Många Ghostbusters

– Who you gonna call?
– Ghost-busters!
– Jo jo, men vilka Ghostbusters?

Behöver Ghostbusters (1984) presenteras? Filmen om spökjägarna var mysigt lökig, hade ett svängigt ledmotiv och Bill Murray i toppform, och … Ja, det var väl det viktigaste. Den gjorde succé på bio och följdes därför av den vanliga sviten leksaker, tecknade tv-serien The Real Ghostbusters, och … Vadå ”real”?

Varför kallades tecknade Ghostbusters för The Real Ghostbusters? Svar: För att skilja den från originalet. Typ – vi kommer till det …

We're the Ghost Busters … I'm Spencer! He's Tracy! I'm Kong!

The Ghost Busters var en tv-serie från 1975. Spökbustrarna utgörs av (från vänster) Kong, gorillan Tracy och Spencer. En hemlig chef ger dem i uppdrag (kommunicerade à la Mission Impossible) att oskadliggöra spöken och andra paranormala varelser. Humorn är på en nivå där det är roligt att två av huvudpersonerna heter Spencer och Tracy. Liksom att ”Kong” inte är namnet på apan. Det är kort sagt B på alla de sätt.

Här kan ni avnjuta ett avsnitt: The Vampire's Apprentice. Obs reklamen från 1975 har fått hänga med – den är kanske minst lika intressant som resten.

Inte för att det har med någonting med någonting att göra, men lite roligt var det att leta paralleller mellan '75 och '84 års Ghostbusters. Som kortlådor (även om den äldre inte verkar vara spökrelaterad) …

… Vapen; även om den senare scenen ser mycket mer dramatisk ut var det tvärtom, så att säga, då man 1975 förintade spökena, 1984 fångade dem på burk …

… Och bilar, och här blir det svårare att välja. 1984 års 1959 Cadillac Miller-Meteor Sentinel limo-style endloader combination car som ambulans i all ära, och den är riktigt häftig, men 1975 års 1929 Whippet går inte av för hackor.

Serien gjordes bara i femton avsnitt. Den lämnade just inget avtryck och glömdes snabbt bort.

I början av 1980-talet började Dan Aykroyd att fundera på en spökfilm (han tror för övrigt på spöken). Någonting om spökjägare – inte någon Harry Price-figur i kostym, utan ett paranormalt Anticimex: ”Ghost janitors in New York”. Sådana hade gjorts förr, som komedierna Ghost Chasers (1951) och Bob Hopes Bob Hope-lökiga The Ghost Breakers (1940).

En fråga var enkel – trodde man. Den kommande filmen skulle heta Ghostbusters. Visserligen visade en koll i registren att en kortlivad serie med det namnet sänts på 1970-talet. Men den kom från Filmation, varför man, kanske utan att ens begrunda alternativet, utgick ifrån att den var tecknad – jag ska återkomma till anledningen. Och eftersom sådana här rättigheter tydligen är kopplade till innehållet, eller åtminstone var det på den här tiden, så innebar det att det var fritt fram att kalla en spelfilm Ghostbusters. En tecknad film som återanvänt namnet hade behövt klartecken från rättsinnehavare. Men som det var, var det inte aktuellt. Trodde man.

På Filmation fick man höra talas om en kommande film som skulle heta Ghostbusters. Samtal ringdes, möte bokades. En chef på Filmation återger hans replikväxling med representanter för filmbolaget Columbia:

We met with them, and they said, ”Well, this was an animated show on Saturday morning,” and I said, ”Huh-uh.” He said, ”What do you mean, 'huh-huh'?” And I said, ”Live!” And he said, ”Uh-oh. We've got a problem.”

- Lou Scheimer: A Candid Conversation with Filmation's Founder [arkiverad], the trades 10 juni 2007

1975 års Ghostbusters hade inte varit tecknad, trots att den gjorts av Filmation. Namnet var upptaget. Ett annat namn fick värkas fram. Men det var inget man kunde vänta på; man hade ont om tid som det var. Så spökfilmarna började spela in en film som ännu inte hade något namn. Åtminstone inget officiellt namn. Inofficiellt kallades projektet Ghostbusters. Och det namnet spred sig. Vid ett tillfälle filmade man en scen i Central Park där en stor folkmassa skanderade ”Ghostbusters! Ghostbusters!” … Det såg ut som om man skulle bli tvungna att ta kontakt med Filmations parent company Universal. Givetvis skulle det bli grönt ljus om priset blev ”rätt”. Vilket verkade bli högt.

Men så hade de tur: Deras kontakt på Columbia bytte jobb och hamnade på Universal. Han sålde rätten att ge ut en spelfilm kallad Ghostbusters till Columbia, för $600 000 – redan det torde ha varit mer än den tv-serien dragit ihop dittills – och en procent av vinsten. Så det blev $600 000 totalt.

(I Hollywood är ”vinst” ett ytterst luddigt begrepp. Glöm filmen; det är inom bokföringen som man hittar de kreativa genierna. Deras arbete är att trolla bort vinster, så inte fler dollars än absolut nödvändigt går till skatter, royalties och annat. Allt är tillåtet som inte är uttryckligt förbjudet. Det finns massor av välkända storfilmer som man skulle kunna tro har gått med miljoner eller rentav miljarder i vinst, som inte alls har det, egentligen. Wikipedia-sidan om Hollywood accounting gör mig mer sugen på att skriva en bloggpost om bokföring än jag trodde var möjligt.)

Nu kommer vi till de tecknade spökjägarna. Och trasslet med rättigheter och namn fortsätter. Filmation och Columbia bestämde sig båda för att göra en tecknad Ghostbusters, som uppföljare till respektive tv-serie/film. Filmations Scheimer föreslog att göra en tv-serie tillsammans, men det tyckte deras nya parent company Westinghouse var onödigt. Columbia hade köpt rätten till en spelfilm med namnet Ghostbusters, så för en tecknad tv-serie fick de lösa en ny licens. Vad som hände var att Filmations Ghostbusters (till vänster) hade premiär några dagar före Columbias tecknade film (till höger), som fick heta The Real Ghostbusters … Att publiken förvirrades säger sig självt.

Ingen koppling till The Real Ghostbusters!

*

Hur kom det sig att man utgick ifrån att en Filmation-produktion var tecknad?

Bolaget Filmation bildades 1963 och lade ner 1989. De specialiserade sig på billiga tv-serier, främst tecknade men det blev även några otecknade. Bland de förra kände jag igen 60-talets Läderlappen och Stålmannen, senare He-Man and the Masters of the Universe – åtminstone leksakerna var ju en stor grej ett tag på 1980-talet, med skurken Skeletor, borgen Grayskull etc. Filmations spelfilmer var färre och har lämnat obetydliga avtryck i filmhistorien. Men åtminstone en visades i svensk tv, och den såg jag sannerligen: Jason of Star Command, ”Jason och Stjärnkommandot” (obs uttalet: Ingen sade ”jejson”, här är det ett äktsvenskt ”jason” som gäller). Allra störst intryck gjorde en liten robot hjälten bar med sig överallt; den såg ut som en vandrande Polaroidkamera. Jag hade glömt bort det mesta kring serien, och fick därför ett hyfsat haktapp när jag långt senare blev påmind om vad roboten hette. Om det har jag skrivit här på bloggen: Wiki 1980. En annan Filmation-produktion som har något visst är The Secrets of Isis (1975–1977). Missa t.ex. inte moralkakorna på slutet.

