I första säsongens sista avsnitt avrundar jag kristendoms-faktoiderna med några icke-bibliska. Är dop = namngivning? Kristnade Ansgar Sverige? Predikade medeltidens präster på latin? Är de hetaste platserna i helvetet reserverade för dem som i tider av moralisk kris behåller sin neutralitet? Är påven ofelbar? Är bäver fisk? Och hur stort är egentligen Kristi kors? Med mera.
Jag har gått igenom kristna myter i några avsnitt, fyra blev det till slut. Eller närmare bestämt bibliska myter, från första Mosebok till Nya testamentet. Nu avrundar jag det kristna temat med några kristna myter som inte har med Bibeln att göra, åtminstone inte direkt.
Jag börjar med en klassiker. Vad innebär dopet? Vad händer när man blir döpt? Dopet är en gammal ritual, det har funnits i den kristna kyrkan ända sedan Jesu tid – Johannes döparen minns ni – och det har ända från början inneburit samma sak: Att man blir upptagen i församlingen, att man blir medlem av kyrkan. Dopet har ingenting med namngivning att göra.
Hur har folk då fått för sig att dopet har med namngivning att göra? Ja, en gång i tiden började man att döpa nyfödda. Då blev dopet det första tillfället då barnets namn användes officiellt. Så småningom fick man för sig att prästen, istället för att säga "jag döper dig …" och så namnet, som är vad som verkligen sägs, säger "jag döper dig till …" och så namnet – och då var det kört. Då började man använda "dop" som synonym för namngivning, även om djur och prylar och annat som aldrig kommer att bli medlem av någon nämnvärd kyrka.
Det var dopet. Nästa myt gäller svenska helgon. Hur många svenska helgon känner vi till? … Ja, ett svenskt helgon känner alla till. Sen tar det slut. Den begränsade kunskapen verkar ha bidragit till att folk dragit slutsatsen att Sverige har ett enda helgon. Det, och det faktum att den heliga Birgitta länge var det enda av påven kanoniserade svenska helgonet. Men under lång tid – även om det är länge sen – så behövde folk inte kanoniseras av påven för att bli helgon. Länge räckte det med att en biskop bestämde att "den här är ett helgon!" och så blev det så. På det sättet fick vi en rad svenska helgon, som Katarina av Vadstena, som förresten var Birgittas dotter, Elin av Skövde – Skövdes eget skyddshelgon, hon sitter än idag på deras kommunvapen – Sankt Sigfrid, den engelske missionären som lär ha döpt Olof Skötkonung i Husaby, vi har Närkes apostlar Eskil och Botvid – den förre gav namn åt Eskilstuna, den senare fick en kyrka uppförd åt sig som kom att kallas Botkyrka, om det namnet är bekant – med flera. Ingen av dem är kanoniserad av påven, men det har de gemensamt med bra många kontinentala helgon.
När Elisabeth Hesselblad kanoniserades 2016 skrev många tidningar att Sverige fått sitt andra helgon. Det är fel och historielöst. Hesselblad är Sveriges andra påvligt kanoniserade helgon. Inte mindre och inte mer.
Vi fortsätter på det katolska spåret. Här har vi ett enkelt påstående, som är välkänt även bland folk som inte är bevandrade inom teologi inom vilken kyrka som helst: Påven är ofelbar. Att den katolska kyrkan lär ut att påven är ofelbar är tämligen välkänt. Är det sant? Ja, inte att påven skulle vara ofelbar på vilket sätt som helst, utan att man påstår och tror att han är det? På vilket sätt tror de att den tänkta påvliga ofelbarheten yttrar sig?
Här är det läge för tre preciseringar: 1) Påvens ofelbarhet har aldrig varit oomstridd, inte ens inom katolska kyrkan. 2) Påvens ofelbarhet gäller inte allt, överallt, jämt, utan tänks träda i kraft i en mycket speciell situation. 3) Läran om påvens ofelbarhet är betydligt yngre än man kanske tänker sig.
För att ta den sista punkten först, så kan det vara förvirrande att prata om "gamla" och "nya" påfund när det gäller ett ämbete som även enligt pålitliga källor funnits i snart tvåtusen år. Men påvens ofelbarhet slogs inte fast under romersk tid, eller medeltid, eller ens under renässansen, utan under det så kallade Första Vatikankonciliet 1870. 150 år sen – det är ju ingenting i sammanhanget.
