Lördagsfråga 384

Vad vi tror 2015

Detta är obligatorisk läsning: VoF-undersökningen 2015

Föreningen Vetenskap och Folkbildning har genom åren regelbundet fått förfrågningar från såväl allmänheten som media angående hur vidskepliga och pseudovetenskapliga svenskarna är. Det har funnits viss forskning inom området, men det har saknats en omfattande undersökning rörande hur svenska folket förhåller sig till vetenskap, pseudovetenskap, konspirationsteorier, och det övernaturliga. Människors felaktiga föreställningar har såväl under historien som idag i flera fall fått katastrofala följder. För att nå fördjupad kunskap om hur svenskar idag förhåller sig till dessa frågor så gav VoF under försommaren 2015 Demoskop i uppdrag att genomföra en opinionsundersökning. Resultatet kan du ta del av i denna rapport.

Här kan man se vad folk tror på, inte tror på och inte har någon särskild uppfattning om. Givetvis finns frågeformulär, rådata med mera tillgängliga för den som verkligen är intresserad.

Vi tror på evolutionen (85 % av svaren redan i de tre "säkraste" kategorierna) och den globala uppvärmningen (90 %). Vi tror inte att Sture Bergwall är felaktigt frikänd (8 %), att månlandningarna är bluff (6 %), att vacciner är farligare än sjukdomarna man vaccinerar mot (7 %) eller att 9/11 regisserades av USA:s regering (5 %). Här är det riktigt bra att få på fötterna, eftersom en liten grupp kan kompensera med gapighet och ge intryck av att en villolära är större än den är.

Å andra sidan tror 55 % att GMO-grödor är farliga för naturen, 53 % att E-nummer är farliga för hälsan (idéns pappa Mats-Eric Nilsson förnekar ideligen att han säger sådant; måhända är det en sorts ordlös kommunikation mellan honom och hans fans), och 38 % tror på "elallergi". Vanföreställningar som förekommer är intressantare än sådana som inte förekommer, uppenbarligen är det viktigare att upplysa om GMO, tillsatser och ickejoniserande strålning än att bemöta varje konspirationstomte som dyker upp.

Det finns även en del luckor i den ovetenskapliga allmänbildningen. Hela 47% har ingen särskild åsikt om huruvida antroposofernas Waldorf-pedagogik är bättre anpassad efter barns utveckling än "vanlig pedagogik", och att 14 % tror på homeopati är mindre uppseväckande än att hela 35 % inte har någon uppfattning om geschäftet.

I den religiösa sektorn kan man se att 46 % inte alls tror på en gud, 64 % inte alls på många gudar. (I samma sektor har man placerat frågan om man tror på intelligent liv på andra planeter, det ska inte tolkas som att sådan tro på något sätt är jämförbar med religiös tro.)

Vad trender beträffar så jämför man med en undersökning från 2008 där en del av frågorna togs upp. Allmän tro på det paranormala har stigit en smula (från 33 till 37 %), men tron på liv efter döden sjunkit rejält (från 35 % till 24 %) vilket innebär att den mediala boom som vi är många som tycker oss ha sett borde vara en chimär. Änglar har varit en annan stark trend de senaste åren, trodde åtminstone jag, men även om det är hela 8 %, var tolfte svensk! som är säker på att de finns så har de vagt troende sjunkit (från 20 till 19 %).

En riktigt intressant bit jämför uppfattningar av olika slag med partisympatier. De partier som oftast uppmärksammas är Kristdemokraterna och Miljöpartiet, med Sverigedemokraterna som stark nykomling i villfarelsefältet. Här visar det sig att Kd och Sd inte bara är begivna på religiositet respektive [...] utan även leder bland klimatskeptikerna. Även när det gäller slagruta "leder" Sverigedemokraterna, därefter kommer S och M. Biodynamik och homeopati har, som förväntat, störst stöd inom Mp. Då är det desto mer oväntat att chemtrails har flest troende bland moderata väljare! Vad hände där?

Och så vidare ... Här finns massor att studera. Det märkligaste är nog ändå att studien, vad det verkar, är den första i sitt slag, åtminstone vad Sverige beträffar. Hur kan det vara möjligt.

Några pressröster:

• Folk litar på vetenskap efter partifärg, Karin Bojs, DN
• Visst har vi varit på månen, Clas Svahn, DN
• Änglar, healing och ufon - detta tror vi på, Anders Martinsson, GP

Obligatorisk läsning, som sagt.

Smyg-scientologer hos Skolforum

Foto: Jessica Schedvin

Skolforum är en årligt återkommande mässa med skolan i fokus. Där träffas tusentals lärare, politiker, tjänstemän, företagare och andra intressenter. Den arrangeras av fackförbunden Lärarförbundet och Lärarnas Riksförbund samt branschorganisationen Svenska läromedel, och hålls på Stockholmsmässan i Älvsjö. Årets upplaga pågick den 26-27 oktober och bland de många utställarna fanns faktiskt Scientologerna.

Ja, inte under eget namn såklart. Eftersom de flesta har någorlunda koll på att scientologerna är en tokig och farlig sekt så kallar man sig något annat. Och de scientologiska bulvanerna är många: Bara inom den drogförebyggande branschen känner jag till Narconon och Riksorganisationen för ett drogfritt Sverige med hemsidor som drogfritt.nu, droginformation.nu och isaynodrugs. Listan kan komma att utökas när som helst. Om detta har många skrivit. Jag har gjort det på Scientologernas droginformation, eller se Peter Roth om Scientologernas falskspel inom skolvärlden och missbruksvården, eller för den delen svenska Wikipedias artikel om Scientologi#Frontorganisationer.

Detta ska alla som arbetar med någon av scientologernas hjärtefrågor ha koll på. Då slipper man att ge scientologerna utrymme och legitimitet. Det gäller drogförbyggande verksamhet, psykiatri och psykofarmaka, liksom även skolor; rektorsexpeditioner och skolkontor över hela landet får då och då ta del av deras material.

Kände inte Skolforum till att droginformation.nu osv är scientologer? Jo, och därför lyfte de bort dem som föredragshållare (vilket samtidigt indikerar att någon först lät sig luras). Men de släppte in dem som utställare.

Angående droginformation.nu på Skolforum

Det har varit stort fokus i sociala medier den senaste tiden på droginformation.nu kring eventuella kopplingar till den omstridda scientologirörelsen samt huruvida de metoder de föreläser om fungerar eller ej. Vi ansåg att den debatten riskerade att skymma sikten för de viktiga sakfrågorna om hur skolvärlden ska hantera drogproblematiken, och valde därför att lyfta bort dem som föredragshållare.

Stockholmsmässan och Skolforum är en öppen mötesplats där alla är välkomna, oavsett vilka rörelser man tillhör eller vad man tror på. Vi välkomnar alla möjliga slags aktörer inom skolvärlden som utställare. Så länge de är lagliga, inte diskriminerar någon och betalar sina fakturor är de välkomna att ställa ut. Vi som arrangör är neutrala när det gäller våra utställare, vi står inte bakom deras verksamhet utan det är ett ansvar för varje utställare.

Vi tar inte ställning vare sig för eller emot scientologin som sådan, men konstaterar att det skulle ha blivit ett stort fokus på den frågan istället för det som vi ville lyfta fram i seminariet, nämligen drogfrågan. droginformation.nu deltog som utställare så den besökare som ville diskutera med dem var välkommen att göra det i deras monter.

- Skolforum på Facebook, 28 oktober 2015

Vad "eventuella kopplingar" beträffar kan det härmed intygas att droginformation.nu är scientologisk propaganda, huruvida allt scientologin ägnar sig åt är lagligt kan sannerligen diskuteras (frihetsberövande, trakasserier av meningsmotståndare m.m.), men en fråga som Skolforum inte tar upp är hur man ställer sig till förvillare som ljuger om vilka de är. Att inte ta ställning mot en virrig och farlig sekt kan te sig märkligt. Visst blir det lätt konstigt om arrangören börjar gallra utställare men samtidigt svarar man för sitt eget varumärke. Det minsta man kan begära är att folk som scientologerna medverkat under eget namn, det har de gjort på t.ex. bokmässan vilket kändes aningen bättre, på något sätt, än när de lurar sig in under falsk flagg.

Dogs of War

En god vän i Luxemburg grävde fram denna bild

Under andra världskriget försökte Sovjet att bekämpa stridsvagnar med hundar. Man spände fast en min-atrapp på hundens rygg och lade mat under en stridsvagn; på så sätt lärde sig hunden att förknippa stridsvagnar med mat. Sedan togs hunden ut till fronten, försågs med en fullt fungerande mina, och släpptes ut mot fiendens vagnar ... Och du kan inte tro vad som hände sen!

Vad hände sen?

När berättelsen berättas brukar det vara med en tacksam galg-humoristisk knorr. De varianter jag stött på är 1) hunden blev rädd för de vrålande fordonen, sprang tillbaka till sin kompis hundskötaren, varpå båda sprängdes i småbitar 2) hunden kände lukten av de bensindrivna tyska vagnarna, som ju var annorlunda än de dieseldrivna sovjetiska den var bekant med, blev konfys och/eller rädd, och sprang tillbaka till sin kompis osv.

