Faktoidpodden avsnitt 10: Ord

Faktoidpodden avsnitt 10: Ord

Ord som missförståtts, ord som det finns olika etablerade tolkningar av, och inte minst så kallade folketymologier, felaktiga förklaringar av ords ursprung. Flera av avsnittets ord är dessutom klassiska faktoider i sig, som att muck skulle vara en förkortning, att eskimåerna skulle ha jättemånga ord för snö, eller allt om ordet lagom. Det blir dessutom en och annan mer generell myt om språket, samt några tips.

Det här avsnittet ska handla om ord. Ord som betyder andra saker än de vi tror, liksom ord som har andra ursprung än de vi kanske tror. Den senare sortens fel kallas folketymologier. Etymologi är ju läran om ords historia, hur ord har uppstått och förändrats genom åren. En folketymologi är en mer eller mindre falsk etymologi: Man tror att ett ord uppstått så här och så här, men studerar man frågan närmare finner man att den förklaringen inte stämmer. Jag är inte så förtjust i ordet "folketymologi", den där biten med "folk-". Alla folketymologier tänks inte ut i de breda, otvättade massorna precis; en del har tänkts ut av aldrig så etablerade språkvetare. Men, nu heter det som det gör. 

Det finns också en del ord-relaterade faktoider som rör språk mer i allmänhet. Sådana ska jag inte ta upp här, med ett undantag. Man skulle kunna formulera den språkliga faktoiden så här: Ett ords ursprungliga betydelse är den korrekta. När jag säger det så här rätt upp och ner har jag lite svårt för att ta påståendet på allvar, men det är inte ovanligt med folk som tar ett ord, lyfter upp en äldre betydelse av det, och hävdar att det här, det är vad ordet egentligen betyder. Den uppfattningen är inte bara tvärfel, utan det blir inte mycket mer fel än så. Om det finns en enda språklig sanning, sanning om språket, så är det att språket varierar. Språk och ord varierar efter flera variabler, som tid, plats, talare, sammanhang … Om dagens språkbrukare, vi som använder till exempel svenska just nu idag, är någorlunda överens om vad ett ord betyder, så är det vad det betyder. Om ordet betydde något annat för 50 eller 100 eller 500 år sedan, så är det en annan sak. 

Så fick jag det sagt! Nu börjar jag på riktigt, och jag tänkte börja med en riktigt klassisk faktoid i genren. Faktiskt en av de mest klassiska faktoiderna över huvud taget, i Sverige då, inte bara om ord. Men den här handlar om ett ord, och ordet är lagom. Det där ordet som bara ska finnas i svenskan – sägs det – det har ni nog hört. Och utifrån den föreställningen har folk, i synnerhet sådana som gärna drar förhastade slutsatser, dragit förhastade slutsatser om "landet lagom" och andra dumheter. Ibland kan man rentav få intryck av att många av dem vill att såväl ordet som begreppet "lagom" bara ska finnas i svenskan, eftersom de utifrån detta förmodade faktum drar en rad inte minst politiska växlar.

Hur är det då: Finns "lagom" bara i svenskan? Kort svar: Nej, lagom finns inte bara i svenskan. För ett riktigt långt och bra svar kan jag hänvisa till en bok av lingvisten Mikael Parkvall. Den heter Lagom finns bara i Sverige och andra myter om språk. Där reder han med vetenskaplig noggrannhet ut myten om lagom, och visar motsvarigheter till "lagom" i en rad andra språk. Med kraftig reservation för mitt uttal har vi norska passelig, danska tilpas, serbokroatiska taman, estniska paras, isländska meðallagi, thai phor phiang och japanska chōdo – för att nämna några. Och räcker inte det så finns "lagom", med samma uttal och samma betydelse som i svenskan, även i norskan, såväl bokmål som nynorsk. Så var det med det.

