Kriget i Egypten

Läste just om Napoleons egyptiska kampanj år 1798, beskriven av Vivant Denon. I bokens förord, skrivet 1961, fanns en passage som jag inte kan låta bli att återge:

Napoleons politik gick från början ut på att "befria" egypterna från mamlukerna, dvs. från den albanska och circassiska milis som i den turkiska sultanens namn utsög landet för egen räkning.

[...]

För västerländskt förnuft föreföll det som om både sultanen och den egyptiska befolkningen hade allt att vinna på dessa tyranners fall. Att istället för deras godtyckliga maktmissbruk skänka landet ordning och ekonomiska utvecklingsmöjligheter samt garantera de enskilda invånarna lagens skydd och demokratisk beslutanderätt i egna angelägenheter, tycktes vara en så hög och allmännyttig uppgift att invasionsarmén landsteg med känslan av att vara civilisationens missionärer. Det enda problemet var, menade man, att vinna befolkningens förtroende genom att visa att fransmännen inte kom som kristna korsfarare för att utrota islam eller som utsugare liksom tidigare erövrare. Snart hade man organiserat en helkollaboratöradministration av mer eller mindre pålitliga inhemska notabiliteter.

[...]

Resultatet blev å ömse sidor en obruten räcka av missförstånd. Egyptierna såg i fransmännens moderation ett tecken på svaghet som inbjöd till revolt och fransmännen såg i egyptiernas motstånd ett tecken på primitiv envishet och trotsinstinkt som måste bemötas med faderlig tukt, åtföljd av ny förtroendeingivande mildhet. Men tukten blev för varje gång allt hårdare och snart hade man frammanat ett ockupationskrigs hela sorgespel med arkebusering av gisslan och repressalieutplåning av hela samhällen som komplement till de reguljära fältdrabbningarnas fasor.

Stress

Man hör ofta talas om någonting som kallas för vår tids jäkt, och det påpekas ständigt att vårt moderna liv på ett speciellt sätt tar på nerverna. Det är klart att någon jäkt i egentlig bemärkelse långtifrån kan vara vanligt i våra dagar, då människor har långt mera ledig tid till förfogande än någonsin förr; likväl påtalas fenomenet ständigt.

När skrevs detta? Svaret i vit text nedan, markera för facit.

> Frans G. Bengtsson, "Försök till en optimistisk betraktelse", essä i samlingen De långhåriga merovingerna (1933) <

Lördagsfråga: Jarre x 3

André Jarre var chefsingenjör på Radio Lyon. Jag har inte hittat mycket om honom, men i den franska källan nedan nämns den snabba upprustningen av stationen sedan tyskarna lämnat landet. I en annan text nämns att han vid ett tillfälle gav en bärbar skivspelare till sin sonson.
Michel Simeon: La radio a Lyon - ses debuts son histoire (franska)


Maurice Jarre, mest känd för musiken till filmen Doktor Zjivago (1965). Hans film-musik finns lite varstans, till exempel Döda poeters sällskap (1989) eller miniserien Jesus från Nasaret.


Jean Michel Jarre, mest känd för ... tja.

Det hela satte signaturen och min gode vän pwm. Mycket starkt!

Bohuslän

Läser Nordisk Familjebok - inte den klassiska Ugglan från tidigt 1900-tal, utan den ännu äldre. Under uppslagsordet Bohuslän skrev man 1878 följande:

Rörande allmogemålet i Bohus län finnas ännu inga tillfredsställande upplysningar offentliggjorda. Kändt är dock, att det såväl i grammatiskt som i lexikaliskt afseende företer ganska många egenheter.

Minsann lever man inte i civilisationens utkant, eller en bit längre bort igen! Det ante mig. :-)

Befolkningen, som i språk och seder har mera likhet med sina norske än med sina svenske grannar, kallas i norre delen af landskapet håttar eller nordhåttar (deras land håttebygden) och är af en i allmänhet stark och reslig stam.

Starka och resliga, det stämmer ju bra det, endast bortsett från undantagen... "Håtteland" har jag hört talas om någon enstaka gång, inte mer. Men vad har vi här?

