1914 - Hur kriget kom

Här följer en serie bilder som jag använt för att förklara hur skotten i Sarajevo ledde till första världskriget. Jag har talat till den vid ett par tillfällen, och gör gärna så fler gånger.

Den inledande bilden ovan har ingenting att göra med någonting.

Året är 1914. Här har vi fem stormakter som dominerar inte bara Europa utan hela världen. Ta bara Storbritannien: London styr över en fjärdedel av all mark på jorden, över var tredje människa som finns. Landet är mäktigare än USA och Ryssland ihop hundra år senare. Och även om de andra stormakterna inte var riktigt lika mäktiga så räckte det och blev över... På sätt och vis var 1914 års Europa världen.

Notera att östeuropa till stor del utgörs av ett enda land: Det anrika, problemtyngda Österrike-Ungern. Nu ska vi ta oss en titt på den.

I Wien berättar man vid den här tiden historien om papegojan. En papegoja hittades mitt i staden, en stor och fin fågel, uppenbart värdefull. Vem var ägaren? Rymlingen togs till en polisstation och "förhördes". Så småningom fann man att allt den sade föll i tre kategorier: Svordomar, fina namn på ädla familjer, och den återkommande frasen "han kommer att leva tills han blir hundra!"

Nu visste man vem ägaren var: Ärkehertig Franz Ferdinand.

Franz Ferdinand var intelligent, barsk och inte särskilt omtyckt. Han visste vad han ville. Här ser vi ett exempel på det. Sophie Chotek var ingen prinsessa och därmed fullkomligt otänkbar som gemål åt den habsburgiske tronföljaren, den man som en dag skulle bli kejsare. Den gamle kejsaren Franz Josef förbjöd det. Det struntade Franz Ferdinand i och de gifte sig ändå. Hon skulle behandlas som en katt bland hermelinerna livet ut och även in i döden.

Franz Ferdinand är som sagt tronföljare till Österrike-Ungern. Här finns en rad folkgrupper. Viktigast, mäktigast och finast är tyskarna. Sen kommer ungrarna, tjeckerna, polackerna, italienarna med många fler. I nationalismens tid, då så många folk söker självständighet, finns det problem med många olika folk i samma land. För 50 år sedan tvingades man ge ungrarna viss självständighet för att lugna dem. Det var då som Österrike blev Österrike-Ungern.

Intill Österrike-Ungern finns ett mycket mindre, fattigare och svagare land. Serbien är känt för grisar, krig och kungamord. Där finns många som vill skapa en nation för alla slaver. På samma sätt som Tyskland är tyskarnas land och Italien italienarnas, så ska Serbien eller Storserbien bli slavernas land. Då behöver de få över alla slaver från Österrike-Ungern. Dessa planer är ett allvarligt hot mot kejsardömet.

För Österrike-Ungern har problem som det är med folkgrupper som drar åt olika håll. Om slaverna skulle börja bryta sig ut på allvar så hotar inbördeskrig, och blir det inbördeskrig kommer riket att gå under.

Franz Ferdinand har ett förslag på en lösning: Ge slaverna viss självständighet, som ungrarna fick. Låt Österrike-Ungern bli Österrike-Ungern-Slavien. Då borde slaverna i riket bli tillräckligt nöjda. Lugnet bevaras, kejsardömet överlever.

Det är inte vad storserberna vill. De vill att slaverna i Österrike-Ungern ska göra uppror, att kejsardömet går under så deras slaver kan komma till Serbien. Storserberna vill inte ha Franz Ferdinands lösning. De vill inte att den intelligente, självständige och viljestarke mannen blir kejsare, att han bevarar kejsardömet och förhindrar att Storserbien bildas. De vill ha bort honom. De vill ha ihjäl honom.

Bosnien-Hercegovina är ett slaviskt område som Österrike-Ungern lade beslag på för några år sedan, vilket gjorde storserberna ännu ilsknare.

Huvudorten i Bosnien heter Sarajevo. Den 28 juni är Franz Ferdinand och Sophie på besök där och blir ihjälskjutna. Mördaren heter Gavrilo Princip. Attentatet organiserades av en hemlig storserbisk organisation som senare blev känd som Svarta handen.

I Österrike-Ungern ser många mordet som en dubbel gåva: Dels blev man av med den tväre och jobbige ärkehertigen, dels fick man en anledning att äntligen göra slut på det serbiska hotet. I Tyskland, deras allierade som förresten är en betydligt starkare och viktigare stormakt än Österrike-Ungern, hejar kejsar Vilhelm på: Angrip! På dem! Österrike-Ungern får klartecken till att anfalla Serbien; Tyskland står bakom dem.

Men Österrike-Ungern går inte till angrepp direkt. Det skulle se lite för aggressivt ut, tycker man. Istället sätter de ihop en lista med krav. Om Serbien inte uppfyller alla kraven, utan tjafs, då blir det krig. Serberna blir förtvivlade, de ber den slaviska stormakten Ryssland om hjälp, men ingen hjälp kommer därifrån; de får en klapp på axeln, men det är allt. Nu kommer vi till en utbredd missuppfattning om läget 1914 ...