Är det sant? Var Противотанковая собака, eller Panzerabwehrhund som de kallades av målen, ett fullkomligt fiasko?

Ett par snabba: Hundarna tränades inte bara mot tysta, stillastående stridsvagnar utan även mot sådana som var igång, rullade runt lite och sköt lösa skott. Vilket naturligtvis kan ha varit en välbehövlig anpassning efter minnet av misslyckade elever ... Liksom fallet torde ha varit med bränslena. (Det stämmer att de olika sidorna körde med olika bränslen.)

Hur gick det då sedan, när man fått till utbildningen?

Här är den militärhistoriska sakkunskapen inte säker. En rysk uppgift som luftats är att deras hundar skulle ha fimpat 300 eller rentav uppemot 400 stridsvagnar. Den har ifrågasatts, med rätta: Propagandafaktorn i sammanhanget är skyhög, helt oavsett hur gamla krigen är eller hur obskyra stridsmedlen.

Wikipedia (ry.): Противотанковая собака
Wikipedia (ty.): Panzerabwehrhund
Wikipedia (eng.): Anti-tank dog


Bonus: Begreppet "krigets hundar" förekommer i filmer, spel och allt vad det är. Undras hur många som använder det som har en aning om att det stammar från, eller åtminstone gjorts känt genom, ingen mindre än Shakespeare?

All ömkan skall af brottets vana qväfvas,
Och Cæsars vålnad, glupsk i hämdbegär, –
Med Ate vid sin sida, glödröd kommen
Ifrån tartaren – nalkas dessa länder
Och med en herrskarstämma ropa: "mord!"
Och släppa krigets galna hundar lösa,
Tills detta nidingsverk förpestat verlden
Med lik, som qvida efter jordafärd.

- William Shakespeare: Julius Caesar, akt 3, scen 1 (övers. Hagberg)

Harriet Klausner, recensent

Harriet Klausner är död. Om du (heller) inte kände till henne, så är du (också) illa påläst på Amazon-recensioner.

För det var det hon gjorde: Recenserade böcker. Många böcker. Hela 31014 recensioner blev det faktiskt till slut, och det bara på Amazon (hon lär ha verkat på några andra ställen också).

När tidningen Time 2006 utnämnde "Dig" till Person of the Year, det vill säga "the individual content creator on the web", så intervjuade de femton utvalda "content creators". En av dem var Klausner, vars övermänskliga lästakt beskrivs som följer:

In elementary school, her teacher was shocked when Klausner handed in a 3 1⁄2-hour reading-comprehension test in less than an hour. Now she goes through four to six books a day. "It's incomprehensible to me that most people read only one book a week," she says. "I don't understand how anyone can read that slow."

- Lev Grossman, Harriet Klausner, Time, 16 december 2006

Med ålderns rätt tacklade hon av mot slutet. Bloggen med det ironiska namnet The Harriet Klausner Appreciation Society (den finns!) rapporterar att hon snittade på mindre än två böcker om dagen i juli, jämfört med över sju om dagen några år tidigare. Men uppenbarligen gillade hon det hela, för av alla tiotusentals böcker verkar ingen ha fått sämre betyg än 4 av 5.

Å andra sidan ... Läser någon frivilligt tvåtusen böcker om året? Och har själsförmögenheterna i tillräckligt behåll för att skriva läsvärda, eller ens läsliga, omdömen om dem efteråt?

Eller så här: Tror någon på allvar att någon läser tvåtusen böcker om året? Jag vet inte vad världsrekordet är, men en sak är jag säker på, och det är att Harriet Klausner inte var i närheten.

I princip alla recensioner är av böcker från mindre förlag och man misstänker att hon fick förhandsexemplar mot att ge dem höga betyg. Innan Amazon ändrade sitt system för hur användare rankas toppade hon listan, vilket skulle vara förlagens motiv. [...] Hennes texter var ofta missvisande eller identiska med förlagets information. De böcker som beställts hem av skeptiker [eftersom hon sålde dem] var till synes oöppnade och hade pressmaterialet kvar mellan pärmarna.

- Ossi Carp, Världens mesta kritiker död, DN 26 oktober 2015

Lördagsfråga 383: Fåglar

1. Danny Aiello i den ohyggliga kalkon som av någon mystisk anledning inte förstörde Bruce Willis karriär: Hudson Hawk (1991).
2. T.v. Caroline Aigle, den första kvinnliga stridspiloten i Frankrikes flygvapen. Dog i cancer 2007. Efternamnet betyder örn.
3. Inte vilken långbent Fieseler Fi 156 Storch som helst utan den i vilken Mussolini 1943 togs från fångenskapen.
4. Ur videon till Rock me Amadeus (1985) med österrikaren Falco. Som förresten dog i en trafikolycka 1998, såg jag när jag grävde fram denna lördagsfråga.

Fågelfängare Christian fixade flinkt fyra (fem?) fåglar.

Minnie Pearl om Kennedy/Lincoln

Listan över påstått märkliga paralleller mellan morden på Lincoln och Kennedy (länk till Faktoid-post från 2007) är en modern klassiker. Vad jag inte visste förrän nyligen var att den började som en låt.

Skivan släpptes 1965, därefter 1966 på en betydligt större etikett. Den nådde som bäst plats 39 på Billboard-listan. Texten framförs av countryartisten Buddy Starcher. Textförfattaren anges, åtminstone på skivomslaget här, vara en viss Minnie Pearl.

Jag vet inte hur man tänker sig den som, på allvar eller på skoj, skriver en text som Kennedy/Lincoln-listan. Men jag hade inte förväntat mig en kvinnlig ståuppare som hade sydstatsdialekt, frasen "Howdy!" och en hatt med prislappen kvar som sina schticks.

Pearl's comedy was gentle satire of rural Southern culture, often called "hillbilly" culture. Pearl always dressed in styleless "down home" dresses and wore a hat with a price tag hanging from it, displaying the price of $1.98.

- Wikipedia: Minnie Pearl

Minnie Pearl hette egentligen Sarah Cannon. Hon var en av stjärnorna på sin tid, långt mer känd än Buddy Starcher. Jag har inte hittat minsta smul information om hur det gick till när hon satte ihop listan. Om det alls inträffade..?

Lördagsfråga 383

Stormens öga

Bild från Hurricane Patricia Threatens Major Mexico Resort Cities etc.,  weather.com 22 oktober 2015

Uttrycket används sällan bokstavligt, desto oftare bildligt. Och då blir det ibland fel. För stormens centrum är inte dess blåsigaste del, som man skulle kunna tro, utan tvärtom. I stormens öga är det lugnt ... Åtminstone för tillfället. Snart kommer det att blåsa upp igen, plötsligt och från motsatt håll jämfört med innan man hamnade i ögat, vilket medför särskilda problem.

Hos Mythbusters

The pioneering reality series, one of cable’s longest-running shows, will stage its final gonzo experiment during next year’s 14th season after 248 episodes and 2,950 experiments.

- Mythbusters to end with final season, Entertainment Weekly, 21 oktober 2015

Programmet med de mytjägande farbröderna lägger ner. De började 2003, bara några månader innan undertecknad hittade faktoiderna. Den säsong som spelas in nu blir den sista. (EW:s rubrik kan förefalla tautologisk men det vanliga förfarandet för serier är att de inte får någon ordentlig avrundning utan bara läggs ner; de medverkande får reda på att de inte behöver inställa sig för inspelning.)

Med anledning av detta blir det en repris på den artikel jag skrev för tidningen Vetenskap & Historia. Jag besökte San Francisco 2010 då programmet fortfarande hade med två lag ("build team" fick sluta 2014), och resultatet gavs ut i nr 1/2011 av tidningen. Jag lade ut den i bloggposterna Hos Mythbusters del 1, del 2 och del 3, samt relaterat material i Mythbusters, SF - del 1 och del 2,

---

Berättelsen om världens för närvarande mest kända mytjägare börjar när den australiensiske producenten Peter Rees 2002 sålde in programidén till Discovery Channel: att försöka återskapa de centrala elementen i "fysiska” vandringssägner, och se om de var troliga eller ens möjliga. Han anlitade Jamie Hyneman, specialist på specialeffekter, som i sin tur anlitade kollegan Adam Savage för att dela värdskapet. Resten är tv-historia. Mythbusters har i skrivande stund gått i åtta år, och i 170 program har man testat över 700 myter av olika slag. De har en välkänd förkärlek åt det spektakulära och i synnerhet explosiva hållet, så har man till exempel förstört över hundra fordon. Programmet har blivit en institution och ett begrepp, även tack vare internet och Youtube.

Idag är Mythbusters i princip två produktioner som är relativt fristående från varandra, såväl geografiskt – även om avståndet bara är ett par kilometer – som arbetsmässigt. Jamie och Adam håller till i den äldre och större lokalen M5 (som samtidigt är namnet på Jamies gamla firma för specialeffekter), medan Tory, Kari och Grant huserar i M7. Kodnamnen är lika intetsägande som lokalernas yttre, och lika fantasilösa som dess omgivningar. Vi åker ut till ett typiskt industriområde – hektar med verkstäder, skrotfirmor, allehanda mer eller mindre anonyma verksamheter – som hade kunnat ligga ungefär var som helst i världen, men råkar befinna sig i södra San Francisco.

