Ett kok stryk m.fl.

Ett kok stryk. Se där ett begrepp som är i levande bruk! Liksom att få sina fiskar varma, där straffet visserligen lutar åt det mentala snarare än det fysiska.

Då är det sämre ställt med andra uttryck som jämför misshandel med mat. Nävmacka för en snyting lär förekomma. Men det var nog länge sedan någon serverade rammelbuljong. För att inte tala om munfisk (också snyting), prygelsoppa, ryggkonfekt eller påkolja.

It ain’t going to be any half-way beating, but a real, two-legged, two-fisted, he-man beating.

Det kommer inte att bli någon halvdan rammelbuljong, utan ett riktigt ordentligt karlaktigt kok stryk, så mycket ett par duktiga knytnävar kan åstadkomma.

- Jack London, The red one (1918), i översättning av Ernst Lundquist

En sådan liknelse av äldre slag är örfil; det går inte tillbaka till någon filmjölk utan hette tidigare "örfigen", efter lågtyska orvige = örfikon. Den tyska synonymen dachtel, egentligen "dadel", blev dock kvar på kontinenten.

Vissa företeelser – de flesta behöver bara helt kort betänketid för att sätta de flesta av dem – har påfallande många fler synonymer än andra. Ett av dem är just fysisk misshandel. Redan ordet smörj, som visserligen låter något gammeldags och torde vara på väg ut, om det inte redan är det, började som en skämtsam omskrivning för stryk ("smörja någon med påkolja"). Som i sin tur skulle kunna vara en mer eller mindre skämtsam omskrivning … Och så håller det på.

Lördagsfråga 684: Ur kvackarnas CV

1. Steve Jobs (1955–2011). Fick cancer i bukspottkörteln. Sådan brukar vara allvarlig. Steve hade tur och fick en sällsynt variant som är mindre aggressiv och mer behandlingsbar. Emellertid kastade han bort den turen eftersom han valde alternativa behandlingar som vegansk kost, akupunktur, icke erkända örtmediciner och rentav ett medium.
2. Andy Kaufman (1949–1984), amerikansk komiker som bland annat syntes i tidiga avsnitt av Saturday Night Live; här i sin sista roll i filmen My breakfast with Blassie (1983). Fick lungcancer. Valde att "behandla" den med alternativa behandlingar som frukt- och grönsaksdiet, vilket givetvis hade noll effekt. (Ironiskt nog finns det en Kaufmann diet som bland mycket annat sägs vara effektiv mot cancer; den har ingen koppling till Andy.) Den sista utvägen var att bege sig till Filippinerna och de "psykiska kirurger" som då hade sin guldålder (RationalWiki: Psychic surgery). En av dem låtsades ta ut Andys tumör med bara händerna och friskförklarade honom. Kort efteråt dog han.
3. Coretta Scott King (1927–2006), änka efter Martin Luther King Jr. Fick en stroke som delvis förlamade henne, och en allvarlig äggstockscancer på det. Den sista utvägen var att bege sig till en "holistisk klinik" i Rosarito Beach, Mexiko. "Läkarna" där hävdade att de inte hunnit börja med någon av deras "behandlinga" innan hon dog. Om det nu stämmer … Efter hennes död tvingade man den att stänga på grund av en lång rad saknade tillstånd, med mera.
4. Steve McQueen (1930–1980), här i början på den välkända biljakten i Bullitt (1968). Fick en ovanlig cancerform med dålig prognos. Den sista utvägen var att bege sig till Rosarito Beach. Där fick han alternativa behandlingar som kaffelavemang, injektioner med levande celler från kor och får, och det ökända kvackarmedlet laetrile (läs mer på RationalWiki), ibland oriktigt kallad vitamin B17. Blev friskförklarad, återvände till USA, blev ännu sämre, återvände trots läkarnas varningar till Mexiko för en operation och dog.

Folk som dött i händerna på kvacksalvare, alltså. Även om några av dem, som McQueen och i synnerhet King, nog ändå inte hade långt kvar, så hade god palliativ vård varit att föredra framför ett plågsamt slut som bara gödde kvackarna.

Den satte pazuzu.

Oelektriska ljusbågar

 - Lagerbiträdet Oscar Andersson med sin första elektriska adventsljusstake från 1934

Inte för att bågformade ljusstakar var något nytt. Långt innan Andersson började trixa med sina prototyper fanns så kallade ljusbågar. Det rörde sig varken om de långa gnistorna eller himlafenomenet utan bågformade ljusstakar, som sagt. De kunde förekomma i olika sammanhang men var nog vanligast i kyrkor.

- Ovanligt pampig ljusbåge i Järna kyrka, Melleruds pastorat, skänkt (och tillverkad, antar jag) av smeden Jonas Nilsson från Gunnesbyn 1851

- Odaterad bild från kyrkan på Lövstabruk, från Karin Monié: Julfirandet i Lövstabruk förr i tiden, Leufsta & Cahmanorgelns vänner – rekommenderas!

Man kan förstå vilken ljusfest julottan var, i det svarta, iskalla decembermörkret. Kan du räkna ljusen på bilden?

Ljusbågar finns rentav omnämnda i en välkänd sång:

Jul, jul, strålande jul
Glans över vita skogar
Himmelens kronor med gnistrande ljus
Glimmande bågar i alla Guds hus

- Edvard Evers: Jul, jul, strålande jul (osäkert datum – Wikipedia anger att musiken komponerades 1921, liksom att Evers dog 1919)

Om någon kyrka kommit på att elektrifiera en ljusbåge före 1934 så hade de förekommit de världsliga ljusstakarna. Kanske de kunnat ta ut patent, eller åtminstone mönsterskydd, och blivit ännu rikare.

Lördagsfråga 684

Rumpdrag etc

Tidigt på måndagsmorgonen hade baggen hämtats och stod nu kortklippt i vedboden överlämnad åt sina säkerligen förvirrade tankar på vad den plötsliga förflyttningen skulle innebära. På slaget sju inträdde Sammel och Stava genom grinden. Den obligatoriska kaffekoppen med dopp och en sup åt Sammel serverades i köket. Så vidtogo de hemska men intressanta förberedelserna och snart låg baggen bunden och sprattlande på den rysliga bänken.

- Jasså, Albet sa va mä å jälpa te mä slakta, sade Sammel och betraktade mig välvilligt över brillorna. Ja-ja, han kan nog göra nötta, så liten han ä! Men de ä ju för markvadit va en kan va glömsker! Ja-ja, si en bler gammel, när en bler äldre! Kan I tänka er, männesker, atta ja har glömt rômpedrajet, å de sum ä dä vektiaste å alltihop ve baggaslakt! Hör nu Albet, han sum ä snäller å rasker å sek, ta å spring opp te Johan i Bogård å låna hases rômpedraj. Men lägg å, för dä ä bråttom.

Jag blev stolt att få ett uppdrag. Jag var en man som behövdes i samhället. Och jag sprang som för livet. Vad på mig berodde, skulle det inte stå länge på förrän Sammel skulle ha sitt rumpdrag. Och till Bogård var inte mer än en knapp halv fjärdingsväg, och mindre om man tog vägen över skogen.

- Albert Engström: Rumpdraget

Efter att ha rusat runt ett tag och känt sig viktig får Albert reda på vad det egentligen är frågan om: "rumpdraget" var ett påhitt för att få iväg honom från slakten, så han inte skulle se sådant som barn inte ska se.

