Självklarheter (?)

Ett problem med att avslöja spridda osanningar är att man är så olika kunniga om olika saker. Det som är nytt och häpnadsväckande för den ene, är självklart för den andre -- och tvärtom. Här följer ett antal sådana påståenden.

• Bibelns språk: Gamla testamentet skrevs i huvudsak på hebreiska, men Nya testamentet på grekiska. (Detta faktum förvånade åtminstone deltagarna i På spåret när det nämndes där.)
• Det som kallas ryska bokstäver heter egentligen kyrilliska. Används även för andra slaviska språk.
  
• Alla vet väl vad ordet gay betydde innan det betydde vad det mestadels betyder idag? Glad, munter.
  
• Fossiler är inte ben utan sten.
  
• Man får inte mask i magen av snö.
  

Skinheads

Det har påpekats att den rörelse, som idag (i vilken mån den alls finns?) är synonym med högerextremism och rasism, har sina rötter i mods-rörelsen, där de lyssnade på ska-musik från Jamaica m.m. En del var svarta. Rasistiska rörelser rekryterade bland skinheads mot slutet av 70-talet, och när kopplingen väl gjorts i media var det kört för övriga skinheads. Detta skildras utomordentligt väl i filmen This is England.

Relaterat: Att Klaus Maertens, dvs. "Dr Marten" himself, skulle ha varit jude. Det är en ironisk, och därmed lätt ihågkommen, uppgift (flera liknande förekommer om Hitler), som dock är osann.

Kalender-krångel

En dag som denna, innan vardagens sociala krafter ännu fått alla att inse vad klockan är slagen (och sannolikt mer än en fel-vridare anländer två timmar för tidigt till jobbet), så kan det vara läge att påminna om den långt djupare förvirring som nog så ofta präglat historien, då olika länder haft olika kalendrar.

Jag skall inte gå in på den stundtals mycket röriga period halvseklet före Kristus då den julianska kalendern infördes och fick sätta sig, men två antydningar får räcka: dels att man p.g.a. en missuppfattning lade in skottår vart tredje istället för vart fjärde år, dels att omställnings-året 46 f.Kr., då mycken tidräkningssynd fick gottgöras, fick omfatta hela 445 dagar.

Även om den julianska kalendern var en god bit bättre än vad man tidigare använt, i synnerhet då man inte längre fick lägga in extradagar när det passade överheten, så fanns där ett litet fel som efter tillräckligt många sekler ansamlats till ett besvärande glapp mellan verklighet och kalender. Omsider (1582) antog påven Gregorius XIII en kalender som löste detta problem, och som vi nyttjar än idag. Fast det var inte utan vidare.

1699 bestämdes det (av vem eller vilka? - vet ej) att Sverige skulle gå över till den gregorianska kalendern (kallad "nya stilen", vi är ju för Guds skull protestanter), men gradvis: en dag per år under elva år. Detta visade sig lika angenämnt som att dra av ett plåster långsamt, och bara borttagningen 1700 tillämpades; 1711 beslutade Karl XII om en återgång till den gamla stilen, vilket 1712 innebar att februari förlängdes med två dagar. (Det har alltså funnits svenskar som varit födda den 30 februari.) Det var inte förrän 1753 som den slutgiltiga övergången ägde rum, som trots sin magnitud (vad är högertrafik mot att hoppa över elva dagar?) verkar ha gått märkvärdigt odramatiskt.

Förkortningarna GS och NS förekommer ofta i historiska sammanhang, och utläses alltså Gamla resp. Nya stilen, eller den julianska resp. gregorianska kalendern. Sysslar man med ämnet lär man sig snart att ta hänsyn till denna dateringsproblematik, men den är märkvärdigt okänd för de flesta. Exempelvis dog Gustav II Adolf vid Lützen den 6 november 1632 enligt svenska kalendrar, men den 16 november enligt kontinentens gregorianska. Oktoberrevolutionen i Ryssland 1917, där man körde julianskt i det längsta, ägde enligt deras egna kalendrar rum i november. Med många fler exempel.

Marinad

Öppen fråga: Är marinad enbart krydda, eller ger det någon mörande effekt?

Efter att ha letat, frågat och läst i omgångar så har jag fortfarande inte kommit till någon klarare ståndpunkt, än att det nog inte mörar. Det tyngsta namnet måtte vara Jan-Boris Möller, som dessutom bestämt hävdar att det är ren smaksättning, som inte tränger in i köttet utan precis lika gärna kan penslas på vid tillagningen.

Elefanter och möss

Skulle elefanter vara rädda för möss? Varför då? Varför just möss?

Påståendets tacksamma dramaturgi har kommit till nytta i otaliga sagor, filmer, dataspel m.m., men frågan är om det är någon som tror på det? ...På allvar?

Det vanligaste är väl (förhoppningsvis?) att man accepterar det som den kliché det är, men ställd inför frågan inser att det inte har med verkligheten att göra.

Å andra sidan finns det ju ingen ände på alla konstigheter som folk tror på - i en värld där Feng Shui lärs ut på fullaste allvar är det inte självklart var gränsen för det rimliga går.

Kollegor: Snopes

David & Barbara Mikkelson är gamla i gården - de har drivit Urban Legends Reference Pages på adressen snopes.com sedan åtminstone 1995, och ansamlat en ofantlig mängd avlivade myter. Av alla kollegor jag stött på tycker jag att detta strävsamma par ligger närmast min egen inriktning: de skriver om allt mellan himmel och jord, de är noggranna med källor (både när det gäller att leta reda på dem och att ange dem), och i de många fall då mytjägarna får slå halt i kunskapens utmarker så gör de det med välformulerade, kvalificerade teorier om hur det hela egentligen kan ligga till.

