Lördagsfråga 730: Sten

1. Kinesiska månrovern Yutu-2, fotograferad av landaren den kom med, Chang'e 4. På kinesiska betyder yutu 玉兔 "jadekaninen", vilket syftar på en gammal månsägen – där vi ser gubben i månen ser många asiater en kanin som stöter i en mortel. En kanin som förresten är kompis med mångudinnan Chang'e.
2. Visste du att familjen Flinta till en början sponsrades av cigaretter? Och enligt tidens tradition avslutades varje sponsrat avsnitt med en reklamfilm där de sponsrade gjorde reklam för det sponsrade. Det finns en massa korta svartvita reklamfilmer där Fred, Wilma & co talar sig varma för Winston.
   
3. I den fantastiska tv-serien The Prisoner (1967) har nr 6 naturligtvis fått sitt hem försett med lavalampor (uppfunna 1963). De stod för framtiden, på samma sätt som de idag står för dåtiden.
   
4. Ensamma Vargen har jag inte mycket erfarenhet av (jfr Ett besök i Röda Berget) men det finns det ju många andra som har. Här första bokens omslag. Alla illustrationer i sammanhanget av Gary Chalk.

Jade, flinta, lava (som räknas som en grupp av bergarter, särskilt när den stelnat) och krita ger lördagsfrågan. Joakim E kom ganska nära.

Fumblerules

- New York Times, 4 november 1979

I am compiling “Ten Perverse Rules of English Grammar.” Thanks to Philip Henderson of Lawrence, Kan., I have three. They are: (1) Remember to never split an infinitive. (2) A preposition is something never to end a sentence with. (3) The passive voice should never be used.

Any others along these lines?

- William Safire: "Towering Watersheds", New York Times, 7 oktober 1979

Det korta svaret på frågan: Ja.

Lite längre: Ja, o ja!

Söndagen den 4 november 1979 publicerades resultatet i Safires stående språksida On Language i New York Times med titeln "The Fumblerules of Grammar". Reglerna har cirkulerat oavbrutet sedan dess – särskilt som många av dem cirkulerade tidigare än så. Medier och kanaler har varierat. De har naturligtvis publicerats i allehanda sammanhang, från världens största tidningar till stencilerade klubbtidningar och nyhetsblad, men även faxats fram och tillbaka, lagts ut och citerats på BBS:er, öppna FTP-"sajter", och så småningom på webben. Där, om inte förr, har ni säkert sett flera av dem. Ibland kan regler ha lagts till, men jag tror att man betydligt oftare fått se dem i urval.

Här är hela den ursprungliga listan med fumblerules från 1979. Som, och det ska understrykas, inte formulerades av Safire, men väl sammanställdes.

Not long ago, I advertised for perverse rules of grammar, along the lines of “Remember to never split an infinitive” and “The passive voice should never be used.”

The notion of making a mistake while laying down rules (“Thimk,” “We Never Make Misteaks”) is highly unoriginal, and it turns out that English teachers have been circulating lists of fumblerules for years.

As owner of the world's largest collection, and with thanks to scores of readers, let me pass along a bunch of these never-say-neverisms:

• Avoid run-on sentences they are hard to read.
• Don't use no double negatives.
• Use the semicolon properly, always use it where it is appropriate; and never where it isn't.
• Reserve the apostrophe for it's proper use and omit it when its not needed.
• Do not put statements in the negative form.
• Verbs has to agree with their subjects.
• No sentence fragments.
• Proofread carefully to see if you any words out.
• Avoid commas, that are not necessary.
• If you reread your work, you will find on rereading that a great deal of repetition can be avoided by rereading and editing.
• A writer must not shift your point of view.
• Eschew dialect, irregardless.
• And don't start a sentence with a conjunction.
• Don't overuse exclamation marks!!!
• Place pronouns as close as possible, especially in long sentences, as of 10 or more words, to their antecedents.
• Hyphenate between syllables and avoid un-necessary hyphens.
• Write all adverbial forms correct.
• Don't use contractions in formal writing.
• Writing carefully, dangling participles must be avoided.
• It is incumbent on us to avoid archaisms.
• If any word is improper at the end of a sentence, a linking verb is.
• Steer clear of incorrect forms of verbs that have snuck in the language.
• Take the bull by the hand and avoid mixed metaphors.
• Avoid trendy locutions that sound flaky.
• Never, ever use repetitive redundancies.
• Everyone should be careful to use a singular pronoun with singular nouns in their writing.
• If I've told you once, I've told you a thousand times, resist hyperbole.
• Also, avoid awkward or affected alliteration.
• Don't string too many prepositional phrases together unless you are walking through the valley of the shadow of death.
• Always pick on the correct idiom.
• “Avoid overuse of ‘quotation “marks.” ’ ”
• The adverb always follows the verb.
• Last but not least, avoid clichés like the plague; seek viable alternatives.
  

 

 

Lördagsfråga 730

Håll dina vänner nära …

Håll dina vänner nära, men dina fiender närmare

Det tänkvärda citatet tillskrivs oftast Sun Tzu, ibland Machiavelli. Men det går varken att hitta i The Ancient Art of War eller Fursten. Det kommer från en betydligt senare källa: Gudfadern del II (1974). Vilket i det allmänna medvetandet inte smäller lika högt som de äldre namnen, varför man har justerat; om det nu är medvetet eller omedvetet.

Hålla tungan rätt i mun

För de följande talarne mot detta förslag var det ytterst svårt att – om ett vulgärt uttryck härför begagnas – "föra tungan rätt i munnen".

- Göteborgs-Posten följer försvarsdebatten i första kammaren, 18 maj 1875

Det verkar finnas äldre belägg för "hålla tungan rätt i mun" än för "föra tungan rätt i munnen"; det finns avgjort många fler. Fördelen med det senare uttrycket är att det tydligt visar vad även det förra uttrycket ursprungligen betydde: Att vara noggrann med vad man säger. På vägen fick det den vidare betydelsen att vara noggrann över huvud taget. Och därvid har det blivit.

Förväxlas ej med det till det yttre likartade uttrycket "hålla tungan i rätt mun". Det är en annan sak.

Snoddas hos Hyland

Snoddas Nordgren är gäst hos Lennart Hyland i Karusellen 1952. Inspelningen skedde i Karlaplansstudion på Östermalm. Datum: 26 januari 1952

- Bild med korrekt beskrivning på Wikipedia: Snoddas_Hyland_1952.jpg

Även de som inte var födda då vet väl att bandyspelare Gösta "Snoddas" Nordgren, centerhalven i Bollnäs bandylag, fick sin nya och otippade karriär sedan han sjungit Flottarkärlek hos Hyland (dock utan refrängen med "haderian hadera" – det kom senare). Inslaget finns naturligtvis på Youtube: Snoddas i Radioprogrammet Karusellen 1952.

Ibland uppges att detta hände i Hylands tv-program Hylands hörna. Det är fel. Det var i Hylands radioprogram Karusellen som Snoddas gjorde sensation.

… Grädde på moset, insjungen av Snoddas som valde mellan den och Flottarkärlek när han skulle sjunga i Hylands hörna …

- Grattis-spalt till Stikkan Anderson på 65-årsdagen, SvD 24 januari 1996

Fenomenet "Snoddas" föds en lördagkväll i Hylands hörna.

- DN 2 april 2014

Det är uppenbart vad som hänt: Man har blandat ihop Hylands oerhört populära radioprogram med hans oerhört populära tv-program. Det beror nog på att det senare, som började sändas decenniet senare, är i mer levande minne, liksom att tv av någon anledning alltid prioriteras i mediala sammanhang. Kanske bidrar det att Snoddas även besökte Hyland i hans hörna? Däremot spelar det nog ingen roll att Karusellen även televiserades några gånger.

Här är förresten Snoddas på skiva, inspelad måndagen den 28 januari 1952: Flottarkärlek

Historiens slut

… Ja, inte slutet på världshistorien, utan på Sveriges historia. Närmare bestämt Sveriges historia (Ordalaget 2018). Den börjar ta slut i lagren, sägs det. Vilket ska ordnas med ett nytryck framåt våren.