Hur kommer det sig att lärarinnan Andrea Thomas aldrig ses tillsammans med den märkliga överkvinnan Isis? Och varför måste Isis dra en vers innan hon utövar sina övermänskliga eller rentav övernaturliga förmågor? Rimmad? Ja inte vet jag. Men det är intressantare än Spencer, Tracy och Kong.

Lördagsfråga 752

Stålbad av olika slag

Jag har tagit upp ordet förr: Stålbad. Eftersom få vet att det går tillbaka på järnhaltiga bad (och en sak till).

Men nu får det bli dags igen. Eftersom jag noterat att ordet inte bara används på ett annat sätt än jag gör, utan även definieras av auktoriteterna på ett annat sätt än jag gör.

Så här definieras ”stålbad” i akademiens ordlista:

stål|bad substantiv ~et; pl. ~ 

• bildl. plågsam process

- SAOL: stålbad

Nationalencyklopedin (och Svensk Ordbok) anger samma betydelse, med ett intressant exempel:

ursprungligen som förskönande beteckning (i vissa ideologier): fascisterna talade om kriget som ett härdande ~

- NE: stålbad

För mig är den härdande aspekten en fundamental del av begreppet ”stålbad”: Det är något plågsamt men i längden välgörande. (Det är också den dubbla naturen som gör begreppet intressant.) Tar man bort det välgörande, och bara har kvar det plågsamma, så är det inte längre något stålbad utan något annat – tycker jag.

Men det tycker tydligen varken akademi eller språkbrukarnas majoritet. Bland belägg från senare år hittar jag bara ett fåtal fall där man använt ”stålbad” som liknelse för något plågsamt och välgörande:

Går det utesluta att tvångsflyttningarna, trots alla brister och uppoffringar, kan ses som statligt ansvarstagande i en svår situation, och att utfallet blev ett nödvändigt stålbad som på sikt gagnade fjällrenskötseln?

- Kjell Brännström: Tvångsförflyttningen av samer – övergrepp eller stålbad?, Svensk Jakt 13 juni 2022

Men det är nuläget. Så nyss som 1997 beskrev SAOB liknelsen ”stålbad” som följer:

i bildlig användning av 1 och 2; särskilt dels om något som har en stärkande effekt, dels om något mer eller mindre skoningslöst eller obarmhärtigt o dyl som någon eller något har att gå igenom eller utsätts för.

- SAOB: STÅL|BAD

Går man längre tillbaka är de välgörande stålbaden fler, som i detta klassiska belägg:

Själva den fasta oböjligheten av [latinets] språkformer kan sägas verka stärkande, som ett stålbad, på det unga sinnet.

- Esaias Tegnér i ett tal i Jönköpings skola (1827)

Här saknas däremot något annat. Nu kanske många tänker på latinplugg som något plågsamt eller åtminstone besvärligt, men det var inte det Tegnér menade. 1820-talets stålbad är motsatsen till 2020-talets: De förra är stärkande men inte plågsamma, de senare plågsamma men inte stärkande.

*

- Bayerska stålbad mot fruntimmerssjukdomar, i DN 23 juni 1885

Vad var då ursprungliga ”stålbad”? SAOB nämnde ”1 och 2”: 1 är sådana bad som man har i badkar, i hopp om hälsobringande effekter:

en badform, där badvätskan innehåller större eller mindre kvantiteter af järnsalt

- Nordisk Familjebok (1918)

Tänken er att bada i järnvatten! Det är annat, än att ha ett spetsglas till måltiderna. Första gången blir man nästan lite yr i hufvudet; det känns alldeles som hade man druckit några glas champagne. Men snart vänjer man sig vid dem, ehuru ett dylikt bad ”söker” mycket de första veckorna. Dessa bad äro ortens [Ronneby] specialitet, och det är väl i främsta rummet dem, som helsobrunnen har att tacka för sitt stora rykte.

- Aftonbladet 23 juni 1885

Jag vet inte hur länge man höll på med sådant. Det listas som medicinsk term så sent som för 50 år sedan.

Stålbad (t. Stahlbäder): bad i vatten hållande dubbelt kolsyrad järnoxidul (bikarbonat-o. ferrojoner).

- Medicinsk terminologi: Stålbad (1971)

Det var betydelse 1. SAOB:s andra betydelse återfinns i industrin:

metall. i ugn: smält flytande stål; jfr järn-bad

- SAOB

Så ”stålbad” som liknelse kan gå tillbaka på två olika ting. Kanske det är det som ligger bakom de olika betydelserna – härdande eller plågsam? Kanske ”stålbad”, även som liknelse, inte är ett ord utan två?

Numera används stålbad bildligt om en härdande eller plågsam upplevelse, ett elddop [se även bloggposten Elddop och stålbad]. Man associerar kanske till härdning av stål eller till smält stål.

- Bo Bergman, Ordens ursprung (2012)

*

Bonus: Ugglans artikel var lite lång, men så fin att jag vill återge hela.

Stålbad, baln., en badform, där badvätskan innehåller större eller mindre kvantiteter af järnsalt. Under äldre tider hade dessa bad större användning, då man ansåg, att beståndsdelar af järnet kunde intränga genom huden och åstadkomma de terapeutiska verkningar, som tillerkännas järnmedlen. Detta förnekas nu af alla forskare. Den heta strid, som fördes om den s. k. resorptionsfrågan, d. v. s. om minerala beståndsdelar kunna upptagas af den intakta huden, har för länge sedan tystnat. De stålbad (ty. stahlbäder), som begagnas öfverallt i Tyskland vid järnkällorna, ha en faktor, som måste beaktas: deras halt af kolsyra. Denna erkännes allmänt ha ett kraftigt inflytande på hud och nervsystemet, och man anser nu, att närvaron af kolsyra är den faktor, som skänker stålbadet dess betydelse. I Sverige finnas ej likartade källor, som jämte järn innehålla stora kvantiteter kolsyra. De i Ronneby sedan långa tider tillbaka gifna s. k. stålbaden kunna betraktas som svala salta eller mineralbad, ty någon kolsyra finnes ej hos dessa. De tagas vid +32°–36° C., och i detta vatten ligger den badande 10–12 minuter, hvarefter han omsorgsfullt borstas. Under de följande baden sänkes temperaturen till +28°–30°, och badtiden förlänges till 20–30 minuter. Efter badet följer dusch eller öfversköljning. I stålbadet finns enligt Södervall ”1/2 proc. salter, hvaraf 4/5 järnvitriol och alun”. Dessa stålbad äro mycket begagnade i Ronneby, ehuru man ej kan fullt förklara, hvarpå deras verkningar bero, men ej åstadkommas de af badets järnhalt, utan fastmera af en del andra faktorer, såsom den svalarebadtemperaturen och själfva badets metodik o. s. v.

