Lördagsfråga 696: Fredsbevarande åtgärder

1. 1809: Ryssen beger sig över Kvarken à la Karl X för att bevara freden i Umeå.
   
2. 1940: Sovjet bevarar freden i Finland.
   
3. 1986: Sovjet bevarar freden i Kabul.
   
4. 2022: Ryssland bevarar freden i Kiev.

Den bedrövligt dagsaktuella frågan knäckte Anonym.

 

Faktoidpodden avsnitt 11: Citat

Faktoidpodden avsnitt 11: Citat

Var det verkligen X som sade eller skrev Y? Eller vet vi att det var någon annan? Eller vet vi inte vem det var, vilket är nog så vanligt? Men någon tyckte att citatet blev liksom bättre när det tillskrevs välkände pålitlige X istället för någon okändis.

I det här avsnittet ska jag ta upp en rik underkategori av faktoider: citat. Med faktoida citat menar jag alltså citat som tillskrivs folk som, såvitt man vet, så vitt någon kunnat finna, aldrig sagt eller skrivit citaten ifråga. Ibland vet vi att andra myntat citaten ifråga. Ibland vet vi att den som tillskrivs citaten visserligen sagt eller skrivit det men inte myntat det. Ibland kan man på goda grunder utgå ifrån att personer som tillskrivs citat inte kan ha sagt dem. Det vanligaste är att kloka, tänkvärda, roliga citat man stöter på har myntats av folk som vi inte vet vilka de var och aldrig kommer att få veta, och i åratal, ibland århundraden, tillskrivits kända förmågor som varit inne för dagen. 

Citat är verkligen en myllrande rik underkategori av faktoider. Jag har också berört ämnet och tagit upp några exempel i tidigare avsnitt. Exemplen jag nämnde där var bra exempel på hur citat kan tillskrivas olika personer i olika tider. Jag ska därför granska ett av dem lite närmare. 

Det här citatet är kort och kärnfullt, och förklarar att det finns tre sorters lögn: lögn, förbannad lögn och statistik. Det som jag, liksom andra som forskat i just detta fall, har kommit fram till, är att det verkar ha myntats på 1800-talet av någon som vi inte vet vem det är. Det blev populärt i slutet av 1800-talet, och tillskrevs en rad förmågor som var kända, observera kända på den tiden. Det är helt typiskt. Precis samma sak förekommer idag: När man ser ett citat man vill citera, så vill man gärna tillskriva det någon känd person – annars är det ju inget citat, utan bara något man säger. Därför har ett anonymt citat svårare att hävda sig i den kamp för tillvaron som alla citat, påståenden och faktoider är inbegripna i. Det var det som fick folk att förknippa förbannad lögn-citatet med folk som Balfour, Labouchère och Leonard Courtney – folk som var kända i slutet av 1800-talet. Om du inte hört talas om någon av dem är det helt okej, för även om de på den tiden hörde till allmänbildningen, åtminstone i valda kretsar, så är det få som förväntas känna till dem idag. 

1907 kom en viss Benjamin Disraeli att tillskrivas citatet. Han hade visserligen dött 1881 men var fortfarande en av dåtidens kändisar; han hade varit brittisk premiärminister i två omgångar (även om den första var mycket kort) och finansminister i tre, haft mycket att säga till om i brittisk politik även i övrigt, med mera. Det var därför helt typiskt att han blev en av de som tillskrevs "förbannad lögn"-citatet. Men om få idag har koll på Disraeli så känner alla till åtminstone namnet på han som 1907 tillskrev Disraeli citatet: Om inte hans riktiga namn Samuel Clemens, så åtminstone hans pseudonym Mark Twain. Det var så här han skrev:

Siffror lurar mig ofta, särskilt när jag själv ställer upp dem; och då kan man ofta, med god anledning och kraft, tillämpa en kommentar tillskriven Disraeli: "Det finns tre sorters lögn: lögn, förbannad lögn och statistik."

Mark Twain skrev alltså "tillskriven Disraeli"; han var så tydlig man kan begära, både med att han citerade och att han inte var helt säker på källan. Om man studerar det här citatet kan man då och då läsa att det var Disraeli som myntade det. Den uppgiften kommer alltså från Mark Twain, trots hans försiktighet. Men det intressantaste är de som tror att det var Mark Twain som myntat citatet. Det kan låta märkligt – hur slarvigt kan man egentligen läsa? – men det är inte konstigare än mycket annat som händer. När Disraeli, Balfour och de andra högdjuren kring sekelskiftet 1900 glömts bort så kom man ihåg Mark Twain desto bättre. Och citatet med "förbannad lögn" var tydligen ett citat som man tyckte passade honom. 

Studerar man faktoida citat märker man snart att några namn återkommer. Vilka personer är populärast i den här genren? Vilka historiska personer tillskrivs oftast citat som de kanske eller kanske inte skrivit eller sagt? Vi har Gandhi, Churchill, Oscar Wilde och nämnde Mark Twain … I USA är även Martin Luther King och Lincoln särskilt populära; det är förresten ett enkelt men tydligt sätt att mäta hur mycket viktigare de är där än här. Men det finns en person som är populärare än alla andra ihop. Någon som kan gissa..? – De faktoida citatens överlägset största namn är naturligtvis Albert Einstein. Jag har inte räknat på saken, men misstänker att Einstein tillskrivs fler oriktiga citat än äkta citat. Ser man ett citat som tillskrivs Einstein kan man alltså utgå ifrån att det är oriktigt, tills motsatsen bevisats, såklart. Det är åtminstone vad jag gör. 

Om citat är en rik underkategori av faktoider, så är påstådda Einstein-citat en nog så rik underkategori av citat. De tar aldrig slut. Här ska jag nöja mig med tre. 

Einstein-citat som inte är det, #1: "Tiden är det som hindrar allt från att hända samtidigt". Det där är ingen dum påminnelse om att vetenskapen faktiskt har en rätt vag uppfattning om vad tid egentligen är och hur den fungerar. Det är ett oerhört intressant ämne som vi inte alls ska gå in på här. Men hur är det med citatet? Ja, så vitt någon kunnat finna började det som ett skämt. Det äldsta framgrävda belägget är från 1919, och då utan minsta koppling till Einstein. 

Einstein-citat som inte är det, #2: "Två saker är oändliga: Universum och mänsklig dumhet". Det första belägget man hittat för det här citatet är från en bok som gavs ut 1942, och sammanhanget är inte ointressant. Så här lät det:

… En stor astronom sade: Så vitt vi vet är två saker oändliga – universum och mänsklig dumhet. Idag vet vi att det inte stämmer. Einstein har bevisat att universum är begränsat. 

Ur Frederick Perls bok Ego, Hunger and Aggression. Där nämns "en stor astronom", och strax därefter Einstein. Som det står är det tydligt att astronomen och Einstein är två olika personer, särskilt som den senare skulle ha motbevisat den förre. Men man kan tänka sig att folk som läst detta och skulle återge det ur minnet blandat ihop personerna. 

Men kan man tänka sig att han som skrev det här senare skulle ha blandat ihop personerna? Det är just vad som hände. I en bok från 1969 skriver Perls, samme Frederick Perls, att "Som Albert Einstein en gång sade till mig, 'Två saker är oändliga …'" och så vidare. Så det här är ett citat som, såvitt vi vet, oriktigt tillskrivits Einstein, och där vi även – igen, så vitt vi vet – har namn på den som myntade det och tillskrev Einstein det: Frederick Perls. 

En sak är säker: Citatet hade inte fått vingar om inte Perls tillskrivit Einstein citatet. 

En del påstådda Einstein-citat verkar vara svåra att ta på allvar, tycker åtminstone jag. Är det någon som verkligen tror att Einstein skulle ha sagt det där? Det gäller särskilt sådana citat som sprids av folk som tror att han var en sån där motivational speaker. Om Einstein varit en motivational speaker hade han säkert ha varit mindre outhärdlig än de motivational speakers som jag stött på, men det var han aldrig. 

Som Einstein-citat som inte är det, #3: "Alla är genier. Men om man dömer en fisk efter dess förmåga att klättra i träd, så kommer den att tro att den är dum i huvudet." – Någonting i den stilen. Det där motivational speaker-citatet är inte alls i Einsteins stil. Idén i citatet är heller inte ny. Däremot gick hela 1900-talet utan att någon kom på att Einstein skulle ha sagt det. Det äldsta belägget någon hittills hittat för kopplingen är 2004. Om någon kan hitta ett exempel på att någon tillskrivit fiskar-klättrar-i-träd-citatet till Einstein före år 2000 bara, så vore det en ny insikt i just det här fallet.

Många kända citat har tillskrivts flera olika personer genom åren. Det jag ska ta upp nu har jag i princip bara sett tillskrivet en enda person: Hermann Göring. Det är också det enda kända citat som tillskrivits honom, trots att det är oriktigt, ett öde han delar med många. Ni kanske känner igen citatet, här är det: "När jag hör ordet 'kultur' osäkrar jag min revolver." 

Ja, det där var definitivt inte Göring som myntade. Det var däremot en annan nazist: dramatikern Hanns Johst, i teaterpjäsen Schlageter. Den handlar om den unge nazisten Albert Leo Schlageter. Han var en högst verklig person. Han avrättades 1923 för sabotage i det av Frankrike ockuperade Ruhr-området. Snart blev han en sorts nazistisk martyr som, när partiet fick allt mer att säga till om, hyllades med allt fler och större monument och parader, och minst en teaterpjäs då, av Hanns Johst. Den uppfördes för första gången den 20 april 1933 som en födelsedagspresent till den färske rikskanslern Adolf Hitler.
Det är i akt I, scen 1 som Friedrich Thiemann säger:

Nej, man måste hålla hela "världsbildssallaten" på behörigt avstånd. Här skall skjutas skarpt! När jag hör "kultur", osäkrar jag min Browning!

En kommentar om det där ordet "världsbildssallat": Det är direktöversatt efter Weltanschauungssalat, där Weltanschauung betyder världsbild eller världsåskådning, i vidare bemärkelse ideologi eller filosofi. Det ska sägas att det var ett centralt begrepp inom tysk filosofi, och den som använde det kunde knappast vara hur obildad eller kulturlös som helst. 

Det ska nämnas att det här "när jag hör ordet kultur"-citatet används på olika sätt då och nu. När citatet var relativt nytt i svenskan kunde det användas när man talade om vilka kulturlösa barbarer nazisterna var. Men åtminstone nazisternas ledare var ju mycket intresserade av kultur, om än på ett ofta förvrängt sätt. Bara det att citatet kommer från en teaterpjäs är ju ironiskt så det räcker … Numera används citatet på ett annat sätt, för att markera överkänslighet mot ett visst ämne eller så. Men det är en annan sak. 

I citatets original nämns alltså en Browning. Det är inte en revolver utan en halvautomatisk pistol. Liksom flera andra nazi-höjdare gick Göring även till vardags ofta i uniform och bar vapen, i hans fall revolver, ända fram till 1945 då hans Smith & Wesson togs i beslag av de allierade (den finns sedan dess i förvar på West Point Museum). Kan detta innebära att han verkligen använt sig av uttrycket, men med en revolver istället för en Browning? Kanske "felet" i själva verket är en medveten anpassning? 

Men då uppstår ett vapentekniskt problem: revolvrar har inga säkringar. Det finns undantag, men de är ovanliga idag, jag vet inte om de fanns över huvud taget på Görings tid, och det är i vilket fall irrelevant. En pistol, som en Browning, kan man säkra och osäkra, men man kan inte säkra eller osäkra en revolver; Göring kunde det definitivt inte. Detta enkla faktum nämns märkvärdigt sällan när citatet återges eller forskas i. Kanske det beror på att sådana kunskaper om handeldvapen inte ingår i allmänbildningen. Kanske justeringen från Browning till revolver gjordes just med tanke på Görings favoritvapen, och den som gjorde det ignorerade eller inte kände till det där med revolvrarnas obefintliga säkringar. Kanske det – det vore inte det enda exemplet på bevingade ord som egentligen är fel ute. 

