Knepigheter i GP

Biomedicinen är fortfarande på newtonsk orsak-verkan-nivå, den borde ha åtskilligt att lära av kvantmekaniken. Som att två saker kan vara en, och en sak två, samtidigt.

- Björn Gunnarsson, "Churchland rensar i idéhistoriens finrum", GP torsdagen den 28 maj 2015 (ej på nätet)

Boken som recenseras är Patricia S. Churchlands Min hjärna och jag (Fri tanke). Churchland har skrivit flera böcker om neurovetenskap och filosofi. Recensenten Gunnarsson gör klart att där författaren är åt det naturvetenskapliga hållet är han åt det humanistiska. Han kritiserar också biologerna för en del förenklingar ("biologistiskt enfaldig"). Samtidigt ger han själv exempel på ett riktigt stolleprov som det ovan.

En observation gällande kvantfysik: En del gillar att ta upp kvantfysik i andra vetenskapliga sammanhang än just kvantfysik. De gillar att tillämpa kvantfysik på medicin, psykologi, eller andra sammanhang som inte har med kvantfysik att göra. De har sällan om någonsin några djupare insikter i kvantfysiken än de man kan läsa på mjölkpaket och motivational posters.

Som lök på laxen nämner Gunnarsson den gamle skojaren Freud två gånger, ingen av gångerna avfärdande. Han verkar inte vara den rätte att skriva om vare sig neurovetenskap eller psykologi.

Okej att robotar förstår siffror och data. Men kött och blod? Vilken maskin kan simulera det mänskliga lidandet?

- Jimmy Håkansson, Omänsklig faktor styr rakt mot framtiden, GP fredagen den 29 maj 2015

Artikeln handlar, åtminstone till att börja med, om datagenererade notiser. Inom ett fåtal ämnen förekommer många texter där strukturen är given. En väderprognos skulle kunna skrivas som en enkel tabell, en kvartalsrapport likaså, artikeln här nämner jordbävningar där klockslag, epicentrum, magnitud och räckvidd är fyra enkla data som ska stöpas om till text. Sådana texter kan genereras av dataprogram, och därför har man gjort dataprogram som genererar sådana texter. Idén är, i princip, densamma som "personliga" brev à la "Hej Kalle Karlsson! Hur är det på Storgatan 15?"

In Quakebot's case, the process is a bit like the parlour game Mad Libs, in which players fill in gaps in ready-made sentences. When the US Geological Survey sends an email alert about an earthquake of significant magnitude, the information zips over to Schwenke's web server. His bot parses through the email for the data, slots it into a prewritten template, and uploads the article to the newspaper's content management system. It even sends an email reminder for the editors to look it over.

Aviva Rutkin, Rise of robot reporters: when software writes the news, New Scientist, 21 mars 2014

Utanför dessa väldefinierade strukturer blir det mycket snabbt mycket svårare att skriva program. Ett bekant exempel är maskinöversättning.

Hans bot tolkar via e-post för data, slots det till en prewritten mall, och laddar upp artikeln till tidningens content management system. Den skickar även ett e-postmeddelande påminnelse för redaktörerna att slå över.

- Del av citatet ovan översatt med Google Translate

Utifrån detta fortsätter Håkansson åt ett förutsägbart tråkigt och tokigt håll. Han citerar en stolle som hävdar att ett dataprogram, eller "robot" som man av någon anledning kallar dem, kommer att vinna Pulitzer-priset 2016. Ett påstående som inte kan tas på allvar tas på allvar, varefter man kan hamna var som helst. Utom på något intressant ställe.

Han avslutar med något som ska föreställa en känga åt maskinerna, ett exempel på hur mänskliga bedömare övertrumfar sina programmerade kolleger. En amerikansk idrottsstjärna rapporterades död under makabra omständigheter. Nyheten kablades ut över världen. Strax därpå visade det sig att den avlidne och stjärnan var två olika personer med samma namn. Alla som återgett "nyheten" skrev nu dementier. Med ett undantag:

Den enda publicist som inte dementerade var Wikipedia Live Monitors twitterbot. Enligt robotens nyhetsvärderande system var en död NBA-stjärna en stor nyhet, till skillnad från dementin om densamma. Jag antar att det är vad som skiljer den mänskliga faktorn från den omänskliga.

Tvärtom, säger jag: Denna nyhetsbedömning hade precis lika gärna kunnat göras av en mänsklig nyhetsbedömare. En död basketstjärna är en större nyhet än att en falsk nyhet råkat gå ut. Snarare skulle en journalist ha svårare än ett dataprogram att gå ut med en dementi värd namnet. Håkansson har lyckats hitta en punkt där mänskliga skribenter är sämre än sina programmerade kolleger, nämligen när det gäller sårad självkänsla, sturskhet och vägran att förlora ansiktet. Det är ett större problem än att notiser som kan formuleras av datorer också formuleras av datorer.

Faktoider: Om ömtåliga journalister

Lördagsfråga 362

Ryssland i 7000-talet

Problematiken med den julianska respektive gregorianska kalendern är någorlunda väl kända: Att de skiljde sig åt några dagar, trasslet när ett land bytte (fast de problemen verkar ha varit mindre än man skulle kunna tro), trasslen i en värld där olika länder har olika datum, och inte minst det trassel historiker haft och alltid kommer att ha med att inte bara hålla reda på när saker inträffade, utan även vilket när.

De flesta länderna genomförde de där övergångarna för ett bra tag sedan; i de flesta fallen 1500-, 1600- eller 1700-talet, mest beroende på hur katolsk man var eller inte var. Men så finns det ett stort undantag: Ryssland övergick från den julianska kalendern till den gregorianska först 1918. Ett ofta nämnt exempel är att den s.k. oktoberrevolutionen 1917 inträffade i november enligt omvärldens kalendrar (och inte var den mycket till revolution heller).

Vad som är mindre känt är att den julianska kalendern, som när den övergavs gick tretton dagar efter den gregorianska, var riktigt modern jämfört med den kalender som den ersatt. När Peter den Store, landets förnyare, införde den julianska kalendern så hoppade man till år 1700 från år 7208. Det var nämligen så många år som gått sedan världen skapades, enligt den bysantinska kalender som man övertagit av kyrkliga skäl och dittills inte funnit anledning att lämna.

Världen skapades alltså 5509 f.Kr. Ännu närmare bestämt den 1 september, varför det bysantinska nyåret ligger på den dagen. Just nu är det för övrigt år 7523 enligt den kalendern.

Enligt en tyvärr obekräftad uppgift som finns med på olika ställen, bland annat Wikipedia: Byzantine calendar, ska man i Ryssland ha haft en del uppståndelse 1492 (nya eller gamla stilen kvittar). Det året var nämligen år 7000 jämnt. Om uppgiften är sann hade det varit roligt att se belägg för den.


Relaterade bloggposter: Kalender-krångel; 30 februari; Datum som stilfråga

Tyska namn

Germany Name European Languages av ArnoldPlaton*

Vad kallas Tyskland på olika språk? Se, det var väl en fullständigt ointressant fråga! Eller?

Den fina kartan visar vad Tyskland kallas i några länder. Färgerna anger olika "ursprung".

• Blått Tyskland, Deutschland: Efter urgermanska *Þeudiskaz (* = rekonstruerat ord, som man inte hittat i tal eller ens skrift men på goda grunder antar sett ut så där).
• Grönt Germany, Germania: Efter latinets Germania eller grekiska Γερμανία.
• Gult Allemagne, Alemania: Efter Alemannerna, ett s.k. stamförbund i södra Tyskland som krigade en hel del med Rom.
• Rött Saksa, Saksamaa: Efter saxarna, en stam från nordvästra Tyskland (dock ej dagens Sachsen, lurigt nog).
• Violett Niemcy, Nemačka: Efter samslaviska (som är för slaviska språk vad urgermanskan är för germanska språk) *němьcь. 
• Ljusgrönt Vacija, Vokietija: Oklart ursprung.