- Nordisk familjebok: Stålbad (1918)

Den arabiska muren

A line in the sand: Konceptet …

… Och verkligheten, för ett halvår sedan: Ur Drone footage reveals The Line megacity …, Youtube 19 oktober 2022

Härom året skrev jag om NEOM: En helt ny stad som planeras i Saudiarabien, med en budget på 5 000 000 000 000 spänn. I ett kolossalt område där ingen stad finns idag. Ackompanjerat av en svada som är avsedd att väcka nyfikenhet och engagemang, men som oftast ger ett löjligt intryck.

Sedan dess har allt mer konkreta planer för stadens bebyggelse lanserats. Dess officiella sajt listar fyra planerade regioner. Den jag fastnat för kallas The Line. Den kungjordes i januari 2021 av diktaturens kronprins och de facto härskare Mohammed bin Salman, MBS som han brukar förkortas. Idén med ”linjen” är att allt eller nästan allt som utgör en stad – bostäder, affärer, fabriker, trädgårdar, vägar osv – ska samlas i en sorts mur, med speglar till väggar. Den ska bli 200 meter bred, 500 meter hög, och 170 000 meter lång. Är det tänkt. Och som framgår av bilden ovan har man redan börjat på det konkreta uppförandet.

17 mil, det är lite mer än avståndet mellan Stockholm och Gotland. Eller vad man nu vill jämföra med. Och så är bygget mer än tre Kaknästorn högt.

I denna science fiction-mässiga skapelse ska uppemot nio miljoner människor bo, är det tänkt. Några andra osorterade fakta: Resor görs med snabbtåg; dessa ska vara undangömda i ett källarplan; med en hastighet på 500 knyck kommer en resa mellan två platser att vara på max 20 minuter; nettoproduktionen av koldioxid ska vara så låg som det bara går, noll har utlovats; muren ska krönas av världens längsta trädgård.

Planerna för denna arabiska mur kungjordes i januari 2021. I oktober sattes spaden i marken. Filmbilden ovan är alltså tagen ett år senare, i höstas. Vid det laget grävdes det, enligt uppgift, utmed projektets hela avsevärda längd.

En given källa, som dock ej rekommenderas ofiltrerad, är officiella Neom: The line. En rätt torftig sammanfattning återfinns på Wikipedia: The Line, Saudi Arabia. Den klart bästa beskrivningen av det hela jag sett hittills är Vivian Nereims MBS’s $500 Billion Desert Dream Just Keeps Getting Weirder, Businessweek 14 juli 2022.

Projektet har naturligtvis ifrågasatts, på en rad olika sätt. Förutom uppenbar eller mindre uppenbar påverkan på befintlig natur och befolkning så har ekonomin varit en given punkt att granska. MBS & co säger att det ska kosta sisådär 100–200 miljarder dollar. Med tanke på hur mycket sådana budgetar brukar överskridas, även i mindre kleptokratiska länder, så kan man lugnt förvänta sig en ännu högre summa (givet att bygget faktiskt kommer såpass långt, såklart). Nereims nämner en anställd som mellan tummen och pekfingret, ”back-of-the-envelope calculations”, drog till med 1 000 miljarder dollar. Och dessa statliga medel är ändå ”bara för att hjälpa till med lite infrastruktur och annat”, som ärkearkitekt Gert Wingårdh formulerar det (Här är Saudiarabiens 17 mil långa stad, SVT 30 juli 2022); de ”riktigt stora pengarna” ska komma från privata investerare. (För övrigt ser Wingårdh absolut inte några svårigheter med projektet.)

En annan hake, eller vad det nu är, antyds bara i Wikipedias artikel:

Artificial intelligence will monitor the city and use predictive and data models to find ways to improve daily life for its citizens, with residents being paid for submitting data to The Line.

Tanken på en liten stab av mjukvara som ständigt försöker att räkna ut hur de kan öka mitt välbefinnande – bättre och bättre dag för dag! – känns mest underlig. Men jämför med den surrealistiska passage där Nereim citerar en av de som arbetar på att sprätta miljoner miljoner:

Her eyes light up as she describes an ideal day in the Neom of the future. Imagine a sixth grader, she says. When he wakes up, his home will scan his metabolism. Because he had too much sugar the night before, the refrigerator will suggest porridge instead of the granola bar he wanted.

Om det där är en ”idealdag”, hur ser en dålig dag ut?

När man listar hur väl eller illa världens länder respekterar mänskliga rättigheter återfinns Saudiarabien ständigt bland bottenplatserna. Jag kan inte beskriva hur lite jag skulle vilja bo i en stad där en sådan stat har en sådan koll på mig. Utöver alla andra hinder, större som mindre, för att den storhetsvansinniga spegelmuren ska förverkligas och bli bebodd.

Nereims artikel skrevs när anläggningsarbetet just börjat. Jag väntar med spänning på en uppföljare.

För ca 50 år sedan uppmärksammades den italienska arkitekt-gruppen (eller ”kollektiv” som det hette på den tiden) Superstudio för sin anti-stadsplanering: Bildkollage och andra verk som frambesvärjde högst eventuella framtida byggnader och städer. Medlemmarna var radikala och anti-lite-av-varje, och det går inte att missa den kritiska tonen i samlingar som ”Continuous Monument” (exempel ovan).

När ”linjen” kungjorts letade man fram gruppens siste överlevande medlem och frågade vad han tyckte om det hela:

Frassinelli said the project had echoes of “Continuous Monument,” both for its immense linear form, and its mission to establish a single urban design over an extensive territorial span. But it had failed to grasp the series’ ironic intention, he said.

“Seeing the dystopias of your own imagination being created is not the best thing you could wish for,” he added.

- Architects Dreaming of a Future With No Buildings, New York Times 12 februari 2021

Hypercard

Så här börjar ett av världens mest sålda spel. Länge var det världens allra mest sålda spel, alla kategorier. Pixligheten avslöjar att det dessutom inte är någon upphottad senare version, utan Myst som det presenterades för världen 1993.

En detalj som jag hajade till inför var markören, den pekande handen. Den kände jag igen. Jag insåg direkt hur spelet hade gjorts: Det här är ju Hypercard!

HyperCard, vars CamelCase jag hädanefter kommer att ignorera, lanserades 1987. Det är ett av de bästa, trevligaste, käckaste programmen någonsin.

Det är lättare att beskriva Hypercard idag än när det var nytt. Vi är ju mer än välbekanta med hypermedia, som du förresten använder i just detta ögonblick, när du läser detta på en hemsida. Tänk en lokal sajt, där allting ligger på datorn du har framför dig. Sidorna kallas kort, sajten kallas bunt. Det är det grundläggande konceptet för Hypercard. Ja, så enkelt är det.

