Medellösa barns dag?

Just i dag är det Värnlösa barns dag, den dag som fram till 2001 hette Menlösa barns dag. Namnbytet berodde på att ordet ”menlös” förlorat sin ursprungliga betydelse. Att vara ”menlös” betyder nämligen inte att vara trist och töntig. Ett menlöst barn är ett oskyldigt barn. Eller ett ”värnlöst” barn, som vi numera döpt den 28 december till.

- Karin Thunberg, "Det bor värnlösa barn inte bara i Oskarshamn", SvD 28 december 2002

(Not: Det var alltså den 28 december 2001 som Värnlösa barns dag fick sin premiär. Andra datum har cirkulerat men så här ligger det till.)

För flera år sedan (ser jag nu) lade jag ut en kortkort text om ”menlös”, hur det tolkas och har tolkats. Det går tillbaka till Jesu födelse. När Herodes via de österländska stjärntydarna – mer kända under den oriktiga beteckningen de tre vise männen – fått nys om ”judarnas nyfödde kung” låter han ”döda alla gossar i Betlehem och dess omnejd som var två år eller därunder” (Matt 2:16). Han missar dock Jesus eftersom familjen efter ett gudomligt tips begett sig till Egypten (åtminstone enligt Matteus; Lukas nämner inget om den tillfälliga emigrationen). Det är till minne av de mördade barnen som dagen instiftats: Menlösa barns dag, med ”menlös” i den äldre betydelsen oskyldig, ofördärvad.

En betydelse jag inte tog upp i bloggposten 2007 var ”medellös”. Men även om den inte har med etymologi att göra, och kanske lanserats med glimten i ögat (vilket det skulle ha gemensam med en hel del så kallade folketymologier) så verkar den ha förekommit, på sitt sätt:

jag fick lära mig i skolan på 50 talet att det heter medellösa barns dag och att den dagen skulle man ge fattiga barn överskottet från julen.

- Frank Smith kommenterar Mattias Axelsson: Varför bytte menlösa barns dag namn till värnlösa barns dag? Högtider och traditioner 26 december 2013

Även om det egentligen aldrig hetat ”medellösa barns dag” så är det ingen dålig uppmaning till välgörenhet. Men jag har ännu inte hittat några andra belägg för en sådan dag.

Bibliska lästips

Om man inte är nyfiken på Bibeln så borde man vara det. Inte som religiös skrift, det är en helt annan sak, utan historisk: Det är ju den enskilda bok som haft helt överlägset, utan någon jämförelse, störst betydelse för vår historia och kultur. Ska man läsa alltihop? Det kan man ju göra. Men det är absolut inte nödvändigt.

Här är några tips på bibliska böcker som man kan ta sig an om man vill maximera nyttan och minimera insatsen.

Första Mosebok rymmer mycket av det vi förknippar med Gamla testamentet: Skapelsen, Adam och Eva, syndafallet (när mänskligheten började synda och fördrevs ur Eden; det är alltså en annan händelse än syndafloden), Kain och Abel, gubben Noak och syndafloden, Babels torn, Sodom och Gomorra, Hagar och Ismael, och Abraham, Isak och Jakob med relaterade historier som när Abraham nästan offrade sin son eller Jakob och hans bröder osv. Det är inte alltid lättläst men man får väldigt mycket kultur, historia och religion på ett begränsat utrymme. Ska man läsa en enda biblisk bok så får det bli den här.

Något evangelium måste ju vara med. Där rekommenderar jag två, läs det ena eller andra: Markus är mest kortfattad och rak på sak, Johannes är mest välskriven. För övrigt så delar Matteus, Markus och Lukas en hel del innehåll, så ska man läsa två evangelier kan Johannes gott vara det ena.

Apostlagärningarna beskriver den första tiden efter Jesu död och återuppståndelse. Hur levde de allra första kristna, innan deras lära ens fått ett etablerat namn? Denna text liknar inte någon annan bibelbok och det var den första som jag en gång i tiden blev fascinerad av. Här börjar kyrkohistorien: Frågor som kommer att få världshistorisk betydelse formuleras för första gången och får sina första (men inte sista) svar. Som när man kommer på att de gamla lagarna som styrt judarnas liv ända sedan Mose laddade ner dem från molnet inte gäller för de kristna. När Paulus börjar få allt utrymme så blir Apg tråkigare, även om den man som i princip grundade kristendomen är värd att studeras, helt oavsett vad man tycker om honom.

1 Mos, ett evangelium och Apg: Se där en överkomlig Bibel. Där får man mycket allmänbildning per sida.

När jag plöjde alltihop från pärm till pärm (min ”läsplan” finns sammanfattad i bloggposten Att läsa Bibeln) konstaterade jag att vissa böcker är aptråkiga – det ska mycket till för att någonsin få mig att återvända till Jesaja eller Jeremia – om ens är gjorda för att läsas över huvud taget (alla dessa listor …). Andra passar avgjort bättre för strö- än sträckläsning, som Psaltarens sånger eller den s k vishetslitteraturens ordspråkssamlingar i Ordspråksboken eller Predikaren. Och så hittade jag några nya favoriter.

Ester är en bok i Gamla testamentet. Det finns mycket som talar för den: Den är kort, det är en berättelse, handlingen rymmer spänning, action, vändningar och karaktärsteckning, och den är inte illa skriven. Dessutom involverar den inte Herren, vilket jag funnit är ett plus.

Mackabeerböckerna finns varken i GT eller NT utan återfinns bland apokryferna, åtminstone i protestantiska biblar; i katolska och ortodoxa kyrkorna är de godkända gammaltestamentliga böcker. (Detta gäller alltså 1 och 2 Mack. Sedan finns det en rad uppföljare som kyrkofäderna gett allt sämre betyg, på känt manér.) De beskriver, ur lite olika synvinklar, ett gudfruktigt uppror mot hedniska ockupanter. De utgör alltså inte bara berättelser utan historiska berättelser vilket är ett dubbelt plus – att historien vi får är rejält friserad och bitvis rent hittepå är en annan sak. Båda är fullt läsbara, nr 2 direkt trevlig. Se bara författarens inledande och avslutande kommentarer:

För mig som har åtagit mig mödan med detta sammandrag blir uppgiften inte lätt utan innebär både svett och nattvak, på samma sätt som det kräver ansträngning när man ordnar en fest och försöker göra det behagligt för andra. Ändå skall jag gärna stå ut med denna möda, därför att många kommer att tacka mig. Den detaljerade framställningen av enskilda händelser betraktar jag som den ursprunglige författarens sak, och själv bemödar jag mig om de stora linjerna i mitt sammandrag. Den som bygger ett nytt hus måste ju tänka på hela konstruktionen, men den som åtar sig arbetet med målningar och inbrända dekorationer behöver bara se till vad utsmyckningen kräver. Så finner jag också att det är i mitt fall. Att fördjupa sig i ämnet, göra långa utläggningar och syssla utförligt med enskildheter är den egentlige historieskrivarens sak, medan den som utför en bearbetning kan tillåtas att göra framställningen kortfattad och att avstå från en uttömmande behandling av ämnet.

- Ur inledningen, 2 Mack 2:26–31

Är [boken] välskriven och skickligt disponerad, är detta vad jag önskade; är den däremot slätstruken och medelmåttig, var det allt jag kunde åstadkomma. Oblandat vin är skadligt att dricka, och likaså vatten; men liksom vin blandat med vatten rentav blir en välsmakande dryck, så beror det också på framställningskonsten om de som får skriften i sin hand skall läsa den med välbehag. Och därmed slutar jag.

- Ur avslutningen, 2 Mack 15:38–39

Så avspänt tilltal hittar man ingen annanstans i Bibeln, åtminstone inte i den officiella svenska.