Ordet "lagom" har också en fin folketymologi, en sån där förklaring av dess ursprung som inte stämmer. Den här är både fin och känd, jag tror säkert att många av er känner till den. Man säger att ordet "lagom" härstammar från det gamla bondesamhället, eller rentav vikingatiden eller så. När man satt kring matbordet på den tiden så drack alla ur samma bägare, som därmed fick gå laget runt. För att innehållet skulle räcka laget runt, laget om, fick ingen dricka för mycket, men man behövde heller inte dricka för lite – man skulle dricka "laget om", "lag-om". Ja, det här är en kalasfin folketymologi och faktoid, det tycker jag verkligen, på så sätt att den låter bra och trovärdig. Den är lätt att komma ihåg och svår att glömma bort, likt alla andra bra faktoider sätter den sig i huvudet, och likt alla andra faktoider är den fel. Ordet "lagom" har ett tråkigare ursprung, som inte alls sätter sig i huvudet lika bra. Vi börjar med ordet "lag", men inte i betydelsen grupp av människor, som matlaget kring bordet, utan "lag" i dess juridiska betydelse, eller för den delen en "lag" som kan vara en riktlinje eller norm, en social norm eller så. Det ordet böjs sedan, på ett sätt som vi inte gör längre, från "lag" till "lagom". Att dricka efter gällande norm, enligt vad som passar sig, skulle då bli att dricka enligt lag, att dricka lagligt så att säga – eller, så som det böjdes förr, lagom. Ja, den där förklaringen kommer ju aldrig någonsin att konkurrera ut "laget om"-etymologin. Trots att den ena är sann, och den andra är falsk.

Nu blir det ytterligare några klassiker, nu bland missuppfattade ord. Det första är krokodiltårar. Krokodiltårarna kommer från en gammal och oriktig uppfattning om att krokodiler skulle gråta när de äter upp sitt byte; gråta ofrivilligt, så klart, eftersom de sannerligen inte är ledsna över att få mat. Men krokodilens känsloliv förmänskligades, jag vet inte på hur stort allvar, till den grad att man sade att krokodilen låtsades vara ledsen över zebrans död, eller vad det nu är. På så sätt blev krokodilen en symbol för falskhet och hyckleri. Hur ligger det då till med gråtandet? Krokodiler har tårkanaler som kan fukta ögonen vid behov; men de aktiveras inte när den äter. Men, spela roll – få idag känner till eller bryr sig om några bokstavliga krokodiltårar, verkliga eller inbillade. Vad man är intresserad av är de bildliga krokodiltårarna. Och de tolkas ibland som en förstärkning, som om det som utmärker krokodiltårar skulle vara deras storlek. Det är det som är faktoiden. För begreppet "krokodiltårar" syftar på falska tårar och inget annat. 

På samma sätt som en del tror att krokodiltårar syftar på stora tårar, tror en del att björntjänst syftar på en stor tjänst. Vad är då en björntjänst, egentligen? Ordet kommer från en fabel från 1600-talet av Jean de la Fontaine. Det var en gång en man som hade ett ovanligt husdjur: en tam och genomsnäll björn. En dag låg mannen och sov. Då kom en fluga och satte sig i hans ansikte. Björnen ville hjälpa till, så den plockade upp en stor sten, och dängde den med full björnstyrka i ansiktet på mannen. Berättelsen nämner inte hur det gick med flugan, men mannen dog på fläcken. Så det är det som är en björntjänst: En tjänst gjord i välvilja som går snett.

[ Klipp med Baloo i Djungelboken (1967):
"… En björntjänst gör ju ingen glad …" ]

Nästa ord är kärring! Varifrån kommer ordet? För det första kan det ju uttalas kärring, som är vanligast, eller kääring. Och säger man kääring så kan man få mycket trevligare associationer. Det finns en ganska vanlig uppfattning om att ordet "kärring" skulle komma från "kääring", det vill säga käresta, eller liknande. Eller att "kärring" och "kääring" skulle vara två olika ord, där det ena är dåligt, och det andra bra. Ja, så kan man naturligtvis tolka och använda orden – men det har inget med deras ursprung att göra. Man kan även se resonemanget, att eftersom kärring ursprungligen betydde käresta, så betyder det egentligen käresta. Ja, där har vi den där missuppfattningen som jag tog upp nyss, den grundläggande missuppfattningen om hur språk och ord fungerar. Och det blir inte bättre när den, så att säga, får felaktiga uppgifter att arbeta med. För så här är det: Ordet "kärring" kommer inte från käresta eller så. I medeltidens fornsvenska fanns ordet kärling som betydde "gammal kvinna". Rätt upp och ner, "gammal kvinna", utan några nedsättande innebörder; sådana skulle komma senare. Och det var det ordet som så småningom blev "kärring" som används idag, inklusive nedsättande innebörder. 