Här har jag öppnat en bunt som heter ”What is Hypercard?”. Vi ser det första korten i bunten. Det har lite text och en bild. Om jag klickar på knappen ”Introduction” eller högerpilen, så hamnar jag på det andra kortet i bunten. Och så vidare … Ja, även 1987 var det självklart hur det skulle användas.

Länge fanns Hypercard förinstallerat på alla Macar. Ett givet användningsområde var manualer för program, från enkla readme-filer till kompletta dokumentationer. Men man kan göra bra mycket mer avancerade saker. Inte är det svårt heller. Så länge man håller sig till det grundläggande (som inte är så lite) är det absolut busenkelt att göra saker i Hypercard – långt enklare än något hemsidesprogram någonsin varit. Man tager ett blankt vitt kort, lägger in lite text och bilder, och så har man ett fullt fungerande kort. Lägg till ett andra kort med innehåll, och bestäm dig för hur man ska navigera mellan dem. I exemplet ovan finns pilar och knappar, som båda bara är att lägga in. Och så håller man på.

Det är verkligen något vem som helst kan göra. Det var också något som många gjorde.

1995 finns inte bara Quicktime utan även ”Color Tools”. ”Mail Merge” behöver inte ha med email att göra.

Man kan också lägga in ljud och filmer. Man kan också lägga in fält där användarna skriver in text, och allt annat som vi förknippar med formulär på hemsidor: radioknappar, menyer osv. Man kan också gå in i koden för sina kort, ändra och lägga till – det är inte nödvändigt, man kan åstadkomma en hel del utan att se minsta rad med kod, men precis som på webben kan man göra betydligt mycket mer om man börjar programmera. Språket heter Hypertalk och är anpassat för att vara lättarbetat. Det är lite mer komplicerat än det grundläggande knåpandet med text och bild, men inte mycket.

Hypercards historia är mestadels svartvit. Det beror på att det tog förbluffande lång tid för Apple att lägga in stöd för färg. Den första färg-Macen är jämngammal med Hypercard, men det var först 1992 som man kunde börja hantera färgbilder i Hypercard 2.2. Vilket om inte annat var en uppenbar förutsättning för Myst året därpå …

Hypercards senare historia är mestadels dyster. Färghanteringen är bara ett exempel på hur Apple slarvade bort ett av de bästa, trevligaste, käckaste programmen någonsin. Och kanske mycket mer än så..?

”You can get stacks from on-line services, too” – Kort liknar hemsidor, buntar liknar sajter, och Hypercard liknar … WWW. Tänk om … Apple hade gett Hypercard den uppmärksamhet det var värt? Och utöver självklarheter som färg lagt in stöd för näthantering? Tänk om … Webben varit Apples..?

Å andra sidan var det inte bara Apple som nog missade århundradets tillfälle. Hypercard var ingen obskyr produkt utan välkänd och omtalad, även utanför Mac-kretsarna. Många såg främst problem. Som hur man skulle skydda sin upphovsrätt, eller att Hypercard och buntarna hade karaktär av leksaksprodukt. Eller så såg man på sin höjd ett intressant koncept.

”Hypercard is an important vehicle to get people to look at more than just programming tools, to get them to look at the delivery of information by the personal computer,” [Bill] Gates said. ”So it is having a major impact in getting people to think about distributing information in electronic form and to [use the PC as] more than just a page turner.”

- Nick Arnett, ”Hyping Hypercard”, InfoWorld 11 juli 1988

Inte ens upphovsmannen själv insåg att Hypercards naturliga hem var nätet:

”I have realized over time that I missed the mark with HyperCard,” he said from his studio in Menlo Park, California. ”I grew up in a box-centric culture at Apple. If I'd grown up in a network-centric culture, like Sun, HyperCard might have been the first Web browser. My blind spot at Apple prevented me from making HyperCard the first Web browser.”

- Bill Atkinson intervjuad i HyperCard: What Could Have Been, Wired 14 augusti 2002

Med facit i hand kan vi vara glada att varken Apple, Microsoft eller någon annan insåg potentialen i Hypercard + WAN. Dels på grund av vissa svagheter i Hypercard, som hade kunnat mång-mångdubblas om det legat till grund för ett världsomspännande datanät:

If HyperCard had in some way mutated into an alternative to the Web, we'd be living in an even worse malcode Hell than we've got now.

- Tim Oren: A Eulogy for HyperCard, 26 mars 2004

Dels för att det WWW vi istället fick är öppet och bygger på öppen teknik. Som det ska vara.

*

Slutet på Hypercard är utdraget, tråkigt och omskrivet. Så jag ska bara ta det helt kort här.

När Hypercard 2 lanserades 1990 började Apple ta betalt för det. Och sedan flyttade man alla sina applikationer till ett nytt företag som kallades Claris. En del utvecklare hängde med, andra stannade på Apple. Så skulden för att Hypercard nu började tackla av kan läggas på såväl Apple som Claris. Ingen av dem gjorde mycket för att marknadsföra det. Man visste inte riktigt vad det var, vad man skulle ha det till. Readme-filer med bilder och ljud, visst, och vad mer..?

Den förlorade sonen Steve Jobs återvände till Apple 1997. Bland mycket, mycket annat lade han ner Hypercard. Vid det laget var det många som blev förvånade över att det fortfarande fanns.

Kuriosa, som om jag utelämnar det ändå kommer att hamna bland kommentarerna … Bill Atkinson beskriver hur det hela började: Hypercard was inspired by an LSD trip.

Söderblandningar

- Södermalm, Gamla Söder, Söder enbart, Söder Tea, Söderfröjd och Söderte

Vad är grejen med teernas Söder-tema? De ovanstående sorterna hittades också utan större möda, och med inriktning på paketerade varor. En inventering av specialistbutikernas hyllor med lösvikt skulle säkert ge mångdubbelt mer.

Här är svaret:

- The Tea Centre of Stockholm: Söderblandning

Det är denna blandning, från Hornsgatan 46, som de andra är kopior av. (Detta är f.ö. inget sponsrat inlägg.) Om man räknar Söder-teerna som en sort, så är detta det överlägset mest spridda svenska bidraget till tevärlden. Åtminstone i Sverige.

Så var det med den saken. Några tveksamheter? 

Jag tog en titt på blandningens historia. Likt många andra kreationer inom mat och dryck lär Söderblandningen ha blivit till av en slump – vilket naturligtvis kan vara sant för det. Då verkar åldern vara en knepigare fråga. Jag har hittat några olika bud, mina markeringar:

Som så många andra lyckade nyskapelser, så var den från början ett misstag. Flera olika tesorter hade hamnat i en enda hög på golvet men när Vernon Mauris provade misstagsblandningen visade den sig smaka alldeles utmärkt. Han lyckades återskapa blandningen och vid Hornsgatans dag 1978 började han sälja den under namnet Söderblandningen.