Säg att vi går och småpratar med Franciskus i vatikanens park. Han tittar upp mot regntunga skyar och säger att "det klarnar nog upp sen", och så gör det inte det – vad händer då? Blir det krig och revolution? Blir det upprörda kyrkomöten? Nej, för påvens påstådda ofelbarhet sägs inte gälla allt han säger och allt han gör. Det är vad den andra punkten går ut på. Påvens ofelbarhet gäller inte när han uttalar sig om vädret, eller ens om preventivmedel eller aborter eller kvinnliga präster eller tusen andra ting som påven dagligen och stundligen uttalar sig om. Påvens ofelbarhet sägs bara träda i kraft i ett mycket specifikt och speciellt sammanhang. Det är när han yttrar sig officiellt i frågor som har med tro eller moral att göra. Ex cathedra kallas det, "från stolen", det vill säga påvestolen (och stolens cathedra är förresten samma ord som katedral). Det är inte ens frågan om vilka officiella uttalanden som helst, utan väldigt speciella officiella uttalanden. Faktum är att sedan ofelbarheten kungjordes 1870, har påven bara uttalat sig ex cathedra en, säger en enda gång. Det var 1950, då Pius XII slog fast att jungfru Maria tagits upp kroppsligen i himlen, alltså inte bara hennes själ utan hela kroppen, med stortår och allt. Och innan dess så ska ex cathedra bara ha inträffat ett fåtal gånger. Som när Pius IX 1854 slog fast läran om jungfru Maria obefläckade avlelse – den missuppfattade läran tog jag förresten upp i avsnitt 20, för Immaculata Conceptio handlar inte om att Jesus skulle ha blivit till på ett magiskt syndfritt sätt utan att Maria skulle ha blivit det. Längre tillbaka har kyrkohistoriker identifierat ett fåtal tillfällen då påven uttalat sig ex cathedra.
Med tanke på vilket väsen det varit om den påvliga ofelbarheten så kan man här verkligen tala om mycket skrik för lite ull.
Och apropå väsen … När man 1870 slog fast den påvliga ofelbarheten så var det inte utan motstånd. Inte ens från katoliker. Det spelade in att man ju inte slog fast att "det här gäller från och med nu", utan att "det här har alltid gällt" – man hade bara inte kommit på tanken att skriva ner det ordentligt förrän 1870. Bara en sån sak som att när man i det Första Vatikankonciliet röstade om frågan, så var det alltid några som röstade emot. Och läran har haft kritiker ända sedan dess, även inom den katolska kyrkan.
Detta om detta. Påven och vatikanen … Alla vet ju att påven håller till i Vatikanstaten, mikronationen som fått sitt namn efter en kulle i Rom. Hur länge har Vatikanstaten funnits? Man kan luras av ämbetets ålder – men Vatikanstaten är inte ens hundra år. Det var 1929 som påven fick till en deal med kungariket Italien, regisserad av Mussolini, faktiskt. Det var då som en knapp halv kvadratkilometer Rom blev påvens självständiga stat.
Men det fanns någonting innan dess. Ja, inte mellan 1870 – där har vi det året igen – och 1929. Men från 700-talet fram till 1870, med ett kort avbrott för Napoleontiden, fanns den så kallade Kyrkostaten. Om man stöter på det begreppet kanske man tänker på Vatikanstaten. Men även om det finns flera likheter mellan Kyrkostaten och Vatikanstaten, som att påven var, och är, överhuvudet, så fanns det också skillnader. Den största utgjordes av just storleken. När Kyrkostaten var som störst sträckte den sig tvärs över den italienska halvön. Och på den tiden räckte det sannerligen inte med Guds beskydd. Kyrkostaten och påven som världslig ledare ifrågasattes och hotades ofta. Så påvens stat höll sig med stridande trupper, utöver schweizergardet då, som då och då fick göra en insats.
