Lördagsfråga 410

Hongchens magiska droppar

"Hongcheng Magiska Vätska" är ett fall av "mystisk auktoritet" [mystery authority]. Wang Hongcheng, en vanlig man i nordvästra Kina utan högre utbildning, sade sig i början av 1980-talet ha skapat en sorts "vätska", av vilken två eller tre droppar skulle förändra strukturen i en liter vatten så att den blev lika brännbar som bensin. Om hans påstående stämde så skulle "energikris" kunna strykas för evigt ur ordböckerna. De kinesiska säkerhets- och försvarsdepartementen ägnade den påstådda uppfinningen mycken uppmärksamhet och bekostade Wangs fortsatta forskning. När det visade sig vara en uppenbar bluff kastades Wang i fängelse. Emellertid blev han en legend. En del trodde att Wang förföljdes eftersom han vägrade att överlämna sin "hemliga" formel till regeringen, och att detta hemlighölls.

När Wang till slut släpptes så samlades många journalister, dyrkare, investerare och bedragare runt honom för att ta del av den "hemliga" formeln. Wang var ganska populär i media 1992-1993, och han grundade ett företag som skulle utveckla "Hongchengs magiska vätska". Till slut blev resultatet ingenting, så klart.

- Wu Xianghong: Paranormal in China, Skeptical Briefs vol 5.1, mars 1995 [min översättning]

Jag får inte riktigt ihop uppgifterna ovan med Wikipedia-artikeln nedan; kastades Wang i fängelse före 1995, och/eller 1998?

Men utan att veta mycket mer om Hongchengs magiska droppar än det som står där så antar jag att det inte var ett fall av ärlig själv-förvillelse utan ett skrupulöst, oblygt försök att tillskansa sig ära, berömmelse och i synnerhet pengar (enligt uppgift 300 miljoner rimbi, vilket är ännu något mer i kronor!) —  men inte från allmänheten utan från statliga institutioner. Vi är väl mer vana vid den förra sorten än den senare; allmänheten tröttnar aldrig på att tro på och betala för utlovad magi av alla de slag, medan det offentliga är betydligt petigare när det gäller belägg, intyg och annat trist. Det närmaste jag kommer på är när uppfinnarjockar försöker att sälja sina fantastiska kreationer till köpstarka myndigheter; det finns en liten armé av sådana som väntar på att försvaret ska ta deras revolutionära uppfinningar i imponerat särskådande, för att bara nämna ett exempel. En grupp som kanske kan räknas är de som ägnar sig åt medvetet forskningsfusk.

Men få av de förmågor vi får nys om (eller inte) riskerar att dra på sig den kinesiska statens vrede. Det är talande att inte ens ett totalitärt system, vars fängelser vi inte skulle vilja tillbringa en halv minut i, avskräcker de mest hämningslösa charlatanerna.


Wikipedia: Hongcheng Magic Liquid

Jesus-gevär

Morality
We believe that America is great when its people are good. This goodness has been based on biblical standards throughout our history and we will strive to follow those morals.

- Trijicon.com: Mission Statement

Trijicon är en firma i Michigan som tillverkar vapenoptik. De har ett gott anseende i branschen och deras produkter används av såväl jägare som poliser och militärer lite varstans. En stor och viktig kund är den amerikanska krigsmakten. Samtidigt har denna ett inte oproblematiskt förhållande till religiösa yttringar.

Vad har det ena med det andra att göra? Ingenting, skulle man kunna tro. Men det var innan nyheten om "Jesus-gevären" släpptes: Att Trijicons sikten har bibelord inkodade.

Inte för att de är särskilt iögonenfallande ...

Sedan talade Jesus till dem och sade: "Jag är världens ljus. Den som följer mig skall inte vandra i mörker utan ha livets ljus."

- Johannes 8:12

På kikarsiktet ovan avslutas den finstilta produktbeteckningen med JN8:12, vilket utläses Johannes 8:12. Andra produkter har IS60:1 = Jesaja 60:1 = "Res dig, stråla i ljus! Ditt ljus är här, Herrens härlighet går upp över dig", PSA91:5 = Psaltaren 91:5 = "Du behöver inte frukta nattens fasor eller pilen som flyger om dagen" eller 2PE1:19 = andra Petrusbrevet 1:19 = "Nu kan vi ännu mer lita på profetorden. Dem bör ni låta lysa för er som en lampa i ett mörkt rum, tills dagen gryr och morgonstjärnan går upp i era hjärtan."

Att detta blev en nyhet berodde nu inte så mycket på att religiösa symboler ibland är kontroversiella och känsliga, även i USA. Det berodde främst på att siktena användes i Afghanistan och Irak i vad många ser som ett modernt korståg. Att då bära vapen med aldrig så diskret kristen symbolik kunde uppfattas som allt från oförsiktigt till en ren provokation. Som så ofta förekom en hel del kränkt by proxy o.dyl., men med tanke på läget i mellanöstern så kunde överkänslighet vara motiverad.

Så småningom tog Trijicon, inte utan protester, bort bibelkoderna från sikten som ska användas i krig. För övriga syften finns de kvar.

Does Trijicon inscribe biblical references on its consumer products? 

Yes, Trijicon places a small biblical reference on the products we sell. It is a tradition started by our founder and we continue it as a reflection of our company values. Although Trijicon has now offered to remove these references for military issued products, we will continue to inscribe our consumer products with biblical references.

- Trijicon.com: General FAQ

U.S. Military Weapons Inscribed With Secret 'Jesus' Bible Codes, ABC News 18 januari 2010
Wikipedia: Trijicon biblical verses controversy

Paintball dans la belle époque

Paintball uppfanns på 1980-talet. För den som inte känner till sporten så skjuter man på varann med färgkulor, enkelt uttryckt. Vad som är mindre känt är att man utövade något liknande för över hundra år sedan. Idén kom från Frankrike: Man använde vaxkulor för att träffa vänner.

"En av de märkligare tävlingarna under de olympiska spelen är dueller med vaxkulor. Kombatanterna är lika väl skyddade som tyska student-duellanter [denna liknelse får utredas], och till och med revolvern [om det nu är en revolver] har en ordentlig skyddsplåt. Hjälmen har ett glasfönster." – Texten till bilden från de olympiska sommarspelen i London 1908. Duellerna ingick dock (tyvärr) inte i de officiella tävlingarna utan var ett sidoarrangemang. Det delades därför inte ut några medaljer.

Jag vet inte hur länge folk tyckte att vaxdueller var roligt. Även i belägget från USA 1912 är det som synes frågan om en uppvisning, inte en tävling.

Så här kunde vapnen och ammunitionen se ut. Notera att man inte laddade med krut utan bara tändhattar, som tydligen gav tillräcklig kraft.

Idag kallas skjuttygen för övrigt markörer. Jag har förstått att många av dagens utövare ogillar de oundvikliga militära associationerna och därför undviker såväl krigiska termer som kamouflagemönstrade kläder, militäraktiga kängor och så vidare.

Wikipedia: Wax bullets

Bild 1 och 4 hittade jag i Cyriaque Lamars fina artikel In 1909, you could fake-murder your friends in a wax bullet duel, Gizmodo.com 18 juli 2012.

Slutligen ett tipstack till Joakim E som tipsade om denna fina gamla sport i bloggposten Skolskjutning (vari det ordets äldre och långt mycket trevligare historia utreddes).

Mackenzie King

Mackenzie King var Kanadas premiärminister i omgångar under sammanlagt 22 år, inklusive hela andra världskriget. Han förefaller att ha varit en genomgrå eminens; en synnerligen begåvad politiker helt utan karisma, utan behov av att vara populär hos folk (så länge de röstade på honom) eller ens medarbetare.

Det var åtminstone vad folk visste ... Det var först efter hans död 1950 som allmänheten bland mycket, mycket annat fick reda på att Kings största intresse var att tala med de döda.

... King, who followed hardheaded political principles to achieve his ends, was an ardent spiritist who used mediums, the Ouija board and  crystal ball for guidance in his private life.