Något att anmärka? - Nja, det är nog delvis en kulturell skillnad, men när jag går igenom materialet så känner jag igen max en tredjedel, beroende på ämne; resten har jag sällan eller (oftast) aldrig hört talas om. (Å andra sidan finns det gott om myter som när som helst skulle kunna slå rot hos oss.) Vidare finns där rätt mycket påfallande lättviktigt gods, som t.ex. de många påståendena om skojiga bilder som smugits in i Disney-filmer. Den myt-dödar-mödan skulle man kunnat lägga på intressantare fall; tycker åtminstone jag. Å andra sidan är det ju bara att låta bli att läsa just dem. Och gränsen mellan det intressanta och ointressanta finns det ju heller inte två som drar på samma sätt.

Damerna först

Fick en fråga om denna förklaring av det välbekanta (?) uttrycket.

Den gamla artighetsregeln om "damerna först", lär bottna i en mörk forntid, då det med hänsyn till lurande faror var lämpligt att skicka försökspersoner före sig. Då en riddare gjorde intåg i en främmande borg sändes "fruentimbret" först in genom portarna, under det att riddaren på respektfull avstånd väntade på utgången av detta företag. Det kunde ju hända att att det stod en fiende på lur någonstans och då riskerade man hellre det mindre värdefulla fruntimret såsom försökskanin. Detsamm gällde vid gästabud, då skulle damen först ta för sig av maten och avsmaka bägarna. Det kunde ju hända att maten var förgiftad! Först efter ett lyckat försök kunde riddaren ägna sig åt förtäringen.

Etikettdoktorn Mats Danielsson: Damerna först

För det första har jag aldrig hört talas om detta påstående förut, inte heller hittat det någon annanstans på något annat språk (en madame d'Hocqentonville, älskarinna till Ludvig XI, verkar vara helt påhittad). För det andra låter detta, att den till synes chevalereska frasen skulle ha ett mörkt förflutet, alldeles för klintbergskt myt-aktigt för att jag ens skall börja att tro på det, om inte mycket goda belägg uppvisas. Då är det snarare märkligt att påståendet inte fått någon större spridning, om inte annat för att man äntligen fått en ursäkt för att slippa att ideligen hålla upp dörrar osv (skojar bara).

Det finns dock ett undantag, och det är när man går uppför en trapp. Då skall herren gå först. Han kan ju, hemska tanke, se in under kjolen på henne om han går sist.

Den osannolika LDS-kyrkan

Mormonerna känner väl alla till? Amerikansk kyrka med säte i Salt Lake City i Utah, bröderna Herrey måtte vara de mest kända i Sverige. (Det egentliga namnet lyder oavkortat The Church of Jesus Christ of Latter-Day Saints, med variationer i mängd för att skilja på de många avknoppade rörelserna. Namnet förkortats LDS som åtminstone mina ögon ideligen läser fel som "LSD".)

Men hur många vet exakt hur skruvad bakgrund denna kyrka har?

Den historiska biten, jättekort: Omkring år 600 f.Kr. (vid Jeremias tid ungefär) for en grupp israeliter över till Amerika. Där formade de en hel liten civilisation, med olika riken som höll sig med kungar och profeter, krig och annat. I ungefär tusen år skrevs deras historia ner, tror mormonerna vidare, och hamnade omsider på guldplåtar, som grävdes ner på en plats i staten New York. Där låg de fram till början av 1800-talet, då en ung man vid namn Joseph Smith genom gudomliga visioner anvisades till platsen. Han översatte (på övernaturlig väg) plåtarna till engelska, och resultatet kan än i våra dagar beskådas på varje välsorterad loppmarknad: Mormons bok.

Original-plåtarna höll han noga borta från alla nyfikna, i synnerhet de som kunde ha minsta chans att begripa sig på dem; de enda som fick se härligheten var några goda vänner utan all relevant expertkunskap, men vars underskrivna försäkringar, att plåtarna var fysiska ting och alls inga tankespöken, icke desto mindre återfinns på de inledande sidorna i varje exemplar av boken, precis som om de betydde något.

Hur kan nu någon mentalt vuxen människa undgå att inse det självklara: att Joseph Smith var en av religiös förvirring ansatt människa; som givetvis själv hade försett plåtarna (gissningsvis av mindre ädel metall) med meningslösa symboler; och att berättelserna om de förkristna emigranterna är rappakalja från början till slut; ja, det kan man fråga sig. Men det är alltså den grund varpå mormonernas kyrka vilar.

Däremot vet praktiskt taget alla att mormonerna ett tag tillämpade månggifte. Med den allmänna förkärleken för pikanta detaljer har detta helt kommit att överskugga det faktum, att Jesu Kristi Kyrka av Sista Dagars Heliga är en även med branschens mått ovanligt sinnessvag religion, åtminstone bland de som räknar anhängarna i miljoner (enl. Wikipedia 13 miljoner, varav ca 9000 i Sverige).

Därmed inte sagt att andra religioner, även långt större, vilar på nämnvärt förnuftigare grund. Men i deras fall brukar väl (?) de direkt absurda detaljerna vara någorlunda välkända.

Färdigtjatat (?)

När har avlivandet av en faktoid lyckats?

Häromdagen lade GP ut en kort rubrik på hemsidan: strax skulle besked komma om vem som skulle få Nobelpriset i ekonomi. Några sekunder senare - är säker på att det var mindre än en minut - så hade denna ersatts av en rubrik att besked strax skulle komma om vem som skulle få Riksbankens ekonomipris till Alfred Nobels minne.

Innebär sådant att denna artikels bäst-före-datum kan skymtas vid horisonten? Kan man komma till en punkt där folk som går och tror att det finns ett nobelpris i ekonomi utgör undantaget? Finns det fler faktoider som motarbetats såpass effektivt att de så småningom kan börja räknas som undantag, ej regel?

I artikeln om Seattles tal nämns att en googling på ämnet ger betydligt fler träffar på sidor om myten än sidor som gått på den, vilket om inte annat innebär att facit ligger nära till hands för den som så bara kommer på tanken att den berömda texten är fejk. (Vilket å andra sidan ofta är den absolut svåraste delen när det gäller faktoider: den allra första misstanken.) Vardagligare exempel, som jag inte ens tagit upp (än), är att man skulle få mask i magen av att äta snö, att äggskal i stövlarna kan komma till nytta om man stöter på en grävling, eller att tvestjärtar gillar att krypa in i öronen på folk och vad värre är. Dessa uppfattningar är det väl ändå inte särskilt många som går och tror på nu för tiden..?

