Grejer man kan

För några år sedan läste jag en musiktidning. Den var inriktad på modern elektronisk musik, sån som helt eller mestadels framställs maskinellt. Där fanns en intervju med någon etablerad figur i branschen. Namnet sade mig ingenting, så här efteråt minns jag verkligen inte vem det var, men han var tillräckligt känd för att bli intervjuad i en stor musiktidning. Och så hade han en hemmastudio av rang. Där fanns massor med dyra lådor, moderna ljudprylar med knappar och rattar i mängd. Journalisten kände naturligtvis igen alla och dreglade omkring. I studions fysiska och mentala centrum fanns ett skrivbord och en arbetsstol där artisten tillbringade mest tid. Och på bordet framför denna "tron" stod arbetsmaskin nr 1, den som han tillbringade allra mest tid med ... Och där tappade journalisten hakan.

För det var varken en dator eller ett keyboard, de två lågoddsarna i sammanhanget. Det var en trummaskin. Visserligen inte vilken som helst utan en Roland TR-808. Den lanserades 1980, producerades under några år, men floppade hyfsat hårt och lades ner. Lite senare fiskades den upp ur glömskan och började användas av många stora namn i flera olika genrer. Den blev snart långt mer känd och använd än när den var i produktion. Du har garanterat hört den, mer än en gång. (Mannen på filmen nedan jämför den med Stratocastern, om det säger något.) 808-emulatorer finns till alla system i branschen. Originalmaskiner går för goda priser. TR-808:an är en kultmaskin, inte tu tal om den saken.

Jag föreställer mig att det såg ut ungefär så här när artisten satt och lattjade och halv- eller heljobbade vid sin 808. Eller så sitter han där fortfarande, än idag?

Men icke desto mindre var den en trummaskin, inget mer. Man kan skapa mönster av trumljud på den, som man sedan kan bygga resten på. Det är en tacksam maskin att leka med; jag har aldrig sett en riktig men haft lite skoj med emuleringar. Men som arbetsmaskin nr 1? När journalisten frågade artisten ryckte han på axlarna och svarade något i stil med "jag kan den".

Jag kan den; jag har tänkt länge på det svaret.

För att gå till en bransch jag kan betydligt bättre så kan programmerare vara mycket konservativa. Har man väl lärt sig en processor, en maskin, ett språk, en kompilator, någon editor eller teknik för det ena eller andra, så kan det kännas svårt att använda något annat. Varför ska jag börja lära mig allt det här igen när jag redan kan det? Varför ska jag göra något som tar minuter på X när jag kan göra det på sekunder på Y?

Ungefär när Roland försökte kränga trummaskiner och annat satt Matthew Smith och skrev dataspel. Jag ska inte försöka identifiera alla maskinerna här — även om det vore roligt — men den helsvarta undanskuffade vid hans knä är en Sinclair ZX Spectrum. Det spel vars konstruktion vi här får en glimt av (om det nu är Manic Miner eller Jet Set Willy) skrevs i första hand för den datorn. Planen var att göra bra spel, sälja dem i massor, och överskölja Matthew med pengar; det var också vad som inträffade.

Av de övriga maskinerna är åtminstone en hans främsta programmeringsdator — och det var definitivt inte en Spectrum. Den vita datorn han har framför sig är en TRS-80. Den var vanlig i USA men ovanlig i Europa. Men nu var det händelsevis en sådan han först fått, lärt sig att programmera och inte minst vant sig vid. Det var den han kunde. (Dessutom hade TRS-80 samma processor som Spectrumen vilket förenklade portandet avsevärt.) Vad Smith gjorde var att skriva spelen för Spectrum på sin TRS-80, skicka maskinkoden till Spectrumen via en hårdvarulösning Smith satt ihop (folk kunde vara ytterst mångbegåvade på den tiden i den branschen) och sedan köra programmen på Spectrumen. Om, eller snarare när, det kraschade, så var det bara att fortsätta på TRS-80:n. Programmering funkar bättre om man skriver programmet på en annan dator än man kör det på; det var inte okänt vid den här tiden, men få använde olika datorer som Smith.

Många som jobbar med datorer eller musik kan vara synnerligen konservativa, som sagt. Sen så finns den andra sorten, som ofta, gärna och med irriterande lätthet tar till sig nya verktyg, studerar dem och tar dem till sig. Jag kan konstatera att det inte är den sorten jag tillhör.

Tom Swift och hans elektriska gevär

"Here she goes!" he suddenly exclaimed.

Ned watched his chum. The young inventor pressed a small button at the side of the rifle barrel, about where the trigger should have been. There was no sound, no smoke, no flame and not the slightest jar.

Yet as Ned watched he saw the steel plate move slightly. The next instant the scarecrow figure  [bakom stålplåten] seemed to fly all to pieces. There was a shower of straw, rags and old clothes, which fell in a shapeless heap at the end of the range.

"Say, I guess you did for that fellow, all right!" exclaimed Ned.

"It looks so," admitted Tom, with a note of pride in his voice. "Now we'll try another test."

- Victor Appleton (pseud.), Tom Swift and His Electric Rifle (1911)

Är namnet Edward L. Stratemeyer bekant? Åtminstone en av hans många skapelser känner alla till: Kitty, eller Nancy Drew som hon heter i original. Hon är typisk Stratemeyer: En litterär figur som inte förekommer i en enda bok utan massor, skrivna av en godtycklig mängd spökskrivare under någon lämplig pseudonym. I början av 1900-talet skapade Stratemeyer en rad sådana figurer (Kitty var en av de sista, eller kanske den allra sista; han dog 1930, samma år som den första Kitty-boken gavs ut). En del var populära eller oerhört populära under en kortare eller längre tid. Idag är nästan alla bortglömda.

En av Stratemeyers skapelser hette Tom Swift, ung uppfinnare och supersnille. De många böckerna om honom följer, som vanligt, en given mall: En titel med uppfinningen à la Tom Swift och hans fantastiska manick, och en spännande fartfylld berättelse om hur han löser problem med manicken, inte minst hanterandet av skurkar som är ute efter uppfinningen. Det receptet höll i över hundra böcker. De ska ha sålt i över 30 miljoner exemplar.

Boken jag citerar ovan handlar, som synes, om Toms elektriska gevär. Det skickar inte iväg metallkulor utan elektriska laddningar, med massor av kraft och därtill utan att besväras av några fysiska hinder. För ytterligare detaljer, läs själva ... Fast några förklaringar av fysiken får man inte; det är en pojkbok, inte science fiction.

*

På 1960-talet läste Jack Cover om en man som kommit åt en nerfallen elektrisk ledning; han hade blivit immobilized, oförmögen att röra på sig, men överlevt. Jack fick en idé: Tänk om man kunde använda elektricitet för att stoppa skurkar/misstänkta utan att riskera att döda dem? Han tog fram en konstruktion som sköt pilar med tunna sladdar, som sedan de träffat målet levererade en karamell på ca 50 000 volt. De fungerade utmärkt, visade det sig. Namnet på uppfinningen togs från en gammal favoritbok: "Tom Swift and his Electric Rifle" förkortades TSER, eller TASER.

Jacks taser är visserligen inte lika respektingivande som Toms gevär. Å andra sidan finns den på riktigt, och används än idag.

Om värmerekord

Death Valley, Kalifornien. Här blir det varmt. Kanske rentav varmast på jorden?

Den 10 juli 1913 uppmättes hela 56,7 °C i det lilla samhället Furnace Creek, "masugnsbäcken", i Death Valley, närmare bestämt väderstationen på bilden (som då kallades "Greenland Ranch"; namnet inspirerades inte av ön utan de odlade fälten). Det räknas som världsrekord. Men det har också ifrågasatts, i omgångar.

Inte för att det är det enda värmerekordet som ifrågasatts. Länge var rekordet 58 °C, uppmätt i Libyen 1922. Det fimpades 2012 av en rad orsaker.

For the past 90 years, no place on Earth has come close to beating this reading from Al Azizia, and for good reason--the record is simply not believable.

