Mons ligger i västra Belgien, ganska nära gränsen till Frankrike. Hit kom det stora kriget i slutet av augusti 1914. Det tröstlösa skyttegravskriget låg i framtiden. Vid den här tiden var västfronten ännu rörlig, och den rörde sig västerut. Hittills hade kriget gått Tysklands väg. Och de lade tyngden på den norra delen av fronten, den som gick genom Belgien. Det var invasionen av det landet som hade fått Storbritannien att gå med i kriget, och det var dit som de första brittiska trupperna begav sig. Den första gången under kriget som tyska och brittiska soldater möttes var den 21 augusti vid Mons. Två dagar senare stod det stora – relativt, ännu så länge – slaget där.
Det är en stor anledning till att slaget blev så uppmärksammat. Snart skulle drabbningar i den storleken inte ens vara notismaterial; dessutom såg censuren snart till att färre och färre intressanta och aktuella uppgifter nådde allmänheten.
Av historiska skäl var de brittiska soldaterna betydligt färre men bättre rustade och utbildade än de tyska. Man kämpade väl och löste sin uppgift (att skydda den franska flanken), men till slut blev övermakten blev för stor och man drog sig tillbaka i god ordning. Reträtten fortsatte ända till ”undret vid Marne” några veckor senare. Då hade tyskarna kommit ända fram till Paris förorter, där de slogs tillbaka. Efter detta grävde fronten ner sig i skyttegravarna där den skulle förbli fram till 1918. Även Mons förblev tyskt till krigets slut.
Det är, i all korthet, vad som finns att säga om slaget vid Mons. Britterna tog moraliska poäng när de inte lät sig knäckas av en övermäktig fiende. Mångas tankar gick till Azincourt nästan 500 år tidigare, där de berömda engelska bågskyttarna slog en till synes betydligt starkare fransk här i grunden. Samtidigt var det ingen tvekan om att Mons inte var någon brittisk seger.
En som greps av dramatiken var skribenten Arthur Machen. Han kom att tänka på The Lost Legion, en novell av Kipling där en spökbataljon hemsökte platsen där de stupat. Tillsammans med det gamla temat med övernaturliga krafter som kommer till de levandes hjälp fick han idén till The Bowmen: En berättelse om hur bågskyttarna från Azincourt frammanas av Englands skyddshelgon sankt George för att slå tyskarna vid Mons. Novellen publicerades i en tidning den 29 september. Machen tyckte inte att den blev särskilt lyckad och tänkte sedan inte mer på det hela.
Framåt våren hörde en redaktör av sig. Han undrade om han kunde få ge ut ett särtryck av The Bowmen, förslagsvis kompletterad med förord och källor. Machen svarade att han gärna skrev ett förord, men att han inte kunde uppge sina källor eftersom han inte haft några. Till hans oförställda förvåning svarade redaktören (som även var präst) att Machen måste ha tagit fel: Novellen var baserad på en sann historia, det var allmänt känt i hans församling. Alla hade hört talas om folk som själva sett fenomenet, eller kände någon som kände någon som sett det, eller ...
Det började gå upp för mig att även om jag hade misslyckats i konsten att skriva, så hade jag av misstag lyckats i konsten att bedra.- Arthur Machen
Han upptäckte snart olika varianter av historien som cirkulerade. Detaljerna varierade, men samtliga gjorde anspråk på att vara en sann historia. Hans enkla berättelse hade blivit en vandringssägen.
En förändrad detalj, som snart nog ingick i sägnens ”standardversion”, rörde spökenas gestalter: Bågskyttarna från Azincourt transformerades till änglar. Så skapades änglarna vid Mons.
Machen själv menade att denna detalj gjorde berättelsen lättare att acceptera och svårare att direkt förneka. Änglar var en någorlunda accepterad övertro som tilltalade allmänheten på ett sätt som spöken eller helgon inte gjorde. Machen, som själv hade ägnat sig åt ockultism och kände åtskilliga som trodde på lite av varje, menade att många som trodde på berättelsen inte gjorde det trots att den beskrev något övernaturligt utan på grund av att den gjorde det. Andra, än mer skeptiskt lagda, sökte ge den föregivna synen en vetenskaplig förklaring, eller åtminstone något ditåt. Även Society for Psychical Research, landets livaktiga organisation för undersökande av paranormala fenomen, tog sig an frågan. Inte ens på den tiden var de i närheten så skeptiska som man kunde hoppas, men de gick heller inte på precis vad som helst. Efter vederbörlig utredning konstaterades att det inte fanns några belägg för att något övernaturligt ägt rum; de kunde sträcka sig så långt som att vissa soldater kanske hade hallucinerat.
Av alla förslag på förklaringar var det få som avfärdade berättelsen fullständigt. Att hävda att änglarna var rent påhitt från första början var kanske inte direkt opatriotiskt men definitivt något som väckte känslor.
Den tidigaste påstådda källa som styrker ryktet om andliga krigare vid Mons sägs vara från september 1914, gott och väl innan Machen skrev The Bowmen. Emellertid återgavs uttalandet först 1931 då general John Charteris skrev sina memoarer om sin tid i underrättelsetjänsten. En sådan tjänstgöring förstärker knappast källvärdet, snarare tvärtom. Dessutom var Charteris senare i första världskriget inblandad i en annan propagandainsats, som i korthet handlade om att tyskarna utvann fett ur fallna soldater. Den blev en sådan propagandaframgång att den i muterat skick lever än idag, som myten om koncentrationslägrens tvålframställning (se bloggposten Kadaververwertungsanstalte och tvål).
Det är svårt att föreställa sig vilket stort intryck änglarna vid Mons gjorde. Det hade nog med tidpunkten att göra, inte när slaget inträffade utan då ryktet började spridas. Våren 1915 hade skyttegravskriget pågått i månader. Rader av stort upplagda angrepp hade resulterat i väldiga manfall men just inget mer. Det krig som många trott skulle varit över till jul (med en seger för de egna, så klart) verkade nu kunna pågå hur länge som helst, och vem som skulle segra var en helt öppen fråga. Den 22 april satte tyskarna för första gången in stridsgas. Snart skulle zeppelinare börja bomba London.
Kanske var det ingen slump att det var vid denna tid som ryktet om änglarna vid Mons började spridas? Den 24 april hade tidningen Spiritualist med en artikel om övernaturliga fenomen som observerats under slaget. Källorna som anges är brittiska officerare, anonyma på grund av censuren. Det ligger nära till hands att förmoda att spridandet av ryktet utgjorde en del av det psykologiska försvaret, att det var en medveten och planerad höjning av moralen.
[ Utdrag ur artikeln "Myter och rykten i det stora kriget", Folkvett 2014-2 ]