Väl innanför dörrarna förändras intrycket helt. Det är här Mythbusters skapas, om inte precis allt så bra nära, och det syns. Här finns resurser för att planera, konstruera och utföra alla experimenten, inklusive bunker-containern för explosiva försök. (De mest allmänfarliga eller på andra sätt krävande filmas på andra platser, som ett nedlagt militärområde i trakten eller ute i öknen.) Lokalerna domineras av verkstäderna, som utöver maskiner och verktyg är nedlusade med minnen från tidigare försök.

Här finns en hamsterboll för människor, en robothund (som levande hajar tuggat på) och en robothaj (som tuggat på en levande människa), akterspegeln från Mythtanic och tratten med vilken den fylldes med pingpong-bollar. Där är regnkappe-flotten som man tog sig från stadens berömda Alcatraz med, där är likkistan som Jamie tillbringade en spännande halvtimme i under jord, och där är båten som är gjord av silvertejp. Här finns miljoner, bokstavligt talat, ytterst blandade prylar som kanske kan komma till användning igen, och som fyller hyllorna från golvet till taket åtta meter upp: dockhuvuden, luftgevär, plastsnö, löständer, ”big smiles”, juldekorationer, leksaksdjur, en jetpack, en eldkastare ... Det hela liknar närmast Pettsons verkstad.

En av de främsta attraktionerna är Buster, testdockan som blivit sprängd, dränkt, skjuten, bränd och brutalt kringkastad i omgångar, och som nu är inne på sin tredje generation – Kari intygar att han är den av karlarna som är lättast att ha att göra med. På M5 finns även kuriosa från Jamies produktioner inom spelfilm (som Top Gun, Matrix och 1990-talets Star Wars) och reklam. Numer har han slutat med sådant för att enbart rikta in sig på mytjakt:

 - Mythbusters är bättre på flera sätt. Det ger inte lika mycket pengar som reklamen, men fullt tillräckligt, och är dessutom mycket intressantare och roligare att ägna sig åt.

Det är heller inte fullt lika stressigt, fast det säger mer om tempot i reklambranschen än något annat; med 20 program om året har man mycket få luckor i schemat.

Om det kostar något? Några hårda siffror nämns inte – det görs sällan – men man poängterar flera gånger att det hela är billigare men besvärligare än man kan tro. Det mesta som syns i rutan är tillverkat på plats, återanvänt eller begagnat. Till ett försök som vi fick se i ett tidigt stadium ska man försöka få tag på sju stadsjeepar för $500 styck.

 - Det bästa är själva processen, berättar Kari, när vi läser på, utformar experimenten, och genomför dem.

För den största delen av det faktiska jobbet utförs verkligen av de vi ser i rutan. Personalen utgörs av dem, samt några på kontoren och bakom kamerorna; fler är de inte. Det är främst dessa fem som planerar, beräknar och utformar, för att sedan såga, skruva, svetsa, slipa och svettas över konstruktionerna. Och inte sällan avslutar med att spränga dem i bitar.

 - Vi gör en del överslagsberäkningar för att få en uppfattning om vad som kan komma att hända, vad som är rimligt, som krävs av utrustningen, och så vidare, säger Grant. Men i programmet ägnar vi oss naturligtvis mer åt att visa upp resultaten än att redogöra för processen i detalj.

Programmet började som nästan ren underhållning utan djupare anspråk, med fokus på saker som exploderar, kraschar, faller i vattnet, och så vidare. De inblandade kommer också främst från filmindustrin, med mångfasetterade kunskaper inom pyroteknik, elektronik, maskiner, modellbyggen, med mera. Bortsett från Grants ingenjörsgrad (och Jamies högskoleexamen i ryska) har de dock inga akademiska meriter: ”smarta amatörer” som en av dem formulerar det.

Idag är Mythbusters Discoverys flaggskepp, i flera bemärkelser: det är kanalens mest kända och uppskattade program, och även det som idag är bäst på att kombinera vetenskap och underhållning. Icke desto mindre har det vetenskapliga, pedagogiska och undervisande tillkommit efterhand och, vilket fortfarande märks tydligt, ständigt med ett öga på showens ratings – hur mycket fakta orkar tittarna med?

 - Som det är nu har vi ett förhållande 50-50 mellan vetenskap och underhållning, berättar Jamie. Vi skulle gärna se mer vetenskap, men det vi får höra är att vi förlorar tittare när vi försöker gå lite djupare. Ytterst är det en förhandlingsfråga mellan vi som gör programmet och de som köper in det.

Andra tillfrågade ger lite andra svar, som att de ägnar sig åt vetenskap utan att tala om det eller att de egentligen inte håller på med vetenskap. Som tittare får man hoppas att detta program får lov att hålla stilen någorlunda, och inte övergå till att bli ännu en dokusåpa.

Förhandlingarna inleds redan på planeringsstadiet. För att ens börja arbeta med en myt måste man först komma överens om att den kan göra sig i tv.

 - Det måste finnas tillräckligt med såväl vetenskap som berättelse, förklarar Tory: "enough science and story".

En historia att berätta får man visserligen inte sällan på köpet, då många försök först misslyckas, för att efter justerande och trixande lyckas.

Vissa ämnen undviks rutinmässigt. Mythbustarna är inte mycket för vad de kallar oogie boogie: flygande tefat, Loch Ness-monstret, Bigfoot, spöken och så vidare. I de fallen är det inte svårt att hålla med – det går inte att bevisa att något som inte finns, inte finns – men det är också tydligt att de inte är så mycket för att gå i clinch med bluffmakare, mytomaner och geschäft. Det närmaste de kommit sådant är den gången de provade inköpta apparater med vilka man skulle kunna utöva tankekontroll, med förväntat negativt resultat. Konspirationsteorier har de, utöver ett experiment med månflaggan (mer om detta nedan), inte ägnat någon särskild uppmärksamhet.

 - Det är hopplöst att försöka övertyga de övertygade, sammanfattar Adam. De knäppaste idéerna är inte så intressanta som de låter.

 - Tvärtom kan ofta idéer som låter tråkigare vara intressantare att utföra, svarar Jamie. Som när vi försökte få modellplanet att lyfta från rullbandet, det var mängder med piloter och andra som sade att det var omöjligt. Det var inte alls omöjligt, det var hur enkelt som helst. Men ändå tror folk inte på oss!

Jamie kallar det som exempelvis Penn & Teller ägnar sig åt i programmet Bullshit! – kvacksalveri, vidskepelse och liknande – för samhällsmyter, social stuff. Mythbusters är inriktat på fysiska myter, åtminstone sådana som går att återge i tv på ett såväl vettigt som familjevänligt sätt.

Andra myter som de inte gärna ägnar sig åt är de som sammanfattas som känsliga, touchy. Som historien om den exploderande lavalampan, där en glasskärva skulle ha genomborrat hjärtat på en person. Efter att ha genomfört experimentet och konstaterat att det var möjligt kontaktades man av de anhöriga till en person som verkligen dött på det sättet. Även om det inte ledde till några särskilda efterräkningar – ingen stämdes, men programmet kommer inte att gå i repris – så är det inget man vill upprepa. Mythbusters är framför allt familjeunderhållning. Inte heller kommer påståenden om 9/11 eller förintelsen att testas i programmet i dess nuvarande form.

Kan man få upp en sjunken båt genom att fylla den med pingpongbollar?

En båt införskaffades, döptes till Mythtanic och sänktes invid kaj. Därefter tog dykare ner en tjock slang genom vilken pingpongbollar trycktes ner, in i båten. Så småningom lyckades försöket, och Mythtanic steg till ytan.

Kan man tillverka en ballong i bly?

Jamies lyfter fram sitt favoritexempel på hur processen kan vara intressantare än själva resultatet: Man lyckades, efter långt om länge, att få fram mycket tunna blyskikt med vilka man tillverkade en ballong som verkligen flög. Det var något som ingen gjort förut, och arbetet med att komma dit var extremt intressant och mångfasetterat.

Kan man sugas ut genom flygplanstoaletten om man sitter på den när man spolar?

Kari Byron arbetade som assistent åt Jamie när hon fick göra sin första insats som Mythbuster. Enkelt uttryckt scannades hennes rumpa in i en dator, profilen förstorades för att motsvara en betydligt fylligare person, och den resulterande bakdelen göts i silikon. Resultat: Myten sprack, under förutsättning att man sitter på ringen, då luft kan passera mellan denna och själva toaletten.

Flaggan på månen

På filmer från månen kan man tydligt se hur den amerikanska flaggan vajar, i vinden – men det finns ju ingen luft på månen? Ett uppenbart tecken på att det hela var en bluff! Eller? Bygg-teamet placerade en flagga i en vakuumkammare som tömdes på luft. När man rörde på flaggan, på samma sätt som astronauterna gjorde när de satte ner den i marken, så började tyget röra sig fram och tillbaka. Eftersom det inte fanns något luftmotstånd fortsatte denna pendlande rörelse mycket längre än vi jordbor är vana vid.

