort en bit av lövet och tog en ny bild. Då kunde man på den nya bilden se en skugga av lövets ursprungliga kontur.

Vad säger ni om det, materialister?

Svar: Man hittade en enklare förklaring än den som involverade en hypotetisk aura. "Skuggan" utgjordes av kvarvarande fukt från den avskurna biten.

If the imaging surface is cleaned of contaminants and residual moisture before the second image is taken, then no image of the missing section would appear.

- Wikpedia: Kirlian photography#Torn leaf experiment


Om auran hade funnits, och kunnat fotograferas med Kirlians metod, så hade det varit fantastiskt. Men så är icke fallet. Fina bilder är allt man får. Vilket inte är så bara.

Så här ser förresten en skiftnyckels aura ut.

Tips för dig i Arboga eller Stockholm

Vidskepelse och kvacksalveri: En granskning av den öppensinnade branschen
Det är bra med ett öppet sinne – men inte så öppet att hjärnan trillar ut. Peter Olausson går igenom spökprat, aurafotografering, tarot, kristaller, frekvensterapi, djurkommunikation, kinesiologi ...
Hur fungerar det, egentligen? Varför låter vi oss luras?
Arboga bibliotek, onsdag den 29 november kl 18-19 (länk)

Arkeologiskt fusk & slarv
Några kända och mindre kända exempel på fusk och slarv inom arkeologi och historia. Vilken roll spelar det om fel görs med flit eller av misstag? Och kan vi av exemplen lära oss något om pseudovetenskap, vidskepelse och kunskapsresistens i allmänhet? En pubföreläsning hos VoF Stockholm.
The Londoner, Karlavägen 52-54 Stockholm, lördag den 2 december kl 18-19

30-40 000 vikingar mot Paris

Sigurd ryckte då för Paris 40000 man om wintren emellan 885 och 886

- Anders Magnus Strinnholm, Svenska folkets historia från äldsta till närvarande tider, utgiven 1834-1854

Uppgiften om den gigantiska vikingahären kommer faktiskt från ett ögonvittne. Abbo, kallad Cernuus "kutryggen", var munk i benediktinerklostret Saint-Germain-des-Prés strax utanför dåtidens Paris (idag: mitt i smeten). Det är sannerligen inte ofta man stöter på förstahandsuppgifter från den här perioden ... Men att sådana inte automatiskt är pålitliga demonstreras här. För få i fältet tar numer hans uppgifter som ovan på allvar. Även om undantag finns.

År 885 förde Sigfred från Danmark 700 skepp och 30000 krigare till Paris.

- Ida Klement: Guide: Normandernas värld, Världens historia 27 september 2010

Men att vara historiskt exakt var heller inte vad Abbo var ute efter. Han ville skildra en metafysisk strid mellan hedendom och kristendom, barbari och kultur. Framför allt ville han hylla Odo, en deltagare som lite längre fram blev kung och beställare av en skildring som händelsevis en viss Abbo Cernuus sattes att skriva. Tendenskriteriet trumfar ofta närhetskriteriet.

Dagens historiker har satt vikingaflottans storlek till, mellan tummen och pekfingret, cirka 300 skepp. Om vart och ett rymde 50 personer, inklusive krigare, trängtrupper, familjer och löst folk, så blir det ändå en nog så imponerande skara.

Nej, ingen huvudtransplantation har genomförts

Den omskrivna italienska kirurgen Sergio Canavero har i flera år hävdat att huvudtransplantationer är möjliga. Nu säger hans forskarlag att de tagit ett steg närmare målet.

- Världens första huvudtransplantation på människa genomförd, Metro 18 november 2017

Vad ska man säga om en sensationell rubrik av första magnituden som inte har minsta grund i verkligheten? Även om man redan i ingressen drar ner volymen så det svindlar, från "genomförd" till "ett steg närmare målet". För att ta ett huvud från en död kropp och sy fast det på en annan död kropp är inte en transplantation. Det är i sig inte märkvärdigare än hydran i Hamburg.

Det på sin tid berömda monstret var ett hopplock av ormskinn och vessleskallar. Något för Metro att skriva om? Det avslöjades av vår egen Linné.

Men huvud-affären går från att vara ännu en anka till något långt kusligare när Sergio Canavero, som får Paolo Macchiarini att framstå som en omdömesgill människovän och samhällets stöttepelare, pratar vidare. Han påstår sig ha faktiska planer på att faktiskt transplantera ett huvud, säger ta loss ett huvud från en levande person för att sätta på en hjärndöds person "levande" kropp. Vilket skulle innebära att de med flit tar livet av en person på operationsbordet.