Lördagsfråga 736: Jul

1. Julen 1717 drabbades nordsjökuster från Holland till Danmark av en kraftig storm. I kombination med högvatten gav det omfattande, katastrofala översvämningar som även i svenska sammanhang kallas Weihnachtsflut, ”julfloden”. Över 10 000 dog.
2. Julfreden 1914: Soldater som nyss skjutit på varann slöt en tillfällig och högst irreguljär vapenvila. Man passade på att ta hand om stupade och utväxla fångar, men det är främst de mer avspända, civila om man så vill, sysselsättningarna som fastnat i minnet: soldater som gick runt och småpratade, sjöng julsånger, bjöd varandra på souvenirer, mat, dryck och rökverk … Och spelade fotboll. En del har tvivlat på den sistnämnda detaljen, jag gör det inte.
3. Julen 1972 ville man inte vara i Hanoi. Då pågick Operation Linebacker II, USA:s största bombangrepp sedan andra världskriget. Beskrivningar tenderar förklarligt nog att fokusera på de som var på marken, men det hela var ingalunda riskfritt för de som satt i planen. Ett antal B-52:or sköts ner – 16 enligt USA, 34 enligt Vietnam. En odiskutabel nedskjutning landade tredjedag jul i en liten damm i centrala Hanoi som heter Huu Tiep. Där ligger den fortfarande, androm till varnagel kantänka.
4. Julön i Indiska oceanen fick sitt namn sedan en brittisk ostindiefarare seglade förbi juldagen 1643. Här finns ett läger för folk som söker asyl till Australien. Visserligen är avståndet till det australiensiska fastlandet större än mellan Smygehuk och Rom, men icke desto mindre räknas den till det landets territorium. Hit söker sig flyktingar från Sri Lanka, Afghanistan och mellanöstern, ofta i anordningar som i brist på bättre ord kallas för fartyg. Ibland går det som det går. Som i december 2010, då 42 flyktingar dog alldeles intill kusten.

Den knäckte Tricky.

LaserWriter och PostScript

- Bild från Museums Victoria (Australien): The Apple LaserWriter

The wags who call the LaserWriter Apple's best computer aren't kidding around – the [Motorola] MC68000 processor runs at a lightning-like 12 megahertz and has 1.5 megabytes of RAM for data storage and another 0.5 megabytes of ROM for programs and font data.

- PC Magazine testar 70 skrivare, 17 september 1985

Det stämmer: Ett tag var Apples kraftfullaste dator en skrivare.

LaserWriter lanserades 1985. Den hade en likadan processor som Apple Macintosh. 12 MHz var dubbelt så mycket som de 6 som den första Macen hade (som egentligen var klockad strax under 8 MHz, men av tekniska orsaker gick lite långsammare än så). Och vad dess RAM och ROM på sammanlagt 2 Mb beträffar så ska man veta att en enda megabyte var obeskrivligt mycket minne 1985, och kostade därefter. Ta bara en sån sak som att original-Macen, som lanserats året innan, levererades med 128 k. Och 1986 fick man (i Sverige) slanta upp 30 000:- för en Macintosh Plus med 1 Mb. Längre fram skulle PC:ns begränsning på 640 kb bli allmänt ökänd. Men så länge som minne kostade som det gjorde, var det ett mycket exklusivt problem. (Vad stavningen beträffar så var s k CamelCase, med versaler som bildar ”pucklar” mitt i ordet, ännu hetare då än nu.)

LaserWritern hade förstaplatsen fram till 1987. Då lanserades Macintosh II, med 68020-processor, upp till 8 Mb RAM, med mera.

Av dels specifikationerna, dels det faktum att Apple även 1985 kom undan med priser som ingen annan kom undan med, så förstår man att LaserWriter inte var billig. Billig var den inte. O nej.

Jag har inte lyckats hitta någon prisuppgift för LaserWritern i Sverige 1986 – behövde du fråga så hade du inte råd, kantänka … Men vi kan titta i den tidning som det inledande citatet kommer från. Det var ett specialnummer där man hösten 1985 gick igenom alla skrivare man fick tag på. Urvalet är även intressant eftersom det speglar skrivarnas historia dittills. Vanligast var matrisskrivare med 8 eller 24 nålar. Där fanns även några daisywheels med fasta typer, i princip elektroniska skrivmaskiner, som var de första skrivarna. Liksom några bläckstråleskrivare, som motsvarar det senaste.

Vad gäller priserna börjar genomgången med Okidatas budgetskrivare Okimate 20 för futtiga $268. De flesta skrivarna ligger på några hundra upp till $1000. Och överlägset högst upp ligger laserskrivarna, som Apple LaserWriter för $6995.

- Utskriftsprover från de dyraste skrivarna. Laser behövde inte innebär att man slapp pixlig text à la matrisskrivare.

Sju tusen dollar, med 1985 års valuta … Dessutom kunde den bara användas med Microsoft Word 2.0 (japp, så gammalt är det programmet). Företaget hade visserligen byggts upp av den oerhört populära och spridda hacker-datorn Apple II, som man ännu 1985 tjänade mer på än Macar och laserskrivare – Apple tog mer betalt per transistor än någon konkurrent – men man hade även produkter som uppenbarligen inte var avsedda för hemmen. Sen var man kanske inte helt immuna mot kundernas reaktioner, senare under året sänktes priset på laserskrivaren med en tusenlapp.

Att skrivaren kostade som en ny bil – en liten bil, men ny – berodde nu inte bara på hårdvaran och loggan.

Adobe Systems, which designed the LaserWriter's PostScript operating software, is actively pursuing support from word processing and other PC software suppliers. I think it will get it too because once you have seen what this printer can do, you will want to purchase one and the software to support it.

- Ibid.

Vad var PostScript? När man komponerat något i datorn, text och/eller grafik, och klickar på Skriv ut, så skapas en beskrivning av sidan i PostScript och skickas till skrivaren. I den beskrivningen står saker som att här ska den här texten stå med detta typsnittet i denna storleken etc, här ska en rektangel fylld med detta mönstret ritas upp, osv. Programmet körs på skrivaren där det skapar en bild av sidan, i 300 dpi; det var främst därför skrivaren behövde 1,5 Mb RAM. Och det stora ROM-minnet berodde på typsnitten. De beskrevs inte som pixlar utan som linjer och kurvor. Sådana kan man förstora hur mycket som helst och de har fortfarande släta fina kanter. Å andra sidan är det mer komplicerat att beskriva sådana linjer och kurvor än bokstäver på säg 9 × 5 pixlar. Med andra ord tog de mer plats – det var främst därför skrivaren behövde 0,5 Mb ROM – och det var därför '85 års LaserWriter bara hade fyra typsnitt: Times Roman, Helvetica, Courier och Symbol. Å andra sidan var de mycket snyggare än vilka typsnitt som helst som var gjorda av pixlar.

(Teknisk kuriosa för insatta: PostScript är inte ett ”passivt” beskrivningsspråk som HTML utan ett programmeringsspråk, faktiskt ett Turing-komplett sådant. Om den kraften till det behovet är överdrivet eller precis lagom tvistas än. Notera att programmen tillbringar hela sin livscykel inuti en maskin – det går visserligen att läsa .ps-filer och skriva dem för hand, men det är inte så det var tänkt att användas. Språket är för övrigt nära släkt med Forth, ett intressant språk som alla som kan lite programmering, och exempelvis vet vad ”Turing-komplett” innebär, bör känna till grunderna i.)

PostScript var inte bara Adobes första och länge enda produkt, utan dess raison d'être: Företaget grundades för att utveckla och sälja produkten. Allt annat kom senare; utan PostScript, inget Photoshop! Och man visste att ta betalt. Av de där sjutusen dollarna fick ganska många läggas undan för programvaran. Men det tyckte marknaden, åtminstone den del av marknaden som hade råd, att det var värt. Det viktiga är att man inte ska jämföra PostScript-skrivare med matrisskrivare, utan med professionella sättningsmaskiner som inte kostade sju utan kanske sjuttio tusen dollar. Och trots den stora skillnaden i pris fann många samtida tyckare skillnaden i kvalitet liten eller obetydlig. Det är det som är intressant.

Laserskrivare med PostScript var inte bara en teknik som var si och så mycket bättre än konkurrenterna, utan början på ett nytt användningsområde för datorer. Eller, nytt var det ju inte, men det hade dittills krävt en helt annan budget. Om du så mycket som hört talas om exempelvis en Linotron 202 så var du förmodligen ett proffs eller halvproffs, och inga andra skulle komma på tanken att investera i sådana maskiner. En Mac med en LaserWriter (Apple-skrivaren var i princip PC-kompatibel, men inte i praktiken) och ett layoutprogram som Aldus PageMaker kostade förvisso en god slant. Men med en sådan anläggning och lite träning (eller gärna lite mer än så) kunde man göra trycksaker – stort som smått, från broschyrer och reklamblad till tidningar och hela böcker  – med en teknisk kvalité som dittills krävt långt dyrare prylar. Det hela kallades DTP, Desktop Publishing; och om inte annat så var det begreppet helt nytt.

 - Apple hade en påkostad reklamkampanj där man funderade på hur ett antal historiska kändisar skulle använt en Mac med LaserWriter. Vem avses här tro? (SvD 18 mars 1986)

När man gräver i gamla eller halvgamla trycksaker är teknikskiftet en tydlig geologisk lagerföljd. Från mitten av 1980-talet börjar maskinskrivna texter (när det skulle vara riktigt billigt) resp proffsigare produktioner från någon byrå att ge vika för DTP från det egna kontoret. Och det är ofta tydligt att användarna behövde lite tid – i många fall betydligt mer än så – för att bemästra tekniken. Även om de tekniska skillnaden mellan halvproffs och helproffs i ett slag blev liten eller obetydlig så räcker det ofta med ett ögonkast för att se vilket som är vilket. För att uttrycka det milt.