- "Statesman's other side", Life 23 mars 1953

Den främsta källan till kunskap om Kings privata förehavanden var hans utförliga dagbok, som han började med 1893 och höll på med livet ut. Där kan man läsa att hans första möte med det övernaturliga var hos en spåkäring i Toronto:

She had told him "some strange truths." (Diary, May 2, 1896) She correctly predicted that he would be going to Chicago in the fall. She told him that he liked intellectual girls and had thought of entering the ministry. She also predicted that he would live to be old and would be successful.

Men det verkar ändå inte ha gett någon mersmak. Han fann 1902 en bok om liv efter döden "blasfemisk"; som övertygad presbyterian stod han inte ut med andra beskrivningar av sådana ting.

Men sedan fyra familjemedlemmar avlidit under loppet av några år fann han stor tröst i tanken på att åter få träffa dem. Detta var åren efter första världskriget då spiritismens aktier steg lite varstans i västvärlden, driven av de otaliga som rövats bort av kriget eller spanska sjukan.

Under hans hemliga ockulta karriär kom King att konversera med bland många andra sin mor, farfar och gamla hundar, med Teddy Roosevelt och Leonardo da Vinci. "Samtalen" kunde föras medelst standardmetoder som medier, automatisk skrift, ouijabräden eller så kallade dansande bord (där budskapet "knackas" fram). Fast det som sticker ut får sådana seanser att kännas tama och fantasilösa. Vad sägs om en man som tolkar raklöddrets formationer som budskap från högre makter? Eller den kuriösa episod där han plötsligt och oförklarligt blir betuttad i ett fönster i ett rivningshus. Han stannar chauffören, köper fönstret och tar hem det. Sedan han konsulterat sin döda mor placerar han fyndet på en kulle i närheten som tydligen var en lämplig plats.

En kristallkula ville King gärna ha, men tyckte sig inte riktigt ha råd. (En snabbtitt på dagens svenska marknad ger priser i stil med 1000:- för en 15 cm kula.) En förmögen herre som fick höra detta tog då fram plånboken. Här är kulan, som King hade framför ett porträtt av hans mor. Ralph Cranes foto ur ovan citerade Life.

En historiker som skrivit en biografi över King ansåg att han dels inte lät sina paranormala intressen påverka hans politiska beslut, dels övergav allt vad spökerier heter under andra världskriget. Det låter mer förhoppningsfullt än troligt.


The weirdo PM who showed the way, The Globe and Mail, 8 november 2011
Behind the Diary, Library and Archives Canada
Wikipedia: William Lyon Mackenzie King

Lördagsfråga 409: 23 april

1. Paulette Goddard blir rakad av Chaplins något distraherade barberare i Diktatorn (1940).
2. Rysslands president Boris Jeltsin var ibland för "trött" för att uppfylla sina plikter. Här är det en irländsk mottagningskommitté som får vänta förgäves.
3. Klassiskt intro till Doctor Who med den förste doktorn, spelad av William Hartnell.
4. Detalj ur den mest klassiska tefats-bilden av dem alla. George Adamski, såklart.

Pölsa Dum insåg strax att fler än den store barden avlidit den 23 april, som till exempel ovanstående kändisar.

The Fighting Temeraire tugged in the wrong direction

On April 22, 2016 the Bank of England announced the next £20 banknote, to be issued in 2020. It will carry the portrait of artist William Turner and his probably most famous painting, The Fighting Temeraire tugged to her last berth to be broken up (1838).

Among some other artistic liberties Turner took, the perhaps most interesting one is the sun. Facing the sunset means we're looking westwards, with the approaching ships going down the Thames; but Temeraire was towed up the Thames to be broken up.

HMS Temeraire (Fr. "reckless") served, among other places, at the Battle of Trafalgar in 1805, in the Baltic in 1809 and at Cadiz 1810. When one of the last ships from Trafalgar, that had fought Spain, Denmark and France, was tugged to be broken up (by one of those modern steam ships no less) it symbolized the end of an era that is reflected by the setting sun. The painting couldn't have been painted in any other way.

Lördagsfråga 409

Drake-fejk

Sir Francis Drake förde befäl på det som skulle bli den andra världsomseglingen någonsin. Sommaren 1579 lade man till vid en strand i Kalifornien och stannade en dryg månad. Platsen var, och detta är man tämligen tvärsäkra på, en vik norr om San Francisco, som också fått heta Drakes Bay. Bland annat har man där hittat porslinsfragment som härrör från expeditionen. Dåtidens resenärer lämnade ju annars inte många påfallande eller varaktiga spår.

Ett varaktigt och långt intressantare spår utgjordes av en mässingsplåt som man kunde läsa om i skeppsprästen Fletchers beskrivning av den stora färden. Plåten försågs med drottning Elizabeths porträtt i form av ett ditsatt mynt, man ristade in Drakes namn och ankomstdagen, och inte minst konstaterandet att området hädanefter var brittiskt (vilket var det första brittiska anspråket på kontinenten). Och så spikade man upp den på en påle innan man seglade iväg.

Sekler gick. Kontinenten koloniserades och började spela roll. Plåten var grundligt förlorad i tidens virvlar. I fackkretsar kände man till den via beskrivningen, och många funderade på om den kunde finnas kvar någonstans.

Och så en dag ...

One of the world's long-lost historical treasures apparently has been found!

- Herbert E. Bolton (1937)

Om Boltons artikel inleds på ett i akademiska sammanhang ovanligt sätt så kan det bero på att den började som ett tal, hållet på Sir Francis Drake Hotel minsann i San Francisco den 6 april 1937. Det kan också bero på att Bolton verkligen var mycket, mycket glad över fyndet. Han var distinguished professor i historia (hur nu den titeln översätts) och hade i åratal efterlyst plåten. När så en ung man ringde och berättade om ett fynd han gjort några månader tidigare var det inte konstigt att Bolton omedelbart insåg vad det rörde sig om. Och så står han några månader senare och visar upp superduperfyndet för imponerade och avundsjuka kolleger.

Here it is! Recovered at last after a lapse of 357 years! Behold, Drake's plate — the plate of brasse! California's choicest archaeological treasure!

Helt godtrogen var professorn dock inte:

Either the plate is a clever fraud, perpetrated by someone who carefully studied Fletchers words; or, if it is genuine, as I fully believe, Fletcher made a remarkably accurate record of what it was like and what the inscription said. Between the relic and the eye-witness record there is a spectacular and convincing harmony which no fraud would be likely to attain.

Ett problem hade uppstått i samband med att Bolton fick tag på plåten. Han hade utlovat upphittaren $2500 för det osynade fyndet. När denne ändå dröjde med leveransen ökade Bolton och Allen L. Chickering, ordförande för California Historical Society, insatsen till $3500; det motsvarade en årslön för en läkare. När de för första gången fick se plåten hade de redan investerat såväl pengar som sina egna namn, liksom universitetet och det historiska sällskapet; i praktiken hade de redan gett sina och organisationernas tungt vägande ord på att den var äkta. Det bådade inte gott för den utförliga, neutrala kontroll av äktheten som sedan borde ha gjorts.

Den första kontroll som faktiskt gjordes bestod främst i att Bolton jämförde plåten med Fletchers beskrivning. Han fann att den stämde överens till punkt och pricka. Vidare var den enkelt gjord vilket också talade för dess äkthet. Ett "bevis" som nästan är betagande är fyndplatsen: Plåten hittades inte vid Drakes Bay utan längre sydost, intill själva San Francisco-bukten. Det talade för att den var äkta, menade Bolton, för en förfalskare skulle ju givetvis placera sitt verk vid Drakes Bay där praktiskt taget alla var överens om att Drake slagit läger. När det senare visade sig att plåten först hittats vid Drakes Bay, men att den upphittaren senare slängt iväg den (och därmed gått miste om läkarlönen), så talade det också för äktheten, eftersom plåten hittats vid den plats där praktiskt taget alla var överens om att Drake slagit läger.