Det finns ännu mer att rota fram. Som till exempel att medeltidens engelska använde Almaine, att vietnamesiska Đức inte är ett direktlån utan gått via kinesiska déguó, att japanska Doitsu är ett lån från holländska duits = tysk, eller att kazakiskan länge använde Almaniya men numer övertagit ryska Germanija. Med mycket mer. Sedan kan man fundera över vilken relation finnarna och esterna har till saxarna, eller om det alemanniska namnets inledning bidrog till att det satte sig i arabiskan (där al är bestämd artikel), eller en mängd andra frågeställningar som kommer ur denna skenbart enkla och fullständigt ointressanta fråga, vad Tyskland heter.

Att just Tyskland har en intressant etymologi beror på landets historia. Dagens statsbildning är ju ett sentida påfund, men området har funnits och, vilket är nog så viktigt, haft anledning att bli omtalat sedan långt mycket längre tillbaka. Som jämförelse kan man tänka sig ett Nordamerika som koloniserades och lät tala om sig 2000 år innan USA bildades; vad skulle en värld, som inte fått något officiellt namn på det som vi kallar USA (och utan internationell press, internet etc) kalla USA? En historisk standardlösning har varit att ta det första folket man stött på och ge helheten namn efter delen. Lite som BabaKueria, så fick ni ännu ett tips.


Wikipedia: Names of Germany


Tipstack till Erik Brännström, @erikbeosv på Twitter.

* Own work. Licensed under CC BY-SA 3.0 via Wikimedia Commons - http://commons.wikimedia.org/wiki/File:Germany_Name_European_Languages.svg#/media/File:Germany_Name_European_Languages.svg

Recension - Hitlers första krig

Det har ju blivit en och annan recension genom åren. De har kunnat återfinnas på ställen som Skalman, historiens främsta forum, men hittills har jag bara lagt ut en av dem här (som å andra sidan var Illionois Nazis, se även Folkvett  2/2012: Jude, nazist och schaman.) Här kommer en recension av en bok som inte är direkt urgammal, och som jag tyckte var mestadels riktigt bra.

---

Thomas Weber, Hitlers första krig
Historiska Media (2011), ISBN 978-91-86297-60-2

Första världskriget präglade Adolf Hitler för resten av hans liv; därom råder ingen tvekan. Han återkom ideligen, ideligen till krigsåren. Efter förnedringens år i Wien kom kriget att lyfta, rena och härda honom, det var där han på allvar började inse hur världen är funtad, det var där han först upplevde frontens kamratskap, det var där en betraktare allra först hade kunnat ana en Führer i vardande, en enkel soldat som valts ut av öde och försyn att leda sitt folk mot den ljusnande framtid, och så vidare. — Så kan man återge Hitlers bild av krigsåren, som den förmedlats till om- och eftervärld.

Här har vi ett uppenbart källkritiskt problem. Hur korrekt återgav han sina upplevelser i Mein Kampf? När veteraner från Regiment List på 1930-talet lovordade sin gamle kamrat, i artiklar och böcker som spreds via samma kanaler som nationalsocialistisk propaganda, hur mycket kan vi lita på dem? Svaret är givet; men något alternativ har inte funnits, eftersom ingen tagit itu ordentligt med att reda ut Hitlers första krig. Inte förrän Thomas Weber 2010 kom ut med Hitler’s First War.

Titeln ”Hitlers första krig” är kanske inte vilseledande, men lätt att missförstå. Ganska exakt halva boken handlar om Hitler i första världskriget. (Den kan även läsas som en beskrivning av kriget så som det upplevdes av soldaterna i ett enskilt regemente, en läsart som jag fann nog så intressant.) Eftersom källäget är som det är, vi har inte särskilt många pålitliga uppgifter om Hitler, så väljer Weber att i första hand studera soldaterna i Regiment List: Vilka var de, varifrån kom de, hur reagerade de på krigets verklighet, och så vidare. Särskild vikt läggs vid sådant som vi gärna skulle vilja veta om Hitler vid den tiden men inte kan få reda på. Då får 16. kungliga bajerska reservinfanteriregementet tjänstgöra som en sorts statistisk reserv-Hitler. Weber har plöjt dagböcker, brev, rapporter och statistik av alla de slag för att utröna vad de tyckte, trodde och tänkte. Bland mycket annat kan han berätta att RIR 16 inte utmärkte sig för någon antisemitisk hållning (de många judiska soldaterna har inte haft några trakasserier eller liknande att berätta om), att de varken var särskilt krigiska, nationalistiska eller politiska, att det inte fanns en oproportioneligt stor andel intellektuella bland dem, och heller inte att de befanns vara fulltränade soldater från första början — alla uppfattningar som cirkulerat, i såväl propaganda som ansedda sammanhang. De var inte ens frivilliga soldater, utan ”ett sammelsurium av halvdugliga män”.

Inte heller hade soldaterna särskilt mycket till övers för ”etappsvinen” som satt på staben ett gott stycke bakom fronten. Där sov man i riktiga sängar, åt riktig mat och hade en tämligen behaglig tillvaro. Det var där Hitler tillbringade det mesta av sitt första krig. Det var där han upplevde Kameradenschaft, inte i skyttegraven utan tillsammans med andra ordonnanser och, så långt gradskillnaden tillät, med officerare. Dem hade han en devot inställning till, vilket var ännu en punkt där han skiljde sig från den genomsnittlige soldaten i Regiment List.

Hitlers tjänst som ordonnans har tolkats olika: Innebar den livsfarliga bud till de främsta skyttegravarna, eller betydligt mindre riskabla uppgifter en bit bakom? Weber slår fast att det var det senare. Hitler tillbringade en del tid i skyttegravarna, men inte i närheten så mycket som han försökt att påskina, vilket blev den etablerade bilden i såväl propaganda som historieskrivning.

För att nämna ett sista exempel så ägnas en del utrymme åt Hitlers järnkors. Han fick ju två järnkors, av andra respektive första klassen. I synnerhet det sistnämnda har väckt uppmärksamhet. Vad var det egentligen för hjältedåd som renderade honom en sådan utmärkelse? Var det ett bevis för det farliga ordonnanslivet? Men Weber visar att så inte alls behöver ha varit fallet; hederstecknen förtjänades enklare på staberna än i skyttegravarna.

Den andra halvan av boken handlar om resten av Hitlers karriär och liv, eller åtminstone de delar som har med första världskriget att göra. Hur tolkades, förvrängdes eller rentav förfalskades Hitlers krigserfarenheter i propagandan? Hur användes de? Ibland verkar Weber se krigskopplingar mest överallt, som om nationalsocialismens propaganda och dess framgångar uteslutande byggde på uppfattningen om Hitlers roll i Regiment List, men det är en kommentar i marginalen.

En av de intressantaste uppgifterna som kommer fram här är Hitlers tjänstgöring för den socialistiska bayerska rådsrepubliken våren 1919, ”en regering som han senare i Mein Kampf skulle bespotta som förrädisk, kriminell och judisk”. Weber hävdar att Hitlers politiska världsbild inte alls var färdig vid den här tiden. (Se även bloggposten Hitler som socialist (?).) En annan intressant uppgift rör soldaternas politiska hemvister och ställningstaganden före och efter kriget. Där visar Weber övertygande att de inte radikaliserades och brutaliserades på det sätt man ofta tänker sig. De paramilitära frikårerna bildades som en reaktion mot kommunisterna, men för att försvara Weimarrepubliken. Det första världskriget och dess slut innebar inte att Hitler och tyska folket sattes på en kurs som gick i en rät linje mot Tredje riket. Weber avslutar sin bok med slutsatser som inte bara gäller Tyskland mellan krigen: Demokratisering är inte någon linjär, enkel och pålitlig process, den är känslig, lätt att påverka men svår att styra, och huruvida den ska lyckas eller misslyckas beror i hög grad på tillfälligheter.

