It is true that at this day we separate the once compound word, and speak of the rivers Thames and Isis; but as they form, after all, but one stream, from one parent source, the word Tamesis really stands for both.
- George R. Wright: The River Thames, Journal of the British Archaeological Association (1869)
När romarna kom till de brittiska öarna kallade de Themsen för Tamesis. Framåt medeltiden fick man för sig att det latinska namnet var en hopslagning av två namn: Isis för den övre delen, Thames för den nedre. Och även sedan man insett att Thames + Isis = Tamesis var en folketymologi så hänger den falska rekonstruktionen kvar, i synnerhet i det traditionsmättade Oxford.
Burkringar, burköppnare, burkflärpar ... Saker som man sällan eller aldrig behöver tala om saknar ofta vedertagna namn. Här får de heta burkringar.
Har du utbrunna värmeljus hemma? Släng dem inte. Om du istället lämnar dem till den dagliga verksamheten på [...] blir de proteser åt fattiga människor – och elefanter – i Thailand.
Den här nyheten återkommer gång på gång, år efter år (jag har tagit en äkta och typisk ingress och anonymiserat den). Ibland är det begagnade värmeljus som ska samlas in, andra gånger burkringar. De ska skickas till Thailand för att bli proteser, åt folk och/eller i förekommande fall elefanter. När det gäller värmeljusen så har i synnerhet dagliga verksamheter över hela landet tagit på sig att utföra det lagom pilliga jobbet med att få bort stearin och vekhållare. Som lokalnyhet har det alla ingredienser: Lokal förankring, läsarna kan enkelt engagera sig, välgörande arbete ...
Problemet? Att det är väldigt likt en klassisk klintbergare.
A false rumor that has plagued the National Kidney Foundation (NKF) and the aluminum industry for decades has recently resurfaced, perhaps fueled by the Internet. Individuals and groups believe they can donate the pull tabs on aluminum cans in exchange for time on a kidney dialysis machine.
Myten går ut på att om man skänker en viss mängd burkringar till ett företag eller en organisation så kommer en belöning att delas ut till någon behövande i form av en dialysbehandling, cancerbehandling, rullstol eller vad det nu kan vara. Ibland sägs att burkringarna innehåller stål eller titan, eller är tillverkade av särskilt rent aluminium, och att det ska vara poängen med att samla in dem istället för hela burkar.
Snopes räknar upp fall efter fall där folk har engagerat sig och andra åt att samla in miljoner burkringar. Så småningom har de stolta och förväntansfulla skattsamlarna vänt sig till Läkare utan gränser, Coca Cola, någon återvinningsfirma, eller vilken mottagare ryktet nu utsett, och kommit med en glad överraskning ... För att bli mottagna med förvåning, ointresse, medlidande, hån, eller vilka sinnesstämningar som nu förekommit. För vad ryktena än påstått så finns det ingen skillnad mellan ringen och resten av burken. Ringarna är inte värda mer än vilket aluminium som helst (vi återkommer strax till detta).
Det skulle kunna vara en anledning till att det så sällan blir uppföljningar på de glada "vi ska samla burkringar"-artiklarna. Insamlare som inser att de blivit lurade, och dessutom lurat andra att samla in praktiskt taget värdelösa burkringar, vill verkligen inte visa upp sig i pressen. Sådant bidrar till att hålla myter levande.
Men nu ska bilden nyanseras och kompliceras. För det finns organisationer som bestämt sig för att slå mynt av myten (t ex vissa Ronald McDonald-hus). De tar emot burkringar och säljer dem till återvinning. Hur mycket besväret är värt? Det är lätt att hitta dagsnoteringar på skrotpriser. Hos en aktör i branschen (här) hittade jag uppgiften 4 kr/kg för aluminum. Då ska man veta att det går ca 3600 burkringar på ett kilo; omkring tusen burkringar per krona. Samlande av pantburkar är rena smörjobbet i jämförelse.
Gäller detta även i fallet med de thailändska donationerna? Gräver man lite återkommer ett namn: Prothesis Foundation. Det är en stiftelse som grundades 1992 av Srinagarindra (1900-1995), mor till kung Bhumibol. Syftet är att förse fattiga med proteser (jag har inte hittat något om elefanter).
En liten film upplagd 2015 visar hur det kunde gå till. Insamlade burkringar läggs i särskilda behållare. Sedan skickas de till ett smältverk där de blir tackor, som i sin tur skickas till verkstaden där de blir proteser.
Men vi är inte riktigt klara med nyanserandet och komplicerandet. Kungamoderns stiftelse har en sida om återvunnet aluminium. Med tanke på att det är den enda organisation jag hittills hittat som tagit emot burkringar, och antagligen även annan aluminium, och tillverkat proteser av dem så är texten väl värd att tipsa om nästa gång folk vill samla burkringar eller värmeljus. (Min översättning av den något yxiga engelskan.)
Protestekniken har utvecklats. Arbetet med att utveckla material behöver ta hänsyn till patienternas säkerhet. Därför använder stiftelsen tekniker som följer internationella standarder. All aluminium vi tar emot säljer vi och köper kvalitetsmetall som blir konstgjorda ben. Vi föreslår att du säljer metallen och skickar pengarna till oss – det är den bästa lösningen.
Obs: Om du skickar aluminium per post blir det dyrare och vi måste också betala tull (om det skickas från utlandet). Donationer kan också skickas till våra kontor i Bangkok eller Chiang Mai. Det är ett ineffektivt sätt att donera.
Prostheses innovation has changed. The process for the development of materials need to concern about safety standards the most for the patient. Therefore, the prostheses foundation, use technologies that reach international standards. All aluminum that we receive by donations, we sell and purchase quality from the same company to provide artificial legs. However as our suggestion you can sell them and transfer money via the foundation account is the best solution it’s more versatile. Note: If you send aluminum by mail, it will be cost and also we have to pay tax at custom duties. (It sent from abroad) Alternatively, donations maybe delivered to either our Bangkok or Chiangmai office. This is an inefficient method of donating.
Att göra gott genom att skänka bort skräp är en synnerligen tilltalande tanke som dessutom är smittsam. Den hör till de tankar som är så tilltalande att de kväver eftertankar. Som hur det kan vara effektivare att hantera drivor av ringar/värmeljus och flyga dem till Thailand, istället för att helt enkelt skicka pengar så de kan köpa kvalitetsmetall direkt. Sådan torde inte vara svårt att hitta i ett land som 2017 exporterade aluminium för 15 miljarder kr (källa).
