Erik "Bullen" Berglund (1887–1963) var skådespelare, artist och regissör. Det är nog inte så många som vet. Något fler vet att han var matskribent och kokboksförfattare som lagade mat i radio och rentav på bio, långt före tv:s ur-kokerska Ria Wägner – se bloggposten Bullen Berglund för en demonstration av hur man steker chateaubriand. Där finns även berättelsen om omständigheterna kring lanserandet av den produkt som är den enda anledningen till att han är välkänd än idag, om så bara till namnet.
Där nämner jag även att han figurerat på fler produkter än pilsnerkorven. Här är några som jag grävt fram.
Bullens senapssill var en tidig Bullen-vara, med en betydligt yngre Berglund på etiketten än den vi är vana vid. (1932)
Bullens grillpanna för stekning utan fett minsann. Notera att folk som lyxat till det med el- eller agaspis (se bloggposten om Aga-spisen) fick betala mer för sina pannor, vad nu skillnaden kan ha varit. [uppdaterat: planslipade bottnar! – se kommentarer] (1932)
Bullens blodbröd! Hur låter det? Jag har smakat blodbröd någon enstaka gång (inte Bullens) och det var ... Speciellt. (1949)
Bullens fiskbullar, såklart. Fanns i buljong, hummersås och "kalassås", som låter oroväckande. (1951)
Bullens festkorv, i bild och text. På något sätt är jag misstänksam mot mat som heter saker med "fest", "kalas" o.dyl. (1962)
Bullens grillkorv figurerar här tillsammans med den bekanta, och betydligt mer långlivade, pilsnerkorven. (1963)
8 kommentarer:
Varför är en stekpanna för elspis dyrare? Troligen på grund av att den måste vara planslipad i botten. Ett extra moment, och kanske extra processer i tillverkningen innan dess för att den ska förbli plan år efter år. Över öppen eld (gas/ved) behöver bottnen inte alls vara lika plan.
/Cathy
Just som Cathy skriver, man ville ha planslipade kokkärl på elspisen för att inte slösa med elenergi. Planslipade kastruller och stekpannor hade varit bättre även på vedspisar men åtminstone vintertid eldade man inte bara för matlagning utan också för att få det varmt i köket och då spelade det ju inte så stor om det tog lite längre tid för matlagingen energimässigt. Jag kommer ihåg att mamma köpte ny stekpanna och nya kastruller när vedspisen byttes ut till elspis.
I USA har man inte varit så noga med att använda planslipade kastruller på sina elspisar i alla fall inte för något årtionde sedan. Kastrullerna har hoppat på plattorna som delvis varit röda eftersom kastrullen inte täckt spisplattan överallt.
Tack för upplysningen! Det gav en aspekt på övergången till el som jag inte kände till. Intressant.
På vedspisar har man oftast plattor och spisringar som man kan ta bort och sätta kokkärlet direkt i hålet så att man får värmen direkt. Har själv gamla sådana i gjutjärn som är väldigt runda i botten. De har också en kant runtom en liten bit upp så att de inte åker ner i hålet och att det sluter tätt.
Visst finns det spisringar på vedspisar och visst har man tagit bort lagom många spisringar för att få ett hål ner till elden som passar i storlek till den kastrull som man vill använda. Men man slutade att använda den möjligheten långt innan vedspisarna kom ur bruk.
Placerar man en kastrull direkt över elden blir den mycket sotig vilket i sin tur gör att allt som en sådan kastrull kommer emot blir sotigt. De, dvs kvinnorna, som skulle diska var nog glada när det kom kastruller som kunde ställas uppepå spisen. Dessutom är det svårt att reglera värmen under en kastrull som är nedsänkt där man tagit undan spisringarna. Det är mycket svårt att få bort sot. Avsaknad av rinnade varmt vatten gör inte saken lättare.
När man lagar mat på en vedspis kan man alltid hitta något ställe uppepå spisen som är lagom varmt för att det inte ska koka över eller bli bränt i botten. En annan fördel är att man inte är bunden till ett visst antal platser för kastrullerna. Med lite pusslande går det att få plats med rätt många kastruller på en vedspis.
När vedspisarna ersatte de öppna spisarna något decenium in på andra halvan av 1800-talet förenklade det matlagningen och dessutom gick det åt mycket mindre ved.
Jag har funderat lite över spisringarna på vedspisarna och gissar att det förklaringen kan vara så här.
Kokkärl var tidigare tillverkade av koppar som man förtennade på insidan för att maten inte skulle ta till sig koppar. De kopparkastruller som användes går inte att hålla plana på undersidan. De blir mer eller mindre buckliga av värmen. När man lagade mat i öppna spisar var det förstås inget problem. Man placerade kastrullen i/på en trefot direkt inne i elden. En trefot är en järnring med tre fötter. För att få katruller mm att stå stadigt i eldstaden hade kastrullerna en fläns som vilade på ringen i trefoten.
Så kom vedspisarna in i köket. Det blev förstås mycket bekvämare arbetsställning för dem som lagade maten men med hushållets kopparkastruller var det nödvändigt att elden skulle komma åt botten i kastrullen så man anpassade spisarna till egenskaperna kastrullerna.
När man började tillverka kastruller av aluminium blev situationen en annan. Botten i en aluminiumkastrull blev inte bucklig av värmen när man ställde den ovanpå vedspisen. Dessa kastruller var i och för sig inte planslipade men plana nog för att fungera på spishällen. Men spisringarna var kvar trots att ingen använde sig av att sänka ner kastruller över elden. Vedspisen i mitt föräldrahem var från 1939 och spisringarna på den användes aldrig som det var tänkt. Tämligen plana aluminiumkastruller och stekpannor användes.
När elspisen installerades 1950 förpassades de kokkärl som inte var planslipade långt in i ett skåp innan de slängdes bort.
Men en del - som exempelvis min farmor - föredrog att använda vedspisen i stället för dom elektriska kokplattorna, som hon också hade. Och det nästan ända till 70-talet, när hon inte kunde klara sig själv längre!
Och ja, kokkärlen (emaljerade med fläns) blev sotiga under, men det torkades av med tidningspapper, för utsidan diskades inte bara insidan. Dom ställdes tillbaka på spisen med rent vatten, och diskades när vattnet blev varmt. Smutsvattnet hälldes så ut i slaskhinken.
Angående vedspisar, spisringar och kokkärl. Dom gamla vedspisarna med spisringar kan nog anses vara avsedda för kokkärl som har direkt kontakt med elden, d v s man plockar bort ringar till rätt storlek för kärlet som sänks ned i hålet, finns i koppar, aluminium och gjutjärn. Detta då ringarna har en dålig förmåga att leda värme vidare upp till ett kokkärl.
För att använda kokkärl med planslipad/svarvad botten på en vedspis infördes planslipade/svarvade så kallade "kokplattor på lite modernare vedspisar på 40-talet(antagande) Dessa täcker hela hålet och är tillverkade i ett stycke, och har värmeupptagande flänsar på undersidan. En modernare "kokplatta" kan även användas på en äldre spis om den har rätt storlek för hålet i spisen.
En vedspis med kokplattor är, som någon redan nämnt, utmärkt att för laga mat i flera kärl samtidigt. När man lärt sig var det är olika temperaturer på spishällen så går det jättebra att anpassa och hålla flera saker igång samtidigt. Långkok, kaffekok, glögg, varmhållning
Jag långkokar massor på vintrarna, fläsklägg, dillkött, pepparrotskött mm.
Skicka en kommentar