- SvD 6 oktober 1994

Den komponerades 1979 av Vernon Mauris.

- Wikipedia: Söderblandning med källor angivna, dock ingen som (idag) anger 1979

Och som hans specialité (förlåt en dålig vits) även är rätt thé till rätt kundkrets, har han [Vernon Mauris] inför Hornsgatans dag på söndag mixat ihop en speciell Söderblandning …

- SvD 24 september 1982

… ”Söderblandning” som i år fyller fem år …

- Intervju med Vernon Mauris och Marie Birgersson, SvD 14 augusti 1987 - 5 = 1982

Uttråkad av bristen av mångfald bland Sveriges mest populära teer i början på 80-talet bestämde sig Vernon Mauris för att experimentera med egna blandningar. [Berättelsen om Misstagsblandningen följer, utan årtal.]

- The Tea Centre of Stockholm: Collections/Söderblandning

Påsens "established 1978" syftar på bolaget som driver butiken. Det är väl inte omöjligt att det blandats ihop när lokalpressen skrev 1994. Att tecentret själva verkar osäkert, åtminstone nu för tiden, är mer oväntat och kanske talande. Med tanke på närhetskriteriet är uppgiften från 1982 särskilt intressant. Tills vidare är det den jag skulle sätta en slant på.

Erfarenheten har lärt mig att diskrepanser som denna kan vara intressantare än de ser ut.

Lördagsfråga 751: Disney

1. Barry White i Coonskin (1975).
2. Padda på Paddeborg har rymt från fängelset och bordat ett lokomotiv, i den finaste filmatiseringen av Det susar i säven (1983; Kenneth Grahames original 1908).
3. Omslag till Lloyd Alexander, Den svarta kitteln (1998, först utgiven på svenska 1981; originalet 1965).
4. Edvard Eriksens lilla sjöjungfru (1931) efter H C Andersens saga (1837).

Ralph Bakshi är mest (ö)känd för en hopplös filmatisering av Sagan om Ringen. Coonskin verkar mycket mer spännande. Det är hans egensinniga version av Disneys delvis animerade Song of the South (1946; Sången om Södern). Känns den inte igen? Det är den enda långfilmen från Disney som inte drällts ut i otaliga omgångar på alla tillgängliga medier. En annan Disney-produktion som inte fått lika mycket uppmärksamhet som de stora var den från 1949 som bygger på Det susar i säven; dess tydligaste spår är nog en attraktion på Disneyland som hängt med ända sedan öppnandet 1955 (om än i tidvis förnyat skick). The Black Cauldron (1985; Taran och den magiska kitteln) är en Disney-produktion som … Den har genererat mer skriverier än pengar, för att sammanfatta. Synd på det materialet; Alexander inspirerades av keltiska och i synnerhet walesiska sägner (kitteln på bilden går tillbaka på vad som kan vara inspirationen till riddarna kring runda bordets graal), och hans Prydain-böcker är klart överlägsna exempelvis Narnia-sviten. Men Disneys filmatisering innebar sannerligen ingen förnyelse av Disney som företag, varken konstnärligt eller finansiellt. Till skillnad från The Little Mermaid (1989; Den lilla sjöjungfrun). Den räknas som början på ”Disney-renässansen”, då vi sena tiders barn äntligen fick uppleva några filmer som kunde jämställas med tidigare storverk.

Här finns material till mer än en ordinär bloggpost, ser jag nu …

Om jag lagt ut detta vid vanlig tid hade ingen vinnare funnits. Nu lyckades Löjliga familjen, eftersom Wulfahariaz/Mikael Parkvall inte nådde riktigt ända fram. Vilket är vackert så! (Jag hade inte haft en chans; de här lördagsfrågorna är ju helt o m ö j l i g a.)

Pater Noster och andra paternosters

- Ur Lucas Janszoon Waghenaer, Spieghel der zeevaerdt (Leiden 1586)

För en snabb lokalisering, se lilla ön till höger benämnd ”Maestrant”, ”Marstrand”. Norr om denna, strax nedanför utsnittets mitt, ser vi ett gytter benämnt ”Pater nosters”. Det där lär vara det första belägget för Pater noster-skärens namn. Ironiskt nog verkar inget belägg från katolsk tid finnas kvar … (Danmark, som är aktuellt här, blev officiellt lutheranskt 1536.) Ja, för ”Pater Noster” är ju latin för ”Fader vår”, eller ”Vår Fader” som Herrens bön numera heter, åtminstone inom Svenska Kyrkan.

Hur får en grupp skär namn efter en bön? Här är den klassiska förklaringen:

Omkring en half mil inom de i nordvest från Marstrand belägna Paternoster-skären, hvilka – än i dag ryktbara för de der inträffande skeppsbrotten. – troligen fått sitt namn af de många pater-noster, forntida sjöfarare der uppsändt för sina lifs räddning …

- Emelie Flygare-Carlén, Rosen på Tistelön (1882)

Den återfinns i källan nr 1, såväl den som gällde för hundra år sedan …

Fordom illa beryktad till följd af den säkra undergång, som väntade seglaren, hvilken under natt eller storm drefs in bland dessa vilda klippor – man passerade dem aldrig utan att läsa sitt Pater noster (»Fader vår»; deraf skärens namn) …

- Nordisk familjebok: Paternosterskären (1915)

… Som dagens.

Ortnamnet (1583 Pater noster) syftar troligen på farvattnens farlighet: sjömännen skall här ha läst bönen Pater noster, ’Fader vår’.

- Nationalencyklopedin: Pater Nosterskären (jag misstänker att 1583 syftar på Waghenaer)

Om detta har jag skrivit på faktoider.nu: Pater Noster. Det beror inte på att jag vet att förklaringen inte stämmer, utan på att jag inte vet om förklaringen stämmer; att jag tar upp den här, beror på att jag fortfarande inte vet om den stämmer.

Det finns nämligen ett annat förslag.

Nyligen har namnet tolkats såsom 'radbandet' – paternoster betydde nämligen i det äldre språket även detta –, och det skulle syfta på den bild av små kulor i rad som skären ge då de, sedda från öster, ”gillra” (hägra) mot luften (O. Rygård).

- Hjalmar Lindroth, Namnforskningar bland västkustens öar och skär (1921)

”Från öster” syftar på munkarna på Marstrand. Om klostret där vet man inte mycket mer än att det funnits. Rygård är advokat Ossian Rygård från Klädesholmen, han var likt professor Lindroth engagerad i Institutet för ortnamns- och dialektforskning vid Göteborgs högskola.

Och radbanden kunde se ut så här. Just detta exemplar fanns förresten ombord på Mary Rose när hon förliste 1545, och blev kvar ombord ett bra tag.