Här drar vi iväg med en Archimedes. Det var ett av minst 25 märken av utombordare som tillverkades i Sverige under 1900-talet. Hur många helsvenska utombordare tillverkas idag?
På J. U. Smits pumpstation i nederländska Kinderdijk använder man arkimedesskruvar för att pumpa upp vattnet.
En Acorn Archimedes, en riktigt avancerad och inte särskilt framgångsrik "hemdator" från 1980-talet vars arv dock lever vidare på otippade sätt. Nämns i förbigående i bloggposten Hemdatorn som överlevde (typ).
Ett klot inneslutet i en cylinder. Arkimedes skrev ett verk om hur man med ett enda tal kan räkna ut båda kropparnas ytor och volymer. Han var så stolt över upptäckten att han bad att få figuren inritad på sin gravsten.
För att inleda med en sammanfattning, abstract eller TL;DR: Varje "nyhet" som handlar om en påstådd "twitterstorm" kan ignoreras.
*
2015 körde SVT igång en granskning av mångfalden i svenska bolagsstyrelser. Sådant drar, som vi alla vet, åt sig uppmärksamhet av många slag från många håll. Givetvis kommer kritik att förekomma. Och kritik blev det.
Efter en kritikstorm på sociala medier under förmiddagen drog ansvariga redaktörer i nödbromsen. Inslaget stoppades från att sändas på onsdagskvällen, medan resten av de planerade publiceringarna ställdes in.
Men hur mycket kritik var det egentligen? Nämnda storm hade enbart härjat på Twitter, inga andra kanaler. Hur omfattande hade ovädret där varit?
En genomgång av diskussionen på Twitter under #vitabolag visar att drygt 60 konton deltog vid tidpunkten då SVT ställde inslaget. Av dessa var lite mer än hälften (35 stycken) uttryckligen negativa till nyheten. Utöver detta hade 63 konton länkat till nyheten, av dessa var 25 negativa och 21 positiva.
- SVT
Sextio konton kan (beroende på intensiteten i diskuterandet) vara nog så överväldigande för den sociala medier-redaktör som ska försöka hålla koll på kanaler. Men som "storm" betraktat är det ju ingenting.
Ansvarige utgivare hävdade i samma artikel att det avgörande inte var mängden utan arten: Att de drog in granskningen för att de höll med om kritiken. Men jämför man med otaliga andra "twitterstormar" som rapporterats i media så är det tydligt att media alltid haft oerhört svårt att nyhetsvärdera på sociala medier.
Som när en swishjournalist året därpå skrev något dumt och fick svar på tal:
Hans något tillspetsade statement blev gnistan som fick hela det sociala nätverket att fatta eld. Under kvällen låg ämnet Lamotte i toppen av trendlistan i Sverige.
"Hela det sociala nätverket" är naturligtvis en så kraftig överdrift att det skulle kunna ses som ett retoriskt grepp. Å andra sidan tog man faktiskt in "nyheten" sedan Lamotte "trendat". Hur mycket krävs för att "trenda"? Mindre än man kan tro.
Antalet kritiska tweets om Joakim Lamottes uttalanden kan räknas i hundratal på bara några timmar.
- Resume
Och då som nu krävs det inte mycket för att redaktörer ska beteckna en viss mängd tweets som "twitterstorm", citera dem och över huvud taget ge intryck av att de har nyhetsvärde.
Nu sprider sig bojkotten av Sverige bland fansen som under hashtaggen #boycottSweden uppmanar till köpstrejk av alla svenska produkter.
[...]
”Jag trodde att Sverige var progressivt. Men att hålla amerikanska medborgaren ASAP Rocky fängslad utan rätt till att betala borg? H&M, Ikea, Spotify, Volvo #boycottSweden” skriver en användare.
Eftersom Expressen hjälpsamt nog länkar till det citerade tweetet så kan man lätt ta reda på att @sigmabond57 i skrivande stund har 15 (femton) följare, två färre än när tweetet postades. Och inte ens efter Expressens push har tweetet fått mer än futtiga två retweets och 12 likes. Dålig lön för den exponeringen.
Att förstora stormar i vattenglas är förvisso en gammal gren. Som när tre samtal blev "nedringd växel", fyra "folkstorm" osv. Det pikanta i sammanhanget är att samma medier i åratal berättat om vikten att vara källkritisk på nätet i allmänhet och sociala medier i synnerhet.
Härkeberga kyrka är ett bra ställe för att beundra målningar av Albertus Pictor (av honom personligen eller folk från hans verkstad). Där finns en rad motiv ur Bibel och andra källor: Josef och hans bröder, dansen kring guldkalven, Jona och valfisken, Sankt Göran och draken ... Och en räv som tar en gås. Vad har den med någonting alls att göra? Mysteriet tätnar om man jämför med andra kyrkor i trakten. Där det finns bevarade medeltida målningar, av Albertus eller någon annan, kan man här och var se en räv.
Som i Tensta kyrka (inte i Stockholm utan norr om Uppsala), där mästaren Johannes Rosenrod målade. Där kan man se denna till synes fromma räv (ha!) predika för gässen. Och då börjar det bli lite tydligare: Rävarna är falska förkunnare.
Att kyrkrävarna är påfallande vanliga i just Uppland är nog ingen slump. För det var i Gottröra socken, öster om Uppsala, som bonden Botulf Botulfsson levde. Han hade högt och tydligt förklarat att han inte trodde att nattvardens bröd och vin var Kristi kropp och blod. För detta glasklara kätteri hade han naturligtvis straffats, och sedan fått idka botgöring i hela sju år ... För att direkt därefter åter öppet förneka nattvardens mysterium. Kyrkan överlämnade den oförbätterlige till den världsliga rättvisan som 1311 avrättade honom. Botulf i Gottröra är den ende svensk som, såvitt känt är, avrättats för kätteri. Och ännu långt efteråt försågs kyrkor i trakten med rävar, som gässen i församlingen ska passa sig för.
