Mellan hägg och syren

- Blommande hägg Prunus padus och syren Syringa vulgaris

Folkkärt och spritt uttryck om skomakaren som tog semester på försommaren och satte upp en skylt på dörren: ”Stängt mellan hägg och syren”, dvs. stängt från det att häggen börjar blomma till dess att syrenerna slokar.

- Hellsing, Hellquist och Hallengren, Bevingat (Bonnier Pocket 2005, 2:a uppl.) s 320

Ibland anges perioden mellan hägg och syren till två veckor men det kan naturligtvis variera avsevärt. Vissa år verkar blomningarna pågå närmast samtidigt.

Notera även att en exaktare formulering, enligt denna källa, hade varit ”från hägg till och med syren”. Eller varför inte vara övertydlig och illustrera:

Detta är vad uttrycket ”mellan hägg och syren” avser:

H H H – – – S S S

^ ^ ^ ^ ^ ^ ^ ^ ^

Uttrycket tolkas ibland bokstavligare; denna tolkning ska alltså vara felaktig:

H H H – – – S S S

      ^ ^ ^ 

Med den senare definitionen, i källan angiven som oriktig, kan perioden dessutom bli synnerligen kort eller utebli helt, när den första syrenen slår ut innan den sista häggen blommat ut. Vilket som sagt inte är ovanligt.

… Så. Nu fortsätter vi med talesättet:

Skomakaren i fråga kan ha varit Oscar Gustafsson, som vid sekelskiftet 1900 innehade ett skomakeri på Bangatan i Masthugget i Göteborg. Han hade i ungdomen vandrat som gesäll i Tyskland innan han 1897 etablerade sig som skomakarmästare. Lusten att vandra satt dock i, varför han brukade ta en veckas vandringssemester ”mellan hägg och syren”.

Jag har inte letat särskilt efter Gustafsson eller hans skomakeri, men förutsätter att de existerat. Men observera att det kan ha varit han som satte upp skylten – påståendet är inte hårdare än så.

Orden var länge ett talesätt i Gustafssons familj, men han själv skall ha varit en färgstark person som lät tala om sig, och på 1960-talet dök uttrycket upp i ett radioföredrag. Eventuellt kan han även ha fått idén till skylten under sina vandringar i Tyskland.

Här verkar det ha blivit fel. Den 17 maj 1949 sändes radioprogrammet Husmorshalvtimmen i Sveriges då ännu enda radiokanal. Där ingick ett kåseri av Carola Eklund, ”Stängt mellan hägg och syren”. Det var då uttrycket först planterades i det allmänna medvetandet.

Jag har inte läst Eklunds kåseri, eller ens sett skymten av texten. Med tanke på hur åtminstone några gnetat runt efter skomakaren, så borde man ha varit åtminstone lite nyfikna på hur det hela först förkunnades för allmänheten.

Ett sista tänkbart myntande får avrunda långcitatet:

Författaren Elsa Björkman-Goldschmidt berättar något liknande i sin bok Det var i Wien (1944), men den skomakaren stängde butiken på grund av tillfällig arbetsolust (”Wegen Unlust zur Arbeit heute geschlossen”.)

- Hellsing, Hellquist & Hallengren

Man tog inte med en annan idé om berättelsens ursprung eller inspiration, som också hänvisar till litteraturens värld. Det var ingen mindre än Dan Andersson som i novellen ”Nålmakarens son” berättar om en viss Erik Axel Leonard Blom. Denne hade demonstrerat fallenhet för brännvin, flickor och att samla fågelägg, och ett kompakt ointresse för allt annat. Släktingar med resurser försökte att få igång den unge mannens karriär. Bland annat skaffade de en affär åt honom, två gånger rentav. Båda gångerna gick det någorlunda … Tills försommaren slog till, med en majdag så härlig som bara härliga majdagar kan vara. Då mötte kunderna en stängd boddörr, försedd med ett anslag:

ERIK AXEL BLOM
är i anseende till den ljuvliga våren bort-
gången att meta laxöring och samla fågelägg.
Ärade kunder kan under tiden handla var fan
som helst.

- Dan Andersson: "Nålmakarens son", Posthuma noveller (1922) [Litteraturbanken]

*

Är det sant det där med skomakarn, och var fanns han? I Värmland, sa min morbror. Kanske lever han än. Är det någon som vet? Jag skulle vilja skicka en blomma! – Charlotte

- DN 26 maj 1963, text & illustration

I Bevingat nämns som sagt Masthugget i Göteborg som ett alternativ. Fler förslag finns … När folk grävt efter sanningen bakom hägg och syren – så att säga – så har man främst funderat på var den verkliga skylten sattes upp, eller åtminstone en (1) verklig skylt satts upp, som väl för att räknas måste ha varit opåverkad av radiokåseriet 1949. Då och då har frågan luftats, ofta sedan en redaktör för någon tidnings lättsamma sida hoppats på lite interaktion med läsarna. På så sätt har frågan ”var fanns skomakaren som tog ledigt mellan hägg och syren?” ställts otaliga gånger i press och radio (kanske även tv?). Sedan har svar kommit in. Och föreslagit adresser som exempelvis, för att börja i Stockholm, Kungsgatan 82 eller 80, Skomakargatan 2 eller 4, Lill-Jans plan vid Sophiahemmet, Hässelby 1916, någonstans på Söder (enligt Pelle Holm, enligt Bertil Molde), samhället Nybacka utanför staden … Och längre utåt landsorten föreslås någonstans i Bräkne-Hoby (Blekinge), Danska vägen i Falköping, Kilbäcksgatan i Uddevalla, hörnet av Kilbäcks- och Västerlånggatorna i Uddevalla 1902 … Eller någonstans i Värmland. Med många fler.

Eftersom jag inte har tillgång till Eklunds kåseri känner jag inte till mer om vad vi här skulle kunna kalla historiens standardversion än det ovan angivna.

När frågan diskuterats har man fokuserat på geografin. En annan aspekt har däremot diskuterats lite om alls, och den har heller inte varierat nämnvärt, och det är huvudpersonens yrke. Varför just en skomakare? Ja, det framgår inte.

Jag ska avrunda med en annan fråga, som inte bara borde ha undersökts ordentligt utan även ha inställt sig allra först: Hur långt tillbaka kan man spåra uttrycket? Talesättet tas upp i SAOB, som nämner en sekundärkälla – ett belägg som i sin tur nämner ett (betydigt) äldre belägg – men inte mer än så. (Man tar inte ens upp GHT 27 november 1948, där uttrycket förekommer i press före radiokåseriet 1949.)

I min ungdom (jag är född 1880) fanns en skomakare Hellberg i Nybacka utanför Stockholm. Han berättade att under skråtiden skulle årets gesäller ”friställas” mellan hägg och syren. De skulle då ut på vandring. GHT 9 ⁄ 6 1971

- SAOB: SYREN

Här har vi ett förslag på varför det skulle ha varit just en skomakare som stängde butiken. Det ska först sägas att gesällvandringar var en högst verklig och vanlig företeelse. Sedan en lärling tillbringat flera år hos en och samme mästare fick han som nybakad gesäll ge sig ut på vägarna, och, medelst tillfälliga anställningar, bekanta sig med andra mästare på andra orter, liksom andra kundkretsar, metoder, material … Fast sådana vandringar höll naturligtvis på mycket längre än några futtiga försommarveckor. Hur som helst – det är en ledtråd värd att undersöka, bättre än ett helt gross med blandade geografiska förslag.

Men om uttrycket "mellan hägg och syren" förekommit i ett sådant sammanhang före skråväsendet upphörande 1846, så borde det finnas långt bättre källor än en hågkomst från 1971. Skråordningarna är ju väl bevarade. Men vad jag förstår har ingen ännu dragit fram någon gulnad samling med paragrafer, ur skomakarnas papper eller några andras, om gesällers friställningar om försommaren. Om det nu beror på att man letat illa, om alls … Eller något annat.

Lördagsfråga 708: Depeche Mode

1. Blixt … Jag menar Allan Kämpe sänker en rymdtysk i Saturnusligan (1946, och notera hjälmens märkning) – jomen, på den tiden kunde även rymdsoldater köra med vanlig uniform och Stahlhelm och komma undan med det. Serien innehåller ett rymdskepp (visserligen av jordiskt ursprung) och rentav en kidnappning. Detta var sommaren 1946: Ungefär samtidigt tog Kenneth Arnold sin berömda flygtur, som följdes av en UFO-våg som så småningom även nådde oss, men först långt senare skulle abductions bli en given del av den kulturen. – Seriens upphovsman var Eugen Semitjov. Han blev senare (betydligt) mer känd som journalist och författare av ett antal rymd- och UFO-relaterade böcker, som gjorde rätt stort intryck på undertecknad en gång i tiden.
2. Tuffa Viktor, eller Andy Capp som han heter i original, blev 1988 en tv-serie. Att det bara blev sex avsnitt indikerar mottagandets art. – Efter att ha studerat några strippar av oklart men åtminstone äldre datum, inser jag att de jag hittills sett kommer från en sentida, tam och, vågar man använda uttrycket, politiskt korrekt period i seriens historia.
   
3. "I'm sorry Dave, I'm afraid I can't do that" – Ett bistert samtal mellan befälhavare Dave Bowman och datamaskinen HAL. 2001 (1968) såklart.
   
4. Martin Seamus "Marty" McFly på en hoverboard! Såna flyger kidsen runt på, ser ni, i framtiden, närmare bestämt 2015 … Öh. – Undras om svävbrädor i ett alternativt 2015 hade varit lika illa sedda som såna där sparkcyklar är 2022? Eller, de bemannas ju av ungdomar – dum fråga!
   

Al(l)an, Andy, Dave och Martin kan leda tankarna till hrr Wilder, Fletcher, Gahan och Gore, som ju utgjorde syntbandet par excellence Depeche Mode. Vars kvartett nyligen reducerades med Andy Fletcher (1961–2022). Den satte Tricky först.

Slagskeppet som bara sjönk

- Operation Crossroads: Atombomben Baker sprängs vid Bikini-atollen den 25 juli 1946.