Givetvis ifrågasattes fyndet. En som utmärker sig var Reginald B. Haselden, expert på manuskript från perioden. Han ställde en lång rad frågor som inte besvarats i de beskrivningar som dittills publicerats, men som måste besvaras om man skulle kunna bedöma äktheten. Han ställde frågor om metallen (1500-talskvalité eller senare? uthamrad eller valsad?), bokstäverna (användes de formerna på den tiden i motsvarande sammanhang?), orden (stavningar, böjningar, ordval ...) datumet (skrev man "June 17 1579" på den tiden?), med mera.

Kritiken var besvärande. På universitetet bestämde man sig för att underkasta plåten en naturvetenskaplig och därmed odiskutabel äkthetskontroll i form av en metallurgisk undersökning. En kommitté sattes ihop för att se till att detta gjordes. Kommittén bestod av Bolton, Chickering och två personer till. Även om minst hälften av dem var grovt jäviga så borde väl inte det påverka den metallurg som de utsåg att göra själva jobbet? Men det gjorde det. Dr Colin Fink på Columbia University i New York fick en beställning som inleddes med prisande av plåtens historiska värde. Alla hans frågor besvarades av den entusiastiske och övertygade Bolton. De tester som Fink sedan utförde var begränsade, även med tidens teknik, och kom fram till det önskade resultatet. Nu hade det bevisats: Plåten var verkligen Drakes berömda plåt från 1579.

While skeptics have questioned the genuineness of the plate of brass, they have not altered the facts establishing the plate's authenticity as shown by the investigations of such scholars as Allen Chickering, Professor Herbert E. Bolton, and Drs. Fink and Polushkin.

- Robert F. Heizer, Elizabethan California (1974)

Men som jag antytt flera gånger i denna bloggpost, för att inte tala om dess rubricering, så var plåten inte äkta. Vad som utmärker detta fall var att de som kände till sanningen inte bara var uppburna historiker, utan även goda vänner eller allra minst bekanta med Bolton.

Akademikern Bolton var medlem i E Clampus Vitus, ett "uråldrigt brödraskap" eller åtminstone akademiskt sällskap som samlade många historiker av rang. Man ägnade sig åt lärda men framför allt muntra sammankomster och inte så få practical jokes. ECV finns än idag och förefaller att vara ett mycket trevligt sällskap.

När turen hade kommit till att skoja med Bolton var skämtets utformning given; så som han hade tjatat om den där plåten ... Man skaffade en mässingsplåt från en skrot, högg in texten utifrån Fletchers beskrivning, och fejkade sedan lite patina medelst svärtande över eld, gnidande med jord och hamrande. Sedan lades den ut vid Drakes Bay ... Och så väntade man.

Tanken var naturligtvis att plåten så småningom skulle hamna hos Bolton, som naturligtvis skulle göra en affär av den, för att sedan avslöjas av sina bröder. Allmän munterhet utbryter, Bolton bjuder på nästa runda, den stilen. — Vad man inte förväntat sig var att han skulle göra så stor affär av den så snabbt som han gjorde. När han satt såväl sitt som kollegers namn i pant, vilket på sätt och vis vägde ännu tyngre än den avsevärda penningsumma som lagts ut, så var det redan för sent att avslöja skämtet. Det skulle ha blivit en obekväm stämning, så att säga. Vad skulle man göra nu?

Under åren som följde gjorde de ofrivilliga konspiratörerna flera försök att avslöja plåten utan att någon skulle tappa ansiktet fullständigt. Man spred rykten, gav antydningar och mer eller mindre uppenbara tips på hur plåten skulle avslöjas.

Som i den lilla boken Ye Preposterous Booke of Brasse som gavs ut redan 1937, innan plåten gick till metallurgen Fink. Den kan läsas som en typisk studentikos skämtskrift, som utifrån ett aktuellt tema gör sig så lustig som den kan. Men den kan också läsas som en förtäckt beskrivning av plåtens verkliga ursprung, med en rad tips på hur den skulle kunna avslöjas. Ett sådant finns redan på titelsidan: På bilden ser vi hövding Hi-Oh av miwok-stammen (som Drake träffade) med plåten hängande om halsen. På den skymtar de tre ljusa bokstäverna E C V. De clampers som tillverkat plåten hade lämnat brödraskapets initialer på plåtens baksida, målade med fluorescerande färg.

*

1974 gav professor Samuel E. Morison ut en bok om de första europeerna som utforskade den nya världen. Boken var skriven för vanliga läsare och blev mycket populär. Den innehöll åtminstone en passage som var nog så intressant även för hans lärda kolleger. Morison hade studerat Haseldens (opublicerade) korrespondens med flera experter angående plåtens äkthet, och liksom han kommit fram till att den var en förfalskning. När samtidigt 400-årsjubileet av Drakes visit närmade sig så blev det plötsligt högaktuellt att göra en ordentlig analys av plåten. Man hade inte bara betydligt bättre mätteknik än på 1930-talet, utan framför allt var 1937 års apologeter med Bolton i spetsen borta. Nu fanns det inte längre några personer på "rätt" positioner som såg till att undersökningar kom fram till "rätt" resultat. Plåten underkastades en bred tvärvetenskaplig undersökning där en rad experter av olika slag inkallades. Fyrtio år efter Boltons tal kungjordes resultatet: Plåten var gjord på 1900-talet. Man hittade även spår av fluorescerande färg på baksidan.

Hela historien, så långt den varit möjlig att kartlägga, rullades inte upp förrän 2002. Då publicerade fyra lärda herrar från trakten artikeln "Who made Drake's plate of brass (Hint: It wasn't Francis Drake)" i tidsskriften California History. Den ges ut av California Historical Society i samarbete med University of California, som därmed får anses ha gottgjort för sina tidigare representanters misstag.

Källor & lästips:

• Edward Von der Porten, Raymond Aker, Robert W. Allen och James M. Spitze: "Who made Drake's plate of brass (Hint: It wasn't Francis Drake)", California History vol. 81 (2002), nr 2
• Herbert E. Bolton, "Francis Drake's Plate of Brass", California Historical Society Quarterly vol. 16, nr. 1
• Wikipedia: Drake's Plate of Brass

Pannkakor och plättar

Vad har vi här? Plättar-pannkaka-pannkaka, eller plättar-plätt-pannkaka?

Jag gissar att de flesta svenskar aldrig hört talas om denna ordstrid. Utan att ha grävt så är jag ovetenskapligt säker på att de flesta av oss definierar plättar och pannkakor så här: Plättar är klart mindre än pannkakor, måtten är naturligtvis inte exakta men en plättlagg av den vanligaste modellen, som den på bilden, ger sju plättar på ungefär samma eller något större yta än en ensam pannkaka. Ugnspannkakan kallas visserligen pannkaka men är så annorlunda att den på något sätt står utanför.

Om du inte håller med så är du förmodligen från Norrbotten, Västerbotten eller Finland (som är ett oerhört intressant och märkvärdigt ofta bortglömt område när man ska studera svenska språket). För där är det många som håller sig med plättar-plätt-pannkaka-definitionen.

Plättar tillagas i stekpannor. Det finns både stora och små plättar. Stora plättar tillagas i en vanlig stekpanna och små plättar tillagas i en speciell stekpanna.

- Marie Eriksson, Luleå i kommentarsfält på pannkakor.se: Pannkakor eller plättar?

I radions mesta språkprogram diskuterade Anna Lena Ringarp och Lars-Gunnar Andersson frågan sedan en pitebo, som kommit ihop sig med umebor, ställt frågan: Plättar, pannkakor och andra språkfrågor, Språket i P1 12 februari 2013. Lars-Gunnar noterade att många reaktioner kommit från Skåne och Småland, där man tydligen också stöter på skilda definitioner då och då.

Särskilt intressant är att gränserna inte verkar vara skarpa någonstans. Det känns lika udda som roligt; även i vår moderna uppkopplade tid, där rikssvenskan slagit igenom mest överallt, kan vi vara oense om så enkla och vardagliga ord som plättar och pannkakor.