Lördagsfråga 489: Diamanter

1. Alexander Beresford Hope var politiker och författare, och följdaktligen, eftersom han levde på 1800-talet, av bättre familj. Den hade byggt upp en bank- och handelsverksamhet i Holland, vilket kanske bidrog till intresset för ädelstenar. I en katalog över deras samling från 1839 förekommer en riktigt fin, stor mörkblå sten, som därefter fått heta Hope-diamanten.
2. Grigorij G. Orlov var en rysk furste och f.d. älskare till Katarina den stora. I ett försök att vinna tillbaka hennes gunst skänkte han henne en diamantkluns på 190 karat. Han behöll hennes vänskap, men kejsarinnans nye nr 1 var en viss Potemkin. (Blir nyfiken på den här historien.)
3. Thomas Cullinan var chef på ett diamantbolag. Den största diamant som hittills hittat (drygt sex hekto) fick hans namn; man kan tycka att de kunde ha ansträngt sig iallafall en liten smula. Hans diamant var lika tråkig som sitt namn; den klövs och slipades till rejäl näve glittergrus.
4. Frimärke till minne av det sovjetiska kommunistpartiets 26:e kongress 1981. Ett annat minne av kongressen är en fin diamant som hittades kort före dess öppnande, och som patriotiskt nog fick sitt namn efter den. Bland andra berömda diamanter som Hope och Orlov, Afrikas stjärna och Koh-i-Noor, så finns det alltså en som heter Sovjetiska kommunistpartiets 26:e kongress.

Ingen fråga är för hård för bloggens glimrande läsare. Framför allt briljerade Tomas.

Tjörnbornas rastyper

Bertil Lundman var Sveriges siste akademiske rasist av den gamla skallmätande sorten. Han doktorerade 1945 på Dala-allmogens antropologi, en skrift jag innehar och tagit upp i bloggposten Ett litet stamträd med bara Dalarna. Europakartor över skallindex med mera har jag sett förr, likaså stamträd med typer och avarter på europeisk nivå. Det var en upplevelse i vrickad pseudovetenskap att se motsvarande kartläggningar på provinsiell dalanivå, där Lundman på fullaste allvar reder ut rasbiologiska likheter och skillnader mellan folk i Gagnef, Järna och Mora.

Här skulle undersökningar på dödskallar vara mycket värdefulla, men sådana ha, trots alla försök, ej stått att få.

- Lundman, s 37

Men det var ingenting mot ett fynd som dök upp häromdagen: En rasbiologisk kartläggning av min egen hemö, Tjörn!

Inom den svenska rastypforskningen har folket längs bohuskusten utgjort ett problem – och en vetenskaplig utmaning. Det som oroade Lundman var att befolkningen längs kusten inte rätt och slätt kunde hänföras till den s.k. götatypen, dit västkustens och vänerlandskapens folk naturligt borde höra.

- Hansson, s 253

Sommaren 1950 kom Bertil Lundman till Tjörn för att inventera oss. Han fick bland annat hjälp av en viss Hildegard Wallenfeldt, dotter till traktens hembydsforskare #1 Olaus Olsson, vars gård Bräcke numer hyser Tjörns hembygdsmuseum. Gunnar D. Hansson misstänker att det var tack vare henne som så många företagare lät antropologen komma och mäta på arbetstid. För av en befolkning på 8671 mättes hela 700 Tjörnbor: Längd, vikt och ålder, ögonfärger och hårfärger, näsformer, ansiktshöjder och ansiktsbredder – och naturligtvis skallindex, den kvot mellan skallens längd och bredd som blivit sinnebilden för rasbiologin.

Sedan tog han itu med analysen. Om han hittade något? Naturligtvis; han hittade massor. Om det var något som rasbiologerna var bra på, så var det att hitta mönster. De data Lundman tagit fram var varken slumpmässiga eller jämnt fördelade utan bildade mönster som den överlärde började övertolka. På en yta motsvarande en halv procent av Dalarna fanns det mer än tillräckligt med intressanta mönster, avvikelser och undantag.

Götatypen dominerade på östra Tjörn men var desto mer sällsynt i resten av området. Det inre av Klövedals socken (i nordväst) uppvisade ett avvikande men enhetligt utseende; det tolkade Lundman som en "gammalatlantisk-cromagnoid typ". Mörka främmande inslag fanns mest överallt, utom möjligen i nordost. Han identifierade en variant av den storväxta götatypen med mörkare drag och kortare skallar, den kallade han den litorala rasen (kust-). På öarna utanför Tjörnlandet fann han småväxta, mörka, kortskalliga och uppnästa drag som han tillskrev den alpina rasen (en av de "klassiska" raserna som ansågs stamma från  centraleuropa), som dock undergått den dvärgväxt som ofta inträffar på öar. Och det var ingen ände på undantagen och de intressanta problemen.