Det var några folketymologiska kändisar, det. Nu kommer en mycket mindre folketymologi, och mindre känd, men den är nog så fin, tycker jag, och nog så spridd. Den gäller ordet bocköl. Är bocköl bekant? Det syftar, för att sammanfatta, på en sorts lageröl som ofta är söt, ibland mörk och alltid hyfsat stark. Man kan också känna igen bocköl på att de ofta har getabockar på etiketterna. Vad har då bocköl med bockar att göra? Ingenting. Öltypen stammar från en stad som heter Einbeck. Namnet Einbeck låter bra likt ein Bock, alltså "en bock" på tyska – och så blev Einbeck-ölet bocköl. Inte för att jag tror att det var av misstag – personligen tror jag att det var med flit, som en ordlek eller kanske rentav som en sorts reklam.

Det finns en undergenre av folketymologier där man oriktigt påstår att ord är förkortningar. Som en generell regel skulle jag säga att om ett lite äldre ord tillskrivs en förkortnings-förklaring, så kan man utgå ifrån att den är oriktig – tills man kontrollerat med en pålitlig källa, såklart. I engelskan är det särskilt populärt med sådana så kallade backronyms, det finns en rad engelska ord som oriktigt sägs komma från förkortningar. 

Som att ordet golf skulle komma från Gentlemen Only, Ladies Forbidden. Den backronymen är förresten närmast purfärsk i sammanhanget, den har inte spårats längre tillbaka än 1997. Vad är då facit? Vad betyder ordet "golf"? Ordet golf har spårats till 1400-talet. Man är inte helt spiksäkra på hur det uppstod, det är förresten snarare regel än undantag när det gäller ord, men det kommer nog från ordet colf som kommer från den tidens nederländska, och som där betydde pinne eller klubba. Men, allvarligt talat: Är inte det en mycket tråkigare förklaring än Gentlemen Only, Ladies Forbidden? – Jo, det är det. 

Nästa backronym är posh, alltså "elegant". Det sägs att posh skulle ha börjat som förkortning av Port Outward, Starboard Home. Det skulle syfta på längre sjöresor, där det, åtminstone enligt den här folketymologin, skulle vara käckast att ha hytten åt babord på utresan, styrbord på hemresan; det blir alltså port outward, starboard home. Facit för posh, hur ordet egentligen uppstod, är inte helt säkert, igen, men ett tungt vägande förslag är att det kommer från tjuvslang på 1800-talet. Där och då skulle posh ha betytt "pengar", helt enkelt. Vilket i sin tur skulle kunna komma från en betydelse av ordet posh som finns på romani, nämligen "halv" – hur nu det skulle ha gått till.

Förkortnings-folketymologier, backronyms, är som sagt vanligare på engelska än svenska. Men det finns några svenska exempel som är någorlunda vanliga. 

Den mest kända svenska förkortnings-folketymologin är nog muck; muck som när man är klar med sin grundläggande militära utbildning. Muck skulle, enligt den förklaringen, stå för Militär Utryckning, Civila Kläder. Det är en rimlig förklaring, den är lätt att komma ihåg, men den är fel. [ Klipp där befäl förklarar hur M U C K skulle utläsas, därefter musik ] Det där var Cool Candys Muckar-Twist från 1962. Det är få folketymologier som blivit spridda och kända genom musik – eller faktoider över huvud taget som blivit spridda och kända genom musik – jag kommer i alla fall inte på någon just nu – men där har vi ett exempel. 

Varifrån kommer då ordet "muck"? Det kommer nog från romani, igen, där det har den mycket närliggande betydelsen "fri". Det är alltså "mucka" om utryckning, från militären eller ett fängelse. "Mucka" som i "mucka gräl" är ett annat ord, med en annan historia. Det kan också nämnas att orden "muck" och "mucka", om utryckning, användes i den kriminella världen innan de kom till den militära. Fångar muckade innan värnpliktiga gjorde det, med andra ord.