Första gången jag såg bilden var den mest anmärkningsvärda slagskeppet utmed vattenpelarens sida. 170 meter slagskepp, upplyft som en annan barkbåt – man börjar få en aning om vilka ofantliga krafter som rör på sig.

Illusionen var ännu starkare för de som inte hade ett detaljerat fotografi utan såg det hela på riktigt, på håll, under ett kort ögonblick där det hände massor samtidigt. Här är ett belägg i form av en tavla, målad av GySgt Grant Powers, USMC, från en gammal arkiverad hemsida för Naval Historical Center.

För en illusion var det. Det vi ser är inte ett fartyg utan en grop, eller vad det ska kallas: Ett hål format av slagskeppet.

The dark spot in the column marks the position of the capsizing Arkansas. Crossroads mythology mistakenly insists this photo shows the upended form of the battleship.

- Ur bildtext från National Park Service: The Archaeology of the Atomic Bomb, kap. 4

Vad som verkligen hände USS Arkansas var att hon kapsejsade – vänd med styrbords bredsida mot bomben – och sjönk som en sten. Där ligger hon än idag.

Wikipedia: Operation Crossroads

Lördagsfråga 708

Back on track – tills vidare! (Detta är ingen ledtråd, bara ett hej.)

Paus

Bloggen har, som synes, en paus. Det är som vanligt hälsokrångel bakom.

Lördagsfråga 707: Mosaik

1. Ovansidan på det ägg från Fabergé som tsar Nikolaj II fick påsken 1914. Det kallas Mosaik-ägget, av uppenbara skäl. Här är en fin film om ägget (YouTube). Bonus: Ägget formgavs av Alma Pihl, sondotter till grundaren Gustav Fabergé, som var född i vad som idag är Pärnu i Estland. Det tillverkades av hennes farbror Albert Holmström. Man påminns om att Östersjön till stora delar var en rysk vik.
   
2. Ur den sovjetiska filmen Mosaik (1969).
   
3. Introt till Mosaik (1995), ett "samhälls- och integrationsprogram" som visades 1987–2003 och där Alexandra Pascalidou blev känd. En rolig detalj är att signalflaggorna utgörs av bokstäverna M O S A I K.
   
4. S:et i loggan för NCSA Mosaic (1993), den första browsern som slog igenom – fast det "genomslaget" var ingenting jämfört med när Netscape året efter fick folk över hela världen att lära sig var WWW stod för. Skapades av Marc Andreessen och Eric Bina, som sedan grundade Netscape och blev stormrika kändisar (det senare gällde åtminstone Marc). Men deras gamla kod levde kvar: Mosaic köptes av en datafirma som hette Microsoft, som utifrån den gjorde ett program som hette Internet Explorer.

Den lördagsfrågan pusslade Tricky ihop.

Faktoidpodden avsnitt 21: Kristet 4

Bibelstudierna fortsätter … Vi läser om en av de mest uppmärksammade apostlarna, Maria Magdalena – att hon skulle ha varit prostituerad är inte bara en myt, utan en ovanligt lätt debunkad myt som ändå hållit i över tusen år. Aposteln Petrus har en egen symbol, ett vänt kors – hur i allsin dar kom det att förknippas med Djävulen och satanism? Vi tar en titt på när, eller om, Saul(us) blev Paulus och hur fariséerna egentligen var. Och så blir det en icke-faktoid: Hur den barmhärtige samariten blev den barmhärtige samariern.

Här finns avsnittet som prat

Fariséerna

[Klipp ur Life of Brian (1979) – Reg (John Cleese): "Judean People's Front..! We're The People's Front of Judea!"]

I Palestina på Jesu tid fanns det verkligen en mängd grupperingar av olika slag, med olika syn på religion, politik, kultur och så vidare. Vilken av dem, tror ni, är det som beskrivs här:

De var i högsta grad förankrade i den centrala kultplatsen [alltså templet i Jerusalem] och därmed till religionens mest officiella form. De var strängt konservativa i den bemärkelsen att de höll sig till den traditionella tolkningen av lagen sådan den var nedlagd i de officiellt erkända skrifterna. De tog kategoriskt avstånd från nymodiga, mer eller mindre privata utläggningar.

Det där låter väl som fariséerna, så som vi känner dem från evangelierna? Småaktiga, skenheliga, hycklande självgoda petimätrar..? Nej; de som beskrivs är en grupp som kallades saddukéerna. Med reservation för ett källkritiskt problem: De flesta uppgifterna vi har om saddkéerna kommer från deras fiender. En sak är dock säker – nu låter det som Monty Python igen – saddukéerna var fariséernas ständiga fiender.

Fariséerna beskrivs istället så här:

De [...] lade vikt vid ett självständigt och mycket grundligt studium av de heliga skrifterna. Avsikten var att nå fram till en förfinad tolkning som kunde tillämpas i så många praktiska situationer som möjligt.

Det här citaten är från Arild Hvidtfeldts standardverk Religion (Forum 1997). På den här punkten är religionsforskarna ovanligt överens: Bibeln skildrar inte fariséerna på ett korrekt sätt. Jesus stod nära fariséerna på flera sätt, och har ibland setts som en av dem, hur märkligt det än låter när man matats med den bild som ges i Nya testamentet. Vidare blandas ofta fariséer och skriftlärde ihop, som vore det två namn på samma personer, och det stämmer verkligen inte; det fanns många som var det ena eller det andra.

Frågan är då varför det står som det gör?

Man kan föreställa sig att evangelierna skrevs med ett enda självklart syfte: att dokumentera Jesu liv och gärningar. Men sådana ärliga dokumentärer för dokumenterandets egen skull är historiskt sett en sällsynthet. När man skrev ner sådant, gjorde man det som regel för något specifikare, vardagligare och, om man så vill, lägre syfte. 

Under sin första tid var kristendomen en judisk sekt bland många andra. Mot slutet av det första århundradet började den att utvecklas till en egen, självständig religion. Det var då evangelierna skrevs. Ett syfte var att bevisa att de gamla skrifterna verkligen förutspår en Messias, ett annat att påvisa skillnaderna mellan den gamla judendomen och den nya kristendomen. På den tiden var fariséerna judendomens huvudströmning, och därmed de kristnas främsta konkurrent.

Dessutom är det ju väl känt, att ju närmare två läror ligger varandra, desto större är fiendskapen mellan dem – Monty Python igen.

Maria Magdalena

[Klipp ur Jesus Christ Superstar (1973) – Maria Magdalena (Yvonne Elliman) framför "Everything's alright"]

Nu kommer vi till en märklig missuppfattning. Den gäller en av Jesu lärjungar. Maria Magdalena, Maria från Magdala som det betyder. Hon var sannerligen inte den minst viktiga lärjungen. Bara en sådan sak som att hon var den första, eller en av de första – det skildras lite olika – som såg den uppståndne Jesus. Hur kommer det sig att man sett Maria Magdalena som prostituerad?

Jag vet inte hur känd den här bilden är i dagens Sverige, men det ska sägas, att den är mycket spridd och ingrodd. Inte minst för att den förekommer i Jesus Christ Superstar som ni nyss hörde i bakgrunden, musikalen som blivit både film och tv. Det har nog betytt mer för dagens uppfattning än några medeltida sagor.

Och det här är verkligen ett fel; ett ovanligt dumt och onödigt fel, som vi ska se. Vad som hänt är att två olika personer blandats ihop.

Först har vi Lukas 7 kap [7:36–50]. Där berättas om när Jesus besökte farisén Simon. Då kom en prostituerad kvinna fram och, som det står, "vätte hans fötter med sina tårar och torkade dem med sitt hår".

Sen har vi Lukas 8 kap [8:1–2]. Där kommer "Maria, hon från Magdala", som det står, in i berättelsen. Sedan hon blivit befriad från sju demoner följde hon och några andra kvinnor Jesus och de övriga lärjungarna. Där står även att kvinnorna "alla hjälpte dem med sina tillgångar", vilket ju antyder att de inte var några fattiglappar.

Så – två olika personer i två olika sammanhang. Den ena följer den andra i texten, men risken för att blanda ihop dem måste väl ändå anses som mycket liten.

Men, blandade ihop dem var just vad man gjorde. Vi vet faktiskt vem som gjorde det först. Påven Gregorius I kommenterade i en påskpredikan på 500-talet berättelsen i Lukas 7 kap., den med den prostituerade kvinnan, så här: "Vi anser att denna kvinna, som Lukas kallar en synderska, och som Johannes kallar Maria, är samma Maria som enligt Markus fick sju demoner utdrivna ur sig."

Johannes Maria var Maria från Betania. Hon är inte lika känd som sin bror Lasaros, han som dog och återupplivades av Jesus. Men Maria från Betania nämns flera gånger, även av Lukas, vid namn. Varför denne plötsligt skulle ha glömt bort vad hon hette, ja, det kan man fråga sig. Liksom vad som är upp och ner i Gregorius besynnerliga sammanblandning, som alltså inte gjordes av misstag utan med flit. 

Det verkliga mysteriet är naturligtvis varför massor av folk skulle haka på. Och genom sekel efter sekel få för sig att Maria Magdalena var prostituerad, trots att man får läsa Bibeln riktigt, riktigt illa för att tro något sådant. Kanske folk inte läst Bibeln så mycket och noggrannt som man kan tro. Eller så ville man, på något sätt och av någon anledning, ha med en namngiven prostituerad i Nya testamentet, någon som syndat och var botfärdig.

Formellt varade det här till 1969. Då gav Vatikanen ut en ny utgåva av den katolska liturgiska kalendern. Där preciseras att den 22 juli var vigd åt Sankta Maria Magdalena, inte Maria från Betania eller den syndiga kvinna vars synder Jesus förlät. Det där är Vatikanens sätt att säga att ja, vår chef för trettonhundra år sedan hade fel. För övrigt så ska jag ta upp den så kallade påvliga ofelbarheten lite längre fram här i podden …

Den barmhärtige samarit-samariern

Nu ska jag inte ta upp en faktoid, men en liten språklig historia som jag tycker är intressant. Den handlar om den barmhärtige samariten. Eller vad nu kallar honom. Det började med att man ställde några frågor till Jesus. När han fick frågan, "vem är min nästa?" så svarade han med en berättelse, som jag nu ska läsa upp.