Utvecklingen därefter är en annan historia men man kan sammanfatta det med att skrivare med PostScript länge var skrivarnas adel: De var bäst och kostade mest. Sedan utvecklades konkurrerande system, och PS blev billigare – måhända finns där ett samband. Störst betydelse hade en vidareutveckling av PostScript som 1991 började som projektet Camelot på Adobe och lanserades året därpå: Portable Document Format, förkortat pdf.

Med den bakgrunden känns historiens vingslag när Adobe om några dagar lägger ner typsnitt Type 1, gjorda för den första versionen av PostScript, efter 39 år:

Type 1 fonts were introduced by Adobe in 1984 for use with its PostScript page description language, and became widely used with the spread of desktop publishing software and printers that could use PostScript. […] Support for all Type 1 fonts in Adobe products will stop by January 2023. Users will no longer have the ability to author content using Type 1 fonts after that time.

- Adobe Support: PostScript Type 1 fonts end of support, 7 december 2022

Inte för att det har någon större betydelse; typsnitten används av få program utöver Adobes, och det kan inte vara många som än idag sitter på dem. Men ändå.

Lördagsfråga 736

Varför juldagen är 25 december – utan Mithras

Att Jesus skulle ha fötts den 25 december är det väl inte många som tror. Åtminstone inte många man behöver bry sig om. Men varför har juldagen förlagts till den 25 december?

Detta är en klassisk fråga, och har en klassisk förklaring. Förklaringen finns med mest överallt där myter, fel och missuppfattningar tas upp. Det var en av de första frågorna jag tog upp när jag började med faktoider för snart 20 år sedan, och den togs givetvis med i min första bok. Här är förresten vad jag skrev där. Vi skulle kunna kalla detta för den romerska förklaringen:

Som nämns ovan, med anledning av Mithras-kulten [när jag tar upp den obibliska grotta som blev populär i avbildningar av frälsarfödseln], så kan datumet för Jesu födelse härledas till högtiden Sol Invictus, ”den obesegrade solen”, som hölls på midvinterdagen, vilket på 200-talet e.Kr. alltså var den 25 december.

- Peter Olausson, Faktoider (2008), s 164

Jag har nu fått anledning att ifrågasätta detta. Här är kontentan av vad vi skulle kunna kalla den judiska förklaringen av julens datering:

Within Judaism there was a tradition that prophets died on the same date on which they were conceived.  Jesus was thought to have died on 14 Nisan according to the Jewish calendar. That’s March 25, which is celebrated in various Christian liturgical calendars as the Feast of the Annunciation [bebådelsen] to this day – the feast of the conception of Jesus. March 25 was also thought to be the date of the Creation of the World. So if, according to this theological calculation, Jesus was conceived on March 25, when was he born? The obvious answer is nine months later: on December 25.

- Tim O'Neill: The Great Myths 2: Christmas, Mithras and Paganism, bloggen History for Atheists 24 december 2016

Ett kort citat kan inte göra utredningen rättvisa. O'Neill tar upp en rad källor och slarvar sig inte igenom dem. Juldagens datum är bara en av många frågor rörande Jesus/Mithras (obs! ej Mithra eller Mitra!) han tar upp. Konklusionen ovan är bara ett faktoid-knäckande av flera. Som att Sol Invictus rör en annan gudomlighet än Mithras, som visserligen var förknippad med solen men en annan gudomlighet icke desto mindre. Liksom att beläggen för ”den obesegrade solens” firande den 25 december är minst sagt klena; eller, varför pluralis? Här är det enda belägget för Sol Invictus 25/12:

… One slightly ambiguous entry in the so-called “Calendar of Philocalus”, which was an almanac and list of significant dates and events dated to 354 AD [inte 274, som ibland påstås]. For December 25 the calendrical part of this document has the entry “N.INVICTI.CM.XXX.” which is generally transcribed as “N = Natalis (“birthday/nativity”) INVICTI = “Of the unconquered one” CM = circenses missus (“games ordered”). XXX = 30″ or “Thirty games were ordered for the birthday of the unconquered one”.

Det romerska Saturnalie-festandet nämns ofta i sammanhanget. Det pågick flera dagar i slutet av december, och avslutades … Ja, när? En del källor menar att det tog slut den 25 december, och att finalen övergick till att bli vårt julfirande. Här är O'Neills sammanfattning:

But while Saturnalia clearly influenced the way Christmas was celebrated, it had nothing to do with the date of Christmas. Saturnalia began on December 17 and ran till December 23.  So it ended before December 25.

- Ibid.

Jag kan inte låta bli att återge ett av O'Neills avfärdanden av tvärsäkra ”nyateister” som ersätter frånvaron av gudstro med frånvaro av källkritik och intilläsande:

What is clear, however, is that there is absolutely no evidence linking December 25 to Mithras. Given that the claims about a “virgin birth” for that god are garbled nonsense and the stuff about shepherds and caves are total garbage, the fact that these things keep getting repeated uncritically by New Atheists is more evidence that people who are supposed to be “rationalists” simply don’t check their facts when it comes to history.

- Ibid.

Jag vet inte om allt O'Neill skriver stämmer. Men det verkar högintressant. Inte minst eftersom jag, för vilken gång i ordningen, inser att saker jag trott på länge och väl nog inte stämmer. Vilket sannerligen har hänt förr, men det är skillnad på saker man har för sig av slentrian, och saker man tycker sig ha grävt reda på sanningen om.

En annan av hans bloggposter, med mer att läsa och inspireras av, inte minst länkar till likasinnade: Tim O'Neill: Pagan Christmas, bloggen History for Atheists 23 december 2020

Tipstack till @AG_Florian

Xmas är OK

abbreviation

1 Often Offensive. Christmas.

- dictionary.com: Xmas

Jag har inte stött på rekommendationen i svenska sammanhang. Men många brukare av engelska kan berätta om hur de i skolan eller av blandade språkpoliser, inte minst inbitna kristna, fått uppmaningen att inte förkorta christmas till xmas. Det ser inte bara slarvigt ut, för att inte säga vulgärt (vilket leder tankarna till den nedan avbildade vulgatan …), utan är rentav ett försök att avkristna julen: take Christ out of Christmas. Sägs det. Ett påstående som givetvis använts av de som menar sig kunna se ett ”krig mot julen”, fört av ateister och andra förtappade.

For us as Christians, [Christmas] is one of the most holy of the holidays, the birth of our savior Jesus Christ. And for people to take Christ out of Christmas. They're happy to say merry Xmas. Let's just take Jesus out. And really, I think, a war against the name of Jesus Christ.

- Franklin Graham, son till den (ö)kände Billy (intervjuad i tv-programmet American morning, CNN 16 december 2005)

'Xmas' should never be used [in Christmas cards]

- Vogue's Book of Etiquette (1948)

Att ”Xmas” saknar Kristus är fel. Därtill ett intressant fel. För X:et är Kristus.

En del har nog fått för sig att X:et föreställer ett kors, och att ordet ”Xmas” därmed skulle motsvara ”kors-mässa”. Men X:et motsvarar här den grekiska bokstaven chi. Stora chi skrivs Χ (bokstaven här till vänster är alltså inte ett latinskt X utan ett genuint grekiskt versalt chi, HTML-koden 935). Ett ord som inleds med chi är χριστός christós, ”den smorde”, som blev ”kristus”. Den vanligt förekommande titeln – för det är ju vad det är – har ofta förkortats, även i hur officiella sammanhang som helst.

Förkortningar och ”koder” har kristna använt från första början. Som när man tog ramsan ”Jesus Kristus, Guds son, frälsare", på klassisk grekiska Ἰησοῦς Χρῑστός Θεοῦ Υἱός Σωτήρ Iesous Christos Theou Huios Soter, och förkortade den till IΧΘΥΣ ichthys, det vill säga ”fisk”. Och sedan använde fiskar som symbol för sin tro; till att börja med kanske som ett hemlig tecken till invigda, men sedan dess har den blivit desto mer känd. Symbolen används än idag, kanske även av kristna som inte vet hur den en gång konstruerades, och som kanske rentav kritiserar bruket av Xmas.