Och ska det ändå tryckas så passar man ju på att rätta och justera. Allt från stavfel och diskutabla avstavningar till "detaljer" som att svenska hären i en bildtext plundrade Prag 1948, eller att Sveaborg placerats utanför Helsingborg.

89 sådana punkter blev det till slut, med justeringar, förslag och funderingar om stort och smått – men överlägset mest smått eller pyttesmått. Vilket inte är så mycket som det låter, för en volym på över 400 sidor.

Lördagsfråga 729: Atombomber

1. Cyklonen Isabel, fotograferad från ISS 2003. Ordet hurricane är lurigt att översätta. Ofta ser man "orkan", men det är inte så mycket ett väderfenomen som den högsta vindstyrka svenskan känner till: 32,7 m/s och uppåt. Det som illustreras ovan kallas hellre cyklon: En luftvirvel med lågtryck i centrum (stormens öga). Cykloner i väster (Karibien med omnejd) kallas i den trakten hurricanes, cykloner i öster tyfoner.
2. Fyrtåig hästspringråtta Scarturus tetradactyla, fotograferad av Joel Sartore.
3. Detalj ur tavlan "Inspirerad av en Tang-poet", av Qiu Zhu, verksam på 1500-talet. Hon kallas oftast Duling Neishi eller mer familjärt Miss Qiu. Med tanke på hur många tavlor som bevarats är fascinerande lite känt om hennes liv.
   
4. Leende Buddha – och här är det verkligen Siddhartha Gautama och inte den Budai som 99 % av alla slagningar på leende eller tjock Buddha ger.

Operation Hurricane 1952, Gerboise Bleue "blå hästspringråtta" 1960, Miss Qiu 1964 och "leende Buddha" 1974 – det är de första sprängningarna av atombomber av Storbritannien, Frankrike, Kina och Indien. Den sattes av Håkan.

Närmare bestämt är dessa de "intressantaste" namnen som använts. Det är påfallande hur många intetsägande namn som förekommit även i detta sammanhang. Medlemskap i kärnvapenklubben är ju så märkvärdigt det kan bli, för många stater intyget på att man verkligen är en av de stora grabbarna. Varför då inte ge den historiska biljetten ett passande namn? Men Sovjet kallade sin förstling, som fick jorden att bäva i såväl Kazakstan som Washington, för … RDS-1. Kina, som ofta gett sin propaganda en poetisk touch, kallade sitt första kärnvapenprov för Projekt 596. Och så håller det på. Visserligen har de officiella namnen börjat som topphemliga täcknamn, men det gäller även kvalitetsnamn som Operation Overlord. Men så har det funnits interna termer, som kinesiska Miss Qiu. Eller för den delen namn som andra länder använt, som när USA kallar den första sovjetiska bomben Joe-1, men det känns som en annan sak.

Härligt, härligt före Skifs

Härligt, härligt, härligt, men farligt, farligt

För den som begåvats med svag karaktär

Den första raden leder ju direkt tankarna till Björn Skifs slagdänga från 1977, skriven av Bengt Palmers. Men detta är av betydligt äldre datum. Det är refrängen i visan När Odyssevs på äventyr sig ut begav av Karl-Ewert Christenson.

Christenson har ni hört förr, även om ni kanske inte vet om det. Han var med om att försvenska Bättre och bättre dag för dag, som jag skrev om i Psykoterapi med Ernst, och Lägg dina sorger i en gammal säck, efter första världskrigsklassikern Put all your troubles in your old kit bag.

Andra verk från hans hand har lämnat färre spår. Odyssevs hittar jag omnämnd hos Pelle Holm, på Youtube med bland annat Sigurd Wallén, och därutöver på summa en (1) sida via Google. Det antalet kommer att öka nu när jag lagt ut detta.

Härligt, härligt, härligt, men farligt, farligt

För den som begåvats med svag karaktär

Smidiga figurer, ljuvliga konturer

Det är saker det, för en verklig konstnär

Någon högre skaldekonst är det ju inte. Men det var heller inte syftet.

Lördagsfråga 729

Blindspåret ångplog

När man går igenom den historiska utvecklingen inom ett område kan man få intryck av att allt som är nytt också är bra, och att varje nymodighet förr eller senare slår igenom, enbart förhindrad eller snarare fördröjd av förstockade bakåtsträvare. Men på varje nyhet som visar sig fungera i längden går flera som inte gör det.

- Peter Olausson, Sveriges historia (Ordalaget 2018), s 322

Jag är svag för blindspår: Teknik eller idéer i allmänhet som hade kunnat bli stora, eller som det åtminstone fanns folk som trodde skulle bli stora (dessa grupper kan vara vitt skilda åt), men som inte blev det. Sådana brukar historiska genomgångar inte fokusera på; de idéer som slog igenom brukar räcka och bli över. (Sen finns det ju genomgångar som tvärtom fokuserar på misslyckanden, "Världens fem största fiaskon" och liknande, men där brukar det humoristiska vara poängen snarare än det historiska.)

Det ovanstående hade kunnat syfta på datorer, bilar, flyg, politik, livsmedel … I vilken historisk period som helst. Nu råkade sammanhanget vara jordbruk under 1800-talet.

Ur Nordisk Familjebok (1912)

Ett exempel är de första försöken att bruka jorden med ånga. Det fanns mycket stora och tunga ångdrivna traktorer, men betydligt vanligare var att ställa upp två lokomobiler (flyttbara ångmaskiner), en på var sida fältet, som drog plogen på en vajer mellan sig.

Man kunde också köra ångplog, som underverket hette, med en ensam lokomobil. Och utöver plog kunde man även rigga upp en harv eller vält.

När man gräver bland samtida utlåtanden är det misstänkt många som är misstänkt positiva; textannonser är inget nytt, och kunde vara betydligt mer ogenerade då än nu. Som det nu var fanns det tillräckligt med fördelar för att ge ångplogarna några decennier. Men man behövde inte vara en stockkonservativ lantbrukare för att se problemen.

De supermoderna maskinerna var dyra i drift och krävde stora ytor, som därtill skulle vara platta, stenfria och gärna lättplöjda. De krånglade ofta och krävde dyrbar service.

- Ibid.

Ångplogar lät främst tala om sig från 1880-talet fram till sekelskiftet. Efter första världskriget fanns några ångplogar i drift, men de var inte många.

Ångtröskverk på Ernst Erikssons gård, Lillkyrka utanför Örebro

En jordbruksmaskin som det gick bättre för var ångtröskverket. De var rejäla konstruktioner som hyrdes eller delades mellan olika gårdar. Men de jordbruksmaskiner som verkligen slog igenom var betydligt enklare: Hästdragna såningsmaskiner, tröskor och annat blev allt vanligare under senare delen av 1800-talet för att framåt 1900 bli normen. Ännu lite senare ersattes hästarna av traktorer. Då blev jordbruket maskinellt på allvar; inte drivet av kol och ånga utan av bensin och diesel.

Bokdom i Svitjod

För närvarande översvämmas vi av engelska ord och uttryck, liksom förr i tiden av tyska och franska. Purister och språkvårdare anser dessa nykomlingar vara "ohyra", som smyger sig in och smutsar ned modersmålet.

När skrevs detta? Någon som vågar gissa..?

Den ordboksförfattare som förklarar ord som karikera med vrångteckna, speteckna och navigering med rättsegling har kanske lyckats prestera en försvenskning. Det gör Björn Collinder i Stora ordboken med undertiteln "Svensk ordnyckel" (en bearbetning av hans under 70-talet utgivna "Ordhandboken").

Ordhandboken gavs ut i tre upplagor under 1970-talet – inte illa för en ordbok – och fick i fjärde upplagan 1984 heta Nya ordhandboken. Det är också den boken jag har tillgång till, inscannad hos ovärderliga Runeberg: Björn Collinder, Nya ordhandboken (1992) (alltså femte upplagan …).