Folketymologier är vad man kallar felaktiga förklaringar av ords ursprung. Intressant nog gäller många av de mest spridda tämligen moderna och väldokumenterade ordbildningar. Ett extremt exempel är pod(d), som i pod(d)cast. Det går tillbaka på Apples mp3-spelare (om nu någon använder det begreppet längre) iPod som lanserades 2001. Namnet syftade på filmen 2001: A Space Odyssey. Eftersom det enda sammanhanget där en pod nämns är i den kusliga konversationen mellan Dave och HAL 9000 så lät det lite underligt, avgjort värt att dubbelkolla:
While describing the player, Jobs constantly referred to Apple's digital hub strategy: The Mac is a hub, or central connection point, for a host of gadgets. This prompted [Vinnie] Chieco to start thinking about hubs: objects that other things connect to.
The ultimate hub, Chieco figured, would be a spaceship. You could leave the spaceship in a smaller vessel, a pod, but you'd have to return to the mother ship to refuel and get food. Then Chieco was shown a prototype iPod, with its stark white plastic front.
"As soon as I saw the white iPod, I thought 2001," said Chieco. "Open the pod bay door, Hal!"
Then it was just a matter of adding the "i" prefix, as in "iMac."
iPod gjorde succé och blev snabbt ett inarbetat begrepp för digitalt (bärbart) ljud. Och så småningom skapades en nybildning av pod och broadcast, och det utan större eftertanke, om ordsnidarens berättelse stämmer:
I was writing about this new phenomenon of automatically downloaded audio programs in about 2004. And it was one of those last minute articles that I was writing very very close to the press deadline. And I emailed it over, with about 10 minutes to go before the presses ran. I got an email back very very quickly from the sub editor saying, "Brilliant piece, but it's about 20 words short. Can you just pad it out a little bit?" And so I reread the piece that I had written in and realized that the phenomenon that I was talking about didn't have a name. So I made up this sentence which said something like "But what do we call this new phenomenon?" And then I made up some words and one was audio blogging, and then there was gorilla media, and the last one was podcasting. And I sent that off and everything was fine. And then, six or seven months later, I got an email from the Oxford English Dictionary saying, "Hey! This 'podcasting' word. Where did you get that? Because you're the earliest citation that we can find." And I said basically, I made it up.
Betydligt senare fick folk för sig att pod borde vara en förkortning. (Förkortningar är påfallande populära bland folketymologier.) Förslaget Program On Demand kanske skapats med tanke på med den vedertagna förkortningen Print On Demand. Men skapad i efterhand är just vad den är. Podden man lyssnar på kommer från pod "fröskida" via en rymdfilm och en musikspelare; se där en förklaring som ingen hade kunnat hitta på.
En del har associerat ordet till black out. Även om de beskriver närbesläktade företeelser, och den svenska bläckan kanske påverkats av det engelska till att få en starkare betydelse, så är ursprunget ett helt annat.
Aldrig såg man två Blekingsbönder vara såtare vänner än när de fått sig en och annan ”bläcka”.
- Carlscronas Weckoblad 26 juli 1873
- Då kan ni intet få er en ”bläcka” eller en kopp kaffe med litet ”skepparegrädde” uti?
- Blekingsposten 6 februari 1880
Citationstecknen i den bekymrade repliken (en sjöman pratar med en kollega som blivit förbjuden att besöka krogar) indikerar att ordet i betydelsen ”sup” var relativt nytt, eller åtminstone uppfattades av redaktören som nytt för läsarna. Huruvida det betyder något att båda beläggen jag hittat är från samma landskap vet jag inte. Men ett av de äldsta beläggen för den moderna betydelsen kommer från Stockholmsskildraren August Blanche 1856: ”En stor bläcka starkt”. Det var lätt att förstå, eftersom en bläcka eller blecka var ett bleckmått som användes för att mäta upp och/eller servera spriten. Det var inget standardiserat mått utan motsvarade helt enkelt en sup, varken mer eller mindre.
För övrigt var ”skepparegrädde” det brännvin som sjöfolk fick hålla sig med i kaffet, eftersom vanlig grädde inte gick att hålla färsk på båtarna. Och akademiens Svensk Ordbok anger äldsta belägg för "bläcka" till ca 1890 vilket, som så ofta, gick att skjuta bakåt en bit utan större besvär.
Fascisternas fascio användes inte i närheten lika flitigt som nazisternas hakkors eller kommunisternas stjärna/hammare och skära. Men så är den också svårare att få till rent bildmässigt.
I mars 1919 startades de första kampgrupperna, de så kallade Fasci di Combattimento, som främst utgjordes av krigsveteraner. Partiet hade som symbol ett spöknippe, fascis (fasces i plural) av den typ som bars av liktorerna i antikens Rom, vilket kom att ge rörelsen dess namn.
- Wikipedia (sv.): Fascism
Men fascio var ett etablerat namn på (politiska) rörelser, gärna med radikala eller rentav revolutionära dagordningar. Ordet kommer direkt från fasces och dess grundbetydelse "hopbunden, bunt" eller i överförd bemärkelse "gruppering".
kommittèer, som föra namnet "comitato del fascio romano"
- Post- och Inrikes Tidningar, 12 september 1868
En socialistisk-anarkistisk förening benämnd "Fascio" [Fasci Siciliani dei Lavoratori, Sicilianska arbetarföreningen] har utbredt sig i alla större städer
- Göteborgs Aftonblad, 2 december 1893
När Mussolini 1919 bildade sina fasci di combattimento i Milano så var det ett högst traditionellt namn i branschen. Det var först senare som det försöket skulle bli så lyckat att det trängde ut även minnet av de övriga.
SS Columbia Eagle var 1970 föremål för något så ovanligt som ett myteri. På bilden återvänder hon från Kambodja. (Mer om den märkliga historien på Wikipedia: SS Columbia Eagle incident)
Ingen luring den här gången utan svaret var verkligen så enkelt som Apollo 11 och dess nu halvsekelgamla färd. Den satte Joakim först. Men Löjliga familjen knep den svåra #4. Fartygets namn minner om kommandomodulens beteckning Columbia och månlandarens beteckning Eagle.
Att det är jämnt 50 år sedan den första månlandningen kan inte ha undgått många (landning 20 juli, första steget 21 juli, såväl svensk som internationell tid). Men hur många vet att en sovjetisk månlandare kraschade på månen samtidigt som Neil och Buzz var där?