 - Christopher C. Burt: World Heat Record Overturned -- A Personal Account, Wunderblog 13 september 2012

Kan man räkna ut hur varmt det har varit någonstans? Vet inte, men det är inte det man gör här. Vad man gör är att granska mätdata: Se hur sekvensen där rekordet ingår ser ut, jämföra med mätdata från samma period andra år, jämföra mätdata från närbelägna platser ... På så sätt kan man se om data sticker ut, vad som verkar troligt och vad som verkar otroligt. Och det var på sådant som Al Azizia föll.

Fel som gjorts behöver sannerligen inte ha gjorts med flit. Här är en s k Bellani-Six-termometer, som proffsen använder. Notera den lilla dutten intill 20-10-noteringarna; det är den som anger högsta temperatur sedan senaste mätningen. Och då är det undersidan man ska mäta ... Man kan tänka sig att en och annan observatör, av oerfarenhet eller slarv, mätt från ovansidan, och då fått med sju extra plusgrader.

Vad gäller "rekordet" från 1913 studerade meteorologerna Burt och Reid tillgängliga data (som det ovan) på samma sätt. De visste hur värmen i trakten beter sig, vilka förändringar man kan förvänta sig och vilka man inte kan förvänta sig. Det är bitvis ganska djupt, och jag ska inte säga att jag begrep precis allt — men det är alltid fascinerande att följa folk som verkligen försöker att ta reda på hur det ligger till.

Den viktigaste slutsatsen de drar är att när det är riktigt varmt i Death Valley med omgivning så tenderar värmen att vara jämnt fördelad. Rekordnoteringen i Furnace Creek 1913 borde ha backats upp av data från Lone Pine, Independence, Barstow m fl. Men det gjorde den inte. Tvärtom visar våren och sommaren 1913 upp en rad avvikande data, där grannstationerna har temperaturer som skiljer sig betydligt mer från Furnace Creek än vad de gjort tidigare och senare.

The maximums at surrounding stations would suggest, or support, a daily extreme maximum of about 123°-126°F [50,5–52,2 °C] at Greenland Ranch during the heat wave of July 9-13. Authentic temperatures near and above 130°F [54,4 °C] in Death Valley are not supported by any of the maximums at the closest stations. [Och rekordet skulle alltså ha varit på 134 °F/56,7 °C]

- Christopher C. Burt: An Investigation of Death Valley's 134°F World Temperature Record, Wunderblog 24 oktober 2016 (min markering)

Vilka engagerar sig i sånt här? Meteorologer med smak för historia, historiker med smak för meteorologi, och ytterst få därutöver? — Tvärtom. När hundraårsminnet av "rekordet" firades i Death Valley den 10 juli 2013 samlades en hel del folk.

Souvenirer fanns tillgängliga, prydda med "134 °F" ("-282 ft" står för USA:s lägsta punkt som finns i trakten).

En skeptisk besökare fick rentav en del gliringar från andra besökare, som såg honom som något av en party pooper:

"They thought that by attending this I was somehow confirming the record, or participating in propagating this myth of the 134 degrees," Burt explained. "Which couldn't be further from the truth, because I'm frankly a skeptic of it myself."

- Christopher C. Burt förklarar sig, Doubts Cloud Death Valley's 100-Year Heat Record, 15 juli 2013

Ännu 2013 var värmerekord något man var stolt över. Sånt bör man ha slutat med nu. Ökande temperaturer är inte bra.

Den högsta temperatur som uppmätts i modern tid är på 54,4 °C. Tills vidare, eller tills den stigande världstemperaturen hinner ifatt, har den rangen av en sorts inofficiellt världsrekord. Temperaturen uppmättes den 16 augusti 2020 i Furnace Creek, Death Valley, Kalifornien.

Lördagsfråga 664: Musse Pigg

1. Mustafa "Musse" Mohamed, långdistanslöpare.
2. Mickey Rooney (1920–2014) fick ett långt liv och vad som kanske — med stort förbehåll — är världens längsta filmkarriär. Åtminstone på den nivån (där känns det genast säkrare).
3. Mikki Padilla, skådespelerska m.m.
4. Fiat 500 kallas "Topolino", "lilla musen". Vilket också är vad Musse Pigg heter i landet.

Jag har använt fiaten som ledtråd förr vilket främst beror på att det är det roligaste "egna" namn jag sett på Musse Pigg, snarare än "Mickey" i omskrivningar. Som Mikki Hiiri i Finland, m fl.

Den lätte satte Tricky.

Grishalsdebatten 1994

Tala tydligt till uppsvenskar

Under sommaren kommer massor med stockholmare och andra uppsvenskar till det fagra Österlen för att koppla av och njuta av landsdelens skönhet. Tyvärr uppför sig inte alltid ”värdfolket” som man skulle önska.

Det skånska språket är mycket besvärligt att förstå för en ovan. Särskilt diftongerna (vokalglidningarna) och de djupa tungrots-r:en låter ofta som rosslingar. Det är inte alltid lätt att hänga med när det går snabbt.

Häromdagen stod min hustru och jag och valde bland delikatesserna i en manuell köttdisk. Vi frågade intresserat om något. Döm om vår förvåning då ortsbon bakom disken utbröt i en lång harang av obegripliga ljud, av vilket det enda vi lyckades uppfatta var ”russ”, alltså gotlandshäst. Vi tappade alldeles lusten att fråga vidare och plockade i stället åt oss något att äta ur frysdisken.

Skärpning, skåningar: Tala långsamt och tydligt och försök rensa ut de värsta ”skånskheterna” ur språket när ni märker att ni har med ”uppsvenskar” att göra.

- Sign "Upprörd 08", Ystads Allehanda 18 juni 1994

På den tiden var begreppet flamebait inte etablerat i rikssvenskan. Men det var just vad insändaren var: En fackla inslängd i en höstack. Repliker följde, givetvis. Deras innehåll och ton överlämnas som en uppgift åt läsaren.

Några dagar senare följdes ”Upprörd” av ”Bestört”. Nu fick ”debatten” sitt namn.

08-barn skrämda av grishals 

Visst får ni skåningar gärna kalla fläskkarré för ”grishals”, det får ni visst det, man och man emellan.

Men, snälla, när det är sommar och semestertider och Skånevägarna är fulla med stockholmare och andra uppsvenskar som inte är vana vid detta ord, kan inte ni som är köpmän och handlare låta bli att göra reklam för ”GRISHALS” på stora handtextade plakat? 

Det låter så grymt och omänskligt detta ord. Våra barn, som aldrig hört det förut, föll i gråt i baksätet och tyckte att skåningarna var ”dumma mot grisar”. 

Som sagt, kalla gärna fläskkarré för grishals under resten av året. Men på sommaren kan ni väl visa turister och besökare den hänsynen att ni undviker detta ociviliserade uttryck!

- Sign "Bestört 08", Ystads Allehanda 22 juni 1994

Nu tog det verkligen, som man säger, hus i helvete.

Efter tio dagar och trettio publicerade inlägg – jag vågar inte gissa hur många som inte publicerades – lade YA ner ”debatten”. Eller vad man ska kalla det.

I samband med avrundandet fick en läsare på gatan tillfälle att uttrycka vad många misstänkt:

- Jag läser YA dagligen och har med stort intresse följt debatten. Det är ofattbart att det ligger allvar bakom insändarna. Ett tag trodde jag att det var redaktören som satt och skrev ihop dem, berättar hon.

- Karin Jönsson, citerad i Ystads Allehanda 29 juni 1994

Misstanken avfärdades av den utfrågande journalisten samtidigt som den trycktes: ”Det är inte redaktören som skrivit insändarna kan undertecknad garantera. De är helt autentiska, skrivna av helt autentiska österleningar och huvudstadsbor.”

På vilket man kunnat svara: Hur vet du det?

Bilden som inleder denna bloggpost visar Kjell Swanberg (1944–2008). Han var en oerhört begåvad och oerhört rolig skribent och mångsysslare. Han medverkade i en rad sammanhang, som Plattetyder i Sveriges Radio, de lättare avdelningarna på såväl SvD som DN liksom, och det är nog därifrån de flesta av oss minns honom, Svenska MAD. Han bodde för övrigt i Stockholm och hade sommarstuga på Österlen.

