- Gino D’Achilles tolkning av paret Spicers observation
Idag fyller Nessie 90 år. Det kanske överraskar en del som tror att han/hon/den/det är mycket äldre, om inte som verklig varelse så åtminstone som sägen. Men nej – i praktiken var det den 2 maj 1933 som världens mest berömda kryptozoologiska fantasi såg dagens ljus. Om det skrev jag i en artikel som publicerades i Vetenskap och Folkbildnings medlemstidning Folkvett i samband med 80-årsminnet 2012. Och som jag nu lägger ut här, lätt putsad.
*
Om man ska tro allt som sägs har näst intill varje loch i Skottland åtminstone tidvid hyst ett sjömonster av något slag. Men det är bara ett av dem som blivit världsberömt.
När man ska beskriva det eventuella monstret i Loch Ness så finns det en tidig berättelse som är obligatorisk i sammanhanget: Den om hur missionären Sankt Columba på 500-talet i kraft av sin helighet motade bort ett monster. Bortsett från att händelsen som den beskrivs utspelades i floden Ness (som rinner från sjön ner till havet) och nedtecknades över hundra år efter att den skulle ha inträffat, så är det största problemet att sådana så kallade hagiografier över heliga män och kvinnor har det sämsta rykte som källor. Dels är de schematiska och lika varandra på ett sätt som inte ger intryck av berättelser ur verkligheten, dels kryllar de av monster, demoner, änglar och mirakler. Om det funnits en gammal och levande tradition om ett monster i eller vid Loch Ness så får man leta efter den någon annanstans än i Vita Columbæ.
Går man till folksägnerna hittar man en mängd berättelser om så kallade kelpies och each-uisges. De är direkta motsvarigheter till den skandinaviska bäckahästen, den som kan anta hästskepnad för att lura ner folk i djupet. Man har berättat om sådana i Loch Ness … Men även i Loch Arkaig, Loch Lochy, Loch Lomond, Loch Morar, Loch Maree, Loch Oich, Loch Quoich och Loch Shiel, för att bara nämna några. Många av observationerna i de andra sjöarna gjordes före 1900-talet och är därmed äldre än monstret i Loch Ness.
För det var i Inverness Courier den 2 maj 1933 som man för första gången kunde läsa om ett monster i Loch Ness. En ej namngiven person (hon hette mrs Aldie Mackay) hade på håll skymtat en val-liknande puckel som rört sig i vattnet. När hennes berättelse återgavs myntades begreppet, och typiskt nog fick det redan från början en påhittad bakgrund: ”Loch Ness has for generations been credited with being the home of a fearsome monster …” Reportern Alexander Campbell skulle bli en framträdande figur i Nessies historia. Han var även traktens water bailiff, tillsyningsman för vattendrag, och tillbringade sålunda mycket tid på och kring Loch Ness. Enligt egen uppgift såg han monstret hela 18 gånger.
Efter den första artikeln följde ett antal insändare i tidningen från folk som plötsligt kommit på att de hade sett saker, eller hört andra som berättat om saker som de hade sett. Många av breven var anonyma. Campbell misstänks ha skrivit flera av dem.
I augusti kunde man läsa den mest dramatiska beskrivningen dittills. Några dagar tidigare hade herr och fru Spicer kommit körande då ett mycket stort och mycket underligt djur gått över vägen en liten bit framför dem. De uppskattade dess längd till 7,5 meter och höjden till 1,2 meter. Djuret hade haft en lång hals och rört sig ryckigt. Vad paret Spicer än såg eller trodde sig se, så var detta den första artikeln om fenomenet som fick verklig uppmärksamhet. Det var nu som hypen satte igång; det var nu Loch Ness blev ett begrepp.
Höjdpunkten i Nessies karriär inträffade nog kring årsskiftet 1933–1934. I mitten av december 1933 skickade Daily Mail en grupp utvalda till Loch Ness för att leta reda på monstret en gång för alla. Ledaren, Marmaduke A. Wetherell, anlitades på grund av sina erfarenheter som storviltjägare i Afrika – han anlitades inte, får man förmoda, på grund av sina erfarenheter som skådespelare och filmregissör.
Jägaren fick snart upp spåret. På stranden hittades stora, tydliga fotavtryck. Djuret måtte ha varit uppemot sex–sju meter långt, trodde han. Dagarna före jul skickades gipsavgjutningar till experterna i London. Under hela helgen belägrades Loch Ness med omnejd av journalister, monsterjägare och sensationslystna. Efter nyår fick man resultatet: Fotspåren kom från en flodhäst. Dessutom var alla avtrycken identiska.
På den här tiden var det inte ovanligt med askfat, paraplyställ och liknande som tillverkats av fötter från exempelvis flodhästar. Det var uppenbart att någon nyttjat ett sådant tillhygge för att förfalska spåren. Wetherell blev utskrattad. Vem som låg bakom lär vi aldrig få veta.