Kyrkesund var ett problem, eftersom det där fanns så många finlemmade människor med smala huvuden och ansikten, samt några mer grovlemmade, sannolikt avkommor av vinddrivna östbalter eller finnar. Liksom Rönnäng – som inte heller riktigt stämde in på Lundmans fyrdelning [= ras efter socken, i stort sett]. I Rönnängs församling var befolkningen ganska liten till växten, till en del beroende på ett danskt inslag från äldre sillfiskeperioder, men kanske främst på grund av en viss "alpin inblandning" i det litorala från Åstol.

- Hansson, s 256

Den hisnande pseudovetenskapliga övningen får en ny dimension när den utövas i mina egna trakter. Utan att ha frågat (eftersom jag fram till alldeles nyss inte visste att det fanns något att fråga om) så utgår jag ifrån att jag åtminstone träffat bra många personer som rasklassificerades så sent som 1950 av självaste Lundman; till exempel var nämnda Hildegard mycket väl känd i familjen. Och jag inser också att mitt exemplar av Lundmans avhandling, dedikerad till en fil. lic. och inköpt på hembygdsmuseets loppmarknad, med en till visshet gränsande sannolikhet signerades av förf. när han sommaren 1950 befann sig på Tjörn.

Källor

• Om rasbiologi & skallmätning på Tjörn, bloggen Tjörnbo 8 september 2017
• Gunnar D. Hansson, Lyckans berså (Göteborgs universitet 2008), s 253
• Bertil Lundman (1945), Dala-allmogens antropologi (1945)

Lördagsfråga 489

Är filterbubblan en myt?

– Nej, filterbubblor finns inte, säger Annika Bergström som är medieforskare och undersökningsledare vid SOM-institutet vid Göteborgs universitet. 

– Om det skulle finnas filterbubblor idag så har de nog alltid funnits. Men det finns ingen forskning som tyder på att vi skulle vara mer benägna att idag omge oss med åsikter som bekräftar oss eller våra åsikter. Vi har alltid valt vänner, sammanhang och aktiviteter som bekräftat oss.

- Henrik Höjer, Forskare: Filterbubblan är en myt, Forskning & Framsteg, 16 november 2017 [min markering]

För det första så används det populära ordet filterbubbla på två olika sätt i dagligt tal.

Filterbubbla/1: När sökmotorer, sociala medier etc anpassar sina resultat efter just dina tidigare sökningar, utan att du märker det. Det var så det ursprungligen definierades. Inte för att begreppet är oomtvistat.

Ordet myntades av Eli Pariser 2011 sedan Google några år tidigare börjat att ”personalisera” sökresultaten. Ett exempel han nämner är när två vänner googlade oljebolaget ”BP”, och den ena fick upp nyheter om det väldiga oljeutsläppet från Deepwater Horizon, den andra finansiell information om BP utan ett spår av oljeutsläpp. 

Det ska sägas direkt att omfattningen av såväl Facebooks som i synnerhet Googles filtrerande är omdiskuterad; andra som upprepat BP-experimentet har inte alls fått lika anslående resultat.

- Peter Olausson, Källkritik, Folkvett 2017:1 (för att citera mig själv)

Men det som tas upp i FoF:s artikel är inte filterbubbla/1.

Filterbubbla/2: När vi aktivt väljer kanaler (vänner, medier ...) som bekräftar våra åsikter, och väljer bort de andra. Detta fenomen är sanerligen ingen nyhet, som Annika Bergström var inne på. Vi har alltid umgåtts mest med de vi delar världsbild med. Men inte heller denna definition har alla forskarna i FoF:s artikel mycket till övers för.

– Nej, det finns inte så mycket forskningsstöd för detta med filterbubblor, säger även Peter Dahlgren, doktorand i medie- och kommunikationsvetenskap vid Göteborgs universitet. Det verkar mest vara en mediegrej. 

Han menar att människor i regel tar del av många typer av information, och att internet snarast har gjort oss mer öppna för olika typer av källor.

- FoF

Det sistnämnda stämmer utan vidare på så sätt att nätet gjort det trivialt att ta del av idéer som annars skulle vara besvärliga eller nättopp omöjliga att hitta. Folk som annars skulle haft mycket svårt att hitta varandra är nu bara några tangenttryck bort. Att den delen av nätet ser ut som det gör kanske inte beror så mycket på filter som på avsaknaden av varjehanda filter.