Sovjet arbetade naturligtvis också på att landa folk på månen. Men när 1960-talet gick mot sitt slut blev det snabbt allt tydligare att den första människan på månen skulle bli en amerikansk medborgare. Sovjet skulle, för första gången, bli snuvad på en medalj i the great space race. Men kunde de kanske slå lite smolk i imperialisternas glädjebägare?
Idén man fick var att Sovjet skulle ta de första månstenarna till jorden. En sond skulle landa på månen, samla ihop lite sten och grus, och sedan skicka tillbaka proverna till jorden, innan amerikaner landat eller allra senast innan de hunnit tillbaka. Även om projektet inte var för amatörer precis så var det mycket enklare än en bemannad månfärd, och definitivt något som det sovjetiska rymdprogrammet kunde klara av.
Luna 15 skickades upp den 13 juli 1969, tre dagar innan Apollo 11. Hade schemat hållits skulle de hunnit dit och tillbaka före amerikanerna ... Men det visade sig lurigare än man trott att hitta en bra landningsplats. Den 21 juli, samtidigt som Armstrong och Aldrin sov i månlandaren efter väl förrättat värv, gick Luna 15 ner för landning – och försvann. Förmodligen kraschade den mot en bergssida.
... Egentligen tänkte jag inte ha med något om de där fåniga konspirationsteorierna eftersom alla andra har det. Men okej då; här är några punkter som en mycket liten och förvirrad grupp anför som belägg för att en eller samtliga månlandningar är mer eller mindre fejk (inte för att de är överens om detaljerna):
Flaggan fladdrar, i vinden? Nej, sedan den körts ner i mångruset "gungar" den i vakuum. I en atmosfär med någorlunda tryck beter sig tyg inte på det sättet så det ser ovant ut.
Stjärnorna syns inte eftersom kamerornas bländare anpassats för att återge månytan.
Skuggorna är inte parallella pga perspektiv. Att de skulle bero på flera ljuskällor är helt världsfrånvänt då väl alla sett att flera ljuskällor får föremål att kasta flera skuggor.
Se Wikipedia: Moon landing conspiracy theories och RationalWiki: Moon landing hoax för ordentliga genomgångar av idéerna. För det är sannerligen inte en enda, enhetlig teori utan många, inbördes oförenliga.
När Stålmannen först dök upp 1938 kunde han inte flyga utan hoppade
Hos moderna superhjältar kan det anrika klädmodet på sin höjd anas här
och var. Men länge var det närmast lag på att de skulle ha
kalsongerna/trosorna utanpå kläderna. Varifrån kom den idén?
Apollon (Louis Uni), fransk jätte och champion du monde de force
Enligt Julius Schwartz (som tillbringade decennier i branschen) kom den från akrobater, brottare och starke män som levde på att visa upp sina fysiska förmågor. Varför hade då dessa "underkläder" utanpå? Det finns kanske andra förklaringar, men jag har bara sett en enda: Vid vissa övningar fanns det en risk för att trikåerna skulle rämna vid olämpliga ställen. Det var för att slippa sådana situationer som kalsongliknande kläder bars utanpå trikåerna.
Mjölnardräng dog när han skulle lägga på en rem. Göteborgs Aftonblad, 22 november 1902.
Innan verkstäder och fabriker elektrifierades drevs de med ånga eller vattenkraft. Kraften förmedlades med axlar uppe vid taken som snurrade hela tiden. En detalj som känns ovan idag är att de äldre maskinerna inte hade någon enkel på/av-knapp. När en maskin skulle dras igång lades en rem på dess drivhjul samt på det snurrande hjulet uppe vid taket.
"Att lägga på en rem" avsåg alltså ursprungligen att sätta igång med något. Det var först längre fram, när bilden av hjulen i fabrikerna bleknat, som det började användas om att öka takten, att lägga på en växel, eller vilka metaforer man nu föredrar.
I’m not ashamed of ridicule.
I’m not ashamed of mockery.
I’m not ashamed of insults.
- Mantra som skanderades på konferensen
Ett gäng som jag aldrig fått grepp om är de som hävdar att jorden är platt. Är de troll, tokstollar eller lite av varje?
I november 2018 hölls den andra årliga Flat Earth International Conference i Denver, Colorado. Under två dagar samlades 650 personer från hela världen. Några av dem var nyfikna på det hela, som häcklare eller möjliga anhängare. Några var journalister. Och av rapporteringen framgår tydligt och klart att den absoluta majoriteten av besökarna var övertygade, oironiska anhängare av idén att jorden är platt.
Här brukar den skeptiska, folkbildande reflexen rycka till, den som vill beskriva olika metoder för att avgöra jordens form. Men även om sådant är intressant och nyttigt, för egen del liksom för att demonstrera vetenskap och sunt förnuft för en omvärld i ständigt behov av sådant, så är det fullkomligt irrelevant om man är ute efter att få rätt mot en inbiten plattjording. Även om de ständigt pratar om att forska och ta reda på saker själv (till skillnad från att skedmatas med lögner) så är det solklart att fakta inte är poängen. Poängen är att några få mycket mäktiga ljuger för oss little people. Låter det bekant? Det är strukturen för den klassiska konspirationsteorin. Och i den svampskogen växer sådana aldrig långt från varann. Eller som en besökare uttryckte det: När man inser att jorden är platt förlorar man 10-12 andra illusioner.
The moon landing, the Space Shuttle Challenger explosion, the International Space Station, space flight, pictures taken from space, pictures of the Earth’s curvature, gravity, maps of Antarctica, the Antarctic Treaty, the South Pole, 9/11, the Sandy Hook shooting, AIDS, cancer, the Irish potato famine, the Civil War, vaccines, genetically modified food, the Federal Reserve, organized religion, the Catholic Church specifically, the compiling of the Bible, the medical industry, the education system, the government, a competing flat-Earth organization, and even other convention-goers.
Jag vet inte vilken "competing flat-Earth organization" som avses men det kan gå på ett ut. Annars är det påfallande, på denna konferens liksom i andra sammanhang, hur väl många förvillade kan trivas med varandra så länge man delar världsbild i stort. Du och jag kan vara helt oense om var Atlantis ligger, men vi är åtminstone överens om att Atlantis finns. Andra gånger kan folk lacka ur på detaljer obegripliga för utomstående (som i politiska sekter), eller av personliga skäl, eller båda. I samtliga fall handlar det inte om den yttre verkligheten utan den inre, inte fakta utan identitet och framför allt samhörighet. För att få gemenskap och sammanhang kan folk gå mycket längre än att svära på att jorden är platt.