En tjur i en porslinsaffär

Det svenska uttrycket har en elefant, på engelska talar man om ”a bull in a china shop”. Men vad händer egentligen om man släpper in en tjur i en porslinsaffär? En inhägnad inreddes med hyllor som fylldes med porslin, varefter man släppte in en tjur. Denne började lunka omkring utan att slå ner så mycket som en tekopp. När man fyllde på med ytterligare tjurar började dessa inte härja à la Ferdinand, utan gick snällt runt efter varandra. Detta är ett av de resultat som förvånat Mythbusters mest.

Elefanter är rädda för möss

Ett annat förvånande resultat: Ställd inför en vit mus reagerade elefanten tydligt och klev ur vägen. Detta är även ett exempel på hur de efter ett experiment fått respons från tittarna i form av konkreta tips. Kanske det var den helvita musens ovanliga uppenbarelse som gjorde att elefanten hajade till? Kanske var den inte så mycket rädd för musen som rädd för att trampa ihjäl den?

Hur länge kan man hänga från ett tak?
Många experiment är farliga eller livsfarliga. Ett av helt få som inneburit en faktisk kroppsskada var när Tory hängde från kanten av ett tak, eller rättare när han föll ner och slog i benet. Hittills har inga värre missöden än så inträffat. (Han har hittills fått avslag på sin förfrågan att åka utför Niagarafallet i en tunna.)

Ett flygplan kan inte starta från en rullande band

Ett modellplan placeras på ett band som rullar bakåt med samma hastighet som planet. Kommer det att kunna lyfta? Jamie väljer detta experiment som exempel på respons från klentrogna tittare. Till att börja med får ett plan inte sin hastighet genom att driva på hjulen, utan från propellern; om underlaget rör sig åt ena eller andra hållet spelar ingen roll. Men många personer, även piloter, tar varken till sig den fysikaliska förklaringen eller det faktum att modellplanet lyfte nästan lika fort från en rullande bana som från en stillastående. I sådana fall räcker det inte heller att upprepa experimenten, då folk som verkligen inte vill tro på resultatet insisterar på att något måste vara fel.

Den svarta draken i Utah

Foto från Lynn Sessions blogg

Stories of giant man-eating birds are common among many other Indian tribes of the American Southwest. In Utah's Black Dragon Canyon there is a beautiful pictograph of a pterosaur. These were called "thunderbirds."

- Confusion: The Great Dispersion, bible.org

Bilderna i kanjonen upptäcktes på 1920-talet. En viss John Simonson upptäckte 1947 "flygödlan" ovan. Den har sedan dess blivit en klassiker i kreationistiska kretsar, en fin illustration (bokstavligt talat) av sägner om åskfåglar.

Något som många nog missat, såväl troende (bokstavligt talat) som andra, är att bilden ovan inte är originalet. Det är Simonsons "förbättring". Han gick lös på den gamla (1000-2000 år) bilden med krita. Förr i tiden var förfarandet inte ovanligt. Idag är det, tack och lov, olagligt, av flera skäl.

Men en förbättring kan också ses som en tolkning. Hur mycket av det vi ser är Simonsons verk, hur mycket fanns där från början?

Jean-Loïc Le Quellec, Paul Bahn och Marvin Rowe tog sig en ordentlig titt på klippan. De fotograferade och analyserade den med tekniker som gjorde det möjligt att skilja på de olika pigmenten, de som fanns där från början och de som kom till på 1940-talet. Och de fann att "draken" ursprungligen sett ut så här:

- Photos: 'Winged Monster' Rock Art in Black Dragon Canyon, Laura Geggel, LiveScience 18 augusti 2015

Originalkällan är artikeln "The Death of a Pterodactyl" av Le Quellec, Bahn och Rowe, tidskriften Antiquity, nr 346 augusti 2015. Om man nu skulle ha den inom räckhåll.

Kain brukade jorden

Doré, såklart: Abels död.

"Abel var herde och Kain brukade jorden." (1 Mos 4:2).

Jag vet inte hur, om alls, man brukar föreställa sig Kain. Men jag har hört att det finns de som tänker sig den fridsamme Abel som bonde, Kain med herdens mer strapatsrika liv. Men det var alltså tvärtom.

Efter historiens första mord uttryckte gärningsmannen oro över att ha blivit fredlös: "Vem som helst som möter mig kan döda mig." Då fick han ett skyddstecken, "för att han inte skulle bli dräpt av vem som helst som mötte honom". Hur detta märke ska ha sett ut skrivs inte, inte heller var det satt, och hur hebreiskan ska utläsas är, som så ofta, en öppen fråga. Men det kainsmärke, som i språket används som någonting rent negativt (tecken på att någon är en skurk), var ursprungligen ett skydd.

En annan fråga är hur många "vem som helst" Kain hade anledning att bekymra sig för, i en värld som utgjordes av den närmaste släkten och inga andra. Eller varifrån han efter händelsen med Abel tog sig en hustru. Eller om det faktum att han öster om Eden (därifrån kommer det uttrycket) byggde en hel stad åt sin son hade att göra med att jordbruket var stängt för honom sedan jorden besudlats med offrets blod: "Om du odlar marken skall den inte längre ge dig sin gröda."

Lördagsfråga 382: Våroffensiven

1. Mont Saint-Michel.
2. Skulptur till minne av Catalpa, ett fartyg på vilket några irländska aktivister flydde från fångkolonin Australien med. Ett fartyg som var dem i hälarna och så när hade satt fast rymlingarna hette Georgette.
3. Marskalk Blücher på slagfältet. Bakom honom skymtar Gneisenau. Båda är idag mest kända som fartyg: kryssaren Blücher och slagskeppet Gneisenau.
4. Freden i Tauroggen 1812, där preussarnas general Yorck slöt fred med ryssarna. Detta hade han inte lov att göra på något sätt vilket därmed väckte förklarlig uppmärksamhet. Frågan om vad man skulle ta sig för löstes några veckor senare, då Preussen officiellt förklarade krig mot Frankrike.

Mikael, Georgette, Blücher-Yorck och Gneisenau (de sista i en lite omvänd ordning) ger de fyra första operationerna av våroffensiven 1918, den som skulle få slut på kriget — vilket den också lyckades med, om än inte på det sätt som tyskarna tänkte.

Max Boot: The Savage Wars of Peace

... Nyheterna om massakern blev förstasides-stoff i USA. När de läste om de fruktansvärda detaljerna så måste mången medborgare ha frågat sig vad deras söner gjorde på andra sidan jorden, kämpande och döende i ett krig som officiellt förklarats avslutat mer än en gång. Det underutvecklade landet i sydostasien visade sig vara en hårdare nöt än någon anat, och kriget blev ett bryskt uppvaknande för många ...

Reaktionerna efter Vietnam 1968? Skulle man kunna tro. Jag tog upp det fina citatet i en gammal bloggpost (USA:s krig) men ser att jag inte tagit med recensionen av helheten. Den kom ut 2002, det är ett tag sedan, men dels är de historiska beskrivningarna tidlösa, dels verkar USA:s krigsinsatser på något sätt alltid vara aktuella, även bilderna av dem genom åren. Så här kommer recensionen.

Citatet ovan gäller för övrigt Filippinerna 1899.

Att USA varit inblandat i såpass många såpass trassliga (såväl politiskt som militärt) stridigheter, långt hemifrån, och det flera generationer före Vietnam, kom som en överraskning för åtminstone mig. Sådan information är bara ett skäl till många borde läsa Max Boots The Savage Wars of Peace: Small Wars and the Rise of American Power. Ett annat att den ofta är spännande och medryckande, aldrig tråkig; ännu ett att författaren är en lysande skribent, vad beträffar såväl kunskaper och formuleringskonst som engagemang och (särskilt svårt med tanke på det bistra ämnet) perfekt avvägd humor.

För det är nog helt få som känner till omfattningen av USA:s ”small wars”. (Begreppet är förresten inte så eufemistiskt som det låter, ca 1900 var det en vedertagen term, och den används ju än idag i sin spanska form guerilla.) Den allmänna bilden av USA:s krigsinsatser är väl första och andra världskriget, Korea och Vietnam, och så senare tiders insatser i Irak, Afghanistan, Irak igen, Grenada... Samt inbördeskriget, såklart. I själva verket gjordes under perioden 1800-1934 ca 180 landings abroad. Bara en sån sak, att landets flotta ursprungligen skapades för att sättas in i ett ”litet, ej formellt förklarat krig halvvägs runt jorden”? (Barbaresk-kriget 1801-1805) Många av USA:s befälhavare under andra världskriget hade erfarenheter från Kina, Filippinerna, Nicaragua, Haiti, Dominikanska Republiken ... Bilden av ett strikt isolationistiskt USA, som kräver en Lusitania eller ett Pearl Harbor för att ta till vapen, är en halvsanning som här avlivas å det grundligaste.