Ute på den lilla Malmön (5 mil fr. Uddevalla) bodde en först i våra dagar utdöd småväxt ras, de s. k. malmö-barnen eller malmö-pyttarna, hvilka somliga anse för afkomlingar af landets urinnevånare.

Malmö-pyttarna figurerar i litteraturen på temat "ilandflutna utsocknes", som förklaring på ett lokalt avvikande (faktiskt eller uppfattat) utseende - jag har en hel serie inlägg på temat Valloner, tattare och "black irish".


Nordisk Familjebok (1878): Bohus län

Lördagsfråga: Far, son & sonson

Denne man, som jag antar att ingen känner igen, var chefsingenjör på en radiostation. Under kriget hände det sig, att landet fick sin frihet innan kriget var slut; man skyndade sig då att få prylarna i ordning, så att man kunde sända en avskedshälsning till de gamla herrarna. Senare kom han bland mycket annat att konstruera en ljudmixer.


Hans son är en (åtminstone i sina kretsar) känd kompositör.

Efternamnet frågas. Och vad heter sonsonen?

Horisontellt

I skrivande stund ger (det förvisso trubbiga, men dock effektiva verktyget) Google något fler träffar för uttrycket "över min horisont" än "bortom min horisont". Vadå "över"? Om någonting är över horisonten, så är det väl inom synfältet. Nog måtte den mer logiska bortom-versionen vara den som egentligen avses?

Trodde jag - men enligt SAOB att över-versionen den ursprungliga.

[Kunskapshorisont] i uttr. det går, förr äv. är över min hori­sont o. d., det överstiger min fattningsförmåga. LINDFORS (1815). Det går i sanning öfver min horizont. SöndN [skämttidningen Söndags-Nisse] 1862, nr 32, s. 1. HALLSTRÖM Skepn. 83 (1910).
SAOB: horisont

Hur liknelsen är tänkt förklaras inte. Det är möjligt att det är enklare än jag tror, men för närvarande går logiken tydligen över min horisont.

Photoshop 1500 A.D.

Eller nej. Naturligtvis inte. Men ändå. Nog är de två kvinnorna i Perigunos Korsfästelse, målad i slutet av 1400-talet, så lika att det inte bara är påfallande utan egendomligt. Finns här ett budskap..?

Kalle Anka

Det program som i tablån heter Kalle Anka och hans vänner önskar god jul hette ursprungligen From all of us to all of you, och sändes för allra första gången den 19 december 1958 - jämnt 50 år sedan, alltså. Den "värd" som Benjamin Syrsa språkar med var förresten Walt Disney själv, det var alltså hans roll som Bengt Feldreich tog över.

Unlike the annual broadcasts of TV holiday treats we have become accustomed to, "From All of Us to All of You" was not repeated each holiday season, which perhaps added to audience anticipation for its occasional encores. Adding to the interest, Disney "plussed" this already classic show with a brilliant, crowd-pleasing twist for the 1963 repeat broadcast. "Of course," as Jiminy explains, "no Christmas would be complete without a surprise gift," so he unwraps a present: a preview scene of the then-new animated feature, The Sword in the Stone.

Jim Fanning skriver om programmet

Traditionen att pusha för nya långfilmer är alltså inget nytt, däremot slapp man dagens konstant usla material. (Jag skulle gärna ha fel på denna punkt.)



But this Christmas TV party all started on a December night in 1958, when there were only three networks, no home video or DVDs, and seeing Disney animation on TV was indeed a rare gift.

Se även Wikipedia: Kalle Anka [...]

Bild utan kommentar - I

Lördagsfråga: First actual bug

Det var den 9 september 1947, kl 15.45 som synes, som man i datorn Mark II på Harvard-universitetet hittade orsaken till ett mystiskt fel: en insekt hade fastnat i ett relä*.

Detta var nog världshistoriens första funna faktiska bug - men det var inte, som ofta uppges, det tillfälle då termen myntades. Redan kommentaren "First actual case of bug being found" visar att begreppet användes. De tidigaste beläggen verkar komma från 1800-talet, kanske av självaste Thomas Edison, även om det myntades tidigare. Att det skulle förekomma redan hos Shakespeare skulle jag gärna få en källa på.

