Här finns avsnittet som prat: Faktoidpodden avsnitt 13 – Djur
Hur dåligt minne har guldfiskar? Stoppar strutsar huvudet i sanden? Kan humlor verkligen flyga, även på papperet? Hur dåligt minne har guldfiskar? Har Sverige haft ett älgkavalleri? Är ris farligt för småfåglar? Hur kokar man en groda? Och hur dåligt minne har guldfiskar, egentligen?
Temat för det här avsnittet är djur. Det blir djuriska faktoider. En del av dem handlar om djurens beteenden eller egenskaper. Fast då är det ofta som liknelser; den som nämner strutsar som stoppar huvudet i sanden är inte så intresserad av själva strutsarna som om de personer som anses bete sig på det viset, bildligt talat. Andra djuriska faktoider handlar om de relationer vi människor har till dem, vare sig det gäller att bygga hus åt dem eller att äta upp dem eller vad det nu gäller. Som vanligt finns det gott om material, men det som slår mig när jag tittar på listan jag gjort upp med djuriska faktoider är hur många klassiker som finns med. Här finns flera riktigt fina feta faktoider, välkända, spridda och etablerade. Så nu kör jag.
Många klassiker som sagt, och jag börjar med en sådan. En som alla hört talas om – väl? – och som jag ofta tar som exempel när jag ska beskriva vad faktoider är. Alla fattar, och många blir förvånade över att något så välkänt och spritt är så fel.
Den här faktoiden kan uttryckas som ett ord: Guldfiskminne. Nån som minns vad det handlar om..? Ja, det handlar ju om att guldfiskar skulle ha så oerhört kort minne. Var det på sju sekunder kanske? Eller tre..? En fördel man tänkt ut med sånt görkort närminne skulle varit att guldfiskar som simmade runt i såna där klassiska guldfiskskålar inte skulle bli så uttråkade som man kan tro, eftersom de inte minns mer än senaste varvet.
Det här ordet, guldfiskminne, finns rentav i SAOL, Svenska Akademiens Ordlista, liksom deras ordbok, Svensk Ordbok. Svensk Ordbok är en väldigt trevlig ordbok förresten, jag har rekommenderat den förr och gör det gärna igen. Inte för att den är komplett. När den definierar "guldfiskminne", så är det, naturligtvis, hur ordet används: "mycket dåligt eller kort minne", som det står. Ja, det är så ordet används. Men det har inget med verkligt guldfiskminne att göra. Det så kallade guldfiskminnet är en tvärmyt.
Faktum är att guldfiskar använts sedan åtminstone 60-talet när man forskat på djurs minnen, bland annat just för att de har såpass bra minnen. Man har satt dem i labyrinter, man har lagt ut hinder som de får simma runt, den stilen. Och där har guldfiskar uppvisat minnesförmågor i klass med råttor, faktiskt. Råttor brukar vi ju tänka på som tämligen smarta djur.
Fast när man 2007 förbjöd de här klassiska guldfiskskålarna för levande fisk så berodde det inte på uttråkade guldfiskar, utan på att syresättningen blir sämre i klotformiga akvarier.
Det roligaste med att studera den här faktoiden om guldfiskminnet är att se hur sanningen då och då avslöjas i media, varje gång med lika förvånade rubriker och reaktioner. Nämen titta här! Guldfiskar har jättebra minnen! Oj! … Och så går det några år, och så: Nämen titta här! Guldfiskar har jättebra minnen! Oj! … Och så går det några år, och så: Nämen titta här! … Och så vidare. Man kan fråga sig vem som egentligen har sämst minne, vi eller guldfiskarna …
Det var en klassisk faktoid det. Här kommer ännu en klassisk faktoid: Humlor kan inte flyga. Fast det vet de inte, så de flyger ändå … Ja, givetvis kan humlor flyga. Faktoiden går ju ut på att forskare skulle ha kommit fram till att humlor inte borde kunna flyga, att de inte kan flyga – enligt vetenskapen. Att de är för tunga, har för svaga vingar, att aerodynamiken inte skulle tillåta humlor att flyga, något sådant. Så det här är inte en faktoid om humlor utan om synen på vetenskap: Att vetenskapen skulle kunna titta på något som bevisligen inträffar och säga "det där är omöjligt".