Weber har gjort ett grundligt arbete. Några gånger skiner mödorna igenom när han återger lite väl mycket data i osmält skick eller uppehåller sig vid detaljer, men de tillfällena är undantag. Boken ligger på gränsen mellan det populärhistoriska och fackhistoriska och lyckas mestadels att hålla balansen väl.

Bokens noter ligger samlade i slutet av boken. Det är synd eftersom de inte bara utgör källhänvisningar (som med fördel läggs som slutnoter) utan även kommentarer som hade gjort sig bättre som fotnoter.

Betyget är, som så ofta, inte enkelt att sätta. Hitlers första krig har vissa skönhetsfläckar i form av onödig långrandighet och avvikelser från ämnet. Men vad innehållet beträffar så är boken helt enkelt obligatorisk för var och en som vill göra anspråk på att känna till något om Adolf Hitler utöver det man kan läsa i de populärhistoriska tidningarna.


Betyg: 4 av 5

Faktoid i SAOL

Nyligen kom den fjortonde utgåvan av Svenska Akademiens ordlista ut. Där har de tagit med ett särdeles användbart ord.

Lördagsfråga 361: Slagskeppet Bismarck

1. Dropping the pilot: Järnkanslern Bismarck som lots i Tenniels berömda skämtteckning (halvt på skämt, halvt på allvar, som det brukar vara när det blir som bäst), där den nyblivne kejsar Vilhelm bestämt sig för att ratta den tyska skutan på egen hand. En av få framställningar av OvB där han bär en annan huvudbonad än pickelhuvan.
2. Prins Charles som nyinsatt (änna; investitur är vad ceremonin egentligen heter) prins av Wales, en titel som ofta getts till den brittiske tronföljaren.
3. Samuel Hood, amiral i brittiska flottan under en händelserik period. Deltog i sjöslag och annat lite varstans, skolade den unge flottisten Horatio Nelson, och blev tillräckligt gammal för att även delta på dennes begravning.
4. Prins Eugen, inte målarprinsen men väl Eugen av Savojen, en krigarfurste decennierna kring 1700. Hans CV förefaller bitvis att vara en komplett förteckning över tidens myriader fältslag.

Bismarck, Prince of Wales, Hood och Prinz Eugen ger fyra av de viktigaste fartygen som deltog på ömse sidor i det som kallats jakten på Bismarck, för 74 år sedan. Åsa-Lisa Torva satte den gemensamma nämnaren.

Biometri

Mer reklam... Måndag (imorgon) kväll blir det en föreläsning om biometri, det vill säga de tekniker som används för att identifiera oss genom våra fingeravtryck, ögon, röster, eller andra kännetecken. Eric Setterberg berättar om ett fält som jag i princip inte kan ett dugg om, och från den nivån kan det ju bara bli bättre.

Dag & tid: Måndag 25 maj kl 19
Plats: Haket, Masthuggstorget, Göteborg
Arr: VoF Göteborg
Evenemanget på Facebook

Lördagsfråga 361

(Man kan aldrig få nog av gubbar i svartvitt.)

Skrönan om Diderot och Euler

Här har vi den store encyklopedisten Denis Diderot (t v) och den store matematikern Leonhard Euler. De levde båda på 1700-talet, det skilde bara några år emellan dem. Diderot tillbringade 1773-74 några månader i den ryska huvudstaden St Petersburg, där Euler levde största delen av sitt liv. Man kan utgå ifrån att de lärda herrarna träffades — men det gick definitivt inte till på det sätt som det beskrivs i denna spridda skröna.

Katarina bekymrade sig för Diderots ateistiska inflytande på omgivningen. Hon bad den innerligt kristne Euler om hjälp. Denne sade sig ha ett bevis för Guds existens, och utmanade Diderot inför publik: "a + b upphöjt till n genom n är lika med x, alltså finns Gud, vad säger du nu?"

Enligt skrönan begrep sig Diderot inte alls på matematik utan tappade hakan, och fann djupt generad för gott att lämna hovet och landet.

Denna historia förefaller att vara särskilt populär bland matematiker, snarare än religiösa. Den är dock inte sann. Givet vad vi vet skulle den heller inte kunna vara det, av flera skäl. Euler skulle knappast ha nedlåtit sig till att genera en lärd herre på det sättet, allra minst med ett löjligt "Gudsbevis" som måhända gränsade till blasfemi. Dessutom så hade Diderot mycket god koll på matematik, och kände inte minst igen trams när han såg det.

Den första versionen av skrönan har spårats till Dieudonné Thiébault, Mes Souvenirs de vingt ans de séjour à Berlin (1801). En version återgavs av den engelske matematikern Augustus De Morgan, och det var den som fick spridning.

Enligt min källa Brown hade De Morgan justerat berättelsen på tre punkter:

1. Den matematiska formeln är lite annorlunda.
2. Matematikern identifieras som Euler.
3. Hos Thiébault blir Diderot inte ställd, men märker snart omgivningens fientlighet och väljer därför att avvika. Att algebra var "rena hebreiskan" för honom var De Morgans tillägg.

Den första punkten kan svårligen spela någon roll.

Den andra punkten är intressantare, även om det knappast fanns så värst många matematiker vid hovet vid den aktuella tidpunkten (och garanterat ingen i Eulers klass).

Den tredje punkten är kanske avgörande för skrönans spridning: Att Diderot utmålas som en löjlig figur, offer för ett practical joke. Skillnaden mellan en idé som får genomslag och en som inte får det behöver inte vara uppenbar. Däremot är det uppenbart att episoden är grovt orättvis mot både Euler och Diderot.


Källa:
- B. H. Brown, "The Euler-Diderot Anecdote", Isis vol 49, nr 5 (maj 1942)

Slagrutor II

En slagruta, det vet ju alla vad det är: En Y-formad grenklyka som sägs kunna hitta vatten.

Man kan konstatera att slagrutan hör till de allmänt kända vanföreställningarna som inte behöver förklaras; som spöken, Bermuda-triangeln, Loch Ness-monstret och några till.

Man kan även konstatera att vanföreställningar antingen glöms bort eller förändras. Slagrutan är ett typiskt exempel på det senare. För det tog rätt lång tid innan någon kom på att försöka leta vatten med slagruta.

Ur Agricola, De re metallica, "Om metaller" (1556)

Slagrutor finns belagda sedan 1400-talet*. Huvudsyftet var länge att hitta malmådror. Martin Luther sägs fördöma bruket i Decem praecepta Wittenbergensi populo praedicta (1518), jag har inte hittat var. På 1600-talet finns belägg för slagrutor som "magiskt instrument", i brist på bättre ord; de användes för att försöka hitta saker i allmänhet, eller för att få svar på frågor. Som pendeln som ska visa om barnet blir en pojke eller flicka.

Det är först framåt 1800-talet som slagrutor börjar användas för att leta vatten. Ett tämligen tidigt försök tillskrivs en viss Bartholemy Bleton, som i slutet av 1700-talet skulle ha hittat en underjordisk sjö i Paris.

Om denne Bleton hittade jag en episod som inte saknar intresse ens idag:

Han förklarade att kraften hindrades om han isolerades från marken. För att bevisa detta ställde han sig på en pall med glasben, [var man nu hittar sådana] varefter slagrutan inte längre rörde sig. Men vid ett tillfälle så passade en klipsk observatör, dr Charles, på att sabotera isoleringen utan att Bleton märkte det. Effekten var fortfarande densamma, med en orörlig slagruta, trots att den borde ha rört sig. Som förklaring hävdades det, att Bleton trodde att han var isolerad, och staven svarade på det som fanns i Bletons huvud, och visade alltså dennes sinnesstämning. Denna desperata hypotes må vissa uppfatta som ett erkännande att Bleton blev överrumplad.

Senare togs Bleton även ner i en kyrka (krypta?) under vilken man visste att inget vatten fanns på åtminstone 30 meters djup.  Det hindrade naturligtvis inte rutgängaren från att hitta vatten. Etc.