Å andra sidan har många gjort experiment med nya, "alternativa" personligheter på sociala medier, som följer personer och grupper som de aldrig skulle gjort annars. Om du följer ett dussin vit makt-grupper är det självklart att ditt flöde ser annorlunda ut än om du följer noll vit makt-grupper; men det är så som forskarna, om jag tolkat dem rätt, menar att folk inte fungerar. Jag är inte övertygad.

Tre teman inom förvillande, del 3: Pengar är inte allt

Se även del 1: Att tänka i grupp och del 2: Varierande uppfattning om konsensus.

En omständighet som kan vara värd att begrunda är att von Osten [som låg bakom "underhästen" Kloke Hans] tydligen inte tog betalt för uppvisningarna. Annars lyfts alltid pengar fram som förvillarnas främsta, om inte enda, drivkraft; det är det enda motiv någon behöver, kan tänka, för att idka vanföreställningar.

- Faktoider, bloggposten Klokare än Hans 22 juni 2016

Varför förvillar man? En viktig drivkraft är pengar. Men det är inte den enda. Och även om jag inte ens vet hur man skulle kunna slå fast en sådan sak så är jag rätt säker på att det inte ens är den viktigaste.

Det är annars standardförklaring 1A när man diskuterar frågan. Förvisso förekommer grova pengar i flera grenar. Kvack naturligtvis, alla dessa pyramidspel, och "medier" som Benny Rosenqvist och Terry Evans sitter och tramsar med en timpeng på flera tusen – för att bara nämna tre exempel.

Men även om det finns några få stjärnor som tjänar storkovan så är de låg- eller oavlönade desto fler. Det finns nog så många som är beredda att sprida villoläror gratis. Det är sällsynt med betalväggar i knasbranschen, så att säga.

Tre teman inom förvillande, del 2: Varierande uppfattning om konsensus.

Se även del 1: Att tänka i grupp

Detta tema var lite svårare att formulera men så här: Vi vet inte allt vi inte vet.

Att folk är oense är trivialt. En del tror på astrologi, andra gör det inte, ytterligare några vet inte riktigt vad de tror. Men finns det någon människa som inte bara tror på astrologi, utan som inte ens känner till att det finns de som inte gör det? Man ska väl aldrig säga aldrig ... Men nog verkar sådan fundamental okunskap om världen osannolik. Men det finns gott om villoläror och myter som folk tror på utan att ens ha funderat på om de kan vara osanna.

Exempel: Nästan alla faktoider jag betat av genom åren är sådana som de "troende" aldrig funderat över om de är osanna. Bermudatriangeln är en av otaliga som jag själv trott på. Liksom följande ...

Exempel: Slagrutor. På bokmässan, det sammanhang där åtminstone undertecknad flitigast diskuterar sånt här med andra än skeptiker, så stöter man ganska ofta på folk som inte bara tror på slagrutor, utan som aldrig hört talas om att de inte skulle kunna göra det. (Jag var länge en av dem.)

Tre teman inom förvillande, del 1: Att tänka i grupp

Som föreläsare har man några olika dragningar liggandes, som kan plockas fram vid behov. Som regel – för egen del, alltid – är de inte helt monteringsfärdiga utan kan/bör stuvas om, filas och putsas på, i god tid innan eller samtidigt som jag står och pratar. En ny sådan föreläsning höll jag i litet och anspråkslöst format häromveckan. Framigenom kommer jag att hålla en matigare version med mer av allt, såväl fakta som genomtänkthet.

Föreläsningen handlar om fusk och slarv inom ett mycket specifikt område. Det ska jag inte ta upp här. Det jag ska ta upp här, och som jag också tar upp i föreläsningen, är tre "teman" som kunde studeras i de exempel jag valt -- liksom i otaliga andra förvillelser, myter och pseudovetenskaper.

Det första temat: Vi är flockvarelser.

Vi människor är tänkande varelser. Men vi är också flockvarelser. När vi ska bestämma oss för vad vi tycker och tror om något, hur vi ska bete oss eller inte bete oss, så gör vi det sällan utan åtminstone ett litet öga på vad andra tycker, såväl de vi ser upp till eller identifierar oss med som de som vi ogillar eller avskyr. Vi strävar efter att göra likadant som de andra i den egna flocken, tvärtom mot de i fiendeflocken.