När vi är inne på Tredje riket kan vi ta upp det andra av de sammanlagt två citat från den tiden som blivit ordentligt bevingade. Det handlar om den stora lögnen, som blivit föremål för missförstånd och vantolkningar. När man gör sökningar på det där citatet idag hittar man ofta påståenden i den här stilen: "Den stora lögnen" skulle ha varit ett koncept som lanserades av Joseph Goebbels, och det gick ut på att ska man ljuga för folk så ska man ta i ordentligt. För vanligt folk är vana vid smålögner, lätta justeringar av sanningen, men kan inte ta till sig riktigt stora lögner, fundamentalt ljugande om man vill. Sådant förstår de sig inte på, det ingår inte i deras världsbild. Därför kommer en viss tveksamhet att dröja sig kvar även om lögnen avslöjas; var det verkligen helt osant det där..?

Ja, det där är nog så intressant, om man intresserar sig för sådant. Beskrivningen är inte helt fel ute. Konceptet "den stora lögnen" förekom verkligen i nazistisk retorik, och beskrevs där så som jag beskrev det här. Men det var naturligtvis inget man sade att man själva använde. "Den stora lögnen" var något man tillskrev fienden. Och den förste som gjorde det? Ja, han hette Adolf Hitler. Så här skriver han i Mein Kampf, första delen, tionde kapitlet – nu kommer ett lite längre citat: 

Genom att stämpla Ludendorff som den skyldige till att Tyskland förlorade världskriget, vred [judendomen och dess marxistiska kamporganisationer] den moraliska rättens vapen ur handen på den ende farlige åklagare, som kunde uppträda mot fosterlandsförrädarna. Man utgick härvid från den mycket riktiga grundsatsen, att ju större en lögn är, desto lättare har den att bli trodd, då ett folks stora massa lättare blir fördärvad i sitt omedvetna än i sitt medvetna, och således på grund av sin primitiva enfald lättare faller offer för en stor lögn än för en liten, då de säkerligen själva ofta ljuger i smått men likväl skulle dra sig för stora lögner. Det skulle aldrig falla dem in att vara till den grad osannfärdiga, därför tror de heller inte på möjligheten av att någon annan kan förvränga fakta på ett så oerhört fräckt och infamt sätt. 

Jag tar det igen: "Den stora lögnen" var ett grepp som nazisterna tillskrev fienden. I det här fallet den fiende som, enligt Hitler och många med honom, blåljög om att det skulle ha varit den tyska militära ledningen med Ludendorff och Hindeburg i spetsen som bar skulden för förlusten i världskriget. Det kan här nämnas att forskningen idag är helt överens om att Tysklands förlust i första världskriget verkligen berodde på att landet var militärt underlägset fienden, och ingenting annat. Att det skulle ha varit ett påhitt var grogrund för den så kallade dolkstötslegenden: idén att Tyskland borde ha vunnit men förråddes av judar, socialister och medlöpare. Det är en vanföreställning och myt som icke desto mindre var etablerad sanning bland många tyskar, och det kan understrykas, att visserligen trodde alla nazister på den, men det var många fler icke-nazister som trodde på den. 

Hitler tog alltså åtminstone en gång upp "den stora lögnen". Det gjorde Goebbels också, åtminstone en gång, och även han beskrev den som fiendens metod. Det var under andra världskriget som han talade om vad han kallade "Churchills lögnfabrik": Hemligheten bakom den framgångsrika brittiska propagandan var att de ljög ohämmat, utan att vara rädda för att framstå som löjliga. Det där är vad Goebbels yttrat i ämnet "den stora lögnen". 

Så: Det var Görings revolver och den stora lögnen – bevingade ord från Tredje riket. De är också de enda någorlunda bevingade citaten, faktoida eller inte, som jag känner till från den perioden. Nog är det anmärkningsvärt att de inte är fler? Särskilt Hitler är ju föremål för en synnerligen rik mytbildning, alltså myter i betydelsen faktoider, osanningar och hittepå, men av någon anledning tillskrivs han inte bråkdelen så många citat som exempelvis citatmagneten Churchill. Det är tydligt att vi föredrar citat som är kloka, tänkvärda, roliga eller åtminstone praktiska, eller allra helst alltihop. 

Om man har ett citat på engelska som man är nyfiken på, så är den givna platsen att börja leta på en sajt som heter quoteinvestigator.com. Den drivs sedan bra många år av en som heter Garson O'Toole. Han är noggrann och enveten. Jag ska ta ett exempel, som dök upp häromdagen faktiskt, och det har också med lögnen att göra: "En lögn hinner halvvägs runt jorden innan sanningen hunnit få på sig byxorna". Det tillskrivs ofta, kanske allra oftast, Churchill, som allmänheten tydligen tycker passar bäst för citatet och omvänt. Mark Twain förekommer också, såklart höll jag på att säga, och utöver dem en rad andra namn, såklart.

I sin utförliga utredning citerar O'Toole 23 belägg för citatet – i olika varianter. För är det något man lär sig när man gräver efter citat så är det att citat ofta finns i olika varianter. En fråga man ofta kan ställa sig är hur mycket ett citat ska kunna variera och ändå vara "samma" citat. Ja, det kan vara en svår fråga. Men när man till exempel hittar den här varianten, att "felet löper över halva världen medan sanningen drar på sig stövlarna" – så är det väl inget snack om att det är samma citat som det jag nyss nämnde. När skrevs det där? Det var 1834. Då var varken Winston eller Samuel påtänkta. Men O'Toole har letat fram ännu tidigare varianter av citatet. Här är den äldsta han hittat: "Lögnen flyger, och sanningen haltar efter"; "Falsehood flies, and the Truth comes limping after". Nog fångar det andemeningen? Det tycker jag också. Vem skrev det? Det var Jonathan Swift, han med Gullivers resor. Året var 1710. Så var det med det. 

Nu ska jag ta ett svenskt citat, ett oriktigt tillskrivet svenskt citat, det kanske mest kända av alla oriktigt tillskrivna svenska citat. För alla vet vem som sägs ha sagt, eller åtminstone sägs ha skrivit, "Man tager vad man haver". Det är heller ingen marginell upplysning om Cajsa Warg utan den mest kända uppgiften om henne över huvud taget. Citatet har inte bara blivit ett begrepp utan verkar till och med ha legat till grund för en modern bild av henne, som i sig är en sorts myt: Sinnebilden för sparsam flexibilitet i köket, som inte låter sig hindras av brist på det ena eller andra, utan som kan reda sig med det som finns och fixar en fest på en limpa och en halv gul lök … Den stilen.

Anna Christina Warg levde 1703–1769. Hon gav 1755 ut boken Hjelpreda i hushållet för unga Fruentimber; den är mest kokbok men rymmer även anvisningar om fläckborttagning, ljusstöpning, lite om kalkonuppfödning med mera. Den blev oerhört populär – det kan inte understrykas nog – den gavs ut i vad som på den tiden var fantasiupplagor, och försäkrade henne en evig plats i Sveriges mathistoria. Den är förresten högst läslig än idag, lätthittad och allt. Läs den! [länk till Hjelpreda … på Wikisource] – Om man bara hört talas om "Man tager vad man haver"-Cajsa så tror man kanske att texten är pepprad med den kända frasen, men det är faktiskt tvärtom. Faktum är att man letar förgäves efter ett enda "man tager vad man haver" eller liknande i hela boken. Det finns helt enkelt inte där. 

Varifrån kommer det då? Folk har sagt att uttrycket "man tager, om man så hava kan" finns i Wargs kokbok – som, om man har russin hemma så kan man använda dem i det här receptet, och om man inte har det, så går det bra utan. Det här skulle ha muterat till "man tager vad man haver". Jag har inte hittat något "man tager, om man så hava kan" i de upplagor av Wargs kokbok jag haft tillgång till. Här verkar det behövas mer underlag, eller vad problemet nu är. 

En annan myt, som jag har bättre material till, rör den om Warg som sinnebild för den rådiga husmodern. Cajsa Warg kom från Örebro men arbetade i Stockholms finaste kök. Hennes karriär kröntes med posten som husmamsell, det skulle väl ha hetat kökschef idag, hos Leonard Klinckowström, han var statssekreterare, kansliråd, överpostdirektör med mera. I det köket fanns det resurser. Ta till exemplet receptet på hummerbullar: Hummerkött och murklor tärnas och kokas med ostron. Denna "fina ragu" läggs i groparna i en så kallad munkpanna, täcks med gäddfärs och gräddas. Eller när Cajsa Warg gör hönskorv med 40 äggulor. Visserligen kunde råvarutillgång och priser vara annorlunda på den tiden, men det kan påminna om att när mamsell Warg lagade mat, så behövde hon inte vända på slantarna i onödan.

Ett annat svenskt citat har blivit populärt i politiken. Få se om ni hört det: "Varje förslösad skattekrona är en stöld från folket". Det finns i lite olika varianter, men det tillskrivs alltid, vad jag sett undantagslöst, samma person. Det är ingen kändis, ovanligt nog, men en mångårig socialdemokrat och socialminister som hette Gustav Möller. Att citatet aldrig tillskrivits mer kända finans-sossar som Ernst Wigforss, eller ens Gunnar Sträng som jag tycker är självskriven här, är lite märkligt. Hur som helst.

Jag var nyss inne på hur mycket man kan variera ett citat innan det blir ett annat citat. I detta fallet tänker jag mig att tripletten illa använd skatt + stöld + enkelt folk ska vara med. Till exempel är det mycket spridda påståendet "skatt är stöld" ett annat uttryck. Likaså att skattefusk är "en stöld från de hederliga skattebetalarna". Med mera. 

När jag slog på det här citatet så dominerar formuleringen med "förslösad skattekrona" helt, åtminstone under senare år; ingen använder någon annan variant. "Förslösad skattekrona" – det låter lite gammeldags, inte sant? Det var också länge den varianten som jag fokuserade mina slagningar på. Men där tog jag fel. För andra formuleringar, som låter modernare och, tycker i alla fall jag, sämre –  som "varje krona av skattemedel som används ineffektivt är en stöld från folket" – visade sig vara äldre än den med "förslösad skattekrona". 

Hur är det då med citatet och Möller? Har han sagt eller skrivit det där om den förslösade skattekronan, i en eller annan variant? – Inte vad någon har funnit. Åtminstone inte vad jag har funnit, och jag har inte sett att någon annan grävt djupare. Det första belägget jag hittat för citatet med den förslösade skattekronan är från en riksdagsdebatt 2004. Det första belägget för citatet jag hittat i någon som helst variant är från 1989. Då hade Möller varit död i 19 år. Så Möller har inget med det här citatet att göra – om ingen kan visa något annat, så klart. 

Jag pratade om kändisar och citatmagneter nyss. Då känns det märkligt att vi här har en politiker som idag är praktiskt taget enbart känd för något som han, som det verkar, aldrig sagt och aldrig skrivit. Men så kan det gå.

Jag ska avsluta det här avsnittet med ett citat som inte tillskrivs en särskild person utan ett helt folk: Eftersom alla tyskar, allmänt, alltid och överallt, kallar oss svenskar die dummen Schweden, de dumma svenskarna. Det talesättet är det många svenskar som känner till – men desto färre tyskar. Det beror på att uttrycket bara finns i Sverige. Det finns inte i Tyskland. 