Pater Noster som bön eller radband, helt enkelt. Hur har forskningen ställt sig till de olika förslagen? Av NE att döma verkar det som om den dömt ut den senare. Om så gjorts, vore det intressant att se. Om så inte gjorts, vore det helt typiskt.

Paternoster-skären vid vår västkust är inte den enda radbandsformade ögruppen som fått namnet. Här är några fler:

Les Pierres de Lecq eller Paternosters kallas denna skärgård utanför Jersey (karta från 1815). Det sägs att vidskepliga sjömän (en definition som påminner om ”ogifta ungkarlar”) ofta ber en bön när de passerar de farliga klipporna … Det finns även en sägen om skeppsbrutna som hamnade här och gick under.

Tengah-öarna kallades tidigare Greater Paternoster Islands …

… Och Balabalagan-öarna kallades tidigare Little Paternoster Islands.

Ytterligare paternosters, där likheten med radbandet gett namnet åt:

sjöar (här i Darwin Canyon, Kalifornien),

verk,

och hissar. En gång i tiden fanns de sistnämnda lite varstans. Av lätt insedda säkerhetsskäl har de sedan länge varit desto ovanligare. Denna finns i riksdagshuset i Helsingfors och är utan tvivel den mest kända i Skandinavien. Det är inte den enda paternosterhissen i Helsingfors, men många fler är de inte. I Sverige finns det en (1) paternosterhiss i drift. Den är från 1953 och går runt på HSB:s huvudkontor i Stockholm. 

Ett av de större Paternoster-skären heter Hamneskär. Där står fyren Pater Noster, uppförd 1868. Det var en av många fyrar som uppfördes av ingenjör Gustav von Heidenstam (far till Verner). Konstruktionen var hans egen, och kallas också Heidenstamfyr.

Lördagsfråga 751

Karl-Alfred Taube?

En ung sjöman Karl-Alfred var hans namn
Han for så vida ifrån hamn till hamn
Han var så lycklig med sitt fria liv
Han har ännu ej förälskat sig

- Evert Taube: annons ur SvD (där han ibland medverkade) 26 januari 1929; första versen ur Karl-Alfred och Ellinor

Karl-Alfred lär ha fått sitt namn, och kanske mer än så, från en viss Karl-Alfred Bolin, som Evert träffade i Port Adelaide 1908. Det är för övrigt samma stad där visan med Ellinor utspelas.

Den första visan med den delvis påhittade sjömannen Karl-Alfred såg dagens ljus i 1918 års julnummer av Söndagsnisse (samma år som Evert debuterade på prosa). Den blev 1920 den första Taube-visan på skiva, sjungen av Ernst Rolf, och 1921 den första Taube-visan på skiva sjungen av Taube. Den slog, kan man säga, och den mångbegåvade kaptenen, författaren, tecknaren och diktaren blev känd för ännu fler saker.

Och nu hoppar vi till den andre fiktive sjömannen Karl-Alfred ...

- Washington Times 11 februari 1931

Elzie Crisler Segar började 1919 teckna en serie som fick heta Thimble Theatre. De viktigaste huvudpersonerna var till en början Olive Oyl (Olivia) och hennes bror Castor Oyl, med vänner och släktingar. 1929 dök en sjöman upp som snart hamnade i centrum. Året därpå kom serien till Sverige. Den fick samma namn som dess nya huvudperson, Fiffige Filip … Men 1934 ändrades namnet, på serien och huvudpersonen, till Karl-Alfred. Och det har han hetat sedan dess.

- Svenska Dagbladet 3 februari 1934

Varifrån kom namnet? Hur de tänkte som tog beslutet finns nog inte dokumenterat, för det här hände sig på den tiden då serier sågs som skräpkultur och utfyllnad för minderåriga. På Seriewikin: Karl-Alfred står att det på den tiden ”var ett ganska vanligt namn på generiska fiktiva sjömän”, vilket kanske stämmer. Men nog var en av de fiktiva sjömännen mer känd än de övriga? Kan Karl-Alfred ha fått sitt svenska namn från Evert Taube?

Knappast det första kaninhålet men …

Vi börjar med ett citat. En dag får Alice syn på en kanin, som utmärker sig för sin klädsel, talförmåga och sitt fickur. Hon blir rejält nyfiken, och …

… Burning with curiosity, she ran across the field after it, and was just in time to see it pop down a large rabbit-hole under the hedge.

In another moment down went Alice after it, never once considering how in the world she was to get out again.

- Lewis Carroll: Alice's Adventures in Wonderland (utgåvan 1866 pga Tenniels illustrationer), kap 1: Down the Rabbit-hole

Det var den första delen av denna bloggpost. Den andra delen utgörs av en kedja med uppgifter.

Här har vi Charles Dodgson, bättre känd som Lewis Carroll. Tidvis var han rätt ofta i Brighton. Hans syster Henrietta bodde där, liksom hans gode vän Rev Henry Barclay. Den senare drev en pojkskola intill parken Sussex Square. Det var, och är än idag, en privat park, som endast de boende och deras gäster har tillgång till.

Denna skylt finns uppsatt vid 11 Sussex Square. (Vad ”Rev.” beträffar så var prästsonen inte präst men väl diakon, vilket i Engelska kyrkan kvalificerar till titeln.)

Sussex Square (till höger på bilden) ligger nära stranden, och en bit över den – på denna bild framgår höjdskillnaden. Mellan park och strand går, nu som för hundrafemtio år sedan, en tjock, lång vall, krönt av en väg. För att underlätta för folk att komma till och från stranden går det, nu som för hundrafemtio år sedan, en tunnel under vägen. Cirkeln markerar var dess ingång från park-sidan finns …

… Och så här ser den ut.

Vi har alltså följande: Carroll hade många gånger varit i Brighton och Sussex Square med omnejd. Han hade med största säkerhet promenerat genom tunneln mellan parken och stranden åtminstone någon gång. Och det var den andra delen.

Komna så här långt inser säkert den vakne bloggläsaren vart vi är på väg.

The Kemp Town Enclosures are rumoured to have inspired Lewis Carroll (the Rev Charles Dodgson) in his writing of Alice in Wonderland. A special key, dark hedges, a wrought iron fence, and of course, the brick tunnel descending from the cultivated gardens to a balcony overlooking the beach are all ingredients for the perfect setting for the famed novel.

- The Link to Lewis Carroll, Kemp Town Enclosures (Sussex Square är en av dessa) 22 februari 2018

Folklore suggests that the iconic writer saw the tunnel on his visits to the coastal town in the lead up to publishing the literature classic more than 150 years ago.

- Daily Mail 25 april 2016

Med flera belägg …

”Det ryktas”, ”folklore suggests …” — Att kalla ett rykte för ”folklore” gör att det upplevs som äldre och mer spritt och etablerat än om man kallar det ”rykte”. Senare återgivningar av påståendet verkar också tendera att skippa sådana tråkiga försiktigheter och köra rätt på, ”så här är det”: Gissningen blir en faktoid, ett obekräftat påstående som betraktas som en sanning. Åt det andra hållet har jag inte hittat några belägg för uppgiften från exempelvis 1900-talet.