Gustave Doré: Den barmhärtige samariten

"En man var på väg från Jerusalem ner till Jeriko och blev överfallen av rövare. De slet av honom kläderna och misshandlade honom, och sedan försvann de och lät honom ligga där halvdöd. En präst råkade komma samma väg, och när han såg mannen vek han åt sidan och gick förbi. På samma sätt med en levit [han hörde till den prästerliga stammen, leviterna] som kom till platsen; när han såg honom vek han åt sidan och gick förbi. Men en samarier som var på resa kom och fick se honom ligga där, och han fylldes av medlidande. Han gick fram och hällde olja och vin på såren och förband dem. Sedan lyfte han upp honom på sin åsna, förde honom till ett värdshus och skötte om honom. Nästa dag tog han fram två denarer och gav åt värden och sade: 'Sköt om honom, och kostar det mer skall jag betala dig på återvägen.'" [Luk 10:30–35]

Efter det här ställde Jesus en motfråga, vem som var den överfallne mannens nästa: Var det prästen, leviten eller samariern? Där det rätta svaret är det förväntade.

Det där var berättelsen om den barmhärtige samariern, som han kallas här. Vad var en samarier? Samarien är ett område mitt i Israel, späckat med historia såklart. Samarierna där skiljde sig lite från de övriga judarna. De följde Jahve, men inte riktigt riktigt på samma sätt. De hade en kalender som utgår ifrån ankomsten till det heliga landet istället för världens skapelse, de hade en egen version av Moseböckerna, med mera. Hade och hade förresten, det finns faktiskt några än idag, ett par hundra som fortfarande utövar samarisk judendom. Och samarierna ansåg, naturligtvis, att deras lära var den sanna, rena och obesudlade. Judarna höll inte med, naturligtvis, utan ansåg att samarierna börjat avvika från den rätta läran. Förhållandet mellan samarier och judar var följdaktligen spänt. Man såg ner på varandra, och kunde rentav använda varann som skällsord. Där har vi en poäng som är lätt att missa: Prästen och leviten var fint folk som glömde bort sina fina läror när det gällde. Samariern var föraktad, bland judarna alltså, men ställde upp för sin nästa. Det är vad berättelsen om den barmhärtige samariern går ut på.

Fast "samarier", det är vad som står i den moderna Bibel 2000. Innan dess stod det "den barmhärtige samariten". Och det är samariten som blivit känd, även som begrepp. En samarit kunde man kalla en osjälvisk, hjälpsam person. Så småningom började det även användas om frivilliga i samaritföreningar, som fått lära sig första hjälpen och dylikt. Och ännu lite senare blev det namn på kommunalt anställda vårdbiträden i öppen vård. Idag kallas det hemtjänst, när frivilligheten professionaliserats.

Men när de där kommunala vårdbiträdena dök upp som samariter, så blev det lite konstigt när man läste Bibeln. Det var väl inte konstigt att samariten tog hand om den misshandlade mannen, det var ju hans jobb? – kunde man ha resonerat. Det var åtminstone så de resonerade som översatte Nya testamentet i Bibel 2000. Visserligen var samarier bättre än samariter rent språkligt, men ännu viktigare var det att samarit fått ett eget liv, och användes om en sorts vårdpersonal. Det var därför som den barmhärtige samariten blev den barmhärtige samariern.

Ja, det där var inte en faktoid som sagt, men den fick komma med ändå … Men, oj, nu kommer en faktoid. Den här känner ni till!

Petri satanskors

En del faktoider är görsnabba att avfärda: Man visar, så här är det, och så är det klart. Andra gånger kan det ta längre tid, om det nu beror på att faktoiderna i sig är komplicerade, eller att det finns mycket om dem och kring dem som man vill berätta. I det här fallet så finns det mycket som man, det vill säga jag, vill berätta.

Så den här kommer att ta en stund. Det finns mer i den här historien än man kan tro … Jag börjar med Petrusakterna, som texten heter. Den skrevs mot slutet av det andra århundradet, alltså senast år 200, e.Kr. såklart. Det är en apokryf, det vill säga den beskriver bibliska ting och hade kunnat inkluderas i Bibeln om den godkänts, vilket den inte gjorts. Den beskriver aposteln Petrus sista tid i Rom, mirakler han utförde, en talande hund, en flygtävling med mera, och till sist hur han blev martyr, det vill säga hur han avrättades. Det här hände sig förresten när Nero var kejsare.

Just när Petrus ska korsfästas, när han står vid korset, så säger han följande:

Jag ber er, bödlar: Korsfäst mig så, med huvudet neråt och inte på något annat sätt: och anledningen därtill ska jag berätta för de som lyssnar.

- Petrusakterna, XXXVII

Caravaggio: S:t Petrus korsfästs (1601)

Ja, anledningen därtill är inte glasklar precis, och egentligen irrelevant i det här sammanhanget, men ändå: Folk som forskat i frågan menar att världen vänts upp och ner av synd, bildligt talat. Petri bokstavliga upp-och-ner-vända död skulle visa att mänskligheten återupprättats genom korset: Dess synder har blivit förlåtna och man har återvänt till det ursprungliga, rena stadiet. Har man tolkat det som. Annars är den vanligaste tolkningen av Petri död att han inte såg sig värdig att dö på samma sätt som Frälsaren. Åtminstone inte exakt samma sätt. Och så kom han på en detalj som kunde justeras. Och de romerska bödlarna kunde inte bry sig mindre, och så var saken klar. Eller hur det nu gick till. 

Hur som helst. Poängen är att det finns en tradition, sann eller inte, som berättar att Petrus korsfästes upp och ner. Den bekräftades också av viktiga personer som Hieronymus, han som översatte Bibeln till latin. Därmed fick Petrus ett upp-och-nervänt kors som symbol. Eftersom Petrus är en av de viktigaste apostlarna, så finns hans upp-och-nervända kors lite varstans. Inte det minsta konstigt. Inte ett enda ögonbryn har höjts för den sakens skull. Förrän på sista tiden, då.

Idag är ju det upp-och-nervända korset, eller det inverterade korset som det också kallas, en välkänd symbol för Djävulen och satanism. Hur kommer det sig? Ja, det finns ju en idé, att om man tar något kristet och vänder på det, på något sätt, så vänds även dess betydelse. Det som stått för Gud och kristendom står plötsligt för Djävulen och satanism. Som att man under svarta mässor läser Fader Vår baklänges, eller trollformler där man ska gå baklänges runt en kyrka, den stilen. Eller, för att nämna en klassisk konspirationsteori från 1980-talet, att man smugit in satanistiska budskap på skivor, där de spelats in … Baklänges. Ja, i just det fallet var väl baklänges-grejen inte satanistisk i sig. Man tänkte att den skulle vara subliminal, att lyssnarna inte skulle skulle uppfatta de djävulska budskapen medvetet men väl med sitt undermedvetna – den stilen. För om man haft med sig det där baklänges-tänket, att ett visst budskap baklänges skulle få motsatt betydelse, så skulle ju ungarna som lyssnade på hårdrock bli välkammade drogfria mönster till medborgare. Om det nu hade fungerat. Ja, baklänges-tänket är ju tämligen barnsligt, eller vad man ska kalla det; jag vet inte om riktiga, övertygade satanister och magiker med flera någonsin tagit det på allvar.

Jag vet heller inte i vilken mån riktiga, övertygade satanister tagit upp-och-ner-tänket på allvar, och i vilken mån det upp-och-nervända korset använts av riktiga satanister som en faktisk satanistisk symbol.

Den som så att säga planterade idén om Petri satanistkors i mänsklighetens medvetande hette Eugène Vintras och levde på 1800-talet. Han ledde en sekt. Det är en utmaning att beskriva den sekten utan att fastna men jag ska försöka. Vintras sekt hette "Ludvig XVII:s räddare", fast på franska då. Deras grundläggande idè var att sonen till Ludvig XVI och Marie Antoinette inte alls dött, som var och är den etablerade uppfattningen, utan att Frankrikes kung, som han ju blev när fadern avrättades, fortfarande lever någonstans, och så småningom skulle träda fram och återta sitt rike med en guldålder som följd. Den stilen. Det där låter ju inte som material till en djävulsk kult. Men på sin grundläggande idé byggde sekten upp ett, ska man säga imponerande, verk, med rejäla religiösa inslag. Där bidrog Vintras med mycket. Bara en sån sak som att det var ärkeängeln Mikael som sett till att han kom i kontakt med den orden han sen blev ledare för. Eller att Vintras var såväl Karmelitordens ordensgeneral som en reinkarnation av profeten Elias, vars namn han så småningom antog. Sektens medlemmar var inkarnationer av änglar – det är inte illa det heller – som antagit fysiska kroppar inför den episka slutstriden. Det finns mycket mer att berätta om de här, men då tappar vi tråden helt.

Eugène Vintras (1807–1875)

En sak som sekten inte var, trots allt som sades, var satanister. Tvärtom bekämpade man Satan och hans demoner varhelst man såg dem. Ett ställe där man såg dem var i Vatikanen. Om inte de andra faktiska eller inbillade aktiviteterna hade räckt till, så blev nu "Ludvig XVII:s räddare" bannlysta av påven. Vilket Vintras besvarade med att själv utnämna sig till påve. Det finns ett fint fotografi, eller om det är en sån här dagerrotyp [så stavas Daguerres fotografier i SAOL], av Eugène Vintras på min blogg, där han bär sin påvedräkt. Prydd med ett stort upp-och-nervänt kors. Tillsammans med allt som sades om sekten, vilket alltså var ännu mer än det jag berättat här, så räckte det för att man där och då skulle börja ta fasta på korsets upp-och-nervändhet, så att säga: Petruskorset började förknippas med mörka krafter. 

Och där har det fastnat. Man kan se upp-och-nervända kors i filmer och dataspel, de är särskilt populära inom vissa musikgenrer, och de är aldrig, så vitt jag vet, symboler för aposteln Petrus.