Det äldsta belägget för die dummen Schweden har Pelle Holm letat reda på, han är förresten den främsta auktoriteten när det gäller bevingade ord och kända citat. Det belägget hittade han i skämttidningen Söndags-Nisse, nr 19 1864. Ett genomgående tema i numret är det idag tämligen bortglömda dansk-tyska kriget som då pågick som bäst. Tidningens anti-tyska inställning går inte att ta miste på. Ofta är den påfallande humorbefriad, särskilt för att vara en humortidning. Artikeln Pelle grävde fram återger ett påhittat tal hållet på en påhittad, och nu citerar jag, "herrlig segerfest [för] alla här byggande och boende herrliga representanter af det herrliga tyska fäderneslandet, med anledning af den tyska 'herrliga härens' herrliga seger vid Dyppel". Ja, "herrlig" var verkligen ett vanligt uttryck i tyskan vid den tiden, och det var självskrivet när man skulle driva med tyskar. "Dyppel" är den danska orten Dybbøl, där det i april 1864 stod ett slag som tyskarna vann. Segertalet hålls av en gårdfarihandlare som bryter kraftigt på tyska, jag ska inte försöka att härma alltför långt. Han säger även det här: " Jach köpte i Tyskland thette skräp för en schpottschtifver, und sålte thet här till de fåfängen und dummen Schweden för två-, tre- und firduppelt." Här kan man fundera på i vilken mån tidningen blandat sin anti-tyska hållning med antisemitism, för av de tysktalande gårdfarihandlare som fanns i Sverige vid den här tiden så var samtliga judar. 

Ett annat uttryck som förekommer i det där talet är die dummen Dänen, "de dumma danskarna". Det är inte alls lika känt i Danmark som dummen Schweden-uttrycket är här i Sverige, men det förekommer. I Tyskland är det naturligtvis lika okänt som "de dumma svenskarna". En del som tagit det danska uttrycket på allvar föreslår att det var Hitler & co som myntade det i samband med sin ockupation. Det är fullkomligt obelagt och kan avfärdas utan vidare. 

En del som tagit det svenska uttrycket på allvar har försökt att koppla ihop det med tysk och svensk historia. Då har man, givetvis, halkat in på trettioåriga kriget. Die dummen Schweden, har man lyckats resonerat sig fram till, skulle ha varit ett vanligt tillmäle mot svenska soldater, och på något sätt lyckats hålla sig kvar i det allmänna medvetandet ända in i vår tid. Skulle något sådant kunna vara stört omöjligt? Ingen aning, ärligt talat. Är det sant? Absolut inte. Uttrycket "die dummen Schweden" är inte äldre än 1800-talet och det finns bara i Sverige.

Lördagsfråga 696

Krig och källkritik

Nu prövas källkritiken mer än någonsin.

 - För några år sedan publicerade ryska försvarsministeriet bilder som skulle visa hur USA hjälpte IS. Bilderna kom från dataspelet AC-130 Gunship Simulator: Special Ops Squadron. I hörnen på deras bild t h skymtar "All content …" och ett "T" som man missat att klippa bort.

Ett givet ställe att då och då besöka, särskilt i dessa tider, är Bellingcat. Den sajten kan inte nog rekommenderas. Där analyseras spännande bilder och filmer som kanske, kanske inte alls, visar vad som händer i Ukraina.

Det är visserligen påfallande hur enkel mycken rysk propaganda är att avslöja; ibland känns det som om de inte ens försöker. Men så är det också en beprövad rysk strategi att mätta "marknaden", att ösa ur sig så mycket man kan, i hopp om att folk ska tröttna på att skilja sant från falskt. Man har använt den i flera år, och nu går den naturligtvis på högvarv.

Inte för att det bara är Ryssland som spelar med falska kort. Ett besvärligt fenomen är annars pålitliga eller någorlunda pålitliga kanaler, som visserligen inte sprider ren propaganda men som tycker att det känns för futtigt att bara skriva om explosioner, nedskjutna plan och allt vad det är. Då tar man bilder ur arkivet som man tycker passar, även om de är några år gamla och kanske inte har ett dugg med vare sig Ukraina eller Ryssland att göra. Men det är också att sprida desinformation. Sluta med det. Det gäller även vanliga konsumenter, som gärna delar till synes saftig desinformation på sociala medier. Men även om det ser fräckt ut så är det tomma kalorier eller värre.

Världens första statliga rasbiologiska institut – inte

Ska man tala om rasinstitutet i Uppsala verkar detta fotografi vara närmast obligatoriskt som illustration. Vad vi ser är rasbiologen Robert Burger-Villingen mäta skalle 1930, medelst sin egen uppfinning plastometern. Han var verksam på Humbolduniversitetet i Berlin och hade ingen känd koppling till Uppsala eller rasbiologiska där.

Ledaren för världens första statliga rasbiologiska institut 1922-35, läkaren och professorn Herman Lundborg i Uppsala, talade hotfullt om rasblandningens degenererande effekter …

- Ur förlagets beskrivning av Maja Hagerman, Käraste Herman (Norstedts 2015)

Det statliga rasbiologiska institutet i Uppsala öppnade 1922, och har tidvis varit föremål för ett mycket stort intresse, av skiftande slag. En pseudovetenskap, som visserligen inte behöver men ofta fått resultat som gått från det obehagliga till det svartaste blodiga mörker – att den accepteras eller rentav hyllas av samhällets stöttepelare är illa nog. Att den dessutom finansieras av offentliga medel är nästan obegripligt, där "nästan" är produkten av lång tids förlorade illusioner beträffande folks förmåga att förhäxas av fantasier. Och att Sverige skulle varit hem för världens första statliga rasbiologi … Vad ska man säga om den milstolpen? Även om de som läst på om rasbiologin känner till strömningarnas omfattning och detaljer, så kan den som först stöter på uppgiften om "världens första rasinstitut" lätt få för sig att Sverige var någon sorts rasbiologiskt urhem, från vilket skallmätare – en metod som förresten togs fram av Anders Retzius i Uppsala – strömmade ut över världen.

Så även om uppgiften, att det svenska rasbiologiska institutet var världens första statliga rasbiologiska institut, inte är jätteviktig, så är den heller inte oviktig. Framför allt nämns den närhelst rasbiologiska institutet nämns över huvud taget. 

Är den sann? – Nej.

Först ut var rasbiologins grundare Francis Galtons eget 1905, knutet till Londons universitet. Ett antal andra institut hade också kommit till före Lundborgs, inte minst Charles Davenports mycket inflytelserika Eugenics Records Office (ERO) i Cold Spring Harbor på Long Island utanför New York, som grundades 1910, och den tyska universitetsavdelningen för "genealogisk-demografisk psykiatri" som kom 1918. Man kan argumentera för att sådana som norske Jon Alfred Mjøens Winderen-institut i Oslo (1906) eller Davenports långt viktigare ERO till största delen var privatfinansierade, och att det därför var viktigt för Lundborgs institut att kunna skylta med termen ”statligt”. Samtidigt är det klart att Galtons institut från 1905, det tyska från 1918 såväl som det sovjetiska i Leningrad från 1921 till övervägande del finansierades offentligt.

- Ola Larsmo, Ingen har synat den narcissistiska rasbiologen Herman Lundborgs bluff, DN 23 februari 2022

Studerar man påståendets historia finner man, enligt Larsmo, att dess källa – dess enda källa – är Herman Lundborg, institutets grundare, förste chef och utan jämförelse största namn.

Sverige har visat sig synnerligen framsynt. Det är den första kulturstat i världen, som redan nu insett betydelsen av såväl genetisk som rasbiologisk forskning och visat sig villig att med allmänna medel stödja den.

- Herman Lundborg, Meddelanden från statens institut för rasbiologi (1922)

Pseudovetenskaper utgörs av faktoider, eller bygger åtminstone på dem. Det verkar smitta av sig på hanteringen av dem, särskilt en så het potatis som rasbiologi; det finns mer än en faktoid kring ämnet. Och här har vi en till. Det är förvisso inte den tyngsta, men det finns ingen anledning att slarva med skillnaden på sant och osant bara för att man diskuterar pseudovetenskap – tvärtom.

EXIF

Praktiskt taget alla bilder från digitala kameror är i formatet jpeg. En jpeg-fil innehåller naturligtvis bilddata, men också lite till; lite metadata, data om data, som kallas exif.

Det enklaste sättet att bekanta sig med exif-data är att ta något fotografi ur samlingen och plocka fram dess data. Det finns många verktyg som kan göra det jobbet, online eller direkt på datorn. Den sida som jag "alltid" använt heter Jeffrey Friedl's Image Metadata, den gör jobbet utan tjafs, och missar, så vitt jag sett, ingenting.

Här är början på en exif-listning; det finns bra många fler parametrar.

Många exif-data beskriver hårdvaran som skapade filen, det vill säga kameran och dess inställningar: Märke och modell, lins, bländare, tid, blixt, vitbalans och så vidare. Andra data är mer "data-tekniska" och anger upplösning, färgrymd, kompression, kodning och liknande.

De övriga exif-data som är avgjort intressantast är de som har med tid och plats att göra. Här ser man när bilden togs, på sekunden när (givet att kamerans klocka går rätt). Man ser även koordinaterna, hämtade från mobilens GPS, här angivna med decimalgrader. Den har rentav tagit med höjd över havet, även om värdet ser ut att vara nästan dubbelt så stort som facit.

Vad kan man ha för nytta av exif-data? Proffsfotografer en hel del, men det vet de redan. När det gäller faktoid-relaterade sysslor så är en koll på exif-data en rutinåtgärd när det handlar om bilder som sägs vara tagna på en viss plats vid en viss tidpunkt. Visst kan exif-data lätt förfalskas, men om de avviker från det förväntade så syns det direkt.

Krigets första offer

Visserligen har det rysk-ukrainska kriget pågått sedan 2014. Men nu höjdes temperaturen rejält.

I ett läge som detta går faktoid verksamhet – produktion och analys – på högvarv. Det skulle ta veckor att studera varje dygns produktion, från finurliga diplomatiska trekvartssanningar till de klumpigaste av lögner, vilket naturligtvis är poängen: Ljug så mycket att fi överbelastas.

När det finns mer än massor att ta del av blir det svårt att uppmärksamma det ena eller andra. Men det är det jag gör här – två tips av helt olika art, men båda med bäring på det rysk-ukrainska kriget:

1) På Bellingcat kan man ta del av analyser av olika sorters material, där det mest fascinerande är att man arbetar med material från öppna källor. Läs t ex om Radar Interference Tracker: A New Open Source Tool to Locate Active Military Radar Systems; den kom till användning under den ryska uppmarschen, och lär komma till användning den kommande tiden.

2) Med anledning av Putins påståenden om Ukrainas historia, skrev Timothy Snyder Kyiv's ancient normality (redux). Inte för att man behöver lögner att avfärda för att intressera sig för ett sådant ämne.

Lördagsfråga 695: Fiktiva varumärken

1. Pulp Fiction (1994) – Torpeden Jules Winnfield (Samuel L. Jackson) lånar av Bretts sista måltid: En burgare från Big Kahuna, en hamburgerkedja med hawaiianskt stuk.
   
2. Homer Simpson (skymtar t v) på visning i Duffs bryggerier. Observera det gemensamma röret för tre sorters Duff …
   
3. Toy Story (1995) – Buzz Lightyear (t v) och Woody tar sig in på Pizza Planet på jakt efter ett rymdskepp eller Andys familj, beroende på vem av dem man frågar.
   
4. Ghostbusters Afterlife (2021) – I snabbköpet får vi en påtaglig referens till den första filmen, när Stay Puft-marshmallows förvandlas till märkets maskot.
   

Big Kahuna, Duff, Pizza Planet och Stay Puft har gemensamt att varumärkena enbart finns i respektive "universum" – med undantag för att man naturligtvis smällt upp en Pizza Planet på Disneyland, att ölbryggare lite varstans satt Duff-etiketter på sina flaskor, med mera. En som sticker ut här är Quentin Tarantino; han har flera varumärken, i synnerhet Big Kahuna och cigarettmärket Red Apple, som återkommer i flera av hans filmer. Och även om pizzakedjan Pizza Planet kanske bara finns i Toy Story-filmerna, så kan man hålla utkik efter en gul pickup som i TS tjänstgör som pizzaleverantör; den lär finnas i deras samtliga långfilmer.