Sedan dess har hemmaslaktandet avtagit. Men på många arbetsplatser, åtminstone inom några branscher, fortsatte man att "nolla" nya förmågor genom att låta dem springa efter, om inte rumpedrag, så ögonmått, synvinklar, släggfett, nävmackor, släntskor, tvärnitar … Och allt vad det kan ha varit.

Förekommer sådant fortfarande? I så fall är det en anrik tradition, väl värd att uppmärksamma och dokumentera. Även om det kan kännas jobbigt för den som utsätts för dem, åtminstone just då.

Åka kommunalt

För några år sedan kunde man läsa att det gick fortare att cykla än att åka bil genom Stockholm under rusningstid. Nu tänker Spårvägen visa att det går fortare att åka kommunalt också.

- DN 3 mars 1959

Det är ju hans [trafikantens] sak att han inte spar pengar och besvär och åker kommunalt.

- "Lapp-Lisa fyller två år", DN 4 oktober 1959

Varför säger vi så där? För väldigt många, kanske de flesta, som "åker kommunalt" idag, transporteras inte i någon kommuns regi. Inte för att folk bekymrar sig särskilt mycket för hur det offentliga organiseras … Men hur uppstod uttrycket till att börja med?

Belägget ovan för "åka kommunalt" är det första jag hittat i svenska dagstidningar. (Jag lade till det första jag hittat för "åker kommunalt"; betyder det något att båda är i samma tidning samma år?) Kanske det rymmer på en förklaring? För den som tog spårvagnen, bussen eller tunnelbanan 1959 reste med AB Stockholms Spårvägar. Och på den tiden var det, om jag navigerat rätt i ägarförhållandena genom åren, ett kommunalt bolag. Det var först med bildandet av AB Storstockholms Lokaltrafik 1967 som kommunalförbund och senare länet blandades in.

Edelweiss

- Sound of Music (1965): Nästan hela publiken sjunger med i Edelweiss.

Hur tysk eller österrikisk är denna sång? Är den rentav Österrikes nationalsång, som en del lär ha fått för sig?

Nej – det enda tyska med Edelweiss är titeln.

… Gitarrklinket när Tommy Nilssons Kapten von Trapp ska sjunga Richard Rodgers fejkade österrikiska nationalsång – Edelweiss.

- SvD 2 oktober 2007

Sound of Music började som en musikal 1959. Det var då som radarparet Rodgers & Hammerstein (musik resp. text) skrev bland annat Edelweiss. Några år senare blev musikalen film, som blev en dundersuccé som få. Sedan dess har dess bild av Österrike så att säga mutat in sig i det allmänna medvetandet. Det vore inte jättekonstigt om en och annan fått för sig att Edelweiss är en nationalhymn, kanske en gammal folksång som fått upphöjd status. Eller att den allra minst bygger på en gammal folksång. Men inget av det stämmer – hur många som nu tror att det gör det.

No, it is NOT! And Austrians hate this question.

- Quora: Is Edelweiss the national anthem of Austria?

Ett problem med att diagnostisera vanföreställningar är att det ofta är lättare att hitta avfärdanden än belägg för de vanföreställningar de avfärdar. Här ger enkla slagningar drivor av "contrary to popular belief …" vilket väl borde tyda på något. Men jag har ännu inte sett någon formulera den uppfattning som härmed motbevisas.

Elallergi (sd)

Vad kan ett eller flera av dessa sympton tyda på:

Kliande hud, sveda i huden, uttorkad hud, bruna och röda prickar på huden, blödande prickar på huden, hudutslag, ögonvärk, huvudvärk, illamående, "knaster" i huvudet, bihåleinfektion, halsinfektion med svullnader i halsen, öroninflammation, magkatarr, muskelspänningar (musklerna torkar eller drar ihop sig? [sic]), yrsel, svårt att tänka klart, sämre minne, talrubbningar, förändrat färgseende, hosta, "metallsmak" i munnen, muntorrhet, kräkningar, svårt att äta – hungerkänslorna försvinner, håravfall, uttorkade slemhinnor.

Dessa symptom, varav mer än ett bör kontrolleras av läkare, är en "förteckning av symptom hos bildskärmsskadade", även kallad "elallergi". De modesjukorna var det länge sen man hörde av. 1970-talets "oral galvanism" (där amalgamfyllningar skulle ge elektriska spänningar i munhålan) övergick till 1980-talets "bildskärmssjuka", som i slutet av decenniet övergick till "elallergi", som övergick till "mobilallergi", som sedan flera år varit allergi mot 3G, 4G eller nu senast 5G – vilket som varit mest inne och verkat bäst att dra till med. Och som så ofta har modesjukorna korsbefruktats med andra konspirationsteorier, som morgelloner, den nya världsordningen, eller vad man kokat ihop i antivaxar-lägret

Först en påminnelse som ofta är påkallad när man pratar om sånt här: Inbillningssjuka behöver inte innebära att symptomen är inbillning. Det inbillade i en inbillningssjuka är orsaken. Om man har blödande hudprickar, kräkningar eller håravfall så har man, och behöver utredas av kompetent personal. Flera av symptomen, som långvarigt illamående eller huvudvärk, kan vara svåra att ställa diagnos på. Men det innebär inte att orsaken är modesjukan för dagen. Som 1988 var bildskärmssjuka: Upplevd allergi mot bildskärmar.

Nu ett längre citat från och en länk till den artikel som jag nog oftast länkat till från denna blogg. För även om alla modesjukor den tar upp är barn av sin tid, så är företeelsen evig.

Elektromagnetiska fält omkring dataskärmar är så svaga att de rimligtvis inte kan framkalla graviditetsstörningar, och trots idogt letande har det inte heller framkommit något bärande epidemiologiskt stöd för sådana samband. Rädslan för datorarbete blev emellertid utbredd, subjektiva besvär började uppträda bland personer med sådant arbete, och begreppet bildskärmssjuka myntades. I Sverige förvärrades läget vid mitten av 1980-talet, då fackföreningar och arbetsgivare började träffa avtal om att kvinnor med datorarbete skulle få andra arbetsuppgifter under graviditet. Avsikten var att lugna, men effekten blev den motsatta. Både kontorspersonal och allmänhet – troligtvis även många läkare och försäkringstjänstemän – uppfattade överenskommelserna som en bekräftelse på att datorarbete är farligt, och såväl oron för sådant arbete som intensiteten hos uppkomna besvär tenderade att öka. Besvären är karakteristiska för ESS [Environmental somatization syndrome] och saknar anknytning till graviditetsstörningar. Även män kan drabbas. Så småningom utvidgades ängslan för dataskärmarna till att omfatta all elektrisk utrustning, och kontakt med vilka elektriska installationer som helst kan numera utlösa för ESS karakteristiska besvär (”elöverkänslighet”). Patienterna har själva noterat likheten mellan detta tillstånd och amalgamsjuka, vilket i Sverige har resulterat i ett nära samarbete mellan Tandvårdsskadeförbundet och Föreningen för El- och Bildskärmsskadade.

- Carl-Johan Göthe, Från skrivkramp till bildskärmssjuka, VoF:s medlemstidning Folkvett 2/2000

Åter till artikeln vars rubrik inleder denna bloggpost, som listan med de långa symptomen kom från. Så här inleds den:

Den som utsätter sig för magnetfältsexponering, framför allt bildskärmsarbete, riskerar att drabbas av elalleri, en sjukdom som kan ge upphov till en mängd besvärliga symptom. Under 1987 började allt fler bildskärmsskadade att samarbeta och resultatet blev en förening som bildades 1987. Föreningen för el- och bildskärmsskadade heter den och har ungefär tvåhundra medlemmar spridda över hela landet.