En av de som deltog i körningen på Harvard var Grace Hopper. Hon skrev den första kompilatorn (ett program som översätter program skrivna i ett språk som C eller Java till maskinkod). I datasammanhang motsvarar det ungefär - tja - att uppfinna tryckkonsten kanske?


Etymonline: bug
Wikipedia: Software bug; Grace Hopper

* Ett relä är en sorts strömbrytare. Med en ström kan man styra om en annan ström som skall gå åt ena eller andra hållet. Genom att koppla ihop många relän kan man få dem att göra riktigt häftiga saker - de är de mekaniska motsvarigheterna, och i datasammanhang föregångarna, till transistorer.

Påhittade böcker

En intressant grupp av faktoider är böcker som utger sig för att vara något annat än de är. Och som, skall tilläggas, gör det på ett sådant sätt att man faktiskt kan luras (så Dan Brown utgår). Ett "problem" är att det verkar finnas rätt få som gjort ett ordentligt avtryck i det allmänna medvetandet, fast det får väl ses som en fördel ...

Här är några påhittade böcker. Ordnade efter originalens utgivning.

Pauline Kohler, Jag var Hitlers kammarjungfru (Federativ 1940)
En levande beskrivning av livet på Hitlers Berghof*, med otaliga fantasifulla, slippriga, och garanterat påhittade detaljer. Mycket läst på sin tid, hade vart fullkomligt glömd idag om det inte vart för att åtminstone en uppgift levt kvar, som detalj i den större faktoiden om Hitlers intresse för astrologi.

Slavomir Rawicz, Flykten från Stalins läger (Historiska media 2005)
En polsk soldat blir fångad av ryssarna och skickas till ett Gulag-läger djupt inne i Sibirien. Därifrån lyckas han och några kamrater fly - till Indien. Sträckan, som motsvarar Stockholm-Göteborg tur och retur sju gånger, går genom ödsliga vildmarker som Gobi-öknen och Himalaya. Boken är spännande, bitvis mycket osannolik, men tyvärr inte sann. 2006 hittades dokument som visade att Rawicz hade släppts tillsammans med många andra polska fångar 1942.

Tisdag Lobsang Rampa, Det tredje ögat (Bonnier 1959)
Författaren är en tibetansk munk som beskriver sitt liv, med många häftiga eller direkt övernaturliga inslag - munkar som flyger i drakar, snömän, eller öppnandet av det tredje ögat (en mycket fysisk process involverande borrande i pannbenet). Fast egentligen hette han Cyril Henry Hoskin och kom från Devon i England. Han hade aldrig varit i Tibet och kunde ingen tibetanska.

Liza Marklund, Gömda (Piratförlaget 2000)
Skildrar pseudonymen Mia Erikssons (medförf.) flykt undan en kvinnomisshandlare. Vid närmare eftertanke kallar Marklund boken för "en dokumentär roman, berättad ur offrets perspektiv". Vilket kan tänkas förklara åtminstone några skillnader mellan det som beskrivs och det som inträffat.

James Frey, Tusen små bitar (Bonnier fakta 2003)
Boken skildrar kampen för att bli fri från alkohol- och drogmissbruk. Den väckte stor uppmärksamhet och sålde stora upplagor. Så småningom avslöjades att många detaljer var grovt överdrivna, som till exempel när några timmar i häkte blev till 87 dagars fängelse.

Lördagsfråga: Moth in relay

Den här tar ni. Fast det finns en fallgrop... Som ni kanske också tar.

Skägget i brevlådan

Vardagsmysterier finns precis överallt. Det här är ett prima exempel, för av någon anledning så har språk- och diverseforskarna icke lyckats reda ut just denna fras till fullo.

Hur länge har folk stått med skägget i brevlådan?

När och var inträffade den första brevlåde-incidenten?