Här är fler kristna förkortningar:

- Kristus med tre bokstäver: Inledningen av Galaterbrevet i latinska standardbibeln Versio Vulgata, även om det inte räcker med ordinära latinkunskaper för att kunna läsa den med förkortningar späckade texten (bilden från bloggposten Bibeln förkortad där jag skriver mer om sånt).

- Kristus med två bokstäver, ”PX”: Tak på lateranbasilikan, Roms domkyrka. (Det kan påpekas att Vatikanens väldiga och välkända Peterskyrka inte är en katedral, som ju är ett annat ord för domkyrka.)

I medeltida biblar kunde Jesus Kristus, ihesum christum, som synes förkortas till ihm xrm. ”Kristus” kunde även förkortas till de två inledande bokstäverna chi rho, som fick bilda Kristus-monogrammet chrismon, ☧ (japp, den finns i Unicode!), som används flitigt på många håll, även i svenska kyrkan. Förkortningen har också använts i sammansättningar, som när anglosaxiska krönikan 1021 skrev om ”XPmas”. Eller så förkortade man det till den enda bokstaven Χ. Eller X. (Att bokstaven är ett kors var säkert ingen bortkastad poäng hos de tidiga förkortarna.)

Så kristna förkortningar är sannerligen inget nytt. Hur gammal är då förkortningen ”Xmas”?

Här är ett belägg som måhända förvånar en och annan språkpolis:

On Xmas Day I breakfasted with Davy.

- Samuel Coleridges dagbok (1801)

Det finns även belägg från 1700-talet, men inga, tycker jag, som slår Coleridges auktoritet. Under 1800-talet blev Xmas riktigt vanligt, kanske ännu mer än idag.

… om vintern skrifver man till och med, dels för korthetens skull, dels af fromhet, för att undvika namnet Christus; Xmas, d v. s. christmas, jul.

- Figaro som den 14 januari 1885 berättade om engelska förkortningar i tal och skrift

Uppfattningen om Xmas som ett avkristnat Christmas dyker sällan upp i svenska sammanhang, men ibland. Här får vi faktoiden serverad med en förklaring som måtte förvåna mången naiv språkpolis, och kanske en del andra, när man i en fascinerande artikel berättar att engelska brukare tagit Christ out of Christmas, inte trots sin fromhet utan på grund av den. Lite som när man inte fick uttala Guds namn; fyra andra bokstäver som inte förbjöds för att de var offensive utan för att de var heliga.

Ljudsamlingar

»Conserve the sound« is an online museum for vanishing and endangered sounds. The sound of a dial telephone, a walkman, a analog typewriter, a pay phone, a 56k modem, a nuclear power plant or even a cell phone keypad are partially already gone or are about to disappear from our daily life.

- Conserve the Sound

Ljud är inte det sämsta att samla på. Många museer har myriader föremål och bilder, men hur lät saker och ting?

Det finns en del utgivna ljudsamlingar. Som när Föreningen L. Laurin gjorde skivor med tändkuledunk, se på, eller jag menar lyssna på, hemsidan för några smakprov. Men de är inte i närheten så många som de borde vara. För mer generella och fantasifulla samlingar kan man gå till Lars Westman*, idéspruta av rang på tidningen Vi. Han gav 1996 ut skivan Ljud vi minns med hits som mattpiskning, koskälla, nummerskiva på telefon, fabriksvissling, skrivmaskinsknatter, ”Din klara sol” spelad på tramporgel och höjdaren: orden ”Det är synd om människorna” skriven med Strindbergs penna. Den följdes upp av Stockholmsljud året därpå, med spår som ”Molins fontän”, ”Flöjtist Gamla stan”, ”Bajenklacken” osv. Jag har inte hittat något från dessa skivor på vare sig Spotify eller ens Youtube.

Här ovan länkar jag till sajten för ett projekt i Essen som samlar ljud (det finns lite tyska på hemsidan men inget ni inte klarar av). Hittills har de uppenbarligen fokuserat på prylar: Kameror och miniräknare har de gott om. Man kan även höra ljudet från en kaffekvarn, en 8 mm filmprojektor, en Sony Ericsson-mobil från 2006 och den östtyska mopeden Simson Schwalbe som tillverkades 1964–1986. Liksom en Junkers Ju 52; och då kommer vi in på en genre som förvisso intresserar många av oss, men där man inte behöver leta länge efter material.

* På Discogs beskrivning av skivan förväxlar man journalisten Lasse Westman med musikern Lasse Westman, som bl.a. spelat i Vikingarna. Lätt hänt när mer än 99 % av alla skivor innehåller musik.

Frimärksfloden från Grenada

Först trycktes frimärken för att användas på brev, kort och paket. Nya sorter gavs sällan ut – varför skulle man göra det?

Sedan började folk att samla på märkena. Så småningom upptäckte postverk över hela världen att fler och fler märken köptes av samlare, som gärna lade säg $3 för en gummerad papperslapp – för att sedan sätta in dem i album istället för att sätta dem på försändelser. Det var ju fantastiskt! Att ge ut frimärken till angivna valörer som sedan inte används i postgången, det är ju som … Ja, som att trycka sina egna pengar. Och räknar man frimärken som pengar, vilket inte är omotiverat, så kan man stryka ”som”.

Så många postverk jorden runt började ge ut fler frimärken, så många man vågade för att inte mätta marknaden. En del vågade friskare än andra. Som det lilla öriket Grenada (självständigt från brittiska kronan 1974). Det har en befolkning på drygt 120 000, färre än Örebro. Icke desto mindre hör det till de länder som gett ut flest frimärksmotiv, inte per capita utan i absolut antal. Och det berodde inte på att grenadinerna var särskilt flitiga brevskrivare.

Typiska Grenada-märken är relativt stora (för att vara frimärken), har färggranna tryck, och motiven är valda för att se bra ut och locka samlare: Det är fiskar, fåglar, fjärilar och blommor, kändisar av alla de slag, klassiska konstverk, tåg, segelbåtar, flygplan och rymdfarkoster, det är sport – när det var OS, fotbolls-VM eller dylikt drälldes frimärksserier ut så man exempelvis kunde samla alla lag som deltog i fotbolls-VM 1974 – och allehanda jubileer, som när man firade Elizabeths första 25 år på tronen med sjutton frimärken … Och Disney. För att bara nämna några teman. (Det fanns rentav några märken som hade en koppling till Grenada, med städer, lokala kändisar eller så.)

Som smakprov och antydan om den grenadinska frimärksflodens magnitud är här en länk till sajten Ken P's Walt Disney on Postage Stamps: Grenada Grenadines: Sexton sidor, med något eller några dussin grenadinska frimärken på varje, och då har man enbart tagit med sådana med Disney-motiv. Dessutom är märkena ”bara” från 1979 och framåt; jag är inte säker på när de började med temat men det var åtminstone inte senare än 1974. (Jag vet inte om de är licensierade enligt konstens alla regler, eller om det behövdes.)

En serie grenadinska frimärken på 1¢–$5 med Disneyfigurer i sportsammanhang. De kan alltså intressera såväl samlare av Disneymärken som samlare av sportmärken. Fiffigt! (1986)

Disney + tåg (1998).

När Disneys Hercules kom ut 1997 uppmärksammades det året därpå av Grenadas postverk med 40 frimärken. Här är några av dem.

Är serien från 1997 rolig eller tröttare än trött? Sjutton bilder bildar en sekvens från Hawaiian Holiday (1937).

En del märken gavs ut med ”extramaterial”. Jag vet inte hur matig info man fick men det är åtminstone intressantare än ensamma klisterlappar.

Som avrundning: Frimärksfloden från Grenada gav avgjort ett rejält kassaflöde till öriket. Man kan föreställa sig de läckra märkena tapetsera myriader album jorden runt. Är märkena värda något idag?

Kort svar: Nej.

Längre svar: O nej. Vilket naturligtvis inte hindrar någon från att samla på dem, tvärtom: Grenadinsk filateli kan bli ett billigt nöje. Fast det beror naturligtvis på vilka märken man riktar in sig på.

Ett brev ur en uppsättning med två lösa märken samt två s k förstadagsbrev postade i Grenadas huvudstad Saint Georges' 1892. Utlagt på ebay med ett utropspris $14 000. Det finns frimärken därifrån som folk kan ge mycket eller väldigt mycket för, men då ska det till något speciellt. Se även bloggposten Det kraschade frimärkssamlandet.

Lördagsfråga 735: ∞

1. Konsum vid Zinkensdamm, Södermalm, den snörika vintern 1979–80. Såväl den butiken som alla andra f.d. Konsum-butiker i landet heter sedan 2015 Coop. Namnet Konsum lever dock kvar i folkmun, inte minst pga uttalsfrågan. Deras logga var kanske den första jag lärde mig: Oändlighetssymbolen, den liggande 8:an som i rubriken här ovan, införd 1967 och avskaffad 1995.
   