Att humlor bevisligen kan flyga räcker det att konstatera. Hur har då folk fått idén att någon skulle ha "bevisat" att humlor inte kan flyga?
En forskare har spårat historien till 1930-talet och den tyske aerodynamikern Ludwig Prandtl. På en middag frågade någon honom om humlans flygförmåga. Prandtl en servett och räknade ut humlans så kallade Reynolds-tal. Reynoldstalet kan, förenklat, indikera vilken lyftkraft ett föremål har i strömmande gas, eller vätska för den delen. Prandtl kom fram till att humlan har ett lägre Reynoldstal än såväl fåglar som flygplan. Vilket innebär att den har lägre lyftkraft än fåglar och flygplan. Vad betyder det? Det betyder att humlor inte kan glidflyga, vilket stämmer. Vilken roll spelar då Reynoldstalet för humlans flygförmåga? Ingen alls; humlor använder en flygmetod där Reynoldstalet inte spelar in, så det är irrelevant i sammanhanget. Men det konstaterandet kunde, tydligen, av illvilja eller dumhet, förvrängas till att vetenskapen bevisat att humlor inte kan flyga.
En annan faktoidforskare hittade den tyske biologen Reinhardt Demoll. Han jämförde 1918 olika flygmetoder, bland djur då, och kom bland annat fram till att om flugor skulle flyga på samma sätt som flygplan och glidflygande fåglar, så skulle de behöva 42 gånger större vingar än vad de faktiskt har. Än en gång har vi en forskare som inte visat något annat än att han inte visste hur flugor, i det här fallet, flög, vilket han naturligtvis insåg – alltså, självklart insåg han det. Men det konstaterandet kunde tydligen, återigen, av illvilja eller dumhet förvrängas till att vetenskapen bevisat att flugor inte kan flyga.
Så var det med det så kallade "beviset". Men vad spelar sanningen för roll när man har en fin historia på gång?
Sen är det en helt annan sak att det verkligen tog ett bra tag innan man kom på hur humlor flyger. Att det finns olika sätt att flyga är ingen hemlighet. Fåglar och flygplan använder ju olika metoder, liksom fladdermöss, maskrosfjun och olika insekter, som till exempel humlor.
Något som också är en helt annan sak, och på sätt och vis intressantare, är hur den här faktoiden använts genom åren. Den har använts av folk som gör sådant som de, enligt normer och grejer, inte borde kunna göra, men som de gör ändå. Ett exempel var när Göran Persson var statsminister och höll ett tal där han konstaterade att svensk socialdemokratisk ekonomi inte borde kunna "flyga", så att säga, men att den ändå gjorde det. Och så vidare.
Det här kan man väl bara kommentera med att visst är det bra om folk klarar av svåra saker, men varför ska man blanda in en förvrängd syn på vetenskap?
Att den här faktoiden är intressant beror ju inte på humlorna och deras flygförmåga, utan på att den handlar om synen på vetenskap och dess utövare. Att man inte kan förklara något som bevisligen inträffar innebär naturligtvis inte att man "bevisat att det inte går". Icke desto mindre finns det massor av människor som går omkring och har denna fundamentalt felaktiga bild av vetenskap och forskare; som om man måste vara lite dum i huvudet, fast på ett smart sätt såklart, för att kunna kalla sig forskare. Sådana besynnerliga världsbilder tycker jag är väldigt intressant.
Vi tar en klassisk faktoid till. Det finns ju att välja på, som sagt. Vad kännetecknar kameleonter mer än någonting annat? Ja, det är ju naturligtvis deras förmåga att byta färg, i sin helhet eller fläckvis. Hur använder de då denna förmåga? Den använder de till flera olika saker. De kan kommunicera med andra kameleonter, genom att med olika färger visa om de är arga eller på defensiven eller vad de nu är. De kan byta färg efter omgivningens temperatur. Det kan vara nog så värdefullt när man är växelvarm; en mörkare kameleont behåller värmen bättre, en ljusare kameleont håller sig svalare. Ja, och så finns det en poäng till: Några kameleontarter kan använda den här superkraften som kamouflage, och ändra färg för att smälta in i omgivningen. Men av över 200 arter i kameleontfamiljen så gäller det här ett fåtal. Faktum är att det finns fler kameleontarter som inte kan byta färg alls än som byter färg för att kamouflera sig. Så även om kopplingen mellan kameleonter och kamouflage inte är helt påhittad, så har den överdrivits kraftigt, i filmer, tecknade serier och allt vad det är. Om man, till exempel, sätter en kameleont på ett schackbräde så blir ödlan inte rutig.