Och den räcker och blir över, måste jag säga.

Ordboksförfattaren är känd för sin iver att hålla det svenska språket så rent som möjligt, speciellt från anglicismer och s k svengelska uttryck. Detta får man snabbt belägg för i ordboken, dock inte alltid med så lyckat resultat: swimmingpool förklaras med simdamm, motocross med väglösekörning, stuntman med vågspelstvilling och knockout med sövseger; vidare pensionär med efterlönsman (!) och efterlönsnjutaree (!), torso med stympstod, koncentrisk med sammittig.

- Kurt Blomberg, SvD 15 februari 1984

Först lite om författaren: Björn Collinder (1894–1983) var språkmänniska av rang. Han började som nordist och blev så småningom professor i finsk-ugriska språk. Listan över hans översättningar är mer än imponerande: En klase Shakespeare-dramer i all ära (även om de inte ersatte Hagbergs), men Beowulf! Äldre Eddan! Sofokles! Och Kalevala! Av en och samma förmåga!

Den som är riktigt duktig inom ett ämne kan ha svårt att inse hur långt efter de allra, allra flesta medmänniskorna är. När jag letade efter något han skrivit blev den första träffen en sågning av en översättning av Schopenhauer. Redan första stycket fick mig att famla efter ordboken flera gånger (inte Nya ordhandboken!), när glosor som realskoleabiturient, speciminera, vokabel och pollicitus meliora dök upp; jag är rätt säker på att de inte var jättevanliga ens 1914. Och corpus delicti, beläggen för exakt hur usel översättningen var, presenteras som en rad original/översättningspar, följda av "några kommentarer lär det väl inte behövas". Skrivet av en nittonåring …

På andra sidan av karriären blommade Collinders språkpolisiära ådra ut (som han själv definitivt inte skulle ha uttryckt det). Nya ord, särskilt "engelskt ordkram som väller in över gränsen", var en styggelse. Svenskt skulle det vara, gärna gamla ord; varför inte hämta dem från dialekternas ordskatt?

Icke desto mindre dyker här och var i hans översättningar en konstgjord gammalsvenska upp: ord och vändningar som verkar vara äldre än vad de är. Och då, menar jag, är vi framme vid Nya ordhandboken …

En association som Blomberg inte nämner i sin recension – eller bokdom som Collinder föredrar att kalla det – men som jag finner självklar är Gunnar Ericssons Svitjod-böcker. De gavs ut 1956–1973 och utgjorde satir över samtidens politik, skriven som om den hade utspelats på vikingatiden. Därför användes en sorts tillskojad fornsvenska (för mer om det fascinerande fenomenet, se Kalle Linds bokdom För Svitjod i dåtiden). I Svitjod heter barnbidrag piltskärv, TV fladderbilder, bensin fartvätska, kommunisterna sveruser (svensk-ryssar!) osv. Olof Palme får heta Olof Ettersöt, Lennart Hyland Lennard Ordsprut … Och illustratören EWK får i Svitjod heta Ewert Nidristare. Så där håller det på, sida upp och sida ner, år efter år. Det kan vara roligt eller riktigt roligt i små portioner, men uj vad fort man blir mätt. – Dessa böcker är idag tämligen bortglömda men var välkända för Collinders läsare, om inte Collinder själv. Och känner man till svitjodska är det, menar jag, omöjligt att inte ideligen associera till det tungomålet när man läser Collinders ordbok. Se själva.

avtjänsta – entlediga; suspendera

branog – ganska

böljepapp – vellpapp [stavat just så]

dödingsbesvärjande – nekromanti

dödkropp – lik

döljnamn – pseudonym

eldkäft – hätsk och grälsjuk människa

enliv – celibat

fjärrländsk – exotisk

försprångsflock – avantgarde

motmälare – en som protesterar

munheder – lovord som inte är allvarligt menade

okbroder – arbetskamrat

rättkönad – heterosexuell

rödgröt – saftkräm

solfall – solnedgång

vapenvinna – erövra

årsot – ålderdomskrämpa

ättföra – adoptera

Man märker att all collinderska inte utgörs av svitjodiska, åtminstone så länge han kan hålla den förhatliga engelskan stången. För vad sägs om bulbul för näktergal, efter det persiska ordet, eller kamfio, efter franska cambio, för kortspelet kille? Och vad är det för fel på ett ord som lik, som är sig likt sedan åtminstone fornsvenskan?

Collinder har naturligtvis även synpunkter på stavningar, och delar gärna med sig. Vi får belägg för jos, liksom jass, kancer, represalie och favoriten spräa – det sista ordet är mer känt som spreja. Eller "förklaringen" av note: "UD:s stavning och uttal [engelskt? franskt?] manar inte till efterföljd."

Då och då hittar jag, mirabile dictu, ord som kanske inte var spridda 1975 eller 1992 men som är det idag. Som trälig för tråkig.

Jag saknar ett förord eller annan målbeskrivning, där författaren berättar vad boken är tänkt att vara bra för, eller något ditåt. Vad är förklaringar och vad är rekommendationer?

Blomberg inledde och får även avsluta:

Ofta använder Collinder en personlig stil och privata uttrycksmedel vid ordförklaringen, vilket gör hans ordbok inte lik någon annan i sin genre.

Nej, denna ordbok liknar inte någon annan jag sett. Och då har jag ändå sett en del.

Se även: Svenskt Översättarlexikon: Björn Collinder (Litteraturbanken)

Ljuspratsapparaten

 

Sändare/mottagare. Linserna är på 80 mm, därav beteckningens 80 eller 80/80. Det lilla hålet mellan linserna används för att sikta in sig. Bild från bunkersite.com: Lichtsprechgerät 80.

En sak som aldrig upphör att fascinera med tredje riket är att det alltid, alltid, finns mer att upptäcka. Åtminstone för egen del. Ni kanske hört talas om deras ljuspratsapparat – jag hade det inte. För det är det Lichtsprechgerät betyder: En apparat som överför tal med ljus.

Inte för att idén var ny ens på 1930-talet. Redan Alexander Graham Bell uppfann på 1880-talet Photophone^WP, en telefon som skickade ljudet som modulerat ljus istället för elektriska signaler. Han tyckte att det var hans viktigaste uppfinning; omvärlden hade en annan åsikt. Att kommunikation med ljus via glasfiber är vardag idag behöver väl inte påpekas. Om konceptet med ljus/tal använts skarpt efter Bells tid vet jag inte. Med ett undantag …

 

Lichtsprechgerät 80/80. Bild: LA6NCA (Helge Fykse).

På 1930-talet tog Zeiss tag i idén. De fick fram Lichtsprechgerät 80: En apparat som kunde överföra tal med ljus på upp till 4 km avstånd (Fykses uppgift efter praktiska försök), och det med en lampa på futtiga 5 watt. Ett användningsområde som Rollema (nedan) nämner är för att lösa besvärliga etapper när telefontråd ska dras. Istället för att dra tråd över raviner eller vad det kan vara så kan man sätta upp en LiSpr-station på ömse sida, kalibrera, klart.

Bilder från demo-filmen nedan. Vi ser LA4ZRA och LA2CRA pröva prylarna på stranden i Larvik, och LA6NCA vid andra stationen. Det verkar ha varit mycket praktiskt att ha tillgång till någon annan kanal, som till exempel fältradio, när man ska ställa in sina Geräte. Kikare torde vara oumbärligt …

Jag vet inte om fienden någonsin försökte avlyssna ljusprat. Fykse uppger på sin första LiSpr80-sida att ljusstrålen är 7 meter bred på 1 km avstånd; nog borde man kunna kila in sig där utan att störa eller avbryta kommunikationen? Å andra sidan krävs pill och precision för att få användbar överföring även om tripoden står exakt mitt i strålen … Vill man göra överföringen helt osynlig finns filter som gör ljuset rött eller rentav infrarött, vilket är särskilt användbart nattetid (dock minskar maxavståndet till 2–3 km). Givetvis krävs fri sikt mellan sändare och mottagare, och dimma eller regn gillas inte. Utöver en allmän "känslighet", det går inte att slarva upp grejerna, framgår inga andra nackdelar med systemet givet förutsättningarna. De användes åtminstone så sent som vid landstigningen i Normandie (där rök och damm från allierad nederbörd måtte ha gett en del brus och avbrott). På sid 1 finns bilder på en bunker ovanför Omaha Beach, där man kan se öppningen som gjordes för att man skulle kunna ljusprata med befälsbunkern 1,5 km bort. Motsvarande lär ha funnits på bra många bunkrar utmed Atlantvallen.