2. Michael Endes Den oändliga historien (1979, på svenska 1981) är en fantastisk bok. Det finns en förglömlig filmatisering som väl inte är helt värdelös men som inte kommer i närheten av bokens bredd, djup, detaljrikedom och lyster. Varje kapitel börjar med en anfang på en helsida; här ser vi första kapitlets A, andra kapitlet har ett B osv. Notera färgerna rött och grönt. I originalutgåvan var text som utspelades i vår vanliga värld röd, text i landet Fantásien grön. Och i anfangerna fanns båda färgerna …
   
3. Sedan Elizabeth sluppit ur det fängelse där hon tillbringat hela sitt liv ramlar hon ner på en strand och dansar loss. En speciell scen från dataspelet Bioshock Infinite (2013).
4. Mark Zuckerberg förklarar den 28 oktober 2021, då metaverse fortfarande var hett hos åtminstome dem, att företaget som äger och driver Facebook, liksom Instagram och allt vad det är, hädanefter ska heta Meta (noga räknat heter det Meta Platforms Inc.). Loggan är oändlighetssymbolen något justerad, kanske för att bli mer lik ett M.
   

Den ändligt svåra frågan sattes av Tricky.

Tom Lehrer, 94*

There's antimony, arsenic, aluminum, selenium,
And hydrogen and oxygen and nitrogen and rhenium,
And nickel, neodymium, neptunium, germanium,
And iron, americium, ruthenium, uranium

[…]

These are the only ones of which the news has come to Ha'vard,
And there may be many others but they haven't been discavard.

- Den oförliknelige, och nu fritt tillgänglige, Tom Lehrers The Elements

Every Sunday you'll see
My sweetheart and me
As we poison the pigeons in the park

- Tom igen, Poisoning Pigeons in the Park … Och så vidare, och så vidare.

OK, en till: Lars Ekborg i Tom Lehrers vackra värld (1967) som spellista på Youtube.

Om du läser denna blogg så vill du lyssna på Tom Lehrer. Inte för min skull, utan för din.

*

Denna bloggpost skrevs för att återge följande meddelande:

I, Tom Lehrer, and the Tom Lehrer Trust 2007, hereby grant the following permissions:

All copyrights to lyrics or music written or composed by me have been relinquished, and therefore such songs are now in the public domain.

[…]

In short, I no longer retain any rights to any of my songs.

So help yourselves, and don’t send me any money.

- tomlehrersongs.com

Han nämner även att sajten ifråga kommer att stängas ”in the not too distant future”.

* Bloggpostens rubrik anspelar på en tidigare bloggpost som hette Tom Lehrer, 90. Bara så.

Lördagsfråga 735

Marxistisk astronomi

Jag har studerat många förvillelser och pseudovetenskaper av vitt skilda slag. En del är lättsmälta tokerier som kan sammanfattas i en rimlig bloggpost. Andra är så komplicerade (förutom att vara lika meningslösa som tråkiga) att en livstid känns otillräcklig för att ta till sig alltihop, och där jag inte ens känt att jag ”bottnat” och greppat de fundamentala idéerna. Dit hör antroposofi, scientologi … Och marxism.

Nu är marxismen förvisso inte en enhetlig lära, utan en stor grupp med mer eller mindre utmejslade och genomtänkta idéer vars element tillskrivs ett starkare eller svagare arv från Karl Marx. Poängen är de som menar att marxistisk teori inte är åsikter som man kan hålla med om eller låta bli, utan vetenskap: En beskrivning av verkligheten, kemiskt fri från tyckande och tro. Ärlig politik eller religion (något många skulle kalla en oxymoron) är inte pseudovetenskap, men så fort åsikter eller tro menar sig vara saklig vetenskap så är den ute på synnerligen tunn is. Om ens det …

Nu byter vi ämne! (sade han med en min som antydde att vi kanske inte alls gör det.) Till inflation; inte den tråkiga ekonomiska som är så impopulär just nu utan den kosmologiska, den våldsamma expansion av universum som enligt big bang-teorin inträffade när universum var mycket, mycket ungt. Ja, ”enligt” – ibland påminns man om att big bang inte är en fullkomligt genombevisad tes utan en hypotes, låt vara den som samlar överlägset flest och tyngst röster. Som till exempel när man stöter på någon som inte röstar på den. Vilket nog händer oftare för den som studerar förvillelser och pseudovetenskaper.

There is no known mechanism for such a phase of miraculous expansion. It was simply invented to save the [Big Bang] theory. It is one of a number of purely mathematical devices for which there is no physical evidence, that cosmologists have invented to save the theory. Others include dark matter and dark energy, which cosmologists have never seen but which they claim make up 95% of the stuff in existence. The latest story about galaxies and their improbably truncated childhoods is just the latest mathematical add-on to a theory that is beginning to groan under the weight of its contradictions.

Min markering av en av artikelns huvudpunkter, att big bang-teorin är nys. Så långt inget märkvärdigt, för att vara en stora smällen-stormare; det finns även riktiga snillen som inte trott på big bang, även om de nog inte skulle uttryckt sig så där. Men så fortsätter vi till nästa mening, och vips övergår texten till det sublimt knäppa:

The idea of time, space, matter and energy coming into existence from nothing, is completely incompatible with a materialist outlook on nature.

- David García Colín och Vincent Angerer: The James Webb telescope: an eye onto a universe, infinite in time and space, sajten In Defence of Marxism marxist.com (en oxymoron som URL?) 18 November 2022

A materialist outlook, en materialistisk syn på världen: Det hade kunnat röra sig om den filosofiska strömningen, men i sammanhanget är det tydligt att det gäller den materialism som ibland kallas dialektisk, ibland historisk, eller ”en materialistisk syn på historien” som Marx själv beskrev den. Det största problemet med big bang är, menar artikelförfattarna, att den förutsätter materia ur intet, vilket – enligt dem – förutsätter en skapare, säger en gud, eller varför inte Gud, som ju teorins fader, fader Georges Lemaître, var en uttalad anhängare av. Och sedan dess, menar man vidare, har kapitalismen, som gjorde stor nytta när den vetenskapliga revolutionens bröt ut, övergått till att skydda vanföreställningar som big bang, eftersom den blivit en del av etablissemanget; den har blivit too big to fail.

Det har som sagt även funnits snillen som inte trott på big bang. Jag känner inte till Eric Lerners andra arbeten, men om man lyckas bortse från att han skrivit en bok som The Big Bang Never Happened eller en artikel som The Big Bang didn't happen (iai news 11 augusti 2022) så verkar han inte vara helt tappad bakom en vagn. Den svenske fysikern Hannes Alfvén (nobelpriset i fysik 1970) var det definitivt inte, trots att inte han heller trodde på big bang. Det är för övrigt hans förklaring av universums uppkomst som Lerner argumenterar för, och därmed även hrr artikelförfattare och marxister Colín och Angerer, som verkar använda Lerner som huvudkälla för kosmologiska frågor.

Artikeln avslutas, helt stilenligt, med ett citat från en av de gamla mästarna:

Marxists understand that the battle against decaying capitalism consists not only in a political and economic, but also in an ideological struggle. As Lenin explained, in that fight, Marxists must learn to find allies among “those modern natural scientists who incline towards materialism and are not afraid to defend and preach it as against the fashionable philosophical wanderings into idealism and scepticism which are prevalent in so-called educated society.”

Sedan man sålunda visat att kampen även behöver föras inom naturvetenskapen har artikelförfattarna tyvärr fått lägga in en korrektion. De utgick nämligen ifrån de första observationerna från det nya James Webb-teleskopet, och reaktionerna på dessa. Men de observationerna gjordes innan teleskopet var färdigkalibrerat. När kalibreringen väl var klar, visade det sig att de mest uppmärksammade upptäckterna försvann. Men en sann marxist låter givetvis inte revolutionen kalibreras bort.

Hyllade ”misslyckanden”

- Fält utanför Balaklava. Hamnstaden ligger åt sydväst, Sevastopol åt nordväst. Från Google Earth resp fransk karta från 1855; platsen med Charge des Anglais, ”Engelsmännens angrepp”, ligger i mitten på båda kartorna.

Under 1850-talets Krimkrig fick Sevastopol mycket uppmärksamhet. Ett av ryssarnas försök att bryta belägringen av staden kallas slaget vid Balaklava och inträffade den 25 oktober 1854. Det var då ”dödsritten” ägde rum. I korthet begav sig den lätta brigaden (UK) på grund av ett missförstånd in i en dalgång som omgavs av höjder garnerade med ryskt artilleri. Av ca 670 man (plus hästar) återvände ca 200.