“These people are like family,” [genomsnittsbesökaren] said, looking toward others wearing flat Earth hats and T-shirts. “I want to be around people like me.”
Nog har man sett en och annan organisation och sammanslutning utmålad som lögnens högborg. Men det känns besynnerligt att se den federala rymdstyrelsen i den rollen.
Ännu en reporter på plats var Rasmus Åkerblom. För några år sedan gjorde han ett förträffligt program om den påstådda måneffekten (Faktoider: Hur vi påverkas av månen). Den här gången blev det en utmärkt skildring av konferensen, rörelsen och en och annan plattjording. Liksom känslan av utanförskap och mental utmattning när man tillbringat en viss tid i ett sammanhang där man inte alls är around people like me utan tvärtom.
"En stark känsla av att jag är helt onormal och de andra inte är det. Fast jag vet att det inte är så."
Summa summarum: Nu vet jag att det finns folk som lever för att jorden är platt. "Övertygade" är inte riktigt rätt ord, för det är uppenbart att fakta inte är den verkliga poängen. Gemenskap, sammanhang och en känsla av överlägsenhet gentemot "elit" och sheeples slår mycket högre, i denna konspirationsteori liksom de övriga 10-12. Eller hur många man nu samlat på sig.
Typisk backanal så som man tänkt sig dem i över tvåtusen år. Brueghel d.ä., början av 1600-talet.
Likt många andra framgångsrika stormakter var Rom religiöst tolerant. Man fick dyrka vilka gudar man ville så länge man var lojal mot staten och följde dess påbud. Detta var inget större problem för de allra flesta, då tidens gudar som regel inte hade anlag för svartsjuka. En sekt som vägrade underkasta sig påbuden av religiösa skäl var de kristna. Det var en anledning till att de blev förföljda, vilket de gjort en stor grej av sedan dess. Men det fanns ett gäng till som förföljdes av religiösa skäl.
Sedan länge är en backanal ett lite finare ord för en vild fest. Men de ursprungliga backanalerna var gudstjänster, skulle man kunna säga, tillägnade Bacchus. Närmare bestämt var de så kallade mysterier, hemliga ritualer som utomstående varken fick delta i eller veta någonting om. (Det fanns flera mysteriekulter under antiken.) Kunskapsläget om dem är också klent än idag. Eftersom Bacchus/Dionysos bland annat var vinets gud kan man anta att den drycken spelade en roll. Men det mesta vi trott oss veta om backanalerna kommer från en källa som är tveksam av flera skäl.
Kulten kom från Grekland till södra Italien och spreds sedan norrut. Omkring 200 f.Kr. nådde den Rom. Där fick den ett tillräckligt stort genomslag för att politikerna skulle bli oroade. Enligt historikern Livius hade goda romerska bacchiska traditioner förgiftats av grekiskt dionysiskt tankegods. De en gång så sedliga ceremonierna hade ersatts av orgier som dröp av synd och snusk. Alla tänkbara lagar bröts. Och därmed gick de för långt. Enligt Livius avslöjades inget mindre än en stort upplagd konspiration för att infiltrera och ta makten.
186 f.Kr. gick senatens påbud rörande backanalerna (Senatus consultum de Bacchanalibus) ut. Originalet förbjöds, och ersattes med en blek, godkänd kopia. Tusentals anhängare greps och avrättades – återigen enligt Livius.
Åtgärderna mot Bacchi orden kan stämma mer eller mindre. Men de står åtminstone på bättre källkritisk grund än uppgifterna om backanalerna. När Livius beskrev det hela 200 år senare så var den samlade kunskapen om de hemliga ritualerna synnerligen låg. Man kan förutsätta att den patriotiske och moraliske Livius, som inte skrev om dået utan för nuet, inte hade någon koll, och inte heller bekymrade sig för det.
Bernard Montgomery och Winston Churchill diskuterar läget i Into the Storm.
Lite kod skrivet i Python, ett av de mest använda högnivåspråken.
Beatles Flying.
I Diamantfeber överlämnas ett till synes vanligt pris (det är det inte) på kasinot Circus Circus i Las Vegas.
Monty, Python, Flying, Circus satte Tomas. Svaret refererade f ö till John Philip Sousas The Liberty Bell March som skrevs 1893 och som de senaste decennierna inte varit något annat än Monty Pythons signaturmelodi.
När jag tog upp gnocchi, de små snäckorna/bollarna av pasta, potatis eller lite vad som helst, togs även uttalet upp:
På italienska uttalas gnocchi "njåcki". Det svenska uttalet "gnottji" är dock, såvitt jag vet, så mycket vanligare att man, beroende på vem man tilltalar, kan få vara beredd på att förklara sig om man börjar prata om "njåcki".
När ord lånas in i svenskan och börjar användas som svenska ord så anpassas de efterhand till svenskt uttal. Diftonger, aspirationer och knepiga skorrningar försvinner fortare eller långsammare, beroende på omständigheterna. Inget konstigt med det; det är så språk fungerar.
Men det är intressant när det försvenskade uttalet inte bara är en anpassning, utan kanske skiljer sig till den grad att man som i fallet med gnocchi får vara beredd att sticka ut och vara krånglig om man absolut ska köra med äkta italienska "njåcki". Hur går det till? I det fallet är det uppenbart vad som hänt. Gnocchi har inte kommit till svenskan som tal utan som text; vi har läst det på paketen. I andra fall är det inte lika självklart. Det räcker att studera några andra matrelaterade glosor för att göra fynd.
Getosten chèvre har oftast en hjälpsam accent utsatt som indikerar uttalet "chevr" eller hellre "chävr". Icke desto mindre uttalas det ofta med betoning på andra e:et: "chev-re". Kanske det, i motsats till gnocchin, rör sig om ett felaktigt uttal som förmedlats via tal snarare än att man tolkat text fel?