Nästa faktoid är jag lite tveksam till att ta med. Det beror på att jag inte hittat så många belägg för den som jag väntat mig. Är detta en faktoid på utdöende? Sånt händer ju, faktiskt. Hur som helst, så går den ut på att kvinnor inte har någon själ, enligt katolska kyrkan. Eller att ett kyrkomöte en gång kom fram till att kvinnor verkligen har själar, och att frågan alltså platsade på dagordningen. Eller att kvinnor inte skulle räknas till det mänskliga släktet, eller att man kom fram till att de skulle räknas till det mänskliga släktet. Något sånt.
Den här idén kommer från en skrift som spreds i Tyskland från 1595. Den hette "Ett nytt resonemang mot kvinnor, vari visas att de inte är människor", fast på latin då. Detta demonstreras sedan i 51 teser. Vad som inte framgått, och som en hel del läsare missade, var att det var en satir. Det var en avancerad drift med en kättersk idé som anabaptiserna drev, som gick ut på att Jesus och den helige ande inte var gudomliga. Den anonyme författaren menade, i tes 4 av de 51, att om man kan tro något sådant, ja, då är man fri att dra en slutsats som att kvinnor inte är mänskliga. Alltså en uppenbart – det ska understrykas – knäpp tes. Idag skulle vi väl kalla det en halmgubbe; när den som har uppfattningen A tillskrivs uppfattningen B, där B är uppenbart vrickad och lätt motbevisad.
Men skriften togs på märkvärdigt stort allvar av märkvärdigt många. En motskrift skrevs, "Ett försvar för det kvinnliga könet". Den uppfördes ett halvsekel senare på vatikanens berömda lista över förbjudna böcker, Index Librorum Prohibitorum, vilket nog kan ha bidragit till populariteten. Lite senare gavs en mycket annorluna motskrift ut, som lade ut texten om månggiftets fördelar. Där nämns att frågan om kvinnosjälar skulle ha diskuterats på ett kyrkomöte i Macôn 585. Men vad som faktiskt diskuterades där, så vitt vi vet, var om kvinnor kan inkluderas i begreppet homo. Alltså en språkfråga. Den blev också genast och övertygande nerröstad. Men som underlag för en långlivad myt funkade det. Om myten nu inte nått vägs ände.
Nästa faktoid kommer inte att dö ut på länge än, spår jag. Den kan formuleras så här: Ansgar kristnade Sverige. Det rör alltså den förste missionären som verkade i det som idag är Sverige och som vi känner till namnet på. Det är därför han kallas Nordens apostel. Men det har inget att göra med att han skulle ha kristnat Sverige, för det gjorde han inte.
På 800-talet kom Ansgar till Birka och predikade Ordet. Eftersom det var en handelsstad med många utsocknes kan man tänka sig att han även fick många redan döpta åhörare i sin vikingatida sjömanskyrka. Missionen blev åtminstone såpass lyckad att det bildades en liten församling. Den blev dock inte gammal. När Ansgar kom tillbaka 20 år senare hade den redan upplösts. Inte hjälpte det att Ansgar återupprättade den heller, för inte heller version 2 blev gammal. Skandinavien skulle förbli hedniskt länge än.
När och hur kristnades Sverige? Det vet vi inte mycket om. Källorna är få och inte alltid fullkomligt pålitliga, för att uttrycka det milt. Men vi vet åmtinstone att när ärkebiskopen av Hamburg-Bremen år 935 misslyckades med att hitta Ansgars församling i Birka, så fanns det minst en kristen församling i det som idag är Sverige. I västgötska Varnhem har man nämligen hittat en mängd avgjort kristna gravar från slutet av 800-talet och framåt. Där byggdes en kyrka på 1040-talet ungefär – det var på vikingatiden – och det var i den trakten som Sveriges första stift bildades 1014. Det är den plats i Sverige, inklusive det då danska Skåne, som har den längsta obrutna kristna tradition vi känner till. Än så länge – för vem vet vilka nya fynd som kan göras.
Lite Ansgar-kuriosa med en faktoid touch: På ett berg vid Birka, där förresten samhällets fornborg låg, så uppfördes till tusenårsminnet 1834 av missionärens första ankomst det så kallade Ansgarskorset. Ansgar hade nog inte haft något emot att bli ihågkommen, men han hade definitivt surnat till om han sett korset. För det rejäla stenkorset är ett så kallat keltiskt kors. Sådana var vanliga på de brittiska öarna, och är det väl än idag, antar jag. England var den ena kristna utposten som försökte att omvända skandinaverna; deras mest kände missionär är sankt Sigfrid, som lär ha döpt Olof Skötkonung. De var konkurrenter till missionärerna från Hamburg-Bremen, till vars stift hela Skandinavien förresten räknades. De gillade verkligen inte att engelska missionärer klampade in på deras domäner.