Swanberg dog alltså 2008. Det var först då ”Upprörd” och ”Bestört” identifierades (hur det nu gick till, jfr kommentarerna). Det var han som skrivit insändarna. För att skoja med skåningar och utsocknes på Österlen, och dessutom fick kollegerna på YA en liten upplageökande puff i nyhetstorkan.

Och om någon fortfarande trodde att trollande och slikt var ett nytt fenomen ... Så är de inte det. Alls. Så klart.

För ett exempel på hur Swanbergs ohämmade texter kunde se ut, jämför Hela detta Tüska Ord-Bleiande är ein Annons, DN 7 maj 2003 (betalvägg). Det där har verkligen getts ut i tryck – långt märkligare än de fejkade insändarna.

OK, en till:

Grishals är det samma som fläskkarré, fast på skånska.

- Facit från Svenskt kött: Vad är grishals?

Källa: Grishalsdebatten — en språkstrid på Österlen, ur Språket lever! Festskrift till Margareta Westman (Norstedts 1997, dvs innan upphovsmannen avslöjades)

Lördagsfråga 664

 

Necronomicon

That is not dead which can eternal lie.

And with strange aeons even death may die.

- Abdul Alhazred, Al Azif/Necronomicon

Composed by Abdul Alhazred, a mad poet of Sanaá, in Yemen, who is said to have flourished during the period of the Ommiade caliphs, circa 700 A.D.

- H. P. Lovecraft, "History of the Necronomicon" (1937)

I Lovecrafts berättelser nämns då och då Necronomicon: En detaljerad och insatt bok om svartkonst, lika sällsynt som farlig. Han ger den en detaljerad historia med en beskrivning av författaren, olika översättningar och utgåvor, med mera. Sammantaget var det mer än nog för att rätt många skulle få för sig att boken finns på riktigt. Det har också getts ut ett antal Necronomicon genom åren. Utgivarnas uppgifter har varierat. Några har gjort det klart från början att detta är hittepå, om än i mer fysisk form än Lovecrafts hittepå. Andra har talat tystare om den detaljen. Eller inte alls. (Bilden ovan visar f ö inte något medeltida manuskript utan HP:s beskrivning av boken.)

Boken hette kitab al-azif i original. Necronomicon var vad den fick heta på grekiska. Folk som kan det språket har påpekat att Lovecrafts översättning "En bok om de dödas lag" är ogrammatisk; "De dödas bok" är närmare. Och bättre, tycker åtminstone undertecknad.

Vad gäller den påhittade författarens namn sade sig Lovecraft ha använt sig av det sedan barnsben, och helt ha glömt bort hur han först kom på det. Även här har det blivit ett språkfel. "Abd" är arabiska för "tjänare", och förekommer i ett mycket vanligt namn som "Abd Allah ", "Guds tjänare". Abdallah kan förkortas Abdul — men notera att "-ul" är den bestämda artikeln till Allah. Eftersom "Alhazred" (som bör vara namnet på en person, demon eller så) redan har en inledande bestämd artikel så blir det knasigt.  

Wikipedia: Necronomicon

Korrektur!

I maj nämnde jag den bunt med A4 som skulle bli en bok (Korrektur ...). Det var visserligen inget korrektur. Men det är det här. En PDF på 376 sidor, layoutad med rätt typsnitt, faktarutor, illustrationer och allt. Liksom, utan minsta tvivel, ett antal saker att ställa till rätta. Obs, små saker -- man vill helst inte dona med kapitelindelningar och bildplaceringar vid det här lagt, om man inte måste såklart.

Så nu går jag igenom härligheten, hittar de flesta sakerna att åtgärda och rapporterar in dem till förlaget. Som åtgärdar och skickar till tryckeriet. På bokdiskarna den 20 september, planerat.

Puck som glass och glass som puck

Jag går, jag går. O se hur snabbt jag ilar

Så snabba äro ej tartarens pilar.

- Puck i Shakespeares En midsommarnattsdröm (övers Hagberg)

En del historia är väl belagd. Annan är det inte. Och det behöver inte ha mycket med ålder att göra; man kan hitta synnerligen välbelagda ting på medeltiden, samtidigt som man famlar i mörkret om ting som inträffade nyss, kanske rentav i ens livstid.

Det gäller t ex glass. Glasslanseringar har först de senaste decennierna gjort avtryck i olika media. Går man lite längre tillbaka kan det vara väldigt tyst och svårgrävt.

Att GB lanserat många puck-glassar har kanske även gått relativt stora glassätare förbi. De första puckarna var med från starten 1935: Chokladpuck och Puckstång. Sen dess har det blivit punsch-, nöt-, guld- osv. Liksom lakritspuck 1982.

Lakritspucken var den första puck-glassen som såg ut som en hockeypuck. Men den Puck som avsågs från början var det busiga oknyttet, mest känd som Shakespeares relativt gladlynta odygdspåse. Samma ord ligger bakom puke (uttalas pu-ke), som bland annat fått tjäna som omskrivning av fan själv. Så kan det gå.

När Puckstången lanserades 1935 var den kanske den första pinnglassen på den stora marknaden, som man kunde köpa i varje stad och köping. Men den första svenska pinnglassen såldes på Stockholmsutställningen 1930. Not: Jag har inte hittat några primärkällor om detta. Invigningstal o dyl finns filmade och allt, jo tack, men att få se och höra vanliga besökare som tog sig för av utbudet är sällsyntare.

1930 som sagt. Men om någon nappade på annonsen i SvD 1928 får man tidigarelägga premiären en smula. Om belägg går att skaka fram, som sagt.

Färskpotatis

- Annons i GP 13 juni 1893

Idag må annonsen ovan se hur traditionell och o-märkvärdig ut som helst. Men när den publicerades var den modern. Då var färskpotatis ett färskt påfund, först lanserat i nordvästra Skåne: Potatis som inte fick ligga till sig och bli matig och rejäl, utan som togs upp, i befintligt skick, redan före midsommar. Vilket inte sågs med idel blida ögon; var inte det att förstöra maten, genom att inte låta den växa färdigt?

Men folk fick smak för färskpotatis. Och sedan dess har den varit en given sommarrätt -- äldre än flera andra.

Lördagsfråga 663: Bröderna Dal

1. Gomspene, eller drøvel som det heter på norsk.
2. Älven Overfloden, strax utanför Oslo. Enl. uppgift; jag vet inte vilken plats vi faktiskt ser.
3. Nu blir det småklurigt. Bröderna Dal hade nämligen en onkel, Thor Heyer Dal. Han hade ju varit ute och seglat med bl a sin Tigris; ti-gris, "tio-gris" som det blir på norsk. Därför kallade bröderna sin kanot för Elvegris, som betyder såväl "elva-gris" som "älv-gris". Det tog mig ca 40 år att inse den vitsen.
4. Mandalaband: The Eye of Wendor. Någon minut in kommer det stycke som användes för att avsluta varje avsnitt.

Varje avsnitt av vad? Brödrene Dal og professor Drøvels hemmelighed (1978) så klart. Den satte Tomas först av flera.

"Pyramiderna" på Teneriffa

Egyptens pyramider känner ju alla till, i synnerhet de stora i Giza. I Mexiko finns det ofantliga pyramider, där den allra största — Cholulapyramiden — rentav har större volym än Cheops. Men hur många känner till "pyramiderna" på Teneriffa?

Man hittar de prydliga stenhögarna utanför staden Güímar. De är traktens turistattraktion, och har därför förbättrats med såväl en fin trädgård som ett museum.

På museet beskrivs pyramidernas roll i Egypten och Mexiko.

Modeller av Thor Heyerdahls båtar finns utställda. Som här Ra I & II, med vilka han visade att de gamla egyptiernas vassbåtar dög för transatlantisk trafik. Man gör också en stor sak av Påskön, och har rentav satt upp en maoi-staty utanför. Jag vet inte riktigt varför, men antar att det har med Heyerdahls livliga fantasier att göra.

Man gör också en stor sak av fynd från guancherna som gjorts i närheten, från ca 700–1000 e.Kr. Man vet inte när det folket bosatte sig på Teneriffa men det kan mycket väl ha skett e.Kr.