Det kan noteras att den stora ordboken håller sig med "storstadsdefinitionen" (som  Lars-Gunnar kallade den), utan att ens nämna plättar-plätt-varianten; ifall inte "stora plättar" på slutet är en antydan.

PLÄTT: maträtt brukad liten tunn, mjuk, skivformig (oftast rund) kaka av ägg, mjöl, mjölk m. m., som gräddas i en stekpanna (numera vanl. en plättlagg), liten tunn (oftast rund) pannkaka

PANNKAKA: ett slags jämförelsevis tunn och stor, platt kaka (beredd av en smet, vanligtvis innehållande mjölk, ägg o. mjöl m. m., samt) gräddad i (en låg o. vid) panna; särsk. dels om dylika kakor av delvis tämligen lös konsistens som gräddas i ugn o. skäras upp i bitar, då de serveras (ugnspannkaka), dels om ett slags stora plättar (tunnpannkaka)

Sabatier och andra knivar

Knivtillverkning i Thiers

– Man kan känna med bara handen att det skiljer ganska mycket i skärpa mellan knivarna. Porsche och Mac är jättevassa medan Sabatier och Ikea är klart slöare, säger Magnus Palm, testledare på SP.

- Lyxkniv tappar skärpan snabbt, Testfakta 11 mars 2011

Även den som inte är allra mest hemma i köket kan ha hört talas om Sabatierknivar. Då kan det komma som en överraskning att Sabatier inte är en tillverkare eller ens ett varumärke.

Sabatierknivar är kända för sin kvalitet och sin långa historia. Många kanske tror att Sabatier är en enda tillverkare men faktum är att det egentligen handlar om flera olika knivtillverkare från den lilla orten Thiers i Frankrike. Där var det två olika familjer med samma namn, Sabatier, som startade två olika knivfabriker. Efter det har flera olika Sabatiertillverkare uppkommit.

- Bagaren och Kocken om märket Sabatier Trompette

Det var i början av 1800-talet som familjerna Sabatier från Moutier respektive Bellevue, delar av den lilla (11 000 invånare 2013) orten Thiers, Puy-de-Dôme, drog igång sina verksamheter; vem som var allra först har det bråkats om. Tydligen var båda såpass duktiga att deras varor utmärkte sig i den gamla knivstaden, och gav namnet Sabatier ett gott rykte. Det bevisas om inte annat av att namnet började användas av en mängd konkurrenter, såväl i Thiers som utanför. Det var inga problem på den tiden, utan den som ville sälja sina varor under ett namn var som regel fri att göra det.

Idag skulle ju sådant inte gå för sig. Men när man började lagstifta om varumärkesskydd och slikt så hade en rad Sabatier-märken redan använts under lång tid. Dem kunde man inte upphäva, utan namnet Sabatier förblev fritt att nyttjas av vem som känner för det. Ett till intet förpliktigande namn som förknippas med kvalité tigger naturligtvis om att bli utnyttjat. Märkligt nog har namnet inte urvattnats helt utan bärs fortfarande med stolthet av många knivmakare, i synnerhet i Thiers.

Hos världens billighetsvaruhus alibaba.com gav en slagning på sabatier som väntat ytterst blandade fynd.

Dragnaglar och andra spikar

Ordet nagel är mycket gammalt, och betydelsen fingernagel verkar vara den ursprungliga (logiskt nog då ju kroppsdelar är oss närmast, bokstavligt talat). En annan betydelse, som det haft fram tills alldeles nyss (relativt sett) i svenskan, är spik: jämför begrepp som fastnagla = fastspikad, eller något av de många språk där ordet fortfarande har båda betydelserna, som engelska nail eller tyska Nagel. En dragnagel eller dragspik var och är en större spik.

På 1870-talet finns belägg för dragnaglar som är supar. Förekomster av citationstecken och ”s.k.” indikerar att skribenterna ansåg att orden var slangbetonade eller liknande. De kan naturligtvis ändå ha varit etablerade och allmänt förstådda. Dessutom framgår det märkvärdigt ofta av sammanhanget att man talar om sprit när man talar om sprit.

... Just som de woro som bäst i farten med att taga sig en ”dragnagel,” kom hustru Jonson och tog buteljen ifrån dem.

- Tidningen Kalmar (1874)

Vad har då spik, vare sig det är en stor dragnagel eller en liten nubbe, att göra med sprit? Ett förslag är att det syftar till talesättet ”spik i kistan”. Det som idag väl endast används om den "sista spiken i kistan” avsåg tidigare något som bidrog till döden.

Om det slagit en och annan nubb i min likkista? I det fallet var Geijerska recensionen en dragspik.

- Atterbom (1838)

En dragnagel var inte bara en större spik, utan hade även det tacksamma ordet drag- i sig: gissningsvis syftas på en spik som man blev dragen av.

En annan spik är spiken i "spik nykter", spiksäker och det ursprungliga spikrak: ”spik” som förstärkning.

Lördagsfråga 408: Trafalgar Square

1. -
2. En ung blivande Georg IV av Storbritannien.
3. General Sir Charles James Napier. Mest känd för ett fint men oriktigt tillskrivet citat. Sedan hans trupper erövrat provinsen Sindh ska han ha skickat ett telegram med det enda ordet Peccavi, latin för "jag har syndat", "I have sinned/Sindh". Tyvärr är historien påhittad.
4. Major General Sir Henry Havelock gjorde också insatser i Indien. Hans sista seger ledde till en ström av utmärkelser varav flera anlände efter att han avlidit i dysenteri.

De tre herrarna står alla statyer kring Trafalgar Square (annars mest känd för Nelson i mitten). De restes i början av 1840-talet då torget byggdes om rejält. Sockeln i det nordvästra hörnet fick inte någon staty vid det tillfället pga pengar, och när man lite längre fram började få råd så kunde man inte bestämma sig för vem som skulle få den äran. Det gick snabbt troll i frågan och "den fjärde sockeln" fick aldrig någon staty.

Efter mycket långt om länge löste man det hela på ett mycket bättre sätt än ännu en gubbe i brons: Sockeln får ett nytt konstverk då och då. Som ett offentligt galleri, mycket litet men med bästa läge. (Ingen av konstnärerna vars verk visas här är svensk så BUS går inte miste om något.)

Wikipedia: Fourth Plinth, Trafalgar Square

Vad skulle jag säga ... Jo, Pölsa Dum prickade in the fourth plinth på betydligt kortare tid än 150 år.

Krigsdagbok från slutstriden i Berlin

I bloggposten I slutet av kriget nämnde jag Kanonier Joachim Martin, som 16 år gammal deltog i slutstriden om Berlin. Hans berättelse finns att höra på podden Fronten (Veteraner berättar - Slutstriden i Berlin 1945, första delen av 6). Jag nämnde också hans lilla almanacka. I den klottrade han ner några anteckningar om vad som hände samtidigt som det hela pågick.

Här är anteckningarna från krigets sista veckor, tolkade och tydda av Joachim.

21 april
Första insats mot ryskt djupflyg [Tiefflieg, lågflygande spaningsflyg]
Första ryska artilleribeskjutningen

23 april
Första artilleriträffen på tornet [ledningstornet där Joachim var] och eld från skarpskyttar [prickskyttar]
Sista djupflygsangreppen 5 nedskjutna

24-26 april
Beskjutning från tornet mot skarpskyttar osv [som flyg och andra mål]
Infanteriinsatser [där soldaterna i tornet begav sig ut för att kriga på marken]

27-28 april
Insatser i gatu- och husstrid

29 april
Gatu- och husstrid

30 april
Begravd efter fullträff

1 maj
Friedrichshain-tornet blir utrymt
Vi bryter igenom med riktning mot Schönhauser Allée. Det bryter samman. [sedan de upptäckts och angripits med Stalinorglar]

2 maj
I fångenskap nära Schultheiss-bryggeriet

Berlin 1945. I förgrunden Brandenburger Tor framför Unter den Linden. Friedrichshain ligger några km bort i bildens vänstra del. Kyrktorn var populära tillhåll för prickskyttar, de man skymtar i bilden var några av de som Joachim och hans kamrater fick ägna en del uppmärksamhet åt.