Entrecôte är en klassiker i sammanhanget. På franska heter den "an(g)trekått", på svenska oftast "angtrekå". Att t i slutet av franska ord försvinner är såpass vanligt att man tillämpat regeln även i detta sammanhang, men då är man fel ute. Hyperkorrektion kallas företeelsen, som är särskilt vanlig när vi kommer till språk som vi känner eller tycker att vi borde kunna bättre än vi kan. För övrigt förekommer det mångsidiga ordet côte även i andra sammanhang och där blir det nog oftare rätt; för det är väl inte många som uttalar Cöte d'Azur som "kådazur".
Hade bruschetta kommit från något annat land hade det säkert kunnat uttalas "som det låter". Så får det också oftast heta på svenska, med sch-ljud. På italienska heter det "brusketta" med hårt k.
Sen finns det naturligtvis mängder av ord där originalspråkets ortografi ligger såpass långt från svensk ortografi att fel blir närmast oundvikliga. Som worcestershiresås "wostershirsås" etc. Vad som händer på japanska, kinesiska och thai har jag ingen aning om.
Visst är det tråkigt när andra uttalar ord fel eller använder ord felaktigt. Men det är också tråkigt med duktiga personer som korrigerar andra. Du är ju inte sådan, utan tänker medkännande. Det finns däremot ingen anledning att vara så hänsynsfull att man medvetet uttalar ett ord fel. När du ska säga det aktuella ordet ska du absolut använda korrekt uttal, utan att kommentera det, och skulle den andra personen fråga om ditt uttal ("jamen heter det inte chevré!") säger du vänligt att detta, chèvre, är vad du har lärt dig. I bästa fall kan en god diskussion uppstå och ge en bättre uttalsframtid för den som missförstått. I krislägen tar man till googlande.
I vissa fall kan det där googlandet dessutom visa att den som "missförstått" i själva verket har rätt. Inte i enkla fall som chèvre såklart. Men vad som är språkligt korrekt är inte absolut utan relativt. Kanske "chev-re" är normen om 50 år?
En champagnevisp används för att vispa bort bubblorna. Jo, det är faktiskt hela poängen. Några sekunders friskt vispande i glaset så slipper man bubblorna ... Som det tagit år att framställa, som man (eller någon annan) betalat extra för, och som är den främsta anledningen till att dricka champagne över huvud taget. Hur kan någon komma på idén att förvandla mousserande champagne till vanligt avslaget vitvin?
Förklaringen som står överallt är att kvinnor under la belle époque blev bubbliga i sina korsettsnörda magar av champagnen, och därför ville ha bort bubblorna. Sedan spred sig bruket. Tidvis fanns det en hyfsat stor marknad för vispar i exklusiva metaller och designer. Jag har ingen aning om hur stort bubbelproblemet var och i vilken mån det löstes medelst vispande. Men gåtan är varför folk som inte hade det problemet apade efter.
En återkommande detalj i förklaringen är att kvinnorna skulle ha varit prostituerade. Kanske blev det extra pinsamt och därtill skadligt för affärerna om man lade upp ett böljerap av Bollinger vid fel tillfälle? Men jag tvivlar ändå på den detaljen. Det är sällan som vanor gått från deras skrå direkt till överklassen, desto oftare tvärtom.
Men det är en sak att gamla och i och för sig välgjorda champagnevispar säljs som antikviteter. Varför finns det en marknad för nya champagnevispar? Finns det verkligen folk som med vett och vilja vispar sin champagne idag?
Ektoplasma är en mystisk substans som sägs materialiseras till andar. Bilden är från en faktisk seans; det finns folk som tar sånt på allvar.
Mediet Helen Duncan var den sista personen i England som fängslades för trolldomsrelaterade brott. Myndigheterna fick nys om att hon påstods ha förutspått sänkningen av HMS Barham innan det var känt för allmänheten. Det kontroversiella mediet dömdes enligt häxlagen från 1736 för att hon påstod sig kunna kommunicera med de döda och fick sitta nio månader i fängelse.
- Häxor, specialnummer av tidningen Spännande historia juli 2018
Det cirkulerar en del missvisande och felaktiga påståenden om Duncan. De kan sammanfattas med titeln Scotland's last witch, sedan hon fällts enligt Witchcraft Act från 1735 (och inget annat). Men noga räknat förbjöd "häxerilagen" inte att utöva trolldom. Den förbjöd folk från att påstå att någon var häxa eller utövade trolldom. Syftet var inte att bli av med trolldom, för sådant trodde man inte på 1735, utan att bli av med häxjakter.
När Duncan åtalades 1944 var det bland annat för att oriktigt ha påstått sig ha utövat trolleri. Sådant bondfångeri hade hon visserligen ägnat sig åt i åratal (bilden ovan är från 1928). Men den här gången var myndigheterna mer bekymrade. Det hade med kriget att göra.
Under en seans i november 1941 påstod hon sig ha fått kontakt med en sjöman som dött när slagskeppet Barham sjönk. Problemet? Att händelsen vid tillfället var hemligstämplad. Detta har fått många godtrogna att klassificera "avslöjandet" som en sant paranormal händelse. Hur skulle hon annars ha fått kunskap om sänkningen?
Men att en händelse är hemligstämplad innebär inte att den är hemlig. När Barham sjönk dog 862 man, eller 2/3 av besättningen. Flera hundra överlevde, och tusentals anhöriga underrättades. Det fanns massor med sätt att ryktesvägen få nys om det hela. Några paranormala kontakter behövdes inte. (Detaljerade döda brukar heller inte dyka upp på seanser av en slump. Man kan utgå ifrån att släkt till sjömannen fanns på plats vid seansen i hamnstaden Portsmouth. Kanske det var de som försett Duncan med uppgiften om Barham.)
Ibland nämns att myndigheterna skulle ha varit oroliga för att Duncan med hjälp av sina paranormala metoder skulle komma åt planerna för D-dagen och avslöja dem. Men även om hon demonstrerat sin lösmynthet (vilket kanske påverkade domen) så var det ingen som trodde på hennes föregivna magiska förmågor. Att hon skulle avslöja detaljer om Overlord och Neptune var inget man bekymrade sig för.
Vad som ofta kommer bort är att Duncan inte bara var ett falskt medium, utan ett dåligt sådant. Hennes främsta förmåga var att före seanser svälja gasväv som sedan ulkades fram som "ektoplasma". Vid några tillfällen testades hennes mediala förmågor, och varken skeptikern Harry Price eller ens spiritistföreningen med hennes kolleger blev imponerade.