Ansgar höll en och annan predikan för sina församlingar i Birka. Man kan höra att prästen på den tiden, även om det här rentav var före medeltiden i Sverige, att han stod och predikade på latin. För en publik som naturligtvis inte förstod ett ord. Är det sant?
Så här ligger det till: Medeltidens predikningar var inte på latin. Visst finns det mycket latin i de katolska gudstjänsterna, jodå, men det är böner och rituella standardfraser. Som när nattvarden inleds med "ty detta är min kropp", eller på latin då, hoc est enim corpus meum. Vilket förresten ligger bakom trollformeln hokus pokus. Man kan förstå att även många lekmän tyckte att latinet hade en helig kraft som vardagsspråket saknade. Men när predikan hölls, så var det naturligtvis på ett språk som de förstod.
"Naturligtvis" är kanske ett stort ord i sammanhanget. Det saknas ju inte irrationella företeelser i kyrkliga sammanhang precis … Men att prästen skulle ha predikat på latin stämmer helt enkelt inte. Poängen med predikan är ju att församlingen ska undervisas i den rätta tron. Då måste de förstå vad som sägs. Naturligtvis.
Sen fanns det andra tillfällen då kyrkospråk och folkspråk krockade. Som när det gällde nöddop, som ofta blev aktuellt i en tid med en spädbarnsdödlighet som vi inte vill tänka på idag. Nöddop kan och kunde även på medeltiden förrättas av lekmän. Skulle de läsa upp de mer än livsviktiga fraserna på latin? Rekommendationerna är tydliga: Det viktiga var att orden var de rätta, inte på vilket språk de sades. Folkspråket gick utmärkt, eller rekommenderades rentav, kanske för att risken för att det skulle bli fel då minskade avsevärt.
Eller ta standardbönerna. På 1400-talet kom en text som hette Själens tröst, översatt från tyska. Där tar den anonyme författaren upp Herrens bön, och frågan om folk ska lära sig den på sitt eget språk eller latin; Fader vår eller Pater noster? Vilket han kommenterar med att när Jesus lärde apostlarna bönen, så var det verkligen inte på latin, utan på ett språk de förstod.
Nästa faktoid är kort. Förkortad, närmare bestämt. Den gäller bokstavskombinationen IHS som man kan se lite varstans. Vad är den förkortning för? Två förslag ges – det kanske finns fler, men de här två är avgjort vanligast. Det ena är in hoc signo, "i detta tecken", eller längre, "i detta tecken ska du segra". Det uttrycket kommer från ett slag som hölls utanför Rom år 312, när den romerske kejsaren Konstantin mötte en rival om tronen. Då ska han ha hört en röst från ovan som sade in hoc signo vinces, och så visade sig ett kors på himlen. Tydligt budskap där. Konstantin vann slaget. Senare tillät han kristendom i riket, vilket skulle bli början på den framgångssagan. Det andra förslaget på vad IHS betyder är Iesus Hominum Salvator, "Jesus, mänsklighetens frälsare"; eller räddare då, som ju är vad frälsare betyder.
Ja, nu är ju onekligen IHS förkortning för båda fraserna. Men det var inte så det så kallade monogrammet uppstod. Det är enklare: Det är förkortning för Jesus. Man tog helt enkelt de tre första bokstäverna i Jesus på grekiska ΙΗΣΟΥΣ: Iota, eta och sigma. Sigma skrivet som latinskt S då. Så: IHS betyder Jesus.