Händelsen den 30 april "Begravd [Verschutten] efter fullträff" bestod i att Joachim befann sig intill en mur då det slog ner en granat på andra sidan. Muren kollapsade och begravde Joachim. Han blev genast framgrävd och klarade sig med blotta förskräckelsen.

Vad utrymningen den 1 maj beträffar påpekar Joachim med emfas att den gick lugnt och ordnat till. Tydligen har det förekommit påståenden som går ut på någonting annat.

Schultheiss Bräuerei är en fin byggnad från 1800-talet som överlevde såväl världskriget som DDR-epoken. (Alla dessa händelser utspelades i vad som skulle bli den sovjetiska sektorn.) Den är sedan länge ett kulturcentrum kallat Kulturbräuerei.

Från en sovjetisk karta som visar läget de sista dagarna. Pilen går från "Park Friedrichshain", där de två stora luftvärnstornen låg, till bryggeriet.

Lördagsfråga 408

440 Hz-konspirationen

Vatten utsatt för olika toner. Det enda som är glasklart är att den som ser bildparet förväntas inse att A432 är grejen, A440 skit.

Vad är ett A? Inte bokstaven utan tonen? Idag är ettstrukna A standardiserad till 440 Hz, A440 som det betecknas. Men vi pratar inte fysik utan musik, och folk har i olika tider, på olika platser och efter olika smak använt värden som varierat en hel del. (Örat är tydligen mycket mer känsligt för skillnaderna mellan toner än de exakta frekvenserna; det går inte att variera förhållandet mellan oktaver eller ackord särskilt mycket innan det låter skrutt.) Eftersom A är utgångspunkten när man stämmer instrument så innebär även en liten justering av värdet att man får stämma om hela instrumentet, liksom alla andra instrument som det ska användas tillsammans med. Det innebär att när vi lyssnar på ett klassiskt stycke idag så behöver vi inte höra samma musik som publiken för 200, 300 eller 400 år sedan hörde. Det påverkar naturligtvis även sången. Eftersom den musikaliska smaken gått mot högre och högre toner så behöver exempelvis en sopran idag klara av betydligt högre register än hennes tidigare kolleger för att sjunga samma sång.

Man hade satt andra standarder tidigare som följdes i olika grad men från 1920-talet blev A440 allt vanligare. Internationella standardorganisationen ISO lade 1955 fram standarden ISO 16 enligt vilken A skulle vara på 440 Hz. Det är förvisso ingen lag eller så, och många använder andra värden för att de känner för det.

Och så finns det de som ser en långt djupare innebörd i det hela ...

Enligt de tänkare som yrat fram denna ovanligt bisarra konspirationsteori är A440 fel. Den är "disharmonisk" och "obalanserad", jämfört med en tänkt fundamental mänsklig eller rentav universell frekvens som ska vara den "rätta" (A432 är det vanligaste alternativet). Att lyssna på musik stämd med A440 gör oss, enligt konspirationsteorin, i längden stressade och aggressiva. Eftersom musik finns överallt så är A440 ett sofistikerat sätt att jävlas med hela mänskligheten och kontrollera oss.

Om nazisterna är inblandade? Klart att nazisterna är inblandade.

Efter att många länder inkl. Frankrike (från 1859) och Sverige (från 1873) fram till Andra världskriget hållit fast vid en kompromissnivå på 435 Hz, var den nazisternas kulturminister Göbbels som drog upp stämningen till 440 Hz för tyska institutioner. På uppmaning av Berlinradion hölls ISO-konferensen London 1939 och lade fast 440 Hz emot många andra länders ställningstaganden. Det är således helt klart att nazisterna stödde den högre stämningen.

 - LaRoucherörelsen i Sverige EAP: SvD stöder musikens omstämning till A432 med förtal av EAP, 23 mars 2013 (Europeiska Arbetarpartiet EAP är en ökänd sekt med ärketoken Lyndon LaRouche som guru)


RationalWiki: A440
Wikipedia: A440

Följetong

Man hör på ordet att det kommer från franskan. Där är feuilleton diminutiv för feuillet, blad = ett litet blad. Vad har då ett sådant med våra uppdelade berättelser att göra?

Begreppet feuilleton såg dagens ljus någon gång år 1800 i Journal des débats et des décrets, en tidning som mest ägnades åt politiska diskussioner. Följetongen utgjorde ett tillägg eller bilaga med teaterprogram och annat lättare innehåll. Belägget ovan är förresten från den 24 germinal år 8, revolutionskalenderns beteckning för det som i (de flesta) andra länder kallades 14 april 1800.

Senare övergick följetongen, såväl materialet som beteckningen, till att ingå i det ordinarie materialet. Där hade ett vågrätt streck redan tidigare använts för att ange gränsen mellan vanligt material ovanför och lite mer lärt och litterärt nedanför. Det är förresten ett sådant streck som lever kvar i Svenska Dagbladets stående inslag ”Under strecket” – innan den blev helsida var den verkligen placerad under ett bokstavligt streck.

Så småningom delades de berättande texterna upp över numren så att läsare som fastnat för en historia fick köpa nästa tidning för att se hur det skulle gå. Jag vet inte om denna uppfinning, som inom publicismen väl rankas ungefär lika högt som hjulet eller pilbågen, allra först gjordes på grund av att texterna blivit väl långa eller med marknaden i tankarna. Att dela upp en berättelse i delar för att hålla intresset uppe är förvisso en urgammal teknik, som knappast var en nyhet ens på Scheherazades tid. Man kom hur som helst mycket snabbt underfund med den försäljningsmässiga poängen, och det dröjde inte länge innan de fanns överallt. Många av de största verken (även bokstavligt talat, de kunde bli riktigt långa på det här sättet) av exempelvis Dickens, Alexandre Dumas d.ä. och Balzac skrevs och publicerades efterhand i tidningar.

Beteckningen feuilleton hängde med i franskan, där det preciserades till feuilleton-roman, ”roman-följetong” för att precisera innehållet; feuilleton används fortfarande om bland annat siduppdelningen à la ”under strecket”. I svenskan fick vi det direktinlånade följetong.

Semir och de bosniska stenkloten

Ibland har även slaskmurvlarna lite mer otur än vanligt. Som när Aftonbladet rewritade (= gav en kopierad text en lätt justering så den inte ser uppenbart kopierad ut) en artikel från Telegraph.

This round rock could be the oldest stone sphere made by human hands, says Bosnian archaeologist Semir Osmanagic. [...] According to his fellow researcher Dr. Sam Osmanagich, the region used to have many more of the spheres well into the 20th century. Many were apparently destroyed in the 1970s due to rumours there was gold hidden in the middle of them.

- Mysterious giant sphere unearthed in forest divides opinion, The Telegraph, 11 april 2016

Felet ovan kopierades i Aftonbladet. För Semir Osmanagić och Sam Osmanagich är samma person; han amerikaniserade sitt namn en smula när han flyttade till USA.

Osmanagić tituleras "arkeolog" i Telegraph och händelsevis även i Aftonbladet. I den senare klargör man att han inte har "någon formell arkeologisk utbildning". Jag vet inte om arkeolog är en skyddad titel i stil med läkare eller polis, men att S. O. saknar formell arkeologisk utbildning är en petitess jämfört med att han är komplett vrickad. Han är vår tids von Däniken (alla känner väl till den gamle token?), men mer förtjust i att gräva själv och med en del ännu flummigare idéer (jomen). Här är ett kort utdrag om hur S. O. inledde sin karriär som professionell knasboll:

Som en modern Indiana Jones (hatten är alltid med) åkte han runt till Anderna, Kina, Egypten med flera ställen, men framför allt till mayaindianernas land på Yucatánhalvön. Resultatet blev två böcker, Alternativna povijest (2003) och The World of the Maya (2005). Båda finns även på nätet (www.alternativnahistorija.com). 