Å andra sidan sorterar ekonomipriset fortfarande (hos GP, DN och SvD, för att ta tre exempel) under rubriker som "Nobelpris". En halv seger?

Etymologi: "faktoid"

... Men detta material är sammanbundet av överdrivna och tomma anekdoter som blir otillförlitliga redan genom sin prosastil. Det är en veckotidningsjournalist som värmer upp andra veckotidningsjournalisters gamla skåpmat och det blir följaktligen en bok som har färre fakta än faktoider (för att nu sälla sig till de hungriga leden av folk som hittar på nya ord), vilket innebär att fakta inte har någon existens innan de dyker upp i veckotidningar eller tidningar, och de är inte så mycket lögner som något man skapat för att manipulera Den Tysta Majoritetens känsloliv. (Det är till exempel möjligt att Richard Nixon aldrig har sagt något annat än faktoider i hela sitt offentliga liv.)

- Norman Mailer, Marilyn (Bonniers 1973, övers. Nils Petter Sundgren), sid 40

Äkta varor

Gratis reklam*: Den hemlige kocken heter en bok av Mats-Eric Nilsson som kommer ut i dagarna. Jag har inte läst den, men av förhandsskriverierna räckte det med en antydan om i synnerhet tryffelolja för att jag skulle tycka att det var värt en artikel. (Frågan med den syntetiska oljan som säljs som äkta har också, fann jag snart, tagits upp sedan åtminstone ett par år tillbaka. Varför har man inte fått höra talas om det förrän nu?)

Mats-Eric tar upp flera andra varor som inte är vad de utger sig för att vara - eller kanske snarare, där man slarvat med begreppen såpass mycket såpass länge att det är få av oss som har koll på vad man egentligen borde förvänta sig. Här följer tre exempel.

Wasabi är egentligen en japansk grönsak, Wasabia japonica. Eftersom tillgången av någon anledning är begränsad, och inte i närheten av efterfrågan, så är den mycket dyr redan i Japan, och då den dessutom inte tål transporter så bra så är det ytterst små mängder som kommer till Europa. Här (liksom på de flesta ställen i Japan, kantänka) används istället pepparrot som färgats grön. Denna wasabi är alltså oäkta.

Cider är ett begrepp som varierar. Den på snabbköpet har förvisso inte mycket gemensamt med den på systemet - men det förstår man väl ändå? Men Sverige är inte alls ensamt med att kalla äppel-läsk för cider, det gör man även i USA och Kanada, där man får lov att beställa hard cider för att få det som avses med engelsk cider eller fransk cidre.

Lax har gått som följetong i tidningar, eftersom fiskhandlare envisas med att år efter år kalla allehanda fiskar för lax. Detta är inte bara frågan om snobberi eller lek med ord: de andra sorterna kan mycket väl ha sämre smak och betydligt lägre innehåll av nyttiga fetter, och framför allt är de betydligt billigare - en prisskillnad som inte självklart kommer kunden oavkortat till godo. Det är därför man nu för tiden har vetenskapliga namn på förpackningarna: Salmo salar är lax, punkt. Sen finns det en ymnighet av fantasifulla benämningar som guldlax, silverlax, kungslax, donaulax, pinklax (engelskt uttal?), regnbågslax osv. En av de vanligaste "lax"-varianterna, som definitivt är av sämre kvalitet, är hundlaxen, som av förklarliga skäl kallas något annat i frysdisken; chumlax t.ex., som kanske låter aptitligare om man inte vet vad "chum" är.


* Nej, jag får inte så mycket som en tandpetare för att jag skriver detta. Eftersom boken delvis berör mina områden så kommer jag att införskaffa den, och att döma av skriverierna så bleve jag förvånad om inte åtminstone merparten föll mig i smaken.

Grävlingshunden

På tyska heter grävling Dachs. När man där tog fram en hund för grävlingsjakt, med korta ben och långsmal kropp för att kunna kravla omkring i grytens trånga gångar, så fick den följdaktligen heta grävlingshund, Dachshund. När ordet och hunden kom till Sverige så fann man tillägget "-hund" tämligen överflödigt - det ser man ju att det är en hund! - och nöjde sig med att kalla hunden för dachs, eller "tax" som det kom att stavas på svenska.


Skrönan om att stoppa något krossbart (äggskal, träkol...) i stövlarna för att grävlingen skall släppa bettet i tron att det är benet som krossas avlivas på sidan Fråga en ekolog.

Styx och annan mytologi

För att komma till grekernas dödsrike Hades så fick man passera flera floder: Styx, Acheron, Flegeton, Kokytus och Lethe, samt (enligt åtminstone Vergilius) Eridanus.

Dessa är en blandning av verkliga och uppdiktade floder. I en del framställningar är X en biflod till Y, i andra är det tvärtom, eller så är de helt åtskilda. Ofta beskrivs en delmängd av de uppräknade.

Mytologiska uppgifter av denna sort nämns mycket ofta på ett sätt som ger ett intryck av att folk hade hårdare koll på läget än vad som faktiskt var fallet. Varken romare eller greker hade någon bibel med facit; det fanns heller ingen inkvisition som höll efter irrläror. Det är varken ovanligt eller konstigt att skriftställare som levde i olika sekler i olika länder har olika besked om saker och ting. (Det gäller i högsta grad för vikingarnas mytologi, som vi praktiskt taget enbart känner till från en medeltida källa, och som kommer att bli ämne för en faktoid framöver.) I fallet med Hades och dess floder har vi även Dante att ta hänsyn till, vars skildring från renässansens Italien bara delvis har att göra med vad romare och greker gick och trodde på (de som alls hade en särskild uppfattning om det hela), men vars övriga kvalitéer gett den ett stort genomslag.