- Ur artikel från London Standard, återgiven i The Pittsburgh Dispatch, 9 januari 1889

En annan uppgift i samma artikel, som avhandlar "användandet av slagrutan som instrument för upptäckandet av underjordiskt vatten, som på sistone väckt avsevärd uppmärksamhet", rör vad som förefaller att vara brukets introduktion i England. En viss Judith Noel befann sig 1772 i Frankrike och såg en bonde hitta vatten med slagruta. Hon prövade att hålla i slagrutan och fann att den fungerade lika bra i hennes händer. Väl hemma utövade och spred hon idén bland vänner och bekanta. Dessa var inte så få eftersom unga fröken befann sig i samhällets övre kretsar. Senare skulle hon gifta sig Milbanke och bli mor åt Anna Milbanke, som i sin tur gifte sig Byron och blev mor åt Ada Byron, grevinna av Lovelace.

Kan avrunda med att åtminstone dagens rutgängare sällan far med osanning, på så sätt att de verkligen tror på slagrutan.

... no claimants even approach the dowsers for honesty. These are persons who are genuinely, thoroughly, self-deceived.

- James Randi


Källor & lästips:

• Jesper Jerkert, "Från Ad hoc till Önsketänkande": slagruta (Fri Tanke 2012)
• Wikipedia: Dowsing
• Faktoider: Slagrutor

* Som vanligt finns det entusiaster som tillskriver slagrutor en mångtusenårig historia. Här är ett exempel som man åtminstone kan skratta åt.

Among the many fascinating wall murals, not only did they locate an art gallery devoted exclusively to the depictions of spacecraft and ET's, they also found a remarkable huge wall painting of a dowser, holding a forked branch in his hand searching for water, surrounded by a group of admiring tribesmen.  These wall murals were carbon dated and found to be a least 8000 years old.

Biologisk medicin & biologiska mediciner

Ibland blir det fel.

Läkemedelsbolaget Astra-Zeneca planerar att satsa 2.3 miljarder kronor på att i Södertälje bygga en produktionsanläggning för tillverkning av biologiska läkemedel. [...]

Biologisk Medicin är en annorlunda vårdfilosofi än den skolmedicinska. Den har ett annat synsätt på sjukdomar och en annan strategi för hur de ska behandlas.

- Börje Peratt: Trendbrott inom svensk läkemedelsindustri, Humanism & Kunskap 19 maj 2015

Vad är detta? Ska Big Pharma bli Big Quack?

För även om allt inte är vansinnigt inom det som beskrivs som biologisk medicin (det är det sällan, om någonsin) så är det utan tvivel grovt ovetenskaplig och bedräglig verksamhet. Följande klipp är helt typiskt:

Man kan också säga att skolmedicinen är den manliga principen byggd på att det är mänsklig logik, teknologisk rationalitet och medicinsk ingenjörskonst som ska kurera patienten, medan Biologisk Medicin är den kvinnliga principen byggd på helhetstänkande, intuition, samspel med Moder Jord och inriktad på att plocka fram eller stimulera människans egna självläkande krafter.

- 2000-talets vetenskap: Biologisk Medicin

Karl-Otto Aly är mest känd för sin verksamhet på Tallmogården, det klassiska hälsohemmet. Där var fasta nyckeln till hälsa, liksom en del andra idéer som lanserats av den bitvis djupt obehaglige Are Waerland. (Hans tidning Solvikingen, grundad 1940, lever än idag som tidningen Hälsa. De fascistiska bitarna är omsorgsfullt utrensade, jfr bloggposten Solvikingen.)

Är det sådant som Astra-Zeneca miljardsatsar på? Nej; givetvis inte.

För biologiska mediciner är någonting helt annat:

Ett biologiskt läkemedel är ett preparat vars aktiva substans har producerats i eller renats fram ur material av biologiskt ursprung (levande celler eller vävnad).

- Läkemedelsverket: Biologiska läkemedel

Listan med exempel inleds typiskt nog med vaccin, kvackarnas hatobjekt #1.

Det dröjde heller inte länge förrän den inledande artikeln uppdaterades, till en i nuläget något förvirrad framställning där den tidigare entusiasmen inte retuscherats bort helt. Länken går till en arkiverad version av originalet.

Svenska seriefigurer

"Läderlappar" var länge vad man kallade fladdermöss. I bestämd form kunde det syfta på Johann Strauss d.y. operett från 1874, Die Fledermaus i original och just Läderlappen på svenska. Utan att ha belägg för saken så lutar jag åt att när seriefiguren Batman 1951 fick sitt svenska namn Läderlappen, så hade man operetten i bakhuvudet. (Vilket jag tog upp i bloggposten Läderlappen.)

Då känns den här desto säkrare:

Popeye introducerades i Sverige 1930. Då fanns det sedan flera år ett väl inarbetat sjömans-namn i populärkulturen.

En ung sjöman, Karl-Alfred var hans namn,
han for så vida, ifrån hamn till hamn,
han var så lycklig med sitt fria liv,
han hade ännu ej förälskat sig.

- Evert Taube (t.v. ovan): Karl-Alfred & Ellinor (1918)

Nästa är desto vanskligare. Varifrån kommer namnet Långben?

Ett långsökt förslag är Jean Websters bok. Pappa Långben kom ut på svenska 1916 eller något tidigare. De har ingenting gemensamt utöver namnet. Det gäller även för andra, betydligt mindre kända långbeningar som funnits genom historien och som när Goofy kom till Sverige (när det nu var) inte var i närheten lika kända som Websters bok.

Erik Långbens afkomlingar i sex led voro alla riddare och synnerligen framstående män i Danmark. Den 4:e i ordningen af dem leide 1314 och förde i sitt vapen en hvit stjärna i blått fält. Han skref sig liksom förfäderna till Aagaard och Restrup.

- Ada Rydström, Boken om Tjust: Den svenska ätten Gyllenstjerna och dess afkomlingar i Tjustbygden (1921)

Lördagsfråga 360: St Helena

1. Elin eller Helena av Skövde heter hon som är på den kommunens vapen. Hon levde på 1100-talet och var länge ett lokalt skyddshelgon. Den avhuggna kroppsdel som hon förevisar är för övrigt ett finger och ingenting annat.
2. En bit av det sanna korset, alltså just det som Jesus verkligen var uppspikad på en gång i tiden, ej att förväxla med de förfalskade bitar som lär cirkulera. Denna bit finns i Wien. Korset hittades, enligt en historia som givetvis inte kan vara annat än sann, av kejsarinnan Helena ca år 300. Hon var för övrigt mor till Konstantin, han som tillät den nya religionen i riket, med världshistoriska konsekvenser.
3. Napoleon på Sankta Helena. Detalj ur tavla av Francois-Joseph Sandmann. (Se även xkcd: Napoleon)
4. Den sköna Helena. Åtminstone som Frederick Sandys tänkte sig henne 1867.

Helena, tyckte Stålhumlan. Korrekt! Trenne Sankta Helena, plus en ohelig. Vilket minner om att det just idag är 35 år sedan en av vår tids mest spektakulära geologiska händelser, då berget St Helens, Washington, USA exploderade.

Dessutom är det i dagarna prick 100 år sedan vulkanen Lassen Peak i Kalifornien fick ett ovanligt explosivt utbrott i en serie av explosiva utbrott.

Berget St Helens kallas för övrigt Lawetlat'la av en lokalbefolkning, Loowit av en annan. De amerikanska nybyggarna var erkänt risiga på att komma på bra namn (bortsett från delstater där de många gånger lyckades riktigt bra).

Rakblad i pyramider

 

Den här grejen var inne på 70- och 80-talet: Idén att pyramidens hemlighet låg i dess proportioner. Om man hade en modell med rätt proportioner* så skulle den, oavsett skala och material, ha samma mystiska egenskaper. Ett antal exempel på hur denna kunde användas fanns, och det var alltid två som återkom: 1) att hålla matvaror färska och 2) att göra slöa rakblad vassa igen.