Fykse har lagt ut D. W. Rollema: Optical communications – 1935 style [PDF] från Electronics & Wireless World, augusti 1985. Det är en kvalificerad och bitvis riktigt ingående beskrivning, som klämmer in en hel del på bara fyra sidor. Där nämns också en utvecklad version, som bland annat hade linser på hela 250 resp 130 mm för sändare/mottagare istället för 80/80 mm. Det enda belägget för denna som Rollema uppger är en artikel vars källa "could not be traced". Inte ovanligt i sammanhanget. Jag vet inte hur trovärdigheten påverkas.

Huvudkällan för denna bloggpost utgörs annars av nämnde Helge Fykse i Larvik. Han torde vara världens främsta auktoritet på apparaten; de flesta slagningar leder förr eller senare till honom. Han har som synes ett LiSpr80-par som han fått igång. De är dessutom bara en pjäs av många i en magnifik samling med tysk teknik från andra världskriget.

- Youtube: Test av LiSpr80. Flera prov på ljudkvalitén ges.

Helge Fykse: Lichtsprechgerät 80 sida 1, sida 2

Apelsinfri

Att gräva efter ursprunget till mer eller mindre mystiska uttryck kan vara riktigt intressant. Att ta del av motsvarande utredningar på andra språk kan också vara intressant. Inte på samma sätt, men något finner jag fascinerande i en miniutredning som den följande. Utöver det fascinerande uttrycket i sig, så klart.

Tit, når man ser en beruset mand, siger man: "Han er vist ikke helt appelsinfri". Hvor stammer ordet fra, og hvorfor bruger man det om berusede mennesker?

Det er desværre ikke meget vi kan sige om appelsinfri og om brugen af det i forbindelser som ikke helt appelsinfri 'beruset, fuld'.

Kaj Bom skriver i sin Slangordbog fra 1957 at udtrykket måske skyldes at man har tænkt på appelsinsaft = spiritus. Ganske vist kender man ellers ikke til at appelsinsaft skulle kunne være et slangord for spiritus. Men man ved at saft har kunnet (og stadig kan) bruges om spiritus og andre stærke drikke, så det er da muligt at forklaringen på den særlige brug af appelsinfri ligger i den nu glemte "mellemregning" appelsin(saft)fri.

Uddybning:
Ordet appelsinfri er ikke med i Ordbog over det Danske Sprog (1928-1956), men er kommet med i det supplementsbind til ordbogen der udkom i 1992. Om ordets historie i dansk oplyses det at det kendes fra før 1900. Derudover bringer supplementsbindet ikke nyt om ordets oprindelse, men nøjes med at henvise til Kaj Boms forklaringsforslag fra 1957.

- sproget.dk: Appelsinfri, 1 september 1994

Lördagsfråga 728: Regicider

1. Oswald, den glada kaninen (ingen känd koppling till Lee Harvey), här från 1927. Känns Disney-stuket igen? Oswald var Walt Disneys första hit – som han sedan förlorade kampen om. Det var nog den lärdomen som gjorde att han försvarade kommande figurer desto intensivare.
   
2. Jacob Johan Anckarström (1729–1777). Ja, inte den Anckarström så klart – det hade blivit väl enkelt. Denne Jacob Johan d ä var far till d y, som skulle bli ättens utan jämförelse mest (ö)kände.
   
3. Apis, Egypternas heliga tjur. Som snart sagt alla egyptiska gudomligheter har Apis-kulten en historia som inte är rak utan krokig och förgrenad. Var det han som var förebilden när det otåliga folket lät Aron tillverka en guldkalv? I detta sammanhang står Apis inte för guden utan Dragutin Dimitrijević (1876-1917), den serbiske officer som var den hemliga organisationen Svarta handens främste medlem. Den låg bakom mordet på det serbiska kungaparet 1903. En annan föreningsaktivitet, som inte var regelrätt regicid men ändå långt viktigare än något av statsöverhuvudsmorden här, var mordet på en viss ärkehertig 1914.
   
4. Karl-Alfreds ärkefiende Bluto har ibland kallats Brutus. Här porträtterad av Paul L. Smith i "musikalfilmen" Karl-Alfred (1980). Den har fått vitt skilda recensioner genom åren; det lilla jag sett gav inte mig mersmak.
   

Lee Harvey Oswald,  Jacob Johan Anckarström d y, Dragutin "Apis" Dimitrijević och Brutus ger mördare av John F. Kennedy, Gustav III, Alexander I av Serbien m fl och Caesar. Den satte Tricky.

Världens starkaste björn (jämt)

Julalbum 1953 och 1954

En serie, skapad och tecknad av Rune Andréasson, med världens starkaste björn i huvudrollen. Hans kompisar är en kanin och en sköldpadda. Vad heter den?

Bamse såg dagens ljus 1966 – faktiskt allra först som film på tv, en tid innan den första serien publicerades. Men innan dess hade Rune skapat flera björnar, som Brum, den animerade Nalle … Och framför allt Teddy, världens starkaste björn. Och Teddys bästa kompisar, Lasse Skutt och Hasse Skalman.

Ur Tuff och Tuss (Sveriges första barnserietidning) nr 1, 1953

Den som skiljer sig mest från sin motsvarighet i Bamse, till utseende och inte minst karaktär, är Lasse Skutt. Han är dels mer påklädd (men jag blir inte riktigt klok på vad han har på benen/fötterna), dels betydligt karskare än den Lille Skutt vars främsta uppgift ibland verkar vara att agera nervknippe.

Den vars versioner verkar skilja sig minst är Hasse Skalman. Ibland kallas han enbart "Skalman" redan i Teddy.

Teddy med Hasse och Lasse, samt en tidig Brummelisa?

Teddy själv har, likt Bamse, och många andra huvudpersoner i serier förresten, relativt lite personlighet. Jag får ett vagt intryck av någon som är lite naivare än Bamse.

En skillnad som gäller hela serien är att Teddy är betydligt mindre socialt medveten, eller hur man vill formulera det, än Bamse. Även om den senare inte är så politisk som många verkar ha för sig – det är mer tendenser, ffa hos ständige skurken Krösus Sork, än direkta uttalanden – så lär allt sådant ha lyst med sin frånvaro i den förra.

Och så var det det där med "världens starkaste björn" …

I Bamse poängteras ibland att han ju bara är världens starkaste björn med dunderhonung innanför västen. Utan den dopingen är han inte starkare än vilken björn som helst. Teddy var däremot alltid världens starkaste björn. Här inses lätt hur Rune ställde till det för sig själv. En berättelse är ju inte spännande om utgången är given. För att hålla spänningen uppe måste problemen antingen vara sådana att kroppsstyrka är irrelevant (och då blir lätt hela Teddy irrelevant), eller så får Teddy neutraliseras för en stund. I en annan serie löstes problemet med kryptonit; i Teddy blev standardlösningen att huvudpersonen somnade när det började bli spännande. Som Skalmans mat- och sovklocka (som verkar visa på "sov" långt oftare än "mat"), men inte som etablerat narrativt redskap utan improviserat för varje tillfälle.