Missuppfattningen är att alla Europas stormakter och flera småmakter var uppdelade i två lag, centralmakterna och ententen, där det skulle räcka att två länder, vilka som helst, i olika lag kom i krig för att kriget skulle sprida sig automatiskt tills alla var inblandade. Så var det inte.

Ryssland och Serbien hade vissa band men var ingalunda formellt allierade. Frankrike och Storbritannien var kompisar, inte allierade (den så kallade ententen var en överenskommelse som i sig inte hade ett skvatt med militära allianser att göra), liksom Storbritannien och Ryssland. Märk även att Italien var allierat med Tyskland och Österrike-Ungern, men höll sig ändå utanför i krigets början. Det är inte mycket till "automatik".

Nu bestämmer man sig i Ryssland för att man ändå ska göra någonting. Inte förklara krig, man är inte i stånd att föra krig, men att göra en markering mot Österrike-Ungern. Man bestämmer sig för att mobilisera, börja dra igång krigsmakten mot gränsen. Bara som en markering. Vad man inte inser är att det inte är så lätt att se skillnad på en mobilisering som inte är tänkt att leda till krig och en mobilisering som är tänkt att leda till krig.

I Serbien är man på vippen att böja sig helt för kravlistan. Då får man, helt oväntat, reda på att Ryssland mobiliserar. Stor glädje utbryter: De står inte ensamma! Ryssland kommer att hjälpa dem! Man formulerar snabbt ett nytt svar till Österrike-Ungern, där man inte böjer sig helt för alla kraven. Samtidigt börjar man att rulla igång sin egen krigsmakt inför det anfall från Österrike-Ungern som man nu inser ska komma.

När man i Tyskland får reda på att Ryssland börjat mobilisera så uppfattar man det inte alls som en markering, utan som direkta förberedelser för krig. Samtidigt inser man i Ryssland att man inte har de planer som behövs, och det är fruktansvärt komplexa och detaljerade saker det här, för att enbart mobilisera mot Österrike-Ungern. Istället följer man den plan man har: Man mobiliserar mot Österrike-Ungern och Tyskland. Inte som krigsförklaring, utan som en markering.

I Österrike-Ungern får man ett svar från serberna som innebär krig. Utmärkt, det var det kriget man ville ha. Samtidigt ryktas det att Ryssland börjat mobilisera, att Ryssland tydligen tänker angripa. Det kriget var inget man förväntade sig, och det är ett krig som man absolut inte vill ha. Men nu är det som det är. Och man har ju Tysklands stöd. Österrike-Ungern tänker koncentera sig på Serbien, och förutsätter att Tyskland skyddar dem mot Ryssland.

I Tyskland förutsätter man att Österrike-Ungern kommer att strunta i Serbien och hjälpa till mot Ryssland. Dessa två länder var alltså allierade, men hade ändå aldrig hade haft något samarbete värt namnet på någon nivå. Båda förväntade sig att vapenbrodern skulle komma till den andres hjälp. När detta gradvis går upp för de inblandade utbryter en obeskrivlig förvirring. Till det kommer förvirringen i Ryssland, där man inte är säkra på om man ska mobilisera, och i så fall mot vem och hur.

Är det då ingen som försöker att bevara freden? Framförallt en: Den brittiske utrikesministern arbetade för att såväl förhindra kriget mot Serbien som i synnerhet att begränsa det kriget, se till så att det inte sprider sig till andra länder. Men samtidigt finns det tillräckligt många tillräckligt viktiga personer som verkligen vill ha krig. Några av dem hinner ändra sig när de så småningom börjar inse vad som håller på att hända. Men då är det försent.

Nu inser man i Tyskland att man kommer att hamna i krig mot Ryssland. Då blir allt genast mycket enklare för då utlöses den så kallade Schlieffenplanen. Den går ut på att ta hand om de allierade Frankrike och Ryssland en i taget. Man ska

1. Besegra det snabba men svaga Frankrike i väst, därefter
2. Angripa det starkare men långsammare Ryssland i öst.

Man går inte raka vägen mot Frankrike, där har de sitt starkaste försvar, utan genom Luxemburg och framför allt Belgien.

När Tyskland inte bara går mot Frankrike utan tar vägen genom det neutrala och försvarslösa Belgien har man fått nog i Storbritannien. Man förklarar krig mot Tyskland, inte så mycket på grund av någon entente, för det var som sagt ingen försvarsallians, utan åtminstone formellt på grund av att Tyskland invaderat Belgien.

Nu är Storbritannien, Tyskland, Frankrike, Österrike-Ungern och Ryssland i krig med varandra. Vi har kommit till augusti 1914 och första världskriget har brutit ut.


Se även en mycket kortare bloggpost som fokuserar på missuppfattningar: Hur kriget bröt ut