Vad är grejen med rakblad? Det är en liten detalj som, när man studerar den närmare, har en intressant förklaring.

Redan 1933 kunde man i en London-tidning läsa en insändare om hur rakblad som placeras i nord-sydlig riktning på något sätt behöll skärpan längre. Den kan ha varit en del av en större tradition som kan ha påverkat pyramid-faktoiden; men jag tror inte det; troligare är att de var oberoende av varandra.

Det finns även en spridd historia om hur fransmannen Antoine Bovis ska ha upptäckt pyramidens kraft, när han hittade en samling döda djur inuti den stora pyramiden som borde ha ruttnat men inte gjort det. Historien om honom är dock en skröna. Han besökte till exempel aldrig Egypten. (Läs mer i bloggposten Pyramidkraften upptäcks.)

Den som, inspirerad av Bovis-skrönan, skulle göra modell-pyramiderna berömda var en tjeckoslovakisk medborgare, Karel Drbal. Han patentsökte 1949 en pyramidal rakbladsförbättrare. Han lär ha fått patentet beviljat.

Rakbladen fanns alltså där från början. Återigen, vad är grejen? Grejen är att vi befinner oss på fel sida järnridån. I östeuropa hörde rakblad till de eviga bristvarorna. Varje gång de kom ut i affärerna tog de slut blixtsnabbt, och de betingade höga priser på svarta marknaden. Det var därför som en grunka som fick slöa rakblad att bli som nya lät som en god idé.

Källor:
Wikipedia: Pyramid power
Daniel Loxton, Sources & bibliography [till en artikel om pyramidernas mystiska kraft]

Se även bloggposten Pavlitas psykotroniska mojänger för mer om den bok som spred den pyramidala trenden västerut.

* Med "rätt proportioner" avses måtten på Keops pyramid. Av någon anledning har de öppensinnade intresserat sig mer för den pyramiden än alla andra ihop.

Lördagsfråga 360

1914 - Hur kriget kom

Här följer en serie bilder som jag använt för att förklara hur skotten i Sarajevo ledde till första världskriget. Jag har talat till den vid ett par tillfällen, och gör gärna så fler gånger.

Den inledande bilden ovan har ingenting att göra med någonting.

Året är 1914. Här har vi fem stormakter som dominerar inte bara Europa utan hela världen. Ta bara Storbritannien: London styr över en fjärdedel av all mark på jorden, över var tredje människa som finns. Landet är mäktigare än USA och Ryssland ihop hundra år senare. Och även om de andra stormakterna inte var riktigt lika mäktiga så räckte det och blev över... På sätt och vis var 1914 års Europa världen.

Notera att östeuropa till stor del utgörs av ett enda land: Det anrika, problemtyngda Österrike-Ungern. Nu ska vi ta oss en titt på den.

I Wien berättar man vid den här tiden historien om papegojan. En papegoja hittades mitt i staden, en stor och fin fågel, uppenbart värdefull. Vem var ägaren? Rymlingen togs till en polisstation och "förhördes". Så småningom fann man att allt den sade föll i tre kategorier: Svordomar, fina namn på ädla familjer, och den återkommande frasen "han kommer att leva tills han blir hundra!"

Nu visste man vem ägaren var: Ärkehertig Franz Ferdinand.

Franz Ferdinand var intelligent, barsk och inte särskilt omtyckt. Han visste vad han ville. Här ser vi ett exempel på det. Sophie Chotek var ingen prinsessa och därmed fullkomligt otänkbar som gemål åt den habsburgiske tronföljaren, den man som en dag skulle bli kejsare. Den gamle kejsaren Franz Josef förbjöd det. Det struntade Franz Ferdinand i och de gifte sig ändå. Hon skulle behandlas som en katt bland hermelinerna livet ut och även in i döden.

Franz Ferdinand är som sagt tronföljare till Österrike-Ungern. Här finns en rad folkgrupper. Viktigast, mäktigast och finast är tyskarna. Sen kommer ungrarna, tjeckerna, polackerna, italienarna med många fler. I nationalismens tid, då så många folk söker självständighet, finns det problem med många olika folk i samma land. För 50 år sedan tvingades man ge ungrarna viss självständighet för att lugna dem. Det var då som Österrike blev Österrike-Ungern.

Intill Österrike-Ungern finns ett mycket mindre, fattigare och svagare land. Serbien är känt för grisar, krig och kungamord. Där finns många som vill skapa en nation för alla slaver. På samma sätt som Tyskland är tyskarnas land och Italien italienarnas, så ska Serbien eller Storserbien bli slavernas land. Då behöver de få över alla slaver från Österrike-Ungern. Dessa planer är ett allvarligt hot mot kejsardömet.

För Österrike-Ungern har problem som det är med folkgrupper som drar åt olika håll. Om slaverna skulle börja bryta sig ut på allvar så hotar inbördeskrig, och blir det inbördeskrig kommer riket att gå under.

Franz Ferdinand har ett förslag på en lösning: Ge slaverna viss självständighet, som ungrarna fick. Låt Österrike-Ungern bli Österrike-Ungern-Slavien. Då borde slaverna i riket bli tillräckligt nöjda. Lugnet bevaras, kejsardömet överlever.

Det är inte vad storserberna vill. De vill att slaverna i Österrike-Ungern ska göra uppror, att kejsardömet går under så deras slaver kan komma till Serbien. Storserberna vill inte ha Franz Ferdinands lösning. De vill inte att den intelligente, självständige och viljestarke mannen blir kejsare, att han bevarar kejsardömet och förhindrar att Storserbien bildas. De vill ha bort honom. De vill ha ihjäl honom.

Bosnien-Hercegovina är ett slaviskt område som Österrike-Ungern lade beslag på för några år sedan, vilket gjorde storserberna ännu ilsknare.

Huvudorten i Bosnien heter Sarajevo. Den 28 juni är Franz Ferdinand och Sophie på besök där och blir ihjälskjutna. Mördaren heter Gavrilo Princip. Attentatet organiserades av en hemlig storserbisk organisation som senare blev känd som Svarta handen.

I Österrike-Ungern ser många mordet som en dubbel gåva: Dels blev man av med den tväre och jobbige ärkehertigen, dels fick man en anledning att äntligen göra slut på det serbiska hotet. I Tyskland, deras allierade som förresten är en betydligt starkare och viktigare stormakt än Österrike-Ungern, hejar kejsar Vilhelm på: Angrip! På dem! Österrike-Ungern får klartecken till att anfalla Serbien; Tyskland står bakom dem.

Men Österrike-Ungern går inte till angrepp direkt. Det skulle se lite för aggressivt ut, tycker man. Istället sätter de ihop en lista med krav. Om Serbien inte uppfyller alla kraven, utan tjafs, då blir det krig. Serberna blir förtvivlade, de ber den slaviska stormakten Ryssland om hjälp, men ingen hjälp kommer därifrån; de får en klapp på axeln, men det är allt. Nu kommer vi till en utbredd missuppfattning om läget 1914 ...

Missuppfattningen är att alla Europas stormakter och flera småmakter var uppdelade i två lag, centralmakterna och ententen, där det skulle räcka att två länder, vilka som helst, i olika lag kom i krig för att kriget skulle sprida sig automatiskt tills alla var inblandade. Så var det inte.

Ryssland och Serbien hade vissa band men var ingalunda formellt allierade. Frankrike och Storbritannien var kompisar, inte allierade (den så kallade ententen var en överenskommelse som i sig inte hade ett skvatt med militära allianser att göra), liksom Storbritannien och Ryssland. Märk även att Italien var allierat med Tyskland och Österrike-Ungern, men höll sig ändå utanför i krigets början. Det är inte mycket till "automatik".

Nu bestämmer man sig i Ryssland för att man ändå ska göra någonting. Inte förklara krig, man är inte i stånd att föra krig, men att göra en markering mot Österrike-Ungern. Man bestämmer sig för att mobilisera, börja dra igång krigsmakten mot gränsen. Bara som en markering. Vad man inte inser är att det inte är så lätt att se skillnad på en mobilisering som inte är tänkt att leda till krig och en mobilisering som är tänkt att leda till krig.