En detalj som färjkarlen: de flesta vet att han hette Charon (som Plutos måne), enligt andra källor var det en Flegyas som skötte sysslan. Huruvida en av dessa, eller båda två, idkade färjetrafik över Styx, Flegeton, Kokytus eller Acheron är en annan fråga som är öppen för debatt.

Styx var den flod som Achilles vid unga år nedsänktes i, vilket gjorde honom osårbar, sånär som på den häl som hans mor höll honom i. Dante placerar den i den femte cirkeln, med Flegyas som färjkarl.

Acheron, "sorgens flod", var enligt Platon det näst största vattendraget i världen, slagen endast av världsfloden Oceanus. Hos Dante utgör den helvetets gräns, vars hitre strand utgör en sorts limbo för själar som varken gjort sig förtjänta av himmel eller helvete. De skeppas enligt samma källa över av Charon.

Flegeton var en flod av eld. Hos Dante utgörs den av kokande blod och återfinns i den sjunde cirkeln. Däri kokas själarna efter de våldsamma, mördare och tyranner; de vars liv präglades av hett blod, och som sålunda fått ett passande straff i evigheten. (Dantes uppfinningsrikedom på detta område är något alldeles särskilt.)

Kokytus, "gråtfloden", kunde inte de komma över som inte hade betalning åt Charon. Dante placerar den längst ner i helvetets nionde iskalla cirkel (just det: helvetet är kallt hos Dante), där själve Satan sitter infrusen, tuggandes på Brutus, Cassius och Judas. (Tydligen ansåg han att förräderiet mot Caesar var jämförbart med det mot Jesus.)

Lethe var glömskans flod - när man drack ur den, så glömde man bort de levandes värld. Därav kommer det välkända ordet lethal. Med diktarens frihet flyttar Dante denna flod till skärselden, Purgatorio, och skruvar ner dess effekt till att bara ta bort minnet av begångna synder; tillsammans med en slurk från floden Eunoe, uppfunnen enkom för detta syfte, som förstärker minnet av goda gärningar, så får man ett passande kur för de som efter genomliden skärseld skall bege sig in i Paradiso. (Ibland kan man få för sig att folk ibland oss smakat på det minnesförbättrande dubbelvattnet.)

Eridanus beskrivs av gamla greker som en bärnstens-förande flod någonstans norrut. När Vergilius skrev Aenediden om den trojanske hjälten Aeneas öden (som han dock inte fann upp, Aeneas var en välkänd historisk/legendarisk figur) som bl.a. inbegrep ett besök i dödsriket, så nämner han att Eridanus finns där. Den har även fått en rätt stor stjärnbild på södra stjärnhimlen uppkallad efter sig.

Moleskine

Om ni aldrig hört talas om märket förut: Moleskine är anteckningsböcker, exklusiva genom sitt pris och sin historia. Saxar från den lilla lappen som ligger innanför pärmarna:

Moleskine is the legendary notebook used by European artists and thinkers for the past two centuries, from Van Gogh to Picasso, from Ernest Hemingway to Bruce Chatwin.

Wow! Då blir man ju som en ny Hemingway, bara man ser till att nyttja en likadan anteckningsbok som han, kantänka. Eller vem man nu vill efterlikna. Fast vilken koppling har egentligen deras böcker, "produced by small French bookbinders", med dagens?

In 1986, the last manufacturer of Moleskine, a family operation in Tours, closed its shutters forever. [...] In 1998, a small Milanese publisher brought Moleskine back again. As the self-effacing keeper of an extraordinary tradition, Moleskine once again began to travel the globe.

Ordet self-effacing betyder blygsam, anspråkslös. Adjektiv motsägs av hela den övriga beskrivningen. För firma Modo & Modo i Italien har ju inte ens landet gemensamt med gamla tiders Moleskine-producenter - bara varumärket. Vad hade hindrat en firma i Madrid, Matfors eller Murmansk att återuppta den "extraordinära traditionen", om de bara kommit på tanken?

Å andra sidan kan även rennomé-snyltare inse värdet av upprätthållen kvalité:

Man köper inte en anteckningsbok utan tillhörigheten i samma brödraskap som de ovan nämnda storheterna. Så varför har jag då återgått till detta uppblåsta varumärke? Tja, de svenska höll inte så bra. Pärmarna var klädda med papper och de sprack dessutom i ryggen. Ibland har man inte råd att köpa billigt.

- Peter Englund: Min anteckningsbok

Djävulen i detaljerna

Hört alldeles nyss:

Djävulen syns i detaljerna brukar man säga.

Brukar man..?

Att djävulen finns eller sitter eller är i detaljerna är väl inte helt ovanliga uttryck, även om det är betydligt vanligare på engelska: the devil is in the details (där det dessutom låter bättre). Varianten med "syns" hittar jag noll belägg för på svenska, utom detta dagsfärska.

Vidare avser ju uttrycket problem som inte är av det övergripande och storskaliga slaget, utan när en mängd småsaker, var och en tämligen obetydlig, ställer till det.

Men är det det som avses här? Där det som menas snarare verkar vara att "fienden avslöjar sig" i detaljerna, dvs när utlovad politik realiseras i faktiska bestämmelser m.m.

Lagrådet gjorde häromdagen analysen: regeringen lägger ut dimridåer. Regeringen säger en sak och gör en annan.

(Hela texten på DN, SvD m.fl.)

Förmodligen rör det sig om ett missförstånd, av partiledaren själv eller någon talskrivare. Få se om det får någon spridning.

(Uttrycket verkar ursprungligen ha myntats som en ironisk variant på "Gud är i detaljerna", med vilket menas att det inte går att slarva med detaljerna om man vill lyckas med helheten. Vilket kanske gäller även för talskrivare.)


Uppdaterar: Ser dagen efter att citatet återges med stor variation. Djävulen är det ingen som missar, och detaljerna har de flesta med, men vad den ene har med det andra att göra, där varierar buden. Hur bär sig folk åt för att få ett sånt här citat fel?