Däremot vet vi vem som låg bakom den mest berömda föregivna bilden på monstret. Wetherell var förbittrad på Daily Mail och arrangerade ett fototillfälle: ”De ska få sitt monster!” En fjäderdriven leksaksubåt försågs med en konstgjord dinosaurieliknande hals med huvud. Läkaren Robert K. Wilson blev ombedd att förse tidningen med bilden och en hopdiktad berättelse om hur den togs. Han gick med på detta men ville inte få sitt namn förknippat med bilden, som därför kallas ”kirurgens bild”. (I serien finns en mindre lyckad andra bild som inte blivit i närheten lika känd.) En av de inblandade avslöjade det hela på 1970-talet, ett avslöjande som märkligt nog inte uppmärksammades förrän 1999. Innan dess hade en rad andra monster-lösa lösningar funderats ut. Den originellaste gick ut på att bilden visade en simmande elefant som använde snabeln som en snorkel.
Det som är mest talande är nog att så enkla förfalskningar som ”kirurgens bild” och Stuarts höbalar kunde lura så många så länge.
- Hugh Gray (1933)
Den första bilden har fått relativt lite uppmärksamhet. Det är svårt att dra några särskilda slutsatser om den.
Här är ett förslag. Jag ger inte mycket för det, men det är svårt att skaka bort när man sett det. Därför lägger jag in det som vit text, markera för att läsa: [ Vi ser huvudet på en hund som simmar emot oss med en pinne i munnen ]
- ”Kirurgens bild” (1934)
Ett av de mest berömda fotografier som finns är kraftigt beskuret. Skalan framgår bättre i den obeskurna bilden, där Nessie ser närmast ynklig ut.
När den föregivne fotografen sålde bilden till Daily Mail ville han inte skylta med namn. Istället tog man till hans yrke. Det är den är känd som the surgeon's photo (egentligen var Wilson gynekolog). Att han var läkare spelade in för trovärdigheten; inte skulle väl en sådan person hålla på med fejk och fusk?
- Lachlan Stuart (1951)
Platsen där bilden togs har identifierats: ”pucklarna” ligger i decimeterdjupt vatten. Fotografen berättade för en bekant att han använt höbalar.
- Fen-bilden (1972)
En undervattenskamera tog en mängd bilder med bubblor och slam. En av dem ”förbättrades” och retuscherades till en tydlig fena.
En omständighet som till synes talar för monstrets existens är mängden vittnesmål. Alla rapporter kan ju inte vara missuppfattningar, inbillningar eller påhitt? Men den som accepterar dem på grund av deras antal får genast ett nytt problem. Många vittnesmål låter sig inte kombineras med varandra. Kanske det finns eller funnits flera monster? (Att Nessie dött är en lösning som lanserats.) Eller har det undergått kraftiga förändringar, såväl fysiska som beteendemässiga? På 1930-talet sågs det flera gånger på land, men sedan dess har det varit nog så svårt att få ens dåliga bilder på det i vattnet. Förr kunde observationer vara uppemot en halvtimme, det senaste halvseklet har man fått vara glad för en sekundglimt på kilometers avstånd. Fotografier är otydliga, fejkade eller både och – åtminstone de som vi hittills fått se. Strömmen av kameraförsedda turister till Loch Ness, som varit stadig ända sedan 1933, borde rimligtvis ha gett mängder av belägg, åtskilliga av god kvalité, om monstret inte samtidigt hade drabbats av motsvarande blygsel. De senaste årens digitala explosion med mobilkameror och webbkameror har gett en suddig rännil av bilder. Ofta säger sig fotografen inte ha märkt något särskilt när bilden togs utan upptäckt den suspekta detaljen senare. Utöver andra förklaringar som nämns längre fram kan det som fotograferats ha varit en fågel som flyger förbi, där de höjda vingarna bildar ”monstrets” hals.
Den viktigaste faktorn har kallats expectant attention, den förväntansfulla uppmärksamhet som även den mest skeptiske kan ha svårt att skaka av sig när sjön kommer i sikte. Inget vattendrag i världen torde studeras lika intensivt, och givetvis får myriader spänt granskande ögon förr eller senare syn på något. Och det som på andra sjöar är en icke-händelse blir här en stor nyhet: ”Den enda anledningen till att någon kan påstå att filmen visar ett monster är att den togs vid Loch Ness.” (Kommentar av en typiskt intetsägande film från 2007; upphovsmannen Gordon T. Holmes säger sig även ha filmat älvor.) Likt UFO-rapporter kan de allra flesta observationerna ges någon standarddiagnos, en mindre andel kräver mer jobb, och hur man än anstränger sig så blir där alltid kvar några vittnesmål som inte kan ges en definitiv förklaring, med eller utan monster.