Denna händelse har blivit Krimkrigets mest omskrivna, åtminstone på engelska. Inte på grund av dess militära betydelse, slaget vid Balaklava slutade i stort sett oavgjort, utan dess mänskliga aspekt.

C'est magnifique, mais ce n'est pas la guerre. — Det är magnifikt, men det är inte krig.

- Fältmarskalk Pierre Bosquet

Half a league, half a league,
   ⁠  Half a league onward,
All in the valley of Death
⁠     Rode the six hundred.
”Charge,” was the captain's cry;
Their's not to reason why,
Their's not to make reply,
Their's but to do and die,
Into the valley of Death
⁠Rode the six hundred.

- Alfred, Lord Tennyson: The Charge of the Light Brigade (1855 års version)

The reputation of the British cavalry was significantly enhanced as a result of the charge, though the same cannot be said for their commanders.

- Wikipedia: Charge of the Light Brigade

- Elizabeth Thompson, senare lady Butler: Floreat Etona! (1882)

Unge Elwes dödades i försöket att storma boerna vid Laing's Nek. När de avancerade såg han en annan Eton-officer nära honom och ropade, ”Floreat Etona, vi två måste vara i främsta ledet!" Ögonblicket efteråt träffades han och föll.

- A. H. A., insändare i The Westminster Gazette 5 juni 1894

Några månader 1880–1881 pågick det första boerkriget, där Storbritannien misslyckades med att få bukt med boerna (nederländska bönder i södra Afrika), som fått för sig att lämna imperiets famn. Ett viktigt slag i det tämligen lilla kriget stod i Laing's Nek, ett pass i bergskedjan Drakensberg, som skymtar i tavlans bakgrund.

Till vänster rider löjtnant Robert Elwes, 58. (Rutlandshires) fotregemente, till höger ser vi Hon. Stanley Monck just när hans häst faller. Elwes karska rop utgjordes av Eton-skolans latinska motto: "må Eton blomstra!", eller friare "leve Eton!".

Tavlan är bara en av många kända militärmotiv av Thompson, som jag borde skriva om någon gång. Wikipedia-artikeln Floreat Etona! nämner att den inte var en critical success, men det måtte avse just konstkritiker och/eller den första responsen. Snart nog kom reproduktioner att massproduceras för att pryda otaliga brittiska rum, förmodligen i särskilt hög grad pojkrum, officersmässar m.m.

… The heroisms and hardships performed by our army as they gloriously fell back before the sweep of ”the field-grey flood”. [ Syftar på tyskarnas uniformer i Feldgrau, ”fältgrått” ]

- The Scotsman rapporterar om en film som skildrar slaget vid Mons, 7 december 1926

Den 21 augusti 1914 stötte brittiska trupper för första – men inte sista – gången på fiender i det stora kriget; Pvt John Parr var den förste britten som föll. Snart utvecklades det till slaget vid Mons. I korthet höll britterna stånd mot en betydligt större tysk styrka, som de så småningom fick ge vika för. Nu är en reträtt en farlig manöver, det blir lätt oreda som fienden kan utnyttja, men britterna löste det hela med bravur.

Bara några veckor senare skulle en batalj med några tusen deltagare knappt vara värd en notis. Men på något sätt blev slaget vid Mons the stuff of legends. Dels uppstod den bisarra myten om Änglarna vid Mons, se den bloggposten. Dels fick slaget även i mer jordnära kretsar en air av hjältemod, som hade man vunnit en seger snarare än att ”bara” ha retirerat under ordnade former.

*

De tappra 600, Floreat Etona! och slaget vid Mons: Tre episoder där det gick illa för britterna, men som trots det – på grund av? – blev mer uppmärksammade än många tillfällen då det gick dem vägen. Jag hade också kunnat nämna Dunkerque, men dessa tre räckte och blev över. Dessutom är de inte fullt lika kända, särskilt inte jämfört med vad de en gång varit, och sånt är jag alltid svag för.

Nu är ju all intressant historia intressant för sin egen skull; den behöver inte ha någon koppling till dagsläget. Men just den här gången kom jag att tänka på ovanstående på grund av nedanstående …

Нас нікому і нічому не зламати!

Ingen och ingenting kan knäcka oss!

- ___karaya___, Instagram 6 december (ukrainska krigsmaktens dag) 2022; bilden tagen 12 oktober

Major Vadim ”Karaya” Vorosjilov (med reservation för stavningen) är pilot i det ukrainska flygvapnet. En av deras bästa, sägs det. Hans anropsnamn förpliktigar; det är taget från Erich Hartmann, tysk pilot på östfronten och världshistoriens mesta äss med otroliga 352 nedskjutna fiendeplan. (Måste även nämna att Vorosjilov kommer från Poltava oblast.)

En av standardsysslorna för Karaya och hans kolleger utgörs av att skjuta ner ryska drönare. Den 12 oktober hade han sänkt fyra utan problem. Dagens femte gick däremot inte bort i tysthet. När den iranska Shahed 129:an exploderade, träffade några bitar Karayas plan. En bit krossade vindrutan och träffade honom i ansiktet. Blodet rann ner i ögonen så han såg sämre. En annan bit slog ut höjdrodret. När det sedan började brinna inne i cockpit tyckte Karaya att det fick räcka och sköt ut sig med katapultstolen. På vägen ner, dinglande i fallskärmen, tog han en titt på sina skador med hjälp av mobilens kamera. Och så tog han en selfie och skickade till kamraterna; han visste hur oroliga alla blev när något plan försvann från radarn.

Så småningom fick han utmärkelsen ”Ukrainas hjälte” av president Zelenskyj. Det var sannerligen inte enbart på grund av den femte drönaren. Men dagen därpå lade han ut bilden ovan på Instagram. Det var den som gjorde honom riktigt populär och internationellt känd – trots att, eller på grund av, att han just blivit av med sitt plan.

- Ukrainas flygvapen (Youtube): Героїчна історія українського винищувача на позивний "KARAYA", med engelsk text

Debatter man inte behöver ta

Bland myriader evighetsdiskussioner så finns det en som jag har särskilt lätt att relatera till: I vilken mån ska man ta diskussionen med förvillare? Folk som inte bara tycker annorlunda än jag – som vill ha högre eller lägre skattetryck, monarki eller republik, carbonara med eller utan grädde etc etc – utan som har odiskutabelt fel, och dessutom sprider sina förvillelser. Ska man ta diskussionen med plattjordingar, kvacksalvare, trumpister, putinister, rasister, förintelseförnekare med flera? Hur stor är chansen att omvända dem? Eller innebär sådant att man ger dem mer uppmärksamhet? Är det bättre att försöka tysta ner dem?

Men om man tror att valet står mellan att antingen ”ta diskussionen” eller att hålla tyst så har man gått vill. Närmare bestämt köpt en så kallad falsk dikotomi: Man tror att man måste välja det ena eller andra, när det i själva verket finns fler val.

Den metod jag rekommenderar, och ibland lyckas följa, kan sammanfattas med omtalad, inte tilltalad. Om X påstår något vrickat, vare sig det är som huvudbudskap eller i bisatser, lindrigt knäppt eller kom och hjälp mig etc, så kan man mycket väl säga emot dem utan att ”ta någon debatt”. Huvudmålet är inte att omvända förvillarna – det vore naturligtvis förnämligt, men för det mesta är de bortom räddning. Målgruppen, de för vilkas skull man säger någonting alls, är ”staketsittarna”, de som ännu inte tagit ställning. Liksom de aningslösa, som kan vara många fler än man vill tro: folk som tror att grundläggande fakta rörande jordens form, homeopati eller förintelsen är något att diskutera, som aldrig hört talas om förmågor som David Icke, David Irving, dr Mercola, Anders Sydborg, Terry Evans, Ingrid Carlqvist, Aron Flam eller Linda Karlström (OK, antivaxxaren Linda minns nog många från Vaccinkrigarna), och tror att deras åsikter är lika mycket värda som alla andras.

Eller om någon nämner, låt oss ta Jüri Lina, utan kommentarer. Lina hör inte till allmänbildningen – få förvillare hör till allmänbildningen – så man kan utgå ifrån att den som inte har något relevant specialintresse inte känner till honom. Så folk kan dela tips om hans böcker, filmer, föredrag etc utan att någon reagerar. Då kan den som känner till honom påpeka att Jüri Lina är antisemit, konspirationsteoretiker (allt är planerat av judarna globalisterna, inklusive världskrig, epidemier, Sovjet och Hitlertyskland etc), antivaxxare, gravt vidskeplig och knäpp i största allmänhet. Om Lina själv skulle dyka upp, ja, då kan man göra samma påpekanden. Utan att inleda någon gyttjebrottning med honom, som varje försök till diskussion snabbt skulle bli. Om han svarar, så låter man bli att svara. ”Omtalad, inte tilltalad”.