Boot hör till de författare som gärna skaffar sig åsikter om personerna han beskriver, negativa eller positiva, och gör just inga särskilda försök att dölja dessa sina affektioner. Han tvekar heller inte att dela ut tjuvnyp, främst åt politiker (beskrivs ofta såsom levandes i en egen värld, med bara ett fåtal beröringspunkter med den verkliga) och handelsmän (som inte tvekar att sälja amerikanska vapen av bästa sort till landets fiender), men även hans älskade krigare får en släng av sleven när de verkligen förtjänar det. Han hyser också en tydlig beundran för tappra fiender, i synnerhet Pancho Villa. Boot må vara djupt konservativ (mer om detta nedan), men den politiska agenda jag misstänkte utifrån baksidestexterna går svårligen ihop med analyser som det faktum, att landets existens är sprunget ur några koloniers rättmätiga krav på självbestämmande, innebär att begreppet ”imperialism” får kallas något annat när USA ägnar sig åt det. Eller att mindre smickrande episoder (plundrandet under Boxar-upproret, den hårdhänta behandlingen av civilbefolkningen på Filippinerna, med flera) just inte var någon god reklam för den civilisation man representerade.

Boot driver några militära/politiska teser. Recensioner på nätet har vanligtvis koncentrerat sig på dessa. (Snarare än förf:s bakgrund inom Christian Science vilket jag finner mest problematiskt.) En av dem är att Vietnam-kriget borde ha utkämpats som ett ”small war”, där ett prioriterat mål är att minska gerillans makt genom att vinna lokalbefolkningens förtroende. Fiaskot med de storskaliga insatserna har blivit ett hjärnspöke för USA:s militär, som ändå misslyckas (menar Boot) med att dra rätt slutsatser. Istället har vi fått Powell-doktrinen (som i korthet går ut på att USA endast skall inleda krig när ”vital national security interests” är hotade, då ett konkret och rimligt mål finns, det hela stöds av befolkningen m.m.; och då skall man gå in med största möjliga styrka för att få slut på det hela så snabbt som möjligt), stick i stäv mot alla erfarenheter USA kunnat dra under 200 år av small wars. (Det kan noteras att boken kom ut före det senaste Irak-kriget.) Beskrivningarna av dessa utgör också bokens absoluta merpart (13 kapitel av 16).

Är då bokens huvudsyfte politiskt med en historisk bakgrund, eller historiskt med en politisk slutkläm? – Den kan naturligtvis vara båda delarna, men det som recenseras här är den historiska delen. Och den är, som sagt, utomordentlig.

Lördagsfråga 382

Nemesis, domedagsstjärnan

En röd dvärg: Proxima Centauri, som 4,2 ljusår bort är den kända stjärna som är närmast solen. Det är ungefär tre gånger så långt bort som den hypotetiska Nemesis kanske ligger, om den nu finns.

Livet på jorden har överlevt ett antal "massutdöenden". Dinosauriernas är det överlägset mest kända, men det är inte det enda eller ens det största.

1984 lade paleontologerna David Raup och Jack Sepkoski fram en fascinerande upptäckt, eller vad det nu är: Massutdöendena, större som mindre, har inträffat med ca 26 miljoner års mellanrum. Om det inte är ett sammanträffande eller avancerat mätfel, vad kan det bero på? Det finns ingen känd "jordisk" mekanism som verkar rimlig, som vulkanism, klimatvariationer, kontinentaldrift eller så. (Därmed inte sagt att sådant inte spelar någon roll i ett eller annat massutdöende.) Hur skulle en utomjordisk kraft, som med jämna mellanrum ödelägger jorden, kunna se ut?

Det dröjde inte länge innan ett förslag lades fram från flera olika håll. Vi tänker oss en himlakropp i solsystemet som ligger så långt bort från solen att den har en omloppsbana på 26 miljoner år. Just så ofta skulle den närma sig Oorts moln, den mycket stora svärm av väldigt många kometer och liknande som ligger på betryggande avstånd från solen (mycket längre bort än det lite mer omtalade Kuiperbältet, som Pluto m.fl. ingår i). Himlakroppens gravitation skulle påverka en och annan komet i molnet, eller kanske riktigt många, och få dem att förr eller senare störta in mot solsystemets inre delar. Och där ligger vår planet ...

Förklaringen ligger onekligen åt det fantastiska hållet. Men det var svårt att hitta något direkt fel på den.

Om Nemesis finns så bör det vara en rejäl kluns, snarare en diskret stjärna i klasserna brun eller röd dvärg än en planet. Sådana är betydligt svårare att hitta än ljusstarka stjärnor (Barnards stjärna är en röd dvärg, som trots att den bara ligger 6 ljusår bort upptäcktes först 1916), men alls inte omöjligt. Och teknikutvecklingen de senaste åren har sannerligen varit hisnande.

Här hade det varit passande med ett facit. Men något sådant har vi ännu inte. Vad vi har är ett letande som ännu inte gett något resultat.

Using newer and more powerful infrared telescope technology, able to detect brown dwarfs as cool as 150 kelvins out to a distance of 10 light-years from the Sun, results from the Wide-field Infrared Survey Explorer (WISE survey) have not detected Nemesis. In 2011, David Morrison, a senior scientist at NASA known for his work in risk assessment of near Earth objects, has written that there is no confidence in the existence of an object like Nemesis, since it should have been detected in infrared sky surveys.

- Wikipedia: Nemesis (hypothetical star)

Jag misstänker att framtidens forskare kommer att se tillbaka på episoden med ett visst löje, men jag är inte säker på vari det lustiga består: att några av oss föll för några skumma indikationer om periodiciteten och fantiserade ihop en otrolig historia om en imaginär systerstjärna ute i rymden, eller att de flesta forskare inte tog oss på allvar och att man följaktligen aldrig har hittat den där systerstjärnan som skulle ha förändrat hela vår uppfattning om solsystemet.

- Walter Alvarez, Dinosaurierna och dödens krater (Norstedts 1999), sid 121

Här är jag benägen att inte hålla med. Så länge en idé vilar på fast grund är den värd att tas på allvar.

Streiff

Det här är Streiff. Det är en oldenburgare som ingen mindre än Gustav II Adolf red på det sista han gjorde. Den lär vara en av världens äldsta uppstoppade hästar, enligt tyska Wikipedia; hur nu medtävlarna ser ut i den branschen.

Eller vilken relation den har till dagens oldenburgare: "få raser har förändrats fram och tillbaka som oldenburgaren" (Wikipedia: Oldenburgare). Stundtals har oldenburgaren varit en stadig vagndragare, stundtals en vigare ridhäst; med tanke på Streiffs majestätiska tjänst, och även det synnerligen goda pris han fick, känns det säkert att gissa på det senare. (För övrigt är bra många husdjursraser variabler snarare än konstanter, de är ju inte av naturen givna utan föremål för människors nycker och smak.)

Inte går det att mäta direkt heller. När man stoppade upp hästen, som avled året efter konungen, och monterade skinnet på en träställning, så fann man att det nya "skelettet" var aningen för litet.

Carl Wahlbom återgav 1855 dramatiken vid Lützen. Realism och källkritik stod vid den tiden en god bit efter drama och schwung.

Just detta ögonblick har, givetvis, blivit föremål för mycket uppmärksamhet. Därav följer, enligt ännu en faktoid lag som väntar på att formuleras, att det blivit föremål för myter och missuppfattningar. Jag har inte stött på den Streiff-relaterade myten själv men signaturen Kapten_Gars på Skalman hävdar det, och med det förpliktigande användarnamnet bör han ha koll.

Stackars Streiff har också blivit omgiven av en rad myter och helt utan grund fått skulden för konungens död i vissa framställningar. I själva verket så är han helt utan skuld. Händelsförloppet vid GA död är något förenklat som följer.

[Lång detaljerad beskrivning]

Streiff har alltså ingen skuld i konungens död då det dödande skottet faller innan man tappar kontrollen över den skadade hästen och innan Gustav Adolf faller ur sadeln.

- Ur tråden Gustaf Adolf, den stores, död vid Lützen ett misstag?, forumet Skalman, 18 juni 2013

Livrustkammaren: Streiff
Wikipedia (sv.): Streiff
Wikipedia (ty.): Streiff (Pferd) — ett exempel på hur en utländsk Wikipedia kan erbjuda en bra bit mer information än den svenska, även

New Age marketing in Sweden

Skellefteå Kraft is a municipality-owned power company in Sweden, established in 1908. It operates in Sweden and Finland. The company owns a number of hydroelectric power stations and a stake in the Forsmark Nuclear Power Plant. Their revenue for 2014 was $560 million (USD), making them the fourth largest power company in Sweden.

That's not your average peddler of woo ...

But this is their latest advertising campaign: "Get different energy advice."

Our latest experts know everything about different energies at home. They advice in Feng shui, crystal energy and how you can clean your home from bad energies. All to provide you with better energies in the place where you eat, sleep and socialize. 

