Jag hade annat inplanerat för dagens blogg, men så upptäcker jag en trist grej som omedelbart städar undan allt annat: Catharina Grünbaum har slutat med sin språkspalt i Dagens Nyheter. Infogar hennes sista inlägg i sin helhet, med mina kommentarer inom klamrar.
När jag för drygt tjugo år sedan från Svenska språknämnden [där hon jobbade 1971-1988, eller från undertecknads första till sjuttonde levnadsår -- utan att göra några jämförelser i övrigt] lockades över till Dagens Nyheter var mediespråkvård ett nytt begrepp. [det är inte särdeles använt än idag]
Tidningarna hade dittills hållit sig med stora korrekturavdelningar som kunnigt men i tysthet granskade och rättade både språk- och sakfel. En sorts eftervård. Nu skulle det bli frågan om friskvård, att ”lära journalisterna att skriva rätt från början”. [numer har man gjort sig av med korrekturavdelningarna, tvivelsutan emedan man funnit den journalistiska kåren fullärd i såväl språk- som sakfelandets värld. resultatet kan beskådas dagligen, överallt. halleluja.]
Under fältropet ”Korrekt och uttrycksfullt!” flängde jag mellan olika redaktioner och enskilda medarbetare, höll möten och seminarier om allt från kommatering och språkriktighet till rubriker, ingresser, notiser, stil, gestaltning och berättarteknik. Redaktionen stod också under ett ständigt takdropp av råd och varningar. Men förhållandet mellan språkvårdare och journalister var ömsesidigt. Tillsammans införde vi ståuppare och krockkudde för stand up och airbag, [krockkudde användes tidigare men om CG arbetat för dess införande så har hon gjort skillnad, som vi säger idag; liksom ståuppare?] och tillsammans red vi ut stormen när DN bestämt sig för att skriva rejv och rejvare. [den spanska rejven rev en annan rejv! funkar bra oavsett stavfning] Och vi lärde oss av varandra. [...okäj..?]
Till de språkbrukare [lingvister kallar de som använder ett språk, i tal, text eller vad som helst, för "brukare"] som hävdar att journalisters högsta fröjd består i att fördärva svenska språket vill jag säga att det intresse för språkriktighet och den vilja att skriva väl som jag mött hos tidningens medarbetare under de här åren har varit en daglig glädje i arbetet.
Visst händer det att brist på kunskap, språkkänsla och inte minst tid kan lägga hinder i vägen, men på det hela taget kan jag inte säga annat än att de stora dagstidningarna, liksom många mindre, tillhandahåller god bruksprosa och inte sällan långt mer än så. [den som tvivlar kan kasta ett öga på de kommentarer som allmänheten numer kan kluttra in efter artiklarna; de fel som där bedrivs på samtliga nivåer ställer varje journalistiskt fel i artiklarna i skuggan. jag minns verkligen inte språkbruket före 1990, att jämföra med]
Det var inte bättre förr – vad man nu menar med förr – det kan jag försäkra. [amen]
Det innebär nu inte att medierna kan slå sig till ro. Språket i det offentliga rummet är mönsterbildande, och varje enskild medarbetare bär sin del av ansvaret. Och med det goda språket är det som med tron: det måste erövras varje dag. [intressant vändning; måhända en blondinbella som fås att använda "att" som det ska är värt mer än aldrig så många femtiotalister som bringas klarhet i participets hemligheter?]
En betydelsefull del i och för mitt språkarbete har varit kontakten med läsekretsen. Genom gensvaret på språkspalterna och under några år språkfrågorna i Dagens Nyheters nätupplaga har jag fått veta åtskilligt om både språkbruk och attityder. Jag har försetts med viktiga iakttagelser, med tänkvärda synpunkter i allvarliga ämnen och med upplysningar i muntrare sådana – som rapporterna från olika håll i landet om bruket av pumla (julgranskula). [jag vet, utan att ha blivit delgiven, att CG fått några tusen m.e.m. ilskna mejl, mail och brev au papir med tips, råd och kommenderingar rörande svenskans rätta bruk och skickelse, på det att någon jävla ordning kan uppnås än i våra dar minsann osv... Eller, annorlunda uttryckt, gamla stötar som gör vad de kan för att driva igenom sina älskade folkskollärares bruk av "att" eller vad det nu gäller]
För min del hoppas att jag att jag har kunnat förmedla insikter i svenska språket som grund för åsikter om det. [ser ni felet? *snyft* jag gör det; förutsätter att det är en fin vink till alla vi messerschmittrar som följt henne genom åren]
Nu är det slut med roliga. Ske de högstes vilje. Tack goda läsare för vad ni bidragit med och för alla uppmuntrande tillrop genom åren. [skulle "vilje" vara en korrekt form av ... Eller, vänta nu ... Okej. Jag tror jag förstår.]
Catharina Grünbaum, Farväl alla läsare, Dagens Nyheter den 18 april 2010
Ha det, Catharina. Gôtt mos, som man säger. Vi lär ses, som man också säger...
2010-04-30
2010-04-29
Korrektur
Några glimtar från författarskapet. Eftersom sådant efterfrågats. Samt att jag just blev klar med första korrekturet av höstens bok. Den kommer inte att handla om faktoider, mer än marginellt.
När jag skickar ett manus till förlaget så är det elektroniskt. Ett vanligt, enkelt Word-dokument. Typografin (stil, grad (= storlek), rubriker m.m.) är den som jag funnit användbar för ändamålet. Om jag använt Helvetica 9 p på ett ställe, Palatino 12 p fet kursiv på ett annat osv. spelar ingen som helst roll, eftersom förlaget och deras typsättare ändå kan justera. Det är texten som är det viktiga, det som jag skriver. Resten finns det folk som kan fixa, vid behov. (Ni vet kanske att några författare fortfarande levererar maskinskrivna manus? Som Jan Guillou och Lars Norén.)
Så småningom kommer filen tillbaka, i form av en pappersbunt. Denna har det klottrats på. En redaktör har kommenterat, justerat och korrigerat texten å det våldsammaste, med pilar och deleaturer och allt vad det är, och lämnat ruinerna åt författaren att rekonstruera; ibland känns det som om man fått sitt fina lego-bygge nedplockat i bitar och returnerat med uppmaningen att det nog blir bättre som båt än som bil, eller vad det nu började som.
Fast nu överdriver jag; inte mängden justeringar, men intentionen. To write is human, to edit is divine - skriver Stephen King i sin fina On writing som härmed rekommenderas (Att skriva, storpocket från Bra Böcker 2006). En författare kan mycket väl ha ego, men skall göra ett undantag för redaktören. För sin egen skull. Man får inte sämre betyg för att man inte håller med (det är ändå författaren som bestämmer) men man får oftast en sämre bok.
Själv så går jag först igenom den blyertsosande pappersbunten, och för in justeringarna i dokumentet på datorn. Ifall jag inte håller med, vilket är kanske en gång av tio, skriver jag detta i dokumentet. När jag är färdig, mailar jag det korrigerade dokumentet till förlaget (och skickar ev. tillbaka bunten).
Sedan dyker det ibland upp ännu en pappersbunt i posten, ibland ett digitalt svar där redaktören justerat vidare i det digitala manuset; men i det senare fallet rör det sig om småsaker. För grovkorrigering är bäst på papper. Vad än käcka försäljare av elektroniska lösningar påstår.
Korrekturläsningen pågår i en, två eller tre vändor. Sistnämnda är rekordet för min del; vid det laget är man ändå så in i döden trött på texten att man gladeligen publicerar vad som helst, bara man slipper att korrekturläsa en gång till.
Det allra sista korrekturet kan komma i form av en PDF som ser ut som boken skall göra i tryck. Då har formgivare varit framme och fixat rubriker och stilar, lagt in bilder med bildtexter, och allt vad det är. Texten ger plötsligt ett helt annat intryck än den slitna Word-fil man knackat på; det ser ut som en bok, vilket det också snart kommer att vara. Nu är ofta sista tillfället att justera, men i liten skala, som stavfel och så; kommen så långt vill man inte gärna bryta om hela boken, med bilder och allt, för att halva texten på sid 3 tagits bort.
Tidigare bloggposter på Faktoider:
Typografi den 8 mars 2008 (syftandes just på den i manus och tryckta böcker)
Mot en bok - del 4 den 5 mars 2008 (om den sista perioden i den grossess som skulle bli Faktoider)
När jag skickar ett manus till förlaget så är det elektroniskt. Ett vanligt, enkelt Word-dokument. Typografin (stil, grad (= storlek), rubriker m.m.) är den som jag funnit användbar för ändamålet. Om jag använt Helvetica 9 p på ett ställe, Palatino 12 p fet kursiv på ett annat osv. spelar ingen som helst roll, eftersom förlaget och deras typsättare ändå kan justera. Det är texten som är det viktiga, det som jag skriver. Resten finns det folk som kan fixa, vid behov. (Ni vet kanske att några författare fortfarande levererar maskinskrivna manus? Som Jan Guillou och Lars Norén.)
Så småningom kommer filen tillbaka, i form av en pappersbunt. Denna har det klottrats på. En redaktör har kommenterat, justerat och korrigerat texten å det våldsammaste, med pilar och deleaturer och allt vad det är, och lämnat ruinerna åt författaren att rekonstruera; ibland känns det som om man fått sitt fina lego-bygge nedplockat i bitar och returnerat med uppmaningen att det nog blir bättre som båt än som bil, eller vad det nu började som.
Fast nu överdriver jag; inte mängden justeringar, men intentionen. To write is human, to edit is divine - skriver Stephen King i sin fina On writing som härmed rekommenderas (Att skriva, storpocket från Bra Böcker 2006). En författare kan mycket väl ha ego, men skall göra ett undantag för redaktören. För sin egen skull. Man får inte sämre betyg för att man inte håller med (det är ändå författaren som bestämmer) men man får oftast en sämre bok.
Själv så går jag först igenom den blyertsosande pappersbunten, och för in justeringarna i dokumentet på datorn. Ifall jag inte håller med, vilket är kanske en gång av tio, skriver jag detta i dokumentet. När jag är färdig, mailar jag det korrigerade dokumentet till förlaget (och skickar ev. tillbaka bunten).
Sedan dyker det ibland upp ännu en pappersbunt i posten, ibland ett digitalt svar där redaktören justerat vidare i det digitala manuset; men i det senare fallet rör det sig om småsaker. För grovkorrigering är bäst på papper. Vad än käcka försäljare av elektroniska lösningar påstår.
Korrekturläsningen pågår i en, två eller tre vändor. Sistnämnda är rekordet för min del; vid det laget är man ändå så in i döden trött på texten att man gladeligen publicerar vad som helst, bara man slipper att korrekturläsa en gång till.
Det allra sista korrekturet kan komma i form av en PDF som ser ut som boken skall göra i tryck. Då har formgivare varit framme och fixat rubriker och stilar, lagt in bilder med bildtexter, och allt vad det är. Texten ger plötsligt ett helt annat intryck än den slitna Word-fil man knackat på; det ser ut som en bok, vilket det också snart kommer att vara. Nu är ofta sista tillfället att justera, men i liten skala, som stavfel och så; kommen så långt vill man inte gärna bryta om hela boken, med bilder och allt, för att halva texten på sid 3 tagits bort.