Det finns många djur som kan ändra färg ungefär lika bra som kameleonterna, och som använder förmågan på ungefär samma sätt. Men så finns det också de som är mycket, mycket bättre, och verkligen kan anpassa sitt utseende efter omgivningen, på det sätt som många förknippar med kameleonter, och faktiskt lite till. Det är vissa arter av bläckfiskar. Sätter man en sån i en miljö med vissa färger och mönster, så kan de anpassa sig, snabbt och absolut häpnadsväckande bra – om du aldrig sett det här, leta reda på en filmsnutt, det är görfräckt. [T ex The Insane Biology of the Octopus] De kan rentav anpassa sig kontinuerligt när de simmar över havsbottnen, eller anpassa strukturen på sin hud och göra den slät eller skrovlig, allt efter omgivningen. Där snackar vi verkligen om en superkraft.
Jag nämnde något om relationer mellan människor och djur, när det kan gå snett, på olika sätt och i olika sammanhang. Här är ett sådant sammanhang: Vi vill göra en fågelholk. Ja, då får vi ju tänka på att ha rätt storlek på den och form, på holk och ingångshål, för fåglarna vi vill fixa bostad åt … Och så en sittpinne. Sådana har man ju sett. Finns på alla holkar. Eller hur.
Nej. Sätt inte sittpinnar på fågelholkar. De är helt onödiga för de fåglar som ska bo i holken. De klarar sig utmärkt ändå. De som har glädje av sittpinnar är ekorrar, katter, vesslor och andra rovdjur, som med sittpinnen får hjälp att ta sig in i fågelholken. Liksom större rovfåglar, som gärna förser sig när det dyker upp smaskiga fågelungar. Så gör gärna fågelholkar, men låt bli sittpinnarna.
Ett helt annat sammanhang där djurfaktoider kan dyka upp är när vi ska äta upp dem. Som musslor. Vet alla hur man kokar de här små goda skaldjuren? Det är absolut busenkelt. En grej bara: Innan man kokar dem så ska man ta musslor som inte har slutit sig och knacka på dem, eller knacka dem i bordet. De som då inte sluter sig, ska kasseras. Här är det inget snack: Du vill inte ha med döda musslor i ditt kok. Sedan kokar man musslorna, rejält i 3–5 minuter eller så, gärna med en slurk vitt vin och kanske lite lök och kryddor. Och så är det klart.
Och nu kommer det grepp som vi ska studera: Många recept anger att man efter kokningen ska gå igenom de färdigkokta musslorna och kassera de som inte öppnat sig. Det är onödigt.
Varför skulle man slänga de musslorna, som inte öppnat sig? Resonemanget man kan få höra går ut på att musslor som inte öppnat sig vid koket var döda när de hamnade i grytan. De kanske var döda långt innan? I vilket fall de ju lätt kunnat bli så där ruggigt ohälsosamma som bara skaldjur kan bli.
Men även om musslan är vid liv när den åker i grytan så dör den sedan mycket fort. När den några minuter senare öppnar sig så beror det, enkelt uttryckt, på att musklerna som håller skalet stängt kokat sönder. Och om de inte kokat sönder, vilket inte är ovanligt, så har det ingenting med dess ätbarhet att göra.
Om en mussla är dålig så känner man det på lukten. Icke-experter behöver inte vara oroliga för det är inte precis några nyanser, en mussla som luktar illa luktar verkligen illa. Det är en mycket enklare och säkrare metod för att hitta dåliga musslor än den där irrelevanta som lärs ut i recepten.
När dök egentligen det här hysset upp i recepten? Den australiensiske marinbiologen och musselexperten Nick Ruello gick igenom recept på musslor från de senaste decennierna. I kokböcker från 60-talet hittade han enstaka exempel på det här onödiga kassera-oslutna-musslor-rådet. I kokböcker från 70-talet fanns de med i en sjättedel av recepten, i kokböcker från 80-talet en tredjedel, och i kokböcker från 90-talet praktiskt taget alla. Under denna tid spred sig alltså musselfaktoiden som en farsot och infekterade kök och kokböcker.