Sprit och hjärnceller

När jag letat efter "alkoholrelaterade hjärnskador", såväl på nätet som i litteraturen, så hittar jag hela tiden beskrivningar av vad som händer när mycket stora mängder alkohol är involverade. Det välkända påståendet (hur många celler man nu lär förlora vid varje ordinär sup) varken bekräftas eller förnekas på det rejäla sätt som en icke-medicinare skulle vilja se. Jo, lite har jag hittat; en medicinsk hemsida med en utläggning om forskningsresultat, och en och annan medicinskt utbildad som bekräftat mina aningar. Men visst borde det finnas mer att hämta?

Flera läsare har kommenterat denna faktoid, den intressantaste uppgiften är att det dör tiotusentals hjärnceller varje dag, oavsett alkoholintag.

Varje dag oavsett man super eller ej, dör i storleksordningen 50 000 celler i hjärnan, detta på grund av att att den glutamaterga signaleringen är exitotoxisk [ = hjärncellerna pratar ihjäl varandra ]. Ca 50 % av neuronen i hjärnan signalerar med substansen (och tillika aminosyran) glutamat, som alltså paradoxalt nog alltså är toxisk [ giftig ] för nervceller. Trots denna dagliga massdöd bibehåller vi ändå det mesta av vår hjärna upp till mycket hög ålder då vi har ca 100 miljarder celler att starta med ( 50 000 x 365 x 85 = 1 551 250 000, som är ca 1,5 % av 100 miljarder).

/ Läsaren Linus

Följande utmärkta nubbevisa rymmer alltså minst två fel: dels kopplingen mellan spritkonsumtion och hjärnceller, dels darwinismens grundläggande mekanism. Huruvida förlust av hjärnceller även leder till lägre IQ är en mer komplicerad fråga. (För att inte tala om kopplingen mellan IQ och intelligens.)

När Darwin studerade liv i naturen
Så fann han att först dör de svagaste djuren
De sämsta bland hjärnceller dör också först
Så öka din IQ och minska din törst

/ Rolf Malmström, Örkelljunga (SM-guld i snapsvisor 2001)

Print

10 PRINT "Hello, world"

printf("Hello, world");

System.out.println("Hello, world");

Ovanstående kodsnuttar i olika programmeringsspråk skriver ut det ståtliga meddelandet "Hello, world" på skärmen (ev. med hjälp av lite kompletterande kod). Att identifiera språken får bli en tävling bland läsarna, poängen här är att de inte bara är olika språk utan även kommer från olika decennier, datavärldens geologiska perioder. Mycket skiljer, men en gemensam faktor är kommandot print för att visa texten på skärmen.

Vad betyder själva ordet print? Att trycka på papper, "utskrift" som vi säger idag. (Det är samma ord som latinets premere, "pressa", en form av detta är pressus, "pressad", som ligger bakom ord som impression och vårt eget press.)

Hur kommer det sig då att ett ord för utskrift på papper används om utskrift på skärmen? I så många olika språk? - Därför att utskrift på papper en gång i tiden var det vanliga sättet för datorer att meddela sig med omvärlden. Det var långt tydligare än att tända och släcka dioder, som var det andra huvudalternativet, och tekniskt långt enklare än att rita bokstäver på en TV. Skrivarna var s.k. teleprinters, i princip elektriska skrivmaskiner med fasta typer. Inte matriser, och lasern var knappt uppfunnen.

Jag vet inte riktigt när skärmarna definitivt tog över - 70-talet? - men det historiska arvet är såpass starkt, att även programmeringsspråk som togs fram långt senare använder print för att skriva på skärmen.

Ännu ett minne av teleprinter-eran finns kvar i Unix-termen tty. Ännu ett finns kvar i det rasslande ljud som ibland inleder nyhetsrapporteringen på TV. Ännu ett i På Hårets Lelle Printer. Och så vidare.

150

Första försäljningsdag är för närvarande satt till den 12 mars, eller om exakt 150 dagar.

Han som fällde bomben

Piloten på Enola Gay hette Paul Tibbets. Ett rykte gör gällande att han efter Hiroshima skulle ha drabbats av förklarlig ångest, och till slut blivit galen. Även om de naturligtvis funderade över det hela så blev de aldrig galna av det. (Denna myt kan till stor del tillskrivas önsketänkande, karma, what goes around...)

Strax efter detonationen kommenterade andrepiloten Robert Lewis det hela: "My God, what have we done?" Detta är dokumenterat. Något påtagligt tecken på begynnande vansinne är det inte. Möjligen tvärtom.

Ett urspråk

Ibland stöter man på ord som skrivs med en liten asterisk före, såhär: *medhu-. Ett sådant ord är rekonstruerat; det har inte hämtats ur tal eller text, utan är i princip en kvalificerad gissning om hur ett ord som en gång nyttjades lät. (Exemplet betyder "honung", och finns ännu kvar i ett ord som mjöd.)

Hur i hela friden kan man gissa om sådant? Genom att jämföra ordets efterkommande, enkelt uttryckt.

En gång i tiden har det funnits ett förhistoriskt språk, kallat protoindoeuropeiska vilket förkortas PIE. Detta kom så småningom att uppdelas i dialekter som gled ifrån varandra, blandades med andra språk, om och om igen, för att i tidernas förlängning bilda hela den väldiga indoeuropeiska språkfamilj som exempelvis inbegriper de ord som du läser just nu. Om man jämför olika varianter av ett visst ord i olika språk, så kan man så småningom sluta sig till dels hur förändringarna gått till, dels hur deras gemensamma stamfader tedde sig. Ett av de mest hisnande resultaten av detta väldiga historiska språkpussel är just rekonstruktionen av PIE; man har räknat ut hur ett språk talades, som ingen människa hört på tusentals år, och som ingen någonsin läst (det saknade med största säkerhet skrift). Dessa ur-indoeuropeer levde kanske (flera teorier finns) i trakterna vid Svarta havet, för att senare - direkt eller medelst sitt inflytande - börja sprida sitt språk över världen. (En äldre beteckning för detta folk kommer från ett gammalt ord aryá-, arier. Detta är också ett ämne det gått troll i, försiktigt formulerat.) Även om de inte efterlämnat så mycket som en spik eller en flintyxa så kan vi ändå ta reda på hur det lät när de pratade.