Nu ska vi prata Dante en stund. Dante Alighieri. Hans gudomliga komedi beskriver mycket detaljerat helvete, skärseld och himmelrike. Jag vet verkligen inte vilken teologisk status de många detaljerna har. Många uppfattar dem nog som mer katolskt förankrade än de är. Hur som helst. Det första är ett påstått citat: "De hetaste platserna i helvetet är reserverade för dem som i tider av moralisk kris behåller sin neutralitet". Nu behöver man inte ha läst mycket Divina Commedia för att tycka att det där, det ser inte ut som bokens stil. Det är det inte heller. Citatet finns inte där, i den formen eller någon annan. Det felaktiga citatet har spårats till president John F. Kennedy faktiskt. Denne besökte 1963 Bonn i det som då var Västtyskland, och höll ett tal där han bland annat tog med ett påstått citat av Dante som inte var ett citat av Dante. Inte för att det var hans fel; han hade hittat citatet i en bok. (Två dagar senare skulle Kennedy förresten stå i Berlin och säga Ich bin ein Berliner. Vilket inte alls tolkades som "jag är en syltmunk" som en del fått för sig.)
Har då Dante något att säga om de som inte tar ställning? Absolut har han det – Dante har något att säga om snart sagt varenda skiftning och nyans i kristenheten. Jag ska läsa upp ett längre citat. Det är från en understreckare i Svenska Dagbladet den 20 mars 1940, som skrevs av Frans G. Bengtsson: "Att vara neutral", som den heter. Det här var bara några veckor före Tysklands intåg i Danmark och Norge. Bengtsson visste att han var aktuell, men att han var så hyperaktuell, det visste han inte.
Det första Dante får se, när han genom Helvetets port nått in till dess främre förgård, är en mängd skepnader som jämrande springa runt med en fana framför sig, stungna av getingar, och som på förfrågan befinnas vara de tidigaste anhängarna av neutralitetsprincipen. "Dessa", förklarar den vägvisande Vergilius, "äro de själar som levat utan ond gärning och utan god; och bland dem äro de änglar av sorglig art, som varken reste sig mot Gud eller stodo honom bi, utan sutto för sig själva. Himlen drev ut dem för att inte förorenas av deras ljumhet; Helvetets djup ville inte taga emot dem, på det att inte dess invånare må förhäva sig gentemot dessa ... Nog om dem: betrakta dem och gå vidare": "Non ragioniam di lor, ma guarda e passa."
"Och jag förstod", tillägger skalden för egen del, "att detta var det ömkliga följe som är förhatligt både för Gud och för hans fiender."
Stungna av getingar – det är det straff som Dante utmäter till de neutrala.
En annan sak om det där citatet … "De hetaste platserna". Helvetet är ju hett, det vet alla. When Hell freezes over är ju inte ett talesätt för inte. Men hur hett är det i Dantes helvete? Ja, han beskriver en mängd olika platser i den nio kretsarna, där en mängd vitt skilda straff delas ut för olika synder. Variationen är ofantlig, och många av straffen inbegriper värme av olika slag och nivå. Men många gör det inte. Och i den nionde och nedersta kretsen, där Satan själv ligger och tuggar på de tre största syndare mänskligheten frambringat – som förresten är Brutus och Cassius, båda inblandade i mordet på Caesar, samt Judas Iskariot – ja, där är det iskallt. Satan är rentav infrusen: "Synlig från bröstets mitt och uppåt stod där i isen kejsaren i kvalens rike", som han skriver. Så det där med when Hell freezes over; ja, åtminstone den nedersta kretsen är redan djupfryst. Åtminstone enligt Dante.
Nästa punkt vet jag inte hur den ska klassas. Många berättelser på temat är tvivelaktiga. Samtidigt finns det mer än ett korn av sanning i sammanhanget. Jag har valt att kalla den här frågan faste-fisk. Vad är det? Jo, så här ligger det till: Fastande katoliker undviker att äta kött på fredagar och några andra dagar. Förr undvek man även kött under hela fastan, som ju varar 40 dagar fram till påsk. Inget kött, bara fisk. Vad räknas då som fisk? Ja, eftersom syftet är religiöst så är det inte bara zoologers åsikter som räknas, utan även den katolska kyrkans. Och så sägs det att man någonstans, på någon nivå, i katolska kyrkan, kungjorde att bäver är en fisk, och därmed okej att äta när man bara får äta fisk. Eller att alligatorer är fisk. Eller myskråttor, eller kapybaror (det är sydamerikanska marsvin i kromosomformat) … Eller något annat djur som definitivt inte är fisk.