Exempel: Kreationism. Det finns massor av folk som betecknar sig som kreationister som egentligen inte bryr sig ett skvatt om arternas uppkomst, alleler eller mikroevolution etc. Grejen är att deras släkt och vänner, de som de identifierar sig med och/eller beundrar, är kreationister. Då är det inte svårt att själv bli kreationist, eller snarare: Det är svårt att ta avstånd från en lära som man förväntas acceptera, helt oavsett om man har någon djupare förståelse eller ens intresse för den.

Exempel: "Quick-pesten". I det genombisarra Quick-fallet är det slående hur folk som kommer in utifrån – intelligenta eller överintelligenta människor, yrkeskunniga och omdömesgilla och allting – under vissa förhållanden kunde "smittas" med uppfattningen att förundersökningar och utredningar bedrevs precis som de skulle, och att det är något fel på de som tyckte annorlunda. Förvisso finns det en hel liten biotop av felslut här, men en som jag tycker mig se är hur driften att höra till Quick-laget får dess medlemmar, nämligen de som väl börjat att "tro på fallet" , att efterhand acceptera konstigare och konstigare saker.

Grupptänkandet ger gemenskap och trygghet av ett slag som är mycket, mycket viktigt för många av oss; det är en stark kraft som kan få oss att göra långt märkligare saker än att exempelvis tro på syndafloden. Samtidigt är den inte enbart irrationellt däggdjurstänkande: Det är arbetssamt att bilda sig en egen uppfattning om varenda liten grej som flyter förbi. Vi sparar massor av tid och energi på att anpassa oss till gruppen, även om det innebär att en och annan miss görs.

Lördagsfråga 488: Göteborgare

1. William Chalmers, göteborgare (hans gård Gårdsten är numer namnet på en stadsdel) med skotskt påbrå. Blev rik på ostindisk handel, testamenterade pengar till grundandet av en "industriskola för fattiga barn" som låter tala om sig än idag.
2. De äldsta Carnegiesarna var knepiga att hitta bra bilder på, eller bilder ö h t. Här är David Carnegie d.y. Deras sockerbruk och porterbryggeri vid Klippan blev något av en stad i staden, och är än idag ett av de finaste områdena i Göteborg.
3. Alexander Keiller, skotte som flyttade till Göteborg. Grundade en verkstad som omsider växte till Götaverken. Sonen James donerade mark vid Ramberget till staden, idag ligger där Keillers park.
4. Niclas Sahlgren, göteborgare som blev rik på ostindisk handel. Donerade pengar till ett sjukhus som så småningom skulle bli en grej.

De fyra herrarna har, som Tricky påpekade, flera saker gemensamt. Men det som sticker ut är de bestående spår de lämnat efter sig i Göteborg.

Clinton och Blair pratar

I januari 2016 släpptes över 500 sidor med transkriberade telefonsamtal mellan president Clinton och premiärminister Blair från slutet av 1990-talet. Det som väckte mest uppmärksamhet var inte politiska diskussioner utan den mycket avslappnade och speciella tonen. Som Clintons besatthet av bananer:

"My staff won't let me talk to you unless I have a banana at hand. I'm sitting here with a banana; it's a big, ugly, brownish one."

Eller när samtalet bryts för ett ögonblick:

"I'll have the person who dropped the line executed."

Man kan tycka att de äkta samtalen är roliga så det räcker. Men komikern Michael Spicer diktade ihop ett antal konversationer som aldrig ägt rum. Som när Clinton satte fem dollar på att premiärministerns namn stavas B L A R E:

(PMQ = Prime Minister's Questions, frågestund i parlamentet varje onsdag.)

Eller när Clinton lär sig att Leeds Castle inte ligger i Leeds utan i Kent (intill en by som heter Leeds):

En del av de påhittade konversationerna snurrar fortfarande runt på nätet. De lär fortsätta med det ett bra tag till, kanske så länge som någon minns Clinton och Blair. Att påpeka att samtalen är fejk hjälper givetvis inte.

That Hilarious Tony Blair and Bill Clinton Transcript About Punching Ham Is Fake, BuzzFeed 8 januari 2016
The Strangest Phone Calls Between Tony Blair And Bill Clinton, BuzzFeed 8 januari 2016
Michael Spicers hemsida

Lördagsfråga 488

För nordmännens raseri bevara oss - sade de aldrig

The terrified Franks, instead of meeting their barbarous invaders in the field, or defending their altars hand to hand, introduced a new clause into their Liturgy – a furore Normannorum libera nos [från nordmännens raseri bevara oss] – which continued to be intoned in the abbey choir even till the era of Louis Treize.