Ett exempel: Ordet för far på latin heter pater, på sanskrit borta i Indien så heter samma ord pitar. Här finns ett uppenbart samband, som visserligen skulle kunna bero på lån, om det inte varit för att sådana här grundläggande ord ärvs mycket oftare än de lånas (samt andra omständigheter som gör att den möjligheten kan uteslutas). När språkvetare sedan idkat detektivarbete enl. ovan, så har de omsider kommit fram till att det protoindoeuropeiska ordet för far nog - för det är, som sagt, en kvalificerad gissning snarare än absolut kunskap - hette ungefär *peter i det protoindoeuropeiska tungomålet (obs, ingen koppling till namnet). Pusslar man ännu lite mer kan man finna att tilltalsfrasen "o fader gud" nog lät *dyeu peter på PIE, vilket faktiskt är samma ord som romarnas Jupiter. I grekiskan blev ordet för gud *dewos namnet Zeus, och i latinet finns det kvar nästan oförändrat: deus.

Etymologi är faktiskt ett av de mest fascinerande ämnen som finns.

Churchill

Lade just ut en "klassisk" faktoid: Churchill lät Coventry brinna för att inte avslöja att britterna knäckt tyskarnas Enigma. Under arbetet med den artikeln stötte jag på flera namn som jag kände igen från en helt annan faktoid, som Winston själv bidragit till: Att ruinerade spekulanter strömhoppade under börskraschen 1929.

En sorts faktoid där han ofta förekommer är falska citat. Så här ligger det till: Om man ser ett citat som tillskrivs ex.vis Albert Einstein, Konfucius eller Churchill, så kan man i allmänhet utgå ifrån att det är falskt, tills motsatsen bevisats. Av någon anledning så föredrar folk nämligen citat tillskrivna kända snillen framför anonyma klokheter. Däremot är det förvånansvärt ovanligt att ifrågasätta när eller var eller hur eller ens om personen ifråga skrivit eller sagt citatet ifråga.

Wikiquote (en avknoppning av Wikipedia) är en guldgruva i detta fält, slå upp vilken kändis som helst och spana in underrubriken Unsourced. Här är en liten skärva av de obestyrkta Churchill-citat som ansamlats där.

• History will be kind to me, because I intend to write it (har själv använt detta)
• I have taken more good from alcohol than alcohol has taken from me.
• I like pigs. Dogs look up to us. Cats look down on us. Pigs treat us as equals.
• If you are going through Hell, keep going.
• In time of war, when truth is so precious, it must be attended by a bodyguard of lies.
• Men occasionally stumble over the truth, but most of them pick themselves up and hurry off as if nothing ever happened.
• In war it does not matter who is right, but who is left.
• The inherent vice of capitalism is the unequal sharing of blessings; the inherent virtue of socialism is the equal sharing of misery.
• The United States invariably does the right thing, after having exhausted every other alternative.
• When I was younger I made it a rule never to take strong drink before lunch. It is now my rule never to do so before breakfast.

Samt den kanske mest kända av dem alla:

Under en hetsig debatt i parlamentet sade en viss lady Astor: "Om du var min man skulle jag hälla gift i ditt kaffe." Varpå Winston svarar: "Om du var min fru skulle jag dricka det kaffet."

Eller om det var den här:

- Sir, you are drunk.
- And you, madam, are ugly. But in the morning, I shall be sober.

Dessa förtjusande aforismer och replikskiften är alltså inte belagda. De är följdaktligen förmodligen osanna, åtminstone vad W. C. beträffar. Tyvärr.

Wikiquote: Winston Churchill, unsourced

En sista grej, dagen till ära: Hans nobelpris i litteratur 1953 betecknas ofta som ett politiskt pris, ett fredspris in disguise. Oavsett hur det ligger till med den saken så är det ett faktum att Winston Churchill skrev mycket, såväl före som efter kriget, och mycket bra. Bara en sån sak som att Frans G. Bengtsson, som sannerligen inte var den som strödde ut beröm, kunde komma på högst två samtida litterära storheter: T. E. Lawrence ("av Arabien") och Winston Churchill. Och detta var alltså före andra världskriget.

He is a man who has carefully read the Bible, Shakespeare, Bunyan, Macaulay, perhaps the poems of Blake, Gibbon's history, no doubt Samuel Johnson - though he acquired no love for long sentences from the venerable Samuel.

/New York Times kommenterar nobelpriset

- for his mastery of historical and biographical description as well as for brilliant oratory in defending exalted human values

/Akademiens motivering

Kvinnomuskler

Egendomlig myt/missuppfattning:

Kanske ordet bodybuilding - kroppsbyggning - i sig skrämmer dig, då det väcker tankar på stora, bulkiga muskler och kvinnor som ser ut som män?

För att män ska få telefonstolpar till överarmar m.m. så krävs det betydligt mer än att lyfta lite skrot. Att kvinnor, som inte har anlag för sådant, skulle löpa minsta risk att plötsligt förvandlas till sådana där egendomligt träiga kvinnokarlar är så osant som det kan bli. Det är som om några löppass i veckan skulle räcka för att kunna springa ikapp Carolina Klüft.

Kom i håg att det finns miljoner män som tränar så tungt de kan, två eller tre timmar om dagen, flera dagar i veckan och ändå har svårt att få stora muskler. Då inkluderar jag också en stor skara som till och med dopar sig!

Dambodybuilding: Inte så farligt som det låter! (BODY Magazine)

No woman, no cry

Låten har (väl?) alla hört, men hur många har funderat över vad texten betyder? (Hur många brukar fundera över vad alla dessa sångtexter egentligen betyder?)

Den kan, vilket också gjorts, felaktigt tolkas som "utan kvinnor finns inga tårar", den korrekta betydelsen är "gråt inte, kvinna": No, woman, nuh cry. Det är alltså en mening med fyra olika ord. Ett exempel på jamaicansk patois, dialekt eller slang om man så vill.