Here you can book 30 minutes of advice via online video with one of our experts, or upload a plan design or picture of your home to get help with everything from furnishing to exorcism 

[Chaos magician, Crystal therapeut, Feng shui expert]

- Skellefteå Kraft, October 2015

The three "experts" aren't actors. They are real people with enough faith in their services to provide them at a fee. The Chaos guy gives courses in exorcism, elementar magic and soul trips "through dimensions and other worlds, reality, space" at $700/subject. The Crystal lady offer various healing therapies, shamanic healing and a pyra... an MLM scheme on nutritious junk; a course on eg pendulum healing ("esoteric old knowledge on how to clean, heal and balance energies beyond time and space with a pendulum") is two days for $220. The Feng Shui lady does feng shui analysis and recommendations at $100-150/hour. These people are given first class PR by a major company.

After a day or two of criticism, ridicule and lost customers, the company adjusted the campaign. Chaos and crystals were thrown out, but feng shui remained. "Feng shui is more established," as Christoffer Svanberg, head of marketing, told the news.

Links in Swedish:
Efter kritiken: Kaosmagiker stoppas [After criticism: Chaos magician stopped], Swedish Television News Västerbotten, October 13 2015
Efter kritiken: Skellefteå Kraft backar - avslutar samarbete med kaosmagiker och kristallterapeut [After criticism: Skellefteå Kraft backs down - ends cooperation with chaos magician and crystal therapeut], Norran, October 13, 2015

TV-pejling

... Skärpt tv-avgiftskontroll med tv-pejling, just nu i: Borlänge, Haninge, Ljusdal ...

- Ur en alldeles äkta "reklamfilm" för tv-pejling (1990)

Är tv-pejling en myt? Det hade varit nog så tacksamt, eller vad man ska säga, för alla som haft myndigheten tassande utanför dörren, och i vilket fall fått se otaliga mer eller mindre taffliga försök till lustifikationer på temat avgiftskontroll (googla "snigel på ögat" får ni göra själva, jag gör det inte).

Här känns det tryggt att gå till en institution som Tekniska museet. De beskriver det hela som följer:

När TV-program skall sändas sätts bilden och ljudet samman och sänds ut som en signal med mycket hög frekvens. I din TV måste signalen omvandlas och delas upp på ljud, ljusstyrka och de tre färger som TV-bilden byggs upp av. I denna omvandling läcker högfrekvent energi ut som går att fånga upp med pejl-utrustningen. Vid omvandlingen ger varje TV-kanal upphov till en speciell frekvens som gör att man med TV-pejlen inte bara kan påvisa att en TV-mottagare finns, utan man kan även tala om vilken kanal den är inställd på. Din video sänder ut samma signaler som TV:n och kan också pejlas.

- Tekniska museet: Radiolicenser och TV-pejling

De nämner även att pejlingen infördes 1981. De nämner inte att pejlingen lades ner, något som blev allmänt känt häromåret:

Carl-Gustav Johansson, vd för Radiotjänst bekräftar uppgiften för Expressen.se.

– Nej, det var länge sedan vi tog den ur bruk, någon gång i slutet eller mitten på 90-talet. Det är ett väldigt otympligt sätt att bedriva kontrollverksamhet på, säger han, smått överraskad över att informationen inte varit allmänt känd tidigare.

Har ni varit otydliga med att ni inte åker till bostadsområden och använder er av teknisk utrustning?

– Nja, vi har ju inte gått ut och kommunicerat det aktivt att vi slutat med det. Vi har helt enkelt bara upphört, säger Carl-Gustav Johansson.

- Bluffen: Radiotjänst använder inte pejlare, Expressen, 23 januari 2013

Så pejling har verkligen förekommit, men inte på det senaste decenniet eller två. Såväl de många kanalerna som de mycket varierande mottagarna krånglar till pejlandet långt bortom det praktiska eller möjligas gräns, tekniskt som juridiskt.

Lördagsfråga 381: Regnbågar

1. Rosanna Arquette som medium i Black Rainbow (1989).
2. Gummitangenter! Sinclair ZX Spectrum, som fick sitt namn och regnbågsränder i en tid då färg inte var en självklarhet på hemdatorer, och då regnbågen inte hade riktigt samma konnotationer som idag.
3. Judy Garland, såklart, Over the Rainbow, såklart, i Trollkarlen från Oz (1939), såklart.
4. Stephen King på fint omslag av det senaste numret av den franska sf-tidningen Bifrost. Bifrost var ju också regnbågen i den fornnordiska mytologin, bron mellan människornas och gudarnas världar.

Christian regnbågade sig raskt fram till vinnarens guldkruka.

Experter talar i GP

I min bokhylla har jag en väl tummad favoritbok - "The Experts speak" - nära 400 sidor av felaktiga förutsägelser. Boken har några år på nacken så den hade med största sannolikhet varit dubbelt så tjock idag.

- Peter Hjörne, ledare i Göteborgs-Posten den 11 oktober 2015

Eller så hade den varit betydligt tunnare, sedan oriktigt tillskrivna citat rensats ut.

Där finns kända pärlor som "Jag tror att det finns en världsmarknad på ungefär fem datorer", som tillskrivs Thomas J Watson, IBM:s ordförande, 1943.

Detta sade eller skrev aldrig Watson. Det äldsta belägget jag hittat för det påstådda citatet är faktiskt nämnda bok, The Experts Speak (1984).

Eller den amerikanske presidenten Herbert Hoover, som i juni 1930 sa till en delegation som begärde insatser från staten för att få fart på ekonomin: "Mina herrar, ni har kommit 60 dagar för sent. Depressionen är över."

Detta citat är belagt. En viss John A. Ryan berättade i februari 1933 om hur han deltog i en delegation som träffade presidenten i juni 1930 med ett åtgärdspaket, som avfärdades som ovan. Hoover gjorde en rad optimistiska uttalanden från hösten 1929 och framåt. Vad han trodde på eller inte är en helt annan sak.

En annan favorit är Ricard Nixons uttalande: "Jag skulle ha blivit en bra påve."

Detta påstådda uttalande förekommer ofta i mindre seriösa citatsamlingar som The Experts Speak. Det har ännu inte belagts.

En till:

Groucho Marx, mästaren i one-liners sade: "Vad bryr jag mig om framtiden – vad har den gjort för mig."

Groucho Marx hör till dem som, när man ser ett citat tillskrivet dem, lugnt kan utgå ifrån att det är felaktigt, tills motsatsen bevisats.

Lördagsfråga 381

Stephen Kings fusksvenska

En författare kan inte publiceras för ofta, ty då tröttnar marknaden — lär det sägas i branschen. Att detta upplevdes som ett påtagligt problem av Stephen King inses av var och en som tagit del av denne herres närmast maniska produktivitet; det torde vara få levande författare vars bibliografi inte bara fått en egen artikel på Wikipedia, utan tre: bibliography, short fiction bibliography samt unpublished and uncollected works. Han skaffade sig därför en pseudonym: Richard Bachman.

En annan anledning var att han var nyfiken på hur hans böcker skulle sälja om de inte hade ett superkänt, inarbetat författarnamn på omslaget. Resultatet av experimentet var lite blandat. King själv tyckte att han blev avslöjad för tidigt för att kunna säga något säkert. En av "Bachmans" böcker, Thinner (1984), sålde 28 000 exemplar under det namnet, vilket jag förmodar är klart OK om inte lysande; med STEPHEN KING på omslaget så sålde den tiodubbelt. Och det är nog talande att den kom ut på svenska som Förbannelse (1986) först efter att "Bachman" avslöjats.

Jag har ännu inte sett något exemplar av Thinner i original, med eller utan King. Det jag är nyfiken på är en sorts språklig konstruktion. Det fötekommer en del romer i boken som talar sitt eget språk, men ...

The language used in the book is actually Swedish. Not only that, it is atrociously bad Swedish. As someone who can remember when the number of TV channels available was tripled by the addition of two Swedish channels, I'm very familiar with Swedish.

It goes without saying that seeing a familiar language being mangled on the page of a book is going to bring you out of it to some extent, but that is actually something I could live with. What I actually find worse is that the "Gypsies" do have their own language, Romani, and it is substituted for a different one here.

- Weirdmage's Reviews: Thinner, 26 juli 2013

Och det fåtal exempel jag hittat har gett mersmak.

... att King inte kunde bemöda sig med tillräckligt mycket research för att ta reda på hur romani skrivs är oförlåtligt. Om det nu inte var meningen att just svenska läsare skulle vrida sig i skrattparoxysmer när man läser meningar som "In Rom we call you skummade igenom, which means 'white man from town'". Ja, ni ser rätt, romani enligt Stephen King är inget mindre än nonsenssvenska (i den svenska översättningen har man dock ersatt detta med vad som sannolikt är romani).

- Rörliga bilder och tryckta ord: Thinner, 30 januari 2011

Jag vet inte hur mycket research och detaljkoll man begär eller förväntar sig av en King, eller ens en Bachman. Om poängen var djupare än ren slöhet så hade det kanske varit intressant att få höra det.

Nobelpris efter ursprung

Att USA har flest nobelpristagare är ingen nyhet. Det beror heller inte på om man räknar födelse- eller bostadsort, när priset förtjänandes eller delades ut; även med den förstnämnda räkningen hamnar USA i topp, med 257 vid den senaste räkningen (t.o.m. 2014 års pris, och inklusive ekonomipriset; det blev för besvärligt att gallra bort den katten bland hermelinerna).