En oförberedd besökare kan knappast få någon annan uppfattning än att Teneriffas "pyramider" är uråldriga. Kanske får man för sig att de ingår i en sammanhängande kultur av pyramidbyggare, från gamla till nya världen (sådana idéer var Heyerdahls livsluft och anledningen till hans engagemang i Güímar). Det är meningen.

Man gör en mycket mindre affär av faktiska fynd som gjorts i lagren under "pyramiderna": Keramik från 1800-talet. Teneriffas "pyramider" är odlingsrösen från modern tid.

Som sådana är de naturligtvis varken mer eller mindre intressanta än vilka motsvarigheter var på jorden som helst. Fast ett museum som skildrade den agrara revolutionen på Teneriffa skulle nog locka färre besökare från playor och golfbanor än förvillande sagor.

Men blommorna är fina.

Lördagsfråga 663

 

SAOL:s begåvningsreserv

- SAOL: begåvningsreserv

Denna enda betydelse SAOL uppger är den ursprungliga. Det är inte den som används idag. Sedan länge används "begåvningsreserv" ironiskt jämfört med ursprunget: Om folk som är klent begåvade. Så har det använts, så länge och mycket, att den ironiska betydelsen blivit den ordinarie. Här är SAOL avgjort ur fas med dagens språkbruk.

Drottningekar

I Sverige finns ett antal kungsekar. De allra flesta förknippas, givetvis, med sägenfavoriten Karl XII, på ett eller annat sätt; har han inte planterat dem så har han vilat i dess skugga, eller i vanvördigare versioner rentav lättat sig mot stammen. Ingen sådan sägen finns belagd. (Och det är påtagligt hur mycket sämre hela svenska kungahuset i övrigt är representerat.)

I England finns ett antal kungsekar. Men mer anmärkningsvärt, åtminstone ur ett svenskt perspektiv, är drottningekarna. Och drottningen är Elizabeth.

En hel del av träden sägs hon ha planterat. Men även här finns variationer, när man inte fått ihop allt för ålderdomliga träd med Bettans regering. Kanske hon stod på jaktpass vid trädet, eller lekte i det som barn, eller tappade smycken vid det, eller ... Och liksom i fallet med Kalles många träd saknas alltid belägg. De kungliga ekarna är en populär och enkel metod för att med sägnens hjälp få en lokal relation till berömdheter.

En engelsk drottningek som förknippats med en annan drottning Elizabeth stod i Northamptonshire. Under den sägs Elizabeth Woodward 1464 ha träffat sin blivande make, den blivande Edward IV. Eken stod länge och väl men skadades svårt av en brand på 1990-talet. När den sista grenen gett upp tog man reda på hur gammal eken egentligen var. Den visade sig ha planterats ca 1650.

Sill som modern högtidsmat

- Pedagogisk illustration från @hogtider_vanor

En tradition behöver inte vara gammal för att kännas hur etablerad och genuin som helst. Ett fint exempel är sill som högtidsmat. Det hade ingen kunnat gissa för hundra år sedan!

Salt sill och potatis hade varit den vardagligaste, enklaste tråkmaten som tänkas kan. Den hade förvisso gjort ett fantastiskt jobb med att hålla liv i 1800-talets ökande befolkning. Men med tjo och tjim förknippades den inte. Jag kommer inte på någon god modern jämförelse - redan snabbmakaroner känns lite för märkvärdigt.

Inte för att sill bara åts av fattigt folk. Sill åt alla, året runt (även om den på smörgåsborden var inlagd). När den i mellankrigstiden började utkristalliseras som särskild julrätt var det snarare ett tecken på att den börjat gå tillbaka som vardagsrätt. Att ta fram den på julbordet följde den traditionalism som präglar högtider. Först i mitten av 1900-talet började man att förknippa midsommarhelgen med sill.

- 1925 hade åtminstone stockholmarna tre givna midsommarrätter. Sill var inte en av dem. (SvD)

Mattias Axelsson: Hur länge har vi ätit sill och potatis på midsommar? Svenska högtider 20 juni 2007

Vitamin-kvack i Stockholm

Jag tror och hoppas att det är en "infusion" man får och ingen "transfusion" ...

Det är inte lätt att få vitaminbrist. För en vanlig svensk i dagens Sverige är risken så liten att den inte är något man behöver fundera på*. Det har naturligtvis marknadsförarna aldrig låtit sig nöja med. Redan på 1920-talet, då vetenskapen hade en mycket dimmig uppfattning om hur de dittills upptäckta vitaminerna betedde sig i kroppen, var reklamen spiksäker: Du behöver vitaminer! För säkerhets skull, om inte annat! — Och så har det låtit sen dess.

Det kan vara svårt att tro men vitaminer är inte lika hett idag som för några decennier sedan. Under den riktiga "vitamanin" var vitamintabletter stapelvara, och allt möjligt och omöjligt blev "vitaminberikat". Förvisso nämns numera vitaminer mest överallt i kvackarbranschen, men oftare som naturliga beståndsdelar i mirakelpillren än tillsatt — för "tillsatser" gillar vi inte.

Därför känns det lite som en pust från det förgångna att se reklamen för "Vitamindropp Complex". Är du i Stockholm finns det hela tre mottagningar att droppa in på. Du bör bli behandlad av utbildad vårdpersonal, eftersom det i Sverige endast är sådana som får utföra injektioner och liknande. (Visserligen krävs inte mycket till utbildning för att skilja på infusion, oftast kallat dropp, och transfusion, där man överför blod, men jag antar att man inte slösar på vårdpersonalen för att korra copy.) Sedan får du vitaminer för några tior. Och betalar 1250:- för det — kvacksalveri har alltid varit känd för goda marginaler.

* Det finns två vitaminer som vissa grupper ofta kan behöva extra av. Det ena är D-vitamin, som rekommenderas till barn upp till två år, till alla över 75 år och alla som inte får tillräckligt med sol (inte för att det behövs mycket sol för att täcka behovet). Det andra är folsyra/B₉ som rekommenderas till kvinnor i fertil ålder.

Lördagsfråga 662: Geometriskt

1. Inte Globen men väl Shakespeares Globe.
2. Ruben och Gad Rausing studerar en av de första maskinerna som tillverkade tetrapak.
3. Hemsidan Time Cube var mindre pseudovetenskap än någonting betydligt djupare. I avsaknad av relevant utbildning låter jag bli att försöka ställa någon diagnos.
4. Octahedron (2009) av bandet The Mars Volta.

De platonska kropparna har inte med klotet men däremot en tolvhörning som blivit ännu svårare att ledtråda än oktaedern. Tricky satte hur som helst sekvensen utan problem.

Minnesdag för bortglömda minnesdagar

Ett av Antonius mirakler var när han predikade för fiskar. Som tydligen lyssnade (annars hade det inte varit något mirakel).

Det finns många minnesdagar. Men det har funnits ännu fler. (I bloggposten Bortglömda helg- och minnesdagar går jag igenom några.) Varför inte inrätta en särskild minnesdag för dagar som glömts bort?

Ett förslag till datum är idag, den 13 juni. Då firas sen gammalt Sankt Antonius av Padua, som bland annat är skyddshelgon för förlorade saker.

Lördagsfråga 662

 

Göteburgare: Korv, inte fisk

Det käcka namnet göteburgare har dragit till sig två recept med helt olika grund: I den ena sätter man en skiva falukorv mellan bröden, i den andra en biff av fiskfärs.

Kopplingen till fisk känns tacksam när man har med Göteborg att göra. Men är den riktigare? Äldre? Vanligare?

För att inflika lite personlig kulturkännedom, för vad den är värd, så har jag aldrig ens sett en "göteburgare" av endera sorten i Göteborg. I dess periferi kunde ibland "faluburgare", med falukorv, serveras i bamba. Om de kallats göteburgare har det varit efter min tid. Slagningar visar att "göteburgare" förekom ganska ofta inne i stan. Beskrivningar av dem finns sällan i skolmatsedlarna, med ett klargörande undantag som "(korv och bröd)" i GT 17 april 1988.

En slagning på "göteburgare recept" ger första träff på matklubben.se. Deras göteburgare innehåller fisk.

En kommentar som "sketago' burgare från Götet!" förstärker dock inte intrycket av vi här har med en genuin göteborgare att göra — tvärtom.