När man botaniserar bland de många och långa texterna finner man en rik, mångfasetterad och obeskrivligt förvirrad världsuppfattning. Här beskrivs Atlantis, Mu och Lemurien, gigantiska undervattensstäder, mystiska jättepyramider i Kina som uppfördes av utomjordingar som i vissa fall finns begravda inuti dem, mystiska pyramider i Peru, mystiska pyramider mest överallt, Påsköns mysterier, utanför-kroppen-upplevelser, sädescirklar, Nostradamus, mordet på Kennedy, civilisationens uppkomst (inte den vanliga censurerade versionen utan den ofiltrerade sanningen), det kraschade tefatet i Roswell, vad som egentligen hände med ”förolyckade” Mars-sonder, den underjordiska bas i Antarktis dit Hitler flydde, projektet Stargate , flygplatsen i Denver med alla dess frimurarsymboler ...

Och så har vi den stora konspirationen. Den som går ut på att världen egentligen styrs av frimurarna, Illuminati, Bilderberg, Skull & Bones och Malteserorden med flera. Några sanna makthavare som nämns vid namn är Henry Kissinger och familjer som Rothschild och Rockefeller.

- Peter Olausson, Blindspår (Leopard 2012)

Eliten har kunskaperna och pengarna. De flesta hålls okunniga genom att förvägras tillgång till hemliga kunskaper och makten. Äkta demokrati ("folkstyre") får vänta ännu ett tag. Tills dess, låt oss ta en titt bakom kulisserna och träffa några av de som styr vår planet.

- Semir Osmanagić, Alternativna Historija III: Piramida moci na Planeti ("Planetens maktpyramid")

Vad har då den tidning att säga om en person som de inte ens vet vad han heter?

Redan 2005 skapade den bosniske arkeologen Semir Osmanagic rubriker, när han hävdade att ett kluster av kullar i utkanten av Visoko nära Sarajevo i själva verket utgjorde platsen för antika pyramider kopplade till underjordiska tunnlar [...] Åsikterna går dock isär påståendena om pyramider [detta är vad AB faktiskt skriver] har väckt starka reaktioner bland professionella arkeologer.

- Mystiskt stenklot sägs vara bevis för förlorad civilisation, Aftonbladet 11 april 2016

"Pyramiderna" är inte byggnadsverk utan berg. Om detta har många skrivit, några av dem citeras på bloggposten Den galne bosniern på Linnéuniversitetet (jomen, han blev ditbjuden, på riktigt!).

Nu är Osmanagic – som kallats "Bosniens Indiana Jones" efter den fiktive arkeologen med samma namn ["med samma namn"..? detta är vad AB faktiskt skriver] – tillbaka med ett nytt påstående. Nyligen hittades nämligen ett stenklot i skogen utanför staden Zavidovići i mellersta Bosnien.

- Ibid.

Jag vet inte hur nyupptäckt just detta klot verkligen är. Men trakten har länge varit känd för sina många och påfallande sfäriska stenklot.

De utgör rentav en turistattraktion: Centar Kamenih Kugli Bosne I Hercegovina, "Centrum för stenklot i Bosnien och Hercegovina", med hemsidan www.kamenekugle.com.

En poäng med centret är att skydda de fina kloten. Många av dem har förstörts eftersom man trodde att de innehöll guld. Det låter som vidskepelse av det gamla slaget, just en sådan sak som folk kunde få för sig på ingen annan grund än att stenarna ser ovanliga ut. Där är vi inte idag minsann! Idag får folk för sig att stenarna är kvarlevor av en utdöd civilisation på ingen annan grund än att de ser ovanliga ut.

Jo, en sak till: Stenkloten är naturliga. En geolog, med formell geologisk utbildning, citerad i Telegraph förmodar att kloten vid Zavidovići är så kallade konkretioner.

Wikipedia: Concretion

Människoolja

"Aye want dees filled wit' man oil."

With this the speaker, a rawboned, stolid looking Swede, handed a dirty, two ounce vial across the counter of a Division street [Chicago, Ill.] drug store to the clerk. Without saying a word or moving a muscle to indicate astonishment at this singular request the clerk took the vial and disappeared behind the prescription case. In a moment he reappeared, and, handing the vial back, remarked in an indifferent tone:

"Ninety cents."

- "Many odd remedies", från Chicago Tribune återgiven i Lincoln County Reader 14 maj 1896

Ormolja är ju vida känd än idag, om inte varan i sig (som många gånger verkligen var äkta ormolja, något som en del har tvivlat på) så åtminstone själva uttrycket, som symbol för kvack och lurendrejeri. Mindre känt är att en mängd andra oljor förekom, och det inte bara i USA. På ömse sidor Atlanten hände det att kunder frågade efter oljor på orm, skunk, hund, daggmask eller rentav människa (flera av varorna hade inte väckt uppmärksamhet några sekler tidigare). Och då sålde den tjänstvilliga personalen passande vanliga oljor och fetter, och det helt utan dåligt samvete eftersom de var fullt medvetna om att originalen var lika värdelösa som kopiorna.

Being asked to tell something about the traffic in the fat of human beings the clerk grinned.

"I gave the fellow two ounces of simple cerate and charged a fancy price to impress him with the genuineness of the 'man fat,'" said he. "I see no harm in the deception. The fellow has unbounded faith in the virtues of man oil, and he wouldn't be happy until he believed he had some. If I didn't sell him some, he would find a druggist who would. The simple cerate will do him just as good as man oil. We often have calls for remedies as absurd as this. We always fill them — out of the simple cerate bottle if it be an oil, or some other harmless drug if it be something else".

Hela artikeln från 1896, vari fler av den tidens kvack tas upp; de flesta skulle avgjort kunna krängas än idag. Kanske även "man oil"?

Faktoider: Konsten att sälja ormolja; Snake oil in the 1880s

Lördagsfråga 407: Faktoider

1. Den grekiska jagaren HS Leon arbetade tidigare i US Navy och hette då USS Eldridge. Har fått huvudrollen i skrönan om Philadelphia-experimentet, som skulle ha gått ut på att Eldridge gjorts osynlig.
2. Kameruns uppställning i fotbolls-VM 1990. En av de klassiska sportgrodorna verkar (tyvärr?) vara påhitt, nämligen att Arne Hegerfors under mästerskapet skulle ha sagt att det ser mörkt ut på Kameruns avbytarbänk.
3. Slottet Taymouth i skotska högländerna. Användes av någon anledning som illustration när kinesiska media 2009 lanserade den sanslösa skrönan om den norrländska kvinnostaden Shakebao.
4. I sydvästra Polen står denna stomme till ett vattentorn eller liknande. Den fick helt otippat en roll i skrönan om Die Glocke, "klockan", ett försök att tillskriva nazisterna ett ospecificerat men superdupermäktigt hemligt vapen som av någon anledning blivit populärt.

Denna den lättaste lördagsfrågan på jag vet inte när lyckades Christian hinna först till.

8 538 315 stupade i WWI

När jag först hörde talas om det ville jag inte tro det. Men uppgiften förekommer inte bara på nätet utan även här i självaste Nationalencyklopedin: I första världskriget dog prick 8 538 315 soldater.

Är det sant? Kanske det. Men det är fullständigt glasklart att vi aldrig någonsin kommer att få en så exakt uppgift.

Eftersom det udda talet är såpass vanligt så förutsätter jag att det summerats utifrån samma delmängder. Flera av dem är avrundade vilket dock inte innebär att de är särskilt mycket pålitligare. I synnerhet den ryska dras med mycket stora osäkerheter; vi kan vara tämligen säkra på att den utgör den tyngsta posten i den dystra räkenskapen, men att ens pricka rätt hundratusental låter sig helt enkelt inte göras eftersom den dokumentationen har så många och stora luckor. Och vad ska man säga om de icke avrundade siffrorna? Att skilja på döda och saknade är inte ens teoretiskt möjligt, inte heller att undvika dubbelräkningar (som när 1 dokumenterat stupad hittas som 1 namnlöst lik på slagfältet och därmed blir 2).