En annan falsk förkortnings-etymologi är fika. Och då hamnar vi åter i det militära. För fika sägs komma från Försvarets IntendenturKår. Deras tre bokstäver F I K skulle ha suttit på krigsmaktens kaffekoppar, och därifrån är ju steget inte långt från förkortning till ord. Försvarets intendenturkår har funnits, det har den, men om den haft koppar märkta F I K så har inga sådana uppvisats för eftervärlden. Och ordet "fika" har en helt annan historia. Det kommer från ordet kaffe, eller närmare bestämt kaffi, med i, som det uttalas på sina håll, och där man sedan kastat om stavelserna. Att slänga om stavelser så där var vanligare än man kanske tror. Det kallas backslang och förekom i flera hemliga språk. Det mest kända är knoparmoj, som sotarna talade – och som jag verkligen hoppas att det finns åtminstone några som fortfarande talar någonstans. Ett annat sådant språk är månsing, som västgötska gårdfarihandlare eller knallar talade. Det var i något sådant språk som "kaffi" vrängdes till "fika". Exakt när, var och hur det först uppstod vet vi inte, men det första kända belägget för "fika" kommer från Långholmens fängelse 1910, minsann. 

Den sista svenska förkortnings-faktoiden jag ska ta upp utgörs av den enda folketymologi jag sett, tror jag, som har med ett så kallat teleskopord i sin oriktiga förklaring. Ett teleskopord bildas genom att man tar början och slutet av ett ord, och så att säga skjuter ihop det. Det sägs nämligen att moped kommer från det onekligen långa och bökiga ordet motorvelociped. Där skulle man alltså ha fimpat mitten så att bara mo-ped återstår. Men den förklaringen är oriktig. Hur vet vi att den är oriktig?

Det vet vi av en ovanlig anledning. Det var sommaren 1952 som mopeden lanserades, såväl ordet som företeelsen. Och ordets födelseattest finns i tidningen Motor. Det är Harald Nielsen som förklarar det hela så här:

MOTOR lanserar här ordet moped. Det karakteriserar fordonet exakt – motor och pedaler. Är det en motorcykel med hjälppedaler eller en pedalcykel med hjälpmotor?

… Så var det med det. Det är sannerligen inte vanligt med så raka och tydliga besked inom etymologin.

En kommentar om de första mopederna. Den oriktiga förklaringen med "motorvelociped" fungerar bättre om man tror att de första mopederna var en sorts nedbantade motorcyklar. Men det var de inte. De första mopederna var precis som Nielsen beskriver dem: cyklar med lätta motorer, enkla fordon som var något helt annat än de motorvelocipeder som var motorcyklar. Att mopederna snart skulle utvecklas till mer motorcykel-aktiga historier är en annan sak.

Nu kommer ännu en klassisk språkmyt, och den spretar lite grann: Eskimåerna har jättemånga ord för snö. Allra först kan jag ta upp en annan myt, som förresten fortfarande finns i Nationalencyklopedins ordbok när jag just precis tittade efter: att ordet eskimå skulle komma från ett indianord med betydelsen "den som äter rått kött". Den förklaringen är av gammalt datum och har inte hållit för senare forskning. Ordet "eskimå" kommer snarare från ett ord i språket innu-aimun, det tillhör algonkin-språkens stam och talas i östra Kanada. Där betyder ordet ifråga någon som binder snöskor. Så det är, nog, vad "eskimå" ursprungligen betydde: någon som binder snöskor.

Vidare finns det många som vill kalla de här folken för inuiter istället för eskimåer. Det motiveras dels av att "eskimå" skulle vara nedvärderande, med hänvisning till förklaringen med "rått kött", dels eftersom "inuit" sägs vara vad de kallar sig själva. Att förklaringen med "rått kött" nog är oriktig nämnde jag just. Vad gäller gruppens beteckning på sig själv är det mer komplicerat eftersom eskimåerna är inte ett folk utan flera. De utgörs av inuiterna i Alaska, Kanada och på Grönland, samt yupik i Alaska och ostligaste Sibirien. Båda de här grupperna kan delas in i ytterligare undergrupper. Alla använder olika beteckningar om sig själva. Att kalla alla eskimåer "inuiter" vore därför som att kalla alla skandinaver "danskar", till  exempel. 

Hur var det då med de många snöorden? Det började med en bok av lingvisten och antropologen Franz Boas som gavs ut 1911. Där nämner han att eskimåerna har minst fyra ord för snö. Sedan räknar han upp just fyra snöord: aput, "snö på marken", qana, "fallande snö", piqsirpoq "drivsnö" och qimuqsuq, "snödriva". Hans poäng här var att folk som ständigt lever i snö har flera ord för den. Det är inte alls konstigt utan snarare en självklarhet. Om eskimåerna bara haft ett ord för snö, det hade varit en sensation. Boas gjorde heller ingen stor sak av de här fyra snö-orden.