Jag misstänker, kort sagt, att det är ett påhitt av sent datum. Och varför skulle Carroll ha behövt en verklig tunnel för att skriva om en påhittad? Alice skulle ju ner i marken, då behövs någon form av tunnel, grotta eller kaninhål. Nej, tunneln vid Sussex Square i Brighton är knappast kaninhålet i Alice i Underlandet, men …

… Det en rolig grej. Den har blivit ännu bättre sedan ”kaninhål” blev ett begrepp, en liknelse för att kasta sig in i något fascinerande ämne, ”never once considering how in the world she was to get out again”, som han skrev. Tänk om det begreppet började med just den tunneln?

Ja, själv tror jag inte det. Men visst hade det varit roligt, om det varit sant.

The rabbit-hole went straight on like a tunnel for some way, and then dipped suddenly down, so suddenly that Alice had not a moment to think about stopping herself before she found herself falling down what seemed to be a very deep well.

Hundvisslor, 88 och 14 (och Lane)

På sistone har jag blivit allt mer pigg på att förklara saker som många redan vet – men inte alla. För även om det aldrig varit lättare att ta reda på saker än nu, så är det många som ändå inte gör det. Dessutom upptäckte jag för länge sedan att dubbelkollande, att ta reda på saker som jag ”egentligen” redan vet, märkvärdigt ofta kan vara en märkvärdigt rik källa till ny kunskap. (Detta är lite som Kängu-Ru-effekten, med den visserligen avsevärda skillnaden att man i de fallen inte ens vet att det finns något att ta reda på.)

Så här kommer förklaringar av tre begrepp som de flesta av er känner till: hundvissla, 14 och 88.

Hundvissla syftar på visselpipor som inte kan höras av folk men av hundar – av en utvald grupp. Som liknelse syftar den på kommunikation vars egentliga budskap bara uppfattas av en utvald grupp. Företeelsen är urgammal; folk har lagt in mer eller mindre hemliga koder i texter, konst, arkitektur med mera så länge det alls funnits några texter osv att lägga dem i. ”Hundvissla” i dess nya betydelse lånades in från amerikansk engelska. När det 2019 var veckans nyord i Språktidningen angavs första kända belägg för den nya betydelsen till 2011, jag hittade ett från 2009 på Björn Sundins blogg (Ännu en vidrig hundvissla).

88 kan stå för många saker. En av dem alfabetets åttonde bokstav i två exemplar, H H = Heil Hitler. Om den började som en faktisk hemlig kod, känd endast av de invigda, så späddes dess hemliga status ut snabbt. Idag vet jag inte hur allmänt känd den är; väldigt många känner till den, och väldigt många känner utan tvivel inte till den.

14 står för fjorton ord, närmare bestämt denna ramsa: ”We must secure the existence of our people and a future for white children”. Ibland följs den av ytterligare fjorton ord: ”Because the beauty of the White Aryan woman must not perish from the Earth”. De myntades av David Lane (1938– 2007).

Jag tvivlar på att särskilt många som nyttjar ”14” som tämligen ohemlig kod vet mycket om David Lane. Om de gjorde det, skulle de kanske inte använda ”14”.

David Lane ägnade sig inte bara åt vit makt, terrorism, mediterande över den ariska kvinnliga skönheten etc. Han studerade även Shakespeares pjäser på jakt efter bevis på att de skrevs av Sir Francis Bacon (jag tog upp en annan utövare av den pseudovetenskapen i bloggposten Shakespeare-koden). Och han studerade Cheops pyramid på jakt efter görviktig kunskap.

Man påminns om att en förvillelse sällan kommer ensam.

I Lanes version av ”pyramidens hemlighet” ingår även bibeln, säger den riktiga bibeln, säger King James Version. Den var en språklig milsten av långt högre magnitud än vad som är allmänt känt: Den utgjorde utgångspunkten för det engelska språket (”prior to circa 1600 A.D. the English language existed in only a primitive form”). Och vem stod bakom KJV? – Sir Francis Bacon.

Men nu tappar jag visst tråden. Här har vi USA:s stora sigill, som de kallar sitt statsvapen; illustrationer på ömse sidor från en dollarsedel.

Ordet till David Lane:

On the Great Seal, within the capstone, over the pyramid, note the Egyptian eye of Osiris. In Egyptian Hermetic religion, Osiris, the major God is divided into 14 parts. In Gnostic preservation of Egyptian mysteries, God is called "The Word". By extrapolation we might infer a concealed reference to 14 words.

Now note that the capstone over the pyramid, when lowered into place, becomes the 14th level of the structure. The number 14, as we shall see, is a major component of the prophecy.

Over the eagle on the reverse side of the Great Seal are 13 stars, each having five points. The astute observer however will note the 13 stars are arranged to form a 14th star, a six pointed star known as the Star of David.

- David Lane, The Pyramid Prophecy: Introduction

… Och så där håller det på. Detta är ändå bara ett litet smakprov från introduktionen av Lanes Prophecy.

Så när skitungar med olika åldrar lägger in ett ”14” i sina användarnamn, eller när organisationen Stockholms unga nationalsocialister 1995 startade en tidskrift som fick heta Info-14, så går det tillbaka till David Lanes 14 ord – och hans idéer om den stora pyramiden, tidlös hermetisk visdom, och rentav en Davidsstjärna i USA:s statsvapen.

Texten direkt efter ovanstående kan jag inte låta bli att återge. Här har ni en profetia som heter duga!

The reader of this document will see, beyond dispute by anyone whose ability for rational thought has not been destroyed by political, religious, or other dogma, an incredibly precise prophecy, encoded in the Great Seal, in the Great Pyramid, and in the hidden structure of the K.J.V. Bible. The prophecy is of a man named David, to be conceived on the 25th of January, 1938, and to be born precisely 280 days later (the human gestation period), on the 2nd of November, 1938, the 11th day of Scorpio.

Det är det som är pyramidens profetia: David själv.

Ohemliga frimurare

SVT Nyheter Värmland kan nu avslöja att flera av de som styrt Karlstad de senaste åren inte bara är politiker – utan också medlemmar i frimurarna.

- Hemliga makteliten som styr Karlstad – flera kommuntoppar är med i frimurarna, SVT 12 april 2023

Formuleringen ”kan nu avslöja” tyder på att man på SVT:s Värmlandsredaktion är stolta över detta gräv. I själva verket är det inget gräv alls. Frimurarnas medlemslistor är offentliga.

- Ett ex från 1989, framgrävt på bokbörsen.se. 110:- för det avslöjandet.

Medlemsmatrikeln för Svenska Frimurare Orden – så skrivs det – finns visserligen inte på webben, annat än för medlemmar. Tryckta matriklar, med samtliga bröder listade, ges ut vartannat år (vartannat år ges den så kallade ämbetsmannadelen ut).