Det skulle kunna vara en bärande scen i en anekdot, lite som "goddag yxskaft" vars innebörd man kan känna till något sånär även om man aldrig hört ursprunget. Eller är det kanske en del av ett längre talesätt, som "det är ingen ko på isen" (resten: "så länge rumpan är i land") eller "mycket skrik för lite ull" (resten: "sa käringen som klippte grisen"). Fler teorier kan säkert kluras ut av den som känner för det. Men när det gäller facit så är det värre - det är rentav så att man kan ta till uttrycket självt.

En utläggning i ämnet görs i tidningen Bulldozer: Begravda hundar, ugglor i mossen och skägget i brevlådan. Två möjliga upphovsmän lanseras: Karl Rune Östlund (1959) och Ture Gärdin (1945). I Gärdin-versionen skulle uttrycket ha hittat till Casino-revyn, vilket leder till Annica Edstams uppgift att hennes far Nils Edstam skulle ha myntat det när han var revyns kapellmästare.

Faktoider åker till Amerika

I februari kommer Faktoider ut som pocket. Redan nu går denna utgåva att beskåda på t.ex. Adlibris (här), och redan nu verkar man ha inspirerats av ämnet; eller hur man annars fått till bibliotekskategorin ovan. (I skrivande stund har detta inte korrigerats.)

"Humor & Present" var en rolig kategori, passar förvisso långt bättre i en bokhandel än i ett bibliotek. Men det mest udda jag hört i den vägen kom från Stockmanns stora Akademiska Bokhandel i Helsingfors, där man placerat in volymen under "Spel & frågesport", bland pokerböcker och Guinness rekordbok.

Gustav II Adolf den förste

När jag researchade* artikeln "Här skall staden ligga" - som Gustav Adolf nog inte alls sade när Göteborg grundades, för andra gången förresten - så fann jag att statyn på hans torg mitt i staden också var den andra i ordningen, ironiskt nog. Den första statyn göts i Tyskland och fraktades per båt uppigenom, men så förliste man vid Helgoland (två små öar utanför tyska kusten, väster om Danmark). Befolkningen begärde ett såpass högt pris för statyns bärgande/återlämnande (jag vet inte om fartyget faktiskt sjönk eller inte) att göteborgarna fann för gott att låta göra en ny, den kom fram all right och är alltså den som står på torget just nu.

Så småningom hamnade den första statyn på något sätt i Bremen; kanhända såg man den som en sorts trofé. Den förstördes under andra världskriget, jag antar att det var under de allierades intensiva bombningar. (Under tidigare krig, Gustavs t.ex., hade den löpt stor risk att bli omsatt till kanoner.) [ Uppdaterat: Eller så blev den verkligen kanoner, bildligt eller bokstavligt, i samband med en insamling av krigsviktiga metaller Metallspende des deutschen Volkes sommaren 1942 som Ove i VF nämner i kommentarerna. ]

Jag har hittat synnerligen lite information om denna staty (inte för att jag letat så flitigt), men när jag av en slump fick reda på att det var just posthuset den stod framför, så tog jag itu med saken - någon avbildning måtte det väl finnas? Och jomen!

Vykort från 1909. Gustav Adolf - Denkmal = "minnesmärke för G. A." Denna staty var alltså, såvitt jag förstått det och kunnat finna vid detaljgranskning, identisk med den i Göteborg.


* Eng. re-search, "återsöka" = när man letar reda på något man tidigare letat reda på men tappat bort så man får leta reda på det igen.

Tolkiens kök

Jag är faktiskt en hobbit (i allt utom längden). Jag tycker om trädgårdar, träd och omekaniserat jordbruk; jag röker pipa och tycker om god husmanskost (utan hjälp av kylskåp) men avskyr fransk matlagning.

- J. R. R. Tolkien i ett brev till Deborah Webster 25 oktober 1958*

Vad var det Tolkien klarade sig utan, eller rentav föredrog sig vara utan, i sin matlagning? Knäcker ni det? Markera texten i vitt för facit.