Samma metod kan tillämpas när andra förintelseförnekare dyker upp, eller nämns eller citeras, eller deras material eller idéer pushas för. Liksom rasister, putinister, plattjordingar, evighetsmaskinister, eller andra sorters förvillare och tokar av olika magnituder. Man kan upplysa omvärlden om vilka de är och vad deras idéer är värda utan att behöva ”ta debatten”. Om någon vill ”diskutera” om månlandningarna ägt rum eller inte, ja, då kan man gå igenom argumenten – de är varken många eller avancerade – för oinsatta lyssnare, men man behöver inte växla ett ord med jeppen som sitter och tror på dem. Vad skulle det vara bra för?

Man sparar tid, energi och ibland en gnutta tro på mänskligheten; sådant förbrukas annars snabbt när man gyttjebrottas med tokar.

Asiatisk alternativ ålder

- Den taiwanesiske frihetshjälten Su Beng firar 100 år några dagar innan han fyller 99; källa Taipei Times (se nedan)

Hur gammal är du? – I flera asiatiska länder kan den frågan ha mer än ett korrekt svar.

Från och med juni nästa år skrotas den så kallade ”Korea-åldern” när landet helt och hållet implementerar internationell standard för åldersräkning.

- Sydkoreas invånare ska nu bli yngre – ålderssystemet ändras, SVT 12 december 2022

Jag vet inte vad som är märkligast: Hur många konstigheter det finns, eller hur många av dem man aldrig hört talas om. Kände du till att flera asiatiska länder har alternativa sätt att ange folks ålder på än det (för oss) gamla vanliga? Jag gjorde det inte, förrän nu när Korea ska sluta med det helt och hållet.

Så här kan det gå till: När någon föds, sätts åldern till 1 år. Därefter räknas åldern upp med ett den första januari varje år (ursprungligen: månårets första dag). En bebis som till exempel ser dagens ljus den 31 december är då 1 år gammal, för att nästa dag bli 2 år – samtidigt som dess västerländske jämnårige är noll år och en dag.

Systemet stammar, som så mycket annat i den delen av världen, från Kina. Wikipedia-artikeln nedan påpekar ideligen att systemet främst används om och av äldre personer, särskilt i ”lantliga områden”. Dagens lagstiftning tillämpar mestadels ålder beräknad utifrån födelsedatum. Så det är mest i historiska sammanhang man får se upp, ifall exakt ålder skulle vara relevant i något sammanhang. Inte för att jag kommer på några tyngre sådana på rak arm … Ett sammanhang som kanske kan vara åtminstone halvtungt är jämna års-jubileer:

Hundreds of people yesterday joined an early celebration in Taipei for Taiwanese independence pioneer Su Beng’s (史明) 100th birthday […]

Su, whose given name is Shih Chao-hui (施朝暉), was born in Taipei on Nov. 9, 1918. According to the traditional Chinese way of counting birthdays, that makes him 100 years old.

- Hundreds help mark Su Beng’s 100th birthday, Taipei Times 6 november 2017

Men utöver sådana jubileer och astrologi så verkar systemet bara ibland tillämpas i sammanhang där det verkligen spelar roll, ibland inte – och det är i skarven som det blir knas:

Calls to remove the system intensified in early 2022 due to the COVID-19 pandemic, as inconsistent use of the two age systems created conflicts in the eligibility criteria for COVID-19 vaccines and a vaccine passport rule; some residents were being deemed ineligible for vaccination, but at the same time subject to a proof of vaccination requirement for certain establishments.

- Wikipedia: East Asian age reckoning#Korea

Lördagsfråga 734: Nobelt

1. I Lunds norra utkant ligger norra Nöbbelövs kyrka. I östra Nöbbelöv föddes 1655 en gosse som fick heta Petter Olofsson. Så småningom skrevs han in på universitetet – i Uppsala, av någon anledning – och avancerade efterhand till häradshövding. Som sådan ville han inte ha något sketet bondskt namn, utan latiniserade förnamn, patronymikon och födelseort till Petrus Olai Nobelius. Sonsonen Immanuel d.ä. försvenskade efternamnet till Nobel. Kuriosa: Via Wendela Rudbeck var Petter/Petrus svärson till självaste Olof Rudbeck d.ä., mest (ö)känd för fantastisk pseudovetenskap som Atlantica. Denne ingår alltså i släktträdet för en av Sveriges mest kända familjer.
   
2. Och här är Petri sigill. Jag känner inte till symboliken.
   
3. Immanuel Nobel, den yngre (1801–1872) var en fascinerande person som fick mycket gjort inom en rad olika ändamål – han gjorde en rad uppfinningar av olika slag, startade verkstäder i Sverige, Finland och Ryssland, och gjorde även konkurs en gång (därav äventyren utrikes). Hans sista svenska firma introducerade Nobels nitroglycerin, med vilket han och sönerna experimenterade. En av dem hette förresten Alfred.
   
4. De dyraste och mest berömda Fabergé-äggen beställdes av tsaren som påskgåvor till familjemedlemmar. Dit hör inte detta ägg, Nobel Ice. Det beställdes av Emanuel Nobel, sonson till Immanuel d.y. och brorson till Alfred.

Den dagsaktuella satte Tricky.

Lussetågets ”tre” ”vise” män, Judas och Staffan

- Elsa Beskow – så klart

När JEsus war född i BethLehem, i Judiska landet, i Konung Herodis tid; si, tå kommo wise män af österlanden til Jerusalem, och sade: Hwar är then nyfödde Juda Konungen? ty wi hafwe sett hans stjerna i österlanden, och äre komne at tilbedja honom.

[…]

Tå kallade Herodes lönligen the wisa männerne til sig, och besporde granneligen af them hwad tid stjernan syntes; Och sände them så til BethLehem, och sade: Farer tit, och bespörjer granneligen efter barnet; och när I thet finnen, så säger mig thet igen, at jag kan ock komma och tilbedja honom.

 När the hade hört Konungen, foro the åstad; och si, stjernan, som the sett hade i österlanden, gick för them, så länge hon kom och blef ståndande öfwer ther barnet war. När the sågo stjernan, wordo the ganska glade; Och gingo in i huset, och funno barnet, med Maria thes moder, och föllo ned, och tilbådo honom, och upläto sina håfwor, och skänkte honom guld, rökelse och myrrham.

- Matteus evangelium, 1–2, 7–11 (Karl XII, 1828)

Varifrån kommer stjärngossarna? Här är svaret: De är ”de tre vise männen”, vars antal visserligen aldrig anges. Att de blivit tre torde hänga ihop med presenterna; på bild blir det praktiskt om man har en gubbe per gåva. (Det kan även nämnas att i det mest kända och upplästa ”julevangeliet”, Lukas andra kapitel, står inte ett ord om dem, ej heller om Herodes, barnamord eller flykt till Egypten.) Vad betyder då "vise"? I flera andra språkområden, inte minst engelska, har de ofta blivit omtolkade till ”heliga konungar” vilket definitivt är obibliskt (och även i den engelska standardbibeln King James Version kallas de wise men). I evangeliets grekiska originaltext står μάγοι magoi magier, som därtill kommer ἀπὸ ἀνατολῶν apo anatolon från öster.

Vad var då magier? Eller mager, som de också kallas?

ursprungligen medlem av en medisk prästkast, efter den zoroastriska lärans seger i västra Iran namn på zoroastriska präster

- NE: magier

Så mycket för ”heliga konungar” … I Strong's concordance, ett lexikon över alla ord i Bibeln, ges ordet magier (som blivit mage på engelska) tre betydelser:

A. the name given by the Babylonians (Chaldeans), Medes, Persians, and others, to the wise men, teachers, priests, physicians, astrologers, seers, interpreters of dreams, augers, soothsayers, sorcerers etc.

B. the oriental wise men (astrologers) who, having discovered by the rising of a remarkable star that the Messiah had just been born, came to Jerusalem to worship him

C. false prophet and sorcerer

- Strong's: G3097

… Vilket i Bibel 2000 kondenserats till "österländska stjärntydare". 

Vad gäller stjärnstrutarna så tillskriver traditionen magierna toppiga hattar. Jag vet inte hur gammal den traditionen är, eller vilken koppling den har till gamla Babylon.

 - Två magier från det akemenidiska riket, 300-talet f.Kr.

Åtminstone dessa huvudbonader är åtminstone påfallande höga – alltid något.