Tidigare bloggposter på Faktoider:
Typografi den 8 mars 2008 (syftandes just på den i manus och tryckta böcker)
Mot en bok - del 4 den 5 mars 2008 (om den sista perioden i den grossess som skulle bli Faktoider)
2010-04-28
Die dummen Schweden
En klassisk myt på faktoider.nu är Die dummen Schweden, uppfattningen att tyskarna allmänt, alltid och överallt - allgemenin, immer und überall - kallar oss "de dumma svenskarna". Den kommer, såvitt jag funnit, från en satir i tidningen Söndags-Nisse, söndagen den 8 maj 1864 (nr 19). Det är ett tal som tillskrivs en tysk gårdfarihandlare, vari han nöjt berättar om hur han med enkla medel blivit förmögen på de dumma svenskarnas bekostnad. Anledningen är det krig mellan Tyskland och Danmark, där tidningen intog en mycket anti-tysk hållning. Måhända även en del antisemitism kommit med, för flera detaljer indikerar att det är en jude som talar. Som att det endast var sådana som idkade gårdfarihandel i Sverige på den tiden.
Här följer texten i sin helhet.
I förra veckan firades en stor herrlig segerfest af alla här byggande och boende herrliga representanter af det herrliga tyska fäderneslandet, med anledning af den tyska "herrliga härens" herrliga seger vid Dyppel. Dramatiska föreställningar och tableaux vivants, hvilkas innehåll det ej är svårt att gissa, saknades dervid icke. Förståndigt och hederligt folk tycker deremot att en sådan seger är just lagom att hurra för och att sönerna af das grosse Vaterland gjorde vida bättre, om de på ett eller annat sätt sökte borttvå den skymffläck, som den "herrliga" tyska nationen satt på sin s. k. civilisation. Äfven enskilda jubileer af samma anledning hafva firats.
Naturligtvis hafva endast representanter af det stora fäderneslandet varit närvarande, ehuru, efter vad det förtäljes, en svensk lyckats att på ett rätt lustigt sätt drilla sig in vid en af "festerna" som hölls i Davidsons södra paviljong.
Ingenting har vid dessa fattats, som kunde kittla en tysk gom, hvarken "Sieger-Bräntl" eller andra rusgifvande segerdrycker. Krokanerna ha föreställt den tyska enigheten i form af en Boa Constrictor på väg att uppsluka Skandinavien.
Då vi lyckats erhålla en temligen trogen afskrift af ett vid en utaf dessa tillställningar hållet tal, anse vi oss böra meddela våra läsare nöjet deraf:
"Mine ärede herrer und tamer! Jach er nu funftie år ock det er i dag jemt funf und zwanzig år, seden jach med en liten låte på riggen lemnade mitt herrliche Vaterland och begaf mig till Sverrig. I min lille låte hatte jach hvarjehande schmått und godt: tropper, som kurerte alle krankheter; hårpalsam, som hatte den vortreffliche verkning att återskänke en skallot långe schwarte locker; ympvax som gaf ungtom und schönheit åt gamle kärngar, und en sehr merkwürdiges opodeldok – med micket mere, som jack nu ej så noge kan schpezifizere! Det var en verkligt liten troll-låte, skall jach ha ären säge, mine herrer und tamer! Med then på riggen gick jach till en pörjan omkring på landspigden und lurede pönder! ("Hör! hör!") De svenske pönder äro förpannet dumme, und en guter Deutsche kan fånge them, som katten fånger en lille mus! ("Bravo! Bravo!") Så schmåningom vann jach mich en redlicht samled Fortune und öppnede en putik i Schtockholm för allehande galanteriwahrer. Jach köpte i Tyskland thette skräp för en schpottschtifver, und sålte thet här till de fåfängen und dummen Schweden för två-, tre- und firduppelt. Nu er jack en välmående und lycklig man – riddere af Vaseorden und hofleverantör, und for allt thette har jack i förste rummet att tacke vårt Tysklands egne särskilde Gott, som låtit mig födes tysk, videre min lille låte, som jach bevarar som en dyrbar familjeklenod, och slutligen de dumme pönder, som låtit lure sich! Mine ärede herrar! Jach föreslår en schkål för das grosse Vaterland. Derifrån ha alle civiliserede natzionen hämtet sine frie inschtitutioner, sin pildning und kultur. ("Hör! hör!") Ja, jach våger gå ett steg länger, meine Herren! Jach vågar påschtå, att alle Menschen till en pörjan voro Tysker! Det var Tysker, som vor månge tusen år se'n pyggde på Babels torn, då den verpannede vorbistring inträffade, som skiljde folket åt i natzionen. ("Bravo! bravo!") Se der orsaken till natzionaliteterna, meine Herren, som i våre tider göre så micket väsen af sig, men som i thet schtore hele ingenting petyde. Hvat tussen djefler fråger en Sorundaponde efter natzionalitetsprinzipen? Men gif mans honom någre rapp på riggen, så får man schkåde, att han pryr sich om käppen! Kort sagdt, meine Herren, det existerer en schtor vorpistring, som jach haft ären säga, i fråga om natzionaliteterna, och denne vorpistring er det Tysklands mission att borttage. Det er för närvarande Danmark, som Tysklands välsignebringende virksamhet gäller, ehuru die dummen Dänen icke förschtå sin egen lycke; men Tysklands rättfärdige sak går framåt och die Eroberung frt Düppeler-Schanzen visar att Tysklands egne särskilde Gott schtår på dess side! Meine Herren! Jach föreslår en schkål för den herrliga tyske arméen, som gör Wunder von Tapferkeit, jach föreslår en schkål för det schture tyske Vaterland, och för min Geburtsort, den schture pyn Peblingen i det patriarkaliskt schtyrde und herrlike Hohenzollern-Hechingen!"
För svenskarne är det naturligtvis en skyldighet att på något sätt visa sin tacksamhet för allt godt och herrligt hvarmed Tyskland hugnat dem, och särskildt sin beundran för deras grannlagenhet att hedra ett land, der de skördat så ringa fördelar, med firandet af dylika fester som de nu beskrifna. Det lämpligaste sättet för den nämnda opinionsyttringen vore onekligen, om alla hederliga menniskor komme öfverens om att, hvar gång man möter en tysk – spotta åt honom.
Här följer texten i sin helhet.
I förra veckan firades en stor herrlig segerfest af alla här byggande och boende herrliga representanter af det herrliga tyska fäderneslandet, med anledning af den tyska "herrliga härens" herrliga seger vid Dyppel. Dramatiska föreställningar och tableaux vivants, hvilkas innehåll det ej är svårt att gissa, saknades dervid icke. Förståndigt och hederligt folk tycker deremot att en sådan seger är just lagom att hurra för och att sönerna af das grosse Vaterland gjorde vida bättre, om de på ett eller annat sätt sökte borttvå den skymffläck, som den "herrliga" tyska nationen satt på sin s. k. civilisation. Äfven enskilda jubileer af samma anledning hafva firats.
Naturligtvis hafva endast representanter af det stora fäderneslandet varit närvarande, ehuru, efter vad det förtäljes, en svensk lyckats att på ett rätt lustigt sätt drilla sig in vid en af "festerna" som hölls i Davidsons södra paviljong.
Ingenting har vid dessa fattats, som kunde kittla en tysk gom, hvarken "Sieger-Bräntl" eller andra rusgifvande segerdrycker. Krokanerna ha föreställt den tyska enigheten i form af en Boa Constrictor på väg att uppsluka Skandinavien.
Då vi lyckats erhålla en temligen trogen afskrift af ett vid en utaf dessa tillställningar hållet tal, anse vi oss böra meddela våra läsare nöjet deraf:
"Mine ärede herrer und tamer! Jach er nu funftie år ock det er i dag jemt funf und zwanzig år, seden jach med en liten låte på riggen lemnade mitt herrliche Vaterland och begaf mig till Sverrig. I min lille låte hatte jach hvarjehande schmått und godt: tropper, som kurerte alle krankheter; hårpalsam, som hatte den vortreffliche verkning att återskänke en skallot långe schwarte locker; ympvax som gaf ungtom und schönheit åt gamle kärngar, und en sehr merkwürdiges opodeldok – med micket mere, som jack nu ej så noge kan schpezifizere! Det var en verkligt liten troll-låte, skall jach ha ären säge, mine herrer und tamer! Med then på riggen gick jach till en pörjan omkring på landspigden und lurede pönder! ("Hör! hör!") De svenske pönder äro förpannet dumme, und en guter Deutsche kan fånge them, som katten fånger en lille mus! ("Bravo! Bravo!") Så schmåningom vann jach mich en redlicht samled Fortune und öppnede en putik i Schtockholm för allehande galanteriwahrer. Jach köpte i Tyskland thette skräp för en schpottschtifver, und sålte thet här till de fåfängen und dummen Schweden för två-, tre- und firduppelt. Nu er jack en välmående und lycklig man – riddere af Vaseorden und hofleverantör, und for allt thette har jack i förste rummet att tacke vårt Tysklands egne särskilde Gott, som låtit mig födes tysk, videre min lille låte, som jach bevarar som en dyrbar familjeklenod, och slutligen de dumme pönder, som låtit lure sich! Mine ärede herrar! Jach föreslår en schkål för das grosse Vaterland. Derifrån ha alle civiliserede natzionen hämtet sine frie inschtitutioner, sin pildning und kultur. ("Hör! hör!") Ja, jach våger gå ett steg länger, meine Herren! Jach vågar påschtå, att alle Menschen till en pörjan voro Tysker! Det var Tysker, som vor månge tusen år se'n pyggde på Babels torn, då den verpannede vorbistring inträffade, som skiljde folket åt i natzionen. ("Bravo! bravo!") Se der orsaken till natzionaliteterna, meine Herren, som i våre tider göre så micket väsen af sig, men som i thet schtore hele ingenting petyde. Hvat tussen djefler fråger en Sorundaponde efter natzionalitetsprinzipen? Men gif mans honom någre rapp på riggen, så får man schkåde, att han pryr sich om käppen! Kort sagdt, meine Herren, det existerer en schtor vorpistring, som jach haft ären säga, i fråga om natzionaliteterna, och denne vorpistring er det Tysklands mission att borttage. Det er för närvarande Danmark, som Tysklands välsignebringende virksamhet gäller, ehuru die dummen Dänen icke förschtå sin egen lycke; men Tysklands rättfärdige sak går framåt och die Eroberung frt Düppeler-Schanzen visar att Tysklands egne särskilde Gott schtår på dess side! Meine Herren! Jach föreslår en schkål för den herrliga tyske arméen, som gör Wunder von Tapferkeit, jach föreslår en schkål för det schture tyske Vaterland, och för min Geburtsort, den schture pyn Peblingen i det patriarkaliskt schtyrde und herrlike Hohenzollern-Hechingen!"
För svenskarne är det naturligtvis en skyldighet att på något sätt visa sin tacksamhet för allt godt och herrligt hvarmed Tyskland hugnat dem, och särskildt sin beundran för deras grannlagenhet att hedra ett land, der de skördat så ringa fördelar, med firandet af dylika fester som de nu beskrifna. Det lämpligaste sättet för den nämnda opinionsyttringen vore onekligen, om alla hederliga menniskor komme öfverens om att, hvar gång man möter en tysk – spotta åt honom.
2010-04-27
Härjarevisan
Viljen I så lekom vi fiol med varandra
viljen I så lekom vi fiol med varandra
Vindarna har stillnat kring vår lek
och Siljan ligger blek
Tonerna de ger oss både skrattet och gråten
viljen I så spelom vi nu Gärdebylåten
Frejdigt kvintilerar ni som lek
och Siljan ligger blek
Som många andra melodier ur folkvisetradition har Gärdebylåten ett omtvistat ursprung. Sedan 1950 tillskrivs den spelmannen Hjort Anders Olsson, men traditionerna är flera. Absolut säkert är dock att texten ovan är Nils Ferlins. Denne ägnade sig en hel del åt schlagers och liknande ("Gud må förlåta mig somliga rader..."), främst innan han slog igenom som diktare.