En grupp av upp-och-nervända-kors-observationer som är särskilt intressant är de som har med påven att göra. Påven, den katolska kyrkans ledare. Vet alla vem som var den förste påven? Han hette Petrus. Det är alltså inte alls märkligt att se påven med upp-och-ner-vända kors kring sig. Men varje gång det inträffar, så finns det folk som blir till sig och börjar yra om påven som antikrist.

Jag tror heller inte att det hjälper att förklara för dem hur det ligger till. I många fall har de här figurerna fått förklarat för sig hur det ligger till. Jag misstänker att drivkraften liknar den hos folk som ska berätta "sanningen" om vacciner, klimathotet eller jordens form. De har gjort en Upptäckt, ser ni, de vet något som vi, den fåkunniga, lättlurade allmänheten inte vet, och varje motstånd bekräftar att de är på rätt spår, och att Makterna försöker att bekämpa dem.

Saul(us) blir Paulus

Så! Det var satanistkorset. Vi tar en faktoid till. Den handlar om en av de viktigaste personerna över huvud taget i kristendomen. Berättelsen om honom finns i Apostlagärningarna, och den har en finfin början: "Saul, som ännu rasade av mordlust mot Herrens lärjungar …" [Apg 9:1] Men han ska varken bli känd som Saul eller som mördare av Herrens lärjungar för den delen. Det är först sedan han träffat Jesus, blivit kristen, döpts, missionerat i Jerusalem, blivit kringresande missionär och hamnat på Cypern, som han i sitt femte kapitel, i en bisats, byter namn till ett betydligt mer välkänt: "Saul, som även kallades Paulus, fylldes då av helig ande". Och så vidare.

Det finns en uppfattning att Saul, eller Saulus som han kallades i tidigare bibelöversättningar, blev Paulus när han blev kristen; att han bytte namn och religion på samma gång. Nu kan det vara lätt att få det intrycket om man inte läst Apostlagärningarna, om man till exempel fått handlingen snabbt återgiven för sig. Kanske inte riktigt så kortfattat som jag nyss gjorde, men något åt det hållet. Men att faktoiden blivit så stark som den åtminstone varit beror nog främst på att man gjort en poäng av att juden Saul med sitt judiska namn blev en kristen man med ett grekiskt namn. Att hans omvändelse inte bara innebar en ny religion utan en ny person, skulle man kunna säga. Men så ligger det alltså inte till.

Hur ligger det till då? Saul var hans judiska namn, kanske efter en berömd krigarkung i Gamla testamentet. Sen hade han också ett grekiskt namn, som var Paulus [eller Paulos Παῦλος] och som förresten betyder "den lille". Att ha två namn var alls inget märkvärdigt utan tvärtom rätt vanligt bland judar. Man hade ett judiskt namn som användes bland de sina, och ett namn som användes av övriga. Så länge som de flesta han vistades bland var judar, vare sig det var i Jerusalem eller Damaskus eller Antiokia, så kallades han Saul. När han kom till Cypern och den grekisk-romerska sfären, så kallades han Paulus. Det var inte mer med den saken.

Lördagsfråga 707

Varför "Vapensmederna" inte ska ha en Guldspade

- Jani Pirttisalo Sallinen och Mathias Ståhle, Vapensmederna (Norstedts 2021)

Skjutningar och sprängningar har blivit allt vanligare i Sverige. Det organiserade våldet drabbar både gängmedlemmar och oskyldiga bystanders. Men varifrån kommer alla vapen som används vid skjutningarna? Hur kan tonårsgrabbar beväpna sig med halvautomatiska pistoler och militära automatvapen?

Grävreportrarna Jani Pirttisalo Sallinen och Mathias Ståhle följer vapnens väg från vapenhandlare i Europa och svenska jaktbutiker som säljer stora mängder vapendelar licensfritt, till radhuskällare och hemmaverkstäder där självlärda vapensmeder mekar ihop de skjutvapen som sedan säljs vidare till kriminella.

- Ur förlagets beskrivning

Denna bloggpost bygger på Stefan Siveruds "Vapensmederna" – en kritik. Han skriver att den började som en recension, men så småningom svällde ut till en omfattande genomgång av fel och konstigheter. Den finns att hämta i Facebook-gruppen Vapenägare för klok lagstiftning: En kritik (det bör funka så länge man är inloggad, även om man inte är medlem – jag är det inte och hade inga problem).

Jag håller inte med om precis allt som Siverud tar upp, och en del tycker jag är irrelevant. Som det visserligen irriterande sättet att skriva tal som "tvåhundranittiofyra" istället för 294, eller att de grävande journalisterna tydligen inte vet vad wallraffande är (att låta en påhittad person försöka handla i webshopar är inte wallraffande). Men det är petitesser. Vad som är viktigt är att Siverud, till skillnad från mig, behärskar vapnens teknik och juridik. Det borde visserligen även hrr författare göra – men sedan jag sett en del av de många felen i deras bok, så litar jag mer på Siverud än Sallinen & Ståhle.

Naturligtvis kan jag ha missuppfattat saker. Om det finns några fel eller märkligheter här så är jag, som vanligt, mer än tacksam för påpekanden. Detsamma gäller för mina böcker. Vilket jag tycker är en självklar inställning.

Läsa kritiken borde alla göra som läst Vapensmederna. Den är på 34 sidor inklusive bilagor, men den är fortfarande bra mycket kortare än Vapensmederna. Den borde definitivt läsas av alla som har en åsikt om Vapensmederna, särskilt en offentlig sådan.

Vad hrr författare tycker om kritiken? Det är det ingen som vet, för de har aldrig kommenterat den. Eller, vad jag sett, någon annan kritik mot deras bok.

Boken har definitivt vissa kvalitéer. Om dem ska denna bloggpost inte handla.

Här är Siveruds avrundning och sammanfattning:

Jag har inte skrivit om allt jag hittade, men någonstans måste man sätta stopp. Jag tycker ändå att jag har undersökt "Vapensmederna" tillräckligt mycket för att avråda alla från att basera sina åsikter på boken, oavsett vad man tycker om legala och illegala vapen.

En aktuell upplysning: Boken har nominerats till priset Guldspaden. Det delas ut varje (normalt …) år av Föreningen Grävande Journalister. Det har delats ut sedan 1992 och är ett av de tyngsta priser en journalist kan få i sin yrkesroll. Bland tidigare prisade arbeten kan nämnas tv-serien Experimenten om Macchiarinis galenskaper, tv-serien Sjuksköterskebluffen om inkompetenta människor som köpte legitimationer i Rumänien och sedan fick jobb i Sverige, och avslöjandet om IT-skandalen på Transportstyrelsen, när sekretessbelagda register var vidöppna för icke säkerhetsprövade tekniker i utlandet.

Ligger Vapensmederna på den nivån? Nej. – Denna bloggpost kan ses som en motivering av det nekande svaret.

Juryn för Guldspaden borde definitivt läsa Siveruds kritik.

Men nu börjar jag. Jag kommer inte att gå igenom varenda underlighet, eller ens varannan. Men jag tar upp det jag funnit särskilt iögonenfallande och uppenbart fel.

Den första och främsta invändningen mot boken är grundläggande och förbluffande: Den saknar källhänvisningar. Hur kan man skriva en bok som denna utan källhänvisningar?

En "källa" som ideligen hänvisas till är "vår databas"; i sin nominering till Guldspaden kallar de den rentav "något av en primärkälla". Databasen är ett internt arbetsinstrument, där författarna lagt in vapen som beskrivs i förundersökningsprotokoll. Att ange den som källa är som att fila av serienumret på ett vapen. Den egentliga källan är en FUP, men vi vet inte vilken. Och en sådan sammanställning är inte en primärkälla.

En annan invändning man kan ha rör det begrepp som inte bara används flitigt i boken utan även i dess titel. Här är författarnas förklaring:

Ofta finns en vapenkunnig, en så kallad handyman, i mitten av nätverket som ordnat fram vapnen. Vi har valt att översätta begreppet med det svenska ordet vapensmed.

- Sallinen & Ståhle, s 73

De har valt den översättningen, trots att begreppet handyman för det första inte har med "vapensmed" att göra:

Ordet vapensmed ska i detta sammanhang inte förväxlas med en professionell vapensmed som utför ett legitimt hantverksyrke.

- Ibid.

För det andra är de handymen – "hantlangare" vore en bättre översättning, även om den inte funkar som titel – som boken handlar om inte vapensmeder. De är smugglare, sprängare, mer eller mindre händiga män … Och en vapenhandlare.

Vad är boken för bok? I en recension nämns att den är "skriven som en kriminalroman" (Lakomaa, Respons). Det begreppet använder varken författare eller förlag, men bitvis är boken mer kriminalroman än något annat; det räcker att se den hårdkokta stil som rentav inleder boken ("Mario hade hål i huvudet. Bokstavligt talat."). När den beskriver skjutningar och annat hämtas visserligen grundläggande data från polisutredningar och domar. Men i bokens återgivningar förekommer dels uppgifter som inte finns i källorna (som den intresserade får identifiera på egen hand), dels uppgifter som strider mot källorna – med andra ord, utbroderingar och fel. Många av utbroderingarna och felen är förvisso små och tämligen irrelevanta var för sig, om än onödiga. Men tillsammans blir de direkt besvärande – varför gör de så här? Särskilt om man ser boken som ett gräv i Guldspade-klass. Hade det varit en kriminalroman hade det inte varit några problem.

I det första kapitlet beskrivs en skjutning i Göteborg. Siverud har jämfört beskrivningen i Vapensmederna med förundersökningsprotokollet. Han räknar upp följande skillnader:

VS, s 11: "När han försökte plocka upp sin mobiltelefon gled luren ur händerna på honom"
Verkligheten: Karim hittade inte sin mobil.

VS, s 12: "Längs Göta älv blåste det halv storm […] så disigt ute att man knappt såg Eriksbergskranen på andra sidan vattnet."
Verkligheten: Det var inte i närheten av halv storm (däremot drog stormen Ole vid samma tid in över andra delar av landet) och vädret var klart.