Det där höll ju inte i längden. Så Rune skapade en Teddy 2.0: En björn som var världens starkaste givet att en vital del fanns tillgänglig. Så istället för en sovande Teddy fick vi en Bamse vars spenat (för att relatera till ännu en annan serie) heter dunderhonung. Den saknas alltid när den behövs som mest, ett ständigt återkommande problem som haft många olika skepnader genom åren och lösts på oräkneliga sätt. Som narrativ konstruktion måste den sägas vara mer givande än föregångaren.

Lördagsfråga 728

 

Berömda så småningom

Vad har dessa två bilder gemensamt?

Mona Lisa 

I Florens fullbordades ock en annan tafla, ett porträtt af den vackra guldsmedshustrun Mona Lisa. Taflan, på hvilken konstnären arbetade i fyra års tid, finnes qvar …

- Göteborgs-Posten 17 april 1871

Länge var det bara konstkännare som kände till Mona Lisa. I mitten av 1800-talet började tavlan att bli berömd, men fortfarande främst bland konstkännare. Det var först från 1911 som den började närma sig den status av Världens Bästa Tavla som många ger den idag. Och det berodde inte så mycket på något konstvetenskapligt genombrott, förändring av den allmänna smaken eller så, som något helt annat.

Om upptäckten berätta tidningar, att en af de besökande på museet gjorde en vaktmästare uppmärksam på att "Mona Lisa" ej fanns på sin plats och undrade, om den kunde vara stulen. Hånande frågade den tilltalande endast, om icke också Venus' från Milo staty vore stulen. Sedan märkte han emellertid till sin häpnad, att taflan verkligen var borta.

- "Mona Lisa, den stulna taflan", SvD 24 augusti 1911

Historien om stölden är märklig och väl värd att studeras närmare, se exvis Wikipedia-artikeln om tjuven, Vincenzo Peruggia. Poängen här är att det var då som allmänheten blev uppmärksammad på dess existens. När tavlan väl återställts 1913, och kanske sedan kriget var över, började det Mona Lisa-hyllande eller rentad -dyrkande som sedan aldrig upphört.

RMS Titanic

Titanics undergång var en jättestor grej – 1912. Sedan fick den konkurrera med aktuella händelser. Det gick någorlunda längre än jag trott; ännu 1916 nämns den då och då, även i svensk press. Men sedan blev konkurrensen från det stora kriget alltför stor. Som Lusitania; när hon sänktes av en tysk ubåt 1915 dog över tusen personer. Den katastrofen fick dessutom förnyad aktualitet 1917 då USA gick med i första världskriget, delvis på grund av just Lusitania.

Det finns en enda anledning till att Titanic är allmänt känd idag. Den heter A Night to Remember, skrevs av amerikanen Walter Lord och gavs ut 1955. Han gjorde ett gott arbete, inte minst intervjuade han en mängd personer som varit med ombord. Boken är än idag ett standardverk i genren. Det viktigaste här är att boken och filmen (1958) gjorde ett oerhört stort intryck på den breda allmänheten. Hur stort hade nog inte ens Lord kunnat gissa, ens i sina mest optimistiska stunder. För det var nu som Titanic etsades fast i västvärldens allmänna medvetande, kanske för alltid. Det spelar heller ingen roll om man aldrig hört talas om Lord, boken eller filmen. För utan dem hade Ballard inte börjat leta efter fartyget, eller Cameron gjort sin film (1997) …

Det är inte illa: En händelse som alla känner till och kan relatera till, åtminstone lite grann. Hur många fler sådana finns det? Utöver Mona Lisa, då. Eller för den delen Mary Celeste, inte Marie som jag skrivit om.

Nya glesa Sverige

Här är Sveriges koloni i Nordamerika. Som synes fick Nya Sverige ingen lång historia, innan holländarna kom och tog över; sjutton år från 1638 till 1655. Och även om kolonin hade geografisk utbredning så var den en demografisk dvärg.

Samma trakt idag: Delawareflodens nedre lopp, och så ett samhälle som heter Philadelphia som trängt sig på. Eller exempelvis Wilmington, där Kristina en gång låg; idag bland annat känd för en svenskinfluerad flagga och en viss medborgare Biden.

Jag roade mig med att lägga kartorna på varann. Inget finlir, särskilt som Amandus karta glappar något mot verkligheten, men tillräckligt för att ge en uppfattning om geografin. Och som jämförelse Stockholm med omnejd i samma skala.

Betänk nu, att i dessa samhällen och fort, från Älfsborg (idag Elsinboro Township) upp till Fort Nassau, bodde som mest cirka 400 personer. Oftast färre, eller betydligt färre. Även om man hade guvernör Printz som samlande faktor – han ogillades intensivt och var ett givet samtalsämne när man träffade folk från andra hörn av kolonin – så måtte det ha känts ödsligt i Nya Sverige.

Pensionärsgodis

Jag vet inte när denna reklam fanns uppsatt vid Candelia (som Nordchoklad hette från 1993) men jag fann den oemotståndlig

Vad räknas som pensionärsgodis? Själv tänker jag på After Eight, Kungen av Danmark eller gröna marmeladkulor … Men de kommer alla efter den ohotade ettan: Bridgeblandning.

(Alla som känner mig vet att "pensionärsgodis" inte är ett invektiv hos denna källa, snarare tvärtom.)

Hur målgruppsprofilen än ser ut så är Bridgeblandning inte så gammalt som man kan få för sig. Det var 1966, varken förr eller senare, som man blandade ihop den på Kalmars stolthet Nordchoklad. Därmed är Bridgeblandning yngre, eller betydligt yngre, än många andra svenska godissorter, som inte alls har samma air av teakmöbler, bjudcigaretter, ryamattor och Hylands hörna. Här är några exempel (jag garanterar inte ursprungsåren, men tror inte att de felar på mer än högst ett par år):

• Polly 1965
• Skumbilar* 1953
  
• Dajm* 1953
• Plopp 1949
  
• Japp 1947
• Aladdin 1939
• Kexchoklad 1938

* Ursprungligt namn

Vad de först nämnda sorterna beträffar lanserades After Eight 1962. Fazers marmeladkulor är svårare. De första beläggen jag hittat för "Fazer marmelad" såld i Sverige är från 1949, Fazers Finlandia (med fler färger än grönt) från 1965.

- SvD 21 maj 1965

Kungen av Danmark är än lurigare. Liknande eller likadana karameller har en betydligt äldre historia än något annat godis som nämns här. Huruvida de sett ut, smakat och hetat likadant sen 1600-talet ska jag låta vara osagt, men det finns åtminstone odiskutabla belägg från pressen för bröstkarameller med det namnet från 1918.

Sen finns det ju massor av utländska sorter som kan vara ännu äldre. Fast där är det väl mer rättvist att jämföra datumen för lanseringarna i Sverige … Som ofta är svårare att få fram med säkerhet än lanseringarna i hemlandet; de år jag grävt fram behöver inte alls vara facit. Några exempel: KitKat 1935 (Sverige 1992?), Snickers 1930 (Sverige 1983?), Bounty 1951 (Sverige 1980?).

Kuriosa: Det äldsta belägg jag hittat för "bridgeblandning" avsåg tobak.

Tåg mot Moskva

Denna filmsnutt sägs visa ryska soldater som skickas till fronten i godsvagn. Vad kan vi säga om den?

På huset står ortnamnet med rejäla bokstäver: О́рша, Orša. Staden ligger i östra Vitryssland, inte så långt från ryska gränsen.

Google Maps: Stationshuset från ovan …

… Och så här ser det ut på marken. Pampigt värre! Kortsidorna är både lika och olika varann, men det är tydligt och klart att det är den östra sidan, på nedre bilden, vi ser på filmen. Det innebär att tåget med stridsvagnar och folk i godsvagnar passerar Orša på väg österut, mot Ryssland och Moskva. Så åtminstone den detaljen i beskrivningen är fel.

Lördagsfråga 727: Gudinnor

1. Antroposoferna använder märket Demeter så man kan skilja på magiskt odlat och mugglar-grödor. Demeter var en grekisk jordbruksgudinna, därtill mor till Persefone.
   