Det gjorde däremot en viss Benjamin Whorf när han några år senare fick syn på dem. Whorf var en ingenjör som slagit sig på lingvistik. Jag gör ogärna en poäng av att han är amatör på språkområdet, det är ju jag med, men i hans fall är det mer än enkel okunskap som skiner igenom på ett besvärande sätt. Whorf fascinerades av att det grundläggande ordet "snö", utan modifikationer, inte finns med bland orden Boas nämner. Jag citerar Whorf:

Vi använder samma ord för fallande snö, snö på marken, hårt packad snö, slaskig snö, drivsnö – vilka omständigheterna än är. För en eskimå är detta allomfattande ord nästintill otänkbart; han skulle hävda att fallande snö, slaskig snö, och så vidare, är konceptuellt och hanteringsmässigt olika, olika ting; han använder olika ord för dem och för andra sorters snö. 

Nu måste jag gå in på ett sidospår … Ett av exemplen Whorf nämner är slaskig snö. Nu har ju både svenska och engelska ett särskild ord för slaskig snö: "slask". Enligt Whorf skulle det innebära att vi, som är brukare av engelska, eller svenska för den delen, tänker oss slask och snö som olika koncept. Att det för oss, inklusive Benjamin Whorf då, vore, som han skriver, "nästintill otänkbart" att föreställa sig att de olika koncepten skulle ha något gemensamt. Det låter som trams och är trams. Icke desto mindre ledde sådant trams till vad eftervärlden kallar Sapir-Whorf-hypotesen, som enkelt uttryckt innebär att vårt språk formar vår världsuppfattning. Den är inte enbart trams, och har diskuterats flitigt genom åren, kan jag lova. Den har mest fått kritik, men det är en annan sak. Så: Ur spår! – Slut på sidospåret. 

Whorfs idé om eskimåer som inte kan föreställa sig snö återgavs av andra, och upprepades sedan av åter andra, som kanske varken läst Whorf eller Boas. Många av dem verkar ha varit minst lika slarviga som Whorf, till exempel när det gällde att återge uppgifter. Så när man nämnde hur många snö-ord eskimåerna hade, så började den uppgiften att variera. Och nu hände något: Antalet snö-ord hade i sig inte varit intressant. Men när antalet växte, så började den att bli det. Ju fler snö-ord eskimåerna tillskrevs, desto intressantare blev just den uppgiften. Följdaktligen började eskimåerna att tillskrivas fler och fler ord för snö. På 1970-talet var de uppemot 50, på 1980-talet hundratals. Rekordet lär vara 400. Det där resonemanget om "allomfattande ord", ja, det var ju glömt sedan länge. Nu hade man hittat något helt annat att intressera sig för: Att eskimåerna hade jättemånga ord för snö.
Hur många ord för snö har då eskimåerna? Om man räknar sammansättningar blir det oändligt många, men det blir det även i svenskan. Vi har etablerade sammansättningar som blötsnö, yrsnö och spårsnö, men vi kan även tota ihop sammansatta snöord så länge vi orkar. Jag kan, här och nu, uppfinna några nya snöord, som alla är språkligt fullkomligt korrekta: konjakssnö, pepparkaksskare, bubbelslask … Och så vidare. I den eskimå-aleutiska språkfamiljen är sammansättningar dessutom centrala, så till den grad att det som i de flesta språk skulle bli en mening istället kan utgöras av ett enda ord, där verb, substantiv och så vidare har satts ihop. Under sådana förutsättningar kan man ännu snabbare få ihop hur många snöord man vill. 

Men om man inte räknar sammansättningar, utan håller sig till de så kallade rötterna, de grundläggande orden, då blir det mer rättvist och även hanterligare. De som inventerat rötterna i de olika eskimå-aleutiska språken har rapporterat uppemot dussinet ord för snö. Fler är de inte.

