2020-09-02

Aga-spisen

Nobelpristagaren dr Gustaf Dalén har gjort en ny revolutionerande uppfinning, en självreglerande spis, som gör det möjligt att koka, baka och ha varmvatten för 16 à 20 kr. om året. Spisen, vilken döpts till Agaspisen, betecknas som en av de förnämsta uppfinningar vilka gjorts i vårt land.
- Svenska Dagbladet 19 maj 1929

Svenska uppfinningar som spridits över världen brukar folk ha koll på: Skiftnyckeln, säkerhetständstickan, blixtlåset, dynamiten, trepunktsbältet ... Men denna pjäs, "en av de förnämsta uppfinningar vilka gjorts i vårt land", kommer sällan med: Aga-spisen.

Det beror nog på att de inte tillverkats i Sverige sedan 1957. Även om det finns nya spisar till salu, och säkert ett fåtal gamla kvar som kanske rentav används, så verkar de tämligen okända som företeelse. Jag har själv aldrig sett någon, och fram tills nyligen inte ens hört talas om dem. ("Aga" står naturligtvis för Aktiebolaget Gasaccumulator, samma som på gastuberna.)

Men det finns ett annat land där de fortfarande tillverkas, och blivit en del av kulturen i så hög grad att många där säkert skulle bli förvånade om de fick höra att det är en svensk konstruktion.

Aga-spisar har tillverkats i Shropshire sedan 1932 (i denna trakt inleddes den industriella revolutionen, se t.ex. järnbron i Ironbridge). Under 30-talet inträffade en boom i husbyggande, och i de nya hemmen var en modern, lättskött och dyrbar Aga sannerligen något att stoltsera med. Sedan dess har de blivit en självklar del av landets kultur, lika engelsk som pubar, cricket och fish and chips.

Vad är det då som gör en Aga-spis speciell? Hur fungerar den?

Det finns ju lite olika modeller men låt oss utgå från den "klassiska", med fyra luckor. Bakom den övre vänstra luckan finns värmekällan. Den kan drivas med koks, träkol, torv, olja, gas, ved eller, i de yttersta tiderna, el (det var övergången från koks till el som innebar slutet för spisarna i Sverige). Beroende på bränsle kan man behöva fylla på en gång om dagen, men resten sköter spisen själv – ett underverk för alla med vanliga spisar som kollat, kratsat aska och fyllt på, kollat, kratsat aska och fyllt på osv dagar i ända. Härifrån går värmen rakt upp till kokplattan, som håller över 400° C i mitten – jag har, av någon anledning, inte lyckats få fram vad en vanlig spisplatta håller, men förmodar att det är snäppet svalare. Sedan fortsätter värmen genom gjutjärnet till "sjudplattan" till höger och stekugnen (luckan överst till höger), som båda håller 200° C. Därefter går den ner till sjudnings- eller varmhållningsugnen nedanför på 100° C. En del värme går också direkt ner till bakugnen nere till vänster, som håller 180° C.

Notera avsaknaden av rattar. Plattor och ugnar håller samma temperatur hela tiden – det är det som är det "självreglerande" i bildtexten ovan. Vill man under matlagningen ha annan temperatur flyttar man kastrullen eller stekpannan till den varmare mitten eller svalare periferin. Plattorna är för övrigt väl tilltagna och rymmer flera kastruller var.

"Hela tiden" ska tolkas bokstavligt: Aga-spisen i sitt ursprungliga skick var gjord för att inte stängas av.  Dåtidens vanliga gjutjärnsspisar kunde man heller inte slå på eller stänga av hur som helst, men idag känns det besynnerligt. Genom decennier har myriader spisar över brittiska öarna sakta brunnit dygnet runt, och bidragit med såväl uppvärmning – månne upplevelser av svala engelska hus beror på att Aga-spisen saknats? – som sot, smog och koldioxid. De måste ha stått för en hyfsad andel av landets förbrukning av fossila bränslen genom åren. Numer finns det naturligtvis modeller där man kan slå av och på ugnar och plattor separat. Å andra sidan tog det en god stund för en kall spis av traditionellt snitt att uppnå arbetstemperatur, så det måste föreligga rätt stora skillnader i hur man arbetar med dem.