Inte för att det är hans text vi känner till.
Ja, nu ska vi ut och härja
supa och slåss och svärja
bränna röda stugor, slå små barn
och säga fula ord
Med blod skall vi stäppen färga,
nu änteligen lär ja
kunna dra nån verklig nytta av
min Hermodskurs i mord
Under en turné - jag tror det var Lådan i slutet av 1960-talet - så satt Gösta Ekman i turnébussen med Hasse & Tage, och sjöng vid ett tillfälle Härjarevisan. Hasse rättade honom. "Du skall inte rätta mig, jag har kunnat den sedan jag var en liten pilt", sade Gösta. "Jaha, men jag skrev texten när du var en liten pilt", svarade Hasse.
För det var till 1954 års sedemera klassiska karnevalspex Djingis Khan som Hasse Alfredson (född 1931, åtta år före Gösta) skrev refrängen ovan. Den kallas Härjavisan på bl.a. Wikipedia, månne det är någon skånsk konstruktion..?
Ofta finns en inledande vers "Liksom våra fäder vikingarna i Norden..." Kan det stämma? Det passar ju inte ens till melodin? Denna verkar dock Hasse inte ha något att göra med, utan är ett tillägg av senare datum. Vilket är regel snarare än undantag med dryckesvisor. Som den version där en känsligare formulering censurerats till "å' så lära små barn fula ord". Annars är det desto vanligare att man så att säga skärper till formuleringarna.
Wikipedia: Gärdebylåten; Djingis Khan (spex)
viljen I så lekom vi fiol med varandra
Vindarna har stillnat kring vår lek
och Siljan ligger blek
Tonerna de ger oss både skrattet och gråten
viljen I så spelom vi nu Gärdebylåten
Frejdigt kvintilerar ni som lek
och Siljan ligger blek
Som många andra melodier ur folkvisetradition har Gärdebylåten ett omtvistat ursprung. Sedan 1950 tillskrivs den spelmannen Hjort Anders Olsson, men traditionerna är flera. Absolut säkert är dock att texten ovan är Nils Ferlins. Denne ägnade sig en hel del åt schlagers och liknande ("Gud må förlåta mig somliga rader..."), främst innan han slog igenom som diktare.
Inte för att det är hans text vi känner till.
Ja, nu ska vi ut och härja
supa och slåss och svärja
bränna röda stugor, slå små barn
och säga fula ord
Med blod skall vi stäppen färga,
nu änteligen lär ja
kunna dra nån verklig nytta av
min Hermodskurs i mord
Under en turné - jag tror det var Lådan i slutet av 1960-talet - så satt Gösta Ekman i turnébussen med Hasse & Tage, och sjöng vid ett tillfälle Härjarevisan. Hasse rättade honom. "Du skall inte rätta mig, jag har kunnat den sedan jag var en liten pilt", sade Gösta. "Jaha, men jag skrev texten när du var en liten pilt", svarade Hasse.
För det var till 1954 års sedemera klassiska karnevalspex Djingis Khan som Hasse Alfredson (född 1931, åtta år före Gösta) skrev refrängen ovan. Den kallas Härjavisan på bl.a. Wikipedia, månne det är någon skånsk konstruktion..?
Ofta finns en inledande vers "Liksom våra fäder vikingarna i Norden..." Kan det stämma? Det passar ju inte ens till melodin? Denna verkar dock Hasse inte ha något att göra med, utan är ett tillägg av senare datum. Vilket är regel snarare än undantag med dryckesvisor. Som den version där en känsligare formulering censurerats till "å' så lära små barn fula ord". Annars är det desto vanligare att man så att säga skärper till formuleringarna.
Wikipedia: Gärdebylåten; Djingis Khan (spex)
2010-04-26
Lördagsfråga: Förfäder
- "Searching for the Piltdown man" är bildtexten på detta fotografi från ca 1914. Vi ser Charles Dawson (t.v.) och Arthur Smith Woodward rota i myllan utanför byn Piltdown i East Sussex. Ack ja. Läs mer om Piltdown Man. Fotografen hette förresten John Frisby, som jag hittade en del om på sidan Professional Photographers in Uckfield.
- Tiwu Nuwa Muri Koo Fai är en av tre iögonenfallande kulörta sjöar på vulkanen Kelimutu. Den ligger på den indonesiska ön Flores, där man hittade de där hobbitarna häromåret.
- Abri de Crô-Magnon, "den stora grottans klippskydd"; en annan förklaring av namnet hänvisar till en eremit M Magnon som skulle ha bott där. Jag tror på den förstnämnda. Här gjordes fynd 1868.
- Joachim Neander var en tysk på 1600-talet som ägnade livet åt teologi och psalmskrivande. Några av hans alster finns med i böckerna än idag, som Herren, vår Gud, är en konung (justerad av Topelius). Släkten hade tidigare hetat Neumann, Joachims farfar översatte till grekiska för att få kyrkligare stuk: Neander, "ny man". Den natursköna dal där floden Düssel rann fram döptes längre fram efter Joachim till Neander-dalen, eller Neanderthal. Där gjordes fynd 1856.
2010-04-25
The Boob Tube
Television sometimes deserves to be called "the boob tube". The airways are often filled with corny comedies, gross game shows, and dumb drama.
- Tidningen Boy's Life, september 1980
Om det verkar saknas något i den ovanstående uppräkningen så beror det på att ni, kära läsare, är inne på fel spår. Boob tube utläses boob dumskalle + tube rör (som är det man tittar på när man tittar på TV, åtminstone 1980 års tjock-TV). Det är alltså en direkt motsvarighet till svenska dumburk.
Etymology online: boob tube
För övrigt så sägs en mulla i Iran ha lagt fram följande resonemang: unga kvinnors klädsel, eller brist därpå, leder till moralens förfall, samhällets förflackning, och jordbävningar. Jag har inte fått Hojatoleslam Kazem Sedighis uttalande bekräftat, men det är i precis samma division som när Rush Limbaugh frågar sig om måhända det isländska vulkanutbrottet är Guds fingervisning mot Obama.
Logiken har hur som helst lett till ett upprop som fått namnet Boobquake. Planerat till imorgon måndag.
Uppföljes på lämpligt ställe, t.ex. här: IRIS Seismic Monitor
Kan även tipsa om seismiska data i realtid från Katla: Órói á stöðvum við Eyjafjallajökul
- Tidningen Boy's Life, september 1980
Om det verkar saknas något i den ovanstående uppräkningen så beror det på att ni, kära läsare, är inne på fel spår. Boob tube utläses boob dumskalle + tube rör (som är det man tittar på när man tittar på TV, åtminstone 1980 års tjock-TV). Det är alltså en direkt motsvarighet till svenska dumburk.
Etymology online: boob tube
För övrigt så sägs en mulla i Iran ha lagt fram följande resonemang: unga kvinnors klädsel, eller brist därpå, leder till moralens förfall, samhällets förflackning, och jordbävningar. Jag har inte fått Hojatoleslam Kazem Sedighis uttalande bekräftat, men det är i precis samma division som när Rush Limbaugh frågar sig om måhända det isländska vulkanutbrottet är Guds fingervisning mot Obama.
Logiken har hur som helst lett till ett upprop som fått namnet Boobquake. Planerat till imorgon måndag.
Uppföljes på lämpligt ställe, t.ex. här: IRIS Seismic Monitor
Kan även tipsa om seismiska data i realtid från Katla: Órói á stöðvum við Eyjafjallajökul
2010-04-24
2010-04-23
Aeroplanflottan
Det är först från och med denna höst, som aeroplanen börjat betyda något i militärtekniken, men till gengäld har deras betydelse så snabbt och fullständigt blifvit erkänd, att otvifvelaktigt hädanefter en aeroplanflotta blir en alldeles oumbärlig och nödvändig del af storstaternas härar. Lyckligtvis ställer en sådan flotta icke så stora anspråk på pengar som en naval sådan, så att äfven därför gifver aviatiken enbart ljusa och lockande utsikter för ett litet och fattigt lands försvarsväsen.
- Nya Dagligt Allehanda, 23 september 1909
Det är lätt men orättvist att jämföra med senare tiders "aeroplanflottor"; det som omsider skulle bli försvarets mest högteknologiska gren byggde även vid denna tid - strax efter Blériots kanal-flygning, som demonstrerade att uppfinningen var något mer än en kuriositet - visserligen på modern teknik, men inte särdeles kostsam. Vad dagens svenska flygvapen drar i jämförelse med flottan vet jag inte.
- Nya Dagligt Allehanda, 23 september 1909
Det är lätt men orättvist att jämföra med senare tiders "aeroplanflottor"; det som omsider skulle bli försvarets mest högteknologiska gren byggde även vid denna tid - strax efter Blériots kanal-flygning, som demonstrerade att uppfinningen var något mer än en kuriositet - visserligen på modern teknik, men inte särdeles kostsam. Vad dagens svenska flygvapen drar i jämförelse med flottan vet jag inte.
2010-04-22
Rött på bröllop
För hundra år sedan var svarta bröllopsklänningar inte ovanliga
Har ni hört den här: om en kvinnlig bröllopsgäst har röda kläder, så indikerar det att hon haft ihop det med brudgummen. "Älskarinnans färg", kallas det. (Vet inte om något motsvarande finns för herrarna.)
Förvisso behöver sådana här "sociala kontrakt" inte vara rätt eller fel på samma absoluta sätt som exempelvis naturvetenskapliga frågor. Om folk kommit överens om att en viss regel gäller, så gäller den. Frågan är om det är det vi gjort?
Etikettexperten Ribbing svarar med ovanligt hårda ord (man anar en viss frustration över folks irrationella natur) att "ingen människa med normalt förstånd" kan tro på det, med mera. Att tro eller inte tro på sådana här saker har visserligen sällan med förståndsgåvor att göra; varken intelligens eller bildning utgör något gott vaccin mot falska fakta. Men att den, som håller fast vid en orimlig uppfattning även sedan det orimliga utpekats "är lite dum, eller avstår från att tänka" finns det inte mycket att invända emot.
Hur har idén uppstått? Teorier saknas inte, bl.a. i det sedvanligt yviga kommentarsfältet. En del verkar inte så tokiga, men jag undrar just hur många timmar eller ens minuter som ägnats åt källforskning för att ta reda på hur det faktiskt är, snarare än hur det skulle kunna vara.
- I teaterföreställningar kunde brudgummens f.d. få röda kläder, som en signal åt publiken. - Någon som hört talas om detta?
- I Kejsaren av Portugallien kommer den unga flickan från Skrolycka en dag till kyrkan i en mycket fin röd klänning, vilket renderar henne en tillsägelse från prästen: dottern till en backstusittare skall inte klä sig som en herrgårdsmamsell. - Läser man innantill förstår man att det inte var färgen i sig som var problemet. Den var inte reserverad för adeln eller så.
- I vissa länder (t.ex. Kina) är rött brudens traditionella färg. - Det stämmer, men jag tror inte på någon koppling till våra traditioner.
De enklaste och trovärdigaste beskrivningar jag funnit går helt enkelt ut på att damerna inte ska konkurrera med bruden genom att klä sig för iögonenfallande. (Dessutom är vitt reserverat för henne; inställningen till svart varierar.) Detta är också det enda som super-gurun inom etikett, J. L. Saxon, har att säga om ämnet i sin odödliga Umgängeskonst - Levnadskonst (1934) kap. Förlovning och bröllop: "Damerna i färg - dock ej skrikande."