- Ut klubbtidningen Frimuraren 2021-1

Jag har sett uppgifter om att matrikeln slutade tryckas för några år sedan pga kostnadsskäl. Det motsägs av uppgifter som denna.

Läser man texten innantill ser man också att SVT Nyheter Värmland skiljer på hemliga dokument och medlemsregistret, det senare hör inte till de förra:

SVT Nyheter Värmland har tagit del av hemliga dokument från frimurarna samt deras medlemsregister.

Men allt annat i rapporteringen andas ”scoop”, här har vi ett avslöjande. När det i själva verket är en rutinkontroll.

Frimurarna själva poängterar om och om igen att ”Ingenting utom ritualerna är hemligt”. Detta har uppenbarligen inte gått hem överallt, och jag misstänker att det inte bara är SVT:s Värmlandsredaktion som fortfarande svävar i okunskap.

(En helt annan sak är deras vinkling, att bröder svurit varandra lojalitet in i döden och därmed utgör ett gravt jävsproblem. Den är inte fullt lika elementär som frågan om det icke-hemliga medlemskapet. Även om det känns svårt att lita på några som försökt att utmåla ett icke-gräv som gräv.)

Lördagsfråga 750: Blackadder

1. Richard III, porträtt baserat på samtida original. Bland annat har ”puckelryggen” bättrats på.
2. Den blivande drottning Elizabeth (I) yngre än vi brukar se henne; här är hon kanske 13.
3. ”King Henry IV” är rubriken på William Heaths teckning; är det då Sir John Falstaff med väninnan Doll Tearsheet vi ser? Nej, detta är en parodi på en känd bild. Rollfigurerna har bytts ut mot de verkliga personerna George IV och Lady Conyngham.
4. ”K of K”: Herbert, 1:e earl Kitchener, 1898 upphöjd till Baron Kitchener of Khartoum sedan han gjort en insats där; det var så han fick sitt tillnamn. Här ett urklipp ur rekryterings-affischen Britons wants you som blev den mest berömda i genren (man kan notera att hans namn inte finns med på den; det behövdes inte), därtill en av de mest berömda bilderna över huvud taget från första världskriget.

Vad får vi då? Tv-serien The Black Adder (1983) bygger på kontrafaktisk historia, för här segrar Richard vid Bosworth. Istället dödas han av hans brorson, en viss Edmund Blackadder. I de följande tv-serierna sjunker dennes ättlingars sociala status samtidigt som hans intelligens stiger: Blackadder II (1986) utspelas vid Elizabeths hov, Blackadder the Third (1987) under regency-perioden där Edmund är butler åt den på alla sätt inkompetente prins George, och slutligen Blackadder goes Forth (1989) under första världskriget.

Den satte Mikael Parkvall & Wulfahariaz.

If you had wings

- ”Even boring to fly over”

Det sägs att The Simpsons, när den var som bäst, var den bästa tv-serie som gjorts. Jag säger inte emot. (Men lyfter gärna fram Blackadder Goes Forth. Också.)

Ett kvalitetstecken är att man ständigt kan hitta nya detaljer, även efter år och decennier. Och nu har det hänt igen.

I ”Special Edna” (s14ep7) åker familjen Simpson till EFCOT Center. Det syftar på EPCOT, Disney Worlds ”framtidspark”. Som Lisa formulerar det: ”What people in 1965 imagined what life would be like in 1987”. Denna perfekta beskrivning av Disneys EPCOT avsåg visserligen ”The Future Sphere” (klotet på bilden, vars motsvarighet på EPCOT rymmer attraktionen Spaceship Earth) som familjen besöker. Där får vi se två attraktioner.

Bart och Homer tar en tur i en elektrisk bil. Den presenterar sig sålunda: ”I can't go very fast. Or very far. And if you drive me, people will think you're gay.” Jo, och så presenteras attraktionen (som det heter) av USA:s bensinbolag.

Det där behöver man ju ingen bakgrundskunskap för att uppskatta. Den andra åkturen var lurigare.

Lisa och Marge åker in i ”The World of Tomorrow”, presenterad av Eastern Air Lines.

1987 års framtidsfolk går inte, utan åker runt i sina air buggies.

Cola-kriget har avslutats. Segrare: Eastern Air Lines Cola.

Och så visar Eastern Air Lines sin vision av världen under deras herravälde. Här är hela filmsnutten på Youtube.

Även om jag tyckte att den elektriska bilen var roligare så kände jag naturligtvis till detta inslag. Vad jag inte visste var att EFCOT-attraktionen bygger på en högst verklig EPCOT-attraktion.

”If you had wings” presenterades, dvs bekostades, mycket riktigt av Eastern Air Lines, som var ett högst verkligt flygbolag. På sin tid var det en av ”de fyra stora” (tillsammans med TWA, American och United; idag återstår de två sistnämnda). När Disney World öppnade 1971 hade bolaget utnämnts till Disneys ”officiella” flygbolag. Jag antar att det motsvarade ”upphandlad status”, utöver privilegiet att få driva en egen attraktion på Disney World.

- Ur amatörvideo från 1981: Vingarna tar oss till Mexiko

”If you had wings” tog besökarna på en resa runt världen. Man fick se spännande platser som man skulle kunna ta sig till, om man hade vingar … För att avrunda med att berätta att du kan få vingar, tack vare Eastern Air Lines! Det hela iscensattes genom att projektorer visade loopade scener, samtidigt som en musiksnutt spelades om och om och om igen – där har ni i princip hela konceptet. Den enda biten som åtminstone låter intressantare än så var när man mot slutet omgavs av en skärm som visade en film från ett flygplan som lyfte, samtidigt som lutande golv och fläktar kanske gav ett intryck av acceleration och fartvind.

Kort sagt låter ”If you had wings” hopplöst lökig; redan EFCOTs ”The World of Tomorrow” verkar roligare. Det var heller inget Disney eller ens Eastern gjorde nämnvärd reklam för, i eller utanför parken. Så hade den också korta eller obefintliga köer, även när de ringlade sig desto längre till andra attraktioner, trots att den var gratis. Den hade dock en (1) fördel: Den var luftkonditionerad. Många besökare, som var fullständigt ointresserade av gryniga filmsnuttar med mardi gras-firare, kunde åka ”If you had wings” för att komma undan den intensiva Florida-solen en stund. Och minsann togs inte den detaljen med i Simpsons, när Marge anmärker ”It's nice and cool in here, don't you think?”

”If you had wings” blev 1987 ”If you could fly”, med alla referenser till Eastern borttagna. Måhända det fanns en koppling till en saftig straffavgift som bolaget då fick betala för att inte ha följt säkerhetsföreskrifter. Attraktionen stängde 1989. Några månader senare ansökte Eastern Air Lines om konkurs. Det lades ner 1991.

Idag hittar man Buzz Lightyear's Space Ranger Spin på platsen. Man byggde inte nytt utan anpassade de befintliga faciliteterna.