2. Första Bilbo/Gandalf-scenen i sovjetisk filmatisering av boken från 1985. Även om det snart framgår att Gandalf inte är vem som helst så är det inte så många utanför de mest insatta som vet exakt hur speciell han är. Han är en Maia, en sorts änglar i Tolkiens värld, som antagit mänsklig gestalt. Och liksom "våra" änglar kan bli demoner, så förledde Melkor (Satan) några Maiar, som blev … Balroger. Just det: Gandalf och balrogen i Moria är av samma sort.
   
3. En av de bästa scenerna i någon film över huvud taget finns i American Psycho (2000): Några yuppies, med massor av pengar och (åtminstone i ett fall) obefintlig självkänsla tävlar om vem som har bäst visitkort (jag nämnde den i bloggposten Vice män). Segrare är Paul Allen, spelad av Jared Leto.
   
4. Rose Dione (1877–1936) var en stumfilmsstjärna vars karriär räckte in i ljudfilmseran. Hennes mest kända roll är, ovanligt nog, den sista: Madame Tetrallini i Freaks (1932). Länken till filmens artikel på Wikipedia är en uppmaning; om du inte känner till filmen, ta åtminstone en titt på sidan.
   

Demeter, Maia, Leto och Dione var grekiska gudinnor. Och det finns en än rödare tråd: Samtliga hade barn med Zeus (sisådär 3/4 av den grekiska mytologin inleds med att Zeus blir pilsk). Den lördagsfrågan var tydligen lite för krävande.

Bond röker och spelar golf

Ovanligt nog kommer den rejäla cigarren i Live and let die (1973) att förlänga livet på Bond

Att det är skillnad på böcker och deras filmatiseringar är vanligtvis inte mycket att orda om. Men vissa fall är intressantare än andra. Som James Bond.

Man skulle kunna lägga ut texten om hur de olika tolkningarna på film skiljer sig från böckernas Bond, om hur han har blivit en charmigare person (särskilt hos Connery) med sinne för humor. Här ska jag ta upp två detaljer som fångat mitt öga.

När cigarrentusiasten Roger Moore tolkade 007 så tog han sig, och fick, friheten att låta denne röka cigarrer istället för cigaretter. Jag vet inte om någon fortfarande associerar James Bond med cigarrer, men om så är fallet går det tillbaka till Moore. Det går inte tillbaka till Fleming, för han avskydde cigarrer.

Det finns bilder på Fleming där han inte röker men de är inte många

Ian Fleming tyckte desto bättre om cigaretter, och så gör hans alter ego Bond: två till tre paket om dagen blir det – i böckerna. I filmerna lär det vara tjugo år sedan han tog ett bloss, i Die Another Day (2002).

Moores Bond röker cigarr även när han flyger hängglidare

En annan sak som Fleming, och därmed Bond, gillade var golf. Exakt hur mycket visste jag inte förrän jag tagit mig igenom fjorton sidor golfporr i Goldfinger (1959):

The first hole of the Royal St Marks is four hundred and fifty yards long—four hundred and fifty yards of undulating fairway with one central bunker to trap a mis-hit second shot and a chain of bunkers guarding three-quarters of the green to trap a well-hit one. You can slip through the unguarded quarter, but the fairway slopes to the right there and you are more likely to end up with a nasty first-chip-of-the-day out of the rough. Goldfinger was well placed to try for this opening. Bond watched him take what was probably a spoon, make his two practice swings and address the ball.

[…]

The second hole is a three hundred and seventy yard dog-leg to the left with deep cross-bunkers daring you to take the tiger's line. But there was a light helping breeze. For Goldfinger it would now be a five iron for his second. Bond decided to try and make it easier for himself and only have a wedge for the green. He laid his ears back and hit the ball hard and straight for the bunkers. The breeze got under the slight draw and winged the ball on and over. The ball pitched and disappeared down into the gully just short of the green. A four. Chance of a three.

[…]

The third is a blind two hundred and forty yards, all carry, a difficult three. Bond chose his brassie and hit a good one. It would be on or near the green. Goldfinger's routine drive was well hit but would probably not have enough steam to carry the last of the rough and trickle down into the saucer of the green. Sure enough, Goldfinger's ball was on top of the protecting mound of rough. He had a nasty, cuppy lie, with a tuft just behind the ball. Goldfinger stood and looked at the lie. He seemed to make up his mind. He stepped past his ball to take a club from the caddie. His left foot came down just behind the ball, flattening the tuft. Goldfinger could now take his putter. He did so and trickled the ball down the bank towards the hole. It stopped three feet short.

- Ian Fleming, Goldfinger (1959) – finns på kanadensiska gutenberg.org, som har något mjukare lagstiftning att följa än originalet

Han kartlägger inte varenda hål på Royal St. Mark's (eller Royal St George's som banan heter i verkligheten) men det är så det känns. Duellen med Auric Goldfinger saknar dessutom en tysk guldtacka, och är på det hela taget bättre i Goldfinger (1964), dvs filmen.

Det ska sägas att flera filmer tar betydligt fler och större friheter med sina förlagor än Goldfinger. I några fall har de bara titeln gemensamt med Flemings verk.

*

Böckerna om James Bond har sedan länge helt hamnat i skuggan av filmerna. Efter några smakprov har jag fått det bästa intryck och rekommenderar dem varmt. Utom golfen.

Lördagsfråga 727

Att lära sin kropp att få missfall

Hej! Jag var på en abortmottagning igår och fick höra av barnmorskan att man "lär" kroppen att få missfall när man gör abort. Detta sa hon efter att jag svalt första tabletten, att jag nu kommer att ha svårare att behålla ett barn i framtiden då jag lär min kropp att stöta ut graviditeter. Jag har aldrig hört detta förut och hittar ingenting om detta på internet. Jag vände mig då till chatt med barnmorska i 1177 alltid öppet och fick svaret att informationen jag fått är korrekt. Jag har otrolig ångest nu och kan fortfarande inte tro att detta stämmer, så jag frågar er också, kan man lära kroppen att få missfall genom att göra abort?

- Meddelande till kontot kvinnokliniken på Instagram (drivs av tre specialistläkare)

Kan det verkligen stämma att denna idé, att aborter "lär" kroppen att få missfall, är så ny att den inte ens lämnat avtryck på nätet? Det vore extremt intressant; det är inte ofta man kan observera en så fet myt så nära inpå konceptionen! Men jag tvivlar … Åtminstone en och annan barnmorska har berättat att de hört talas om det. Och det ska finnas åtminstone en i den branschen som inte bara känner till utan tror på det hela, och som dessutom satts att ratta det annars mycket pålitliga telefonnumret 1177. Vilket definitivt skall anmälas till de som har att hålla efter sådant i vårdapparaten. För sant är det inte. Alls.

Det täckta könet

Anekdot. Då en wiss högt uppsatt person, känd för sina mustiga infall, härom dagen besökte en tafle-exposition och derwid fick se en tafla, den artisten — en af det s. k. täckta könet — signerat med sina initialer å en i nedra hörnet afbildad trädstubbe, sade han helt skälmskt: "Det der fruntimret, ser man, är wan att märka sina stubbar."

- Warbergs tidning 7 februari 1862

I Vatten på sin kran m fl listade jag ett antal uttryck som man ibland kan få se, så att säga, alternativa versioner av. Som "le i mugg", "dröm om min förvåning", eller "vatten på sin kran". I kommentarerna tipsade Sensemaker om ett riktigt fint exempel: "det täckta könet".

Ordet "täck" definieras i SAOL som "⟨ngt åld.⟩ vacker, nätt; ​det täcka könet kvinno­könet". "Något ålderdomligt" är ingen underdrift; det måtte vara bra många år sedan ordet användes till vardags, eller ens i ovanliga sammanhang. Med två undantag: Dels "otäck" som lever i högönsklig välmåga, dels den fasta konstruktionen "det täcka könet". När den inte blir "justerad" till "det täckta könet" då …

Att ordet "täck" är ovanligt bidrar till variantens utbredning, liksom att "täckt" inte är orimligt i sammanhanget. Dessutom är många belägg nog ointressanta felstavningar. Till sist kan man naturligtvis även skriva "det täckta könet" med flit.