I Serbien är man på vippen att böja sig helt för kravlistan. Då får man, helt oväntat, reda på att Ryssland mobiliserar. Stor glädje utbryter: De står inte ensamma! Ryssland kommer att hjälpa dem! Man formulerar snabbt ett nytt svar till Österrike-Ungern, där man inte böjer sig helt för alla kraven. Samtidigt börjar man att rulla igång sin egen krigsmakt inför det anfall från Österrike-Ungern som man nu inser ska komma.

När man i Tyskland får reda på att Ryssland börjat mobilisera så uppfattar man det inte alls som en markering, utan som direkta förberedelser för krig. Samtidigt inser man i Ryssland att man inte har de planer som behövs, och det är fruktansvärt komplexa och detaljerade saker det här, för att enbart mobilisera mot Österrike-Ungern. Istället följer man den plan man har: Man mobiliserar mot Österrike-Ungern och Tyskland. Inte som krigsförklaring, utan som en markering.

I Österrike-Ungern får man ett svar från serberna som innebär krig. Utmärkt, det var det kriget man ville ha. Samtidigt ryktas det att Ryssland börjat mobilisera, att Ryssland tydligen tänker angripa. Det kriget var inget man förväntade sig, och det är ett krig som man absolut inte vill ha. Men nu är det som det är. Och man har ju Tysklands stöd. Österrike-Ungern tänker koncentera sig på Serbien, och förutsätter att Tyskland skyddar dem mot Ryssland.

I Tyskland förutsätter man att Österrike-Ungern kommer att strunta i Serbien och hjälpa till mot Ryssland. Dessa två länder var alltså allierade, men hade ändå aldrig hade haft något samarbete värt namnet på någon nivå. Båda förväntade sig att vapenbrodern skulle komma till den andres hjälp. När detta gradvis går upp för de inblandade utbryter en obeskrivlig förvirring. Till det kommer förvirringen i Ryssland, där man inte är säkra på om man ska mobilisera, och i så fall mot vem och hur.

Är det då ingen som försöker att bevara freden? Framförallt en: Den brittiske utrikesministern arbetade för att såväl förhindra kriget mot Serbien som i synnerhet att begränsa det kriget, se till så att det inte sprider sig till andra länder. Men samtidigt finns det tillräckligt många tillräckligt viktiga personer som verkligen vill ha krig. Några av dem hinner ändra sig när de så småningom börjar inse vad som håller på att hända. Men då är det försent.

Nu inser man i Tyskland att man kommer att hamna i krig mot Ryssland. Då blir allt genast mycket enklare för då utlöses den så kallade Schlieffenplanen. Den går ut på att ta hand om de allierade Frankrike och Ryssland en i taget. Man ska

1. Besegra det snabba men svaga Frankrike i väst, därefter
2. Angripa det starkare men långsammare Ryssland i öst.

Man går inte raka vägen mot Frankrike, där har de sitt starkaste försvar, utan genom Luxemburg och framför allt Belgien.

När Tyskland inte bara går mot Frankrike utan tar vägen genom det neutrala och försvarslösa Belgien har man fått nog i Storbritannien. Man förklarar krig mot Tyskland, inte så mycket på grund av någon entente, för det var som sagt ingen försvarsallians, utan åtminstone formellt på grund av att Tyskland invaderat Belgien.

Nu är Storbritannien, Tyskland, Frankrike, Österrike-Ungern och Ryssland i krig med varandra. Vi har kommit till augusti 1914 och första världskriget har brutit ut.


Se även en mycket kortare bloggpost som fokuserar på missuppfattningar: Hur kriget bröt ut

Retrospel med BtK

Nu på lördag är det retrospelsmässa i Göteborg. Eriksbergshallen på Hisingens sydkust (färjan från storstaden rekommenderas varmt), kl 9-18. Tidigare år har det varit osannolika köer, så kom tidigt... För ja, retrospel är hett.

Retrospelsmässan: Hemsida | Facebook

Vad är "retrospel"? Spel på hemdatorer och tv-spel från 80- och 90-talet. Här står de klassiska maskinerna i rader: Nintendos NES, SNES och Gameboy, diverse Sega-burkar, kanske en och annan gammal PC (men de är avgjort i strykklass, det är inte för deras skull man kommer dit), MSX, Spectrum (som ligger undertecknad alldeles väldigt mycket varmt om hjärtat), Vectrex, ett par lådor som man får vara tämligen insatt för att någonsin ha hört talas om, de flådiga 16-bitarna Amiga & Atari ST, och givetvis hemdatorernas hemdator, Commodore 64.

Om du hör till de som inte brydde sig om sådant ens när det begav sig (kanske för att du inte var född) så har du måhända redan slutat läsa. Om inte, så kanske du funderar på hur många som i dataspelens värld, med dess halsbrytande snabba utveckling, kan ha något till övers för grejor som på sin höjd kan ha ett nostalgiskt, musealt eller arkeologiskt intresse.

Svar: Jodå. Det är inte så få, som de nämnda köerna antyder. Spel som höll då, håller ofta än idag. (Och skit då är skit nu men dem behöver man ju inte bry sig om.)

Vad som är ännu intressantare är att det inte bara spelas gamla spel, utan att det finns de som fortfarande utvecklar nytt. I synnerhet C64:an har en tämligen livaktig scen (som det kallas) med folk som gör spel och demos, och som över trettio år efter att maskinen släpptes klurar på hur man kan komma runt begränsningar, utnyttja buggar, få den att bete sig på nya sätt. Och som verkligen lyckas förbättra sina skapelser, år efter år, decennium efter decennium. Det är ungefär som om man skulle hitta en avlägsen ö som aldrig lämnade stenåldern, men där man tillverkar fickur och flygmaskiner av lera, flinta och trä.

Det borde finnas en teknikhistorisk motsvarighet, men jag kan inte komma på någon. Även om man fortsatt att utveckla armborst sedan krutet kom, ångmaskiner efter förbränningsmotorn, propellerplan efter jetflyget etc., så undrar jag om folk någonsin suttit med så komplicerade konstruktioner som gamla hemdatorer långt efter att de blev totalt omsprungna av utvecklingen, och fortsatt att lura på hur man ska få dem att göra saker som vore trivialt på nyare maskiner.

Så kom till Retrospelsmässan! Det är teknikhistoria, utöver allt annat.

Som om det inte var nog så kommer denna fantastiskt fina podd att sändas live från mässan. Bitar till Kaffet avhandlar gamla maskiner som ovan, spel på dem och i synnerhet den musik som skapades på dem (när den inte tappar fokus, vilket inträffar var femte minut eller så). Sen jag blev tipsad om denna podd (tack Joacim!) har jag lyssnat igenom samtliga avsnitt fler gånger än jag vill tänka på, och BtK har blivit något av en del av livet. Att få träffa Daniel Wressle från Linköping, som ligger bakom det hela, kommer att bli stort. Chip o'hoj!

Bitar till kaffet: Hemsidan | Facebook | Twitch (där det kommer att direktsändas på lördag)

Underskrifter

Hur avsluta mejl? "Med vänlig hälsning", "Mvh", "Ha're", "Hörs", etc.?

Här är några anvisningar som jag inte vet om jag kan efterfölja men väldigt gärna skulle vilja. (Tror jag.)

Såsom underskrift användes någon hövlighetsformel. Den vanligast förekommande, då det ej gäller nära släktingar och vänner, är högaktningsfullt. Ofta ser du formeln "med utmärkt högaktning", en på senare tiden uppkommen otymplig och osvensk fras, som icke förtjänar att begagnas i vårdad brevskrivning. Riktigare är då formeln "med största högaktning" eller "med synnerligen högaktning", men i de allra flesta fall är det hävdvunna "högaktningsfullt" den allra lämpligaste underskriften. Till äldre eller högt ställda personer kan man i privatbrev (ej i affärsbrev) använda uttrycket vördsamt, vördsammast e.d. I brev till släktingar och vänner kan man växla med avslutningsformeln på många sätt – du bör dock alltid tänka på att uttrycket måste verka fullt äkta – t. ex. Eder innerligt tillgivna dotter, Mors egen lilla, Farbrors vördnadsfullt tillgivne, Din trofaste vän o. s. v.