Inga skrikande damer på bröllop - ja, den köper jag.
Magdalena Ribbing: Bröllopsröttförbud?, DN 6 april 2010
Mordacils fina tips får också komma med: Sätt färg på tillvaron, tjuvlyssnat.se 15 november 2007
2010-04-21
En dag med tre färger - kommentarer
Peter Englund: En dag med tre färger
Essän om utvecklandet och användandet av den första atombomben finns i hans Brev från nollpunkten (Atlantis 1998). Eftersom jag för närvarande studerar ämnet så tog jag en extra titt. (Texten på nätet är något kortad.) Här är några punkter där jag inte håller med, eller åtminstone skulle vilja förtydliga.
Ofta beskrivs atombombens utveckling som något man satsade stenhårt på från början. Det stämmer varken för Tyskland, där man visserligen kom igång tidigt men aldrig prioriterade projektet, eller USA, där det dröjde till efter Pearl Harbor innan man kom igång på riktigt. PE nämner också den historiska ironin att bombutvecklingen lades ner i Tyskland i princip samtidigt som den kom igång i USA, alltså i början av 1942. (I Tyskland fortsatte man dock med att arbeta på en kärnreaktor. Attentaten i Rjukan 1943 och 1944 slog mot den, knappast mot bomben.)
Jag har ännu inte hittat några belägg för att nazi-höjdare ägnade bomben något särskilt intresse. Det var ett långskott bland otaliga. Skulle tro att Himmler ägnade mer energi åt projekt som undervattens-fabriker och granrots-bensin, liksom Hitler hellre filade på sin Germania-modell.
Att Newtons fysik inte kan användas för elektronbanor hade Bohr redan visat.
PE skriver att vi utan kvantmekaniken "inte skulle ha någon elektronik att tala om". Det får jag inte att gå ihop? [ Efter Werners kommentar förstår jag PE bättre; kvantmekaniska effekter har betydelse för transistorns funktion. ]
I stycket om Deutsche Physik verkar PE blanda ihop relativitetsteorin (som förstods av betydligt fler än sex personer, klassisk skröna) med kvantmekaniken.
Kongressen i Indiana antog 1897 inte alls den bisarra (men inte särskilt enkla) lagen om pi, de förkastade den med ett hånskratt. Faktoider.nu: Lagen om π
Källan till Stalin-citatet "Vi kan alltid skjuta dem senare" är Beria, efter Stalins död. Det finns skäl att tvivla på sanningshalten.
När Heisenberg slapp trakasserierna från Deutsche Physik-figurerna (vilket också var början till slutet för den märkliga rörelsen) så verkar Ludwig Prandtl inte ha varit inblandad. Det var däremot Heisenbergs mor, som råkade känna Himmlers mor.
I boken antyds att Wernher von Brauns raketprojekt, vars överlägset mest kända resultat var V-2, skulle ha kostat något i stil med Manhattan-projektet. Här har jag ingen koll på siffrorna, men jag tvivlar starkt på att de ens låg i samma storleksordning.
Essän om utvecklandet och användandet av den första atombomben finns i hans Brev från nollpunkten (Atlantis 1998). Eftersom jag för närvarande studerar ämnet så tog jag en extra titt. (Texten på nätet är något kortad.) Här är några punkter där jag inte håller med, eller åtminstone skulle vilja förtydliga.
*
Ofta beskrivs atombombens utveckling som något man satsade stenhårt på från början. Det stämmer varken för Tyskland, där man visserligen kom igång tidigt men aldrig prioriterade projektet, eller USA, där det dröjde till efter Pearl Harbor innan man kom igång på riktigt. PE nämner också den historiska ironin att bombutvecklingen lades ner i Tyskland i princip samtidigt som den kom igång i USA, alltså i början av 1942. (I Tyskland fortsatte man dock med att arbeta på en kärnreaktor. Attentaten i Rjukan 1943 och 1944 slog mot den, knappast mot bomben.)
Jag har ännu inte hittat några belägg för att nazi-höjdare ägnade bomben något särskilt intresse. Det var ett långskott bland otaliga. Skulle tro att Himmler ägnade mer energi åt projekt som undervattens-fabriker och granrots-bensin, liksom Hitler hellre filade på sin Germania-modell.
Att Newtons fysik inte kan användas för elektronbanor hade Bohr redan visat.
PE skriver att vi utan kvantmekaniken "inte skulle ha någon elektronik att tala om". Det får jag inte att gå ihop? [ Efter Werners kommentar förstår jag PE bättre; kvantmekaniska effekter har betydelse för transistorns funktion. ]
I stycket om Deutsche Physik verkar PE blanda ihop relativitetsteorin (som förstods av betydligt fler än sex personer, klassisk skröna) med kvantmekaniken.
Kongressen i Indiana antog 1897 inte alls den bisarra (men inte särskilt enkla) lagen om pi, de förkastade den med ett hånskratt. Faktoider.nu: Lagen om π
Källan till Stalin-citatet "Vi kan alltid skjuta dem senare" är Beria, efter Stalins död. Det finns skäl att tvivla på sanningshalten.
När Heisenberg slapp trakasserierna från Deutsche Physik-figurerna (vilket också var början till slutet för den märkliga rörelsen) så verkar Ludwig Prandtl inte ha varit inblandad. Det var däremot Heisenbergs mor, som råkade känna Himmlers mor.
I boken antyds att Wernher von Brauns raketprojekt, vars överlägset mest kända resultat var V-2, skulle ha kostat något i stil med Manhattan-projektet. Här har jag ingen koll på siffrorna, men jag tvivlar starkt på att de ens låg i samma storleksordning.
2010-04-20
Symbolisk arkitektur
Ryska arméns teater, Moskva. Tidigare hette den Röda arméns teater. Fasadens underliga vinklar är ingen synvilla. Går man in så finner man många fler omotiverade hörn och opraktiska former.
Det hela blir klart när man ser det hela från ovan. Eller på en karta. Teatern är formad som kommunismens femuddiga stjärna. Alltid imponerar det på någon, kantänka - åtminstone om de flyger eller tittar på flygbilder eller kartor. (Det sägs att när Stalin skulle visa hur han ville ha teatern, så grep han efter ett lämpligt format bläckhorn vars kontur tecknades. Den tror jag inte på, särskilt som det finns andra historier som involverar just honom och arkitektur.)
Tempelhof, Berlin. Byggd på 1930-talet, stängd hösten 2008. Väl tilltagen för sin tid; i vilken mån storleken hade med förutseende eller propaganda att göra är en annan fråga.
Nu verkar visserligen flygplatsen ha en mer praktisk utformning än stjärn-teatern ovan (kanske; jag har ingen egen erfarenhet av den) men sedd uppifrån eller på kartor så ser man att arkitekten Ernst Sagebiel åtminstone inspirerats kraftigt av landets heraldiska vapen.
2010-04-19
Lördagsfråga: ABCD
- Eva, hade ett förhållande med Adam, som torde ha varit komplett sånär som på navel och ett revben
- Lilian Mary Davies, gift Craig, sedan sambo med prins Bertil av Sverige under en lång tid; något media hedersamt nog höll tyst om, det hade inte funkat idag. 30 år senare fick de lov att gifta sig. (Porträtt som ung från fransk sida, Lilian de Suède.)
- Kleopatra VII porträtterad av Elizabeth Taylor 1963. Hennes son Caesarion torde ha haft Julius Caesar till far.
- Batseba, först gift med Uria. Den svartsjuke kung David såg till att denne blev KIA, vilket renderade honom en förebråelse (men inte mer) från Gud fader.
2010-04-18
Det isländska spel-helvetet
Isländskan är ett djupt traditionellt språk, som vägrar att späda ut sin vikinga-vokabulär med senare tiders glosor. Även om det tog några hundra år innan någon fick den idén, och ytterligare ett tag innan den blev etablerad. Men nu är det så, även om man ofta fått ta till veritabla kenningar för att slippa ett förnedrande - eller vad som nu är problemet - direktlån.
Så fick dator heta tölva, vilket är samma ord som tal, siffra. Mjukvara hugbúnaður, efter håg/tanke + búnaður, utrustning. Mikroskop blev smásjá, "små-se", pingvin mörgæs "fet gås", bajonett byssustingur - kanske lagt efter ett lånord, byssa? - och atombomb atómsprengja - där har vi ett uppenbart lånord. Å andra sidan kan man påminna sig om hur många av våra ord som i princip utgör likadana översättningar, om än till språk där det ser lite bättre ut; som att mikroskop betyder just "små-se" på grekiska.
Fast jag har ännu inte sett ett bättre isländskt fynd än det som Språktidningen tipsar om: kasino heter spilavíti, som inte bara betyder "spel-straff" utan även är nära släkt med Hels straff, helviti. Det har fått islänningar på jakt efter alternativa näringar att föreslå mindre avskräckande beteckningar, som spilastofa vilket jag antar är etymologiskt identiskt med "spel-stuga".
The Reykjavík Grapevine: Casino Drama Continues: "We Have Gullfoss and Geysir and Not Much More"
(Personligen finner jag rubriken förryckt.)
2010-04-17
2010-04-16
Världens bästa chili
[ Följande text här hämtad från www.hornfeldt.se/chili.html, en sida tidvis inte gått att nå. Eftersom receptet är alldeles för bra för att undanhållas den breda allmänheten, så lägger jag här upp det på bloggen. Delvis, men inte bara, för att den dessutom definierar en sorts mat-faktoid. Några kommentarer och länkar har lagts till. ]
Receptet hittade vi ursprungligen i en bok av Texas-journalisten Francis X Tolbert, en man som vigde sitt liv åt denna eldiga köttgryta.
Det hela började på det tidiga 60-talet då Tolbert skrev en artikel som fick rubriken "Jakten på den äkta chilin".
Under de kommande åren fick han 48 000 brevsvar från världens alla hörn. Han läste, lagade, reste, provåt och intervjuade levande legender som Cap Warren, den siste ranchkocken som fortfarande kokade mat åt sina cowboys på en vedeldad spis bakpå den täckta kokvagnen.
Ganska snart kunde Tolbert slå fast vad som absolut inte får finnas med i en chili:
Det stora problemet visade sig vara att hitta den rätta blandningen av olika pepparsorter så att chilin får en bred fyllig hetta som varar länge och inte enbart blir olidligt skarp.
Till sist tvingades Tolbert arrangera ett världens första chili-VM och det recept som vi publicerar här är en variant av det som segrade - NORTH TEXAS RED.
Det recept som följer är en lätt försvenskad version. Ingen som prövat det har klagat på styrkan, men många har haft svårt att hitta de rätta ingredienserna. För er som bor i Stockholm rekommenderar vi en butik som heter BBQ & Chili [www.bbq.se, Skarpövägen 12 i Saltsjö-Boo] som har det mesta i chili-väg och dessutom en stor sortering salsor och såser.
Det här är vad du behöver:
Servera chilin i små, djupa tallrikar. Många gillar att äta den med majschips till, en klick cremé fraiche eller lite grovt riven cheddarost ovanpå. Servera sallad, bröd, guacamole (avocadoröra) och stora mängder ljust öl till.
Musiken är nästan lika viktig. Satsa på någon genuint: Hank Williams, Buddy Holly, Joe Ely, Jerry Jeff Walker, Flaco Jiménez, Butch Hancock, Commander Cody and his Lost Planet Airmen eller Gram Parsons. Fram mot natten passar det utmärkt att spela Freddy Fenders odödliga "Before the next teardrops falls", Doug Sahms "Wasted days and wasted nights" eller Creedende Clearwater Revivals "Lodi".