Det behöver visserligen inte ha berott på att man var oroliga för att få med dåliga musslor – det kanske inte hade med resonemanget jag nyss nämnde att göra. Det kan ha varit så enkelt som att man inte vill sitta och slabba med kniv när man ska äta musslor. På restauranger vill man definitivt inte tvinga gästerna till sådant. Men någonstans på vägen så kanske man förväxlade orsakerna, och så kom ett praktiskt tips, särskilt praktiskt för restauranger då, att förknippas med oätlig mat. Och då var det ju kört. Trots att det inte var sant.
Så det där med att kassera musslor efter koket, det är inget man behöver bry sig om. Ifall inte om man inte har något emot att behöva plocka fram kniven någon gång ibland när man sitter med sina musslor.
Nu när vi är inne på kokta djur så dyker en riktig faktoid-klassiker upp. Vi har en groda och en kastrull med vatten – jag tror de flesta fattar vart vi är på väg. Om vi lägger grodan i varmt vatten så hoppar den iväg direkt. Men om vi lägger grodan i kallt vatten, och sedan sakta värmer upp alltihop – vad händer då? Jo, då sägs det att grodan inte märker att det blir varmare! Utan, sägs det, fortsätter vi att värma vattnet kommer den att kokas ihjäl, utan att ens försöka fly. – Det här är alltså en myt. Så där beter sig grodor i sagan – så där beter sig grodor inte i verkligheten.
Myten om den kokta grodan används visserligen aldrig för att diskutera grodors värmereceptorer och liknande. Myten om den kokta grodan används alltid som liknelse. Och det som man liknar den vid är ju folk. Det är ju vi människor som sägs vara lika bra på att uppfatta snabba omställningar som grodan, men lika dåliga på att uppfatta långsamma omställningar som grodan – eller den tänkta grodan då. Om vi därför hamnar i en situation där man till exempel, vad ska vi ta, lagstiftningen på något område ändras – inte drastiskt utan gradvis, i små steg – ja, är stegen tillräckligt små så märker vi dem inte. Så sitter vi lika aningslöst som grodan i kastrullen, och kokas visserligen inte ihjäl, men hamnar utan att klaga i ett läge som vi aldrig skulle accepterat om det dragits fram som ett färdigt faktum.
Ja, nu blev det en hel liten historia här – myten om den kokta grodan är lite mer avancerad än de flesta faktoiderna, åtminstone i det här avsnittet. Men en myt och faktoid är det. Visserligen är det ju ett faktum att långsamma förändringar är svårare att uppfatta än snabba, men lika sant är det att om en groda befinner sig i vatten som är för varmt för den, så hoppar den iväg, oavsett hur snabbt eller långsamt vattnet värmts upp. Det här har forskning visat. Inte så att man testat myten men väl när man undersökt hjärtaktiviteten på grodor vid olika temperaturer.
Hur väl faktoiden fungerar som liknelse för folk … Är en helt annan sak. Den frågan överlämnar jag som uppgift åt lyssnarna.
Nästa faktoid! Nu ska jag ta upp älgryttare. Alltså ett kavalleri, uppsuttna soldater, men istället för att sitta på hästar så sitter de på älgar. Då och då dyker det här påståendet upp, att man i Sverige skulle ha använt sådana älg-kavallerier, eller i alla fall försökt med det, eller i alla fall planerat att införa det eller försöka med det.
Man kan konstatera att vad som verkligen gjorts i älgryttarfrågan är att folk flera gånger föreslagit det. Alltså som en ren skrivbordskonstruktion. Om man hos krigsmakten någonsin lagt så mycket som två strån i kors för att se om älgrytteri kan vara något att ha så känner jag inte till det. Och den svenska krigsmakten har definitivt aldrig haft ett älgrytteri.