[...]

Handlingar till konungen sluta med Underdånigst.

- Otto Friberg och Värner Rydén, Vårt modersmål III – Praktiska övningar (P. A. Norstedt & Söner 1932), sid 9

Att det skulle vara något osvenskt över frasen "med utmärkt högaktning" har jag aldrig hört förut. Men där ser man.

Jämför bloggposten Är du också allergisk mot modeord?

Svensk scientologi tresiffrig

Scientologerna är en av vår tids mest uppmärksammade och obehagliga sekter. Hur många är de?

Det är en enkel fråga utan något definitivt svar.

It is difficult to obtain reliable membership statistics. The International Association of Scientologists (IAS), the official Church membership system since 1984, has never released figures. Church spokespersons either give numbers for their countries or a worldwide figure. Some national censuses have recently included questions about religious affiliations, though the United States Census Bureau states that it is not the source for information on religion.

- Wikipedia: Church of Scientology/Membership statistics

Scientologerna är också kända för att slira på sanningen när det gäller hur många anhängare man har. Själva påstår de att de har miljontals medlemmar men välinformerade källor säger att medlemstalen är nere på 25 000 nu. Jag vet själv att när jag 1989 frågade hur många som var medlemmar i IAS, International Association of Scientologists, fick svaret 75 000. Det var antagligen ett ganska rimligt mått på hur många som var aktiva vid den tidpunkten eftersom man var tvungen att vara medlem i IAS för att överhuvudtaget få ta del av någon av de tjänster som kyrkan sålde.

- Håkan Järvå (f.d. scientolog), Sektnytt #10

Denna sida förefaller att vara från 2001, min markering:

När jag jobbade på scientologikyrkan i Stockholm i mitten av 1980-talet, så brukade vi säga 10 000 medlemmar i Sverige. Men det var absolut inte sant. Vi kanske hade 1500, och många av dem inte särskilt aktiva. Nuförtiden är de klart färre i Sverige. Min gissning är 300-400 st aktiva (d.v.s. gör åtminstone några ggr per år sådant som att delta i scientologikurser, arbeta inom scientologikyrkan, eller delta som frivillig i kyrkans projekt.)

- Catarina Pamnell (f.d. scientolog), Scientologi till vardags: FAQ

Numer mäts ju framgång inte bara i antal medlemmar, aktiva eller åtminstone betalande. Numer ska man dessutom ha massor av följare på Facebook. I skrivande stund har Scientology, "The official Facebook page of the Church of Scientology", 284 000 följare. Kan man tro på det?

Mike Rinder berättar om ett tips han fick. Det finns en tysk sida där man kan se varifrån en given Facebook-sidas följare kommer, www.sterntv-experimente.de/FacebookLikeCheck. Om man där tar en titt på CoS-sidan så får man följande resultat:

Över hälften av den dryga kvartsmiljonen kommer från Indonesien. Av återstoden kommer nästan hälften från Mexiko. Är detta länder som är kända för sina starka scientologiska traditioner? Nej, men de är kända för att man där kan köpa sig följare på Facebook.

Listningen rymmer fler underligheter. Som att scientologerna har fler följare i Nepal än i Kanada, Australien eller Tyskland. Eller att futtiga 153 svenskar följer sidan. Den siffran ligger rentav i nivå med Catarinas estimering, extrapolerad för de tio år som förflutit.

It’s the exact same pattern they employ for trying to convince the world they are “experiencing unprecedented international expansion” by buying empty buildings and showing pictures of them and saying “we are opening new churches in major cities around the world.”

- Mike Rinder. Scientology Conquering Facebook, 5 maj 2015

Håkan nämner också de tomma byggnaderna. Projektet heter Ideal Orgs och går ut på att internationella scientologkyrkan köper fastigheter världen över, väl tilltagna, med hyfsade lägen och representativt yttre. Kanske inte för att använda, ifall man inte har folk till det, men väl för att ge intryck; för att scientologikyrkan ska se stor och mäktig ut. (Pengarna kommer från kyrkan i USA, det land som världsscientologin är fullkomligt beroende av.)

Det finns ett svenskt exempel: Arlövs gamla sockerbruk i Malmö. Det köptes och gjordes om till scientologisk kyrka, som invigdes under stort ståhej av översteprästen David Miscavige.



Detta var 2009. Finns det någon i trakten som skulle kunna ta en titt och se om där finns någon aktivitet?

Ett ännu mer flagrant exempel på hur scientologin försöker att se större ut än den är kommer från 2000. När kyrkan fyllde 50 år firade man i en arena i Los Angeles, som enligt arrangören fylldes av 14000 entusiastiska anhängare. Man lade ut några ordentligt högupplösta fotografier av publikhavet. Arnaldo Lerma (f.d. scientolog) tog en närmare titt, och hittade lite av varje.

Notera den återkommande damen med rött, eller herrn som finns i ca 2,8 exemplar. Med mera...

Arnaldo Lerma: $cientology Press Release LIES

Avslutningsvis: Catarina Pamnell slutade uppdatera sin sida 2003. Motiveringen var att scientologirörelsen i Sverige inte längre var mycket att skriva om, att den "för en tynande tillvaro idag, jämfört med för 10-20 år sedan." (Alltså före brytningsåret 1996, då en mängd scientologiska dokument kom ut och började spridas och skrattas åt.)

Det som 2003 var en tynande tillvaro måtte 2015 vara en skugga av detsamma. Man skulle kunna säga, att scientologin praktiskt taget inte finns i Sverige; sett till antalet aktiva utövare är det nästan sant.

Fast den lilla skara som nästan inte finns ställer fortfarande till med besvär. Som Janne Larsson, insändarskribent, eller Åsa Graaf, Michael Nielsen och Alexander Breeze, Riksorganisationen för ett drogfritt Sverige. Några till är det väl; men, som sagt, inte många.

Lördagsfråga 359: Zimmermän

1. Robert Allen Zimmerman, bättre känd som Bob Dylan (som förresten uttalas "dillan", inte "dajlan").
2. Jeri Ryan, född Zimmermann, är känd från diverse sammanhang.
3. PGP (Pretty Good Privacy) är ett spritt krypteringsprogram av Philip R. Zimmermann. Det bygger på privata och allmänna (publika) nycklar, sjok av tecken som på bilden.
4. En så kallad pi-sjal, uppfunnen (säger man så?) av stick-gurun Elizabeth Zimmermann.

Som anonym förmåga insåg var det Zimmermann som efterfrågades. En fråga som har en koppling till gårdagens bloggpost Zimmermann & Lusitania, om hur USA kom med i det stora kriget.

Zimmermann & Lusitania

Den som trodde att tidig tecknad film bara var enkla streckgubbar à la Steamboat Willie kan ta en titt på ovanstående tecknade dokumentär-propaganda från 1918. Som demonstration av hur det nya mediet kunde användas är den bitvis häpnadsväckande långt före sin tid. (Windsor McCay är inte i närheten lika känd som han borde vara; det var han som ritade den fantastiska Little Nemo in Slumberland.)

Men hur var det. Var det inte sänkandet av RMS Lusitania som fick USA att gå med i första världskriget? Så har det ofta framställts och uppfattats. När det begav sig var det, som så ofta, inte alls så enkelt. Att över hunda amerikanska medborgare (av över tusen sammanlagt) försvann i djupet påverkade opinionen och användes av de som ville påverka opinionen. Men att man 1917 gick med i kriget hade en helt annan orsak.