En egenskap hos Aga-spisen som ofta nämns är dess livslängd. I likhet med gamla gjutjärnsspisar finns det inte så mycket som kan gå sönder, och eftersom de är mer lättskötta och attraktiva än gamla gjutjärnsspisar finns det betydligt fler gamla Aga-spisar som fortfarande är i drift. I London finns det många som åtminstone sägs ha överlevt Blitzen, och i många fall är det nog sant.

En särskilt utmärkande egenskap är priset. Även slimmade tvåugnsmodeller kostar över 100 000 kr. Då ingår visserligen leverans och montering, liksom kontroll att köksgolvet klarar av gjutjärnsklunsen – den traditionella modellen väger ett halvt ton, för att ta ännu en utmärkande egenskap.

Blir matlagningen annorlunda med en Aga-spis? Kanske rentav bättre? Källor som förefaller att vara parter i målet tar upp det faktum att i ugnarna kommer värmen från fem olika håll, till skillnad från vanliga ugnar som har värmeelementen på ett ställe. Det skulle "kapsla in" smaken och göra maten snäppet godare, vilket jag ställer mig mycket tvivlande till. Däremot kan tekniken förenkla vissa grepp, som när man snabbt kokar upp grönsaker på kokplattan och sedan sätter in dem i sjudningsugnen för att lagas klart i mild värme.

För en utomstående betraktare är det mest säregna med Aga-spisen den roll den fått i engelsk kultur. Den blev snabbt en symbol för välbärgad medelklass och dess (förment) idylliska lantliv; spisarna lär vara vanligare på landet. Så småningom blev de rent av symbol för en litterär genre, med drag av milt tantsnusk:
The genre is named for the AGA cooker, a type of stored-heat oven that came to be popular in medium to large country houses in the UK after its introduction in 1929. It refers primarily to fictional family sagas dealing with British "middle-class country or village life". [...] typically interpreted to refer to "a tale of illicit rumpy-pumpy in the countryside".
- Wikipedia: Aga saga

Det hade Gustaf Dalén aldrig kunnat gissa.

Klicka upp denna "infographic" från Range experts: The history of AGA. Gillar särskilt nedslaget på 1950-talet: Finns i olika färger! En återkommande uppgift gör gällande att spisen uppfanns 1922; det var då Gustaf började fundera på konstruktionen, men den lanserades, som framgår av klippet överst, 1929.

3 kommentarer:

Henrik Norbeck sa...

Det stämmer inte att det skulle ta ett dygn för en kall spis av traditionellt snitt att uppnå arbetstemperatur. Vi har vedspis på landet och man kan börja laga mat på den efter bara högst en halvtimmes eldning. Kanske två timmar för att få så hög och jämn temperatur i ugnen att man kan baka bröd där.
Dock tar en traditionell murad bakugn betydligt längre tid att få upp till arbetstemperatur.
Jag upplever att bröd bakat i vedspisens ugn blir godare än i ugnen i elspisen, men jag har inte provat det särskilt vetenskapligt.
Hursomhelst så hade min farmor och farfar en AGA-spis, så jag vet hur de funkar efter att ha fått det beskrivet av min far, men jag såg den aldrig användas, eftersom de när jag var liten hade skaffat en mer lättanvänd elspis.

Hexmaster sa...

Även om det torde ta längre tid för ett halvt ton gjutjärn, inklusive vilka specialprylar Dalén nu stoppade in, att värmas upp än en trad. spis så låter ett dygn väl mycket. Jag har ingen koll (uppenbarligen) utan återger en uppgift jag sett. Men jag fimpar den detaljen, spelar ingen större roll i sammanhanget.

Anonym sa...

En svenska som skriver noveller som ofta betraktas som AGA-böcker är Marika Cobbold Hjörne. Jag känner till henne just för att hon är en Hjörne, och det är också anledningen till att jag, som är göteborgare läste hennes första novell.

Den heter, Guppies for Tea, och jag minns inte någonting alls av den.

/Koroshiya