VS, s 12: "När Karim puttade upp dörren till bensinmacken lämnade händerna blodiga avtryck på glasrutan"
Verkligheten: Macken hade självöppnande skjutdörrar. Att de var rena framgår av (bifogat) fotografi från FUP:en. De blodiga handavtryck som nämns där fanns vid toaletten.

VS, s 13: "Ambulanspersonalen lade [Mario] i framstupa sidoläge"
Verkligheten: Ambulanspersonalen lade inte Mario i framstupa sidoläge (som numera kallas stabilt sidoläge).

Igen: Inget av dessa påhitt är stort eller avgörande. Men de är besvärande många, för några få sidor i en bok som är menad att tas på allvar. Och framför allt är de helt onödiga. Varför håller sig inte författarna till fakta?

En annan sorts "småfel" rör vapnen. Här är det inte bara mängden som stör. Flera fel kan verka esoteriska för oinsatta, men utger man sig för att kunna något om vapen – till exempel genom att skriva en bok om dem – så är det här fel som man helt enkelt inte ska göra.

VS, s 45: "Han säkrar vapnen [två Glockpistoler]"
Verkligheten: Man kan fråga sig vad den intervjuade egentligen gjorde. Glocks pistoler har visserligen anordningar för att förhindra oavsiktlig avfyrning, tre sorter rentav, med ingen traditionell säkring, som man ställer om för att säkra/osäkra vapnet.

VS, s 78: "De decimeterlånga gevärskulorna"
Verkligheten: Den aktuella ammunitionen .50 BMG, även kallad 12,7x99 mm NATO, har 99 mm långa hylsor. Kulorna är betydligt kortare.

VS, s 87: "Flobertpistoler […] kan avlossa små kulor redan när de säljs. […] Men dessa vapen måste ändå byggas om för att kunna avlossa skarp ammunition."
Verkligheten: Små kulor är också skarpa.

VS, s 164–165: "En relativt ovanlig Colt Desert Eagle"
Verkligheten: Desert Eagle är en pistol som tillverkats av Israel Military/Weapon Industries, Saco Defense och Magnum Research. Den har aldrig tillverkats av Colt.

- Bild ur förundersökningsprotokollet i mål B 883-17/diarienummer 3450-3437-16, s 86.

VS, s 200: "På övervåningen hängde flera jaktgevär helt öppet på väggen"
Verkligheten: "Jaktgevären" var luftgevär, vilket även framgår av bilden i FUP. Luftvapen är licensfria. Visserligen kan rejäla luftgevär användas för viss skyddsjakt, men i boken får man intryck av att vapnen på väggen är licensbelagda eldvapen.

VS, s 213: "den tyngsta pistolkalibern .44 Magnum"
Verkligheten: Kaliber .44 är ca 11 mm, beteckningen Magnum används om patroner med extra laddning. .44 Magnum hör till de "tyngre" patronerna för pistoler, men den är inte i närheten av att toppa den listan – jämför till exempel ovan nämnda Desert Eagle som har kaliber .50.

VS, s 215: "tunga skjutvapen [som] AR15"; s 216: "[Om AR15] ett tungt automatvapen"
Verkligheten: Colt AR-15 är ett lätt halvautomatiskt gevär. Att det är halvautomatiskt nämns också på exempelvis s 305.

VS, s 221: "[Om Rogers hembyggda AR15] automatkarbin", två gånger
Verkligheten: En automatkarbin, som Försvarsmaktens Ak4 och Ak5, är helautomatisk. En AR-15 är, som nämnts, halvautomatisk.

Resten av Kritik utgörs främst av ett antal förundersökningsprotokoll som gås igenom och jämförs med framställningarna i Vapensmederna, sällan till den senares fördel. Det gäller såväl smått som stort. Till exempel nämns ett (1) konkret exempel på en legal vapen­ägare som hade nytta av sin vapenlicens för att begå brott. Det är inte det intryck man annars fått av boken, milt sagt.

Sallinen & Ståhle skriver att "Det mindre vapnet hade sammanfogats från scratch av lösa vapendelar […]". Nä, inte alls. Bild ur förundersökningen 5000-K1165059-19.

- Siverud jämför Sallinen & Ståhle med FUP:en

Det jag gått igenom här är egentligen marginella problem, men de jag känner mig bekvämast med att lyfta. Bokens huvudsyfte handlar naturligtvis om större frågor. Att analysera de slutsatserna kräver också kunskaper jag inte har. Men när Siverud avfärdar dem så känns det åtminstone betydligt trovärdigare än när Sallinen & Ståhle lägger fram dem, med tanke på deras hantverk i övrigt.

Om och om igen hävdar de att det finns ett överlapp mellan legala och illegala vapen, och människorna som har dem, i Sverige. Att det skulle vara ”en urgammal svensk myt: att lagliga jakt­ och sportskyttevapen nästan aldrig hamnar i händerna på kriminella”. De nämner aldrig att denna ”myt” stöds av all forskning som faktiskt gjorts på området under åtminstone de senaste 20 åren.

- Siverud

 

*

Stefan Siverud fick inleda denna bloggpost, och det är passande att han även får avsluta den. Så här avrundar han sin Kritik:

Författarna är naturligtvis fria att ha egna åsikter och idéer, som alla andra. Men när de ges en för­höjd plattform, där de kan påstå i princip vad som helst i egenskap av ”experter”, endast på grund av att de har skrivit en bok – specifikt den här boken, med allt det ovanstående i åtanke – ser jag ett problem. Att andra ger dem detta utrymme är förstås inte författarnas ”fel”, men det är något de som de absolut har dragit nytta av och som därför måste nämnas.

Med allt detta sagt kan jag givetvis inte se ”Vapensmederna” som en seriös journalistisk eller akademisk produkt. Trots den uttalade ansat­sen måste jag placera boken någonstans emellan slarvig journalistik och propaganda förklädd till reportage.

Det är synd, för vi behöver faktiskt seriösa och djupgående granskningar av alla aspekter av det eviga gängkriget. Inte minst av hur de får tag i vapen och allt annat. Tyvärr får vi fortsätta vänta på sådana.

 

*

Uppdaterat: Vapensmederna fick ingen Guldspade.

Att samla glödande kol

Är din fiende hungrig, ge honom bröd, är han törstig, ge honom vatten. Då samlar du glödande kol på hans huvud och Herren skall ge dig din lön.

- Ordspråksboken 25:21–22 (Bibel 2000)

Ty tu samkar* kohl tilhopa uppå hans hufwud; och HERren wedergäller tigh thet.

 - D:o (Karl XII, 1703)

For thou shalt heap coals of fire upon his head, and the LORD shall reward thee.

- D:o (King James)

Uttrycket finns även citerat i Romarbrevet 12:20, där det kanske fått större genomslag.

Men vad betyder det? Hur ska det tolkas?

Den vanligaste tolkningen är att kolen symboliserar samvetskval. Din fiende sitter och blir uppassad av dig, utan anledning. Din godhet bränner i hans samvete; förhoppningsvis får det honom att så småninom ändra sig.

Om detta varit det enda som skrivits i frågan hade det inte varit mycket för denna blogg. Men här är risken liten. Knepiga bibelord har alltid samlat faktoid-byggare, folk som gärna yxar till hypoteser på stående fot, och faktoid-spridare, folk som tar till sig och delar med sig av idéer, utan att fråga efter varifrån de kommer och om det finns någon anledning att tro på dem. Här är en:

Att samla glödande kol är en urgammal bestraffningsmetod. Istället för fängelse kunde man få rödglödat kol på huvudet.

- kristuskonung.blogspot.com: Samla glödande kol.., 10 augusti 2009

Nu har ju mänskligheten en synnerligen väldokumenterad förmåga att hitta på jävelskap åt varann … Men även tortyrmetoder finns belagda. Såväl sådana som verkligen förekommit som rena påhitt (extra källkritiskt sinne rekommenderas därför). I detta fallet kan jag inte hitta något belägg för att denna metod tillämpats.

Här har vi en tolkning till. På engelska cirkulerar följande påstående:

This may refer to an ancient Egyptian custom in which a penitent person carried a bowl of burning embers on his head to show his shame and guilt. By analogy, being kind to an enemy may lead him to shame and repentance.

- biblehub.com: Romans 12 för att ta ett belägg i högen

Jag har inte hittat något belägg för detta "uråldriga egyptiska bruk" mer än det där påståendet – som kopierats, oftast utan att någonting ändrats, till åtskilliga ställen (och nu ännu ett, jag vet).

Slutordet får gå till Kärnbibeln, en pågående översättning som gärna utvecklar texten. Om Ord 25:22 har den följande kommentar:

… Detta ordspråk ingår i ett stycke med flera ordspråk där något fysiskt beskriver något emotionellt. Att ta av sig sina ytterkläder en kall dag illustrerar hur opassande det är att sjunga glada sånger till någon som har sorg, se Ords 25:20. Skvaller jämförs med nordanvinden i Ords 25:23. ["På samma sätt som en nordlig vind ger regn, för en skvallrande (förtalande) tunga med sig mörka ansiktsuttryck."]

På samma sätt talar de glödande kolen om det känslomässiga obehag din fiende känner när hans samvete väcks till liv när du behandlar honom väl. De goda gärningarna bränner i hans samvete över den orätt han gjort dig och leder förhoppningsvis till att han ångrar sig och återupprättas.

- Kärnbibeln: Ordspråksboken 25

* "Samkar" är en äldre stavning av "samlar". När jag läste "du samkar kol" i en K12-bibel från 1847 utgick jag ifrån att det var ett stavfel; sådana är påfallande sällsynta i denna välredigerade text men ett och annat kan man ju tänka sig. Men en kontroll av versen i en äldre utgåva av samma översättning gav ännu ett "samkar". Liksom SAOL.

Bombluckan

Red reach grows

The Soviet military seldom parades the prototype of a new weapon before foreign eyes but often stages a show after the weapon is in production. Recently, the T-37, a new four-jet bomber which has certain similarities to both the British Comet and the U.S. B-52, has been appearing over Moscow.