Kommer ni ihåg när man fick Göteburgare i bamba? Idag testade vi vår egna göteburgare (parisare) som vi funderar på att testa på menyn!

- Lasse på Heden, 26 augustu 2015

Om någon, ut- som insocknes, är i staden och funderar på exempelvis den lokala specialiteten halv special är Lasse på Heden sannerligen inte det sämsta stället att ge den äran. Om de definierar en "göteburgare" som en burgare med falukorv så gör jag det också.

Mycket långt norr om Angered kallas rätten "parisare". Den lär ha skapats i Umeå, och är nog fortfarande mest känd i de trakterna. Jag känner igen dem från när seriefiguren Karl-Alfred hade en kompis Frasse som var tokig i "parisare" — vilket var svensk översättning av "hamburgare" innan sådana blivit allmänt kända. Se där en korsning av mat- och seriehistoria.

Gamla lekar

Man behöver inte gå igenom många gamla lekar för att hitta ett mönster.

Klyva stocken: Idrottslek varvid en deltagare ligger på magen, en står på alla fyra med huvudet i den liggandes ryggslut o. två fattar en femte i händer o. fötter på var sin sida samt med honom slår till den på alla fyra stående så han stupar över ända. (SAOB: STOCK)

Markus ska du ha dask, Markus daska eller Leka Markus: Man band för ögonen på två personer och lade två trästolar med benen utåt åt var sitt håll, med ryggstöden hopbundna. Leken gick ut på att de som fått ögonen förbundna skulle lägga sig på knä mitt emot varandra och med vänster hand hålla kvar i sitt stolsben, medan de greppade en karbas i höger hand. Den ene inledde med att säga "Märkus, akta dig för min därkus!", varpå han sökte slå motståndaren med karbasen. Därefter var det den andres tur att slå. (Dick Harrison: Gamla jullekar, SvD:s historieblogg 23 december 2014)

Ro till Tyskland: Två personer satte sig bredvid varandra. Den ene frågade den andre: "Vart skall du hän?" Svar: "Jag skall ro till Tyskland." Följdfråga: "Vad skall du där?" Svar: "Jag skall köpa malt och salt (och gröna ärter), för jag skall slakta min julgalt." Följdfråga: "Har du pass på det?" Svar: "Ja." Detta följdes av uppmaningen: "Visa upp det då!" "Roddaren" slog då benen i vädret, varvid frågaren slog till honom med karbasen. Därefter pucklade de på varandra intensivt, den ene efter den andre, med sina karbaser. (ibid)

Till och med en klassiker som Lilla nussikan verkar hur städad och förnuftig som helst i jämförelse, även om vi får klara oss på ett minnesfragment:

Jag vill minnas, att man dansar runt, hoppar litet till höger och något litet till vänster, sjunger något besynnerligt, går ut i nästa rum, kommer in igen, hoppar till höger, lånar värme, går till sin granne, väver lite vadmal o s v. Det vore kanske inte så omöjligt att rekonstruera "Lilla nussikan" efter dessa antydningar. Det är visst lite française i den också, tror jag.

- Falstaff, fakir

USA:s svärdsorden

- "US Air Force Honor Guard members carry the sword used for the Order of the Sword ceremony at the Museum of Aviation in Warner Robins, Georgia, July 13, 2016 — [Foto] Tech. Sgt. Stephen D. Schester/US Air Force"

Order of the Sword är en hedersorden inom US Air Force: "A special program where noncommisioned officers of a command recognize individuals they hold in high esteem and wish to honor" — Wikipedia: Order of the Sword (United States). Åtminstone har man tänkt så en gång i tiden; numer verkar utmärkelsen ges på rutin.

OotS har delats ut sedan 1967. Men dess inspiration sträcker sig tydligen mycket längre bakåt i tiden:

The original Order of the Sword was patterned after two orders of chivalry founded during the Middle Ages in Europe: the British Royal Order of the Sword and the Swedish Military Order of the Sword, which are still in existence today.

- U. S. Air Force: Fotosida, bildtext till Retired Gen. Norton Schwartz speaks ..., 1 februari 2013

In 1522, King Gustavus I of Sweden ordered the noblemen commissioned by him to appoint officers to serve him, and these people became known as the noncommissioned officers.

- Ur en officiell beskrivning återgiven på många ställen

Få se ...

Någon brittisk Royal Order of the Sword finns inte och har, så vitt jag kunnat finna, aldrig funnits.

Det finns en svensk Svärdsorden — men den instiftades 1748, av Fredrik I. (Den delades ut till officerare fram till ordensreformen 1975.) Gustav Vasa (vars trontillträde hos oss brukar räknas som slutet på medeltiden) hade förvisso mycket att säga till om när 1500-talets svenska krigsmakt utformades — jag har inte koll på detaljerna — men Svärdsorden hade han garanterat inget att göra med. Just 1522 rasade kriget mot dansken, men det hindrar ju inte att han kan ha beordrat saker och ting.

- Generallöjtnant James Kowalski tar emot USAF:s svärdsorden 2014

Fast det man egentligen vill veta är ju när, hur och varför flygvapnet började köra med de där groteska ceremoniella svärden.

Kanske har de helt enkelt sett för mycket D&D-kitsch. För i den genren har saker och ting ballat ur, hårt. Lion-O:s svärd i 1980-talets Thundercats ser helt normalt och användbart ut jämfört med ... saken på bilden t v, från JRPG-spelet Final Fantasy XIII-2 (2011).

USA:s kommunist-mynt

Den 22 november 1963 mördades president John F. Kennedy. Redan i januari 1964 gav man ut ett nytt mynt, präglat till hans minne: The Kennedy half dollar. Det väckte mycket stor uppmärksamhet. Folk stod i långa köer och skaffade så många halvdollars man kunde. Trots att det fortfarande är landets officiella mynt i den valören så har det aldrig varit särskilt vanligt i handeln; de flesta av dem ligger hos samlare.

När myntet lanserades väckte det också uppmärksamhet av ett helt annat slag.

It was the summer of 1964, and we were at my grandparents' home in the Kentucky hills. I was waiting for a train to come by (the tracks ran right past the front yard) when my dad walked in from town with one of the new half-dollars.

Everyone crowded around to look. I could tell by the way they were peering at the coin that there was something unusual about it. Everyone seemed to be bothered by something. 

"I can't make it out," said my aunt. "It looks like it might be, but I can't tell." 

"What?" I walked over, train forgotten. After a pause, someone handed the coin to me. 

"A hammer and sickle," someone said. "Below his collar, right there — it looks like a hammer and sickle." 

I looked down at the odd symbol under John F. Kennedy's profile. I couldn't tell what it was. I wondered what a hammer and sickle were supposed to mean. They didn't sound good.

- Roger E. Moore (ingen koppling till en annan R. M.), "Myths" — ledare i rollspelstidningen Dragon #125 (september 1987)

Eftersom Roger var 9 år vid tillfället hade han en ursäkt för att inte känna till den djupare meningen med en hammare och en skära. Men det fanns det ju andra som gjorde.

Den är inte stor, den "egendomliga symbolen". Men om det krävs hyfsat god syn för att se den krävs det ännu mer fantasi för att känna igen kommunisternas hammare och skära. Men det finns folk till allt.

Här ser vi förresten the Kennedy half dollar i färd med att graveras fram. Gravören heter Gilroy Roberts och var chefsgravör på U. S. Mint 1948–1964. När han tillfrågades om "hammaren och skäran" hade han en enkel förklaring:

"It's my monogram, a G. and an R. in script, combined. It might look like two sickles maybe. But it looks nothing like a hammer and sickle at all. You've got to have a slanted mind to see that there."

- Time 17 april 1964

Att någon skulle smugit in en kommunistisk symbol på ett amerikanskt mynt må låta osannolikt. Men det riktigt osannolika var att det hela var en repris.

Mrs. Nellie Taylor Ross, Director of the Mint, has taken notice of the rumor that the letters "JS" on the Roosevelt dime signify "Josef Stalin." "No American with a grain of gray matter, " she says, "would think this Government would place the initials of a foreigner on our coins."