Det är en uppgift man kan utläsa från Nobelstiftelsens fina sida Nobel Laureates and Country of Birth. Där hittar man pristagarna ordnade efter födelseland. Vilket är åtminstone ett par snäpp intressantare läsning än det låter.

Som väntat förekommer en hel del länder som inte längre finns. Som Sydrhodesia, fristaten Danzig eller Guldkusten. Eller den mängd av blandade riken som omsider skulle bli Tyskland: Ostfriesland, Hesse-Kassel och naturligtvis Preussen och Bayern (deras ställning är f.ö. 7-1). Eller Österrike-Ungern: 17 priser samlade dubbelmonarkins söner och döttrar, eller dotter; den enda kvinnan i sammanhanget var Bertha von Suttner (fredspriset 1905) från tjeckernas Prag.

Finns där fel? Åtminstone de ryska summeringarna har inte blivit helt rätt. Under "Russia" hittas såväl tsarens Ryssland som sovjetrepubliken, som alltså lagts där istället för under "USSR". Att Sovjetunionen bara skulle samlat på sig fem nobelpris är sålunda fel, ta t.ex. Andre Geim (halva fysikpriset 2010) född i Sotji 1958, eller Konstantin Novoselov (andra halvan) född i Nizjnij Tagil i Ural.

En del länder har flyttats. Martti Ahtisaari (fredspriset 2008) föddes i Viborg, som 1937 var Finlands andra stad. Några år senare blev den rysk. Och minst ett land har fått förändrad status på annat sätt: Klaus von Klitzing (fysikpriset 1985) föddes 1943 i vad som då kallades Generalguvernementet, det vill säga den del av Polen som ockuperades av Tyskland.

Einstein och polskiftet

I frequently receive communications from people who wish to consult me concerning their unpublished ideas. It goes without saying that these ideas are very seldom possessed of scientific validity. The very first communication, however, that I received from Mr. Hapgood electrified me. His idea is original, of great simplicity, and — if it continues to prove itself — of great importance to everything that is related. to the history of the earth's surface.

A great many empirical data indicate that at each point on the earth's surface that has been carefully studied, many climatic changes have taken place, apparently quite suddenly. This, according to Hapgood, is explicable if the virtually rigid outer crust of the earth undergoes, from time to time, extensive displacement over the viscous, plastic, possibly fluid inner layers. Such displacements may take place as the consequence of comparatively slight forces exerted on the crust, derived from the earth's momentum of rotation, which in turn will tend to alter the axis of rotation of the earth's crust.

In a polar region there is continual deposition of ice, which is not symmetrically distributed about the pole. The earth's rotation acts on these unsymmetrically deposited masses, and produces centrifugal momentum that is transmitted to the rigid crust of the earth. The constantly increasing centrifugal momentum produced in this way will, when it has reached a certain point, produce a movement of the earth's crust over the rest of the earth's body, and this will displace the polar regions toward the equator.

Without a doubt the earth's crust is strong enough not to give way proportionately as the ice is deposited. The only doubtful assumption is that the earth's crust can be moved easily enough over the inner layers.

The author has not confined himself to a simple presentation of his idea. He has also set forth, cautiously and comprehensively, the extraordinarily rich material that supports his displacement theory. I think that this rather astonishing, even fascinating, idea deserves the serious attention of anyone who concerns himself with the theory of the earth's development.

To close with an observation that has occurred to me while writing these lines: If the earth's crust is really so easily displaced over its substratum as this theory requires, then the rigid masses near the earth's surface must be distributed in such a way that they give rise to no other considerable centrifugal momentum, which would tend to displace the crust by centrifugal effect. I think that this deduction might be capable of verification, at least approximately. This centrifugal momentum should in any case be smaller than that produced by the masses of deposited ice.

- Albert Einsteins förord till Charles Hapgoods The Earth's Shifting Crust (1958)

Med tanke på hur många vilda propåer av alla tänkbara och otänkbara slag vilken professor som helst kan välsignas med, så kan man bara försöka föreställa sig den flod av galenskap som Einstein måtte ha översköljts av, dagligen och stundligen. När han ur denna lavin plockar fram något korn som vinner hans gillande — kan det vara annat än bra..?

Jodå. Det kan vara allt annat än bra. Eftersom inte ens Albert var immun mot pseudovetenskap.

Vad det var hos Charles H. Hapgood som fångade hans intresse är en helt annan fråga. Den grundläggande idén är den som beskrivs i förordet (som för övrigt publicerades postumt, då Einstein avled 1955): Is och rotation får jordskorpan att, med mer eller mindre regelbundna mellanrum, välta överända, till skräck och förvirring hos alla vi kryp på ytan.

Hapgoods karriär i övrigt är talande, och erbjuder en rad tips för den som intresserar sig för historiska förvillelser. Han studerade Piri Reis karta, den där folk tyckt sig se ett anakronistiskt isfritt Antarktis; han intresserade sig för statyetterna från Acámbaro, firade artefakter i vissa läger; och så träffade han ett "medium" som pratade med spöken.

Lördagsfråga 380: Häxor

1. Nejlikbroskkivling, Marasmius oreades. Bildar ofta så kallade häxringar.
2. Hex signs är det spännande men dock ohistoriska namnet på traditionella husdekorationer i Pennsylvania, ännu ett arv från Tyskland.
3. Noisetracker, den svenska uppgraderingen av Soundtracker, på vilken oräkneliga klassiker skapats (vi pratar musik på Amiga & Atari ST)
4. Likören Strega, "häxa", tillverkas i Benevento, som i Italien sedan länge förknippas med häxor.

Lars Willen lät sig inte trollas bort utan satte det förhäxande temat.

Hockey-nazisten och andra hakkors

Det verkar inte spela någon roll hur mycket man studerar skrönor och klintbergare, virala lockelser och clickbaits. Då och då går man själv i fällan, och missar att göra de rutinkontroller man vet att man borde göra... Ja, jag talar om mig själv.

Hockeyallsvenska Asplövens ordförande Lars Janzon avgår. En bild på hans privata Facebook-sida kan tolkas som nazistisk.

- Ordförande avgår efter nazistbild, Metro 2 oktober 2015

Asplövens ordförande Lars Janzon hade lagt ut en bild på Facebook där man skymtade en finländsk svastika.

Nu har Janzon lämnat sin post, meddelar klubben på sin hemsida.

– Vi har i samförstånd med Lars kommit fram till att det här inte var lämpligt helt enkelt, säger styrelseledamoten David Lehto.

- Får lämna klubben - efter nazistbilden, Expressen 2 oktober 2015 (artikelns bild är ett exempel, inte Janzons)

Nu är det så, att svastikan i finska flygvapnets blåvita tappning inte har ett dugg att göra med nazismen. Deras allra första plan var en gåva från den svenske greven Eric von Rosen. Han hade en svastika som bomärke, och det var därför som flygvapnet valde den symbolen. Detta var vid samma tid som en viss Anton Drexler grundade tyska arbetarpartiet DAP, men flera år innan det blev nationalsocialistiska NSDAP, fick hakkorset som symbol och Hitler som ledare.

För innan hakkorset blev för evigt förknippat med nazismen så hade det haft en lång och brokig historia. I Asien har det använts sedan mycket länge i olika sammanhang och används än idag. I Europa blev det populärt i slutet av 1800-talet sedan Schliemann, han som bara delvis upptäckte Troja, hittat svastikor i det gamla Ilion. Hakkorset användes lite som fyrklövern: en trevlig och diffust lyckobringande symbol, använd mer som dekoration än som amulett. Här har vi fyra exempel på fr.v. aviatrisen Matilde Moisant 1912, Coca-Cola-märke från 1920-talet, den berömda elefantporten från 1901 vid Carlsbergs bryggeri i Köpenhamn, samt det kanadensiska damlaget The Fernie Swastikas från tidigt 1920-tal. Det fanns åtminstone ett annat politiskt parti som tog hakkorset som sin symbol (Faktoider: Hakkors utan nazister). Och så vidare.

All denna kunskap pockade på att berättas och förklaras när man såg den historielösa skymningspressen breda ut sig om "nazistbild", och alla historielösa fånar som hakade på. Och efter att ha postat detta på fejan och gottat sig, så tog man — jag — en titt på vad den där Janzon var för figur.

Nyckeln fanns hos lokaltidningen Haparandabladet (Asplöven Hockey ligger i Haparanda). De hade bättre koll på frågan än slasktidningar som Aftonbladet, Metro och Expressen.

Janzon har visserligen lagt ut flygrelaterade bilder förr. Men bilden nedan lade han ut i samband med en omtalad demonstration mot finsk flyktingpolitik. Och Janzon har även postat, delat och gillat invandrar-relaterat material, om man säger så. Det hela ser helt enkelt ut som en högst medveten trollning. Lite som att smyga in ett 88 eller 14: En tydlig blinkning som ingen kan sätta fast en för. (88 = H H = Heil Hitler, 14 = Fourteen words, en sorts trosbekännelse inom vit makt-rörelsen.)