- Red reach grows,  LIFE 28 juni 1954, s 32

Beteckningarna T-37 och T-39 (kommer till den) skulle kunna vara Type 37 och 39. Annars skulle de väl avse stridsvagnar … Men bland det kalla krigets rök- och järnridåer var det inte konstigt om det blev fel ibland. Vilket förresten är just vad denna bloggpost ska handla om.

Sovjets nya väldiga fantastiska jetbombplan hette Mjasisjtjev M-4, eller "Bison" som dess så kallade rapporteringsnamn inom Nato löd. Det visades först upp för världen på 1 maj-paraden 1954 i Moskva. Men redan då hade en del information, utblandad med kvalificerade gissningar och en och annan rallarsving, cirkulerat ett tag i insatta kretsar. Att Sovjet alls hade ett jetbombplan var en överraskning, och humöret sjönk ytterligare när man studerade dess möjliga prestanta. Oron spred sig bland militärer och politiker. Vid samma tid togs deras B-52 i bruk (februari 1954); den uppvisade, naturligtvis, en rad barnsjukdomar av olika slag. Om ryssarnas plan hade liknande problem så kände man inte till dem. Sovjets M-4 Bison var i princip ett Wunderwaffe: En tänkt konstruktion som man kunde tillskriva fördelar men inga nackdelar. Och det som är uppmuntrande när det gäller den egna sidans projekt är lika nedslående när det gäller fiendens.

The most disquieting planes sighted over Moscow were the two long-range bombers above. Prototypes of the T-37 Bison and T-39 Badger, as NATO labeled them, had been seen before. But now the number indicated Russia was putting increased emphasis on their production.

- Two startling Soviet bombers med artists impressions, LIFE 6 juni 1955, s 143

Året därpå tillskrevs Bison en maxlast på 9 ton och, framför allt, en räckvidd på knappt 10 000 km. Det var tillräckligt för att ta med en stor, tung vätebomb (som Sovjet haft sedan 1953) till vilken plats som helst i USA. Och dess toppfart på drygt 1000 km/h innebar avgjorda problem med att sabotera leveransen.

Den 3 juli 1955 var det dags för Sovjetiska flygvapnets dag. På Tusjinos flygfält utanför Moskva visade man upp det bästa man hade. Utländska besökare var inbjudna för att få en glimt från ett förbjudet område i ett förbjudet land, och förhoppningsvis förmedla budskapet om landets överlägsenhet på en rad punkter.

Nu följer en episod som är så fin att den nästan är för bra för att vara sann. Tio M-4 flög förbi åskådarna i formation – det måste ha varit en upplevelse att se så många så stora plan. Sedan flög de förbi igen, i en annan formation, vilket gav åskådarna intrycket att det var andra plan. Detta klassiska och mycket enkla trick gav intrycket att minst 20 plan visades upp (Intentions and Capabilities: Estimates on Soviet Strategic Forces, 1950-1983), eller närmare bestämt 28 (Wikipedia).

- "Russia shows a new jet transport", Daily Herald 4 juli 1955 – Bison-planen kvalificerade sig inte till rubriken

Det är åtminstone vad som sägs i vissa källor. Jag har ännu inte hittat den versionen i någon av de många samtida tidningar som nämner flyguppvisningen. Fast de exakta uppgifter som ofta förekommer tappar i kraft när man ser att andra tidningar har andra exakta uppgifter. SvD nämner futtiga fyra "internationella [interkontinentala?] reabombare av typen 'Bison'", DN däremot tolv. Daily Herald nämner också tolv "four-engined jet bombers, known in the West as 'Bisons'", lokaltidningen Derry Journal fem. Och så vidare.

Hur som helst var poängen med att visa upp tillräckligt många plan att de inte var enstaka prototyper utan serietillverkades. I USA fick man gåshud och krävde mer information. Nu fick man användning av landets senaste flygande underverk: Spaningsplanet U-2, som flög på så hög höjd (över 20 000 m) att det inte kunde bekämpas med den teknik som Sovjet hade vid den tiden. I juli 1956 flög en U-2 över ett flygfält utanför Leningrad och fotograferade 30 M-4. Fram med räknestickorna; 30 plan i Leningrad innebar nog si och så många i Moska, Novosibirsk, Jekaterinburg, Omsk … Och inte minst att det fanns goda förutsättningar för att producera fler, i hög takt. Man beräknade att det framåt 1960-talet skulle kunna finnas 600 M-4 i drift. Ett Sovjet utrustat med hundratals snabba, interkontinentala M-4 Bison, laddade med vätebomber – där har vi en vision som höll folk vakna om natten.

Hur skulle man möta hotet? Ett motmedel utgjordes av avskräckning. USA hade kanske inte fullt lika häftiga plan, men de hade åtminstone B-52. Produktionen skruvades upp. Att motarbeta ett hot mot USA:s, och hela den fria världens, existens fick naturligtvis kosta.

Inte för att alla var övertygade. I ljuset av vad man lade på bombflyg, inte minst med tanke på vad man istället hade kunnat lägga pengarna på (man kan tänka sig att skepticismen var starkast i andra vapengrenar än flygvapnet), krävdes belägg för Sovjets överlägsenhet. U-2-plan skickades ut för att fotografera några nyckelpunkter i flygvapnets Sovjet; om landet kryllade av M-4 så borde man där kunna se åtskilliga exemplar. Piloten kom tillbaka och bilderna framkallades: Inga M-4! Inte heller framgick den produktionskapacitet som man tänkt sig. Den röda bisonoxen gick upp i rök.

Vad var det som hänt?

Mjasisjtjev hade utvecklat sin M-4 med vissa högt ställda specifikationer. Dessa uppfylldes delvis men inte helt. En variant togs fram som var bättre på vissa saker, sämre på andra. Målet, att flyga Sovjet-USA tur och retur, uppfylldes aldrig. Man hittade andra uppgifter åt planet, men producerade aldrig några större mängder.

Men i USA hade man fått en helt annan bild av M-4, av dess prestanda och produktion. Och tror man tillräckligt mycket på något, så är det alldeles för lätt att lura sig själv. När man fotograferade 30 M-4 vid Leningrad så utgjorde dessa samtliga M-4 i drift vid den tiden. Det tricket hade man i Sovjet inte kunnat räkna ut; där satte amerikanerna krokben för sig själva. Oavsett hur det låg till med flyguppvisningen 1955.

Det verkligt ironiska är att man vid den här tiden började få tillräckligt kraftiga raketer, och tillräckligt små och lätta kärnvapen, för att man skulle kunna kombinera teknikerna. Mycket snart skulle bombplan med kärnvapen förpassas till historien. Framtiden tillhörde de interkontinentala missilerna.  Och the bomber gap, "bombluckan", var en chimär – den hade aldrig funnits.

Vid flyguppvisningen på Tusjino 1956 visades inga tunga jetbombplan upp. Enligt generalsekreterare Chrusjtjov berodde det på att "vi ville betona försvar, inte anfall". Tro't den som vill.

Ambassadör de Sadeski: … We learned that your country was working along similar lines, and we were afraid of a doomsday gap.

President Muffley: That is preposterous, I never approved of anything like that.

de Sadeski: Our source was the New York Times.

- En av två hänvisningar till the bomber gap i Dr Strangelove (1964)

För ett annat inbillat hot, där supermakterna satte krokben för varann i en besynnerlig dans, se bloggposten Kalla krigets undervapen.

Läs mer på Wikipedia: Bomber gap.

Mrs Cheng introducerar soja

Sojan kom till Sverige på 60-talet …

- www.mrschengs.com 2014 – arkiverad

Att företag kör infomercial-stuk med blandad sanningshalt i sina egna kanaler är ju bara vad man kan förvänta sig. Formuleringen ovan finns dock inte längre på deras hemsida, och vad jag kan se har den heller inte funnits där på flera år.

Men vad gör det när påståendet lever kvar på andra ställen:

De introducerade kinesisk sojasås och kinesiska matvaror i Sverige …

- Wikipedia: Hanna Cheng och Johnny Cheng

Förvisso var kinesisk mat länge ovanlig i Sverige. När Berns i februari 1944 körde kinesiskt tema var det nog första gången kinamat serverades på en svensk restaurang, och 1959 blev Kinesiska muren i Göteborg landets första kinakrog.

Men soja? Den har funnits här långt före 1960-talet.

Wi hafwa ock en liqueur, som är mycket lik ättika och kallas soya och finnes til köps i kryddbodarne. Denna är i nyare tider kommen ifrån Ostindien eller China och är ett rätt underligt inventum, gjöres af ett slags turkiska böner …

- Carl von Linné, Linnés dietetik (ca 1750)

… Ostind. och Chinesisk Soya på buteljer …

- Aftonbladet, 22 augusti 1850

Brun sås: Smör och mjöl fräses i en kastrull och uppvispas med svag buljong. Sedan ihälles brun köttsky eller soja. Såsen, sedan den är uppkokad, silas genom en hårsikt, och då ihäller man några droppar citronsaft.

- Gustafva Björklund, Kok-bok för tjenare och tarfliga hushåll (1851), lätt moderniserad; och jag har inte sett citronsaft i något brunsås-recept förr

Efter dessa tidiga belägg finns det så många exempel på soja i svensk matlagning att det är svårt att välja. Det är fullkomligt uppenbart att ingrediensen var väl etablerad långt före 1960-talet.

Japanska Kikkoman dominerade länge marknaden. Här annonserad i SvD 3 oktober 1932, med självaste Bullen (se även bloggposten Bullen: Inte bara pilsnerkorv för ytterligare exempel på Bulliga reklamknäck) men utan ordet "soja". Notera även hälso-argumentet, som jag inte sett förr i soja-sammanhang. En något senare annons prisar vitaminhalten i Kikkoman.

Lördagsfråga 706: Union Jack

1. Deltagare i British Ladies Amateur Championship 1929 dräller över planen och dess ikoniska bro, Swilcan Bridge. Den går mellan hål 1 och hål 18 på St Andrews Links, världens mest berömda golfbana (bara en sådan sak som att dess 18 hål satte standarden för golfbanor världen över).
   