Det kan poängteras att Loch Ness har såväl goda som dåliga egenskaper ur övervakningssynpunkt. Sjön är mycket långsmal och omgiven av höjder. Man har särskilt god utsikt från den nordvästra sidan (Stuarts bild är tagen från den sydöstra stranden tvärs över sjön). Ytan på 56 km² motsvarar en trettiondel av Vättern. Å andra sidan är sjön 227 meter djup, och sikten går mot noll bara några meter under ytan.
Innan vi går in på olika förklaringar av observationer så ska det sägas att de spektakulära detaljerade rapporterna — den ringlande sjöormen, den hornförsedda jätteödlan eller Spicers vandrande urtidsdjur — är ytterst få. Om det bara berott på dem hade Loch Ness knappast varit ett fenomen än idag. De absolut flesta som har sett något berättar om en oformlig puckel, något oidentifierbart som höjer sig en smula över vattenytan, som regel på stort avstånd. Sådana observationer är också lättare att ge monster-lösa förklaringar, som sälar, uttrar och vågor.
Sälar var länge en tänkbar förklaring (gråsälar kan bli upp till tre meter långa) med problemet att sälar, så vitt man visste, inte fanns i Loch Ness. Men 1985 slogs det slutgiltigt fast att sälar verkligen letade sig upp hela vägen från havet på jakt efter lax. Uttrar är välkända invånare i sjön och har länge förekommit inom kryptozoologin. Den klassiska sjöormen med flera pucklar i rad kan förklaras med en rad sälar eller uttrar som simmat på rad och uppfattats som ett enda djur.
Det är ökänt svårt att uppskatta storleken på något man ser på håll, än svårare när föremålet befinner sig vid vattenytan. Står observatören på stranden kan det vara vanskligare än man tror att avgöra om avståndet är exempelvis 25, 50 eller 100 meter. En säl på 25 meters håll kan lätt bli en betydligt större best om man tror att den är på 100 meters håll. Därtill kommer vår tendens att minnas saker som större än de var.
Stockar har ofta föreslagits som förklaring, såväl flytande på ytan (där grenar och rötter kan bilda suggestiva illusioner) som nere i vattnet (där de ger utslag på ekolod). En spridd förklaring går ut på att stockar som hamnat i sjön stiger och sjunker på grund av förruttningsgaser som bildas och släpps ut. Ibland ska de rentav kunna ge stockarna en sorts jet-drift. Detta verkar dock vara en skrivbordskonstruktion. De som letat stockar på bottnen har hittat dem på ett fåtal grunda platser, men inga som uppvisat gasbildning. Däremot är det vanligt med ”halvsjunkna” stockar som svävar mellan vattenytan och bottnen. Dessa kan förklara många utslag på ekolod, inte minst sedan man kommit på hur de kan röra sig.
Redan i början av 1900-talet upptäcktes så kallade seicher i Loch Ness. När vinden blåser utmed sjöns längdriktning pressas vattnet mot den ena änden. När vinden mojnar så strömmar vattnet tillbaka. Hela vattensystemet hamnar i svängning, som när man lutar på en balja vatten. Ibland kan en stående våg uppstå som sträcker sig över hela sjöns längd. Själva vågen går inte att se med blotta ögat, men en effekt är att vattnet strömmar fram och tillbaka mellan sjöns ändar. I mitten av sjön är vattennivån konstant men strömningshastigheten störst. Under sådana omständigheter kan föremål på vattenytan mycket väl driva mot vinden.
Liknande vågor som böljar fram och tillbaka kan även uppstå under vattenytan, mellan lager av kallare och varmare vatten. De är långsammare och betydligt större än några vågor på ytan; i Loch Ness har man uppmätt tio meter höga undervattensvågor. Stockar under ytan som sätts i rörelse av dem kan ge egendomliga utslag på ekolodet. Dessutom kan ekolod även ge (svaga) utslag för skillnaden mellan vattenlagren, och därmed även för de väldiga undervattensvågorna. Kan det förklara en del märkliga observationer?
Ett annat vågfenomen som föreslagits handlar om interferens. En stilla dag färdas en båt med god fart i sjöns längdriktning. Svallvågor bildas, går ut mot stränderna, reflekteras och möts igen. Interferensmönstren kan då bilda relativt höga vågor, mitt ute i sjön och till synes utan orsak, eftersom båten vid det laget är långt borta. Sådana vågor skulle kunna förklara en del pucklar som dykt upp och försvunnit.