Det här berättas som en lustig historia, om man inte vill belysa kyrkligt hyckleri – för alla inblandade insåg ju att exempelvis bävrar förvisso inte är fiskar. Oavsett vad någon biskop eller kardinal eller rentav påve påstår. Och så lägger man med detaljer. Som sällan går att bekräfta.
Nu är ju den katolska kyrkan väldigt förtjust i dokumentation; nedskrivna, daterade och ordentligt arkiverade beslut vill man ha. Sånt gillar vi. Om en biskop, kardinal eller självaste påven skulle bestämt att exempelvis bäver är en fisk, då kan man förvänta sig att det finns nedskrivet. Det innebär också att om en sån här berättelse inte går att belägga, så tappar den i trovärdighet, hur mycket beroende på sammanhang såklart. Till exempel har ju många dokument gått förlorade genom åren på olika sätt. Men så vanliga som de här berättelserna är, så borde man kunna förvänta sig mer än vad som faktiskt finns.
Finns det då inga som helst belägg för "faste-fisk"? Jo, det finns! Några, åtminstone. Inte så många som man kunde förvänta sig. Men de finns. Ta till exempel menyn från biskop Brasks hushåll, det är han med den påstådda brasklappen – den kanske jag tar upp i något kommande avsnitt – menyn för dymmelonsdagen omkring år 1520. Det är definitivt under fastetiden, och den dominerar också av fisk: Det är sill, lax, torsk, ål, mer lax, mer ål, röding … Och till ärtorna serveras inte fläsk utan … Sälspäck. Där har vi det, ett belägg: Uppenbarligen räknades säl som fisk, åtminstone i Sverige under slutet av den katolska tiden. Jag känner inte till att något beslut om detta finns belagt någonstans.
Det enda beslut jag sett i den stilen är pinfärskt i jämförelse. Från 2010 är det. Då kungjorde ärkebiskopen av New Orleans – i den officiella katolska kyrkan, inget annat – att alligatorer räknas som fisk: "it is considered seafood", som han skriver, the most reverend Gregory Aymond.
Ja, det där var ju inte mycket till faktoid. Det finns fullgoda belägg för åtminstone två sorters "faste-fisk": Säl från svensk medeltid och alligatorer i modern tid. Jag har ännu inte sett belägg för att bäver, kapybaror med mera skulle klassats som fisk av katolska kyrkan, någonsin, någonstans. Vilket naturligtvis inte innebär att de inte finns.
Jag ska avrunda det här avsnittet med en faktoid som är enklare att avgöra, tillräckligt definitivt och slutgiltigt. I katolska kyrkan är ju reliker en stor grej. Reliker kan vara fysiska kvarlevor av helgon; heliga ben. De kan vara föremål med koppling till helgon, särskilt populära är de redskap eller vapen som de torterades eller avrättades med, alltså de föremål som gjorde dem till martyrer. Och så kan det vara föremål med koppling till vår Herre, Jesus Kristus. Där kommer ju fysiska kvarlevor inte på fråga, men törntaggar, spikar från korset och bitar av själva korset är heta på marknaden.
Okej, om man tänker efter så finns det en fysisk kvarleva av Jesus, som åtminstone haft en teoretisk möjlighet att bli kvar när resten av honom begav sig till himlen. Det är Jesu förhud, det som blev kvar när han blev omskuren. Denna relikernas möjliga relik har det uppstått en del myter och legender kring.
Men den relik, eller relik-mängd, som jag ska ta upp här är av ett annat slag: Det är Kristi kors. Det tortyr- och avrättningsinstrument som tog livet av självaste människosonen, och som därmed renade mänskligheten på synd – sägs det. Den dyker upp som relik på 300-talet. Enligt opålitliga källor var det kejsar Konstantins mor Helena – den romerske kejsar Konstantin som nämndes nyss, in hoc signo – hon gjorde en pilgrimsfärd till Jerusalem. Där skulle hon, på något lika förunderligt sätt som de himmelska budskapen till sonen, ha hittat det kors som Jesus blev uppspikad på. Hon tog med sig en bit av det, tillsammans med några spikar, till Konstantinopel. För att uppmuntra kyrkligheten i landsorten tog man då och då loss bitar av korset och skickade ut. De bitarna kunde delas upp ytterligare, och så vidare.