Nog är det märkligt hur fort moderniteter kan övergå till självklarheter. Tolkien levde 1892-1973, det är inte evigheter sedan. Ändå hajade jag till när jag såg hur han definierade sin kokkonst. Och fick anledning att fundera: Vad innebär det egentligen för skillnader för matlagningen? (Nu känner jag mig verkligen bortkommen.)


* I sin tur hämtat ur Arne Zettersten Tolkien - min vän Ronald och hans världar (Atlantis 2008), sid 61

Lördagsfråga: Sinclair ZX Spectrum

Färgmönstrena var de som visades i skärmens ram när man laddade filer på en hemdator av modellen Sinclair ZX Spectrum, den näst vanligaste i Sverige i mitten av 80-talet. Först kom ett pip, ackompanjerat av röd-blåa ränder, följt av lite data om filen (gul-blått). Ett pip till, och så själva filen. Med en snitthastighet på hisnande 170 byte per sekund tog 48 kb cirka fem minuter att ladda. Så småningom tog speltillverkarna fram speciallösningar (s.k. turbo-laddare) som kortade tiden en smula.

Nog är det egendomligt att tänka sig, att man idag kan hämta data från Japan oerhört mycket snabbare än det då gick att hämta data från en kassettbandspelare.

YouTube: Jungle Trouble laddas - endast för nostalgiker

The Stockholm Glob

När man på 80-talet planerade och uppförde Globen, så tänkte man först att den på engelska skulle heta The Stockholm Glob. Ett förslag som tvärdog när man insåg att glob = snorkråka.

Känns det igen? Är det sant?

Nu verkar historien inte vara så spridd som jag fått för mig, men förekommer gör den - kanske får den lite spridning nu när Ericsson inbjuder stockhomarna att ge arenan ett nytt namn (pressmeddelande 11 december 2008).

Hur som haver; beläggen för det första namnet har dock hittills lyst med sin fullständiga frånvaro. Inte ens de informationsansvariga känner till något om bakgrunden.

Vad beträffar ordet glob så definieras det som "a roundish drop, dollop, etc. of a (semi-)liquid substance" (för att ta Chambers Concise). Det kan användas om substanser som lera, glass m.m., liksom om a glob of snot. Men det opreciserade ordet i sig verkar inte användas om snorkråkor, åtminstone inte allmänt.

Lördagsfråga: Randigt

OK, mästergooglare. ;-)



Vad föreställer detta?

Detta är nog något som man antingen känner igen direkt, eller absolut inte alls. Månne någon ur den senare kategorin lyckas klura ut det?

Själv har jag sett mönstret otaliga gånger, även om det är rätt länge sen sist.

Lussekatter

Efter Lucia, såklart. Eller? Enligt en vanligt förekommande uppgift är det inte alls Lucia utan Lucifer som ligger bakom.

Tidigare har bullarna kallats djävulskatter, med varierande stavningar som dyvelskatt och dövelskatt. Eftersom ett annat namn på djävulen är Lucifer (Jesaja 14:12) kom omsider formen lussikatt att användas istället, kanske så man slapp att ta den onde i mun, i dubbel bemärkelse, liksom kanske att ordet även kunde uppfattas som "lucia-katt". Men - finns det några belägg för att det faktiskt var så det gick till? - En annan association är förresten att Lucia sågs som en bra dag att idka avlusning. (Stavningen "lussi" har även använts om Lucia, som medeltidens Lussimässa, så det behöver inte nödvändigtvis vara en förenkling av Lucifer).

I sydvästra Sverige bakas till L. ett särskildt kultbröd (se d. o.), kalladt "dövelskatt".
- Nordisk Familjebok (1912): Lucia

Noterar att även SAOB sorterar in lussekatterna som ett lucia-ord. Det äldsta belägget är Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning från 1898.

Företeelsen uppges ha kommit från Tyskland, där man på 1600-talet berättade om - och sannolikt även spelade upp, åtminstone delvis - hur Jesusbarnet, Kinken Jes, gav bullar till de snälla barnen (vilket i protestantiska länder fungerade bättre än helgonet Sankt Nikolaus) och djävulen, i form av en katt, smörj åt de stygga. Som så ofta i helg-sammanhang finns det ett flertal varianter på denna beskrivning, och inget hindrar väl att de kan vara sanna allihop. Fast jag tvivlar på om lussekatter började ätas i Mälardalen i slutet av 1600-talet för att sedan spridas över landet, vilket uppges på ett flertal hemsidor.