Tyskland upphörde med det oinskränkta ubåtskriget hösten 1915 för att lindra relationerna med framför allt USA. Arton månaders intensivt krig senare återinförde man det i februari 1917. Samtidigt planerade man en avledningsmanöver av sällan skådat slag för att hålla USA utanför världskriget: Man skulle få Mexiko och Japan att angripa USA.

Att Mexiko förklarar krig mot USA låter som en saga och särdeles realistiskt var det inte. Men det var heller inte helt taget ur luften. Mexiko hade förlorat en hel del land och prestige till sin stora granne under det senaste halvseklet. Mest känd var Pancho Villa som bedrivit lågintensiv men oerhört irriterande gerillakrigföring vid gränsen. Med lite tysk hjälp skulle kanske Mexiko kunna fås att hålla jänkarna sysselsatta? Och Japan därtill, i en bisarr trippelallians.

Den 16 januari 1917 skickade utrikesminister Arthur Zimmermann ett telegram med instruktioner till den tyske ambassadören i Mexico City. Eftersom de tyska atlantkablarna var avklippta sedan länge så skickades telegrammet från den amerikanska ambassaden i Berlin till Köpenhamn-London-Washington.

Den brittiske spionchefen lade tidigt ut en dimridå när han spred ut att telegrammet skickades via tre olika vägar. Annars hade det varit tydligare att telegrammet snappades upp i London av den underrättelsetjänst som avlyssnade den amerikanska linjen. Avslöjandet av telegrammet innebar även risker i förhållandet mellan Storbritannien och USA; länderna var ingalunda så goda och självklara vänner som många idag nog tänker sig.

Om USA och Tyskland inte varit direkt nära vänner innan så gick det efter avslöjandet av Zimmermanns telegram, inte minst sedan denne erkänt vad de höll på med, snabbt mot minusgrader. Att Tyskland uppmanade andra länder att angripa USA var en ojämförligt mycket starkare anledning till att förklara krig än sänkandet av ett fartyg som, trots allt vad som sagts, inte var ett självklart civilt fredat mål. I april förklarade USA krig mot Tyskland. Och när det gällde att motivera folk till att kriga så fungerade en handling som sänkandet av Lusitania bättre än hypotetiska och långsökta invasioner av det amerikanska fastlandet.

En detalj ur filmen från 1918 som är värd att nämna är "den andra torpeden". Vi får veta att denna träffade maskinrummet och påskyndade sjunkandet. Men U-20 (snarare än U-39) avfyrade bara en torped. Var den andra explosionen ångpannor som briserade? Eller kan det ha varit lasten..? Hela tiden hävdade tyskarna och förnekade britterna att Lusitania transporterade ammunition till kriget, och sålunda var ett giltigt militärt mål. En sorts erkännande kom 1982 när en bärgningsexpedition varnades för vad som kunde finnas kvar i vraket (Guardian 1 maj 2014: Lusitania divers warned of danger from war munitions in 1982, papers reveal).

Arthur Zimmermann var insyltad i fler konspirationer, med Indien, Irland och kommunister i Ryssland. Dessa tänker jag få anledning att återkomma till.

Lördagsfråga 359

Fredsdagarna

En skola i Reims, 1945. Det används för tillfället som högkvarter för SHAEF, Supreme Headquarters of the Allied Expeditionary Force, de västallierades högsta militära ledning. Hit anlände fotografen Ralph Morse från tidningen LIFE mitt i natten, bara några minuter innan de skulle få synnerligen märkvärdigt besök.

...Trodde de.

But then it turned out there was some sort of mix-up, the Germans couldn’t sign that night after all, and the other correspondents and I were left there, waiting.

- Germany Surrenders at Reims, May 7, 1945: A Photographer's Story

Ta en titt på den sidan; bilderna är fantastiska.

Men natten mot den 7 maj var det dags.

En av salarna. "Tapeterna" utgörs av stora kartor, en typisk inredningsdetalj i militära högkvarter. Papper och pennor, askfat och namnskyltar har placerats ut. Klockan var tjugo i tre på natten när generalöverste Alfred Jodl, på uppdrag av Dönitz som delvis efterträtt Hitler, skrev under kapitulationen. Och så skrevs samma dokument under av representanter för SHAEF och Sovjet, samt en fransk representant som vittne. Därefter höll Eisenhower segertalet.

När nyheten nådde omvärlden utbröt fredsyran. Ingen bekymrade sig för "detaljen" att kriget petnoga räknat inte var slut; det man kommit överens om var att kriget skulle avslutas kl 23:01 CET den 8 maj. Det är därför både 7 och 8 maj kan räknas som den stora fredsdagen.

Kort därpå förkunnade Stal... Sovjet att de inte var nöjda. Den sovjetiske representanten i Reims hade inte varit behörig att underteckna kapitulationsdokumentet. Det kunde på sin höjd betecknas som en preliminär kapitulation. En ny ceremoni hölls sent den 8 maj, i den erövrade huvudstaden Berlin. Strax före midnatt skrev generalfältmarskalk Wilhelm Keitel under den kapitulationen, tillsammans med ytterligare en laddning höjdare från segermakterna. Sovjet representerades av självaste general Zjukov.

Det ögonblick som inträffade strax före midnatt den 8 maj i Berlin var en stund efter midnatt den 9 maj i Moskva. Det är därför som man i Sovjet/Ryssland kan fira fredsdagen den 9 maj. När man inte väljer att lägga den till den 11 maj så man får med Pragoffensiven, den allra sista stora sovjetiska manövern under kriget.

Att man inte bara kan fira segern på en egen dag utan också gör det, med eftertryck, är givetvis ett sätt att markera vem som "egentligen" vann det stora fosterländska kriget 1941-1945. (Som ej ska förväxlas med det fosterländska kriget som var det mot Napoleon 1812, tills första världskriget övertog den användbara beteckningen.)

Internationell

Osvenskt har jag getts ut förr, och det med en hel bok: Strutsen gjemmer ikke hodet i sanden (Pax 2010). Men inte i press och inte på engelska.

De bitarna har nu klarats av. Tidningen Skeptic vol 20 nr 1 (den amerikanska, ej att förväxla med en brittisk publikation med samma namn) med en upplaga på 50 000 har med artikeln "The Rain Fakirs" av undertecknad. Det är Västerns regngudar från Folkvett 2012-2 i översatt och något uppiffat skick.

Kromosomfel

Malcolm: How do you know they can't breed? 

Wu: Well, because all the animals in Jurassic Park are female. We've engineered them that way. 

Malcolm: But again, how do you know they're all female? Does somebody go out into the park and pull up the dinosaurs' skirts?

Wu: We control their chromosomes. It's really not that difficult. All vertebrate embryos are inherently female anyway, they just require an extra hormone given at the right developmental stage to make them male. We simply deny them that.

- Jurassic Park (1993)

Inte för att filmer behöver vara vetenskapligt korrekta. Och inte för att JP hör till den hyperrealistiska genren alla gånger... Men den får mycket annat rätt som inte alls var självklart när den gjordes, som dinosauriernas släktskap med fåglar eller att de framställs som varmblodiga. Därför var det var lite jobbigt att konstatera att filmen förmedlade en felaktig uppgift i den här stilen.

... The fact that all vertebrate embryos are NOT inherently female at all. Many vertebrates do indeed have an XY sex determination system – H. sapiens among them – wherein the female is the homogamete (XX) and the male the heterogamete (XY). Briefly, “maleness” is conferred by the Y-chromosome (in therian mammals, there is a specific sex-determining region), and its absence results in female offspring; as embryos, they are “inherently female”, if you like. However, there are also vertebrates that have a ZW sex determination system, wherein the male is homogametic (ZZ), and the female heterogametic (ZW). This arrangement is found in a variety of vertebrates: some insects, amphibians and reptiles – and in all birds.

Elizabeth A. Kingsley på hemsidan (bloggen?) And you call yourself a scientist! levererar Jurassic Park (1993),  en lång beskrivning där filmens vetenskaplighet med mera dissekeras på längden och tvären.