Betydelsen framgår också nog så tydligt av sammanhanget.

Said said
Said, I remember when we used to sit
In the government yard in Trenchtown
Oba, oba, serving the hypocrites
As they would mingle with the good people we meet
Good friends we've had, oh, good friends we've lost
Along the way
In this bright future you can't forget your past
So dry your tears I say -- and

No woman, no cry
No woman, no cry
Oh little darling, don't shed no tears
No woman, no cry

Text från nätet, justerad efter genomlyssning av Bob Marley live.

(Tack till Karl Schlyter som tipsade om denna faktoid. Tyckte inte den verkade tillräckligt "tung" för faktoider.nu, vad gäller spridning och så. Men jag kan ju ha fel.)

Hamilton och hans blandning

Denna nuna har vi alla sett i kioskernas hyllor - så är ju också den fikondoftande blandningen "Sveriges i särklass mest köpta piptobak", åtminstone enligt förpackningen. En del kanske tänker sig honom som en påhittad omslagsfigur, i samma genre som mamma Scan. Men greve Gilbert Hamilton är en högst verklig person.

Hamilton tog examen på Karlberg 1891, och ville ut och kriga. Han sökte tjänst i grekisk-turkiska kriget, boerkriget samt rysk-japanska kriget, utan framgång. När så världskriget bröt ut vände han sig till kejsarens Tyskland, och blev antagen i oktober 1914. Därefter deltog han i strider utmed stora delar av östfronten. Under hela denna tid fick han sändningar med piptobak hemifrån, som han blandade till enligt ett eget recept. (Jag har inte fått reda på huruvida detta recept faktiskt komponerades vid fronten.) Sommaren 1918 blev han utnämnd till chef för ett regemente som just då befann sig i Ukraina, och därmed inleddes den andra insats han skulle bli ihågkommen för.

Under hösten tog kriget slut. Tyskland hade tidigare besegrat Ryssland/Sovjet, men nu befann sig plötsligt Hamilton och hans mannar på den förlorande sidan, djupt inne i ett land som dessutom var mitt inne i en revolution, och därtill kom ytterligare komplikationer. Situationen var kaotisk. En del tyska trupper gjorde myteri, andra förskansade sig där de kunde, i väntan på tågtransporter som aldrig kom. I det läget bestämde sig regementschefen Hamilton för att låta sina trupper marschera till säkerheten i hemlandet. "Marschen blev delvis mardrömslik med otaliga väpnade överfall på regementet från strövkårer och rena rövarband" (Gyllenhaal & Westberg).

I februari 1919 anlände de till Königsberg. Inmarschen blev en bejublad tillställning - dels hade man trott att 3. preussiska wrangelkyrassiärerna (som regementet hette) gått förlorade i öst liksom så många andra styrkor, dels så hade de besvikna tyskarna få hjältar att fira, vilket de tog igen på Hamilton (ett tidigare exempel var Hindenburg, firad hjälte efter slaget vid Tannenberg). Han flyttade sedan tillbaka till Sverige, men behöll kontakten med den avsatte kejsaren Wilhelm II. Tysklandsvän skulle han förbli livet ut.

Tredje rikets Führer och rikskansler Adolf Hitler utnämnde den 25 augusti 1939 Gilbert Hamilton till hedersgeneral i Wehrmacht. Han var den ende utlänning som blev föremål för denna uppmärksamhet. Hamiltons utnämning skedde exakt en vecka före Hitlers inmarsch i Polen vid en ceremoni i Berlin, på 25-årsdagen av slaget och den tyska segern över ryssarna vid Tannenberg 1914.

Hamilton tillhörde inte de inbitna tyskvänner för vilka ockupationen av Danmark och Norge 1940 medförde ett plöstligt uppvaknande och en omvärdering. Detta framgår av den gamla huggvärjans entusiastiska uttalande till tysk press i december 1940: "Stor skada att man är för gammal att kämpa vid fronten."

- Ur Svenskar i krig 1914-1945 av Gyllenhaal & Westberg (Historiska media 2006), tobaksgreven beskrivs på sidorna 60-63 samt 65.

Tobaksmonopolet fick 1923 tillstånd att tillverka hans tobaksblandning, och började sälja den till allmänheten 1924. Grevens band till Tyskland var givetvis väl kända; i vilken mån folk valde eller valde bort hans märke efter politiska eller kulturella preferenser känner jag inte till.

Rikets första dam

Någon gång efter alliansens valseger utnämnde någon statsminister Fredrik Reinfeldts fru Filippa till rikets första dam. Inte för att jag är särdeles intresserad av ämnet, men titeln är trots allt upptagen - rikets första dam är drottningen. Helt säkert är det frågan om en amerikanism, presidentens fru är ju USA:s First Lady.

Anitra Steen lär också ha fått titeln någon gång, men långtifrån lika ofta som Filippa. Letande just nu ger inte lika mycket, men så har ju också den första uppståndelsen lagt sig sedan länge. Det är oftare sådant som avgör vilka faktoider som permanentas, snarare än att folk lär sig.

Hus

Ordet apotek kommer från grekiskans apotheke, förråd. Det är samma ord som butik, och det som i spanskan blivit bodega.

Ordet bod, på engelska booth, verkar ligga nära butik och bodega, men har icke desto mindre ett helt annat ursprung. Man har spårat det tillbaka till protogermaniska *botho, en form av ordet *bu-, "vistas".

Ordet kasino är ett diminutiv (= liten-form) av ordet casa, hus. Någon gång har stugorna inhyst spelklubbar, och på så sätt har kojan blivit, åtminstone i Monte Carlo, ett slott.

Blandningar

Saxat från Leafs hemsida (= Malaco, Läkerol och sega bilar m.m.):

1979 lanseras en av våra absolut största produkter - Gott & blandat. Från början var det produktionens "restpåse". När man hade förpackat plockgodis blev det ofta 50-100 kilo godis över av olika sorter. Detta blandades och förpackades i påsar, och därav fick produkten sitt namn Gott & blandat. Produktionschefen kallade den för en “levande blandning” vilket innebar att innehållet kunde variera en hel del från gång till gång. Idag blandas produkten efter väl föreskrivna regler, men lever fortfarande väl upp till sitt namn!