Man kan säga att el-allergi är en smygande åkomma som börjar med sveda i huden och i värsta fall slutar med överkänslighet mot varje form av elektrisk utrustning, t ex klockradio eller elvisp. Den som har ljus hud bör vara extra försiktig med att utsätta sig för strålning, vare sig den kommer från solen eller från bildskärmar eftersom de löper större risk att drabbas.

- Leif Zeilon, "Allt fler sjuka av bildskärmar", Sverige-Kuriren 2/1988

Känns de namnen igen? Sverigedemokraternas medlemstidning Sverige-Kuriren bytte 1991 namn till SD-kuriren. Leif Zeilon bytte någon gång efternamn till Ericsson (enligt uppgift från Stieg Larsson "i början av 1980-talet" vilket inte går ihop med artikeln). Han har spelat en stor roll i den svenska extremhögern, från grundandet av BSS (Bevara Sverige Svenskt) till Sverigedemokraterna, där han var deras förste talesman. Han skrev ofta i Sverige-Kuriren om blandade ämnen, inklusive kvack. Det var inget han brann för – andra frågor rankades högre – men han var intresserad och, som det heter, öppensinnad. Man kan förmoda att läsekretsen hade en liknande inställning: alternativmedicin och tvivelaktiga diagnoser toppade inte listan över samhällets viktigaste frågor, men de fanns med. Och vad sägs om att patent-token Jüri Linas böcker recenserades och såldes i tidningen?

För extremhögern har alltid haft ett öga för flum, kvack och pseudovetenskap, av många slag. Inklusive inbillningssjukor.

Lördagsfråga 683: Nio

1. Ian Carmichael som Lord Peter Wimsey i BBC:s The Nine Tailors (1974) efter Dorothy Sayers roman.
2. Siktbild för en Glock 17, eller Pistol 88 som den kallas i försvaret, en mycket känd och spridd 9 mm pistol.
3. George Gurdjieff, mystiker och förvillare. Bland annat känd för "Den fjärde vägen" där det niouddade enneagrammet spelar en stor roll.
4. Doctor Who, här Doctor #10 (David Tennant) skruvandes på hundroboten K-9. Den som övervakar jobbet är ingen mindre än Sarah Jane Smith (Elisabeth Sladen) som först dök upp redan 1973. Från (nya serien) s2e3 School Reunion (2005).
5. Tre av nio dödliga/som köttets väg ska gå/och bli hemska nazgûler i Saurons tjänst.
6. Vadå "until hell freezes over"? I den nionde och nedersta kretsen är helvetet redan djupfryst, åtminstone enligt Dante som väl är vår bästa källa för sådant. Notera Dante och hans ledsagare Vergilius på klippan t h; Djävulen är stor. Man skymtar knappt de tre fördömdaste förrädarna som den onde tuggar på: Brutus, Cassius (också inblandad i mordet på Caesar) och längst in den värste av de värsta, Judas.
7. En svensk och en finska i Ed Woods ärkekalkon, Plan 9 from Outer Space (1956). Karl Erik Tore Johansson kallade sig Tor Johnson i Hollywood och i brottningsrinken. Maila Nurmi var Vampira, uppenbar förebild för den senare Elvira.
8. Den niosvansade katten i aktion.
9. Uppsala tempel med kedja och allt, så som det beskrevs av Adam efter beskrivningar av bl a Sven Estridsson (som bott på platsen). Vart nionde år hölls en stor offerfest där av varje levande varelse av manligt kön nio stycken offrades och hängdes upp i trädet. Hur nu urvalet gjordes; men att människomän förekom är det man brukar fastna inför i den förvisso inte källkritiskt problemfria berättelsen.

Lördagsfrågan som var sin egen ledtråd satte Pi. Sista pusselbiten från magnus.

Bamba

Här försiggår nämligen s. k. "barnbespisning".

- "Rörande syner" i Annedals folkskola, Barometern, 8 april 1889

Bamba är ett dialektord för barnbespisning eller skolbespisning. Ordet används i officiell svenska i Göteborgsområdet och även i stora delar av Västergötland, men även i Kiruna. Det bör inte ses som ett slangord, utan snarare som ett dialektalt ord.

- Wikipedia: Bamba

Det här ordet har visst tagits upp på bloggen förut ser jag, men för en herrans många år sedan och inte särdeles djupgående. Så nu är det dags igen.

"Barnbespisning" var ett sedan länge inarbetat begrepp, som kunde men inte behövde vara kopplat till skolor, och inte bara i Göteborg – även om man i den staden verkar ha ägnat sig ovanligt mycket åt verksamheten, av tidningsskriverier att döma. Och från "barnbespisning" kommer ordet "bamba" om lokalen. Det har gjorts kreativa ovetenskapliga förslag i stil med BArnMatsBespisningsAnläggning men det tror jag inte på. Snarare har det blivit en så kallad reduktion där "rn" först blivit ett "n", så som det ju ofta uttalas, särskilt i den traditionella göteborgskan – "barn" > "ban" – vilket under påverkan av ett följande "b" blivit ett "m": "barnb …" > "banb …"> "bamb ….".

Exakt varför det kommit att kallas för just bamba vet dock ingen, och inte heller precis när ordet började användas. Men åtminstone sedan 1950-talet och kanske tidigare än så. Då användes ordet troligen främst inne i Göteborg, men därefter har det spridit sig i regionen.

- Bamba, Institutet för språk och folkminnen ISOF september 2016 [arkiverad]

Att ordet används i officiell svenska i Göteborgsområdet bekräftas härmed.

För att detta ska genomföras på ett säkert sätt behöver skolorna ha beredskap för att kunna ta emot de extra gymnasieelever som kommer till bamba för att hämta mat.

- Yttrande angående – Yrkande från L, M, C, S särskilt yttrande KD – Elever ges möjlighet att hämta ut skollunch/matpaket från kommunala grundskolor, Tillfällig möjlighet för gymnasieelever hemmahörande i Göteborg att hämta ut skollunch/matpaket från kommunala grundskolor§ 17, Dnr 0755/20 [pdf], utdrag ur protokoll för Göteborgs stads kommunfullmäktige den 16 april 2020

Och här från ordets nordliga utpost:

… och Bamba [versal initial mitt i meningen, som ett namn] serverade bland annat countrypanna och discosoppa.

- Musiktema på Vittangi skola, Medborgartidningen Kiruna, Kiruna kommun, nr 1/2021 [pdf]

Att ordet även finns i Kiruna fascinerar naturligtvis. De som forskat menar att det använts där sedan 1960- eller 1970-talet. Ett förslag är att en eller ett par enstaka personer flyttat dit, och sått fröet till en ordplanta som fortfarande frodas.

En källa som jag ofta lyfter här eftersom den så ofta går att förbättra på denna punkt är Svensk Ordbok:

HISTORIK: belagt sedan 1957; kortform till barnbespisning

- Svensk Ordbok: bamba

Jämför det med den öppna encyklopedins källösa tanke:

Även om ordet bamba tidigast har belagts till 1957, antas det ha förekommit redan under 1940-talet.[källa behövs] 

- Wikipedia: Bamba

Ett ord som främst används av barn har inte så lätt att hamna på pränt för rediga belägg (se bloggposten Mula, pula, göra med många, många fler för ett ännu tydligare exempel). Om ett sådant ord myntats på 1940-talet men inte gett avtryck i historien förrän decenniet därpå vore det inte det minsta märkligt. Men hur långt tillbaka går "bamba" att spåra?

När jag grävt (och till fullo insett hur gruvligt populär La Bamba var vid den tiden – vilket nog inte har med skolmaten att göra, men man vet aldrig med ord) har jag, som väntat, hittat belägg från före 1957, om än inte från 1940-talet.