Den satte Tricky.

Faktoidpodden avsnitt 10: Ord

Faktoidpodden avsnitt 10: Ord

Ord som missförståtts, ord som det finns olika etablerade tolkningar av, och inte minst så kallade folketymologier, felaktiga förklaringar av ords ursprung. Flera av avsnittets ord är dessutom klassiska faktoider i sig, som att muck skulle vara en förkortning, att eskimåerna skulle ha jättemånga ord för snö, eller allt om ordet lagom. Det blir dessutom en och annan mer generell myt om språket, samt några tips.

Det här avsnittet ska handla om ord. Ord som betyder andra saker än de vi tror, liksom ord som har andra ursprung än de vi kanske tror. Den senare sortens fel kallas folketymologier. Etymologi är ju läran om ords historia, hur ord har uppstått och förändrats genom åren. En folketymologi är en mer eller mindre falsk etymologi: Man tror att ett ord uppstått så här och så här, men studerar man frågan närmare finner man att den förklaringen inte stämmer. Jag är inte så förtjust i ordet "folketymologi", den där biten med "folk-". Alla folketymologier tänks inte ut i de breda, otvättade massorna precis; en del har tänkts ut av aldrig så etablerade språkvetare. Men, nu heter det som det gör. 

Det finns också en del ord-relaterade faktoider som rör språk mer i allmänhet. Sådana ska jag inte ta upp här, med ett undantag. Man skulle kunna formulera den språkliga faktoiden så här: Ett ords ursprungliga betydelse är den korrekta. När jag säger det så här rätt upp och ner har jag lite svårt för att ta påståendet på allvar, men det är inte ovanligt med folk som tar ett ord, lyfter upp en äldre betydelse av det, och hävdar att det här, det är vad ordet egentligen betyder. Den uppfattningen är inte bara tvärfel, utan det blir inte mycket mer fel än så. Om det finns en enda språklig sanning, sanning om språket, så är det att språket varierar. Språk och ord varierar efter flera variabler, som tid, plats, talare, sammanhang … Om dagens språkbrukare, vi som använder till exempel svenska just nu idag, är någorlunda överens om vad ett ord betyder, så är det vad det betyder. Om ordet betydde något annat för 50 eller 100 eller 500 år sedan, så är det en annan sak. 

Så fick jag det sagt! Nu börjar jag på riktigt, och jag tänkte börja med en riktigt klassisk faktoid i genren. Faktiskt en av de mest klassiska faktoiderna över huvud taget, i Sverige då, inte bara om ord. Men den här handlar om ett ord, och ordet är lagom. Det där ordet som bara ska finnas i svenskan – sägs det – det har ni nog hört. Och utifrån den föreställningen har folk, i synnerhet sådana som gärna drar förhastade slutsatser, dragit förhastade slutsatser om "landet lagom" och andra dumheter. Ibland kan man rentav få intryck av att många av dem vill att såväl ordet som begreppet "lagom" bara ska finnas i svenskan, eftersom de utifrån detta förmodade faktum drar en rad inte minst politiska växlar.

Hur är det då: Finns "lagom" bara i svenskan? Kort svar: Nej, lagom finns inte bara i svenskan. För ett riktigt långt och bra svar kan jag hänvisa till en bok av lingvisten Mikael Parkvall. Den heter Lagom finns bara i Sverige och andra myter om språk. Där reder han med vetenskaplig noggrannhet ut myten om lagom, och visar motsvarigheter till "lagom" i en rad andra språk. Med kraftig reservation för mitt uttal har vi norska passelig, danska tilpas, serbokroatiska taman, estniska paras, isländska meðallagi, thai phor phiang och japanska chōdo – för att nämna några. Och räcker inte det så finns "lagom", med samma uttal och samma betydelse som i svenskan, även i norskan, såväl bokmål som nynorsk. Så var det med det.

Ordet "lagom" har också en fin folketymologi, en sån där förklaring av dess ursprung som inte stämmer. Den här är både fin och känd, jag tror säkert att många av er känner till den. Man säger att ordet "lagom" härstammar från det gamla bondesamhället, eller rentav vikingatiden eller så. När man satt kring matbordet på den tiden så drack alla ur samma bägare, som därmed fick gå laget runt. För att innehållet skulle räcka laget runt, laget om, fick ingen dricka för mycket, men man behövde heller inte dricka för lite – man skulle dricka "laget om", "lag-om". Ja, det här är en kalasfin folketymologi och faktoid, det tycker jag verkligen, på så sätt att den låter bra och trovärdig. Den är lätt att komma ihåg och svår att glömma bort, likt alla andra bra faktoider sätter den sig i huvudet, och likt alla andra faktoider är den fel. Ordet "lagom" har ett tråkigare ursprung, som inte alls sätter sig i huvudet lika bra. Vi börjar med ordet "lag", men inte i betydelsen grupp av människor, som matlaget kring bordet, utan "lag" i dess juridiska betydelse, eller för den delen en "lag" som kan vara en riktlinje eller norm, en social norm eller så. Det ordet böjs sedan, på ett sätt som vi inte gör längre, från "lag" till "lagom". Att dricka efter gällande norm, enligt vad som passar sig, skulle då bli att dricka enligt lag, att dricka lagligt så att säga – eller, så som det böjdes förr, lagom. Ja, den där förklaringen kommer ju aldrig någonsin att konkurrera ut "laget om"-etymologin. Trots att den ena är sann, och den andra är falsk.

Nu blir det ytterligare några klassiker, nu bland missuppfattade ord. Det första är krokodiltårar. Krokodiltårarna kommer från en gammal och oriktig uppfattning om att krokodiler skulle gråta när de äter upp sitt byte; gråta ofrivilligt, så klart, eftersom de sannerligen inte är ledsna över att få mat. Men krokodilens känsloliv förmänskligades, jag vet inte på hur stort allvar, till den grad att man sade att krokodilen låtsades vara ledsen över zebrans död, eller vad det nu är. På så sätt blev krokodilen en symbol för falskhet och hyckleri. Hur ligger det då till med gråtandet? Krokodiler har tårkanaler som kan fukta ögonen vid behov; men de aktiveras inte när den äter. Men, spela roll – få idag känner till eller bryr sig om några bokstavliga krokodiltårar, verkliga eller inbillade. Vad man är intresserad av är de bildliga krokodiltårarna. Och de tolkas ibland som en förstärkning, som om det som utmärker krokodiltårar skulle vara deras storlek. Det är det som är faktoiden. För begreppet "krokodiltårar" syftar på falska tårar och inget annat. 

På samma sätt som en del tror att krokodiltårar syftar på stora tårar, tror en del att björntjänst syftar på en stor tjänst. Vad är då en björntjänst, egentligen? Ordet kommer från en fabel från 1600-talet av Jean de la Fontaine. Det var en gång en man som hade ett ovanligt husdjur: en tam och genomsnäll björn. En dag låg mannen och sov. Då kom en fluga och satte sig i hans ansikte. Björnen ville hjälpa till, så den plockade upp en stor sten, och dängde den med full björnstyrka i ansiktet på mannen. Berättelsen nämner inte hur det gick med flugan, men mannen dog på fläcken. Så det är det som är en björntjänst: En tjänst gjord i välvilja som går snett.

[ Klipp med Baloo i Djungelboken (1967):
"… En björntjänst gör ju ingen glad …" ]

Nästa ord är kärring! Varifrån kommer ordet? För det första kan det ju uttalas kärring, som är vanligast, eller kääring. Och säger man kääring så kan man få mycket trevligare associationer. Det finns en ganska vanlig uppfattning om att ordet "kärring" skulle komma från "kääring", det vill säga käresta, eller liknande. Eller att "kärring" och "kääring" skulle vara två olika ord, där det ena är dåligt, och det andra bra. Ja, så kan man naturligtvis tolka och använda orden – men det har inget med deras ursprung att göra. Man kan även se resonemanget, att eftersom kärring ursprungligen betydde käresta, så betyder det egentligen käresta. Ja, där har vi den där missuppfattningen som jag tog upp nyss, den grundläggande missuppfattningen om hur språk och ord fungerar. Och det blir inte bättre när den, så att säga, får felaktiga uppgifter att arbeta med. För så här är det: Ordet "kärring" kommer inte från käresta eller så. I medeltidens fornsvenska fanns ordet kärling som betydde "gammal kvinna". Rätt upp och ner, "gammal kvinna", utan några nedsättande innebörder; sådana skulle komma senare. Och det var det ordet som så småningom blev "kärring" som används idag, inklusive nedsättande innebörder. 

Det var några folketymologiska kändisar, det. Nu kommer en mycket mindre folketymologi, och mindre känd, men den är nog så fin, tycker jag, och nog så spridd. Den gäller ordet bocköl. Är bocköl bekant? Det syftar, för att sammanfatta, på en sorts lageröl som ofta är söt, ibland mörk och alltid hyfsat stark. Man kan också känna igen bocköl på att de ofta har getabockar på etiketterna. Vad har då bocköl med bockar att göra? Ingenting. Öltypen stammar från en stad som heter Einbeck. Namnet Einbeck låter bra likt ein Bock, alltså "en bock" på tyska – och så blev Einbeck-ölet bocköl. Inte för att jag tror att det var av misstag – personligen tror jag att det var med flit, som en ordlek eller kanske rentav som en sorts reklam.

Det finns en undergenre av folketymologier där man oriktigt påstår att ord är förkortningar. Som en generell regel skulle jag säga att om ett lite äldre ord tillskrivs en förkortnings-förklaring, så kan man utgå ifrån att den är oriktig – tills man kontrollerat med en pålitlig källa, såklart. I engelskan är det särskilt populärt med sådana så kallade backronyms, det finns en rad engelska ord som oriktigt sägs komma från förkortningar. 

Som att ordet golf skulle komma från Gentlemen Only, Ladies Forbidden. Den backronymen är förresten närmast purfärsk i sammanhanget, den har inte spårats längre tillbaka än 1997. Vad är då facit? Vad betyder ordet "golf"? Ordet golf har spårats till 1400-talet. Man är inte helt spiksäkra på hur det uppstod, det är förresten snarare regel än undantag när det gäller ord, men det kommer nog från ordet colf som kommer från den tidens nederländska, och som där betydde pinne eller klubba. Men, allvarligt talat: Är inte det en mycket tråkigare förklaring än Gentlemen Only, Ladies Forbidden? – Jo, det är det. 

Nästa backronym är posh, alltså "elegant". Det sägs att posh skulle ha börjat som förkortning av Port Outward, Starboard Home. Det skulle syfta på längre sjöresor, där det, åtminstone enligt den här folketymologin, skulle vara käckast att ha hytten åt babord på utresan, styrbord på hemresan; det blir alltså port outward, starboard home. Facit för posh, hur ordet egentligen uppstod, är inte helt säkert, igen, men ett tungt vägande förslag är att det kommer från tjuvslang på 1800-talet. Där och då skulle posh ha betytt "pengar", helt enkelt. Vilket i sin tur skulle kunna komma från en betydelse av ordet posh som finns på romani, nämligen "halv" – hur nu det skulle ha gått till.

Förkortnings-folketymologier, backronyms, är som sagt vanligare på engelska än svenska. Men det finns några svenska exempel som är någorlunda vanliga. 

Den mest kända svenska förkortnings-folketymologin är nog muck; muck som när man är klar med sin grundläggande militära utbildning. Muck skulle, enligt den förklaringen, stå för Militär Utryckning, Civila Kläder. Det är en rimlig förklaring, den är lätt att komma ihåg, men den är fel. [ Klipp där befäl förklarar hur M U C K skulle utläsas, därefter musik ] Det där var Cool Candys Muckar-Twist från 1962. Det är få folketymologier som blivit spridda och kända genom musik – eller faktoider över huvud taget som blivit spridda och kända genom musik – jag kommer i alla fall inte på någon just nu – men där har vi ett exempel. 