Också HB har tagit del av Janzons inlägg och delningar på Facebook. Hit hör också hans kommentar "Kulturutbyte…eller hur?" till delad artikel där en somalier angavs ha våldtagit en flicka.

På HB:s frågor om lämplighet och omdöme att som offentlig person för Asplöven, torgföra invandrarkritiska synpunkter och publicera en profilbild på ett hakkors som för den oinvigde tolkas som nazisternas, påpekar Janzon:

– Det är kanske inte så politiskt korrekt att ha de synpunkter jag har om flyktingar och invandring, men för att inte skada Asplöven har jag beslutat att i fortsättningen hålla mina synpunkter privata; detta även om jag anser att man måste kunna skilja på en roll som privatperson och en roll som förtroendevald i ett annat sammanhang, säger Janzon.

- Haparandabladet, Hockeyordförande avgår efter publicering av hakkors, 2 oktober 2015

När man ser sammanhanget är det mycket lättare att inse att klubbstyrelsen inte överreagerade utifrån någon tänkt historielöshet, utan tröttnat på sin kryptofascistiske ordförande. Eftersom denne var fullt medveten om vad han höll på med protesterade han inte utan avgick. Men den historien är ju inte alls lika tacksam, vare sig för skymningspressen, historielösa delare eller besserwissrar.

Lördagsfråga 380

Wayne Dyer (1940-2015)

En citatbild med Wayne Dyer som är snäppet mindre diabetesframkallande än genomsnittet

Wayne Dyer gav 1976 ut Your Erroneous Zones (på svenska Älska dig själv). Det var sannerligen inte den första självhjälpsboken; genrens grundare var, så vitt jag vet, Dale Carnegie med Hur du vinner vänner och påverkar din omgivning från 1936. Men det var Dyer som drog ner den i New Age-träsket, i vilket den vältrat runt sen dess. Bara Zones lär ha sålt i 35 miljoner exemplar, hittills.

Grundprincipen var att du kan förändra omvärlden och dig själv genom att tänka annorlunda. Bra tankar ger ett bra liv —  och dåliga tankar ett dåligt liv, fast den delen pratar man inte lika gärna om. Vill du ha pengar? En fin familj och en snygg fru? Gör som Dyer: Tänk!

In 1998 Dyer claimed that his philosophy of life had allowed him to "manifest" whatever he could ever have wanted: "I’ve manifested enough money. I've manifested a wonderful family and a beautiful wife," he explained.

He even claimed to have avoided the common cold for more than 20 years by telling the virus "you’re not going to flourish here" and urging it to move on to someone who really wanted to be ill.

- Wayne Dyer, positive thinking advocate - obituary, The Telegraph 4 september 2015

Tänka sig frisk minsann ... Det måtte ha kommit som en överraskning, för såväl den oförkylde Dyer som hans lärjungar, när han 2009 fick diagnosen leukemi. Varför ville han ha blodcancer, liksom?

Fast om man ska tro vad han sade så var det trots allt inget större problem. Som här, där han jämför med ett sår som läker. Även om det kan se varigt och otäckt ut så är det ändå något bra, nämligen kroppens sätt att laga något som är trasigt. Leukemin kanske är kroppens sätt att laga något som är trasigt, kanske något i psyket?

I've began to look at leukemia the same way, as just the body's way of responding to, perhaps, psychological traumas, you know, from failed relationships in the past or whatever it is, and that the body's always knows what it's doing, the body is perfect.

- Ur en intervju med Lilou Mace, upplagd 2011

När de egna krafterna på något underligt sätt ändå inte ville räcka till, ens med hjälp av faktiska läkare som tog blodprover, ordinerade tabletter och idkade annan högst traditionell medicin, så sökte Dyer hjälp hos en ännu skummare kollega: Bondfångaren João Teixeira de Faria, världskänd som John of God.

Sedan 70-talet har John of God hävdat att han "kanaliserar" en lång rad "entiteter", spöken efter läkare och helgon, som genom honom utövar sina helande krafter på patienterna. Dessa kan befinna sig på plats i Abadiana, Brasilien eller, som Dyer, sitta hemma och ta emot healingen på distans. (För mer läsning om den bisarra och deprimerande cirkusen kring John of God och hans sekt, se PKJonas förtjänstfulla bevakning av John of God eller Skeptic's Dictionary: John of god.)

Effekten av behandlingarna var häpnadsväckande, enligt Dyer. Såväl den första, inför vilken han fick inta lite välsignat vatten och välsignade örter som skickades hem till honom (gissningsvis utan att genomgå för läkemedel föreskriven kontroll, om man säger så) som den andra, där JoG "tog bort suturerna" efter den andliga operationen. Det var då som Dyer fick ett budskap från någon som, vem det än var, tydligen smällde högre än någon vanlig dödlig medicinsk expert.

Twenty days have passed since the removal of the invisible sutures, and it’s now May 18. I am sitting in my meditation chair and hear a distinct inner voice say to me, Do not go for a walk today. You can now do yoga. I am visibly shocked. I have avoided this hot yoga practice under the advice of several medical experts for almost a year. I immediately get up and drive to my yoga studio on Maui and complete the 90-minute session, doing both sets on each and every asana. I’m a bit rusty, but thrilled to my inner core at being able to do what I love so much — 90 minutes of intense exercise.

I am living my excitement and imbued with the energy of Divine love.

- Wayne Dyer: My Meeting with a Spiritual Healer, 22 april 2014

Dyer dog den 29 augusti 2015. Innebar det att alltihop, såväl skolmedicinen som John of Gods magi, rösten i huvudet och inte minst Dyers egen lära ("a reflection of your state of mind"), inte fungerade? — Tvärtom. För enligt uppgift så hade Dyer inte ett spår av leukemi i kroppen, he did not have a trace of leukemia in his body. Tro't den som vill.

His official cause of death was from coronary heart disease (heart attack).

- Dr. Wayne W. Dyers officiella Facebook-sida, 2 september 2015

Doktorsgraden förefaller, till skillnad från vad som brukar vara fallet i branschen, att vara korrekt: en D.Ed. (pedagogie doktor) från 1970. Inte för att den gör mycket från eller till.

Skeptiker och UFO:n

På bokmässan utgjordes en av VoF:s programpunkter av Clas Svahn som berättade om UFO:n (bilden nedan). Han höll dessutom den avrundande föreläsningen på måndagen efter bokmässan (bilden ovan), som tillika var skeptisk fullmånepub, för att inte säga ännu märkvärdigare månförmörkelsepub.

Att en företrädare för UFO-Sverige framträdde hos skeptikernas VoF gav upphov till ett par förvånade reaktioner, bland såväl UFO-troende som skeptiker. Som när Göran Brusewitz, ordförande för Sällskapet för Parapsykologisk Forskning, undrade hur det kom sig att VoF är intresserat av att lyssna på Svahn: "Jag jobbar ju för parallell-området parapsykologi och märker där inte av något intresse".

Från Clas Svahns blogg: Bokmässan och föredrag, 27 september 2015

Jag skulle säga att intresset i föreningen är betydligt större för parapsykologisk forskning, om än inte med den godtroget evigt optimistiska inställning som Brusewitz representerar. När det gäller UFO-frågan så kan det vara värt att klargöra att det i stort sett finns två mycket olika inställningar, där den ena representerar vetenskap och den andra inte gör det.

UFO-rörelsens stora vattendelare heter ET-hypotesen: Idén att vi får besök av utomjordingar och att deras rymdskepp utgör en viss andel av alla UFO:n (att UFO:n = rymdskepp är en tvärmyt jag börjar tröttna på; snarare är det tvärtom, har man ett odiskutabelt rymdskepp framför sig så är det inte ett UFO).

En del tror på denna hypotes, från lite ljummet till det fullständigt uppslukande. I den senare delen av detta tvivelaktiga spektrum hittar vi de riktiga stollarna, som besökt städer på Mars och kanaliserar budskap från Plejaderna. Sådant är inte vetenskap, mer än som modern folklore: studiet av sagor, sägner och trosuppfattningar. Det finns för närvarande ingen anledning att ta ET-hypotesen på allvar. De som flitigast "arbetar" med den tenderar att vara förvillare och förvillade som förvillar andra förvillare och förvillade.

På föreläsningen fick vi detta riktigt fina exempel på hur vetenskaplig UFO-forskning kan gå till. Vad var det som flög över Skövde sommaren 1999? För facit, se UFO-Sverige: Skövde-videon färdiganalyserad.

Den andra sortens ufologi utgörs av de som helt enkelt försöker att avgöra vad oidentifierade flygande föremål är. Denna syssla kan förefalla betydligt tråkigare än den ovan, men är i själva verket långt mer intressant, givande och direkt spännande, eftersom den ägnar sig åt att studera verkligheten. Att avgöra vad en beskriven, fotograferad eller filmad flygande grej är kan inbegripa konsultationer av en lång rad vitt skilda discipliner, som astronomi, flyg, meteorologi, militär kunskap, ornitologi, fototeknik och psykologi, för att bara nämna några. Det är den sortens ufologi som UFO-Sverige och Clas Svahn representerar, och det är därför han blev inbjuden till oss på bokmässan.