Jag har gett ut en ordbok: Nya ord med historia. Där undersöker jag några relativt nya ord i svenskan, som vi börjat använda de senaste 20–30 åren sådär, och tar reda på varifrån de kommer, hur de använts, och så vidare. Titeln lånades helt fräckt från den store ordmannen Gösta Bergman, vi har alltså var sin bok med samma namn. Min bok inledde jag med ett citat, på engelska faktiskt: "A word is not a crystal, transparent and unchanged; it is the skin of a living thought." "Ett ord är inte en kristall, transparent och oförändrad; den är huden på en levande tanke." – Den som citeras är en amerikansk jurist som hette Oliver Holmes. Att ords betydelser inte är huggna i sten är något som såväl lingvister som jurister får lära sig. Ords betydelser, liksom för den delen hela språket, kan ses som ett stort kontrakt, oskrivet men icke desto mindre påtagligt, som dess brukare har kommit överens om – åtminstone tillräckligt överens om för att kunna göra sig någorlunda förstådda, åtminstone för det mesta. 

Så – vem bestämmer vad ett ord betyder? Ja, det är inte Svenska akademien eller något annat språkinstitut eller så. Ord betyder det som tillräckligt många av brukarna är tillräckligt överens om, åtminstone för stunden. Om tillräckligt många brukare är av en avvikande uppfattning, ja, då får ordet en ny betydelse. Och om man är oense, så kan ord betyda olika saker beroende på vem man frågar. Det finns det många exempel på. De finaste exemplaren, ur mitt faktoid-forskar-perspektiv då, är ord som har olika och motsatta tolkningar. Där är det upplagt för förvirring. Och även den som tror sig ha full koll på ords betydelser, kan tjäna på att kontrollera sina kunskaper. Och även den som har full koll på ordens betydelser, åtminstone de som står i ordlistor och uppslagsverk, kan tjäna på att vara beredd på att bli missförstådd, liksom att vara beredd på att andra använder orden på andra sätt.

Här är ett sådant lurigt ord: vederlagd. "Vederlagd" har en och endast en etablerad betydelse, och den betydelsen är "motbevisad". Det är vad "vederlagd" betyder. Så "vederlagd forskning" är forskning som visats vara osann och ute på fel spår. Men på något sätt har ordet även kommit att tolkas som sin motsats: "vederlagd" används i betydelsen "bevisad". Jag läste till exempel att "Donald Trump och Boris Johnson tror inte på vederlagd forskning" – ja, det är väl bra, kan man tycka, men skribenten menade naturligtvis tvärtom, att de tror på saker trots att de har motbevisats. I det här fallet var skribenten ingen journalist utan en riksdagsledamot. Han är inte ensam om att tolka "vederlagd" fel. Man kan till exempel gå in på riksdagens hemsida och söka bland motioner och propositioner, och hitta gott om exempel på hur "vederlagd" uppenbarligen använts i fel betydelse. Om ordet använts på fel sätt utan att det är uppenbart är naturligtvis svårare att avgöra, och samtidigt betydligt mer problematiskt. För även om betydelsen ofta framgår av sammanhanget, som i Trump och Johnson-exemplet, så kan det bli hur förvirrat som helst om de inte gör det. Man kan tycka att lagstiftarna borde ha koll på de ord som ju faktiskt utgör de lagar som de stiftar.

Här är ett annat lurigt ord: begåvningsreserv. Ordet "begåvningsreserv" finns belagt sedan åtminstone 1948. Då användes det inom skoldebatten. Det som avsågs var de som inte tog studentexamen men som skulle kunna göra det. Som när man fann att 27 procent av de manliga eleverna inom en viss åldersgrupp nog var kvalificerade att ta studenten, men bara 7–8 procent faktiskt gjorde det. Skillnaden bland flickorna var säkert ännu större. Det var dessa potentiella studenter som utgjorde begåvningsreserven. "Reserv" används här i betydelsen "outnyttjad resurs", som när man pratar om reservhjul eller oljereserv.
Men någonstans på vägen började ordet att användas med dess motsatta betydelse. Som när filmen Polisskolan 3 kom 1986, fick undertiteln "Begåvningsreserven" – där avsågs garanterat inte de som hade kunnat ta studenten men inte gjort det. De breda massorna, som inte deltog i skoldebatten, hade inte så stort bruk av ordet med dess ursprungliga betydelse. Men ännu en synonym till "dum i huvudet", den tog man emot med öppna armar. Hur gick det till? Kanske man tänkte på "reserv" av den sort som är sämre än den ordinarie varan, som "reservhjul" ibland, eller idrottare som får tillbringa mesta matchtiden på bänken. Eller ordet kanske använts ironiskt så ofta att ironin så att säga nötts bort?