Varifrån kommer då ordet "muck"? Det kommer nog från romani, igen, där det har den mycket närliggande betydelsen "fri". Det är alltså "mucka" om utryckning, från militären eller ett fängelse. "Mucka" som i "mucka gräl" är ett annat ord, med en annan historia. Det kan också nämnas att orden "muck" och "mucka", om utryckning, användes i den kriminella världen innan de kom till den militära. Fångar muckade innan värnpliktiga gjorde det, med andra ord.

En annan falsk förkortnings-etymologi är fika. Och då hamnar vi åter i det militära. För fika sägs komma från Försvarets IntendenturKår. Deras tre bokstäver F I K skulle ha suttit på krigsmaktens kaffekoppar, och därifrån är ju steget inte långt från förkortning till ord. Försvarets intendenturkår har funnits, det har den, men om den haft koppar märkta F I K så har inga sådana uppvisats för eftervärlden. Och ordet "fika" har en helt annan historia. Det kommer från ordet kaffe, eller närmare bestämt kaffi, med i, som det uttalas på sina håll, och där man sedan kastat om stavelserna. Att slänga om stavelser så där var vanligare än man kanske tror. Det kallas backslang och förekom i flera hemliga språk. Det mest kända är knoparmoj, som sotarna talade – och som jag verkligen hoppas att det finns åtminstone några som fortfarande talar någonstans. Ett annat sådant språk är månsing, som västgötska gårdfarihandlare eller knallar talade. Det var i något sådant språk som "kaffi" vrängdes till "fika". Exakt när, var och hur det först uppstod vet vi inte, men det första kända belägget för "fika" kommer från Långholmens fängelse 1910, minsann. 

Den sista svenska förkortnings-faktoiden jag ska ta upp utgörs av den enda folketymologi jag sett, tror jag, som har med ett så kallat teleskopord i sin oriktiga förklaring. Ett teleskopord bildas genom att man tar början och slutet av ett ord, och så att säga skjuter ihop det. Det sägs nämligen att moped kommer från det onekligen långa och bökiga ordet motorvelociped. Där skulle man alltså ha fimpat mitten så att bara mo-ped återstår. Men den förklaringen är oriktig. Hur vet vi att den är oriktig?

Det vet vi av en ovanlig anledning. Det var sommaren 1952 som mopeden lanserades, såväl ordet som företeelsen. Och ordets födelseattest finns i tidningen Motor. Det är Harald Nielsen som förklarar det hela så här:

MOTOR lanserar här ordet moped. Det karakteriserar fordonet exakt – motor och pedaler. Är det en motorcykel med hjälppedaler eller en pedalcykel med hjälpmotor?

… Så var det med det. Det är sannerligen inte vanligt med så raka och tydliga besked inom etymologin.

En kommentar om de första mopederna. Den oriktiga förklaringen med "motorvelociped" fungerar bättre om man tror att de första mopederna var en sorts nedbantade motorcyklar. Men det var de inte. De första mopederna var precis som Nielsen beskriver dem: cyklar med lätta motorer, enkla fordon som var något helt annat än de motorvelocipeder som var motorcyklar. Att mopederna snart skulle utvecklas till mer motorcykel-aktiga historier är en annan sak.

Nu kommer ännu en klassisk språkmyt, och den spretar lite grann: Eskimåerna har jättemånga ord för snö. Allra först kan jag ta upp en annan myt, som förresten fortfarande finns i Nationalencyklopedins ordbok när jag just precis tittade efter: att ordet eskimå skulle komma från ett indianord med betydelsen "den som äter rått kött". Den förklaringen är av gammalt datum och har inte hållit för senare forskning. Ordet "eskimå" kommer snarare från ett ord i språket innu-aimun, det tillhör algonkin-språkens stam och talas i östra Kanada. Där betyder ordet ifråga någon som binder snöskor. Så det är, nog, vad "eskimå" ursprungligen betydde: någon som binder snöskor.

Vidare finns det många som vill kalla de här folken för inuiter istället för eskimåer. Det motiveras dels av att "eskimå" skulle vara nedvärderande, med hänvisning till förklaringen med "rått kött", dels eftersom "inuit" sägs vara vad de kallar sig själva. Att förklaringen med "rått kött" nog är oriktig nämnde jag just. Vad gäller gruppens beteckning på sig själv är det mer komplicerat eftersom eskimåerna är inte ett folk utan flera. De utgörs av inuiterna i Alaska, Kanada och på Grönland, samt yupik i Alaska och ostligaste Sibirien. Båda de här grupperna kan delas in i ytterligare undergrupper. Alla använder olika beteckningar om sig själva. Att kalla alla eskimåer "inuiter" vore därför som att kalla alla skandinaver "danskar", till  exempel. 

Hur var det då med de många snöorden? Det började med en bok av lingvisten och antropologen Franz Boas som gavs ut 1911. Där nämner han att eskimåerna har minst fyra ord för snö. Sedan räknar han upp just fyra snöord: aput, "snö på marken", qana, "fallande snö", piqsirpoq "drivsnö" och qimuqsuq, "snödriva". Hans poäng här var att folk som ständigt lever i snö har flera ord för den. Det är inte alls konstigt utan snarare en självklarhet. Om eskimåerna bara haft ett ord för snö, det hade varit en sensation. Boas gjorde heller ingen stor sak av de här fyra snö-orden.

Det gjorde däremot en viss Benjamin Whorf när han några år senare fick syn på dem. Whorf var en ingenjör som slagit sig på lingvistik. Jag gör ogärna en poäng av att han är amatör på språkområdet, det är ju jag med, men i hans fall är det mer än enkel okunskap som skiner igenom på ett besvärande sätt. Whorf fascinerades av att det grundläggande ordet "snö", utan modifikationer, inte finns med bland orden Boas nämner. Jag citerar Whorf:

Vi använder samma ord för fallande snö, snö på marken, hårt packad snö, slaskig snö, drivsnö – vilka omständigheterna än är. För en eskimå är detta allomfattande ord nästintill otänkbart; han skulle hävda att fallande snö, slaskig snö, och så vidare, är konceptuellt och hanteringsmässigt olika, olika ting; han använder olika ord för dem och för andra sorters snö. 

Nu måste jag gå in på ett sidospår … Ett av exemplen Whorf nämner är slaskig snö. Nu har ju både svenska och engelska ett särskild ord för slaskig snö: "slask". Enligt Whorf skulle det innebära att vi, som är brukare av engelska, eller svenska för den delen, tänker oss slask och snö som olika koncept. Att det för oss, inklusive Benjamin Whorf då, vore, som han skriver, "nästintill otänkbart" att föreställa sig att de olika koncepten skulle ha något gemensamt. Det låter som trams och är trams. Icke desto mindre ledde sådant trams till vad eftervärlden kallar Sapir-Whorf-hypotesen, som enkelt uttryckt innebär att vårt språk formar vår världsuppfattning. Den är inte enbart trams, och har diskuterats flitigt genom åren, kan jag lova. Den har mest fått kritik, men det är en annan sak. Så: Ur spår! – Slut på sidospåret. 

Whorfs idé om eskimåer som inte kan föreställa sig snö återgavs av andra, och upprepades sedan av åter andra, som kanske varken läst Whorf eller Boas. Många av dem verkar ha varit minst lika slarviga som Whorf, till exempel när det gällde att återge uppgifter. Så när man nämnde hur många snö-ord eskimåerna hade, så började den uppgiften att variera. Och nu hände något: Antalet snö-ord hade i sig inte varit intressant. Men när antalet växte, så började den att bli det. Ju fler snö-ord eskimåerna tillskrevs, desto intressantare blev just den uppgiften. Följdaktligen började eskimåerna att tillskrivas fler och fler ord för snö. På 1970-talet var de uppemot 50, på 1980-talet hundratals. Rekordet lär vara 400. Det där resonemanget om "allomfattande ord", ja, det var ju glömt sedan länge. Nu hade man hittat något helt annat att intressera sig för: Att eskimåerna hade jättemånga ord för snö.
Hur många ord för snö har då eskimåerna? Om man räknar sammansättningar blir det oändligt många, men det blir det även i svenskan. Vi har etablerade sammansättningar som blötsnö, yrsnö och spårsnö, men vi kan även tota ihop sammansatta snöord så länge vi orkar. Jag kan, här och nu, uppfinna några nya snöord, som alla är språkligt fullkomligt korrekta: konjakssnö, pepparkaksskare, bubbelslask … Och så vidare. I den eskimå-aleutiska språkfamiljen är sammansättningar dessutom centrala, så till den grad att det som i de flesta språk skulle bli en mening istället kan utgöras av ett enda ord, där verb, substantiv och så vidare har satts ihop. Under sådana förutsättningar kan man ännu snabbare få ihop hur många snöord man vill. 

Men om man inte räknar sammansättningar, utan håller sig till de så kallade rötterna, de grundläggande orden, då blir det mer rättvist och även hanterligare. De som inventerat rötterna i de olika eskimå-aleutiska språken har rapporterat uppemot dussinet ord för snö. Fler är de inte.

Jag har gett ut en ordbok: Nya ord med historia. Där undersöker jag några relativt nya ord i svenskan, som vi börjat använda de senaste 20–30 åren sådär, och tar reda på varifrån de kommer, hur de använts, och så vidare. Titeln lånades helt fräckt från den store ordmannen Gösta Bergman, vi har alltså var sin bok med samma namn. Min bok inledde jag med ett citat, på engelska faktiskt: "A word is not a crystal, transparent and unchanged; it is the skin of a living thought." "Ett ord är inte en kristall, transparent och oförändrad; den är huden på en levande tanke." – Den som citeras är en amerikansk jurist som hette Oliver Holmes. Att ords betydelser inte är huggna i sten är något som såväl lingvister som jurister får lära sig. Ords betydelser, liksom för den delen hela språket, kan ses som ett stort kontrakt, oskrivet men icke desto mindre påtagligt, som dess brukare har kommit överens om – åtminstone tillräckligt överens om för att kunna göra sig någorlunda förstådda, åtminstone för det mesta. 

Så – vem bestämmer vad ett ord betyder? Ja, det är inte Svenska akademien eller något annat språkinstitut eller så. Ord betyder det som tillräckligt många av brukarna är tillräckligt överens om, åtminstone för stunden. Om tillräckligt många brukare är av en avvikande uppfattning, ja, då får ordet en ny betydelse. Och om man är oense, så kan ord betyda olika saker beroende på vem man frågar. Det finns det många exempel på. De finaste exemplaren, ur mitt faktoid-forskar-perspektiv då, är ord som har olika och motsatta tolkningar. Där är det upplagt för förvirring. Och även den som tror sig ha full koll på ords betydelser, kan tjäna på att kontrollera sina kunskaper. Och även den som har full koll på ordens betydelser, åtminstone de som står i ordlistor och uppslagsverk, kan tjäna på att vara beredd på att bli missförstådd, liksom att vara beredd på att andra använder orden på andra sätt.

Här är ett sådant lurigt ord: vederlagd. "Vederlagd" har en och endast en etablerad betydelse, och den betydelsen är "motbevisad". Det är vad "vederlagd" betyder. Så "vederlagd forskning" är forskning som visats vara osann och ute på fel spår. Men på något sätt har ordet även kommit att tolkas som sin motsats: "vederlagd" används i betydelsen "bevisad". Jag läste till exempel att "Donald Trump och Boris Johnson tror inte på vederlagd forskning" – ja, det är väl bra, kan man tycka, men skribenten menade naturligtvis tvärtom, att de tror på saker trots att de har motbevisats. I det här fallet var skribenten ingen journalist utan en riksdagsledamot. Han är inte ensam om att tolka "vederlagd" fel. Man kan till exempel gå in på riksdagens hemsida och söka bland motioner och propositioner, och hitta gott om exempel på hur "vederlagd" uppenbarligen använts i fel betydelse. Om ordet använts på fel sätt utan att det är uppenbart är naturligtvis svårare att avgöra, och samtidigt betydligt mer problematiskt. För även om betydelsen ofta framgår av sammanhanget, som i Trump och Johnson-exemplet, så kan det bli hur förvirrat som helst om de inte gör det. Man kan tycka att lagstiftarna borde ha koll på de ord som ju faktiskt utgör de lagar som de stiftar.