Det går också att spela Wilco, Weeping Willows och helst bör alla sjunga allsång i någon gammal Carter Family sång typ "Will The Circle Be Unbroken" Volymen bör vara öronbedövande. Sjung med. Skråla gärna. Och kom ihåg, en äkta chiliafton ska spåra ur fram mot natten.
FOTNOT 1: Sedan första publiceringen har vi mottagit en rad klagomål mot tequilan i detta recept. De som har hört av sig har varit rörande ense om att en helflaska är alldeles för lite. Naturligvis var den mängden enbart en rekommendation, anpassad för en person.
Och kollegan Peter Svensson har förslagit en intressant variant. Den följer här:
SNABB-CHILI:
I nödfall kan alla ingredienser utom tequilan utgå. I sådana fall förkortas koktiden avsevärt.
FOTNOT 2: Nyårsafton 1990 lagade Jan Gradvall och Stefan Lindström chili och följde detta recept slaviskt. Ingen av dem minns någonting efter klockan 18.00 men överlevande har berättat att kvällen var ovanligt lyckad.
FOTNOT 3: Texten ovan är en lätt omarbetad och uppdaterad version av ett recept som publicerats två gånger i Expressen. Först 1988 och sedan 1991. Under några år var detta den mest efterfrågade artikeln i tidningens arkiv. Vännerna på textarkivet berättar att de till och med fick en förfrågan på en kopia från Saudiarabien under Desert Storm.
FOTNOT 4: denna text får fritt spridas och kopieras under förutsättning att ni inte blandar bönor i chilin.
Receptet hittade vi ursprungligen i en bok av Texas-journalisten Francis X Tolbert, en man som vigde sitt liv åt denna eldiga köttgryta.
Det hela började på det tidiga 60-talet då Tolbert skrev en artikel som fick rubriken "Jakten på den äkta chilin".
Under de kommande åren fick han 48 000 brevsvar från världens alla hörn. Han läste, lagade, reste, provåt och intervjuade levande legender som Cap Warren, den siste ranchkocken som fortfarande kokade mat åt sina cowboys på en vedeldad spis bakpå den täckta kokvagnen.
Ganska snart kunde Tolbert slå fast vad som absolut inte får finnas med i en chili:
- tomater
- vita bönor
- gul lök
- köttfärs
Det stora problemet visade sig vara att hitta den rätta blandningen av olika pepparsorter så att chilin får en bred fyllig hetta som varar länge och inte enbart blir olidligt skarp.
Till sist tvingades Tolbert arrangera ett världens första chili-VM och det recept som vi publicerar här är en variant av det som segrade - NORTH TEXAS RED.
Det recept som följer är en lätt försvenskad version. Ingen som prövat det har klagat på styrkan, men många har haft svårt att hitta de rätta ingredienserna. För er som bor i Stockholm rekommenderar vi en butik som heter BBQ & Chili [www.bbq.se, Skarpövägen 12 i Saltsjö-Boo] som har det mesta i chili-väg och dessutom en stor sortering salsor och såser.
Det här är vad du behöver:
- En mycket stor svart järngryta
- En stekpanna
- En liten kastrull
- En helflaska tequila
- Sex burkar ljust öl, helst det mexikanska Corona.
- 5 torkade ancho-pepparfrukter (De är stora, mörkt brunröda och finns i affärer som säljer latinamerikansk mat. I nödfall kan de ersättas med en blandning av mörkrött chilipulver och ett antal flådda, urkärnade röda paprikor.)
- 1 chipotle-peppar (Röd, rökt. Finns konserverad i latinamerikanska affärer.)
- 3 birdseye-pepparfrukter (Små spetsiga klarröda. Kan ersättas av torkad, mald piri-piri).
- 4 jalapeno-pepparfrukter (Knubbiga, gröna. Finns på burk i de flesta välsorterade livsmedelsaffärer. Ta den starka varianten.)
- Baconfett (eller olja) att steka i.
- 10 stora vitlöksklyftor, grovt hackade.
- 5 kilo oxkött, skuret i centimeterstora tärningar.
- En halv kopp mjöl.
- En kopp chilipulver [antar att man avser mald chilipeppar, snarare än den blandkrydda som kallas "chilipulver" i snabbköpet]
- Två koppar mörk oxbuljong.
- 2 matskedar spiskummin. (Kännarna kan inte komma överens om kryddan ska rostas innan den används eller inte.) [obs, ej att förväxla med brödkummin]
- 2 matskedar oregano.
- 2 matskedar malda korianderfrön.
- 1/2 matsked socker.
- Salt, efter smak. Börja försiktigt!
- Lite grovt majsmjöl, masa harina.
- Ta dig en rejäl tequila. En platta med gamla Hank Williams-låtar bidrar också till så att det rätta chili-perspektivet på tillvaron infinner sig.
- Börja sedan med pepparn. Rensa bort stjälkar och frön. Koka den torkade pepparn 15 minuter under lock, ställ åt sidan och låt svalna.
- Rensa och hacka den övriga pepparn. Ställ åt sidan. (Här är en varning på plats. Peppar är starkt. Den BRÄNNS. Se upp för ångorna när du kokar och tvätta händerna noga efteråt. Och tänk noga på vad då gör med fingrarna det närmaste dygnet. Om du petar dig i näsan kan du lika gärna göra det med lödkolven.)
- Ta ett glas tequila till, ett rejält glas. Det kommer att behövas. Nu börjar det nämligen dra ihop sig.
- Fräs vitlöken mjuk och brun. Lägg i grytan.
- Öka värmen i stekpannan och börja stek köttet. Ta lite i sänder och rör om ordentligt så att bitarna steks på alla sidor. Lägg ner i grytan. Detta är ett varmt, osigt och tidsödande slitgöra som kräver både tålamod och tequila.
- Blanda mjöl och chilipulver. Strö över köttet i grytan.
- Sila av den blötlagda pepparn, men spara vattnet. Mosa den kokta pepparn, tillsätt sedan all peppar till köttet.
- Häll på pepparvattnet, oxbuljongen och öl tills vätskan täcker köttet. Koka upp.
- Nu är chilin på väg. En nöjd kock kan ta ett steg tillbaka, beundra sin skapelse och belönar sig själv med ytterligare en tequila, raskt åtföljd av det resterande ölet.
- Låt chilin småkoka. Rör ner spiskummin, oregano och koriander. Rör ofta så att mästerverket inte bränns fast i botten.
- Fortsätt kokningen tills köttet börjar falla sönder. Det bör ta två, tre timmar.
- Tequila!!!
- Det kan hända att chilin är lite lös när den närmar sig slutkokningen. Riktiga Texasbor reder den då med grovt majsmjöl.
- Gör slut på den sista skvätten tequila (om du inte redan gjort det).
- Ta av grytan och skumma bort det fett som samlats ovanpå.
Servera chilin i små, djupa tallrikar. Många gillar att äta den med majschips till, en klick cremé fraiche eller lite grovt riven cheddarost ovanpå. Servera sallad, bröd, guacamole (avocadoröra) och stora mängder ljust öl till.
Musiken är nästan lika viktig. Satsa på någon genuint: Hank Williams, Buddy Holly, Joe Ely, Jerry Jeff Walker, Flaco Jiménez, Butch Hancock, Commander Cody and his Lost Planet Airmen eller Gram Parsons. Fram mot natten passar det utmärkt att spela Freddy Fenders odödliga "Before the next teardrops falls", Doug Sahms "Wasted days and wasted nights" eller Creedende Clearwater Revivals "Lodi".
Det går också att spela Wilco, Weeping Willows och helst bör alla sjunga allsång i någon gammal Carter Family sång typ "Will The Circle Be Unbroken" Volymen bör vara öronbedövande. Sjung med. Skråla gärna. Och kom ihåg, en äkta chiliafton ska spåra ur fram mot natten.
FOTNOT 1: Sedan första publiceringen har vi mottagit en rad klagomål mot tequilan i detta recept. De som har hört av sig har varit rörande ense om att en helflaska är alldeles för lite. Naturligvis var den mängden enbart en rekommendation, anpassad för en person.
Och kollegan Peter Svensson har förslagit en intressant variant. Den följer här:
SNABB-CHILI:
I nödfall kan alla ingredienser utom tequilan utgå. I sådana fall förkortas koktiden avsevärt.
FOTNOT 2: Nyårsafton 1990 lagade Jan Gradvall och Stefan Lindström chili och följde detta recept slaviskt. Ingen av dem minns någonting efter klockan 18.00 men överlevande har berättat att kvällen var ovanligt lyckad.
FOTNOT 3: Texten ovan är en lätt omarbetad och uppdaterad version av ett recept som publicerats två gånger i Expressen. Först 1988 och sedan 1991. Under några år var detta den mest efterfrågade artikeln i tidningens arkiv. Vännerna på textarkivet berättar att de till och med fick en förfrågan på en kopia från Saudiarabien under Desert Storm.
FOTNOT 4: denna text får fritt spridas och kopieras under förutsättning att ni inte blandar bönor i chilin.
2010-04-15
Tolvdubbelt DNA
Tredje ögat, aura-färger, chakran, frimurar-grader ... Det finns många sätt att levla sig i New age. Här är ännu ett som ni kanske inte kände till: aktivera ditt DNA!
Jag har tidigare sett påståendet framfört av en viss Ellen Greve: hennes DNA skulle utvecklas från vanliga två till häftigare tolv strängar. I just hennes fall gjorde det faktiskt inte så stort intryck som man skulle kunna tro, eftersom hon även påstår sig kunna leva på luft (läs mer här om Jasmuheen). Som det presenteras ovan så har det justerats till att inte vara ett medicinskt fysiskt faktum utan snarare något "eteriskt", vilket ju kan betyda vad som helst men framför allt att det inte går att påvisa på något som helst sätt.
En intressant uppgift som återkommer lite varstans är att vi stackare som trälar på i tvåtakt enbart utnyttjar 3 % av den fulla kapaciteten i vårt DNA - intressant för att den direkt påminner om den klassiska myten om att vi bara använder några procent av vår hjärnkapacitet. Även detta påstående återkommer, föga förvånande, i DNA-sammanhanget. Å andra sidan ser jag att de flesta av oss faktiskt har tre DNA-strängar "aktiverade", och att det är därför vi är medvetna om tre dimensioner ... Jomen. Låter det förryckt? Det är bara början.
Se även DNA Perfection - på egen risk.
Sidor som dessa ligger på en lite högre flumnivå, på så sätt att de använder en del begrepp som är betydligt vanligare i berörda cirklar, som "indigo-barn" eller "stjärnfödd". De kände jag till, men man stöter ofta på nyheter. Jag blev lite förtjust i termen Diamond Sun DNA Template - diamant-sol, det måtte slå både silver och guld - liksom att denna, vad det än är, medger såväl tolvdimensionellt medvetande som övergång till kisel-baserat liv och eventuellt "pre-matter liquid light", vad sistnämnda nu kan vara.
Forskarna arbetar intensivt med att förstå de två DNA strängar som är kända. Trots att vi har 12 strängar men de andra ligger på det eteriska planet. För att nå fullständig upplysning och insikt på det fysiska planet så ska vi ha alla 12 strängarna aktiva.- Sinnlig kunskap: DNA-aktivering
Jag har tidigare sett påståendet framfört av en viss Ellen Greve: hennes DNA skulle utvecklas från vanliga två till häftigare tolv strängar. I just hennes fall gjorde det faktiskt inte så stort intryck som man skulle kunna tro, eftersom hon även påstår sig kunna leva på luft (läs mer här om Jasmuheen). Som det presenteras ovan så har det justerats till att inte vara ett medicinskt fysiskt faktum utan snarare något "eteriskt", vilket ju kan betyda vad som helst men framför allt att det inte går att påvisa på något som helst sätt.