Barnen i Landskrona fick stekt gås på bamban. (Bamba låter onekligen festligare än barnbespisning.)

- Claque: Måndagsbrev, SvD 15 november 1954

Först trodde jag att "bamba" var landskronadialekt för bespisningen. Men så fick jag reda på att kåsörskan Claque, Anna Lisa Wärnlöf, tillbringat flera år i Göteborg – hon arbetade åtminstone på Göteborgstidningar 1936–1942 – och även om ingen härkomst anges i de korta meningarna så kan man anta att det är skribenten som använder ett ord hon fått med sig. Eller om barnen också bott i Göteborg och fått med sig det därifrån.

Lördagsfråga 683

 

Osvensk skog som svensk

Svensk Skogskommunikation AB lobbar för den svenska skogsindustrin. Ett sätt är med textannonser, annonser som försöker se ut som artiklar, markerade så diskret som de bara kan med ett "ANNONS" någonstans.

En av skogskommunikatörernas kampanjer går ut på att så kallad produktionsskog, skog som odlas för att skördas, är lika bra som vanlig (hur vanlig den nu är) skog som får växa fritt. För en tid sedan lade man ut annonstexten ovan i SvD. Poängen var att produktionsskog rentav skulle vara bättre för skogspromenader än naturskog. Och så lade man till en bild.

En läsare tyckte att skogen på bilden inte såg ut som produktionsskog. Träden var väl stora, och med varierande och delvis väl hög ålder, till att börja med.

Blir man misstänksam mot, eller så bara nyfiken på, en bild så är givna första steget att skicka bilden till någon bildsökmotor. Googles är mest känd, Tineye var först, ryska Yandex är för närvarande bäst – där är några förslag.

Jag lade in bilden ovan i Yandex bildsökmotor, rätt upp och ner. Första träffen gick till en bildbank; bilden ifråga ingick i en serie där Yandex som synes plockade fram flera stycken. Här är corpus delicti:

Adventurous girl hiking on a trail in the woods during a foggy and rainy day. Taken in Cypress Provincial Park, Vancouver, British Columbia, Canada.

- Larastock: Adventurous girl …

Bilden som skulle illustrera svensk produktionsskog visade kanadensisk naturskog.

- Wikimedia Commons: Panoramic view as seen from the Howe Sound Crest Trail

Här är en annan bild från samma park. Den hade nog inte ens en svensk skogskommunikatör försökt att prångla ut som svensk skog.

Vad sade skogskommunikatörerna, som hade svårt att skilja på sina uppdragsgivares produktionsskog och naturpark? Och som inte ens bekymrar sig för var skogen står, annat än om de uppmärksammas för det? – De skyllde på en underleverantör.

Lite senare uppdaterades bilden i textannonsen. Så här ser produktionsskog ut, även kallad granåker: Samma sorts träd, alla är lika gamla och inte särskilt gamla. Den biologiska mångfalden är inte mycket större än i en havreåker.

Fast inte är den svensk …

Location: Czech republic

- Alamy: Mystic forrest path spooky creepy trail cloudy summer

Vad sade skogskommunikatörerna nu då? – De skyllde på underleverantören. Igen.

Skogsindustrin låtsades att skog i annons var svensk, DN 18 november 2021

Skogsindustrin bytte bild efter kritik – upprepade felet, DN 19 november 2021

Gråsalva

- Gråsalva från "Apoteket på Tjörn" – det ligger fortfarande i Kållekärr, sedan länge öns medicinska centralort. Bild från finfina digitaltmuseum.se.

Många kurer och medel, som under lång tid var så etablerade som någonting kan bli, skulle idag avfärdats som eländigt kvacksalveri, komplett värdelöst på det som det sagts vara bra på. Andra medel var visserligen verksamma, men hade biverkningar som man idag varken behöver stå ut med eller tillåter.

Ett exempel på det senare är gråsalva. Eller kvicksilversalva, som det också kunde kallas. Svenska farmakopén föreskrev 10 delar kvicksilver på 18 delar talg och ister, medan den så kallade militärfarmakopén – jomen, krigarna hade länge egna recept för sig och sina hästar – drog till med lika delar kvicksilver och fett. Den kunde användas mot syfilis och parasiter som löss och skabb. Man gned in salvan på huden, eller på tyglappar som hängdes upp; man visste att kvicksilverångor färdades genom luften och andades in av patienten.

Jag vet inte hur det var med andra sjukor, men för åtminstone löss torde boten ha varit värre än soten – även om salvan avgjort var effektiv, det var inte det som var problemet … Gråsalva var också en storsäljare genom seklerna, ända sedan järnåldern minsann (den nämns i arabiska källor på 800-talet), och länge stapelvara på apoteken.

Hur länge? Längre än man kan tro …

F. n. torde det finnas ungefär ett ton kvicksilver i form av gråsalva och liknande beredningar lagrade på landets apotek till ytterst ringa glädje för mänskligheten men till stor sorg för apoteksinnehavarna.

- Farmaceutisk Revy (1953)

Det var först 1953 som gråsalva och liknande beredningar, med ofta skyhöga halter kvicksilver, blev klassade som gift och receptbelagda. (Se även bloggposten Astmacigaretter, för en klass med läkemedel där åtminstone en sort även innehöll kvicksilver.) Man kan tänka sig att burkar med den metallgråa salvan fanns kvar i stugorna under många år framöver, nyttjade vid lusangrepp eller vad man nu ville använda det dyrbara kraftmedlet mot. Kanske det än idag finns några kvar? I vilket fall innehållet ska tas till särskild destruktion utan dröjsmål.

Jag tvekade innan jag taggade denna bloggpost med kvacksalveri. För det är som sagt inte många år sedan som gråsalva fanns på apoteket, som vilket läkemedel som helst.

Nigeriabrev 1991

Polisen har nu fått in mellan 300 och 400 brev som skickats till svenska företag. I breven berättas att avsändaren hittat 30 miljoner dollar som glömts bort på det nigerianska försvarsdepartementet. Svenska företag som är beredda att placera pengarna och dölja dess ursprung erbjuds en provision på 25 procent, det vill säga i runda tal 50 miljoner kronor.

- "Bedrägeri bakom nigerianska brev", Svenska Dagbladet 8 oktober 1991

En gång i tiden kallades de Jerusalembrev, som jag tog upp i bloggposten 1700-talets Nigeriabrev. Dagens Nigeriabrev, definierade som en viss sorts bondfångeri från Nigeria, har förekommit i minst 30 år. Det är så långt tillbaka jag hittat belägg för dem, även om Wikipedia (Advance-fee scam#History) nämner 1980-talet; dateringen stärks i de hittade källorna av att verksamheten de beskriver förefaller att vara väl inarbetad. Men man kan förstå om beläggen inte är heltäckande; det har ju med företeelsens natur att göra, där offren sällan och utövarna aldrig tycker sig ha anledning att tala högt om det hela.

En sak som förändrats är vad skojarna är ute efter. Pengar har givetvis alltid varit aktuellt: mycket modesta summor, relativt sett, som offret fått ställa upp med för att lösa ut handlingar, skaffa biljetter, muta nyckelpersoner, eller vad man nu tänkt ut för hinder innan man kommer åt den stora skatten – som, likt regnbågens slut, ständigt verkar vara lika långt bort oavsett hur länge man strävar efter den. Idag hittar man i mailen ofta länkar man ska klicka på (det vill säga, inte klicka på) som infekterar datorn med någon malware skojaren valt ut. På 1990-talet var man utöver pengar ute efter fakturor och brevpapper från svenska företag. På grund av någon påhittad anledning skulle de vara undertecknade av någon lämpligt person men i övrigt in blanco. Fakturorna användes sedan i bedrägerier mot i typfallet den nigerianska staten – kanske man i något projekt visade upp en faktura på si och så många naira (som pengarna där heter) som man begärde ersättning för. Brevpapper låter inte lika användbart men kunde åtminstone på den tiden användas på många sätt, särskilt med en äkta namnteckning.