But the notion that a Communist agent "sneaked" the Soviet dictator's monogram into the design of the ten-cent piece may persist in spite of official denial. Such legends have an amazing popularity.

- "Initials on a Dime", Evening Star 6 mars 1948

President Franklin D. Roosevelt avled i april 1945, hastigt och oväntat. I januari 1946 gav man ut ett nytt mynt, präglat till hans minne: The Roosevelt dime. (¢10-myntet har dessutom en särskild koppling till FDR — se Wikipedia: March of Dimes.)

Även om myntet är mindre så var de där initialerna lättare att upptäcka än "hammaren och skäran" på Kennedys halvdollar. Att koppla dem till Stalin däremot ... För sådant krävdes förvisso a slanted mind.

Inte för att det heller var första gången folk fantiserat över detaljer på statligt utgivna bildverk i massupplaga. Artikeln i Evening Star konstaterar att numismatiker och filatelister känner till "dussintals". Idag är idéer om symboler och detaljer på dollarsedlarna mest kända, som folk i den öppensinnade branschen kopplar till diverse konspirationsteorier. Men liknande har alltså förekommit länge.

Här ser vi förresten the Roosevelt dime i färd med att graveras fram. Gravören heter John R. Sinnock och var chefsgravör på U. S. Mint 1925–1947. Han mest kända verk torde vara medaljen Purple heart, som tilldelas soldater som skadas eller dödas i tjänst.

Wikipedia: Kennedy half dollar; Roosevelt dime

Lördagsfråga 661: Nationaldagar

1. Eidsvoll är en ort utanför Oslo. Den är överlägset mest känd för Eidsvollbygningen, där landets grundlag undertecknades. Närmare bestämt inträffade magin i salen på bilden. Byggnaden är ett stort mål för inhemsk turism; den verkar intressant som tidskapsel och väl värd ett besök, även om man som jag är komplett ointresserad av händelserna den 17 maj 1814 och däromkring.
2. Den enarmade banditen Liberty Bell hade USA:s förmenta frihetsklocka som värdefullast symbol. Klockan förekommer ju i sammanhanget än idag. Dess koppling till självständighetsförklaringen den 4 juli 1776 är avgjort mytisk, vad som än står i dess svenska Wikipedia-artikel.
3. Bernard-René de Launay var Paris guvernör och hade sin arbetsplats på den gamla fästningen Bastiljen. När denna stormades den 14 juli 1789 var det främst en symbolhandling riktad mot staten och kungamakten. Fast visst fanns det konkreta följder, inte minst för Bernard-René som lynchades.
4. Någonsin sett två ljus i ett fönster? Det är nog många svenskar som inte känner till företeelsen. I Finland torde ca 0 % vara obekanta med den. Upphovet är mytomspunnet, men sedan länge innebär tändandet av ljusen att man firar självständigheten från Ryssland den 6 december 1917.

17 mai, 4 juli, 14 juli och 6 december ger fyra nationaldagar. Närmare bestämt nationaldagar som firas med pompa och ståt, något som är väldigt, väldigt mycket sällsyntare än många har för sig. Den satte HJ.

Telegramkoder II: Littlefield

Den 28 juli 1934 publicerade The New Yorker artikeln "Melancholy notes on a cablegram code book" av Jack Littlefield. Efter min utredning av företeelsen i Telegramkoder I tyckte jag att denna annorlunda beskrivning passade. (Det tyckte även David Kahn, som tog med den i The Codebreakers. För övrigt var 22 kap. i det standardverket huvudkälla för telegramkods-bloggposten.) Kodboken som Littlefield slår i är för övrigt Acme Commodity and Phrase Code, en spridd bok för kommunikation i allmänhet och affärskommunikation i synnerhet.

Varje gång jag får ett telegram i kod, känner jag samma härliga upphetsade känsla. Där ligger det välbekanta kuvertet på mitt skrivbord, med texten "Telegram: Brådskande". Jag river upp det och hittar inuti ett enda mystiskt ord: BIINC. Meddelandet kommer från kontoret i Venezuela. Jag omvärvas omedelbart av visioner av hemliga dokument, vackra kvinnor och farliga latinamerikanska intriger. Sedan tar jag fram min kodbok och hittar BIINC: Vilka hjälpmedel använder du för att lyfta tunga maskiner? Sådant kan vara mycket tärande.

Inte för att det är kodbokens fel. Den nyttiga volymen är full av intressanta meddelanden som mina korrespondenter av någon anledning aldrig skickar till mig. Jag har väntat i åratal på telegram som NARVO (Lämna inte dokumenten utan uppsikt), OBNYX (Fly genast), ARPUK (Personen är en äventyrare, ha ingenting att göra med honom) eller BUKSI (Undvik om möjligt att bli gripen), men de verkar aldrig anlända. Och ändå är de, om man ska tro på kodboken, exempel på sådant som dagligen sänds genom telegraftrådarna.

Naturligtvis utgörs inte alla kodbokens förslag av äventyr på den nivån. Våra telegrafanvändare verkar ha mycket att tänka på. I detta ögonblick står en förvirrad kund någonstans på vår planet och ställer frågan URPXO (Vad ska denna blandningsmaskin vara till för?); i staden bredvid kanske en generad kapten skickar budskapet ELJAZ (Will have to get bottom examined before proceeding [den översättningen satte jag inte ...]); samtidigt som en nybliven förälder förkunnar sin glädje i form av ett AROJD (Kungör födsel av tvillingar).

Men annars präglas kodboken av resignerad melankoli. Sidorna är fulla av dystra besked som ZULAR (Tyvärr allt för sant) och CULKE (Så illa som det kan bli), uttryck som bekräftas av de många katastrofer som väntar dess användare. Varje tänkbar malör har förutsetts och förberetts i en grupp med mörka koder. Från den jämförelsevis beskedliga AIBUK, som berättar att en ångpanna exploderat, till den katastrofala PYTUO (Kolliderat med isberg). Även den annars pålitliga posten tar del i det allmänna eländet. Våra brev, förutspås det, kommer att bli oläsbara, sedan skriften förstörts av vatten (SKAAE); och försändelser kommer att anlända i klibbigt tillstånd (HEHST). Det är verkligen ledsamt.

Inte heller kan kodböcker rekommenderas för läsning på sjöfärder. Även om de aldrig är muntra är de särskilt kusliga när de beskriver olyckor till sjöss; deras mörka beskrivningar har en otrevligt övertygande känsla för detaljer. Koder som exempelvis LYADI (Anlände med rensopade däck, livbåtar och skorsten bortblåsta och lasten förskjuten sedan vi mött en cyklon) räcker för att ge sjöfararen ett visst obehag. Och när han, några sidor senare, han stöter på den ännu dystrare UZSHY (Kroppen ligger nu i bårhuset) känner han sig märkvärdigt säker på likets identitet.

Sedan kommer vi till fartygets kapten, som vi är vana vid att tänka på som starka, tysta män — vakna, myndiga och alltid i tjänst. Kodbokens bild av honom är annorlunda och ganska nedslående. När vi gått igenom besked som Kaptenen förlorad överbord, Kaptenen går ej att finna, Kaptenen berusad, Kaptenen vägrar att lämna fartyget och Kaptenen galen, är det med påtaglig lättnad vi kommer till Arrestera kaptenen. Det verkar inte ha varit ett ögonblick för tidigt.

Men även om kaptenen undviker dessa faror, och fartyget klarar sig från stormen, har kodboken fortfarande andra faror i beredskap för den olycklige resenären. När som helst kan skeppet kapas av pirater (ENIMP) eller plundras av infödingar (YBDIG). Det finns alltid en risk att kaptenen får ett telegram med instruktioner att gripa alla passagerare (ZEIBI). Ännu mindre uppmuntrande är besked som IDDOG (Fartyg i hamn, hela besättningen har skörbjugg) och OAVUG (En epidemi med mul- och klövsjuka har brutit ut). Den enda ljusglimten är EWIXI (Mycket få fall av kolera).