Men skulle fakta kunna hindra en god historia? Ha! Den första relaterade faktoiden förekommer i Olaus Magnus mycket speciella verk Historia om de nordiska folken från 1555. Det där är ett storverk där sanning och saga samsas på ett riktigt otvunget sätt. Det är en fantastisk bok faktiskt, som verkligen rekommenderas, i alla fall de lättlästare styckena. Bland tiotusen andra ting nämner Olaus en lag mot älgridning. Den skulle ha stiftats för att förhindra att brottslingar kom över de här användbara djuren och använde dem för flykt. En sådan lag finns inte, åtminstone inte i Sverige, och har aldrig funnits här. Icke desto mindre har folk, som läst om lagen och haft lättare för fria funderingar än efterforskningar, tillskrivit Gustav Vasa den här icke-existerande lagen, eftersom det var på hans tid som den blev omskriven. Även sonen Karl IX har tillskrivits älgförbudet, liksom givetvis Karl XII, den kung som förknippas med fler faktoider än kanske alla andra ihop.
Men annars är Karl XI den kung som oftast förknippas med det här påstådda älgrytteriet. Han brukar inte dyka upp i faktoider sådär jätteofta, så man kan förstå att här finns det en särskilt anledning. Den anledningen ligger i Kungsör: En kungsgård där Karl XI ofta vistades. Där finns en hage som heter Älghagen. Ett sådant namn inbjuder naturligtvis till spinnande av sägner. Alla som hört en turistguide vet att ingen sådan värd sitt namn skulle försitta chansen att, när man kommer till Älghagen, dra någon historia om Karl XI:s älgar, hur man där tränat halvtama älgar till att bära ryttare, och vad man nu kommer på. Finns det historiska belägg för att sådan älgdrift förekommit i Kungsör, på kungsgården och i Älghagen? – Nej. Och inte någon annanstans, för den delen.
Något som bidragit till myten är de många som försökt sig på att föda upp älgar som om de vore stora hästar – och ibland lyckats. Synen av någon som rider på en älg måtte ha varit oförglömlig, och inspirerat många till idéer om älgkavallerier, antingen som något som borde finnas eller något som borde ha funnits.
Men verkligheten är, som så ofta, något helt annat. Djur har olika personligheter, kan man säga; som arter och som individer. Även om det finns enskilda älgar som funkar bättre eller sämre med folk, så kan man för älgen som art konstatera att de inte funkar särskilt bra med folk. Om vi tar hästar så är de flockdjur, de är vana vid att leva i en hierarki, och människor som hanterar dem ses som en sorts ledardjur. Det är därför vi kunnat tämja hästar, inte bara enstaka individer utan arten. Men så fungerar inte älgar, alltså älgar som art, älgar i allmänhet; de är inte flockdjur, och ser inte människor som ledardjur. Enstaka älgar kan kanske hanteras och rentav ridas på, men inte älgar i allmänhet. Och inte älgar i det antal som även ett begränsat älgkavalleri skulle kräva.
Visserligen har folk försökt sig på lite av varje, inte minst när det gällt militära projekt, sannerligen! Men älgrytteri hör inte till dem. Trots allt som sägs.
Jag antydde något om en riktigt klassisk faktoid förut, och här kommer den: strutsen stoppar huvudet i sanden. Det där har ju blivit ett talesätt, som folk kanske använder sig av utan att reflektera över vilken koppling den kan ha till verkligheten. Fast här vet jag inte; verkligen inte, ärligt talat. Folk som liknar folk vid strutsar som stoppar huvudet i sanden, funderar de någonsin på om strutsar verkligen stoppar huvudet i sanden? Gör du det?
En sak vet jag, och det är att strutsar inte stoppar huvudet i sanden. Jag antar att resonemanget bakom är att strutsen är så dum, att den tror att om den inte ser lejonet, eller vad det nu är, så ser lejonet inte den. Om sådant beteende någonsin förekommer i djurriket, så ser den vise Darwins mekanismer till att eliminera det, snabbt och effektivt.