Här är ett annat lurigt ord: begåvningsreserv. Ordet "begåvningsreserv" finns belagt sedan åtminstone 1948. Då användes det inom skoldebatten. Det som avsågs var de som inte tog studentexamen men som skulle kunna göra det. Som när man fann att 27 procent av de manliga eleverna inom en viss åldersgrupp nog var kvalificerade att ta studenten, men bara 7–8 procent faktiskt gjorde det. Skillnaden bland flickorna var säkert ännu större. Det var dessa potentiella studenter som utgjorde begåvningsreserven. "Reserv" används här i betydelsen "outnyttjad resurs", som när man pratar om reservhjul eller oljereserv.
Men någonstans på vägen började ordet att användas med dess motsatta betydelse. Som när filmen Polisskolan 3 kom 1986, fick undertiteln "Begåvningsreserven" – där avsågs garanterat inte de som hade kunnat ta studenten men inte gjort det. De breda massorna, som inte deltog i skoldebatten, hade inte så stort bruk av ordet med dess ursprungliga betydelse. Men ännu en synonym till "dum i huvudet", den tog man emot med öppna armar. Hur gick det till? Kanske man tänkte på "reserv" av den sort som är sämre än den ordinarie varan, som "reservhjul" ibland, eller idrottare som får tillbringa mesta matchtiden på bänken. Eller ordet kanske använts ironiskt så ofta att ironin så att säga nötts bort?

Idag har "begåvningsreserv" en ovanlig status. Slår man upp akademiens ordböcker hittar man den ursprungliga, och inget annat: "begåvade personer som inte får tillfälle att studera" är den enda definitionen av "begåvningsreserv" som står i Svenska Akademiens ordlista. Och "han tillhör inte begåvningsreserven direkt" är ett ironiskt exempel som står i Svensk Ordbok. Om man däremot beger sig ut bland folk och ser hur ordet används, hittar man praktiskt taget enbart den moderna betydelsen: "Så går det när begåvningsreserven låtsas vara smarta", är ett exempel jag just hittade. En av få platser där "begåvningsreserv" används med dess ursprungliga betydelse är Sveriges riksdag. Som så här: "Bland de barn som kommit sent till Sverige och brottas med tillfälliga språkkunskaper finns framtidens begåvningsreserv". Man kan tänka sig att folk utanför riksdagen som tar del av, i det här fallet miljöpartistens, utläggning, kan studsa till och undra vad hon egentligen menar.

*

Jag tänkte avrunda det här avsnittet med några etymologiska tips, var på nätet man kan gräva i ords historia. Etymologi är inte bara ruskigt intressant utan även tacksamt att bedriva amatörstudier i. Naturligtvis blir det ännu bättre om man kan lite komparativ lingvistik, ljudlagar och grejer, men det är verkligen inte nödvändigt. Och kanske man efter lite grävande blir motiverad att lära sig något om vetenskapen bakom? Kanske ta en och annan kurs? För att inte tala om de väldiga mängder kunskap som orden bygger på. Vårt språk bygger ju faktiskt på allt vi vet, och den som vill forska i ordens historia på allvar har otaliga anledningar att reda ut vad folk vetat och trott genom åren. 

Det första och främsta tipset är givet: svenska.se. Där kan man på en sida samtidigt söka i Svenska Akademiens tre ordböcker: SAOL, SO och SAOB. För just etymologier är ordlistan SAOL minst intressant. Mest intressant är SAOB, Svenska Akademiens ordbok. Det är den mest gedigna etymologiska beskrivning av svenska som finns. Där lägger man in alla ord som förekommit i skriven svenska sedan 1521. (Årtalet har med Gustav Vasa och hans bibel att göra, den bibelöversättning som lade grunden för den så kallade nysvenskan. För vad man än tycker om bibeln så har den haft en ofantlig betydelse för bland annat språket.) Artiklarna i SAOB kan vara hela utredningar, med detaljerade kartläggningar av betydelser och varianter genom historien, etymologier och mycket mer. Att bläddra i SAOB kan vara nöjesläsning av bästa sort.

Det ska sägas att alla artiklar i SAOB inte är lika uppdaterade. En del är inte ens skrivna än; för närvarande har man kommit till bokstaven Å, och när man är klara med Övärld, eller vad som nu ligger sist, skulle man kunna börja om från början och börja uppdatera artiklar som Abborre från 1893 och så vidare. Eller hur det blir med den saken … SAOB:s framtid är i talande stund faktiskt osäker. Vi får verkligen hoppas att akademien tar sitt förnuft till fånga och fortsätter att arbeta på och utveckla ett av världens främsta etymologiska verk. Det om detta.

Akademiens tredje ordbok, Svensk Ordbok, är det senaste tillägget: Första upplagan 2009, andra 2021. Den är fortfarande mindre känd än SAOL och SAOB, vilket är synd. För den är en god, genomtänkt och, ja, lagom kompromiss mellan den kortfattade ordlistan och den uttömmande ordboken: Grammatik, betydelser och etymologier, så mycket som de flesta av oss oftast behöver, men inte mer. 

Elof Hellquist gav ut Svensk etymologisk ordbok 1922. Den finns i sin helhet på den excellenta sajten runeberg.org/svetym. Att den är hundra år behöver inte spela så stor roll som man kan tro, för på hans tid hade man rett ut mängder av ord, och många av de utläggningarna håller nog så väl fortfarande. 

Till sist Online Etymology Dictionary på www.etymonline.com. Det är en omfattande, pålitlig, välskriven och riktigt trevlig källa för engelska ord. Den sajten drivs av en privatperson, vilket inte alls märks. Tvärtom är den bra mycket bättre än mycket som gjorts av institutioner med långt större resurser av alla de slag.

Lördagsfråga 695

 

 

När St. Patrick's var nykter

DUBLIN, March 17 – The weather and many Dubliners had one thing in common today – both were dry.

- Thomas P. Ronan, "The Day in Dublin is Dry but Joyful", New York Times 18 mars 1960

St. Patrick's den 17 mars är ju internationell Irland-dag. Men det är ett tämligen sent påfund. Och likt alla (?) andra storhelger och liknande är historien bakom varken rak eller självklar.

Helgonet som sägs ha kristnat Irland sägs ha dött den 17 mars. Det ligger till grund för alltihop – men mycket länge var firandet en kyrklig högtid i ett katolskt land. Att det dessutom inföll under fastan gjorde inte saken bättre, eller vad man vill kalla det.

Att paradera på St. Patrick's har man visserligen gjort ända sedan 1700-talet. Men man började med det i USA, med irländare i förskingringen. Det var först 1903 som den första St. Patrick's-paraden hölls på Irland. Och det var först i slutet av 1900-talet – det är inte länge sen – som man från officiellt irländskt håll började göra en Grej av det hela, en kampanj för allt irländskt och iriskt.

Med tanke på folkets och dagens rykte kan man bli mest överraskad över att det var först 1970 som pubar på Irland fick hålla öppet den 17 mars. Och försäljning av alkohol över huvud taget på Patrikdagen var förbjudet 1927-1961.

Aside from the color green, the activity most associated with St. Patrick's Day is drinking. However, Irish law, from 1903 to 1970, declared St. Patrick's Day a religious observance for the entire country meaning that all pubs were shut down for the day. That meant no beer, not even the green kind, for public celebrants. The law was overturned in 1970, when St. Patrick's was reclassified as a national holiday - allowing the taps to flow freely once again.

- Catholic Online: Bet you didn't know these 10 things about St. Patrick and Ireland! (larvig rubrik men källan kändes pålitlig i övrigt)

Svinfarmen i Nordafrika

Berömt är det havererade projektet att hjälpa upp kosthållet i ett muslimskt land i Nordafrika genom att anlägga en svinfarm.

- Göran Hägg, Välfärdsåren (2005)

En svinfarm i Nordafrika..? Vad kan gå fel! Ha ha!

En episod om misslyckat svenskt bistånd – sådana brukar inte behöva draghjälp för att spridas. Särskilt när orsaken till dess misslyckande (utöver ev. andra faktorer så klart) kan kondenseras i tre ord: "svinfarm i Nordafrika".

Fast ett krav får gärna vara uppfyllt: Att den är sann. Är den sann?

Om biståndsprojektet med den nordafrikanska svinfarmen verkligen funnits så är det märkvärdigt hur svårt det är att hitta minsta lilla belägg för det. Trots att det skulle vara "berömt" och allt.

Åtminstone, kan tilläggas, några belägg som inte kan kopplas till Göran Hägg, direkt eller indirekt. För hittills är sådana belägg de enda jag hittat – med ett (1!) undantag.

Hägg nämnde som sagt svinfarmen i Välfärdsåren (2005), liksom i Svenskhetens historia (2003) och en intervju i tidningen Gringo 2004 (utgiven som bilaga till gratistidningen Metro). Allt jag hittat kommer från de källorna, direkt eller indirekt.

Med ett undantag, som sagt. Det var ett omnämnande i en bloggkommentar från 2009. Där finns lite mer att bita i, för vad det är värt:

Det var NIB, Nämnden för Internationellt Bistånd, en föregångare till SIDA , som startade ett svinfarmsprojekt i Tunisien. I sista ögonblicket upptäcktes fauten [misstaget] och projektet omvandlades till ett fiskeriprojekt. Tro en gammal man! Jag minns skriverierna på antingen 50- eller 60-talet.

- Håkan Sjögren, kommentar på Oxfams nya katastrofrapport, bloggen Klimatupplysningen 7 juli 2009

Ett NIB-projekt med fiske i Tunisien? Det låter som Kelibia (även Calibia) på Cap Bon-halvön. Ett avtal om ett omfattande svenskt biståndsprojekt där undertecknades den 29 mars 1963. Det gick ut på att bygga ut fiskehamnen, upprätta en yrkesskola för fiskare, mödra- och barnavård samt experthjälp i jordbruks- och boskapsfrågor. Sen …

Svenskarna och tunisierna var oeniga om nästan allt och den så kallade "Kelibiaskandalen" var ett faktum. Skandalen klingade så småningom av men den negativa bilden av det svenska biståndet till Tunisien hängde kvar länge. Idag anses ändå fiskeprojektet som mycket lyckat, kanske Sidas bästa fiskebistånd.

- Podden Omvärlden, om avsnitt 5: Sidas bästa fiskebistånd, 14 maj 2015

Kelibia-projektet inleddes när premiärminister Habib Bourguiba 1961 bjöd in kollegan Tage Erlander med Aina, och sålde in landet, halvön och Kelibia (källa: podden OmVärlden, avsnitt 5: Kelibiaskandalen). Med den grunden, lagd i Tunisien snarare än i Stockholm, förefaller svinfarmen nära nog omöjlig. (De "skriverier" jag kunnat hitta angående ett fiskeriprojekt i Tunisien handlar om Kelibia, men de nämner inget om något svinfarmande.) Dessutom var projektets koppling till det eventuella projekt Hägg nämner inte starkare än en (1) bloggkommentar, som dessutom var skriven på en pseudovetenskaplig blogg, vilka inte brukar samla de skarpaste knivarna i lådan. Å andra sidan var det där det enda jag hittat om det "berömda" projektet, utöver Häggs minimala påståenden.