Det kan dock inte förnekas att kodboken rymmer mängder av användbar information. Om du till exempel skulle behöva ister är koden du söker CHOOG. Flanellskjortor är GOLPO. Torskleverolja kallas GAHGU — ett särskilt fint ord, liksom FOOLP för skeppsskorpor. En järnklubba är givetvis en GAZEB, och koden för fotvärmare FREIZ. Vilken produkt du än söker så kommer du att hitta den i kodboken; här finns en lista med nästan tusen livsnödvändigheter, från arsenik till strutsfjädrar, från tändhattar till parasoller. Även dessa ting är dock behäftade med samma melankoliska känsla som genomsyrar hela kodboken, och resultatet är ting som ZOKIX (sjukliga träd) och GNUEK (gummi, något mögligt).

Men det är i korsreferenserna som kodboken når pessimismens höjdpunkt. Det är svårt att hitta lika ogrundad dysterhet som "Vrister: se Olyckor" eller "Huvudsakligt samtalsämne på börsen: se Misslyckanden".

Även om kodboken har såväl litterärt som praktiskt värde, så är det uppenbart att den är tänkt för folk som är mer världsvana än jag. Välmenande besked som DEOBI (Ett stort fältslag rasar här), PUMZI (Kan du skicka hästar och spannmål?) och EZUCZ (Kontakta Elephant Point för besked) är inte så användbara för mig. Men alla är långt nyttigare än YBTUA, som handlar om att till Mecka transportera pilgrimer — till gällande pris per person. Och även om jag beklagar att jag inte kan skicka ett meddelande som WUMND (Har alla skäl att tro att vi kommer att stöta på olja) så känner jag mig åtminstone säker på att jag aldrig kommer att skicka den mest fantastiska koden, AHXNO: Varit med om dödlig olycka.

Lördagsfråga 661

 

Telegramkoder I

- Stockholms telegrafstation på Skeppsbron, 1872

Hur lång tid tar en rask ridtur från centrala Stockholm till centrala Uppsala? Ungefär så lång tid har det "alltid" tagit att förmedla ett meddelande den sträckan, från historiens gryning fram till den 1 november 1853.

För den dagen öppnades Sveriges första elektriska telegraflinje, Stockholm–Uppsala. I ett slag blev ögonblicklig kommunikation möjlig, även över avstånd som tog dagar, veckor eller månader och år att tillryggalägga. Redan 1866 (samma år som tåglinjen över samma sträcka öppnades) kunde man telegrafera mellan Sverige och USA. Vi som lever i datakommunikationens revolution har kanske en möjlighet att ana vad de kände, som först upplevde elektrisk telegrafi; här har alla andra folk i alla andra tider ett handikapp. (För den optiska telegrafins fascinerande fotnot, se 1794 års kilobit.)

Fanns det någon nackdel med telegram? Tja ... De kostade ju en del. En hel del, faktiskt. Premiäråret sändes ett enda telegram Stockholm–New York; det var på 20 ord (standardgräns) och kostade 378 riksdaler. Vid samma tid kostade ett s k enkelt telegram på 20 ord 1:50 inrikes; jag är osäker på om mottagarens adress räknades in i de 20 orden. Ett likadant telegram Stockholm–Köpenhamn kostade 6:60. (Åtminstone fram till 1865, då priserna gjordes om i Paris — telegrafin var ju internationell). Som jämförelse kostade en DN 5 öre, en liter renat 50 öre (1870). Visst var det alldeles fantastiskt att alls kunna kommunicera på det sättet, men hade man lite mer att säga så blev det snabbt dyrt.

För att kunna telegrafera billigare tog man fram en lösning i form av så kallade koder. Principen var enkel: Standardfraser ersattes med kodord. Och när man sparade ord, sparade man pengar.

- "Jones coctivus"! Arton ord blir tio med hjälp av "Unicode", The Universal Telegraphic Phrase-Book (1902)

Företag kunde snart tjäna in det man lagt ut på kodböckerna, mer ju mer man telegraferade. Ja, för böckerna fick ju köpas: Från häften och vikta ark med kanske hundratalet koder till bukiga volymer med hundratusentals. Alla som satte ihop och gav ut sådana kodböcker — vilket fruktansvärt arbete det måste ha varit! — hoppades att de skulle bli standard, i allmänhet eller i någon bransch, så att böckerna ifråga fick anskaffas av kontor, myndigheter, hotell och så vidare jorden runt.

- Unicode (1902)

Så gick det åtminstone till ute i stora världen. Jag har inte hittat några uppgifter om svenska kodböcker; jag förmodar att man klarade sig med utländska, särskilt som den dyraste trafiken ju ändå skulle utrikes.

Det kan poängteras att dessa öppna koder hade lite eller inget med hemlighetsmakeri att göra. Visst kunde det kännas bra att ersätta klartext med till synes meningslösa koder, och risken för att någon förbipasserande skulle snappa upp något minskade avgjort. Å andra sidan fanns facit i böcker som vem som helst kunde skaffa sig. Riktiga hemligheter fick hanteras på andra sätt.

Även om det verkar ha varit oerhört träligt att ta fram större kodböcker så indikerar utbudet att det var värt besväret. För det fanns gott om kodböcker. En del riktade in sig på affärskommunikation i allmänhet, eller rentav kommunikation i allmänhet, som Acme, Unicode och Peterson's. Andra var specialiserade. Det fanns större och mindre kodsamlingar anpassade för juridik, flyg, biobranschen, missionärsverksamhet, inkomstskatt, fyrverkerier, kassaapparater, makrillfiske ... En del var på några sidor med kanske ett par hundra koder, andra på flera band med hundratusentals. Större koncerner kunde ta fram egna koder. Dessutom behövde de uppdateras, såväl när verkligheten förändrades (nya koder för nya uppfinningar, nya varor, nya marknader ...) som när telegrafbolagen ändrade sina regler och därmed kodernas grundläggande förutsättningar.

Det var mycket stor skillnad mellan enkla och avancerade koder. En del koder närmade sig konstgjorda språk, när man utifrån nyckelbegrepp kunde konstruera ganska komplexa meningar. Det fanns flerspråkiga koder där telegrammets kodande och avkodande kunde göras på olika språk — översättningen fick man på köpet. Ambitiösa kodmakare tog fram system för att hitta och rätta fel (sådana kunde lätt inträffa, vara svåra att upptäcka och ge ödesdigra resultat) och funderade på ting som textkomprimerandets matematik. Sådant pekade mot en framtid som var mindre intresserad av telegrafi än dataöverföringar, men där ting som felkorrigering och komprimering fortfarande var högst relevanta.

- Stockholms telegrafstation 1915 (bildfilen heter visserligen "Telegrafverket_1890.jpg" ...)

Efter andra världskriget försvann telegramkoderna. Anledningarna var flera.

En anledning hette teleprintrar, fjärrskrivare där man skriver in och får ut text istället för -- --- .-. ... .. Med sådana kunde även otränad arbetskraft kommunicera snabbt och smidigt. När teleprintrar blev allt vanligare på storbolagens kontor började allt fler att dra sig för det bökiga bläddrandet i kodböcker. Telegramporto är pengar, men det är tid också ...

Under kriget föredrog telegrafbolag och nationer telegram i klartext. Telegram som helt eller delvis utgjordes av koder — vem vet vad de kunde stå för? Kanske de dolde fiendens budskap? (För ett exempel på chiffrerad trafik under ett annat världskrig, se Luxburg-affären 1917.) Då och därför ställdes många kodböcker undan. När freden sedan bröt ut och böckerna plockades fram igen hade de blivit urmodiga. Jag nämnde uppdateringar ovan; affärskommunikation på 1930-talet använde många begrepp som ingen behövde 1945, samtidigt som man 1945 behövde många begrepp som tillkommit sedan 1930-talet. (På så sätt kan kodböckerna utgöra ett sällsamt fönster in i en annan tid. Vi ska snart få se exempel på detta.) Saknade begrepp fick telegraferas i befintligt skick. Och om man ändå skickade halva telegrammet eller mer i klartext, varför lägga ner möda och tid på att koda och avkoda återstoden?

Men den främsta anledningen till att koderna försvann var att de betalade sig sämre eller inte alls. För användaren var poängen med telegramkoderna enkel: Den tid som lades ner på att slå i kodböcker sparades i telegramporto. När arbetskraften efter kriget blev allt dyrare blev det allt svårare att få den ekvationen att gå ihop. Lägg till de övriga omständigheterna med teleprintrar osv så var telegramkoderna snart ett minne blott.