En mer fantasifull förklaring går ut på att det är gamla Frejas katter som återuppstått. Den stämmer nog inte. Däremot är det avgjort så, att i synnerhet julhelgens historia är synnerligen trasslig och osäker; det verkar knappt finnas en enda detalj, som inte förklarats på minst två olika sätt, och därtill förflyttat sig i kalender, geografi och kulturlager.


Mer om framför allt Lucia-sången på faktoider.nu: Sankta Lucia

Kuriosa: Undertecknad är släkt med Arvid Rosén.

Engrish

Som pendang till gårdagens översättnings-tabbe kommer här en klassiker åt det andra hållet - även om det rör sig om spelare i helt olika divisioner. Den har valsat runt på nätet ett tag och många av er har nog sett den, men om jag fyller på med lite bonus-material:

• Bilden är äkta.
• Den är tagen i juni 2008 på en bensinmack vid motorvägen mellan Peking och den stora industristaden Taiyuan.
• Fotografen heter Samuel Osouf.
• De kinesiska tecknen till vänster uttalas ung. tsen ting och betyder ung. matsal, restaurang (såvitt jag förstått).
  

Många fler kinesisk/japansk-engelska krockar: Engrish.com

Kinesiska

Max Planck Gesellschaft är en stor, anrik och ansedd institution. De driver en mängd Max Planck-institut, som bedriver kvalificerad forskning inom allehanda områden. I publikationen Max Planck Forschung ger de ut populärt hållna beskrivningar av en del av alla rön som kommer fram. Det senaste numret (3/2008) hade Kina som tema, "ett fascinerande och mångfasetterat land", och då tyckte redaktionen att det vore trevligt med lite fin kalligrafi på omslaget. Så här blev det. Det ser väl OK ut? - Åtminstone om man inte kan läsa texten.

För det är inte något vackert poem, utan en annons för en strippklubb.


With high salaries, we have cordially invited for an extended series of matinées
KK and Jiamei as directors, who will personally lead jade-like girls in the spring of youth,
Beauties from the north who have a distinguished air of elegance and allure,
Young housewives having figures that will turn you on;
Their enchanting and coquettish performance will begin within the next few days.

Översättningen ovan från nätet, som jag hoppas är korrekt. (Man läser kolumnerna uppifrån och ner, och går från höger till vänster.) Jag har även hittat andra och mer, hm, rättframma tolkningar. Det nordliga ursprunget avser fastlands-Kina, vilket skulle innebära att etablissemanget ifråga ligger i Hong Kong eller Macao. En avslöjande detalj är de båda K:na, som är oförenliga med klassisk kinesiska.


Här är det nya omslaget. Texten är den kinesiska översättningen av titeln på Das Buch von den wunderlichen Maschinen av Johann Schreck (1576-1630), jesuit och missionär verksam i Kina.

Det cirkulerar en del underhållande historier om folk som låter tatuera sig med läckra kinesiska tecken, som vid närmare granskning visar sig vara fulla med stavfel, eller ogrammatiska - eller värre.

Blogg med koll på sådant: Hanzi Smatter

Rumpologi

Just as a print of your fingerprints, palms, soles, and ears tell a story, so does your rump.

- Jacqueline Stallone: Rumpology

Vad namnet beträffar, så jo, det är Sylvesters morsa. Vad läran beträffar, så jo, hon läser rumpor.

Inte för att jag skulle drömma om att avfärda ens denna lära på förhand. Men. Hm. - För $125 får man även sin rump-bild inramad, som en "family keepsake" eller kanske "a gift to a special person"? En idé såhär i jultid?