En nigeriansk heroinsmugglare som greps i Storbritannien hade fått visum med hjälp av brevpapper från ett svenskt företag. 

[...] 

- I början kom en rad nigerianer till Sverige och visade upp inbjudningar från svenska företag. När vi kontrollerade visade det sig att personerna aldrig besökt företagen utan i stället sökt asyl.

- Ibid.

Jag kan inte låta bli att återge avrundningen:

Polisen har försökt att spåra avsändarna men inte kommit längre än till adresser som "plåtskjulet mitt emot busshållplatsen" i något av Lagos slumområden.

… Vilket visserligen är precis så adresser ser ut på många ställen i världen, och gjorde även i Sverige en gång i tiden, nämligen innan systemet med gatnummer slog igenom. Men det var nog inte sådana ställen som offren tänkte sig att deras prinsar, eller vad de nu utgav sig för att vara, skulle husera.

Mula, pula, göra med många, många fler

- Bild (1944): Sjöberg bildbyrå

mula verb ~de ~t
<vard.> gnida in med snö

- SAOL: mula

"Mula" är det rikssvenska ordet för företeelsen. Inte för att vuxna använder det särskilt ofta; ordet och verksamheten hör avgjort till barnens värld (som ju ingalunda behöver vara så idyllisk som många tänker sig). Därför är det delvis underkastat andra regler än rikssvenskan. Det gör det till ett lingvistiskt studieobjekt långt intressantare än dess smala betydelse antyder.

Det gör nämligen att det finns en mängd synonymer för företeelsen, ord som kan ha mycket begränsad utbredning och livslängd. Det hör även till dess natur att det inte genererar i närheten lika många belägg i skrivna texter som mer städade, lärda eller varför inte "vuxna" ord. Inventeringar utförs därför bäst genom att fråga språkbrukarna. Och den som frågat har sannerligen fått svar:

För denna sysselsättning finns det minst 95 olika ord i svenska språket! Så många förslag har vi fått in från de 5.800 lyssnare som besvarat vår enkät om regionala skillnader i svenskan.

- Om 95 olika ord för att gnida in snö i ansiktet, Språket i P1 10 januari 2006

Hur många verksamheter finns det uppemot hundra olika synonymer för i svenskan? (Som ju även talas på Åland och i Finland, som naturligtvis också är representerade.) Jag kan komma på några som skulle kunna kvala in, men alla är betydligt mer användbara än ordet för att gnida in snö i ansiktet på någon.

Och det där med begränsad geografisk utbredning kan verkligen understrykas:

– Det är tydligt att mula har blivit vanligast, men också att gira står sig gott på Hisingen och i östra Göteborg, liksom att sylta håller sig till stadsdelarna i väster och söder. Det som förvånar mig mest är att gira totalt sett får dubbelt så många svar som göra.

- Professor Lars-Gunnar Andersson i Karta: Mula och gira delar Göteborg, GP 3 februari 2015

Finns det något annat begrepp som i dagens svenska kan kallas olika saker i olika delar av samma stad? Återigen, man kan nog gräva fram några, men jag tvivlar på att någon av dem betecknar en så smal företeelse som här. De där nittiofem synonymerna blir åtminstone begripligare …

För övrigt anger akademiens Svensk Ordbok första belägg för "mula" till 1947 (SO: mula_verb). Likt många andra uppgifter av det slaget från den källan är det trivialt att hitta äldre belägg, även för ett belägg-snålt ord som detta. Så hittade jag det till exempel i en serie notiser om ämnet i SvD i januari krigsvintern 1941. Där fanns även en synonym som inte nämns i Språkets fina artikel: mora nejon (Karlskrona).

Men företeelsen måtte vara mycket, mycket äldre än så – jag kan inte föreställa mig en generation barn där sådant inte förekommit. Om man mulat, pulat, görat etc varandra sedan äldre stenålder, och jag kan inte komma på ett enda skäl som talar mot detta, så måtte oräkneliga glosor för företeelsen ha passerat revy sedan dess.

Lördagsfråga 682: Bly

1. Möjlig Christopher Columbus målad av Sebastiano Luciani. Han kallades del Piombo, ordet för "sigill", eftersom har var påvens så kallade sigillbevarare, en sinekur som kunde föräras konstnärer som gjort något bra för den heliga stolen. Antar att sigill var eller åtminstone hade varit av bly eftersom piombo är italienska för bly.
2. Blyerts är däremot inte bly, även om man lätt kan tro det. Länge var det också just vad man trodde, och därför kommer namnet kommer från tyska Bleierz, "blymalm", liksom engelskans lead. Men så småningom fick man ordning på kemin och insåg att grafit är renaste kol, likt träkol, stenkol och diamant.
3. Plomb du Cantal, en bergstopp i franska centralmassivet. Namnet har nog inget med plomb bly att göra utan är en förvrängning av pom, gammalfranska för äpple, syftandes på den runda formen.
4. Nellie Bly (1864–1922), pseudonym för Elizabeth Cochrane, amerikansk journalist och äventyrerska. Kanske mest känd för att ha försökt att resa jorden runt på 80 dagar; hon fixade det på 72.

Den tunga frågan satte Tomas först.

Hack i häl

- Nya Wermlandsposten 29 februari 1868

Om man är "hack i häl" på någon så är man ju direkt inpå. "Häl" är begripligt, men vad är "hack"?

Svar: Hacket är också en häl.

Hack för häl kommer från tyskan. Det vanligaste ordet är visserligen Ferse, men det finns ett äldre ord Hacke(n) som lever kvar i dialekter och uttrycket "hack i häl". Fast inte längre i "hack och häl" som det ursprungligen hette, en tautologisk alliteration i stil med "väder och vind".

Det hacket är därmed ett annat hack än de man inte går av för. Det är ett av påfallande många uttryck som kommer från spelvärlden, närmare bestämt kortspel. Hackor är än idag lägre kort i kortleken (åtminstone i bridge definierade som nummerkorten 2–10) och likt påfallande många ord kommer det från tyskan, där Hacke stått för hackmat av enklare sort. Den som inte går av för hackor har en hand som är såpass bra att den slår varje kombination av lägre kort.

- "Den stora Wiran", Christianstads Weckoblad 21 januari 1832

Österrike försöker att få "några spel för hackor" i en så detaljerad och avancerad liknelse att få idag torde sätta alla detaljerna utan hjälp; den är mycket längre än så här, jag har bara tagit med artikelns första rader.

Lördagsfråga 682

Äktare fuskbanan

- Cavendish. Utan tvekan.

Flera druvsorter tillhör allmänbildningen, åtminstone så länge vi pratar om de som används till vin: Chardonnay, cabernet sauvignon, merlot och så vidare. Potatissorter ska man väl kunna åtminstone några stycken, som Asterix, Bintje och King Edward (som tydligen är mindre vanlig numer eftersom den kräver mycket bekämpningsmedel). Äppelsorter kan de flesta, definitivt inklusive undertecknad, inte i närheten så många som man borde; utöver internationella sorter som Cox Orange, Red Delicious (finns det något äpple som är tråkigare än Red Delicious? som att bita i sött potatismos) och Granny Smith (OK det skulle vara Granny Smith då) finns det ju en nationalskatt i form av myriader delikatesser som Åkerö, Aroma, Flädie, Oranie, och så vidare, och så vidare.