Det kan även nämnas att Duncan inte var den sista som åtalades under Witchcraft Act. Det var Jane Rebecca Yorke, ett påstått medium som greps sommaren 1944. Hon slapp undan med böter.
Daghemmets utbyggnadstakt regleras av konjunkturen
Så tillmäts kvinnan sin plats i den ekonomiska strukturen
En billig arbetskraftsreserv tillhands när fabrikerna visslar
Tillbakapressad av daghemsbrist om lönsamhetens drivhjul plötsligt gnisslar
Det finns många låtar där covers är mer kända än originalen. Som till exempel Blå Tågets Den ena handen vet vad den andra gör (text och musik Leif Nylén). Den släpptes 1972 och lät då som ovan.
Ebba Grön gav 1980 ut vad som blivit "standardversionen". Utöver att tillföra energi och ta bort två verser (den ena var den ovan citerade) ändrades titeln till den självklara Staten & kapitalet. Den blev deras signaturmelodi, såpass starkt förknippad med bandet att ganska många tror att det är deras låt från början.
När Kirk Hammett och Rob Trujillo i Metallica spelade Staten & kapitalet som lokal cover på Ullevi den 9 juli 2019 (på varje spelning drar de en låt med lokal anknytning) så var det visserligen inte så mycket en cover på Blå Tåget som en cover på Ebba Gröns cover på Blå Tåget. Men äras den som äras bör.
Varifrån kommer det klassiska utseendet på cigarettfilter, det spräckliga gul-orangea mönstret? Och varför ser man det på nästan alla cigaretter?
De första cigarettfiltren lanserades på 1920-talet. Annonsen för London Life Cork Tip Cigarettes från 1914 visar följaktligen inte en cigarett med filter. Det som ser ut som ett filter är ett munstycke, en tunn gördel av kork på cigarettens utsida. Poängen är att läpparna inte klibbar fast vid papperet så det mjukas upp och man får tobaksfnas i munnen. Det är svaret på den första frågan: Dagens cigarettfilter ser ut som kork, vilket är ett minne av forna dagars korkmunstycken.
- Länstidningen, Tidning för Skaraborgs Län, 6 augusti 1897.
Munstyckena kunde även göras av exempelvis halm eller guldpapper. Dessa har, såvitt jag vet, inte lämnat något synligt arv efter sig. Sedan fanns det naturligtvis lösa munstycken men det är en annan sak. ("Utställnings-Cigarren" syftar på Stockholmsutställningen, årets stora begivenhet som tydligen även välsignades med en alldeles
egen cigarr.)
På den andra frågan har jag inte hittat något bra svar. Varför valde tillverkarna att köra med just korkmönstret? På, vad kan det vara, mer än 90 % av alla cigaretter?
Vad genusaspekten hos London Life-annonsen beträffar så var det inte så sensationellt med en dam som ger en cigg åt en herre som man kan få för sig. Jämför den alldeles oerhört moderna och emanciperade kvinnan i denna annons från 1900.
Illustration av Pauline Baynes till JRR TolkiensSagan om smeden och stjärnan (1965). Den utspelas inte i Midgård. Alver förekommer men inga drakar, orcher el dyl.
Omslaget till Sagan om konungens återkomst som den först såg ut på svenska.
När Tolkiens barn var små fick de varje jul brev från jultomten. Ett återkommande tema är nordpolsbjörnen (North Polar Bear) som ställer till det. De fint illustrerade breven gavs så småningom ut, även på svenska.
Äventyrsspelet The Hobbit (1982) var en stor grej i en liten nisch. Här ser vi en bit av the Goblin's dungeon.
Pölsa Dum satte lördagsfrågan genom en hänvisning till Hompen (1947), den första översättningen av The Hobbit till svenska. Där kan man läsa om hompen Bimbo Backlin i Hompebo, osv.
Om man kommer åt att titta lite närmare på äldre kyrkklockor så kan man se att de ofta har en ojämn nederkant. Det är ett litet men påtagligt minne av en gammal ingrodd vidskepelse: Att metallspån från en kyrkklocka gjorde susen i medicinska/magiska sammanhang. Om man dessutom kunde skrapa åt sig de värdefulla spånen vid någon "kraftfull" tidpunkt, som midsommar-, jul- eller nyårsnatt, så var det ännu bättre. Det sägs att en och annan klocka blev så hårt åtgången att klangen påverkades; jag kan inte ens börja bedöma uppgiftens rimlighet.
Det är även en fin påminnelse om vilket symbolvärde kyrkklockorna haft. Förr bröt deras klang igenom på ett helt annat sätt än i vår stojiga tid. Kyrkan de satt i var ofta bygdens största byggnad, eller rentav hela landskapets; det är svårt att föreställa sig vilket intryck katedraler som de i Lund, Skara, Uppsala etc gjorde på medeltiden, när även de största städerna dominerades av trähus. Och i varje given kyrka var klockorna bland de kostsammaste enskilda inventarierna.
Vi gör mer för barnens säkerhet än någonsin. Är det bara hysteriskt och onödigt, eller leder det till färre dödsfall? Stämmer det att det gick bra "förr i tiden", då barn lekte utan uppsyn, bebisar sov på magen och man knappt hade cykelhjälm, bakåtvända bilbarnstolar och flytvästar?
- Från norska skeptikerna skepsis.no: "Det gikk ju bra med oss". Utan att ha kollat misstänker jag att den svenska statistiken korrelerar starkt med den norska.
Känns argumentet igen? "När vi var barn så satt vi utan bälte i baksätet minsann. Pappa vid ratten var praktiskt taget nykter, bredvid honom satt mamma och kedjerökte, bilen gick på blyad bensin, och ... Men det gick ju bra för oss!"
Problemet med «det gikk bra med oss» er at «oss» kun inkluderer de som
fortsatt lever. De som faktisk døde kunne nok fortalt en annen historie.
- skepsis.no
Tankefelet har (naturligtvis) ett namn: survivorship bias. Det kan tillämpas i alla möjliga sammanhang och ge fantastiskt förvrängda resultat när man enbart studerar den delmängd som det inte gått (alltför) illa för. Men även om ingen skulle hävda att exempelvis västfronten inte alls var särskilt besvärlig på grund av att många överlevde den*, så dyker det upp i andra sammanhang. Ibland när det gäller de egna upplevelserna, som många av oss har så lätt för att förälska oss i. Och likt många andra tankefel så kan det dyka upp i mer subtila och intressanta former.