Det finns en förklaring som utgår ifrån ett faktiskt struts-beteende: Att om fara hotar kan de lägga sig ned och sträcka ut halsen utmed marken. Det här skulle, på något sätt, ha övergått till strutsen-stoppar-huvudet-i-sanden-bilden. Jag har lite svårt för att köpa den förklaringen. Det beror inte minst på att liknelsen förekommit om andra djur. Som i Olaus Magnus Historia om de nordiska folken, igen. Där nämns att rapphönan är så dum, att hon tror att hon är gömd om hon lyckas gömma huvudet nånstans; eftersom hon "menar att, när hon själv icke ser någon, ingen heller ser henne". Jag tror inte att något faktiskt beteende hos rapphöns ligger bakom den här beskrivningen, hur spridd nu uppfattningen kan ha varit. Fast jag tycker nog att det här mystiska mytiska beteendet passar rapphönan bättre än strutsen. Om en struts utsätts för ett hot så ligger det närmare att försvara sig eller fly. Båda manövrarna är ju strutsarna bra på; de springer riktigt fort, och vad självförsvaret beträffar är de ju bamsestora fåglar som kan dela ut absolut livsfarliga sparkar som även lejon passar sig för. Inte för att överdriva åt något håll, men strutsar är bra mycket tuffare än rapphöns, så mycket är säkert.
En struts som verkligen stoppar huvudet i sanden när fara hotar, ja, det vore ett djur som vore för korkat för tillvaron.
Av alla faktoider jag skrivit om i olika sammanhang är en av de allra mest lästa den som handlar om ris och småfåglar. Är alla med på vad jag tänker på? Det sägs så här: Om fåglar äter okokt ris så sväller det i deras små magar så att de dör. En version av myten har gett avkall på sannolikheten för att förstärka intrycket, för där exploderar rentav de stackars fåglarna av det svällande riset.
För en myt är det – givetvis. Annars skulle man ju årligen höra rapporter om massdöd när hungriga flockar försett sig vid risfälten, till förfäran för småfåglarnas vänner och till glädje för risbönderna. Och hur, kan man fråga sig, skulle fröätande djur kunna existera om de skulle dö av att äta frön?
Den här myten har nog förstärkts av litteratur. Närmare bestämt Vilhelm Mobergs Utvandrarna, från 1949. Där finns en episod som säkert satt sig i minnet på många av de många läsarna. Karl Oskar och Kristinas dotter Anna föräter sig på korngrynsgröt och får svåra plågor. En klok gumma förklarar att gröten svällt upp till dubbla storleken och spräckt magsäcken på den stackars flickan. Som dör, så klart. Jag har ingen aning om något sådant kan inträffa i verkligheten, och i det här fallet spelar det ju ingen som helst roll. Om fallet Anna inträffat i verkligheten hade man kanske snarare misstänkt att mycket mat efter en svältperiod kan fresta på – men det vet jag ju inte.
En sak vet jag, och det är att i verkligheten skadar okokt ris definitivt inte de fåglar som äter upp den – tvärtom. Riset sväller inte upp i deras magar. När man kokar ris så sväller det upp till flerdubbla volymen, det gör det, men vad det skulle ha med matsmältningen att göra vet jag verkligen inte. Lägger man okokt ris i kallt eller tempererat vatten så händer ingenting.
Att den här myten hålls vid liv beror naturligtvis på det enda tillfälle i livet då folk i allmänhet kan ha anledning att fundera på lämpligheten att småfåglar äter okokt ris. Det är vid bröllop, en ritual som är förknippad med nog så många myter och påhitt, och här har vi en till: Att det skulle vara farligt för fåglar att kasta ris utomhus. Det har växt upp en hel liten marknad med alternativ till riskastning, där man kastar konfetti eller blomblad, eller blåser såpbubblor eller vad man nu hittar på. Inget fel i det, absolut inte – men det har ingenting med riskastandets risker för fåglar att göra, för de finns inte.
Här och var har riskastande rentav förbjudits. Det kan ju bero på folk som gått på myten, men behöver inte göra det. Andra anledningar till att förbjuda riskastning vid bröllop – varför inte säga riktiga anledningar till att förbjuda riskastning vid bröllop – är att riset kan komma i ögonen på folk eller fastna i hår eller kläder. Eller en avancerad frisyr med mycket hårgelé som får en näve risgryn över sig, och som lär kunna ge ett … Ska vi säga intressant resultat. Kyrkvaktmästare och liknande slipper gärna riskastning eftersom det kan vara besvärligt att städa upp efteråt. För städa upp riset, det vill man, eftersom man inte vill mata smådjur – inte småfåglarna då, utan möss och råttor, som förresten också mår kalasfint av okokt ris.
.jpg)