- Palgrave's History of Normandy and England: Gentleman's Magazine, september 1851

Jag vet inte när den påstådda bönen "För nordmännens raseri bevara oss, milde Herre Gud!" började cirkulera. Men det som idag kan uppfattas som en allmän bön bland alla andra kunde i mitten av 1800-talet hävdas ha varit en del av liturgin, vilket är något helt annat: Ett obligatoriskt moment i gudstjänsten i åtminstone frankiska/franska kyrkor från 800-talet ända fram till Ludvig XIII:s tid 1610-1643. Uppgiften försågs därtill med nedvärderande kommentarer som att frankerna bad istället för att slåss ...

Att a furore skulle ha varit en mer eller mindre spridd bön på kontinenten återstår, som det heter, att bevisa; det finns förvisso belagda texter åt det hållet men allt talar för att just den berömda formuleringen myntades mycket långt efter att det begav sig. Att den någonsin någonstans varit en del av liturgin är definitivt osant.

Tips: svenska.se

Demonstrerar fina sajten svenska.se med ordet skränfock, vars efterled har en oväntad betydelse.

SAOL + SO + SAOB; Svenska akademien har kombinerat ordlistan, ordboken och den historiska ordboken till en riktigt fin sajt som omedelbart hamnade bland favoriterna. Rekommenderas förbehållningslöst.

Busted: Marie Antoinette och champagneglaset

Sophia Loren häller upp

Påståendet återkommer gång på gång: Att en modell av champagneglas skulle ha formats efter Marie Antoinettes bröst. Det är en finfin faktoid på alla sätt: rolig, kittlande och med en illusion av att man har lärt sig något. För bortsett från att belägg saknas så fick det så kallade coupeglaset (som numer i stort sett ersatts av flûteglaset) sin form långt före Maries dagar.

It is true that Claudia Schiffer loaned a stylized outline of her left breast to a Karl Lagerfeld-designed ceramic coupe for Dom Perignon in 2008 (which, in its design, harkens back to Marie Antoinette's own bol sein), and that our hero Kate Moss did the same for a crystal coupe, but those supermodels were inspired by mythology, tittles of historical apocrypha.

- Claire Carusillo, Myth Busts: The Enduring Legacy of Breast-Shaped Glassware, Eater 10 december 2014

Wikipedia: Champagne glass#Coupe

SvD om så kallade lyckopiller

När Svenska Dagbladet gör reklam för artikelserien De provocerande pillren väljer de en ansats som är både föråldrad och förvillande. För antidepressiva medel ger inte "medicinskt framkallad lycka". De bidrar till att folk som mår dåligt kan må normalt.

Att dilla om "lyckopiller", som vore SSRI-preparat m.fl. någon sorts knark, är både okunnigt och fördomsfullt. En gång i tiden kunde man kanske komma undan med det. Men det är länge sedan det fanns någon ursäkt. Folk som förväntas veta vad de ägnar sig åt använder helt enkelt inte begreppet.

Lördagsfråga 487: Andra som dog idag

1. Arnold Rothstein, maffiaboss som bidrog till att göra den organiserade brottsligheten mer välorganiserad. Sköts på ett affärsmöte (så står det på WP) och avled två dagar senare, den 6 november 1928.
2. Erich Raeder, storamiral och ÖB för Hitlers Kriegsmarine. Bilden från Nürnberg. Han dömdes till livstid (hans önskan om att bli avrättad bifölls inte) men släpptes 1955 av hälsoskäl. Avled den 6 november 1960.
3. Porträtt av Laura i Laura (1944), spelad av Gene Tierney. Hon avled den 6 november 1991.
4. Tre fånigt produktiva författare: Mellan Robert Heinlein t.v. och Isaac Asimov t.h. står Lyon Sprague de Camp. Mindre namnkunnig än de övriga idag, men var under 30- och 40-talet en av branschens kändisar. Avled 6 november 2000.

Av någon anledning hör Gustav II Adolfs död till de historiska datum som även annars föga historiskt bevandrade håller reda på: Den 6 november 1632 (åtminstone enligt den gamla stilen; se bloggposten Den 6 november (g. s.)). Därför kvalade han inte in när frågan gällde folk som dött på dagen idag. Pölsan fixade det ändå.

Ett slarvtroll är också ett troll

Ibland försöker inte ens trollen ... Och varför skulle de, när folk går igång på såna här billiga grepp?