Recension: "What a cheeky way to read my future", Telegraph, 28 juli 2004

Lördagsfråga: 1 + 1 = 2

Som åtminstone två av er visste så är det alltså ett bevis för att ett plus ett verkligen blir två och inte något helt annat. Det ingår i Principia Mathematica av Whitehead och Russell, ett av de verk som man inte behöver begripa för att ana storheten i. (Själv har jag absolut ingen aning.)

PM kom att användas i ett syfte som författarna knappast hade förväntat sig, nämligen Kurt Gödels två ofullständighetsteorem, presenterade under rubriken Über formal unentscheidbare Sätze der Principia mathematica und verwandter Systeme, "Om formellt oavgörbara utsagor i Principia mathematica och liknande system". Även om det rör sig om matematik på hög nivå så behöver man inte förstå detaljerna för att fascineras av slutsatsen; att man, kraftigt förenklat, i sådana "system" för att utforma matematiska påståenden (som t.ex. att 1 + 1 = 2) kan utforma påståenden som varken kan bevisas eller motbevisas.

Liksom i fallet med relativitetsteorin så har de kommit att missförstås och missbrukas. Teoremen säger t.ex. ingenting om huruvida artificiell intelligens är en teoretisk omöjlighet.


Wikipedia: Gödel's incompleteness theorems

Kvantsprång

Begreppet är inte så vanligt i svenskan, desto mer i engelskan - vilket dels medför att bruket kan tänkas öka i svenskan, dels att risk för missförstånd föreligger.

Ett quantum leap inträffar när elektroner byter banor. När en atom tar emot energi så kan denna "användas" på så sätt att en elektron hoppar ut till en yttre, och mer energikrävande bana. Om en elektron faller från en yttre bana till en inre, så sänds istället energi ut, t.ex. i form av ljus. Dessa hopp är omedelbara, säger tar noll komma noll sekunder. (OBS: Denna kvantfysiska förklaring är såväl gravt förenklad som gammalmodig, men för att förklara språket duger den.)

Det man syftar på när man pratar om kvantsprång i dagligt tal är alltså det ögonblickliga. Inte avståndet - för ett hopp mellan två elektronbanor är då inte stort, mätt med vardagens tumstock.



Mer om äldre kvantfysik, och hur en urmodig atom-modell lever kvar än idag, på Faktoider.nu: Atomen.

Uppdaterat:
Betydligt mer om kvantsprångets ev. fysik i Faktoider: Hur långt är ett kvantsprång?

Lördagsfråga: Matte

Även om ovanstående nog ser ruskigt ut - man skulle nog gå bet om man försökte ta det i huvudet - så är det egentligen rätt enkelt, i princip. Vad är det som bevisas?

"That is my religion"

Mont Blanc tillverkar pennor. I deras Writer's Edition 2008 har de uppkallat modellerna efter diverse skribenter. Här ovan ser vi George Bernard Shaws, de går på en sisådär 4 000:- och uppåt. Undras hur en övertygad socialist som GBS skulle ställt sig till en sådan ära.

Dagens läsning

Sedan ungefär trettio år tillbaka läser inget något utom för sitt nöjes skull.

Någon som håller med? Är det en typisk gammal "bättre förr"-uv som talar? En slapp generalisering eller en skarpögd observation?

Försök nu att gissa när det skrevs. Facit i vitt.

> Jean de La Bruyére, Les Caractères (1688) <

Urval

Varje samling med faktoider kan delas upp i åtminstone tre grupper: de man trodde var sanna, de man visste var osanna, och de man inte känner igen. (En fjärde grupp skulle vara de där man inte håller med förf., den kan vi ta senare...)

Oavsett hur skickligt det resoneras i varje enskilt fall, så kan det inte hjälpas att "de okända" drar ner tempot. I synnerhet jämfört med de två andra grupperna. Så den som sätter ihop en sån här samling vill inte bara maximera grupp 1 för majoriteten av läsare, utan även minimera grupp 3 för majoriteten av läsare.

Men var dra gränsen? Skall man ta de som 90% av svenska folket känner till? Eller 75%, eller 50%? Skall man prioritera sådana som inte är så kända i allmänhet, men som är desto vanligare inom en viss grupp (yrke, intresse, ålder, geografi, socialgrupp eller vad som)? Skall sådana faktoider få förtur, som kanske inte är så vanliga men som å andra sidan är intressanta att skriva om?