En intressant uppgift som återkommer lite varstans är att vi stackare som trälar på i tvåtakt enbart utnyttjar 3 % av den fulla kapaciteten i vårt DNA - intressant för att den direkt påminner om den klassiska myten om att vi bara använder några procent av vår hjärnkapacitet. Även detta påstående återkommer, föga förvånande, i DNA-sammanhanget. Å andra sidan ser jag att de flesta av oss faktiskt har tre DNA-strängar "aktiverade", och att det är därför vi är medvetna om tre dimensioner ... Jomen. Låter det förryckt? Det är bara början.
Se även DNA Perfection - på egen risk.
Sidor som dessa ligger på en lite högre flumnivå, på så sätt att de använder en del begrepp som är betydligt vanligare i berörda cirklar, som "indigo-barn" eller "stjärnfödd". De kände jag till, men man stöter ofta på nyheter. Jag blev lite förtjust i termen Diamond Sun DNA Template - diamant-sol, det måtte slå både silver och guld - liksom att denna, vad det än är, medger såväl tolvdimensionellt medvetande som övergång till kisel-baserat liv och eventuellt "pre-matter liquid light", vad sistnämnda nu kan vara.
2010-04-14
Misslyckat porslin
När det begav sig så kunde de som hade råd och lust beställa kinesiskt porslin med egna målningar. Då skickade man iväg en förlaga till Kina, och fick en god stund senare tillbaka en sändning med tallrikar och prylar, med önskad dekoration. (Liksom en hyfsad räkning, kantänka.)
Och då blev man ibland överraskade. Sägs det. (Inte bara av räkningen.) Som han som skulle ha sin signatur på porslinet, skrev den på en sida i närmaste anteckningsbok, rev ut bladet och skickade iväg det - för att långt senare inse att boken var en dagbok, där mer eller mindre opassande formuleringar på papperets andra sida omsorgsfullt kopierats av kineserna på porslinets andra sida ... Med flera historier.
Det hade varit mycket intressant att se några av dem belagda. Men då blir det värre, ty de flesta är påhitt.
Här är ett faktiskt exempel på en misslyckad porslinsmålning, som jag gissar har inspirerat till de många förbättrade historierna. Ättens vapen har målats på ett papper som skickats till Kina, och på vägen blivit lite fuktskadat. Utförarna har gjort så gott de kunnat; kanske tolkade de suddet som en molnsky. Det lär ha tagit två år för beställningen att expedieras.
Porslinet är tillverkat på 1750-talet. Beställare var familjen Gyllenborg, ett anrikt namn (grevlig ätt nr 42 i Riddarhuset, utslocknad sedan 1863) känt för bl.a. Fredrik G., som var en viktig aktör i frihetstidens hatt-parti. De verkar ha tagit malören med jämnmod, ty en ny servis beställdes direkt; pengar fattades inte. Av den misslyckade finns bara större delar kvar. De betingar numer goda samlarpriser.
Beskedet om de troligtvis faktoida anekdoterna fick jag från porslinsexperten Björn Gremner. Han nämnde även en engelsk servis där målningsanvisningens red, blue osv. återgetts samvetsgrant på porslinet av de kinesiska målarna. Den har jag hans ord på existerar, men är ändå nyfiken på bildbelägg.
(Moderna motsvarigheter till sådana här missförstånd i beställningar torde kunna fylla volymer. Men det är en annan historia.)
Och då blev man ibland överraskade. Sägs det. (Inte bara av räkningen.) Som han som skulle ha sin signatur på porslinet, skrev den på en sida i närmaste anteckningsbok, rev ut bladet och skickade iväg det - för att långt senare inse att boken var en dagbok, där mer eller mindre opassande formuleringar på papperets andra sida omsorgsfullt kopierats av kineserna på porslinets andra sida ... Med flera historier.
Det hade varit mycket intressant att se några av dem belagda. Men då blir det värre, ty de flesta är påhitt.
Här är ett faktiskt exempel på en misslyckad porslinsmålning, som jag gissar har inspirerat till de många förbättrade historierna. Ättens vapen har målats på ett papper som skickats till Kina, och på vägen blivit lite fuktskadat. Utförarna har gjort så gott de kunnat; kanske tolkade de suddet som en molnsky. Det lär ha tagit två år för beställningen att expedieras.
Porslinet är tillverkat på 1750-talet. Beställare var familjen Gyllenborg, ett anrikt namn (grevlig ätt nr 42 i Riddarhuset, utslocknad sedan 1863) känt för bl.a. Fredrik G., som var en viktig aktör i frihetstidens hatt-parti. De verkar ha tagit malören med jämnmod, ty en ny servis beställdes direkt; pengar fattades inte. Av den misslyckade finns bara större delar kvar. De betingar numer goda samlarpriser.
Beskedet om de troligtvis faktoida anekdoterna fick jag från porslinsexperten Björn Gremner. Han nämnde även en engelsk servis där målningsanvisningens red, blue osv. återgetts samvetsgrant på porslinet av de kinesiska målarna. Den har jag hans ord på existerar, men är ändå nyfiken på bildbelägg.
(Moderna motsvarigheter till sådana här missförstånd i beställningar torde kunna fylla volymer. Men det är en annan historia.)
2010-04-13
Anatolij Fomenko
Detta är Anatolij T. Fomenko. Han är född 1945, matematiker (närmare bestämt topolog), professor i Moskva och medlem i den Ryska vetenskapsakademien. Hans matematik känner jag inte till, i synnerhet som topologi inte är det lättaste ämnet för utomstående att sätta sig in i. Han har även kommit att ägna sig mycket åt historia, och de "resultaten" är enklare att beskriva.
Eller kanske inte; ty så utvecklad galenskap finner man inte ofta, ens på nätet (jag är helt allvarlig).
Fomenko påstår bland mycket, mycket annat att
- den världshistoria som vi känner till började ca år 1000 e.Kr. då skrivkonsten uppfanns
- i princip all världshistoria tidigare än så är jesuitiska förfalskningar från renässansen
- Jesus föddes 1053 e.Kr. på Krim-halvön
- Trojanska kriget och syndafloden var samma händelse (t.ex. Noak = Aeneas)
- ett Globalt Imperium är ansvarigt för bra många av forntidens stora lämningar, som Egyptens pyramider
Han föredrar hårdare underlag, som solförmörkelser. En sådan nämns av Thukydides, en grek som skrev ned samtidshistoria på ett föredömligt sätt; senare har man fastställt att den inträffade 431 f.Kr. När Fomenko läste om denna, fick han tydligen för sig att den skulle ha varit total. När han senare fann att 431-förmörkelsen inte var det, letade han reda på när en sådan inträffade i Aten med omnejd, och fann året 1039 e.Kr. Följdaktligen fick hela antiken flyttas fram 15 sekler.
Fomenko är läst och uppskattad, i synnerhet i Ryssland.
En detalj som i nästan vilket annat fall som helst skulle ha varit närmast skandalös blir i Fomenkos fall bara typisk: Hans bok History: Fiction or Science? översattes till engelska av en viss Michael Jagger. Denne är, garanterat, inte artisten Mick Jagger; men det är precis vad en del bokhandlare fått för sig. Så när man bläddar bland Jumpin' Jack Flash eller According to the Rolling Stones så kan plötsligt Anatoly Fomenko dyka upp. Hur go e den?
Jag var bara tvungen att ta en bild. Från kanadensiska Amazon (länk).
Ryska hemsidan: Chronologia.org, om Novaja Chronologia, "nya kronologin"
YouTube: Trojanska kriget = korstågen (också!)
Wikipedia (eng.): New Chronology (Fomenko); Anatoly Fomenko
Anne Stalsberg, Yttrandefrihet och förment vetenskap - ett dilemma?, Folkvett 3/2005
2010-04-12
Lördagsfråga: Little
- Seizo Yamada tog detta fotografi på morgonen måndagen den 6 augusti 1945: "At first I saw rainbows, one over the other, then a mushroom cloud began to rise, and I heard the sound of a tremendous explosion." Han befann sig några km nordost om Hiroshima. Bomben hade kodnamnet Little Boy. Som jämförelse kallades Nagasaki-bomben Fat Man efter sin rundare form, och en tidigare modell som aldrig förverkligades kallades Thin Man.
- Little Bighorn (tidigare den lite märkliga formen Little Big Horn) är egentligen en flod, biflod till Bighorn River (som i sin tur är biflod till floden Yellowstone). Den verkar enbart vara känd för det slag där general Custer 1876 förlorade och föll; det är såpass känt att man kan få intrycket att det var det enda lite större som indianerna vann, men några fler var de allt. Vidare är begreppet "Custer's Last Stand" missvisande. Läs mer.
- Bild ur Stuart Little, en rätt fånig filmatisering av en bok som jag tror är betydligt bättre. Inte minst eftersom författaren hette E. B. White, som uppdaterade Strunks klassiska The Elements of Style från 1918.
- Detta måste vara en av de mest fotogeniska mordscener jag sett: Audubon Ballroom, New York, där Malcolm X sköts 1965. X:et är taget och symboliserar hans okända afrikanska släktnamn; han föddes Malcolm Little.
2010-04-11
Det mystiska "fjärde försöket"
I rapporteringen om gårdagens flygolycka så smög sig ett lurigt fel in i ett tidigt skede. Lurigt dels för att det inte var lätt att se, dels för att det gav ett ännu mer dramatiskt och rentav misstänkt intryck av händelsen.
Detta "fjärde landningsförsök" är ett rent missförstånd. Det kommer av det ryska uttrycket четвёртый разворот, som betyder "fjärde svängen". Men som flygterm motsvarar det vad som på det internationella flygarspråket engelska heter final turn, den sista svängen man gör under inflygningen, innan man går ner för landning. De svängar man gjort innan dess är delar av landningsproceduren, inte landningsförsök.
Var felet först gjordes vet jag inte. Den kan mycket väl ha gjorts av ryssar, obekanta med termen.
När nyheten sedan återgavs, i såväl ryska som icke-ryska sammanhang, så blev det genast ännu svårare för journalister utan bekantskap med vare sig språket eller terminologin att inse vad som gått snett.
Tipset om denna missuppfattning hittade jag på Wikipedia-artikeln 2010 Polish Air Force Tu-154 crash, närmare bestämt dess diskussionssida.
Beskrivning på ryska av den fjärde svängen m.m., hos Aviaclub.ru: четвёртый разворот
Samtidigt florerar uppgifter om att piloten ska ha gjort flera försök att landa i den svåra dimman.- DN
Nu rapporterar polska nyhetsmedia om att piloten upprepade gånger försökt att landa i den svåra dimman utan att lyckas.- Expressen
Ögonvittnen på flygplatsen berättade att tre landningsförsök hade avbrutits innan planet på fjärde försöket att gå ned kom in för lågt över ett skogsområd- GP
Enligt AP försökte flygledarna få piloten att avbryta landningen, som skedde i tjock dimma. Planet ska ha störtat på fjärde landningsförsöket.- AB
Detta "fjärde landningsförsök" är ett rent missförstånd. Det kommer av det ryska uttrycket четвёртый разворот, som betyder "fjärde svängen". Men som flygterm motsvarar det vad som på det internationella flygarspråket engelska heter final turn, den sista svängen man gör under inflygningen, innan man går ner för landning. De svängar man gjort innan dess är delar av landningsproceduren, inte landningsförsök.