Bilden på den gamla damen som inte ville störa personalen publicerades sommaren 2014. Naturligtvis fick den stor uppmärksamhet. När den åter började cirkulera häromdagen var det många som inte ens behövde bildgoogla för att inse att något var lurt. Länken hittades lätt och snabbt: Ville inte störa personalen - slog sig blå i hela ansiktet, Hela Hälsningland 8 juli 2014.

När han som försökte sig på denna ovanligt klumpiga fuling konfronterades försökte han att skylla ifrån sig: "jag läste om det i en tidning eller någonstans" (Aftonbladet). Men ingen skrev om "Stina" före honom. Den nyheten är hans uppfinning.

Tilltaget är nu polisanmält, inlägget bortplockat och profilnamnet bytt. Innan inlägget försvann kunde man ta del av ett kommentarsflöde som dominerades av dels förutsägbara "jävla invandrare"-kommentarer, dels länkar till den korrekta nyheten från 2014; där de som fällde de förra inte lät sig bekomma nämnvärt av de senare.

Lördagsfråga 487

Rovgubbar

Jack-o'-lantern avsåg ursprungligen irrbloss eller lyktgubbar, ett (ännu oförklarat?) fenomen med nattliga ljus. På Irland kom begreppet att överföras till rotfruktshuvuden medelst en historia om Jack. I en version hade Jack dött men fick varken komma till himlen eller helvetet*. Från Djävulen fick han ett glödande kol från helvetet. Jack lade det i en urholkad rova, och med den som lykta började han vandra runt på jorden för att hitta en sista viloplats.

På Irland gjorde man alltså huvudlyktorna av rovor, som av bilden att döma verkar kunna se ruskigare ut än pumpa-versionerna. I USA verkar berättelsen om Sleepy Hollow, där ett pumpa-huvud figurerar (se bloggposten Sleepy Hollow) ha påverkat jack-o'-lantern-traditionen till att idag uteslutande handla om pumpor.

* Som så ofta i folkloristiska sammanhang finns det flera versioner och ingen som är mer "rätt" än någon annan. I en av dem är Jack en smed som inte låter sig hunsas ens av Djävulen själv, utan lyckas misshandla densamme grovt. Därav den ovanliga avvisningen.

När en fjäder blir en höna

På en skolbuss är det något barn som startar en film. Det är inte spiksäkert vilken men det mesta lär peka på 40 days and 40 nights (2002). I vilket fall var det en romantisk komedi. I sådana kan det visserligen förekomma lite hud men inte mer än i vilken tv-reklam som helst.

En vuxen passagerare bad busschauffören stänga av filmen, vilket han då gjorde. Chauffören, anställd vid Arctic Bus Sweden, har tagits ur tjänst med omedelbar verkan.

Oj..? Tagits ur tjänst!? Varför då? Därför att någon vuxen, på något sätt, fått för sig att det som visades var ... Porr.

– Det var rena porrfilmen. Mina barn blev helt förskräckta, säger en förälder

Och sedan agerade folk och media som vanligt, det vill säga att börja prata utan att ta reda på vad som faktiskt hänt. Det grövsta misstaget kan vd:n ha gjort, när han tillfrågad svarar som att han vet att händelsen som den beskrevs ägde rum.

– Filmen hittades på bussen. Den går i linjetrafik så någon kan ha glömt filmen där, men det ursäktar inte att chauffören visade den. Det ska inte ens visas film över huvud taget i linjetrafik, säger bussbolagets vd Björn Larsson till tidningen.

Norsjöskolan, som barnen reste från, kommer att polisanmäla händelsen. 

- Chaufför visade porrfilm på skolbuss, Norran 26 oktober 2017

Givetvis spreds nyheten om den påstådda händelsen mycket snabbt i media – i vanliga, etablerade gammelmedia som oavbrutet berättar för oss hur mycket vi ska lita på dem.

Och givetvis bestämde sig även kommentarsfälten omedelbart för att händelsen verkligen ägt rum. Busschauffören förklarades vara pedofil och hotades. (Tidningen Norran, som först rapporterade om den påstådda händelsen, har nu tagit bort nyheten, inklusive en del grova kommentarer, från sitt Facebook-flöde.) Och så här reagerade busschaufförens chef:

– Det är en katastrof, det är fruktansvärt. Jag är både chockad och förbannad. Jag blir väldigt ledsen över det inträffade. Jag trodde inte att man som vuxen person kunde ha så dåligt omdöme. Att man inte förstår sin roll som busschaufför, säger Björn Larsson, vd på Arctic Bus Sweden, till Norran.

- Norran

Hur lång tid det tog för bussbolaget att ta reda på vad som faktiskt hänt framgår inte. Men det tog några dagar innan media gjorde vad de skulle ha gjort från början: Ta reda på vad som hänt.