Det är enklare med bananer: De heter Cavendish. Om man inte uttryckligen letar efter andra sorter så lär det vara Cavendish man får när man hittar bananer. Åtminstone här i Sverige. Även om "bara" varannan odlad banan är en Cavendish så står den för 99 % av världshandeln. Det finns banan-versioner av Aroma och Åkerö lite varstans, men de konsumeras lokalt.

Fast när bananen introducerades på världsmarknaden på 1800-talet så var det en annan sort som dominerade helt: Gros Michel. Jag vet inte om den dominerade lika mycket som Cavendish gör idag men det verkar ha varit åt det hållet. Men i början av 1900-talet dök bananens motsvarighet till vinets Phylloxera upp och vände upp och ner på allting: Panama-sjukan, uppkallad efter det första landet där den identifierades. Den slog stenhårt mot bananodlingarna. (Här är det obligatoriskt att nämna att låten Yes! We have no bananas (1923) kanske har en koppling till Panama-sjukan; jag är tveksam, men nu fick jag det åtminstone sagt.) Framåt 1960-talet var Gros Michel nära nog utdöd, och avgjort kommersiellt stendöd. Man letade intensivt efter en sort som var immun mot Panama-sjukan. Så hittade man Cavendish, planterade om en masse, och kunde fortsätta som förut.

Om den nu är immun … Rapporter från sydostasien berättar om Cavendish-odlingar som angrips av Panama-sjukan. Kanske vi så småningom får en annan sort i fruktdiskarna? Eller kanske rentav några olika, om man får drömma så stort?

Kuriosa: Pentylacetat är en så kallad ester vars doft och smak delvis påminner om banan. Därför används den ofta som konstgjord banansmak. Lustigt nog finns det belägg för att den konstgjorda smaken förekom i åtminstone USA redan innan bananer blev vanliga. Inte för att vi idag tycker att den smakar mer än åt banan-hållet; det är inte så att man förväxlar banangodiset med äkta vara precis. Men det har varit annorlunda. Det finns pentylacetat i bananer (utöver otaliga andra smakämnen), men olika mycket i olika sorter – och Gros Michel innehåller betydligt mer pentylacetat än Cavendish. Förr i tiden låg alltså konstgjord och äkta banansmak närmare varandra än de gör idag.

Klorofyllvågen 1952–1953

- Annons för tandkrämen Florodyl (januari 1953)

Har du någonsin köpt någon produkt med klorofyll? Under en kort tid var det underämnet för dagen. Nyckeln till dess framgång, åtminstone inledningsvis, utgjordes av dess rykte som deodorant. Det kom snart att smyckas ut med fler och vagare påståenden, antydanden om ett undermedel i allmänhet som du naturligtvis ville ha i lite av varje. Det användes i tandkräm, tuggummin, rengöringsmedel, diskmedel, tvål …

- Annons för Yata Klorofylltabletter (september 1952)

Ett tidigt och talande belägg ur klorofyll-vågen. Notera den extremt vaga hänvisningen till "livsprocesserna"; vad skulle det ens kunna betyda? Man anger inte ens någon källa för det långt mindre märkvärdiga påståendet om deodoriserande klorofyll.

- Annons för Palmolive (februari 1953)

En fråga besvarades aldrig ordentligt: Hur vet vi att klorofyll är bra på det man säger att det är bra på? Däremot besvarades den otillfredsställande, som här, myriader gånger. Klorofyll är friskhet, liv och grönt! Räcker inte det? Palmolives tvål hade visserligen alltid varit grön, om det nu berodde på klorofyll eller något annat …

Den som inte tyckte att det räckte hade inte mycket att hämta hos vetenskapen. För vetenskapen visste vid den tiden ännu inte vad den trodde om klorofyllets deodoriserande egenskaper, med mera.

Sammanfattande måste man fälla det omdömet att frågorna om klorofyllets verkan på olika ämnen med utpräglad lukt, liksom dess öde i människokroppen, är praktiskt taget outredda. En noggrann vetenskaplig penetration av problemen är nödvändig. Tills vidare är klorofyll i hygienen en modesak av osäkert värde.

- K. B. i "Klorofyll och odörer", SvD 15 januari 1953

"En modesak av osäkert värde" – då gäller det att krama ur så mycket pengar som går, innan folk börjar inse vad den går för.

- Annons för diskmedlet Clin (januari 1953)

Den här annonsen tycker jag är särskilt fin. Texten har visserligen inte något högre värde någonstans men försöker åtminstone ibland att argumentera för varan. Men den täcks av en brutal pratbubbla som går rakt på sak: Köp! Och så avrundningens "nyfikna små björkblad" …

Om man läser den text som inte skyms av pratbubblan framgår flera egenskaper som förefaller nättopp magiska (ett ord som dessutom används). Som att klorofyll kan göra skillnad på fett i smuts och fett i hud; hur gick det till? Och vad är det där med dess läkande effekt? Det vore ju verkligen värt att studera närmare! Eller, hade varit, om det varit sant.

- Annons för KLOROFYLL 50 (januari 1953)

Denna reklam verkar till synes bakvänd – det är väl inte kunderna som ska berätta för tillverkaren vad varan är bra för? Men "man påstår" är naturligtvis en omskrivning för "vi påstår". Jag vet inte vilka sätt som ansås lämpliga för att visa uppskattning, men exempelvis några varuprover av KLOROFYLL 50 måtte ha varit ett billigt pris för att delar av allmänheten aktivt skulle sitta och tänka fram goda erfarenheter av produkten ifråga.

Och nöjda kunder är en stapelvara i den tveksamma hälsobranschen sedan jämt. Reklam för allehanda undermedel har strösslats med rekommendationer från kända och okända. Man kan tänka sig att det är "belägg" från den senare målgruppen som här ska raggas upp, att ev användas i kommande marknadsföring.

- Annons för Air-Wick (mars 1953)

Se den chockade grannfrun! Även om man inte vet hur det kan kännas om man suttit några stycken kvällen innan och rökt, så kan man gott och väl föreställa sig omgivningens kräkfärdiga reaktioner, på sådana odörer och andra.

- Annons för Yata Klorofylltabletter (april 1953)

Då som nu kunde man ibland se "klassisk" reklam, med stora och väl valda illustrationer, klatschiga rubriker och hämningslös text … Och ibland motsatsen: textannonser som, i formgivning och stil, var intill förväxling lika redaktionellt material.

- Annons för Mimosept (juni 1953)

"Mimosept-säker, maximal-säker" – om du inte förstår, så gäller det inte dig.

Klorofyll-vågen var intensiv så länge den varade. Men särskilt lång tid i rampljuset kunde det ju inte bli, och blev inte heller.

Klorofyllet ebbade ut fort, åtminstone i annonsspalterna. Få se hur lång atienzymernas livslängd blir.

- "–ste": New York-brev, SvD 19 augusti 1953

Betraktelsen gäller USA, där man stod i startgroparna för att lansera nästa undermedel – hur det nu gick med det. Men även i Sverige hade klorofyllet vid den tiden sin korta storhetstid bakom sig, räknat i annonsering. I augusti 1953 hade undermedlet bara en bråkdel så mycket betalt utrymme som ett halvår tidigare. Men det skulle snart sjunka till noll, eller näst intill.