The military looked at the bombers that had returned from
enemy territory. They recorded where those planes had taken the most
damage. Over and over again, they saw that the bullet holes tended to
accumulate along the wings, around the tail gunner, and down the center
of the body. Wings. Body. Tail gunner. Considering this information,
where would you put the extra armor? Naturally, the commanders wanted to
put the thicker protection where they could clearly see the most
damage, where the holes clustered. But [matematikern Abraham Wald] said no, that would be
precisely the wrong decision. Putting the armor there wouldn’t improve
their chances at all.
Do you understand why it was a foolish idea? The mistake,
which Wald saw instantly, was that the holes showed where the planes
were strongest. The holes showed where a bomber could be shot and still
survive the flight home, Wald explained. After all, here they were,
holes and all. It was the planes that weren’t there that needed extra
protection, and they had needed it in places that these planes had not.
The holes in the surviving planes actually revealed the locations that
needed the least additional armor. Look at where the survivors are
unharmed, he said, and that’s where these bombers are most vulnerable;
that’s where the planes that didn’t make it back were hit.
- David McRaney: Survivorship Bias, You Are Not So Smart 23 maj 2013
Jag gillar särskilt tanken på en matematiker for God's sake som berättar för militären hur de ska skydda sina plan ... Exemplet hittat på Rationalwiki: Survivorship bias, som vanligt en kortare men roligare artikel än Wikipedia: Survivorship bias.
* Det finns naturligtvis folk som hävdar liknande saker beträffande förintelsen. Men det är ett kapitel för sig. Sådana människor, alltså.
Fråga: Heter det att man står blickstilla eller blixtstilla när man står absolut orörlig?
Svar: Det är mycket möjligt att det är fråga om ett hörfel när många använder det felaktiga uttrycket att stå blixtstilla istället för det korrekta blickstilla. En påverkningsmöjlighet ligger i att det finns så många ord med förleden blixt- (t.ex. blixthalka, blixtsnabb). Det korrekta uttrycket betyder ”alldeles stilla; klar som en spegel” och det rör sig om en gammal och praktiskt taget försvunnen betydelse hos blick, nämligen ”snabbt glänsande sken; stråle av reflekterat ljus”. Det är inte osannolikt, skriver Bertil Molde i sin bok Svenska i dag (1992), att uttrycket är lånat från danskan (blikstille).
Det räcker med enkla slagningar för att se att formen blixt[ ]stilla verkligen är mycket vanlig, om än inte i närheten lika vanlig som blick[ ]stilla.
En aningen mer sofistikerad slagning på tidningar.kb.se visar att den heller inte är ny eller begränsad till amatörer. Annars är det ju en mycket spridd vanföreställning att felstavningar, felhörningar och liknande språkliga variationer är ett nytt fenomen, som ingen någonsin hört talas om innan de otvättade massorna började skriva av sig på webben. Ett tidigt belägg "Så blixt stilla låg de [båtarna] allihop" återfinns till exempel i Göteborgs Aftonblad 1911.
Sajten Språkbruk drivs av Svenska avdelningen vid Institutet för de inhemska språken i Helsingfors. Som rikssvensk är det lätt att glömma bort att det finns ett land till där svenska inte bara nyttjats länge och väl, utan även varit och är föremål för forskning och diskussioner, rekommendationer och utredningar.
Vad skulle Schwedenbomben ha med Sverigebilden att göra ... Jaha, det skulle syfta på sprängningar och dumt? Men skumbollarna har tillverkats i Österrike sedan 1926. Den enda svenska kopplingen var, enligt handelstidningen nedan, att konditor Niemetz utvecklade receptet tillsammans med en svensk kompis. (Denne nämns inte på den officiella hemsidan Niemetz Schwedenbomben: Geschichte, vad det kan bero på.)
Das Hauptprodukt der Süßwarenfirma entstand um das Jahr 1926. Da
entwickelte der Konditormeister Walter Niemetz nach sieben Jahren
Aufenthalt in Paris zusammen mit einem schwedischen Freund die damals
innovative Süßigkeit.
200 Proofs Earth is Not a Spinning Ball ... Tvåhundra? Det hade räckt med ett, för att tala med Einstein.
En fundamental fördel för förvillare är att det är mycket lättare, roligare och tacksammare att hitta på än att avfärda. Lögnen hinner jorden runt innan sanningen satt på sig stövlarna, som det heter.* För att dra nytta av den fördelen ska man naturligtvis inte nöja sig med enstaka lögner, utan leverera dem i en strid ström; en skicklig struntpratare kan få in fler faktoider, sliranden på sanningen och rena påhitt per tids- eller textenhet än man kunde tro var möjligt, gärna levererat med retoriskt schwung som kan underhålla och imponera.
Hur ska man hantera en sådan ström, en så kallad Gish gallop? En sak är säker och det är att det är otacksammare än att skapa den. Det enda undantaget är om publiken är såpass insatt att de känner igen en Gish gallop när de ser den, men sådana publiker föredrar förvillare att inte ställa sig inför.
Ska man gå igenom "argumenten" ett och ett? Det tar mycket längre tid och kräver mycket mer energi – vilket visserligen kan vara mödan värt, om inte publiken tråkats ut långt innan man blivit halvklar, särskilt som debunkande tenderar att bli tråkigare och träigare än glatt förvillande. En annan taktik är att välja ut de "bästa" icke-argumenten, det vill säga de sämsta och mest tacksamma för sönderplockande. Men om man lämnar felaktigheter oemotsagda så kan det tolkas som ett tyst godkännande. Man skulle också kunna försöka att identifiera felfloden för vad det är – "dåren kan ställa fler frågor på en timme än den vise kan besvara på sju år", eventuellt omformulerat – och be den förstnämnde att välja ut det bästa argumentet.
Företeelsen förekommer, som man kan förvänta sig, i många sammanhang. Den är särskilt vanlig i debatter men kan även ses i texter, eller alla dessa förfärliga kompilationer på Youtube. En flitig utövare, som händelsevis var kreationist, hette Duane Gish, och det var efter honom den fick sitt namn.