Var felet först gjordes vet jag inte. Den kan mycket väl ha gjorts av ryssar, obekanta med termen.
He made three unsuccessful attempts to land before the crash. On the fourth try, the plane fell apart in the tree tops, Interfax said, citing officials at Smolensk's interior ministry. It seems rather incredible that the pilot chose to make so many unsuccessful attempts.- Pravda.ru (skall ej förväxlas med den välkända tidningen)
När nyheten sedan återgavs, i såväl ryska som icke-ryska sammanhang, så blev det genast ännu svårare för journalister utan bekantskap med vare sig språket eller terminologin att inse vad som gått snett.
Tipset om denna missuppfattning hittade jag på Wikipedia-artikeln 2010 Polish Air Force Tu-154 crash, närmare bestämt dess diskussionssida.
Beskrivning på ryska av den fjärde svängen m.m., hos Aviaclub.ru: четвёртый разворот
2010-04-10
2010-04-09
Röststyrning 1982
Ända sedan -- tja, första början, så har folk funderat på om inte röststyrning vore det optimala för att ha koll på datorer och maskiner och allt vad det är.
Jag måste erkänna att jag aldrig förstått poängen. Kanske man tänkt sig att en dator som förstår talat språk dessutom har tillräcklig intelligens för att tolka befallningar lika väl som andra som förstår talat språk, alltså vanliga människor? Trots att detta är en helt annan sak..? Eller så har man, för vilken gång i ordningen, låtit lura sig av filmer. Som till exempel Blade Runner (1982). Som visserligen, ifall ni frågar mig, är en sjusärdeles bra film att låta sig luras av.
Notera att den främsta poängen med röststyrning inte verkar ligga i själva styrningen, utan tolkningen; alla de som tyckt att datorer är jobbiga, löser kanske det egentliga problemet - att formulera det man vill i termer som den eller de som skrivit programmet tolkar rätt - eller det betydligt större och vidare, alltså att en dator som kan tolka talat språk på något magiskt vis förstår även innebörden.
Här är, som belägg och exempel, ett prov ur nämnda film på hur en person talar om för en dator vad den skall göra, i det aktuella fallet med en bild. Kan ni se er själva i denna situation, dagligen arbetandes med detta gränssnitt?
"Enhance 2 24 to 1 76."
Blirp blirp blirp blirp blirp blirp blirp hirp
Blirp wit wit wit wit wit wit wit
Wonk wonk wonk wonk wonk
Tjonk tjonk tjonk tjonk tjonk tjonk tjonk tjonk tjonk tjonk
"...Enhance."
Tjonk tjonk tjonk
"Stop..."
Tjonk tjonk tjonk tjonk tjonk tjonk tjonk tjonk tjonk tjonk tjonk tjonk tjonk tjonk tjonk
"Move in."
Tjonk tjonk tjonk tjonk tjonk tjonk tjonk
"Stop."
"Pull out, track right"
Tjonk tjonk tjonk tjonk tjonk
"Stop."
"Center in, pull back."
Tjonk tjonk tjonk tjonk tjonk tjonk tjonk tjonk tjonk tjonk tjonk tjonk tjonk tjonk tjonk
"Stop."
"Track 45 right."
Tjonk tjonk tjonk tjonk tjonk tjonk tjonk tjonk tjonk tjonk
"Stop. Center and stop."
Tjonk tjonk tjonk tjonk tjonk tjonk tjonk
Blirp
"...Enhance 34 to 36."
Tjonk tjonk [blirrp...] tjonk tjonk tjonk tjonk
Wonk wonk wonk
Tjonk tjonk tjonk tjonk tjonk tjonk tjonk tjonk tjonk
"Pan right and pull back."
Tjonk tjonk tjonk tjonk tjonk tjonk tjonk tjonk tjonk tjonk tjonk
"Stop."
"...Enhance 34 to 46."
Abuwipp birrrrr...
Awipp wipp wipp wipp wipp
Bop bop bop bop bop
Tjonk tjonk tjonk tjonk tjonk tjonk tjonk tjonk tjonk tjonk
"...Pull back."
Tjonk tjonk tjonk tjonk tjonk tjonk tjonk tjonk
"Wait a minute, go right."
Tjonk tjonk tjonk tjonk tjonk tjonk tjonk tjonk
"Stop. Enhance 57 19."
Tjonk [blirrp blirrp blirrp blirrp] tjonk tjonk tjonk tjonk tjonk tjonk tjonk
"Track 45 left."
Tjonk tjonk tjonk tjonk tjonk tjonk tjonk tjonk tjonk tjonk tjonk tjonk
"Stop. Enhance 15 to 23."
Wrrrrrrrrr wrrrrr
Blirp blirp blirp blirp blirp
Wipp wipp wipwipwipp
Tjonk tjonk tjonk tjonk tjonk tjonk tjonk
"Give me a hard copy right there."
Källa: Esper (så heter maskinen) Photo Analysis ur Blade Runner
Jag måste erkänna att jag aldrig förstått poängen. Kanske man tänkt sig att en dator som förstår talat språk dessutom har tillräcklig intelligens för att tolka befallningar lika väl som andra som förstår talat språk, alltså vanliga människor? Trots att detta är en helt annan sak..? Eller så har man, för vilken gång i ordningen, låtit lura sig av filmer. Som till exempel Blade Runner (1982). Som visserligen, ifall ni frågar mig, är en sjusärdeles bra film att låta sig luras av.
Notera att den främsta poängen med röststyrning inte verkar ligga i själva styrningen, utan tolkningen; alla de som tyckt att datorer är jobbiga, löser kanske det egentliga problemet - att formulera det man vill i termer som den eller de som skrivit programmet tolkar rätt - eller det betydligt större och vidare, alltså att en dator som kan tolka talat språk på något magiskt vis förstår även innebörden.
Här är, som belägg och exempel, ett prov ur nämnda film på hur en person talar om för en dator vad den skall göra, i det aktuella fallet med en bild. Kan ni se er själva i denna situation, dagligen arbetandes med detta gränssnitt?
"Enhance 2 24 to 1 76."
Blirp blirp blirp blirp blirp blirp blirp hirp
Blirp wit wit wit wit wit wit wit
Wonk wonk wonk wonk wonk
Tjonk tjonk tjonk tjonk tjonk tjonk tjonk tjonk tjonk tjonk
"...Enhance."
Tjonk tjonk tjonk
"Stop..."
Tjonk tjonk tjonk tjonk tjonk tjonk tjonk tjonk tjonk tjonk tjonk tjonk tjonk tjonk tjonk
"Move in."
Tjonk tjonk tjonk tjonk tjonk tjonk tjonk
"Stop."
"Pull out, track right"
Tjonk tjonk tjonk tjonk tjonk
"Stop."
"Center in, pull back."
Tjonk tjonk tjonk tjonk tjonk tjonk tjonk tjonk tjonk tjonk tjonk tjonk tjonk tjonk tjonk
"Stop."
"Track 45 right."
Tjonk tjonk tjonk tjonk tjonk tjonk tjonk tjonk tjonk tjonk
"Stop. Center and stop."
Tjonk tjonk tjonk tjonk tjonk tjonk tjonk
Blirp
"...Enhance 34 to 36."
Tjonk tjonk [blirrp...] tjonk tjonk tjonk tjonk
Wonk wonk wonk
Tjonk tjonk tjonk tjonk tjonk tjonk tjonk tjonk tjonk
"Pan right and pull back."
Tjonk tjonk tjonk tjonk tjonk tjonk tjonk tjonk tjonk tjonk tjonk
"Stop."
"...Enhance 34 to 46."
Abuwipp birrrrr...
Awipp wipp wipp wipp wipp
Bop bop bop bop bop
Tjonk tjonk tjonk tjonk tjonk tjonk tjonk tjonk tjonk tjonk
"...Pull back."
Tjonk tjonk tjonk tjonk tjonk tjonk tjonk tjonk
"Wait a minute, go right."
Tjonk tjonk tjonk tjonk tjonk tjonk tjonk tjonk
"Stop. Enhance 57 19."
Tjonk [blirrp blirrp blirrp blirrp] tjonk tjonk tjonk tjonk tjonk tjonk tjonk
"Track 45 left."
Tjonk tjonk tjonk tjonk tjonk tjonk tjonk tjonk tjonk tjonk tjonk tjonk
"Stop. Enhance 15 to 23."
Wrrrrrrrrr wrrrrr
Blirp blirp blirp blirp blirp
Wipp wipp wipwipwipp
Tjonk tjonk tjonk tjonk tjonk tjonk tjonk
"Give me a hard copy right there."
Källa: Esper (så heter maskinen) Photo Analysis ur Blade Runner
2010-04-08
Norskt vatten
Sånt här ser man inte varje dag.
Högt uppe i Telemarken ligger vattenfallet Rjukanfossen, "rykande forsen". Den var länge en turistattraktion. I början av 1900-talet byggde Norsk Hydro en salpeterfabrik vid orten - konstgödsel var deras första och länge största verksamhet - och anledningen var att denna energikrävande verksamhet kunde drivas med ett kraftverk som i sin tur drevs av det vatten som dittills gått genom fallet ovan. Så vattnet leddes om, och fallet torkade ut. Vid mycket högt vattenstånd kan fallet släppas på, som ovan i juli 2007.
Rjukanfossen kom att ledas genom rören på bilden till kraftstationen Vemork. Som kanske känns igen?
På 1930-talet upptäcktes en ny sort av en mycket välkänd substans: tungt vatten. Det väckte stor nyfikenhet eftersom man inte hade någon särskild aning om vad detta "nya" vatten kunde användas till. (Se även nytt undermedel och tungt vatten 1937) Efterfrågan från laboratorier ledde till att man i Vemork iordningställde världens då största produktionsanläggning för tungt vatten. Så småningom kom man att finna ett par användningsområden. Men det är en annan historia som ni nog redan kände till.
Wikipedia: Norwegian heavy water sabotage
2010-04-07
Femtusen böcker i fickan
Så entusiasterna kan berätta att en enda läsplatta kan rymma uppåt 5000 böcker. Vilket onekligen är imponerande, men vem går runt på stan eller åker på semester med 5000 böcker som man sedan zappar sig fram genom? Analogin håller inte.
- Peter Englund, Att vara ständig: Om läsplattor 1
När Englund påpekar att en viss liknelse mellan mp3-spelare och läsplattor inte håller, så är min reaktion den motsatta: jag är just en sådan person som mer än gärna småbläddrar i tusentals volymer, och inte skulle ha något emot att kunna göra det lite när och var som helst. Och eftersom nästan alla intressanta böcker ändå finns på Gutenberg så är vissa argument som kanske framförts irrelevanta.
Eller kanske Wikipedia in extenso? (Finns det?)
Sen finns det några andra argument för eller emot. Inget av dem är lika intressant - tycker jag - som det ovan. Helhetsintrycket är blandat; inte minst beroende på det rätt saftiga priset. Men men.
Det kan nämnas att herr Englund förvisso inte är någon reaktionär teknofob. Han är, och nu har jag inte dubbelkollat, den förste i akademien som bloggat, haft hemsida, och skrivit dataspel. Jag är säker på att han har ett avspänt nyktert förhållande till ting som läsplattor.
Se även uppföljaren Om läsplattor 2.