I det fria uppslagsverket på nätet hittar man en långt ärligare uppgift (här militära och civila summerade) i en artikel som enbart handlar om hur man räknat ut den.

The total number of military and civilian casualties in World War I was more than 38 million: there were over 17 million deaths and 20 million wounded, ranking it among the deadliest conflicts in human history.

- Wikipedia: World War I casualties

Lördagsfråga 407

VoF i Uppsala

Lördag den 9 april ska jag till Uppsala. Då håller nämligen den skeptiska föreningen Vetenskap och Folkbildning årsmöte. Det blir en rad föreläsningar och annat, en mängd mer eller mindre kända skeptiker dyker upp, styrelse ska väljas, och så vidare.

Här är hela programmet: VoF årsmöte 2016

Uppdaterat: Jag blev visst vice ordförande. Som det kan gå.

Anakronistiskt vägval i Utvandrarna

I Jan Troells Utvandrarna (1971) förekommer en och annan småländsk byväg. Ett tränat öga ser dock direkt att de inte är från mitten av 1800-talet utan av betydligt senare snitt.

En grusväg som trafikeras av bilar uppvisar två "slitytor" (fördjupningar, ev. med gräs emellan), skapade av hjulen. En grusväg som trafikeras av hästdragna kärror uppvisar tre slitytor, den i mitten skapad av hästhovar och de yttre av kärrhjulen.


Tipstack till Carl-Olof Olausson (1922-2015) som var bekant med båda sortens vägar.

Skolskjutning

skjutkonst (bland annat såsom ett led i skjututbildning ingående) enskild eller pjäsvis utförd skjutning med skarp ammunition (i fråga om skjutning till lands utförd på skjutbana eller skjutfält) med i förväg kända mål och avstånd (motsatt: fältskjutning och stridsskjutning)

- SAOB: SKOL-SKJUTNING (förtydligande utskriven)

SAOB:s enda och inte helt färska (utgiven 1972) definition av ordet skolskjutning avser övningskjutning, som regel utförd på skjutbana under mycket ordnade förhållanden. När det ska bli lite mer realistiskt blir det frågan om fältskjutning eller stridsskjutning (i militära sammanhang kan modernare och precisare termer användas). Dessa kan utföras i vanlig terräng där skytten inte känner till mål och/eller avstånd på förhand, skjuter under tidspress, och vad andra komplikationer man nu tänker ut. Sådant kan man ägna sig åt när man fått kläm på grunderna. När man är klar med skolskjutandet, så att säga.

Som beteckning för skottlossningar på skolor har ordet använts sedan åtminstone 1990-talet, även innan den school shooting – i denna bemärkelse är det ett översättningslån – på Columbine High School i april 1999 som gjorde företeelsen känd. Företeelsen är dock äldre än så, jämför till exempel University of Texas i Austin 1966 då 16 dödades och 32 sårades.

Eftersom den äldre betydelsen närmast är en fackterm verkar myntandet av den senare inte ha stött på några särskilda hinder. Beteckningen har heller inte använts inom civilt sportskytte sedan åtminstone 1980-talet, som här i Frösunda Hembygdsförenings kvartalstidskrift Sockenstrunt, nr 1/1984. Arrangemang som ”SM i skolskjutning” ägnade man sig åt långt innan det blev någon risk för besvärliga sammanblandningar.

En jamsk Nessie

Frösöstenen avbildad på 1600-talet

För mycket, mycket länge sedan stodo två troll, Jata och Kata, på Storsjöns östra strand och kokade vatten i var sin kittel. De kokade och spädde, kokade och spädde dagar, veckor och månader, undrande och väntande, vad det slutligen skulle bli därav. Efter en lång tid hördes en afton ett underligt läte ur den enas kittel. Det lät ibland kvidande som ett sjukt barn, än stönande och skrikande, och slutligen hördes en väldig knall som av ett häftigt åskslag, och den andra kokerskan såg, hur ett svart, underligt djur med ormkropp och katthuvud hoppade ur kitteln och försvann i sjön. Samtidigt försvunno även kittel och troll; blott en vit rök syntes efter dem, och i marken var en gapande avgrund.

Djuret trivdes gott i Storsjön och växte alldeles förfärligt samt spridde fasa och skräck, varhelst det uppenbarade sig. Slutligen blev det så stort, att det omslöt hela Frösön och kunde bita sig i stjärten.

Hela landet hotades nu med förödelse, men lyckligtvis levde det då en utomordentligt vis man vid namn Ketil Jamte. Denne band det väldiga odjuret med en stark trollformel, som inhöggs på en sten, och denna restes vid Frösöns östra strand. Där på stenen kan man även se, hur ormen söker slingra sig fri, men ej förmår slita sina band. Här och där på sjön kan man även varsebliva, hur vissa delar av ormens kropp buktar sig över vattenspegeln. Så skall trollet ligga bundet, ända tills någon kan läsa och förstå inskriften på runstenen. Då skall odjuret åter komma löst och växa sig ännu större, än det var förut, och slutligen skall det uppfylla hela sjön och träda upp på land, men då skall det bländas av ljuset och förgås.

- Jämtländsk sägen upptecknad av Lars Olov Westin, ur Jämten; Heimbygdas Årsbok 1916

Redan 1635 återgav kyrkoherde Mogens Pedersen en berättelse om en väldig orm som en trollkarl sett till att binda i sjön med de magiska runorna, men som icke desto mindre dagligen "vållar folket den största skada" (formulering av fornforskaren Olaus Wormius i hans sammanställning Monumenta danica, som namnet till trots även tar upp en rad utländska runstenar).

Spådomen "tills någon kan läsa och förstå inskriften på runstenen" var helt ur led, 1916 (liksom 1635!) hade det sedan länge funnits gott om lärde som utan vidare kunde läsa och förstå fornnordiskan från ca 1050:

Östman, Gudfasts son lät resa denna sten och göra denna bro, och han lät kristna Jämtland. Åsbjörn gjorde bron. Tryn och Sten ristade dessa runor.

- Inskriften på Frösöstenen, översatt till modern svenska

(Notera att ett varnande tillägg "Akta sedan dessa runor!" som ofta påstås avsluta texten är en feltolkning.)

Vad odjuret beträffar är det en vanlig ormslinga av ett slag som var mycket populär under järnåldern. De förekom på mängder av föremål, från runstenar till smycken, fartyg, vapen ... När man en gång i tiden skapade sägnen gjorde man ormen eller draken till stenens viktigaste detalj, trots att det snarare var tvärtom. (Det kan ha bidragit att man inte hade mycket att jämföra med; runstenen är Jämtlands enda.)

I den version av sägnen som cirkulerar på nätet heter den trollkunnige Kettil Runske, en känd sagofigur. Hos Westin heter han Ketil Jamte. Det är inte en enkel lokalisering (som det heter när man på en plats gör en historia till "sin"), utan en helt annan person. Snorre berättade om Kettil, son till Anund Jarl, som på 700-talet lämnade norska Tröndelag, begav sig över bergen, och bosatte sig i det nya landet som fick namn efter honom: Jamtland. – Detta låter som en saga och är det nog också, men långt mer jordnära än de senare sagorna om Kettil Runske. Vilken av Kettilarna som kan tänkas vara ursprungligast i sammanhanget vet jag inte alls.

Vad "trollet" beträffar så användes begreppet länge om ondskefulla onaturliga eller paranormala varelser i allmänhet, även sådana som inte alls påminde om människor.

Till sist: Bloggpostens rubrik är, faktiskt, anakronistisk. För om Storsjöodjuret berättades det, fiskades efter m.m. långt innan man i Skottland framåt 1930-talet började göra affär av det lika eventuella odjuret i Loch Ness.