- "I marginalen" (november 1953)

Ett belägg från klorofyllvågens sista månad: Ingen annons utan en skämtteckning. Snart skulle det ta helt slut.

- tidningar.kb.se: klorofyll

Det var oväntat lätt att identifiera klorofyll-vågens utbredning: Den inleddes hösten 1952 och pågick i drygt ett år. Sedan var det slut. Den enkla slagningen ger naturligtvis en och annan träff i artiklar om fotosyntes och liknande. Men de allra flesta handlade om klorofyll i produkter, och de allra flesta av dem utgjordes av annonser.

Illustrerade Klassiker

Bättre än inget – och en del av min barndom.

De första numren av Illustrerade Klassiker på svenska gavs ut 1956. Förlagan var amerikansk och hade börjat ges ut redan under kriget. Idén var enkel: Litterära klassiker som serier. Även om man tog med en del tyngre titlar som måtte ha varit knepiga att passa in i formatet, som Moby Dick och Hamlet, så låg tyngdpunkten på äventyrsböcker, som de av Jules Verne (väl representerad) och Alexandre Dumas, riktiga klassiker som även hade hyfsat med action, som Odysséen och Skriet från vildmarken, liksom en del vilda västern-material, som biografier över Daniel Boone och Davy Crockett. En del val kan överraska, men bland de över tvåhundra titlarna man till slut fick ihop ingår det mesta av vad man kan kalla västerlandets kanon.

När hela böcker, tjocka som tunna, ska konverteras till 64 seriesidor så kan det inte undgås att man tappar en del. IK återger de grundläggande handlingarna, men ibland är det inte mycket mer än så. Exempelvis Don Quixote, en stadig volym i original, måtte ha varit en utmaning … Klassikerna var heller aldrig kända för sina bildmässiga kvalitéer.

Man hade även lite spin-offs. Som Sagoserien för de minsta som jag aldrig sett, och den som fick heta Dubbel Illustrerade Klassiker; originalets Special Issue var ett bättre namn. Jag såg bara ett par av dessa, men de var desto bättre; tjocka temanummer med ämnen som första världskriget, förhistoriska djur, atomen, eller favoriten Jetplan, raketer och rymdskepp. En del av dem var, som ni förstår, även titthål in i en tid då utvecklingen av rymdraketer och civil atomkraft var föremål för ett stort intresse och ännu större optimism. Jag minns särskilt att astronaut-konceptet måste ha satts på pränt någonstans mellan Alan Shepard, vars kastfärd beskrevs i detalj, och John Glenn, som vid tillfället inte ens valts ut bland de sju kandidaterna ("the right stuff") som givetvis visas upp.

Jag samlade aldrig själv på IK. Men någon gång, kanske 1980 eller lite tidigare, fick jag överta en släktings samling. Det var säkert över 50 ex med Macbeth, Robur Erövraren, Kit Carson och allt vad det var. Som litteratur gick de naturligtvis inte att jämföra med originalen, men de var desto lättare att läsa. Det gjorde att jag blev bekant med berättelser och namn, och kände att det var ett område jag kunde – vilket gav såväl allmänbildning som ett försprång när det senare blev dags att ta itu med de oavkortade, riktiga berättelserna. Vilket var så vackert så.

Enligt källorna gavs svenska IK ut 1956–1976. Jag vet att de salufördes även långt in på 1980-talet. Men då var det definitivt inget nytt material utan gammalt; riktigt gamla och slitna klichéer, av tryckkvalitén att döma …

Källor, utöver egna hågkomster:

• Rogers seriemagasin: Illustrerade Klassiker
• Seriewikin: Illustrerade Klassiker

Citat på engelska

Jusqu'à ce que l'on ait aimé un animal, une partie de son âme reste non éveillée.

- Anatole France? – så hette han åtminstone

Är det där något Anatole France faktiskt sagt eller skrivit? Det vet jag inte. Jag kan heller inte gå i god för kvalitén på franskan. Men det är åtminstone mer franska än den svenska + engelska som återges på en utställning på ett etablerat museum i huvudstaden. (De har lovat att åtgärda namnet så jag ska inte peka ut någon.)

Folk gillar att citera. Och då blir det ofta på engelska, eftersom det är engelska citat man lättast hittar på det världsvida nätet. Få kan idag ta till sig Homeros eller ens Vergilius i original. Men det blir lite mycket när brukare av alla möjliga språk "internationaliseras" till engelska. Varför ska en svensk citera Goethe, Dante eller för den delen Anatole France på engelska?

Lördagsfråga 681: Läskeblask

1. Centralstationen i Prag, ritad av arkitekten Josef Fanta.
2. Loranga såklart, från Barbro Lindgrens Loranga, Masarin och Dartanjang (1969).
3. Glimt av Rob Schneider ur The Seven-Ups (1973), strax innan en biljakt drar igång.
4. Detta ståtliga Trocadéro-palats stod i Paris 1878–1937; uppfört för en världsutställning, rivet för en annan. Namnet Trocadero har återanvänts så många gånger att få nog vet att går tillbaka på en halvö och fästning i Spanien.

Det läskande temat satte flera. magnus var först.

Osäker spindel mot levitation

Den här krabaten är en Lycosa tarantula, tillhörande familjen stenspindlar. Det är inte rubrikens "osäkra spindel", men det är en art jag hittat som ligger någorlunda nära.

Jag började här:

Tarantula/spansk tarantel

(Tarantula hispanica) Till skillnad från sin sydamerikanska släkting är den europeiska taranteln inte farlig för oss människor. Hela spindeln används i läkemedlet [ha!] för att behandla besvär med nervsystemet liksom hjärtbesvär, t.ex. kärlkramp och hjärtsjukdomar. Hos kvinnor ges det mot sjukdomar i äggstockarna och mot känsliga, kliande genitalier.

- Dr Andrew Lockie, 101 Goda råd: Homeopati (B. Wahlströms 2001)

De där så kallade indikationerna (symptom och sjukor som ett medel ska vara bra mot) är ingenting mot de långa listor som homeopaterna håller sig med. På sidan National center for homeopathy: Tarentula finns en, om inte komplett så åtminstone betydligt längre, lista. Där hittar man vardagliga ting som huvudvärk, migrän och hicka, lite ovanligare som difteri och tumörer (sånt får de inte tala om i Sverige), oväntade som onanism, och vad ska man säga om tunnaste spindelsoppan mot hysteri, kleptomani och levitation (sic!)?

Okej. Vad är då en Tarantula hispanica? Här har jag kört fast.

Lycosa tarantula is the species originally known as the tarantula, a name that nowadays in English commonly refers to spiders in another family entirely, the Theraphosidae.

- Wikipedia: Lycosa tarantula

Familjen Theraphosidae omfattar lite drygt tusen arter. Vilken av dem det är som en gång kallats Tarantula hispanica vet jag inte. De som sysslar med så kallad kladistik ändrar då och då på uppdelningar och namn, så att blåsippa inte bär namnet Anemone hepatica som Linné gav den utan Hepatica nobilis –  eller vad det nu är för tillfället. Att botanisera mellan gamla och nya namn kan vara trivialt i system där man har bekymrat sig för sådant, men vad gör amatören när inga sådana hänvisningar finns?

I nuläget får jag gott om träffar på Tarantula hispanica och Tarentula hispanica men varenda en verkar gå till homeopatiska sidor. Vilket artnamn uppger homeopat-fabrikören när förrådet med Tarantula behöver fyllas på?