Historik om några Malaco-produkter

Man kan fråga sig varför produkten nödvändigtvis måste blandas "efter väl föreskrivna regler". Även om jag aldrig någonsin tänkte den tanken då (desto egendomligare eftersom jag var i exakt rätt ålder under påsens anarkistiska era) så kan man ju tänka sig att folk letar reda på en påse med en blandning de gillar, med mer eller mindre svart, eller vilka preferenser man nu har.

Nuförtiden är andra blandningar intressantare. Whisky, till exempel. Ordet blend betyder ju "blandning", och sådana sorter utgörs alltså av olika tunnor som blandas utifrån hyperkänsliga näsors anvisningar, allt för att ex.vis Ballantine skall smaka exakt likadant från gång till gång.

Frågan är varför?

Mer om släktforskning & rasbiologi

Inlägget Valloner den 29 september (om hur folk förklarat mörkt hår och hy med vallonskt påbrå, hellre än att misstänka tattare o.dyl. i släkten) påminde om en sak jag hörde för länge sedan, på Tjörn som jag kommer ifrån.

Det sades, att en viss del av ön hyste en större andel mörkhåriga personer än resten. Detta hade en riktigt spännande förklaring: På 1500-talet besegrades den spanska armadan av den engelska flottan. Hårt väder drev spanjorerna norrut, och tvingade dem att runda Skottland på sin väg hem. Åtminstone ett fartyg - sades det - hade drivit ända till den svenska västkusten, där de uppenbarligen stannat och gjort sig hemmastadda, eftersom man än idag kan se deras mörkögda ätteläggar i trakten ifråga.

Denna lätt ihågkomna berättelse tappade något i fräschör när jag fick höra liknande historier från annat håll. Men det var först när jag skrev om hur man tagit till valloner för att förklara mörka drag i släkten som jag kom på vad som kan ha legat bakom - egentligen.

Brontosaurus

Brontosaurus heter sedan 1903 officiellt Apatosaurus.

Othniel Charles Marsh namngav "åsk-ödlan" 1879, men det visade sig så småningom vara samma art som den Apatosaurus han beskrev 1877. Eftersom det är först som gäller i sammanhanget, övergavs det yngre namnet.

Det var förresten Marsh och Edward Drinker Cope som bedrev ett (ö)känt fossil-letar-tävlande, men i just detta fall behöver hans omdöme inte ha fördunklats av den anledningen; det senare fossilet var dels mer komplett, dels från en betydligt större individ än det först funna. Namnet har dock levt kvar, säkert till stor del p.g.a. att det låter bättre. (Mest udda upplysningen är att "Bronto" skall vara ett inofficiellt SI-prefix = 10²⁷. Tro't den som vill.)

1879 års "Brontosaurus" var det dittills största dinosaurie-fossil man funnit, och praktiskt taget komplett. En detalj som saknades var huvudet, varför man lånade ett från den närbesläktade Camarasaurus. Så småningom visade sig arten ha ett betydligt mer avlångt huvud, vilket inte hindrat den rund-hövdade varianten att leva kvar på alla möjliga ställen - se två av frimärkena nedan.

Brontosaurus har dessutom alltid varit populärt på frimärken, här följer ett helt litet urval av det jag hittat. (Notera särskilt de runda Camarasaurus-huvudena på Somalias och Nordkoreas märken.) Det är kanske bara den översta som genererat någon kontrovers, när det 1989 gavs ut med ett artnamn som underkändes 86 år tidigare.







The Brontosaurus Brouhaha

Mest besökta

Vilka artiklar är mest lästa?

Här en sammanställning för en månad, ungefär vilken som helst:

1. Hitler, järnkors, Deutschland über alles m.fl.
2. "640 kB borde ..."
3. Jorden är platt
4. Folketymologier, myter om kinesiska
   
5. "I am become death" (Oppenheimer)
   

För en maximerad besöksfrekvens borde jag alltså öka på materialet om nazister, data, material som kan användas i debatten för eller emot religion, språk, samt ... tja?

(Jo, sprit. Det gillar folk.)

Igelkottar

Enkel fråga: Mjölk eller inte?

Svenska Naturskyddsföreningen hänvisar till forskare som menar att "igelkottar tål mjölk, bara de dricker annat också".

http://www.snf.se/snf/snoken/igelkottar.htm

Stiftelsen Djurens ö bokstaverar jättestort: "GE ALDRIG ETT VILT DJUR VANLIG MJÖLK! DET ÄR LIVSFARLIGT!"

http://www.djurenso.se/del_6.htm

Efter att ha skrivit till de senare fick jag följande svar:

När det gäller vanlig standardmjölk så innehåller den ju laktos, och de flesta djur, även många mäniskor, tål inte laktos. Hos vuxna vilda djur, som t.ex. vuxna igelkottar, så tål förmodligen de flesta mindre mängder, men som vi ser det så finns det ingen anledning att ta onödiga risker genom att ge ett djur något som kan orsaka problem. På den sida på vår hemsida som du citerat [ovan], berättar vi om handuppfödning av djurungar, och i samband med det är det rent livsfarligt att ge en diande unge vanlig standardmjölk.

Alltså: Små nej, stora delvis.



Nästa frågeställningen var ny för mig: Igelkottar förekommer inte norr om Örnsköldsvik. Någon som känner igen den?

En sådan "faktoid" behöver man inte vara överdrivet skeptiskt lagd för att invända emot - den enda risken är i så fall att man har att göra med någon som är spik säker på att jomen, så är det! - Vilket alltså inte är fallet. Igelkottar trivs även kring Örnsköldsvik, och där finns ingen fysisk eller mental spärr som förhindrar dem från att fortsätta en bit till, hur långt det nu är.

Då vore det intressantare att ta reda på varifrån uppgiften kommer. Om den nu har någon nämnvärd utbredning.