Wikipedia: Frösöstenen; Storsjöodjuret; Kettil Runske; Kettil Jamte
Faktoider: Nessie 1925; Nessies kusiner

Lördagsfråga 406: At the peak of physical congress

1. Jean Daniélou var jesuit, kardinal och medlem i franska akademien. Han dog 1974 i en prostituerad kvinnas hem. Enligt jesuiternas officiella redogörelse befann han sig där för att bedriva välgörenhet. Det är möjligt att det finns de som tror på den.
2. Nelson Rockefeller var guvernör för New York, vice president under Ford m.m. Han avled 1979 på sitt kontor i sällskap med en ung medarbeterska. Ingen av familjerna har någonsin kommenterat omständigheterna närmare.
3. Billy Snedden var politiker i Australien. Han avled 1987 när han hade sex, med sonens f.d. icke desto mindre. (Bloggpostens rubrik kommer från en kommentar om Sneddens frånfälle.)
4. Felix Fauré var Franrikes president från 1895 till sin död 1899, som sammanföll med intimt umgänge i Elysée-palatset.

Det här har inte bara fniss-värde. Det är intressant att jämföra hur den här sortens dödsfall tagits upp i olika tider och kulturer. Många gånger har dödssättet haft så stark negativ laddning att det är svårt att veta vad man ska tro, som huruvida den förvisso erkänt levnadsglade påven Johannes XII dog under själva akten, blev ihjälslagen av en bedragen make efteråt, eller varken eller. Bland de ovanstående har jag bara tagit med sådana som verkar någorlunda belagda.

Den tog Pölsa Dum.

Jesu farfar

Jesu stamtavla tas upp av Matteus och Lukas. Poängen är att Messias ska tillhöra Davids hus, enligt en mycket vanligt förekommande spådom som jag inte lyckats hitta ursprunget till. Den besvärande detaljen att Josef ju sannerligen inte var Jesu far är en annan sak; men låt oss ta en sak i sänder.

Här har vi stamtavlorna, den från Matteus och den från Lukas. Jo, för de är olika.

Släkttavla för Jesus Kristus, son av David, som var son av Abraham.
Abraham var far till Isak, Isak till Jakob, Jakob till Juda och hans bröder, Juda till Peres och Serach, vilkas mor var Tamar, Peres till Hesron, Hesron till Ram, Ram till Amminadav, Amminadav till Nachshon, Nachshon till Salma, Salma till Boas, vars mor var Rachav, Boas till Oved, vars mor var Rut, Oved till Jishaj och Jishaj till David, konungen.
David var far till Salomo, vars mor var Urias hustru, Salomo till Rehabeam, Rehabeam till Avia, Avia till Asa, Asa till Joshafat, Joshafat till Joram, Joram till Ussia, Ussia till Jotam, Jotam till Achas, Achas till Hiskia, Hiskia till Manasse, Manasse till Amon, Amon till Josia och Josia till Jojakin och hans bröder, vid den tid då folket fördes bort till Babylon.
Efter bortförandet till Babylon blev Jojakin far till Shealtiel, Shealtiel till Serubbabel, Serubbabel till Avihud, Avihud till Eljakim, Eljakim till Asor, Asor till Sadok, Sadok till Akim, Akim till Elihud, Elihud till Elasar, Elasar till Mattan, Mattan till Jakob och Jakob till Josef, Marias man; av henne föddes Jesus som kallas Kristus.

- Matt 1:1-16

Jesus var omkring trettio år när han först trädde fram. Han var, menade man, son till Josef, som var son till Eli, son till Mattat, son till Levi, son till Melki, son till Jannaj, son till Josef, son till Mattatias, son till Amos, son till Nahum, son till Hesli, son till Naggaj, son till Machat, son till Mattatias, son till Shimi, son till Josek, son till Joda, son till Jochanan, son till Resa, son till Serubbabel, son till Shealtiel, son till Ner, son till Melki, son till Addi, son till Kosam, son till Elmadam, son till Er, son till Josua, son till Elieser, son till Jorim, son till Mattat, son till Levi, son till Symeon, son till Juda, son till Josef, son till Jonam, son till Eljakim, son till Melea, son till Menna, son till Mattatta, son till Natan, son till David, son till Jishaj, son till Oved, son till Boas, son till Salma, son till Nachshon, son till Amminadav, son till Admin, son till Arni, son till Hesron, son till Peres, son till Juda, son till Jakob, son till Isak, son till Abraham, son till Terach, son till Nachor, son till Serug, son till Regu, son till Peleg, son till Ever, son till Shelach, son till Kenan, son till Arpakshad, son till Sem, son till Noa, son till Lemek, son till Metushelach, son till Henok, son till Jered, son till Mahalalel, son till Kenan, son till Enosh, son till Set, son till Adam, son till Gud.

- Luk 3:23-38

Stamtavlorna är likadana från Abraham till kung David. Därefter skiljer de sig åt och överensstämmer inte med varandra förrän hos Josef.

Om någon nu trodde att ännu en motsägelse bland alla andra skulle få kristenheten att darra så är denne naturligtvis fel ute, för är det något som skriftlärde övat på genom årtusendena så är det att förklara motsägelser, fel och rena dumheter i skrifterna. Förklaringar, eller vad man ska kalla dem, som lanserats beträffande Jesu två stamtavlor går ut på att

1. en del släktled har hoppats över; "son" kan tolkas som "sonson" etc.
2. Lukas stamtavla visar Jesu anfäder på Marias sida; Josef var inte son men svärson till Eli

Wikipedia: Geneaology of Jesus
Bibelfrågan: Vem var Jesu farfar?

Lördagsfråga 406

Sockerberoende i Metro

Socker-Bitten i Metro..? På löpsedeln!? ... Som "expert"!?!

Att vara beroende av socker är precis samma sak som att vara beroende av alkohol eller andra droger.

- Experten: Så blir du av med ditt sockerberoende, Metro 29 mars 2016

Vad ska man säga om det? Här är ett exempel:

Hejsan Metro! Jag reagerade på den artikel ni publicerade 29/3-16 angående sockerberoende. Där presenterar ni idéen med sockerberoende som något både självklart och okontroversiellt och omnämner Bitten Jonsson som auktoritet och expert i ämnet. I själva verket så är sockerberoende högst kontroversiellt och något som experter på beroende inte är överens ens existerar. I praktiken så är det i stort sett endast Bitten Jonsson som hävdar det. Landstingen t ex anser inte att sockerberoende är att jämföra med andra beroenden och anses av dem inte vara ett sjukdomstillstånd.

Och vad gäller Bitten Jonsson själv så kan man diskutera huruvida man kan kalla henne expert. Hon är utbildad sjuksköterska och har visserligen arbetat med beroendebehandling under många år. Men utöver det så begränsas hennes "expertis" till personligt tyckande och hennes åsikter i frågan delas av mycket få inom forskarvärlden.

Som artikeln står nu så bidrar den mest med att sprida ovetenskapliga myter och är på intet sätt till hjälp för de med problem av den art som Bitten Jonsson och hennes följare anser beror på sockerberoende, utan kan tvärtom vara direkt skadlig.

- Anders Gustafssons kommentar till Metro, återgiven här eftersom den säger det mesta

I övrigt tog jag upp frågan om sockerberoende i bloggposten Socker är knark, efter en Cui Bono-föreläsning med Kicki Käller, en av Jonssons hängivna lärjungar. Frågan om sockerberoendets realitet kan jag fortfarande inte uttala mig om men 1) den är definitivt inte okontroversiell och 2) folk som Jonsson och Käller är definitivt långt ute och cyklar.

Den som vill försäkra sig om den saken kan, under eget ansvar, ta del av "expertisen" på Bittens Addiction.

Men om ni på Metro är nyfikna på tvärsäkra experter som uttalar sig i spännande frågor så finns det massor av sådana, organiserade i sällskap som heter saker som Vaken.se eller Cui Bono, eller för den delen oorganiserade i kommentarsfält lite varstans.