Idag har "begåvningsreserv" en ovanlig status. Slår man upp akademiens ordböcker hittar man den ursprungliga, och inget annat: "begåvade personer som inte får tillfälle att studera" är den enda definitionen av "begåvningsreserv" som står i Svenska Akademiens ordlista. Och "han tillhör inte begåvningsreserven direkt" är ett ironiskt exempel som står i Svensk Ordbok. Om man däremot beger sig ut bland folk och ser hur ordet används, hittar man praktiskt taget enbart den moderna betydelsen: "Så går det när begåvningsreserven låtsas vara smarta", är ett exempel jag just hittade. En av få platser där "begåvningsreserv" används med dess ursprungliga betydelse är Sveriges riksdag. Som så här: "Bland de barn som kommit sent till Sverige och brottas med tillfälliga språkkunskaper finns framtidens begåvningsreserv". Man kan tänka sig att folk utanför riksdagen som tar del av, i det här fallet miljöpartistens, utläggning, kan studsa till och undra vad hon egentligen menar.

*

Jag tänkte avrunda det här avsnittet med några etymologiska tips, var på nätet man kan gräva i ords historia. Etymologi är inte bara ruskigt intressant utan även tacksamt att bedriva amatörstudier i. Naturligtvis blir det ännu bättre om man kan lite komparativ lingvistik, ljudlagar och grejer, men det är verkligen inte nödvändigt. Och kanske man efter lite grävande blir motiverad att lära sig något om vetenskapen bakom? Kanske ta en och annan kurs? För att inte tala om de väldiga mängder kunskap som orden bygger på. Vårt språk bygger ju faktiskt på allt vi vet, och den som vill forska i ordens historia på allvar har otaliga anledningar att reda ut vad folk vetat och trott genom åren. 

Det första och främsta tipset är givet: svenska.se. Där kan man på en sida samtidigt söka i Svenska Akademiens tre ordböcker: SAOL, SO och SAOB. För just etymologier är ordlistan SAOL minst intressant. Mest intressant är SAOB, Svenska Akademiens ordbok. Det är den mest gedigna etymologiska beskrivning av svenska som finns. Där lägger man in alla ord som förekommit i skriven svenska sedan 1521. (Årtalet har med Gustav Vasa och hans bibel att göra, den bibelöversättning som lade grunden för den så kallade nysvenskan. För vad man än tycker om bibeln så har den haft en ofantlig betydelse för bland annat språket.) Artiklarna i SAOB kan vara hela utredningar, med detaljerade kartläggningar av betydelser och varianter genom historien, etymologier och mycket mer. Att bläddra i SAOB kan vara nöjesläsning av bästa sort.

Det ska sägas att alla artiklar i SAOB inte är lika uppdaterade. En del är inte ens skrivna än; för närvarande har man kommit till bokstaven Å, och när man är klara med Övärld, eller vad som nu ligger sist, skulle man kunna börja om från början och börja uppdatera artiklar som Abborre från 1893 och så vidare. Eller hur det blir med den saken … SAOB:s framtid är i talande stund faktiskt osäker. Vi får verkligen hoppas att akademien tar sitt förnuft till fånga och fortsätter att arbeta på och utveckla ett av världens främsta etymologiska verk. Det om detta.

Akademiens tredje ordbok, Svensk Ordbok, är det senaste tillägget: Första upplagan 2009, andra 2021. Den är fortfarande mindre känd än SAOL och SAOB, vilket är synd. För den är en god, genomtänkt och, ja, lagom kompromiss mellan den kortfattade ordlistan och den uttömmande ordboken: Grammatik, betydelser och etymologier, så mycket som de flesta av oss oftast behöver, men inte mer. 

Elof Hellquist gav ut Svensk etymologisk ordbok 1922. Den finns i sin helhet på den excellenta sajten runeberg.org/svetym. Att den är hundra år behöver inte spela så stor roll som man kan tro, för på hans tid hade man rett ut mängder av ord, och många av de utläggningarna håller nog så väl fortfarande. 

Till sist Online Etymology Dictionary på www.etymonline.com. Det är en omfattande, pålitlig, välskriven och riktigt trevlig källa för engelska ord. Den sajten drivs av en privatperson, vilket inte alls märks. Tvärtom är den bra mycket bättre än mycket som gjorts av institutioner med långt större resurser av alla de slag.