Ibland är det svårt att veta vad som kan vara skrivet med flit eller inte:

Men ju sämre det gick med kampen, desto mer började IS se genom fingrarna med det täckta könet.

- Lisa Magnusson: ”Elle-Qaida” påminner om västerländska tjejtidningar, DN 24 februari 2018

Andra gånger är det lättare:

På badstranden är det täcka könet inte alltid det täckta könet.

- Kerstin Hallert, SvD 24 juni 1988

I notisen från 1862 antar jag att det är en felstavning vi ser. Däremot har jag ingen aning om hur dess humoristiska poäng är tänkt att fungera.

Mitt bästa hack

Mitt bästa "hack" gjorde jag för drygt trettio år sedan. Det var sannerligen inte det elegantaste eller tjusigaste jag gjort. Men det var det som var roligast, så länge det höll. Och nu är det väl preskriberat …

Under 1980-talets sista år var jag en flitig "modemare". Det var något man kunde vara om man hade dator och modem och visste att använda dem. Vad de flesta av oss lade mest tid på var att hänga på BBS:er. Bulletin Board Systems, "elektroniska anslagstavlor", installerades av folk som hade en dator över, med modem och därtill en telefonuppkoppling, så andra modemare kunde ringa upp. BBS:er motsvarade senare tiders forum; den centrala tjänsten utgjordes av diskussionsgrupper som kunde handla om allt mellan himmel och jord. Åtminstone i teorin … Eftersom alla, eller praktiskt taget alla, besökarna var dataintresserade grabbar på 15–25 tenderade ämnena att handla om datorer, programmering och relaterat. Ofta utgjorde de största skillnaderna märkena på maskinerna som diskuterades.

Lite mer avancerade modemare nöjde sig inte med BBS:er utan kopplade upp sig till större datorer, sedan man på ett eller annat sätt kommit över de uppgifter som krävdes. Det var extremt häftigt att sitta med en dator med Unix, eller en VAX, eller något annat system som man annars bara läste om. Den allra häftigaste aspekten bestod i att de datorerna fanns i datanät. De var som regel internationella, så visste man vad man gjorde kunde man koppla upp sig till datorer längre och längre bort. Jag glömmer aldrig första gången en kompis på fysiskt besök satt en stund och knackade på min 16-bitars ST, för att sedan vända sig om och kungöra "nu är vi i Michigan". Jag är rätt säker på att det aktuella nätet var Internet (fler fanns), som jag då nyttjade för allra första gången.

En hårdvaluta utgjordes av telefonnummer till mer eller mindre intressanta system. Jag hade ett sådant nummer som först inte verkade särskilt intressant. När man kopplat upp sig fick man en prompt ">" – det var allt. Snart fann jag att jag genom att skriva olika koder kunde komma vidare till andra system. En del var öppna, andra krävde inloggningar. Det var en sorts kopplingscentral, öppen men utan access till slutna system; man fick inte tillgång till något som man inte redan var fri att använda.

Med ett undantag …

Så småningom fann jag en kod som kopplade mig till ännu en tystlåten maskin; även den belönade sina gäster med en enkel prompt och absolut inget mer. Efter att ha trixat en stund insåg jag att jag kommunicerade med ett modem. Vad kunde man göra med ett sådant? Jag testade med "atdt …", som här betydde attention terminal: dial (tone [tonval]) … dvs "ring upp det här numret" … Varpå modemet ringde upp. Vare sig det var lokalt, riks eller utrikes. Jag kunde ringa datorer och BBS:er världen runt!

Men sånt kan väl spåras? Det borde det. Men några efterräkningar blev det aldrig.

Nu blev jag en modemarnas globetrotter. Jag letade reda på BBS:er i England, Israel, USA, Mexiko, Hong Kong etc, kopplade upp mig, läste och skrev. Det pålitligaste nöjet var att chatta med sysop, dvs ägaren; det krävde att densamme 1) satt vid datorn och 2) hade tid, men på något sätt fanns det mycket mer tid då än nu. Åtminstone så vitt jag kan minnas, och det är ju det som räknas.

*

Det ironiska är naturligtvis att det som då var ett synnerligen exklusivt nöje bara några år senare blev vardag. Internet blev årets julklapp, begrepp som "webben" och "internet" hördes överallt, folk som inte ens begrep 10 GO TO 10 skaffade datorer med modem, och snart kunde man se samma personer gnälla på att uppkopplingar till datasystem jorden runt gick långsamt.

Bilder och icke-mirakler

- Mayo church goes viral after alleged 'miracle' during Sunday mass, Irish Mirror, 20 juni 2022

I mitten av juni hölls nattvard i S:t Josephs church i Aghamore Ballyhaunis, grevskapet Mayo, på västra Irland. Under ritualen råkade prästen tappa en oblat på golvet. Enligt den katolska kyrkans rutin för sådant – japp, de har färdiga rutiner för sådant (What do I do if I drop the Eucharist? monsignore Charles Pope, 1 februari 2021) – lade han kexet i lite vatten så det skulle lösas upp innan det hela skulle hällas i kyrkans sacrarium, en ho vars avlopp inte leder till något sekulärt VA-system utan går rätt ner i marken.

Nu kom man inte så långt. När prästen en stund senare tog en titt på det hela hade någonting rött bildats i vattnet. Han fyllde på med mer vatten och lät det stå ett tag till. Nu hade det röda ämnet bildat en liten klump, som man tyckte liknade blodigt kött. En liknelse som kan ligga särskilt nära till hands om man redan associerar åt det hållet, kan tänka.

I dagens mediavärld är en nyhet utan bild ett otyg. Även ett meddelande utan överhängande behov av bild ska förses med en bild, om så bara en irrelevant arkivbild som illustrerar någon irrelevant aspekt av det som avhandlas. I det här fallet fanns det ju dessutom ett relevant behov av en bild.

Kort därefter (samma artikel som ovan) lade någon ut en beskrivning av händelsen på Facebook – komplett med en bild. Den bilden användes och återanvändes sedan överallt där det hela togs upp.

Det finns många sätt att avgöra om ett mirakel har skett; det kan framför allt vara mycket lättare än att avgöra om ett mirakel inte har skett. Att avgöra om en bild är vad den utger sig för att vara kan vara en helt annan sak. Det kan framför allt vara mycket lättare.

While several Irish media outlets have highlighted the possibility of a “Eucharistic miracle” in Co Mayo, one eagle-eyed Irish Catholic has pointed out how the post is misleading.

On his YouTube channel, Irish man Robert Nugent says that a simple ‘reverse image search’ on Google proves that the picture accompanying the viral posts isn’t new, nor is it from Co Mayo.

 - Co Mayo church's "bloody" Eucharist - miracle or mold? Irish Central, 22 juni 2022

I filmsnutten uppmanar han tittarna att inte läsa artikeln i Irish Central eftersom den är mainstream media vilket gör att jag tvekar att länka till den men den finns inbäddad i artikeln.

Nugent nämner inte vilken sökmotor han använde men två förslag är Tineye och ryska Yandex.

Här är bilden från det sammanhang där den först dök upp. Att oblaten lades i vattnet hade kanske samma anledning som i Mayo.

A 'bleeding' piece of communion wafer is being hailed as a miracle by believers at a church in Utah.

Faithful followers claim the sacramental bread 'bled' for three days following communion at St. Francis Xavier Church in Kearns, Salt Lake City, after it was placed in glass of water.

- Catholic Diocese investigate 'bleeding' communion wafer being hailed as miracle by believers in Utah, Daily Mail Online, 29 november 2015

Frågan togs upp på stiftsnivå där man konstaterade att klumpen inte var mänsklig eller mänsklig/gudomlig vävnad utan en sorts mögelsvamp. Eftersom Vår Herre inte anses tillhöra svampriket räknas den inte som ett mirakel.