Lördagsfråga 681

Förnäma flugor

Förnäm fluga av helt annan slag. Tror jag?

gör inte en fluga förnäm

- Blogg (2017)

han hade aldrig gjort så mycket som en fluga förnäm

- Bok (2020)

ungdomar som inte gör en fluga förnäm

- Nätet (2021)

Felskrivningen är inte särskilt vanlig – än. Jag har inte hittat några exempel i tidningar eller märkvärdigare sammanhang. Men det skulle inte ha överraskat. Jag gissar att det bara är en tidsfråga.

Hur tänker de som använder uttrycket med "förnäm"? Kort sagt: Inte. Uttrycket används som ett odelbart helt, där man inte analyserar eller tolkar orden som ingår.

Vad är det man inte skulle ha gjort med flugan? Vad betyder egentligen "förnär"? Etymologin är inte direkt självklar och betydelsen bred, men det känns ändå inte som ett ord man missförstår:

för när (ofta hopskriven till förnär), förr äv. allt för när, i (adverbiell l. prepositionell anv. i) uttr. som beteckna att ngt som göres l. sker innebär ett (orättmätigt) intrång i ngns rättigheter l. en orätt mot ngn l. kränker l. förnärmar l. sårar ngn l. är till skada l. förfång för ngn l. ngt.

- SAOB: NÄR

Om vi idag sällan gör folk förnär, så är det desto vanligare att man blir förnärmade. Uttrycket att "inte göra en fluga förnärmad" lär inte bli bevingat (ha!), men kan, givet att man tillskriver insekter den erforderliga psykologin, ses som en omformulering av att "inte göra en fluga förnär".

Hilmas testamente

- Här med Altarbild nr 1 från 1907

Hilma af Klint (1862–1944) är en välkänd konstnär – åtminstone bland svenska konstkännare. Kanske även bland andra antroposofer? Men hon hade mycket väl kunnat vara välkänd internationellt, även bland allmänheten, om inte om hade varit. Hon var nämligen en av de första abstrakta konstnärerna.

Att hon inte blev mer känd än hon blev under sin livstid, och bra tag efteråt med förresten, tillskrivs en passus i hennes testamente: Hon påstås ha skrivit att hennes verk inte skulle ställas ut, utan rentav hållas hemliga, i tjugo år efter hennes död. Denna uppgift finns med i snart sagt alla källor som har något att säga om Hilma af Klint. Men på ett ställe finns den inte med: hennes testamente. Läs själva: Hilma af Klints testamente. Det tar inte lång stund.

För att ge en uppfattning om hur spridd myten är citerar jag här en handfull träffar som inte är på svenska:

In her will, she ordered that her work not be made public for at least 20 years after her death.

- Saskia Lacey, Art and Culture (Teacher Created Materials 2017)

"Alle Arbeiten", steht dort, "die 20 Jahre nach meinem Todt geöffnet werden sollen …

- Julia Voss, Hilma af Klint – "Die Menschheit in Erstaunen versetzen" (Fischer 2020)

Hilma af Klint skrev ind i sit testamente, at hendes værker først måtte vises 20 år efter hendes død.

- Maria Gerhardt, Sommeren er ikke helt forbi: Klummer, essays og tekster (Politikens forlag 2019)

Naturligtvis finns uppgiften med på den fria encyklopedin:

Ingen källa anges för uppgiften, vilket väl var lika bra. Artikeln på svenska Wikipedia har nu korrigerats, sedan den artikel som fick mig uppmärksam på myten (Elisabet Andersson: Myter om Hilma af Klint fortsätter att spridas, SvD 1 november 2021) där uppmärksammats.

På engelska Wikipedia finns uppgiften kvar, än så länge.

Scheele, Gustav III och Vasaorden

Carl Wilhelm Scheele (1742–1786) var en av de främsta kemister Sverige sett – och då ska man veta att konkurrensen var hård. Hans mest kända och omdiskuterade upptäckter är den av "eldluft", som han kallade syre; så vitt man vet var Scheele den förste som isolerade och analyserade grundämnet (som visserligen inte fanns som begrepp på den tiden). Tyvärr kungjorde han upptäckten först två år efter Joseph Priestly, varför den senare ofta, och inte utan rätt, ges äran (båda var dock före Lavoisier). Men det var bara en av Scheeles otaliga upptäckter. I vetenskapliga kretsar var hans namn välkänt över hela Europa; bland vanligt folk, och ovanligt med för den delen, var han mindre känd.

Det sägs att Gustav III var i Italien när han för första gången hörde talas om Scheele. Han ska ha blivit förvånad över att höra italienare tala så varmt om en undersåte som han själv inte kände till. Men nu visste kungen bättre, och den okände kändisens status kunde ju åtgärdas – ge honom Vasaorden! (Som han själv instiftat.) När majestätets befallning anlände till de som hade att handlägga sådant utbröt viss förvirring; vilken Scheele avsågs? Efter en stunds grubblande och kringfrågande så kom man på vem kungen måtte ha avsett: bergsrådet (idag skulle han nog kallats gruvdirektör) och brukspatronen Christian von Schéele (1721–1799). Apotekare Scheele i Köping hade man aldrig hört talas om, han rörde sig inte i deras kretsar och omvänt, så han fick klara sig utan någon orden.

Nog var det en tänkvärd historia! Den har också återgetts lite varstans. Är den sann? Nej – vilket enklast motbevisas av att von Schéele visserligen fick Vasaorden, men först när såväl apotekare Scheele som Gustav III var döda.

Emellertid är anekdoten fullkomligt falsk. Gustaf III gaf visserligen icke apotekaren Scheele någon Vasaorden, och troligen tänkte sig ingen något sådant i Scheeles lifstid; men han gaf heller aldrig någon åt brukspatronen von Scheele i Småland, som 1782 fått bergsrådstitel. Det var först den 21 nov. 1796, som Gustaf IV Adolf dermed prydde den gamle von Scheele: och dock är "förvexlingen" af 1784 ett historiskt "faktum" för C. W. Scheeles snillrike minnestalare 1827! [Frans Michael Franzén, mest känd som psalmdiktare och Svenska akademiens sekreterare]

- Harald Wieselgren, Bilder och minnen (1889) sid 318

Mr Antivaxxare

Idag blir det ett musiktips: Simpel & Halvdunkel (Jacke Sjödin) med "Mr Antivaxxare". Det här är det bästa jag sett i sitt slag.

Lördagsfråga 680: Alice

1. Ett ovanligt kaninhål för en ovanlig kanin. Monty Python and the holy grail (1975), såklart – jag befattar mig inte med den svenska titeln.
2. Valrossen och snickaren – det är de som går på stranden – är en berättelse som ingår i Alice i Spegellandet (1871), där den berättas (en berättelse i berättelsen) av figurerna Tweedledum och Tweedledee. Här i Disneys version från 1951.
3. Dronten i Oxford, The Oxford Dodo, är en av ytterst få lämningar av dronten, och innehåller de enda bevarade mjukdelarna av fågeln. Lewis Carroll bodde i Oxford och vi vet att han tittade på lämningarna tillsammans med en viss Alice Liddell. Det sägs att djuret blev riktigt känt sedan det förekommit i Alice i Underlandet (1865).
4. Storbritanniens kungliga vapen med lejonet och enhörningen. De två djuren förekommer i en känd barnkammarramsa (i ett land där barnkammarramsor blivit mer kända än i något annat land jag känner till), och en berättelse om dem togs med i Spegellandet.

Kaninhålet syftar på det som inleder den första boken om Alice, det som leder till underlandet. Det har också blivit ett begrepp, när djupdykningar i olika fascinerande ämnen jämförs med nedramlanden i kaninhål.

Tricky satte den lördagsfrågan, på målfotot aningen före Joakim E.