Gothlands

… Daughter of the King of East Gothland [Östergötland] …

- Evening Star (Washington, D. C.), 13 april 1924

… West Gothland [Västergötland] …

- The Minneapolis Journal, 17 juni 1906 – syftar aliens på brödrafolket?

Visby, Gothland [Gotland] …

- Imperial Valley Press (Kalifornien), 12 maj 1932

När svenska landskap ska skrivas på engelska får man ofta de latinska versionerna, som Scania eller Dalecarlia (efter "dalkarl"?). De här är lite ovanligare. Hade East, West och bara Gothland varit vanligare hade de kunnat ge upphov till intressanta missförstånd. "Gut" och "got" är samma ord, etymologiskt sett. Hur de hänger ihop, språkligt och etnologiskt, med "götar" är en fråga som många ägnat sig åt med liv och lust; dock sällan, misstänker jag, på grund av den intressanta lingvistiken.

Blue Bird på riktigt

Det var Blue Bird av Hull
Det var Blue Bird en brigg
Som med sviktade stumpar stod på
Över Soten i snöstorm med nerisad rigg
Själva julafton sjuttiotvå

- Evert Taube, Balladen om briggen Blue Bird av Hull (1929)

Taube skrev, men det är Thåströms version som satt sig i det allmänna medvetandet. Där den sitter extra djupt och hårt eftersom historien ju är en sann. Eller..?

Låt oss börja med vädret. Hur ruggigt var det på västkusten (Soten = Sotenäs) julafton 1872? Det kan man till exempel slå upp i GHT, Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning, den 27 dennes: Kl 2 em +3,6°, 2 sekundmeter SV, mulet; kl 9 em +2,0°, 2 sekundmeter SV, mulet.

Ingen storm på västkusten julafton 1872 alltså. Och vid två plusgrader isas ingen rigg ner där, åtminstone inte när vinden ligger på från sydväst.

Hur var det då med Blue Bird? Dess första omnämnandet i svensk dagspress berodde på en rejäl storm – inte den obefintliga julstormen '72, men väl en högst verklig augustistorm '71. Utmed hela västkusten rapporterades om fartyg som hukade i hamnarna, blev vrak eller slogs i bitar. Ett av dem klarade sig jämförelsevis väl – inte en brigg från Hull men väl en bark med hemmahamn i Windsor, Nova Scotia:

S. d. [samma dag = 27 augusti] kl. 3 f. m. [dvs mitt i natten] inkom till Tryggö [Hunnebostrand, Sotenäs] amerikanska skeppet "Blue Bird", [kapten] Toye, hemma i Nova Scotia, från Riga till Boston med hampa. Kaptenen ankrade utanför Tryggö i hög sjö, men måste för att rädda fartyget straxt derefter kapa masterna och riggen från bord. Besättningen räddad. När godt väder inträffar, är troligt att fartyget kan föras i säker hamn och undersökas; lasten får troligen lossas.

- GHT (igen, som hörs på namnet är det en standardkälla i sammanhanget), Sjöfartsunderrättelser 28 augusti 1871

Några dagar senare anlände Blue Bird till Göteborg "i haveri", säger med skada på fartyg och/eller last men inte värre än så. Sedan fortsatte seglatsen till Boston. Två månader senare fastställdes ersättningen för bärgningen till 7300 riksdaler. Och så var det med den saken.

… Eller inte. För detta haveri är det enda som Blue Bird råkade ut för, åtminstone i svenska vatten. Är det den historien som Taube flyttat till en mer dramatisk julafton? Kanske det – men det saknas alldeles för mycket.

Direkt efter uppgifterna om Blue Birds haveri nämns ett annat fartyg som råkade värre ut:

S. d. kl 7 f. m. strandade på Sandö i närheten av Smögen briggen "Nymph", G. S. Storm, hemma i Whitby, från Viborg till Boston i England med trälast. Kaptenen spolades öfver bord af en störtsjö den 25 Aug. på e. m. Den öfriga besättningen räddad men fartyget vrak. En del af riggen be[r]gades i land på strandningsstället. Lasten kan trolligen bergas, när vinden bedarrar.

- GHT

I själva verket hade det blivit ännu mer spännande än så. Sedan kapten Storm åkt överbord hade en man surrats vid rodret. Nymph höll så när på att gå på en klippa när de räddades av lokalbefolkning – och det var då som man glömde mannen som surrats fast!

Men när den 19-årige engelsmannen som stod surrad till rors såg vartåt det barkade skar han sig loss och klättrade upp i förmasten. När skeppet gick in i berget slungades han enligt berättelsen upp i en vattenfylld klippskreva – vilket blev hans räddning. Våt men levande tog han sig upp.

- Martin Schibbye och Anna Froster: Myten om Blue Birds förlisning, Blankspot 25 december 2018 (tidigare Bohusläningen 2006)

Av någon anledning nämns, vad jag kunnat finna, inte denna avrundning – onödigt spännande men det gick ju bra till slut – i någon av dåtidens tidningar, vare sig svenska eller engelska.

- Shipping and Mercantile Gazette, 2 september 1871

Nu har vi kommit betydligt närmare händelseförloppet i balladen! Men en bit kvar är det allt … För resten av berättelsen, se länken med Schibbyes & Frosters text! Gör det!

*

Balladen om Blue Bird är en klassiker, och dess "faktoida" historia likaså. Då och då har någon insett att Taubes visa inte är så bokstavligt sann som man trott; man har grävt, hetsat upp sig, och gjort affär av det hela. Efter en tid inser någon annat att Taubes visa inte är så bokstavligt sann som man trott … Och så vidare. Så kan det nog hålla på hur länge som helst, eftersom god konst aldrig slutar att fascinera – och den slutar heller aldrig att få folk att blanda ihop sanning och äkthet.

– Är den sann? frågade Lisa.
– Sann? sa Sofie och fortsatte gå. Den är äkta.

- Anna Ihrén, Fyrmästaren (MiMa 2018)

*

Till sist ett "bonusfel", eller vad man ska kalla det. Textens "sviktade stumpar" har ofta, även hos Imperiet, blivit "sviktande stumpar", säkert "rättat" av en landkrabba som inte känner till sjötermen. Sviktade stumpar innebär att fullriggarens så kallade undermärssegel (stumparna) beslogs så att ytan reducerades till en bråkdel. Det gjordes om det blåste riktigt ordentligt. Nästa steg var att reva alla segel. (Björn Thomasson: Stor flaggning och marin terminologi, 23 juni 2007, se även illustration)

Lördagsfråga 694: Lichtenstein

1. Det finns en rad fästningar, borgar och slott i varierande skick som bär namnet Lichtenstein ("ljus sten"). Den här är från ca 1200 och återfinns i Rheinland-Pfalz, uppkallad efter det Lichtensteiner Berg den ligger på.
   
2. En Messerschmitt Bf 110 med två specialanordningar: Den större är en FuG 220, den mindre svarta en FuG 202. Dessa FuG, efter Funk-Gerät "radioapparat", kallades Lichtenstein och var något så högintressant som radaranläggningar för montering på flygplan. (Ibland får jag intryck av att britternas radaranläggningar framställs som vore de krigets enda, att radar var okänd magi för tyskarna, men så var sannerligen inte fallet.)
3. En detalj ur Whaam! (1963), ett av pop-artisten Roy Lichtensteins mest kända verk.
   
4. Detalj från omslaget på Wilhelm Hauffs roman Lichtenstein (1826). Den skrevs som ett svar på Sir Walter Scotts historiska romaner, som var mycket populära även i Tyskland; men nog skulle tyskar kunna läsa historiska romaner om sitt eget land? Tyckte Wilhelm, skrev Lichtenstein, fick stor framgång med den, och dog året därpå, bara 25 år gammal. (En titel av unge Hauff som åtminstone tidvis måtte varit hans mest kända heter Jud Süß.) Ett konkret resultat är vad vi ser på omslaget: Greve Wilhelm von Urach blev så inspirerad av boken att han köpte en medeltida ruin i schwabiska alperna och uppförde ett nytt Schloss Lichtenstein intill. Det kan ses som en föregångare till Ludwig II:s välkända och betydligt större sagoslott Neuschwanstein.
   

Den lördagsfrågan satte flera. Joakim E var först.

Faktoidpodden avsnitt 9: Drakes plåt

Faktoidpodden avsnitt 9: Drakes plåt

Dagens avsnitt är lite speciellt. Dels tar det inte upp flera eller många faktoider, utan en enda. Dels bygger det på en bloggpost (Drake-fejk) som även blev en artikel i VoF:s medlemstidning (Folkvett 2016-3/4: Drakes plåt). Här tar jag som vanligt med hela texten från avsnittet, utan illustrationer och kanske något längre än de tidigare versionerna.

Nu blir det ett lite annorlunda avsnitt. Och litet kortare. Ibland har jag här i Faktoidpodden tagit upp flera faktoider per avsnitt, ibland ännu fler. Den här gången ska jag ta upp en faktoid – en enda. Eller ja, en enda historia, men desto mer fascinerande. Och den innehåller mer än en faktor som återkommer i andra berättelser, såväl om faktoider i allmänhet som om andra historiska tveksamma fynd och direkta förfalskningar i synnerhet. Dessutom är historien märkvärdigt okänd, men det gör den ju inte mindre intressant, tvärtom. Det är historien om en plåt – Francis Drakes plåt.

Den börjar sommaren 1579. Engelsmannen Sir Francis Drake förde befäl på vad som skulle bli den andra världsomseglingen någonsin. Han hade rundat Kap Horn och seglat uppför Sydamerikas kust, angripit spanska hamnar och fartyg utmed vägen, och efterhand samlat på sig kolossala mängder med skatter. När man kom till vad som senare skulle kallas Kalifornien lade man till vid en strand och stannade en dryg månad för att bunkra, reparera och vila. Närmare bestämt var platsen, och det är man tämligen tvärsäkra på, en vik norr om San Francisco-bukten, den har också fått heta Drakes Bay. Bland annat har man där hittat porslinsfragment från expeditionen. Dåtidens resenärer lämnade ju annars få påfallande eller varaktiga spår.

Ett varaktigt spår kunde man läsa om i skeppsprästen Fletchers beskrivning av den stora färden. Det var en mässingsplåt som man satte upp, som en "här har vi varit"-markering. Man ristade in Drakes namn och ankomstdagen, och inte minst konstaterandet att området hädanefter var brittiskt, vilket förresten var det första brittiska anspråket i den nya världen. Plåten försågs med drottning Elizabeths porträtt i form av ett mynt. Och så spikade man upp den på en påle innan man seglade iväg.

Sekler gick. Kontinenten koloniserades och började spela roll. Plåten hade gått grundligt förlorad i tidens virvlar. I fackkretsar kände man till den via Fletchers beskrivning. Många funderade på var den fanns. Kanske låg den begravd på någon kuststräcka. Kanske den låg och skräpade någonstans. Kanske den hittats av någon som inte förstått vad det var, men som tagit med den hem.

Och så en dag ...

En av världens sedan länge försvunna historiska skatter verkar ha hittats!

Mannen som stod för det där triumferande utropet hette Herbert E. Bolton. Det var den 6 april 1937, och han stod på Sir Francis Drake Hotel minsann i San Francisco, och berättade för församlade journalister och kolleger om ett fantastiskt fynd. Talet blev senare en artikel, med den oakademiska tonen bevarad. Men tonen passar i sammanhanget, för Bolton var verkligen mycket, mycket glad över fyndet. Han var, som det hette, distinguished professor i historia (hur nu den titeln översätts) och hade i åratal efterlyst plåten. När så en ung man ringde och berättade om ett fynd han gjort några månader tidigare var det inte konstigt att Bolton omedelbart insåg vad det rörde sig om. Och så står han här, några månader senare och visar upp superduperfyndet för imponerade och avundsjuka kolleger.

Här är den! Återfunnen till slut, efter 357 år! Skåda Drakes plåt – plåten av mässing! Kaliforniens yppersta arkeologiska skatt!