Only a handful of of commercial codes — probably all private — were compiled in the 1950s, and it is almost certain that since 1960 not one has been. There is today not a single practicing code compiler in the United States, and probably not one in the world.

- David Kahn, The Codebreakers (1968) s 850, vars kap 22 utgjort huvudkällan för denna bloggpost

*

Ytterligare läsning: Telegramkoder II återger en artikel från 1934 där Jack Littlefield kåserar om tidens koder.

"In Sweden we have a system"

Det är dessvärre inget skämt att många inlägg på EU-konferenser fortfarande inleds med ett uppfordrande: "In Sweden we have a system!".

 - Annika Ström Melin, Norden behöver politiskt engagemang och en dos svensk ödmjukhet, DN 18 maj 2021

EU-konferenser ska väl vara välbelagda historier. Hur ser de tal ut som inleds med ett uppfordrande "In Sweden we have a system!"?

Exemplen på svenska politiker som utomlands börjar sina tal med "In Sweden, we have a system" är otaliga.

- Anders W. Edwardsson, historier, Uppsala universitet, Sverige och USA förblindas av sin exceptionalism, Dagens Samhälle 28 december 2015

Otaliga, minsann. Var?

Man retas ofta med oss svenskar, härmar oss och säger "In Sweden we have a system ..." (hon säger det med en grimas och överdrivet svensk-engelskt uttal).

- Margot Wallström intervjuas i SvD 23 november 2003

Frasen är mycket känd: "In Sweden we have a system ..." följd av förnumstig redogörelse för något svenskt system (dock aldrig bolaget). Kusinen från landet häver upp sin röst i de fina salarna. Fransmän, britter och andra riktiga utlänningar himlar med ögonen och byter samtalsämne.

Mycket känd, som sagt. Åtminstone som skämt, så som Margot Wallström (vid tillfället EU-kommissionär) demonstrerar. Åtminstone som skämt framfört av svenskar, som vill driva med landsmän som inte förstår hur bortkomna de är.

Men med tanke på hur känd den är var det märkvärdigt svårt att hitta belägg för frasen. Inte i andra hand, där någon hört någon som ... utan i första hand, framförd på allvar av svenskar. Eller för den delen som skämt av utlänningar om svenskar. Hittills har det gått på ett ut eftersom jag i skrivande stund fortfarande inte hittat ett enda belägg. Var hittade Edwardsson sina "otaliga" exempel?

Och hur vanligt eller ovanligt det än är: När, var och hur myntades citatet? Det finns inte hos Pelle Holm eller ens i Hellsing, Hellquist & Hallengrens modernare Bevingat (Albert Bonniers 2007). Faktum är att det första belägget jag hittar i KB:s digitala tidningslägg utgörs av Wallström ovan, från 2003.

Däremot hittade jag annat som påminner om "we have a system".

- Försäkringsbolaget Danica fångar den förnumstiga tonen 1999

- Ben Johnson hade nyss vunnit OS-medaljer och slagit rekord, för att strax därefter förlora allt i en dopingskandal; reklam för Thorn 1988

Dessa svensk-engelska prov kanske syftar på det odödliga uttrycket "do you have what we in Sweden call a skiftnyckel?", myntat av Björn Borgs tränare Lennart Bergelin. Tid, plats och sammanhang för detta varierar, på ett sätt jag sett många gånger. Inte för att jag misstror Bergelin som uttryckets ursprung, tvärtom: Han hade ett fint skämt som han framförde flera gånger.

Men frågan är om "we have a system" enbart är ett skämt eller om det förekommit i verkligheten, "otaliga" gånger.

Om kinesiologi och annat otestbart

- Kinesiolog Ulf Kilman demonstrerar sitt kvack för mestadels godtrogna åskådare i Efter 10 med Malou, TV 4 2012

Redan ordet ställer till det. Ensamt står kinesiologi för "vetenskapen om människans rörelser" (SAOL). När man talar om kvacksalveriet med nästan samma namn bör man därför kalla det tillämpad kinesiologi, applied kinesiology — vilket många gör, men snabbt glömmer bort. Det är särskilt lätt när all "kinesiologi" man talar om utgörs av den ovetenskapliga; undertecknad är icke fri från skuld.

Hur som helst. Nyckelgreppet i kinesiologi, som spridits vida utanför den ursprungliga pseudoläran, är ett enkelt exempel på fysiskt bondfångeri.

I klippet ovan (från en program i TV 4 där man dissar "det vita giftet", dvs vetemjöl – här finns hela inslaget på Youtube, åtminstone i skrivande stund) "testar" Ulf Kilman ett antal olika muskler (armar, ben, huvud ...) på försökspersonen, som ska försöka hålla emot så gott det går. Två försök görs. I #1 går det påtagligt mycket bättre för försökspersonen att hålla emot än i #2. Hur kommer det sig? I programmet framställs det som att en tugga vitt bröd, som inte ens svalts ner, skulle göra hela skillnaden — det är den som snabbt och effektivt försvagat honom. På mässor och annat kan något annat bra eller dåligt pekas ut, som en undergörande amulett eller något fördärvligt medel.

I själva verket är det frågan om ett fysiskt trick. När Ulf Kilman genomför de första försöken trycker han aningen snett. I den andra försöksserien trycker han rakt. Av rent mekaniska orsaker är det betydligt lättare att hålla emot ett vinklat tryck än ett rakt.

Det är, faktiskt, hela saken. Det är den spik varpå den tillämpade kinesiologins soppa kokas. Givetvis ser proffsen till att inte göra det så tydligt att knepet syns eller märks på något annat sätt. Hur medvetna de är om vad de håller på med ska jag låta vara osagt.

*

Psykologen Ray Hyman berättar om när han 1999 var med om att pröva detta kvack. I den första omgången fick kiropraktorer pressa ner armarna på försökspersoner som fått en droppe glukos eller fruktos på tungan. Försökspersonerna som fått glukos (som enligt kiropraktorerna är dåligt) lyckades aldrig hålla emot, försökspersoner som fått fruktos (bra) lyckades alltid hålla emot. (I glukos-fallen trycktes rakt, i fruktos-fallen snett.)

Därefter delades ett antal numrerade provrör med glukos eller fruktos ut. Varken försökspersonerna eller kinesiologerna visste vilka provrör som innehöll vad — försöket var dubbelblindat.

Sedan de förra fått sina sockerdroppar, försökte de senare att pressa ner deras armar. Man antecknade vilka försökspersoner som gett stark eller svag respons. Till sist fick man reda på vilka försökspersoner som i andra omgången fått glukos respektive fruktos, och jämförde den informationen med vilka som fått sina armar nedtryckta eller inte.

I det första försöket var det mycket tydligt hur glukos/fruktos påverkade försökspersonernas armar. Rimligtvis borde detta vara lika tydligt i det andra försöket, eller hur?

Men det eleganta sambandet i den första omgången fanns ingenstans att se i den andra. Vilka försökspersoner som fått sina armar nedpressade eller inte hade ingen koppling till vilken sorts socker de fått.

Försöket visade tydligt att det kinesiologiska muskeltestet inte fungerade. Men det var inte den viktigaste insikten:

När resultaten kungjordes vände sig den ledande kiropraktorn mot mig och sade, "Du ser, det är därför vi aldrig gör dubbelblindade test längre. Det fungerar inte!" Först trodde jag att han skämtade. Det visade sig att han var helt allvarlig. Eftersom han "visste" att kinesiologi fungerade, och den bästa vetenskapliga metoden visade att den inte fungerade, så måste det — i hans värld — vara något fel på den vetenskapliga metoden.

- Ray Hyman

Att kvacksalveri och andra pseudovetenskaper inte fungerar kan vara lätt att visa. Det behöver inte spela någon roll för anhängarna, när de har en tro som övervinner förnuft och logik.

*

En källa som nyttjats för ovanstående, och som rekommenderas å det varmaste dessutom, är Robert Todd Carroll: applied kinesiology, The Skeptic's Dictionary. En del av texten återfinns i min kommande bok Kvacksalveriets historia – från blodiglar till detox (Ordalaget 2021).