Bolaget har kommit överens med facket om att mannen, som togs ur tjänst direkt efter att anklagelserna  ska återvända till sitt arbete från och med nästa vecka.

- Bussbolagets utredning klar, Norran 2 november 2017

Så kan det gå när man rycks med. Det gäller även erfarna redaktioner på etablerade medier.

Uppdaterat 6 april 2018:
SVT påstod att en busschaufför visat porrfilm – fälls av GRN [Granskningsnämnden], Journalisten 4 april 2018

Uppdaterat 28 januari 2019:
16 utgivare utreds av JK för felaktig porrfilmspublicering, Medievärlden 23 januari 2019 med en sån där rubrik man måste känna till sammanhanget för att kunna förstå

Scientologi i Fokus

I tidningen Fokus nr 43 finns en artikel "ADHD-medicin som självmordsvapen". Man uppmärksammar att barn och ungdomar överdoserar ADHD-preparat i självdestruktivt eller suicidalt syfte. Företeelsen är föremål för en utredning på europeisk nivå och myndigheter i de olika länderna ska lämna in sin statistik på området. Av någon anledning har Läkemedelsverket och socialstyrelsen inte lämnat ut uppgifter för Sverige. Läkemedelsverket har inte ens kommenterat tidningens frågor.

Det kan man skriva en artikel om. Inga problem. Något som ingen redaktion med minsta självkänsla kan göra är att istället för att ta fram någon relevant representant eller expert lyfta Janne Larsson. Han är den siste i landet som ska uttala sig om psykofarmaka, ADHD-medicin, metylfenidat eller preparat som Concerta och Ritalin.

I artikeln presenteras Janne Larsson som "privatperson, lärare och skribent". Vad man inte nämner med en bokstav är att han företräder scientologin och scientologernas frontorganisation KMR vars hela existens går ut på att baktala och kritisera psykiatri och psykofarmaka, med irrelevanta och påhittade argument framförda med en ibland mycket mjuk, ibland mycket grov ton. Janne Larsson är deras meste skribent, och har i flera år bombarderat redaktioner över hela landet med insändare, debattartiklar och förslag på artiklar, och över huvud taget lobbat hårt för att få in scientologernas/KMRs hjärtefrågor med deras vinkling. (Deras "lösning" går ut på att ersätta all psykiatrisk vård och all psykofarmaka med scientologi.)

Hur gick det till? Om Fokus inte visste om att Janne Larsson är scientolog är de inkompetenta (en enkel slagning på janne larsson adhd räcker och blir över). Om Fokus visste att Janne Larsson är scientolog, och ändå väljer att gå ut med en lång artikel där han får tala oemotsagd utan att ens antyda hans koppling till världens farligaste sekt så är de värre än inkompetenta. Och om de tror att de kan komma undan med det senare är de dumma i huvudet.

För givetvis tog det inte många sekunder innan Fokus märkliga uppvisning i hur man inte ska arbeta uppmärksammades. Som svar publicerade de "bakgrunden till texten". De var väl medvetna om att scientologerna "ihärdigt kritiserar förskrivningen av adhd-medicin", och gissningsvis även att Janne Larsson företräder dem. De motiverar "beslutet att nämna hans namn i texten" med att det var han som begärde ut uppgifter som ligger till grund för artikeln, och att han gjorde det som privatperson. Inte för att Janne Larsson bara är ett namn som nämns; artikeln är i princip en intervju.

Direkt genant blir det när Fokus förklarar att de gav utrymme åt en scientolog utan att nämna att han är scientolog eftersom läsaren förväntas veta det: "vi gjorde oss inga illusioner om att de insatta i frågan inte skulle känna igen Larssons namn". Jag vet inte ens hur jag ska kommentera det.

På en punkt har Fokus rätt:

I efterhand kan man se, att i det ögonblicket, när Läkemedelsverkets svar uteblir, och Larsson blir enda direktciterade källa, blir Larssons roll i artikeln för stor. Hans namn ställer sig uppenbarligen i vägen för en viktig diskussion om dokumenterade biverkningar av ADHD-mediciner.

- Claes de Faire och Mats Holm: Fokus om ADHD-publiceringen, Fokus 30 oktober 2017

Att utelämna inte bara Janne Larssons namn utan hela Janne Larsson är steg 1 när man ska skriva om psykofarmaka i allmänhet, ADHD-medicinering i synnerhet. Det vet alla som är det minsta insatta i frågan, på förhand.