… Så där höll han på. Ja, helt godtrogen var professorn inte:

Antingen är plåten en skicklig förfalskning, gjord av någon som noggrannt studerat Fletchers beskrivning; eller, om den är äkta, som jag är övertygad om, så är Fletchers beskrivning häpnadsväckande god och återger hur den såg ut och hur den var gjord. Mellan artefakten och ögonvittnesskildringen finns en spektakulär och övertygande harmoni som ingen förfalskning kan hoppas på att uppnå.

Redan när Bolton fick tag på plåten hade ett problem uppstått. Han hade utlovat upphittaren $2500 för det osynade fyndet. När denne ändå dröjde med leveransen ökade Bolton och Allen L. Chickering, som var ordförande för California Historical Society, insatsen till $3500. Det är ingen dålig hittelön idag. 1937 var det en smärre förmögenhet, motsvarande en årslön för en läkare. Varför var det ett problem? De hade ju råd? Men hittelönen innebar att när Bolton och Chickering för första gången fick se plåten hade de redan investerat i dess äkthet. Inte bara pengar, de var inte viktigast i sammanhanget, utan även sina egna namn, liksom universitetets namn, för Bolton, och det historiska sällskapets, för Chickering. I praktiken hade de redan gett sina och sina organisationers ord, och det var tungt vägande ord, på att plåten var äkta. Det bådade inte gott för den utförliga, neutrala kontroll av äktheten som sedan borde ha gjorts.

Den första kontroll som faktiskt gjordes bestod främst i att Bolton jämförde plåten med skeppsprästen Fletchers beskrivning. Han fann, som sagt, att de stämde överens till punkt och pricka. Vidare var plåten enkelt gjord, vilket han tyckte också talade för dess äkthet. Ett "bevis" som nästan är betagande utgörs av fyndplatsen. Plåten hittades inte vid Drakes Bay utan längre sydost, intill själva San Francisco-buktens inlopp, den berömda Golden Gate. Det talade för att den var äkta, menade Bolton, för en förfalskare skulle ju givetvis placera sitt verk vid Drakes Bay, där praktiskt taget alla var överens om att Drake slagit läger. När det senare visade sig att plåten först hittats vid Drakes Bay, men att den upphittaren senare slängt den (och därmed gått miste om läkarlönen), så talade det också för äktheten, eftersom ju plåten hittats vid den plats där praktiskt taget alla var överens om att Drake slagit läger …

Givetvis ifrågasattes fyndet mer ingående än så. En som utmärkte sig bland skeptikerna hette Reginald Haselden, han var expert på manuskript från den här perioden. Han ställde en lång rad frågor som inte besvarats i de beskrivningar som dittills publicerats, men som måste besvaras om man skulle kunna bedöma äktheten. Han ställde frågor om metallen – var det 1500-talskvalité eller senare? Var den uthamrad eller valsad? Datumet – i USA skriver man "June 17 1579", men gjorde man det i England på den tiden? Han frågade om bokstäverna – användes de aktuella formerna på den tiden i de här sammanhangen? Liksom själva orden såklart, med stavningar, böjningar, ordval och allt … Med mera. Responsen kan sammanfattas med att Haselden inte blev övertygad om plåtens äkthet.

Kritiken var besvärande. På universitetet bestämde man sig för att underkasta plåten en naturvetenskaplig, och därmed odiskutabel, äkthetskontroll i form av en metallurgisk undersökning. En kommitté sattes ihop för att se till att detta gjordes. Kommittén bestod av Bolton, Chickering och två personer till. Även om minst hälften av dem var grovt jäviga, så borde väl inte det ha påverkat den metallurg som de utsåg att göra själva jobbet? Men … Det gjorde det. Dr Colin Fink på Columbia University i New York var en erkänt skicklig metallurg, men den här gången lyckades han inte bevara sin vetenskapliga integritet. Han fick en beställning som inleddes med prisande av plåtens historiska värde. Alla hans frågor besvarades av den entusiastiske och övertygade Bolton. Den undersökning som Fink sedan utförde var begränsad, även med den tidens teknik, men tog ändå hela två år. Resultatet blev hur som helst det som beställarna hade önskat. Nu hade det bevisats: Plåten var verkligen Drakes berömda plåt från 1579. Som Robert Heizer skrev i boken Elizabethan California från 1974:

Även om skeptiker ifrågasatt plåtens äkthet, så har de inte kunnat rucka på det fastslagande av plåtens äkthet som den undersökning visat som letts av akademiker som Allen Chickering, professor Herbert Bolton, och doktorerna Fink och Polushkin.

Men som jag antytt, eller mer än antytt, så var plåten inte äkta. Det här är sannerligen varken första eller sista gången en arkeologisk upptäckt lovar mer än den håller. Vad som främst utmärker fallet med Drakes plåt var inte att förfalskningen var så enkelt gjord, för det var den, utan att de som låg bakom inte bara var uppburna historiker, utan även bekanta med Bolton, eller rentav goda vänner.

Professor Bolton var nämligen medlem i ett sällskap som hette – eller heter, det finns fortfarande – E Clampus Vitus, eller "The Ancient and Honorable Order of E Clampus Vitus" som deras fullständiga officiella namn lyder. Detta så kallade urgamla brödraskap har en lång och fullkomligt opålitlig historia som kan avnjutas på deras hemsida [www.ecvinc.org, för att bara nämna en]. Man skulle också kunna beskriva det som en sällskapsklubb för folk med intresse för Kaliforniens historia. En högst seriös uppgift de tagit på sig, och än idag bedriver med stort allvar, är att sätta upp skyltar vid historiska platser i Kalifornien. Annars ägnar sig så kallade clampers åt lärda och framför allt muntra sammankomster och inte så få practical jokes. ECV finns som sagt än idag och förefaller att vara ett ytterst trevligt sällskap.

När turen hade kommit till att skoja med Bolton var skämtets utformning given; så som han hade tjatat om den där plåten i alla år … Man begav sig till en skrot, skaffade en lämplig mässingsplåt, och högg in texten utifrån Fletchers beskrivning – det var därför plåten stämde in på Fletchers beskrivning. Man fejkade sedan tre seklers patina genom att svärta plåten över eld, gnida den med jord och hamra på den. Sedan lades den ut vid Drakes Bay … Och så väntade man.

Tanken var given: Plåten skulle hittas av någon, så småningom hamna hos Bolton, som naturligtvis skulle göra en affär av den, för att sedan avslöjas av sina bröder. Allmän munterhet utbryter. Bolton skrattar generat och bjuder på nästa runda, den stilen.

Hur det gick? Först enligt plan. En person hittade plåten, hade den i sin bil ett tag, och slängde sedan iväg den. Sedan hittades den av en annan person, som funderade på om den kanske hade ett historiskt värde, och strax fick tag på Bolton. Så långt allt väl.

Vad skämtmakarna inte förväntat sig var att Bolton skulle göra så stor affär av den som han gjorde så snabbt som han gjorde. När han plötsligt satt såväl sitt som sina kollegers namn i pant, vilket ju vägde ännu tyngre än den avsevärda penningsumma som lagts ut, så var det redan för sent att avslöja skämtet. Det skulle ha blivit en obekväm stämning, minst sagt. Vad skulle man göra nu?

Under åren som följde gjorde de ofrivilliga konspiratörerna flera försök att avslöja plåten utan att någon skulle tappa ansiktet. Man spred rykten, gav antydningar och mer eller mindre uppenbara tips på hur plåten skulle avslöjas.

Som den lilla boken med den svåröversatta titeln Ye Preposterous Booke of Brasse som gavs ut redan 1937, det var alltså innan plåten gått till metallurgen Fink. Den här boken kan läsas som en typisk studentikos skämtskrift, som tar ett tema, i detta fallet Drakes mässingsplåt, och skojar till det efter förmåga. Men den kan också läsas som en förtäckt beskrivning av plåtens verkliga ursprung, med en rad tips på hur det skulle kunna avslöjas. Ett sådant finns redan på titelsidan: På bilden ser man hövding Hi-Oh av miwok-stammen, som Drake träffade, med plåten hängande om halsen. På den skymtar tre ljusa bokstäver: E C V. De clampers som tillverkat plåten hade nämligen lämnat brödraskapets initialer på plåtens baksida, målade med fluorescerande färg. Metallurgen Fink, eller vem som helst förresten, hade kunnat upptäcka dem genom att belysa plåten med ultraviolett ljus. Tänk om någon hade gjort det på 30-talet? Men tipsen blev ohörda. Drakes plåt förblev oavslöjad. Den betraktades allmänt som äkta vara, det fysiska minnet av en visit sommaren 1579, och den utan jämförelse viktigaste arkeologiska skatten i Kaliforniens historia.

1974 gav professor Samuel Morison ut en bok om de första europeerna som utforskade den nya världen. Boken var skriven för vanliga läsare och blev mycket populär. Den innehöll åtminstone en passage som var nog så intressant även för hans lärda kolleger. Morison hade studerat den opublicerade korrespondens som Haselden – det var han som var expert på manuskript från 1500-talet och skeptisk till plåten – hade hållit med flera experter angående plåtens äkthet. Haselden hade kommit fram till att plåten var en förfalskning. Nu kom även Morison fram till att den var en förfalskning. När samtidigt 400-årsjubileet av Drakes visit närmade sig så blev det plötsligt högaktuellt att göra en ny, ordentlig analys av plåten. Att man hade betydligt bättre mätteknik än på 1930-talet innebar mycket bättre förutsättningar. En annan sak som innebar mycket bättre förutsättningar var att 1937 års män, med Bolton i spetsen, var borta. Nu fanns det inte längre några personer på "rätt" positioner som såg till att undersökningar kom fram till "rätt" resultat. Plåten underkastades en bred tvärvetenskaplig undersökning där en rad experter av olika slag inkallades. Fyrtio år efter Boltons tal kungjordes det odiskutabla resultatet: Plåten var gjord på 1900-talet. Man hittade även spår av fluorescerande färg på baksidan.

Hela den här historien, så långt den varit möjlig att kartlägga, rullades inte upp förrän 2002. Då publicerade fyra lärda herrar från trakten artikeln "Vem gjorde Drakes mässingsplåt? (Ledtråd: Det var inte Francis Drake)" i tidsskriften California History. Den ges ut av California Historical Society i samarbete med Kaliforniens universitet. Därmed får sällskapet och universitetet anses ha gottgjort för sina tidigare representanters misstag.

Jag är djupt fascinerad av historien om Drakes plåt och tycker att det är märkligt att den inte är mer känd. Bara en sån sak, som att förfalskningen var så slarvigt gjord – och ändå lyckades den övertyga tillräckligt många för att betraktas som äkta under fyrtio år. Det visar att det ibland kan det vara viktigare att försvaras av rätt personer än att, så att säga, briljera i den tekniska bevisningen. Och vad ska man säga om Boltons roll? Att lura sig själv kan vara lätt eller svårt, men att debunka sig själv, det kan vara nära på omöjligt. Det blir inte lättare om man inte bara investerat sitt eget namn i det hela utan även andras. Och så en rejäl utgift på det, för även om jag som sagt inte tror att sånt är allra viktigast så är det heller inte oviktigt, tvärtom. Har man betalat för något vill man gärna tro att det är bra, har man betalat mycket för något vill man gärna tro att det är mycket bra. Sen så har man en giftbrygd som kan förvrida huvudet på praktiskt taget vem som helst, effektivare än man vill tro är möjligt.

*

Det var det här avsnittet av Faktoidpodden. Innan jag rundar av: Naturligtvis är ni som lyssnar välkomna med frågor och tips på faktoider. Jag nås på twitter, @faktoider, eller på bloggen, faktoider.blogspot.com. Får jag in en del skulle jag så småningom kunna köra ett lyssnar-avsnitt, där jag tar upp sådant.