Summary Conclusion: In November of 2015, it was alleged that a consecrated host (communion bread wafer) from Saint Francis Xavier Church in Kearns, Utah, appeared to be bleeding. A thorough investigation has concluded that the host did not bleed, but the change of appearance in the host was due to red bread mold.

The consecrated host has been disposed of in a reverent manner, as is required. 

- Statement of the Catholic Diocese of Salt Lake City on the “Bleeding Host” at Saint Francis Xavier Catholic Church, Kearns, Utah Salt Lake City, Utah-December 16, 2015 (pdf, archive.org)

Vad den irländska klumpen beträffar tog Nugent kontakt med prästerskapet i Aghamore Ballyhaunis som berättade att det tydligen rörde sig om en "reaktion med vattnet" – gissningsvis av liknande sort som i Utah? – och därmed inte var ett mirakel. Jag antar att de rutiner som utan tvivel finns för sådana här frågor inte nöjer sig med sådant utan kräver undersökningar initierade på högre nivå. För egen del nöjer jag mig med församlingskonklusionen, särskilt som jag redan associerade åt det hållet.

Och konklusionen av denna bloggpost? Media och allmänhet vill ha bilder till sina nyheter. Har man ingen bild, så tar man någon, utan att alltid vara så noga med proveniensen. Och öppnar upp för att folk ska avslöja bilden som något annat än den påstås vara (vilket kan vara trivialt), vilket i sin tur gör att folk kan betvivla om nyheten i sig är något annat än vad den påstås vara.

Lördagsfråga 726: D e CD d e

1. Charles Darwin (1894–1941) lyckades under fyra månader 1918 skjuta ner fem tyska plan. En namne och släkting sänkte inte ett enda flygplan men fick en del annat gjort.
   
2. En uppsättning nickel-kadmium-batterier avsedda för flygplan.
   
3. En CD-skiva i mycket nära närbild. Närmare bestämt visar bilden från Southern California for Microscopy and Microanalysis en skiva av Dire Straits, dock "selection unknown". Den som satt låten hade fått en guldstjärna med eklöv och diamanter.
   
4. Erhard Jakobsen (1917–2002), färgstark dansk politiker. Lämnade 1973 Socialdemokraterna och grundade utbrytarpartiet Centrum-Demokraterna. Det var tidvis ett stort och tongivande parti där man anar en annorlunda partikultur, t ex skaffade de sig inte partiprogram förrän på 1990-talet. Efter några års tillbakagång upplöstes det 2008.
   

Charles Darwin, NiCd, CD och (cd) ger CD. Den satte Håkan.

Lördagsfrågornas teman sätts ibland på måfå, ibland av någon särskild anledning, för att det blir lite roligare och lättare (åtminstone för frågemakaren). Den här gången blev "anledningen" till CD-temat att Sony och Philips den 1 oktober 1982 lanserade kompaktskivan för omvärlden. Eller "lasergrammofonen", för att ta en beteckning som inte slog … Sony lanserade även världens första CD-spelare, CDP-101, till att börja med endast hemma i Japan eftersom europeiska Philips sölade. Under 1983 började spelarna dyka upp i de ordinarie kanalerna. Samma höst fanns nedanstående spelarutbud hos NK.

Jordad Margareta och andra historiska lokalkändisar

Margareta Huitfeldt (1608–1683) var en av de rikaste kvinnorna i Norge på sin tid, kanske den allra rikaste. Åtminstone fram till 1658, då hon blev en av de rikaste kvinnorna i Sverige på sin tid, kanske den allra rikaste. För det var det året som Roskilde fred gjorde Bohuslän svenskt, det dittills norska landskap där många av hennes många (och de var många) ägor låg.

Hon tillbringade en stor del av livet på Sundsby gård som ligger på Mjörn; ön ligger tätt intill norra Tjörn, som en utskuren flisa. Hon är en av få historiska personligheter från den trakten, och givetvis fick, och får än idag hoppas jag verkligen, skolbarnen där höra en del om henne. Och det finns verkligen en del att höra.

En "stark kvinna" som levde på 1600-talet – det är inte underligt att sägner och anekdoter i mängd växte upp med henne i huvudrollen. Jag vet inte om det hjälpt eller stjälpt att mycket av det historiska materialet om henne försvunnit i bränder. I sägnerna får hon agera skurk: snål, hård och alltid full i fan. Som när hon murade in en präst, eller lät halshugga en student som förfört en adelsfröken. Eller historien om när hon lånade någon en yxa så han kunde bygga sig en båt, med det egendomliga kravet att han skulle ha en sten som huggkubbe; om han under arbetets gång slog yxan i stenen så mycket som en enda gång skulle båten tillfalla Margareta, annars inte. Han jobbade flitigt och effektivt, utan att fumla. När båten var nästan färdig kom Margareta förbi. Hon råkade lyfta lite på klänningen, så ankeln glimtade fram. Det var hett värre på den tiden – gubben kunde inte undvika att distraheras av en sådan wardrobe malfunction – och så slog han snett med yxan …

Flera sägner om Margareta handlar om hur hon lurar till sig gårdarna från folk. Som denna:

Bönderna på gården Mölnefossa hade lånat pengar av fru Hvitfeldt, och hon påstod att det var avtalat att hon skulle ha gården. Hon blev ålagd att gå ed, och den skulle avläggas i vittnens närvaro på Mölnefossa gård. Innan fru Hvitfeldt for dit tog hon jord från Sundsby och lade den i sina skor. Sedan stod hon på Mölnefossa och svor: "Här står jag på min egen jord!"

- Några sägner om Margareta Hvitfeldt och hennes släktingar skrivet av Olaus Olsson och Wilhelm Cederschiöld (tidigast utgiven 1995, läser jag; kan det verkligen stämma), återgiven på Några sägner om Margareta Hvitfeldt, Petra Rhodins blogg, 12 juni 2011

Knepet med jorden i skorna är känt från flera andra håll. Ett minnesvärt exempel är An Anglo-Saxon Anecdote: How a peasant beheaded himself, från Vita S. Ecgwini, skriven på 1000-talet om en biskop av Worcester som levde några hundra år tidigare.

Den som förmodligen kan skrönorna om Margareta bättre än någon annan heter Gunnel Kristiansson. Hon har också varit runt i skolorna i decennier och berättat om sagor och sanningar; kanske hon bidragit till ett bestående intresse för historia, lokal och i allmänhet, hos åtminstone några åhörare. En gång tog hon sig för att se om kanske någon av de populära historierna kunde ha en påvisbar koppling till verkligheten. Resultat: Nej, hon lyckades inte hitta en enda lokal sägen om Margareta som avgjort var baserad på verkligheten. Dels var det berättelser om gods och gårdar som övertogs på rättsvidriga sätt, men som vi tack vare bevarade papper vet bytte ägare på helt lagliga sätt, dels var det varianter av spridda gamla vandringssägner.

*

Detta om den historiska kändisen #1 där just jag råkade växa upp. Jag gissar att motsvarande finns lite varstans ute i landet: Personer som är mer eller mindre välkända utsocknes men världsberömda i hela kommunen, som saker uppkallas efter, återkommande teman i olika sammanhang … Och som tillskrivs historier, kanske i mängd. Där en och annan kan ha fått lite extra färg, och en och annan kan vara en ren vandringssägen, lätt justerad för att passa in i sammanhanget.

*

Margareta donerade en förmögenhet till stipendier, forskning och inte minst ett gymnasium i Göteborg. Det sista gjordes på inrådan, och till minne, av hennes ende son Dyre, död 1664 vid nitton års ålder. Det är därför Margaretas namn främst lever kvar i Hvitfeldtska gymnasiet i Göteborg.

Examen på Hvitfeldtska 2017. Foto: Carl Pontus Hjorthén, Svenska Filmstudion. Från goteborg.se.