Hypercard

Så här börjar ett av världens mest sålda spel. Länge var det världens allra mest sålda spel, alla kategorier. Pixligheten avslöjar att det dessutom inte är någon upphottad senare version, utan Myst som det presenterades för världen 1993.

En detalj som jag hajade till inför var markören, den pekande handen. Den kände jag igen. Jag insåg direkt hur spelet hade gjorts: Det här är ju Hypercard!

HyperCard, vars CamelCase jag hädanefter kommer att ignorera, lanserades 1987. Det är ett av de bästa, trevligaste, käckaste programmen någonsin.

Det är lättare att beskriva Hypercard idag än när det var nytt. Vi är ju mer än välbekanta med hypermedia, som du förresten använder i just detta ögonblick, när du läser detta på en hemsida. Tänk en lokal sajt, där allting ligger på datorn du har framför dig. Sidorna kallas kort, sajten kallas bunt. Det är det grundläggande konceptet för Hypercard. Ja, så enkelt är det.

Här har jag öppnat en bunt som heter ”What is Hypercard?”. Vi ser det första korten i bunten. Det har lite text och en bild. Om jag klickar på knappen ”Introduction” eller högerpilen, så hamnar jag på det andra kortet i bunten. Och så vidare … Ja, även 1987 var det självklart hur det skulle användas.

Länge fanns Hypercard förinstallerat på alla Macar. Ett givet användningsområde var manualer för program, från enkla readme-filer till kompletta dokumentationer. Men man kan göra bra mycket mer avancerade saker. Inte är det svårt heller. Så länge man håller sig till det grundläggande (som inte är så lite) är det absolut busenkelt att göra saker i Hypercard – långt enklare än något hemsidesprogram någonsin varit. Man tager ett blankt vitt kort, lägger in lite text och bilder, och så har man ett fullt fungerande kort. Lägg till ett andra kort med innehåll, och bestäm dig för hur man ska navigera mellan dem. I exemplet ovan finns pilar och knappar, som båda bara är att lägga in. Och så håller man på.

Det är verkligen något vem som helst kan göra. Det var också något som många gjorde.

1995 finns inte bara Quicktime utan även ”Color Tools”. ”Mail Merge” behöver inte ha med email att göra.

Man kan också lägga in ljud och filmer. Man kan också lägga in fält där användarna skriver in text, och allt annat som vi förknippar med formulär på hemsidor: radioknappar, menyer osv. Man kan också gå in i koden för sina kort, ändra och lägga till – det är inte nödvändigt, man kan åstadkomma en hel del utan att se minsta rad med kod, men precis som på webben kan man göra betydligt mycket mer om man börjar programmera. Språket heter Hypertalk och är anpassat för att vara lättarbetat. Det är lite mer komplicerat än det grundläggande knåpandet med text och bild, men inte mycket.

Hypercards historia är mestadels svartvit. Det beror på att det tog förbluffande lång tid för Apple att lägga in stöd för färg. Den första färg-Macen är jämngammal med Hypercard, men det var först 1992 som man kunde börja hantera färgbilder i Hypercard 2.2. Vilket om inte annat var en uppenbar förutsättning för Myst året därpå …

Hypercards senare historia är mestadels dyster. Färghanteringen är bara ett exempel på hur Apple slarvade bort ett av de bästa, trevligaste, käckaste programmen någonsin. Och kanske mycket mer än så..?

”You can get stacks from on-line services, too” – Kort liknar hemsidor, buntar liknar sajter, och Hypercard liknar … WWW. Tänk om … Apple hade gett Hypercard den uppmärksamhet det var värt? Och utöver självklarheter som färg lagt in stöd för näthantering? Tänk om … Webben varit Apples..?

Å andra sidan var det inte bara Apple som nog missade århundradets tillfälle. Hypercard var ingen obskyr produkt utan välkänd och omtalad, även utanför Mac-kretsarna. Många såg främst problem. Som hur man skulle skydda sin upphovsrätt, eller att Hypercard och buntarna hade karaktär av leksaksprodukt. Eller så såg man på sin höjd ett intressant koncept.

”Hypercard is an important vehicle to get people to look at more than just programming tools, to get them to look at the delivery of information by the personal computer,” [Bill] Gates said. ”So it is having a major impact in getting people to think about distributing information in electronic form and to [use the PC as] more than just a page turner.”

- Nick Arnett, ”Hyping Hypercard”, InfoWorld 11 juli 1988

Inte ens upphovsmannen själv insåg att Hypercards naturliga hem var nätet:

”I have realized over time that I missed the mark with HyperCard,” he said from his studio in Menlo Park, California. ”I grew up in a box-centric culture at Apple. If I'd grown up in a network-centric culture, like Sun, HyperCard might have been the first Web browser. My blind spot at Apple prevented me from making HyperCard the first Web browser.”

- Bill Atkinson intervjuad i HyperCard: What Could Have Been, Wired 14 augusti 2002

Med facit i hand kan vi vara glada att varken Apple, Microsoft eller någon annan insåg potentialen i Hypercard + WAN. Dels på grund av vissa svagheter i Hypercard, som hade kunnat mång-mångdubblas om det legat till grund för ett världsomspännande datanät:

If HyperCard had in some way mutated into an alternative to the Web, we'd be living in an even worse malcode Hell than we've got now.

- Tim Oren: A Eulogy for HyperCard, 26 mars 2004

Dels för att det WWW vi istället fick är öppet och bygger på öppen teknik. Som det ska vara.

*

Slutet på Hypercard är utdraget, tråkigt och omskrivet. Så jag ska bara ta det helt kort här.

När Hypercard 2 lanserades 1990 började Apple ta betalt för det. Och sedan flyttade man alla sina applikationer till ett nytt företag som kallades Claris. En del utvecklare hängde med, andra stannade på Apple. Så skulden för att Hypercard nu började tackla av kan läggas på såväl Apple som Claris. Ingen av dem gjorde mycket för att marknadsföra det. Man visste inte riktigt vad det var, vad man skulle ha det till. Readme-filer med bilder och ljud, visst, och vad mer..?

Den förlorade sonen Steve Jobs återvände till Apple 1997. Bland mycket, mycket annat lade han ner Hypercard. Vid det laget var det många som blev förvånade över att det fortfarande fanns.

Kuriosa, som om jag utelämnar det ändå kommer att hamna bland kommentarerna … Bill Atkinson beskriver hur det hela började: Hypercard was inspired by an LSD trip.