Detta är ett rätt bra exempel på en fråga, som den ansvarige (jag) funderar mycket på, men som läsarna (ni) kanske aldrig tänkt på. Vilket naturligtvis är helt i sin ordning. Att jag tar upp den beror på att jag just fick se den första recensionen där problemet nämns; att det är Stefan Holm som har synpunkter på antalet "okända fel" borde dock stämma till eftertanke, då han ju avgjort tillhör de kunnigas skara. (Sen är det ju ironiskt, att bildning och faktoider hör ihop på så sätt, att ju mer man vet, desto fler faktoider går man omkring med.)

10 000

Jag smög in upplysningen i en blogg-post häromdagen, så ifall någon missade den: Faktoider (Forum 2008) har nu sålt över 10 000 exemplar.

Lördagsfråga: Good luck!

Det var i januari 1968 som USS Pueblo, som idkade s.k. signalspaning utanför Nordkorea, blev inringat av nordkoreanska fartyg och eskorterad in till hamn. Huruvida det befann sig på nordkoreanskt eller internationellt vatten har varit föremål för en förutsägbar och tämligen låst debatt. Besättningen på 82 man togs tillfånga, minus en som dödades. Därefter följde 11 månader i nordkoreansk fångenskap. Då är man inte så karsk! - Men snart fann männen en oväntad möjlighet att sända ett meddelande hem till USA via de tydligen ovetande koreanerna. Det hela började med propagandafilmerna:

The film about the soccer team began with the North Korean team arriving in London and driving through the streets in a bus festooned with flags of the DPRK. As the bus drove down the street one proper English gentlemen complete with derby and umbrella spotted the bus and flipped it off. The man must have been a Korean War vet and he was giving the bus the finger. Whoever was taking the pictures zoomed in on it. A murmur went through the crew, the KORCOMs ["Korean Communists"?] didn't know what the finger meant.

This was further demonstrated in the second film in which a US Navy Officer flipped off the cameraman. They left it in. We now had a weapon! Back in our rooms we were elated, this was one more thing we could use to discredit the propaganda we were being forced to grind out. Several crew members expressed caution, but the general attitude was use it. We had been captured, but we never surrendered. Damn the Koreans, full fingers ahead!

- Stu Russell: The Hawaiian Good Luck Sign, usspueblo.org

Så närhelst en kamera dök upp, där poängen givetvis var att visa folket i USA hur väl de imperialistiska lakejerna behandlades, så råkade långfingren sticka ut här och var. Vid åtminstone ett tillfälle fick de byta fångdräkterna mot uniformer för att se särskilt välbehållna ut - med långfingren på plats. Man kom även överens om att om någon korean skulle bli nyfiken, så skulle de förklara gesten såsom varandes "the Hawaiian good luck sign".

Det var inte förrän i oktober som tidningen Time förstörde det hela med en bildtext: "In this class-reunion picture, three of the crewmen have managed to use the medium for a message, furtively getting off the U.S. hand signal of obscene derisiveness and contempt."

Chief Goldman told the five admirals on the court that the North Koreans were furious over the finger gesture. "I told them it was the Hawaiian good luck sign, and they told me not to lie, they knew what it was," said the sailor, an Arkansan who has served 18 years in the Navy. [Senare:] I had blood coming from my right ear.

- New York Times, 25 februari 1969

Som exempel på civilkurage i en ohyggligt pressad situation tycker jag att "the Hawaiian good luck sign" är något alldeles extra. Det, samt en påminnelse om att även signaler som är aldrig så välkända bland oss kan vara mer begränsade än vi anar.

Not: I skrivande stund ligger USS Pueblo kvar i hamn i Pyongyang. Eftersom det aldrig blivit bortfört ur flottans rullor, så är det även det enda av USA:s krigsfartyg i tjänst som befinner sig i fientliga händer.


Tack till Hans som tipsade om denna fascinerande händelse.