- Peter Englund, Att vara ständig: Om läsplattor 1
När Englund påpekar att en viss liknelse mellan mp3-spelare och läsplattor inte håller, så är min reaktion den motsatta: jag är just en sådan person som mer än gärna småbläddrar i tusentals volymer, och inte skulle ha något emot att kunna göra det lite när och var som helst. Och eftersom nästan alla intressanta böcker ändå finns på Gutenberg så är vissa argument som kanske framförts irrelevanta.
Eller kanske Wikipedia in extenso? (Finns det?)
Sen finns det några andra argument för eller emot. Inget av dem är lika intressant - tycker jag - som det ovan. Helhetsintrycket är blandat; inte minst beroende på det rätt saftiga priset. Men men.
Det kan nämnas att herr Englund förvisso inte är någon reaktionär teknofob. Han är, och nu har jag inte dubbelkollat, den förste i akademien som bloggat, haft hemsida, och skrivit dataspel. Jag är säker på att han har ett avspänt nyktert förhållande till ting som läsplattor.
Se även uppföljaren Om läsplattor 2.
2010-04-06
Utöka ert ordförråd: Arla
Eller utöka och utöka; kanske påpeka att det som idag är ett företagsnamn och varumärke och ingenting annat, en gång i tiden varit ett vanligt ord. Kanske inte så oerhört vanligt; det verkar främst ha använts i lite mer lärda sammanhang. Ett fint belägg finns hos Jeremia som i 1500-talstappning pratar om "arlaregn och särlaregn", alltså regn tidigt och sent på året. Och så har diktare använt det, som här det överlägset mest kända exemplet:
Hercules arla stod upp, en morgon, i första sin ungdom,
Fuller af ångst, och twijk, huru han sitt lefwerne böria
Skulle, däraf han Prijs kunde winna, medh tijden, och Ähra.
I thet han altså går uti tankar, och högste bekymber
- Första raderna i Georg Stiernhielms Hercules, som är den första dikten i Musæ Suethizantes från 1658
Men idag är det mjölk vi tänker på. Det var så sent som 1975 som Mjölkcentralen, förkortad MC, fick det klämmigare och mer marknads-fähiga namnet. En del andra förslag förekom, ett av dem var faktiskt Milko som ju senare skulle tas av en konkurrent. Men Arla fick det bli. Associationen till frukostbordet fanns med, men faktum är att det dessutom fanns helt andra skäl.
1881 bildades Arla Mejeriförening på gården Stora Arla (bilden) i Odensvi, norr om Köping. Den lades ner några år senare, återuppstod och lades ner igen. Det verkar oklart om den har någon koppling till Arla Mejeriaffär på söders höjder, närmare bestämt Svartensgatan 7, som heller inte verkar ha lämnat några särskilda spår.
Däremot torde Arla gård knappast ha något att göra med Arla Mjölkdistribution AB i Göteborg som bildades 1909. I detta fallet behölls dock namnet desto längre och spreds, som Arla Livs, eller när företaget med det fina namnet Göteborgs Icecreamfabrik istället fick heta Arla Glass. Gamla göteborgare torde känna igen namnet.
Arla fanns alltså med på flera ställen när det 1975 blev namnet på den överlägset största spelaren i branschen: Mjölkcentralen Arla. För det var inte förrän 1980 som MC-namnet ströks.
Arla: Arla - ett namn med anor
Hercules arla stod upp, en morgon, i första sin ungdom,
Fuller af ångst, och twijk, huru han sitt lefwerne böria
Skulle, däraf han Prijs kunde winna, medh tijden, och Ähra.
I thet han altså går uti tankar, och högste bekymber
- Första raderna i Georg Stiernhielms Hercules, som är den första dikten i Musæ Suethizantes från 1658
Men idag är det mjölk vi tänker på. Det var så sent som 1975 som Mjölkcentralen, förkortad MC, fick det klämmigare och mer marknads-fähiga namnet. En del andra förslag förekom, ett av dem var faktiskt Milko som ju senare skulle tas av en konkurrent. Men Arla fick det bli. Associationen till frukostbordet fanns med, men faktum är att det dessutom fanns helt andra skäl.
1881 bildades Arla Mejeriförening på gården Stora Arla (bilden) i Odensvi, norr om Köping. Den lades ner några år senare, återuppstod och lades ner igen. Det verkar oklart om den har någon koppling till Arla Mejeriaffär på söders höjder, närmare bestämt Svartensgatan 7, som heller inte verkar ha lämnat några särskilda spår.
Däremot torde Arla gård knappast ha något att göra med Arla Mjölkdistribution AB i Göteborg som bildades 1909. I detta fallet behölls dock namnet desto längre och spreds, som Arla Livs, eller när företaget med det fina namnet Göteborgs Icecreamfabrik istället fick heta Arla Glass. Gamla göteborgare torde känna igen namnet.
Arla fanns alltså med på flera ställen när det 1975 blev namnet på den överlägset största spelaren i branschen: Mjölkcentralen Arla. För det var inte förrän 1980 som MC-namnet ströks.
Arla: Arla - ett namn med anor
2010-04-05
Lördagsfråga: H. P. Lovecraft
- Providence, Rhode Island. Här föddes och dog Howard Phillips L., och levde också en stor del av sitt liv.
- Robert E. Howard var en av många skribenter som bidrog till Lovecrafts säregna Cthulhu Mythos. Hans mest kända skapelse är dock Conan, barbaren.
- Frederick A. Lovecraft, teaterchef m.m., var en välkänd man i New York-societén när han 1893 begick självmord och blev samtalsämnet för dagen. (Denna gubbe fick bli denna omgångens extra svår-googlade ledtråd.)
- Cuon alpinus kallas asiatisk vildhund på svenska, dhole på engelska. De har veterligen ingen koppling till de dholes som är gigantiska mask-liknande odjur i HP:s Mythos.
2010-04-04
Napoleonisk skepticism
Historic doubts relative to Napoleon Buonaparte.
Den titeln hade ett inlägg i debatten skrivet 1819 av Richard Whately (1787-1863). Han beskrev däri Napoleons liv och verk, och lade fram argument för att denne i själva verket aldrig existerat, utan var ett tankespöke och avancerad myt. (Vid denna tid var f.ö. Napoleon ännu i livet.)
Texten var allvarligt menad på så sätt att det var en satir av de som redan på denna tiden lade fram argument för att Jesus nog aldrig existerat. Närmare bestämt i en text rubricerad Historic doubts relative to Jesus of Nazareth. Jag har inte hittat denna text, men den är åtminstone inte (till skillnad från vad många sidor på nätet anger) skriven av filosofen David Hume. Däremot lär dennes kraftigt skeptiska filosofi ha varit en inspirationskälla, och Whately använder flitigt hans Essay on Miracles när han ifrågasätter Napoleon.
Hur lyckad satiren är torde ligga i betraktarens öga -- många engagerade kristna nämner den med gillande, själv tycker jag den är rätt svagsint. Napoleons levnad må vara osannolik, men den kommer inte i närheten av det som berättas om Jesus. Till att börja med.
En sista kommentar angående "Buonaparte": Enligt källan användes ofta den korsikanska stavningen av kritiker för att poängtera att Napoleon inte var mer fransk än så.
Historical doubts relative to Napoleon Buonaparte
Den titeln hade ett inlägg i debatten skrivet 1819 av Richard Whately (1787-1863). Han beskrev däri Napoleons liv och verk, och lade fram argument för att denne i själva verket aldrig existerat, utan var ett tankespöke och avancerad myt. (Vid denna tid var f.ö. Napoleon ännu i livet.)
Texten var allvarligt menad på så sätt att det var en satir av de som redan på denna tiden lade fram argument för att Jesus nog aldrig existerat. Närmare bestämt i en text rubricerad Historic doubts relative to Jesus of Nazareth. Jag har inte hittat denna text, men den är åtminstone inte (till skillnad från vad många sidor på nätet anger) skriven av filosofen David Hume. Däremot lär dennes kraftigt skeptiska filosofi ha varit en inspirationskälla, och Whately använder flitigt hans Essay on Miracles när han ifrågasätter Napoleon.
Hur lyckad satiren är torde ligga i betraktarens öga -- många engagerade kristna nämner den med gillande, själv tycker jag den är rätt svagsint. Napoleons levnad må vara osannolik, men den kommer inte i närheten av det som berättas om Jesus. Till att börja med.
En sista kommentar angående "Buonaparte": Enligt källan användes ofta den korsikanska stavningen av kritiker för att poängtera att Napoleon inte var mer fransk än så.
Historical doubts relative to Napoleon Buonaparte
2010-04-02
Tungt vatten 1937
Is 'Heavy Water' the Fountain of Youth?
Would heavy water prove an elixir of life, a deadly poison, or a neutral substance like ordinary water? Daring experimenters have swallowed small amounts of it without ill effects. But mice fed with relatively larger quantities of the mysterious liquid died, as did tadpoles and small fish placed in tanks of it. Why? Nobody knows for sure, as yet, but chemists have discovered one significant clew [sic; brittisk stavning]. Many chemical reactions, they have observed, take place more slowly in heavy water than in common water. Thus heavy water may "apply the brakes" to life processes, with more or less effect according to the amount consumed.
- Popular Science, juni 1937
Dr Kendalls undersökning var alltså inget skämt. Även citaten är korrekt återgivna. Blev ni lurade?
Dr. James E. Kendall, the British scientist who advanced the startling theory that "heavy water" might prolong life.
När deuterium, "tungt väte", och tungt vatten upptäcktes i början av 1930-talet så hade man till att börja med ingen aning om vad ämnet kunde användas till. Tungt vatten är svagt giftigt; man dör inte av en tesked eller ens en sejdel, men när sisådär en fjärdedel eller mer av vattnet i kroppen är tungt så börjar det bli problem. Det var alltså ingen större fara med försökskaniner som professor Hansen, som syns smutta på en klar.
Kendalls kur är hur som helst inte att rekommendera. Inte heller av ekonomiska skäl, då literpriset än idag uppgår till några tusen kronor.
2010-04-01
Nytt undermedel: tungt vatten
Vatten är som bekant en molekyl med en syreatom och två väteatomer. Väte i sin tur är en ensam proton + elektron. Om man förser väteatomerna i en vattenmolekyl med varsin extra neutron (deuterium, D istället för H) så får man tungt vatten. Detta har nästan samma egenskaper som vanligt "lätt" vatten, men bara nästan. Frys- och kokpunkter skiljer sig en aning, färg och smak likaså, det är lite tyngre (som is sjunker det i vanligt vatten, t.h. i bild) och så är det något dyrare, lite i klass med bättre mineralvatten. Detta har gjort att forskare undersökt ifall man kan ha det till något annat än som s.k. moderator i kärnkraftverk, vilket hittills varit dess huvudsakliga ändamål.
På universitetet i Edinburgh har dr James Kendall (som tidvis arbetat i Stockholm) studerat de medicinska effekterna av tungt vatten. Eftersom molekylerna är tyngre så reagerar de något långsammare i kemiska reaktioner, en skillnad som mångdubblas i biologiska system.
"En person som dricker tungt vatten lever hälften så fort som en person som dricker vanligt vatten", förklarar dr Kendall. "Detta skulle visserligen innebära nackdelar för män och kvinnor i aktiv ålder, men på ålderns höst skulle man kunna förlänga livet och njuta av sin pension desto längre."
Visserligen skulle denna "ned-klockning" av kroppen innebära att även mentala processer saktas ner, men som dr Kendall säger, "vem vill vara snabb när man är sextio?"
Wikipedia (eng.): Heavy water *
* Vetenskapsredaktionen på Wikipedia har i skrivande stund ännu inte infört dr Kendalls upptäckt eftersom det är pågående forskning.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)