2. Moskva dan före dan, säger före segerdagen den 9 maj. En stridsvagn övar på den ryska krigsmaktens främsta uppgift: Att se bra ut i segerparaden. På vägg och vagn ses det brungulrandiga band som hör till St Georgs orden, landets högsta militära utmärkelse, som också är dagens och paradens färgtema; det syns mest överallt.
3. Nog ger denna bild ett helt annat intryck i färg! Men även i svartvitt kunde man ana att det är St Patrick's som pågår, det storkalas den 17 mars som hålls till minne av ett helgon (men se bloggposten När St. Patrick's var nykter).
   
4. John Bisaha svarar för en liten del av omslaget på The Babys Union Jacks (1980).
   

Sankt Andrew, Georg och Patrick har ju även var sin flagga, som representerar Skottland, England och Irland; hoplagda bildar de Storbritanniens Union Jack (där jack inte är ett namn utan betyder just "flagga"). Man har funderat på hur Wales ska infogas i gemenskapen … Den satte Tomas.

Faktoidpodden avsnitt 20: Kristet 3

Vi fortsätter med Bibeln, nu med Nya testamentet, och gör oss äntligen förtjänta av temat "Kristet". Avsnittet ägnar sig främst, om än inte enbart, åt den första julen: När inträffade den – vilket år (ledtråd: definitivt inte år 0) och vilken dag? Var inträffade den – i ett stall? Som låg i en grotta? Hur många var de tre vise männen? Och hur många, heliga och kungliga var de tre heliga kungarna? Med mera.

Här finns avsnittet som prat

Nu blir det Bibeln! Igen! I de två första avsnitten med kristna faktoider höll jag mig till Gamla testamentet. Men nu är det slut med de okristna faktoiderna, när jag övergår till Nya testamentet. Finns det faktoider, missuppfattningar och konstigheter där med? Det finns faktoider, missuppfattningar och konstigheter där med.

Innan jag tar itu med faktoiderna så ska jag snabbt nämna en fråga som jag inte ska ta upp mer än så här, bara så jag har nämnt den. Så här: Har Jesus funnits? Eller lite mer precist: Vilken är den historiska bakgrunden för den Jesus som beskrivs i Bibeln? Är han helt påhittad, eller mest hittepå, eller utgör evangelierna mer eller mindre hittepå tillskrivet en person som vi direkt skulle känna igen som Jesus Josefsson från Nasaret? 

Den här frågan har engagerat otaliga genom åren. Den har inte engagerat mig. Min uppfattning är 1) Nya testamentet beskriver en historisk person, och 2) det mesta som där berättas om Jesus, som inte är direkt magiskt, är sant eller någorlunda sant. Denna uppfattning bygger på att historien rymmer fler verkliga personer som tillskrivits overkliga saker än personer som varit påhittade från början. Att jag aldrig intresserat mig för frågan om Jesu existens beror främst på att vi aldrig lär få något definitivt facit – jag vet inte ens hur ett sådant skulle se ut. Detsamma gäller dessutom om praktiskt taget alla människor som någonsin levat, höga som låga, kända som okända. Jag vet heller inte vad som skulle förändras om ett oemotsägligt bevis för eller emot skulle dyka upp. Och så måste jag säga att alla utläggningar i ämnet jag sett är riktigt tråkiga, rent ut sagt. Jag kan läsa det allra mesta med någorlunda bibehållet medvetande, men detaljerade utläggningar för eller emot Jesu historicitet hör, av någon anledning, inte dit. Så tills vidare placerar jag Jesus bland personer som nog funnits.

Så! Fick jag det sagt. Men jag ska ändå inte ta itu med de egentliga faktoiderna riktigt än, förrän jag tagit upp en, vad ska man säga … Udda grej? Det blir ju en del sådana i de här avsnitten, bland alla rejäla faktoider: Upplysningar om blandade ting som kanske inte är vad man förväntat sig, för att försöka sammanfatta. Den här udda grejen har med vår Herre att göra. Vem är vår Herre? Ja, det vet ju alla, troende eller inte, att "vår Herre" syftar på Gud Fader. Det är det som är fel, faktiskt. När man pratar om kristendomens teologi, alltså när man är riktigt, riktigt noggrann med orden, så syftar "vår Herre" på Jesus. Som till exempel i den apostoliska trosbekännelsen, där har vi en riktigt gammal och synnerligen central text. I den apostoliska trosbekännelsens andra artikel står det "Jag tror på Jesus Kristus, Guds enfödde Son, vår Herre". Eller när Bibelkommissionen i extramaterialet till Bibel 2000 nämner att "Herren" kan syfta på Gud eller Jesus, men för de kristna är Jesus den ende som har rätt att kallas "Herren" – vilket kanske är ett sätt att jämställa Jesus med Gud.

Ja, nu bryter ju folk mot den här regeln, eller vad det är, i parti och minut, från vår farmor till, jag vet inte, präster och biskopar kanske? Det är få som så mycket som hört talas om den här distinktionen, att "vår Herre" i kristendomen är Jesus. Men nu har i alla fall ni gjort det.

Nu har jag velat lite, men nu! börjar det här avsnittet på riktigt. Och det med en klassiker. För den här känner alla till. Och väldigt många, nästan alla, har alltid tagit den för given, och inte funderat ett ögonblick på hur det kan ligga till. Det som utmärker klassiska faktoider, helt enkelt. Det gäller vår tideräknings början … Alltså … När inträffar den? … År 0. Nja, här är faktoiden – för år 0 finns inte i vår tideräkning. Det här har inte ett skvatt att göra med diskussionen om när eller om Jesus skulle ha fötts. Helt oavsett när man placerar Jesu födelse så finns inte år 0 i vår tideräkning. Efter år 1 f.Kr. så kommer år 1 e.Kr.

När Jesus föddes, egentligen? Ja, de flesta insatta tror på år 6 eller 5 eller 4 f.Kr – hur knasigt det än låter med en Jesus född f.Kr. Men det finns bra många fler bud, och på känt manér varierar de mer och mer ju mindre pålitliga forskare man lyssnar på. Men det är, som sagt, en annan fråga.

Jag ska berätta lite om han som bestämde vilket år som är år 1, när vår tideräkning började. Han hette, eller kallades åtminstone, Dionysius Exiguus. Eftersom Exiguus betyder "den lille" så var det nog ett smeknamn snarare än ett efternamn. Han var en förmodligen skytisk munk som räknade ut att han levde på 500-talet. Han fick år 525 sitt livs uppdrag av påven Johannes I, men det var varken att räkna ut när vare sig år 0 eller år 1 inträffade, utan något mycket viktigare: att räkna ut när påsken inträffar. Kyrkomötet i Nicaea 325 hade nämligen kommit överens om – det här har visserligen ifrågasatts, men här kör jag på den vanliga uppfattningen – att alla kristna ska fira påsk samtidigt, samt att påskdagen är den första söndagen efter den första fullmånen efter vårdagjämningen, men aldrig i början av den judiska påskhögtiden. Det är inte särskilt svårt att avgöra om innevarande söndag är påskdag, men kyrkokalender och annat kräver att man räknar ut det där i förväg – och att det är en helt annan sak, det kan bland annat Dionysius intyga.

När han arbetade med alla de här vårdagjämningarna och fullmånarna genom historien så behövde han naturligtvis en kalender över alla år från hans tid bak till Jesu födelse, eller åtminstone Jesu död. Han noterade att folk som tidigare gjort liknande saker använt en tideräkning som utgick ifrån den romerske kejsaren Diocletianus regering, där år 1 förresten infaller på vårt 284 e.Kr. Dionysius tyckte att det var olämpligt med tanke på kejsarens behandling av de kristna; det var under hans tid som den sista stora förföljelsen drog igång. Nej, Dionysius föredrog istället att räkna åren utifrån, som han skrev, "vår Herres människoblivande" – där har vi vår Herre igen. Och början på den tideräkning som vi fortfarande tillämpar. Men det där "människoblivande" – vad är det? Är det födelsen eller är det konceptionen? Det kan mycket väl vara det senare. Vilket skulle innebära att vår tideräkning inte utgår ifrån Jesu födelse. Inte för att det skulle göra någon praktisk skillnad så länge man förlägger födelsen i december, men i alla fall.

Hur som helst räknade Dionysius ut att det innevarande året var Herrens år, Anno Domini, 531, med den kristna tideräkningen. Och det är den tideräkningen som vi använder än idag. Hur Dionysius gick till väga för att räkna ut det där, det vet vi inte. Om någon annan munk hade fått uppgiften hade vi idag kanske haft 2016 eller 2018.

Det där var om födelseåret. Hur var det med födelsedagen? När på året föddes Jesus?
Huvudkällan för beskrivningar av Jesu födelse finns i Lukas 2 kap, den text som kallas julevangeliet. Man behöver sannerligen inte vara bibelsprängd för att känna igen stora delar av den: "Vid den tiden utfärdade kejsar Augustus" och så vidare. Matteus skriver inte lika mycket om händelsen, och Markus och Johannes inte alls.

Jag kan nämna en relevant uppgift hos Lukas som inte finns i julevangeliet. I Lukas 1 kap nämns att ängeln Gabriel besökte Maria för att kungöra hur det stod till, och att detta ägde rum i den sjätte månaden. Vad nu det betyder – det är inte så användbart som det kan se ut. Vi vet inte om Lukas med "sjätte månaden" syftade på en kalender, och i så fall vilken. Kanske syftade han på Marias släkting Elisabeth som också var gravid. Det barnet skulle förresten bli Johannes döparen. Att hans helg midsommar inträffar ett halvår före jul, ja, det hänger ihop med att han, enligt traditionen, var jämnt sex månader äldre än Jesus.

I julevangeliet finns inte en antydan till ett datum för Jesu födelse. Att herdarna är ute på fälten skulle kunna indikera att det inte är på vintern, men inte mer; det är inte mycket att gå efter. 

Så hur fick man idén att Jesus skulle ha fötts den 25 december? Inte för att det är det enda förslaget, det är det sannerligen inte, men det är den uppgift jag ska ägna mig åt här.