- Urtidsmonster låg i tiden: En Stegosaurus från King Kong (1933), som mot hösten hade skotsk premiär (Kinematograph Weekly 7 september 1933)
Hur är det då med den berömda plesiosauren? Redan 1933 föreslogs att svanödlorna kanske inte alls dog ut för 65 miljoner år sedan, samtidigt med dinosaurierna, utan att minst en individ fortfarande simmade runt i Loch Ness. (Detta var för övrigt några år innan det sensationella fyndet av en livs levande kvastfening, som man dittills trott dött ut för just 65 miljonrer år sedan.) Men en sådan jättereptil kan inte finnas i Loch Ness av flera anledningar. Vattnet är för kallt för stora växelvarma djur (om de nu var växelvarma?), djur som andas luft får gå upp till ytan långt oftare än Nessies tvivelaktiga facit, och till sist så formades Loch Ness i den senaste istiden och skildes från havet för sisådär 14 000 år sedan.
Om det finns ett monster, av ett eller annat slag, i Loch Ness så går det att bevisa genom att visa upp det. Om det inte finns något monster i Loch Ness så är det mycket besvärligare att bevisa eftersom man i allmänhet inte kan bevisa icke-existens.
Ett potentiellt tungt argument som lagts fram mot Nessie går ut på att det i den näringsfattiga sjön inte finns tillräckligt mycket fisk för ett rovdjur av nämnvärd storlek. Men då har man bara räknat fisk som aldrig lämnar sjön, inte vandrande arter som lax och ål. Eftersom de senare utgör den absolut största mängden fisk i Loch Ness så finns det mer än gott om mat åt det tänkta monstret.
Det finns entusiaster som menar att vetenskapen blundar för monstret, på samma sätt som vetenskapen sägs ignorera UFO:n, parapsykologi, nära döden-upplevelser och så vidare. Det är helt enkelt inte sant. Att det skulle finnas ett stort och tidigare okänt djur i sjön är inte sannolikt men heller inte omöjligt; det går inte att avfärda på förhand. En rad mycket ambitiösa fältstudier har gjorts, såväl sådana där man observerat sjöns hela yta under längre perioder som sådana där man omsorgsfullt undersökt och letat igenom sjön (och dessutom fått reda på en hel del om dess biologi, geologi med mera). Bilder och vittnesmål har tagits på allvar, så långt det varit möjligt. Att det rimligtvis inte finns ett stort djur i Loch Ness är en slutsats som dragits sedan den prövats ordentligt.
Å andra sidan kan man leta hur länge som helst efter ett monster som inte finns. Den enda begränsande faktorn är hur länge folk orkar intressera sig — och det finns inget som tyder på något minskande intresse. Som världens mest tillgängliga och bekväma kryptozoologi, det är bara att åka dit och titta, har Nessie klara fördelar jämfört med andra superstjärnor som snömannen och Bigfoot. Det finns förvisso de som har intresse av att myten hålls vid liv, Adrian Shine vid Loch Ness Centre har kritiserats för sin skeptiska hållning: ”Hur många kommer hit för att se den stora fisken i Loch Ness, eller den stora vågen i Loch Ness?” Minst lika viktigt på lång sikt är när enstaka personer då och då har sett något som gjort så stort intryck på dem att de tillbringat resten av sitt liv med att försöka återfinna vad det än var. Och så hålls historien vid liv.
Allt talar för att monstret i Loch Ness kommer att leva kvar, om inte i sjön så åtminstone i det allmänna medvetandet, i ytterligare 80 år – minst. [för att inte säga 90]
Källor & lästips:
- Adrian J. Shine, www.lochnessproject.org, Loch Ness & Morar Project — undersökningar av två sjöar
- Adrian J. Shine och David S. Martin, ”Loch Ness habitats observed by sonar and underwater television”, The Scottish Naturalist 1988, s 111–199
- Dick Raynor, www.lochnessinvestigation.com
- Roland Watson, lochnessmystery.blogspot.com — påläst och energisk anti-skeptisk monsterforskare som vill ”reclaim the monster”
- Bengt Sjögren, Berömda vidunder (Settern 1980)
- Tage la Cour, Myter och mysterier (Bra Böcker 1973), s 229–244
- Myter och Mysterier (Det Bästa 1984), s 141–145
- Steven McKenzie, Monsters Inc: Scottish lochs and their creatures, BBC 4 mars 2013
- Emma Ailes, Loch Ness Monster: Is Nessie just a tourist conspiracy?, BBC 14 april 2013
- Martin J. Pitt, ”Should we believe in the Loch Ness Monster?”, The Pantaneto Forum, nr 9 2003
- Thomas Malm, ”Djur och odjur: Prolog till en tvärvetenskaplig kryptozoologi”, Folkvett 4/2011
- Dokumentärfilmen ”Death of Loch Ness”, serien MonsterQuest på History Channel, 4 februari 2009
- Wikipedia (eng.): Loch Ness; Loch Ness Monster
_c_1850.jpg)
