Lind var blind

Som marinläkare var han en pionjär, då han inte endast sökte lappa ihop och lindra plågorna för redan skadade och insjuknade flottister. I stället verkade han ihärdigt för förebyggande åtgärder; förbättrad hygien och - inte minst - C-vitaminrik citrusfrukt.

- Wikipedia (sv.): James Lind

Dr Lind arbetade för att få sjömännen renare, helare och friskare på en rad olika sätt, och inte sällan samtidigt. Idag är han känd för en enda sak: Att ha visat att citrusfrukter botar skörbjugg. Idén hade förvisso cirkulerat tidigare i sjöfararkretsar, men inte demonstrerats lika övertygande som Lind gjorde 1747. Försöket gick ut på att tolv sjömän ombord på HMS Salisbury, där han tjänstgjorde, delades upp i sex par. De fick alla samma kost och hade likadana levnadsomständigheter i övrigt. Det enda som skilde grupperna åt var den "medicinering" de fick, dagliga doser av ett av följande alternativ:

• Cider (inte svensk läsk utan engelsk hard cider)
• Vitriololja (svavelsyra i alkohol)
• Vinäger
• Havsvatten
• Apelsin och citron
• En pasta på vitlök, senap, perubalsam (doftande olja), rädisa och myrra – varifrån han nu fick det receptet

Behandlingen pågick i två veckor, utom för de som fick frukt eftersom den tog slut efter en vecka. Icke desto mindre blev de såpass mycket bättre att de kunde hjälpa till i resten av undersökningen.

En rungande framgång i arbetet mot skörbjugg! Värd att basuneras ut från tak och kommandobryggor! Den skulle inte bara förbättra sjömännens situation kraftigt, utan även vara av strategisk och nationalekonomisk betydelse i en värld där långväga sjöfart snabbt blev allt viktigare för handel och krig. Skörbjugg hade blivit ett problem när fartygen lämnade kusterna. Att kunna hålla den sjukan i schack var en sorts motsvarighet till vår tids atomubåtar: Frihet att lägga sina rutter utan att behöva bekymra sig för perifera ting som färsk frukt, bränsle eller luft.

Men trots det till synes övertygande resultatet verkar Lind aldrig ha förstått vad han upptäckt. Visserligen sammanfattar han det hela så här:

As I shall have occasion elsewhere to take notice of the effects of other medicines in this disease, I shall here only observe that the results of all my experiments was, that oranges and lemons were the most effectual remedies for this distemper at sea.

- James Lind (1753)

Men detta lovande abstract återfinns ungefär i mitten av boken med den tidstypiskt tunga titeln A Treatise of the Scurvy: Containing an Inquiry into the Nature, Causes, and Cure, of That Disease Together with a Critical and Chronological View of What Has Been Published on the Subject. I en volym på över 400 sidor beskrivs den epokgörande studien i futtiga fem stycken. Att boken blev ”virtually ignored” (Wikipedia (eng.): James Lind) är lätt att förstå eftersom Lind själv ignorerade den centrala upptäckten. Det har också argumenterats för att han inte alls trodde på citrusfrukter som den enda boten mot skörbjugg, utan att den hade flera orsaker som behövde olika behandlingar. Det är alltså inte så konstigt att man först efter hans död 1794 började komma till allmän insikt om färska frukter och grönsakers ”askorbiska” effekter (efter sjukans latinska namn scorbutus; det är så ordet askorbinsyra kommit till). Det var också då man övergick från citroner och apelsiner, som behövde importeras, till lime, som växte i imperiet. Senare övergick man till annat som innehöll mer C-vitamin än lime. Men då hade brittiska sjömän redan fått tillnamnet limeys.