Standardkällornas standardkälla Nationalencyklopedin tar upp "de tre heliga konungarna", liksom andra intressanta detaljer:

Julspelen handlade om de tre heliga konungarnas besök hos Jesusbarnet. De infördes från Tyskland, sannolikt i början av 1600-talet, och utfördes ursprungligen av skolorna i organiserad form och fortsatte in på 1800-talet. När djäknarna [gymnasist, faktiskt samma ord som diakon] inte längre fick lov att tigga på detta sätt övertogs spelen ofta av bygdens egna ungdomar. En av de agerande bar en transparent stjärna med ett ljus inuti. Tre av de andra var utklädda till kungar, ytterligare en till ”Judas med pungen”, som samlade in gåvorna.

- NE: stjärngossar

- Litografi av C. A. Dahlström ur Svenska folket genom tiderna (1938–1940)

Stjärntydare som upphöjts till heliga konungar må vara obibliskt, men de slipper åtminstone strutarna. En ovanligt rejäl Bethlehemsstjärna har de också fått. Jag vet inte vem som håller i den. Den främre figuren avslöjas dock av sin påse. Inte en tomte – snarare tvärtom – utan ”Judas med pungen”.

- Nordiska Museet: Stjärngossar och Judas med pungen på Skansen i Stockholm 1896. Foto: Frans G Klemming/ Nordiska museet.

När såg man sist Judas i ett lussetåg? En snabb sökning anger att han förekommit på femtiotalet (Femtiotalets luciatåg, bloggen Enskedebilder 24 maj 2022); säkert finns senare exempel, men efter kriget var traditionen avgjort på utdöende. Men så länge det varade kunde skolgossar (utan sångröst, de blev stjärngossar) utses till lussetågets Judas. De blev svärtade i ansiktet och fick utöver säcken/penningpungen bära mörk rock och hatt. Pungen var för att förvara de gåvor som de uppvaktade förväntades komma med. I bilden ovan ser man ett ännu läskigare exemplar. Han måtte haft kapacitet att skrämma särskilt den yngre publiken rejält.

Ibland kombinerades Judas med en skandinavisk julfigur som är betydligt äldre än tomten:

Judas med pungen hafva de i följe klädd till julbock, och fastän han är luden och svart med en lång näbb i sitt stygga skråpuksansikte, får han många slantar i sin pung …

- Gefleposten rapporterar från Skansen, 24 december 1903

Vad gåvorna beträffar är ju slantar är alltid uppskattat. Men detta trick-or-treat:ande kunde också innebära andra gåvor, varav i synnerhet en torde vara ännu angenämare en kylig decembermorgon:

Härefter sjöngo de [stjärngossarne] om hur de vise männen framkommo till Jesu födelse och framburo sina offer. Sedan efter detta Judas med pungen framträdt och å de öfrigas vägnar begärt bröd, bränvin och mat, samt ljus till stjernan och fått det, sjöngs som afsked:

Hafven tack, hafven tack för Er redelige skänk,
Er skänk skall varda af Gudi betänkt.
Si så hafven i nu en lyckelig god jul!
God natt, god natt.

- Om ”forna dagars julseder […] som nu äro bortlagda” i SvD 28 december 1891

Vad sexuddiga stjärnor beträffar så kan det nämnas att Davidsstjärnan inte började användas som judisk symbol förrän på 1800-talet. Jag vet inte hur stark associationen var för de uppträdande på bilderna eller deras publik. Kanske var det så enkelt som att en sexuddig stjärna är enklare att göra än en femuddig (som ju inte precis saknar symbolik den heller).

För ett komplett julspel behövdes även en Herodes. Han försvann för länge sedan.

- Sankt Stefanos, av Carlo Crivelli (1476) samt okänd mästare i Överselö kyrka utanför Strängnäs (ca 1400)

En till: Stefanos var den förste (om man inte räknar JK själv) kristne martyren, alltså någon som dödats för sin tros skull. Stenarna i bilden är ett så kallat attribut, en detalj som gör honom lättare att skilja från andra helgon; de representerar de stenar som dödade honom. Palmen symboliserar här martyrskapet. Att återge honom som en ung, skägglös man med tonsur är en tradition av ett slag som förekommer om många bibliska figurer. Någon gång har man bestämt sig för att avporträttera den ene eller andre som ung eller gammal, med en viss färg på hår, hud eller kläder, eller vad det nu kan vara. Sådana detaljer saknar ofta stöd i vilken källa som helst, ingen har heller påstått något annat, men de gör det lite lättare att känna igen dem i bilderna.

Det finns en enda historisk källa om Stefanos och det är denna:

Men fylld av helig ande riktade [Stefanos] blicken mot himlen och såg Guds härlighet och Jesus som stod på Guds högra sida, och han sade: »Jag ser himlen öppen och Människosonen stå på Guds högra sida.« Då ropade de högt och höll för öronen, och alla störtade sig över honom på en gång och släpade ut honom ur staden för att stena honom. Vittnena lade sina mantlar framför fötterna på en ung man som hette Saul. Så stenade de Stefanos, som åkallade Herren och sade: »Herre Jesus, ta emot min ande.« Han föll på knä och ropade högt: »Herre, ställ dem inte till  svars för denna synd.« Med de orden dog han. Också Saul tyckte det var riktigt att han dödades.

- Apg 7:55–8:1

Inte en bokstav om honom har nått oss via någon annan väg än Apostlagärningarna. En sådan obiblisk tradition berättar att han jobbade för Herodes som stallknekt, eller stalledräng; japp, det är den Staffan. En fascinerande förklaringar av kopplingen till hästar menar att det är en efterhandskonstruktion för att ”kristianisera” hästkult. Sådan förekom verkligen hos de asatroende, och var ett hedniskt bruk som missionärerna höll efter. Jag har ingen koll på hur ”tung” hypotesen är.

Däremot vet jag att Staffans dag är annandag jul. Det var då, snarare än vid Lucia, man sjöng Staffansvisan, liksom arrangerade Staffansritter och allt vad det var.

Vad Apostlagärningarnas Saul beträffar var han en (ö)känd jägare av kristna, ”som ännu rasade av mordlust mot Herrens lärjungar” när Stefanos avrättades. Han skulle så småningom omvändas och bli långt mer känd under sitt grekiska namn Paulus (och det hade inte med omvändelsen att göra).

Lördagsfråga 734

Tinnar (och torn)

- Tinnar (4) och torn (2) på slottet Kost från 1300-talet, Tjeckien

”Tinnar och torn” är ju ett begrepp man ser lite då och då. Men vad betyder det? Torn vet ju alla vad det är, men vad är tinnar? Någon trodde att det var ett fantasiord, hoptotat enbart för att låta bra …

tinne, uppstående, fyrsidigt murparti på krönet av en byggnad; jämte skottgluggen ett av huvudelementen i en krenelering.

- NE.se: tinne

- Illustration ur den fascinerande Eugène Viollet-le-Ducs standardverk Dictionnaire raisonné de l’architecture française du XIe au XVIe siècle (1858)

Men tinnar är högst påtagliga. Det är väl ett tag sedan de användes så som det var tänkt, men så länge det varade var de mycket praktiska skydd mot regn av pilar och annat, som samtidigt tillät skyttar att sticka fram mellan tinnarna och ge eld (eller vad det nu kallades innan explosionsvapen blev på modet).

Gammal fästningsarkitektur är en hel vetenskap. Det finns myriader av byggdelar, stora som små, vanliga som ovanliga, för att göra liv och belägringar lättare för de som är innanför murarna och svårare för de som är utanför och vill in: bastejer (kan även stavas med p!), coupurer, faussebraier, kasematter, kavaljerer (sic), kurtiner, orilloner, raveliner, tenaljer, och så vidare, och så vidare … De allra flesta har glömts bort utanför facket, om de alls känts till utanför facket. ”Tinne” är ett undantag; det begreppet har inte bara överlevt utan är åtminstone till namnet allmänt känt.

Även på nybyggda slott brukar tinnar få komma med. Exempel från Törnrosas slott, ur-Disneyland i Los Angeles (1955), Askungens betydligt större slott i Disney World, Florida (1971) samt dess förebild, Ludwig II:s livsverk Neuschwanstein (uppfört 1869–1886; när byggherren dog hade alla hans planer inte realiserats men man tyckte att det fick vara bra så).

Sen finns det andra tinnar av olika slag, som har gemensamt att de är utskjutande partier, om det nu gäller berg, verktyg etc.

- Glittertiden är Norges näst högsta berg (efter Galdhøpiggen), här fotograferat av Anders Beer Wilse (1910)