[ Uppdaterat: Sedan detta publicerades har jag fått anledning att tänka om. Se bloggposten Varför juldagen är den 25 december – utan Mithras för just det. ]

I det romerska riket höll man sig med flera solgudar. Det finns förresten gott om osäkra detaljer i det här sammanhanget, det är inte så konstigt när det gäller halvt bortglömda gudar, men jag ska inte gå in på dem här. På 200-talet e.Kr. upphöjde kejsar Aurelianus solguden Sol Invictus, "den obesegrade solen", till en av stadens främsta gudar. Några tempel uppfördes till dennes ära. Ett av dem invigdes på solgudens dag den 25 december 274. Det var inte vilket datum som helst på den tiden, utan midvinterdagen – årets kortaste dag, och årets mest givna dag när solen ska firas.

Det här hände ju rätt långt efter Jesu födelse, men betydligt närmare året 336. Då hette kejsaren Konstantin. Det var han som först slutade att förfölja de kristna, sedan gav han kristendomen särskild status i riket, och enligt traditionen i alla fall så mottog han dopet på dödsbädden, som den absolut förste kejsaren att döpas. År 336 var det första året som Jesu födelse firades i det romerska riket, och det firades den 25 december.

Den 25 december ska även, hävdar vissa, ha varit guden Mithras födelsedag. Det här är mycket mer osäkert än något vi vet om solguden. Mithras var nämligen föremål för en så kallad mysteriekult. Mysterier var hemliga religioner som var mycket populära under antiken. Eftersom gudstjänsterna var hemliga så har vi ännu mindre hårda data om dem än om de offentliga religionerna, knappt några data alls faktiskt. Vi vet åtminstone att Mithras var populär, mätt efter de många underjordiska tempel åt honom som finns mer eller mindre bevarade. Vi vet också att Mithras var populär under de första århundradena e.Kr., en tidig konkurrent till kristendomen med andra ord, och därmed låg den illa till när kristendomen började få luft under vingarna. Om nu 25 december var ett centralt datum i Mithraskulten så var det också ett bra datum för de kristna att lägga någon rit på; man visade vem som bestämde, kort sagt.

Det var året och dagen. Nästa faktoid handlar om platsen. Föddes Jesus i ett stall? Och låg det stallet i en grotta?

Nu blir det lite bibelläsning. Ur julevangeliet. Josef och hans höggravida Maria har begett sig från Nasaret där de ju bor till Bethlehem för att skattskrivas. Lukas 2 kapitel, verserna 6 och 7:

Medan de befann sig där var tiden inne för henne att föda, och hon födde sin son, den förstfödde. Hon lindade honom och lade honom i en krubba, eftersom det inte fanns plats för dem i härbärget.

Där är allt som står skrivet om bristen på husrum, om stallet och grottan. Läser man texten som den står är det uppenbart – tycker åtminstone jag – att Josef och Maria fått husrum, kanske hos släktingar, men att där inte fanns någon bra plats för den nyfödde. Därför tog man till stallet, som ju inte var en fristående byggnad utan ett annat rum i samma hus. Ändå har folk broderat ut denna enkla upplysning till en hel liten berättelse i berättelsen, där Josef och Maria vankar från hus till hus och ber om ett rum, men det är fullt överallt, oj oj, och … Ja, vi vet ju hur det går. Det är att koka soppa på en spik.

Några ord om krubban. En krubba är ju, ifall inte alla känner till det, en foderbehållare. Om man lägger hö i den har man en förträfflig spädbarnsbehållare, så länge djuren är försiktiga. Ibland har man gjort en poäng av att djuren lät barnet vara ifred trots att det låg mitt i maten. Och vad gäller djuren: Att man har med en oxe och en åsna i alla julkrubbor är ingen tillfällighet. Man hade läst Jesaja 1:3: "Oxen känner sin husbonde och åsnan sin herres krubba, men Israel känner inte sin herre, mitt folk har inget förstånd." Man säger vidare att oxen symboliserar judarna och åsnan hedningarna – jordens alla folk finns alltså representerade. Jesaja nämnde även krubban. En del forskare har föreslagit att Lukas poängterande av krubban – för han nämner den lilla detaljen hela tre gånger – berodde just på Jesaja. För om Jesaja krubba skulle syfta på Jesu första bädd, så skulle ju ett bibelord i Gamla testamentet, som verkar att handla om något helt annat, bli en profetia om Jesu födelse. Motsvarande resonemang har också använts om att förlägga födelsen till Bethlehem, snarare än Nasaret; därifrån skulle nämligen "en härskare över Israel komma", enligt Mika 5:2.

Åter till soppan på en spik, när man berättar om stallet där Josef och Maria skulle ha tvingats övernatta. Ofta har man lagt det utanför samhället, trots att Lukas senare nämner att herdarna gick in till Bethlehem för att se den nyfödde. Och stallet placeras ofta i en grotta. Varifrån kommer den idén?

Den första källorna som nämner att Jesus skulle ha fötts i en grotta var ett helgon på 100-talet och ett evangelium från samma tid. Ett apokryfiskt evangelium, som alltså inte godkänts av de som bestämde vilka böcker som skulle ingå i Nya testamentet. Ja, jag ska inte sitta här och värdera evangelier mot varandra, men det är ett faktum att grottan inte finns med i Bibeln. Och om man går till utombibliska källor för att hitta uppgifter om Jesus, så kan man hitta lite vad som helst.

Nästa punkt blir de tre vise männen. Eller de tre heliga konungarna, som de kallas ibland, på exempelvis engelska, spanska och tyska. Ett konkret tyskt exempel är att man i Kölnerdomen förvarar relikerna av de tre heliga konungarna … Trots att de tre heliga konungarna inte var konungar, inte var heliga, och det finns inget som säger att de var tre.

Det finns en saga där de tre "konungarna" många år efter
besöket i Palestina blir kristna och låter döpa sig. Långt
senare skulle deras ben hamna i Milano och Köln. Där ska
de fortfarande finnas – på båda ställena dessutom.

Vad säger då texten om dessa herrar? Ja, nu har vi inte längre någon användning av Lukas. Han har beskrivit skattskrivningen, födseln, krubban och herdarnas tillbedjan. Men inte ett ord får vi om några vise män, eller ens några heliga konungar. Då får vi gå till Matteus. Han berättar om "österländska stjärntydare", som de översätts i Bibel 2000. I Karl XII:s bibel kallas de "vise män"; ännu ett av otaliga begrepp som kommer från den texten. I Matteus grekiska original används ordet μάγοι magoi, som brukar översättas "mager". Det är för övrigt samma ord som som magi och engelska mage, vilket antyder vad det rör sig om. 

Nationalencyklopedin beskriver mager eller magier som präster hos mederna. När zoroastrismen slagit igenom övertogs begreppet som beteckning på zoroastriska präster.

När magerna kommer till Josefs lilla familj överlämnar de tre gåvor, eller åtminstone tre sorters gåvor. När man avbildat det här så har det därför varit naturligt att låta tre personer göra det. Icke desto mindre varierade deras antal till en början, från två till hela fjorton vise män. Den som satte ner foten i denna fråga var kejsar Justinianus i början av 500-talet, eller åtminstone någon nära honom som svarade för konstnärliga utformningar. Då uppfördes nämligen ståtliga kejserliga mosaiker i Ravenna och Betlehem. Där förekommer magerna, och där framgår tydligt deras antal (3), deras namn (Caspar, Melchior och Balthasar – åtminstone Kasper och Melker har ju blivit hyfsat populära namn sen dess) och deras åldrar (medelålders, ung och gammal). De har fortfarande enhetlig hudfärg, och de bär klädsel som ska vara persisk, men de har inte några kronor eller andra kungliga insignier.

Längre fram började man att porträttera dem som en vit, en gul och en svart. Det ska symbolisera att jordens alla folk kommer för att gratulera den nyfödde. Det har dessutom en koppling till Noaks söner, som uppvisade samma färgskala. Inget av det här har någon som helst förankring i Bibeln. Ibland stöter man på uppfattningen att magerna skulle komma från Indien, det kommer sig av ett gammalt bruk att använda "Indien" om ett vagt sagorike någonstans i öst, eller rentav om Fjärran östern i allmänhet.

Ja, det här är traditionen i den västliga kyrkan, den som berör oss. På andra håll har andra traditioner satt sig. I Grekland, i Etiopien, och så vidare.

Hur var det då med den där kungligheten? Varifrån kommer den idén, att de tre vise männen skulle varit kungar?

Från exempelvis Psaltaren 72:10: "Kungar från Tarshish och fjärran kuster skall komma med gåvor, kungar från Saba och Seba skall bära fram sin tribut." I engelska standardbibeln King James står en snarlik översättning. Psalm 72 handlar om en viss konung och en konungason, vad denne uträttar och hur han hyllas – om det nu syftar på den ene eller andra. För kristna uttolkare som finkammade Gamla testamentet på allt som kunde tolkas som profetior om Messias stod det tydligen klart att psalm 72 var en sådan. Eftersom kungen, eller om det var konungasonen, hyllas av kungar med gåvor så följer logiskt att de vise männen var kungliga. Det är inte svårare än så!

En annan Madonnas Immaculate Collection (1990)

Det var det om den första julen! Jag ska avsluta det här avsnittet med en liten faktoid. Den hamnar lite fel kronologiskt så att säga, men jag ville ta den efter tungviktare som år 0 och de tre vise männen. Den handlar om den obefläckade avlelsen. Immaculata Conceptio är väl ett begrepp som även protestanter, ateister och rena hedningar stöter på då och då. Man kan få för sig att det gäller Jesu tillkomst, och det gör det inte. Den obefläckade avlelsen avser Marias tillkomst. Den innebär inte att hon också skulle ha fötts med jungfrufödsel, utan att hon skulle ha fötts utan arvssynd. Det var mycket viktigt för katolska tänkare som kommit fram till att Jesu mor måste vara fri från minsta gnutta arvssynd. Detaljerna om hur det här gick till måste man nog vara teolog för att begripa.