Jobs went to a whiteboard and showed that if there were five million people using the Mac, and it took ten seconds extra to turn it on every day, that added up to three hundred million or so hours per year that people would save, which was the equivalent of at least one hundred lifetimes saved per year.
- Walter Isaacson, Steve Jobs (2015)
På möten och föreläsningar kan matematiska övningar som ovan fungera fint. Särskilt eftersom folk sällan orkar kontrollräkna. Fast det blir desto jobbigare om det finns någon gnet som faktiskt går igenom övningarna och ser om de håller – det vill säga, om de inte gör det.
Håller Steve Jobs övning?
5 miljoner x 10 sekunder = 50 miljoner sekunder ≈ 13 900 timmar. Den tiden multiplicerad med 365 ger drygt 5 miljoner timmar. Det är en bra stund! Men för att få 300 miljoner timmar/år behöver alla fem miljoner Mac-användare starta om sin dator 60 gånger om dagen …
Hur många livstider blir det då? Om vi sätter en livstid till 75 år blir det 657 000 timmar, skottår oräknade. De 300 miljoner timmarna i Jobs exempel skulle bli 456 livstider – avgjort "at least one hundred". Om vi istället tar 5 miljoner timmar och dividerar med 657 000 blir det 7,6 livstider.
Eric Tucker, på vars blogg jag hittade det hela, såg en annan version av samma påstående:
Well, let’s say you can shave 10 seconds off the boot time. Multiply that by 5 million users and that’s 50 million seconds every single day. Over a year, that’s probably dozens of lifetimes. Just think about it. If you could make it boot 10 seconds faster, you’ll save a dozen lives. That’s really worth it, don’t you think?
- Jobs citerad av Andy Herzfeldt i Revolution in the Valley (2004)
Ett dussin, eller flera? Men även ett ensamt dussin är mer än 7,6.
Det är uppenbart att Jobs inte räknade särskilt noggrannt i dessa exempel. Och så ofta som påståendet upprepats genom åren är det uppenbart att det funnits färre kontrollräknande gnetar än man skulle kunna tro. Det kan särskilt nämnas att räknandet gjordes i augusti 1983 och avsåg den första generationens Macintosh.
Tucker noterar att det första citatets 300 miljoner timmar är 60 gånger större än vad det borde ha varit. Han misstänker att Jobs dividerade med 60 en gång istället för två – sekunderna blev minuter istället för timmar. Men han konstaterar även att poängen med räkneövningen var att motivera Apple-folket att reducera datorernas starttid, vilket de också lyckades med. Hade de blivit lika motiverade om Jobs fått rätt på storleksordningen?
Sunkist fruktdrink av Solmogen, californisk frukt, apelsin, citron eller grapefrukt.
- SvD 12 januari 1967
Det där går ju inte ihop. Men inte ens svenska Wikipedia tar upp någon annan Sunkist än den amerikanska.
Svenska Sunkist började som apelsiner som såldes från åtminstone 1920-talet ("Begär av Eder handlande SUNKIST – kvalitetsmärket").
- SvD 13 november 1926
På 1960-talet började svenska Sunkist sälja apelsiner och annat i pressat skick. Men det är den kulörta tetran de flesta av oss minns. Så såg svenska Sunkist ut på 1970-talet – och hur långt framåt? Jag har hittat Sunkist i annonser från 1995, så åtminstone så länge höll de ut. För de finns väl inte fortfarande någonstans?
- Några exempel på mat & dryck som garanterat inte är autentiskt hawaiianska: Pizza Hawaii, Hawaii-kyckling, Der Toast Hawaii (se bloggposten nedan) och en Blue Hawaii (styrkan från rom och vodka, färgen från blå curaçao, och en hel del smak från ananasjuice).
I bloggposten Vem uppfann Pizza Hawaii? utredde jag en av vår tids brännande frågor. Jag berörde också helt lätt en annan: Varför associeras ananas med Hawaii?
På en trevlig blogg återfinns ett föredömligt kortfattat och koncist svar:
Hawaii förknippas ofta med ananas. Och det är inte så konstigt. För en gång i tiden så stod Hawaii för majoriteten av världens ananas-produktion.
Det är egentligen allt som behöver sägas. Men låt oss utveckla.
Hawaii blev amerikanskt territorium 1898. Året därpå kom en viss James D. Dole till öarna och planterade ananas (som f ö kommer från Sydamerika). Det var förvisso inte öarnas första, men Dole planterade långt fler än man sett under hela 1800-talet. Under flera decennier framåt hade Hawaii fyra huvudnäringar: turismen, militären (Pearl Harbor), sockerrör och ananas. (Även valfångst var tidvis stort, en syssla som idag inte alls förknippas med ögruppen.) På 1930-talet kom fyra av fem ananas-frukter i världen från Hawaii. Och det exotiska ursprunget poängterades ofta. Det är inte konstigt att öarna och frukten förknippades med varandra.
För Sveriges del finns Hawaii-ananans-kopplingar sedan åtminstone 1930-talet.
läskande efterrätt – konserverad ananas "Hawaii"
- Konsum annonserar i DN 18 juni 1934
Men det var efter andra världskriget som den blev riktigt vanlig.
Libby's Pineapple Juice – Rena saften av solmogen Hawaii-ananas
- Annons i SvD 29 juli 1946
På 1980-talet flyttade stor-odlarna Dole och Del Monte sina ananas-odlingar från Hawaii till billigare trakter. Idag kommer inte ens var tionde ananas från Hawaii – vilket inte är så illa ändå, med tanke på den lilla arealen. Men fortfarande, förmodligen fram till domedagen, kan rätter och drinkar kallas "Hawaii" enbart på grund av lite tillagd ananas.
Lancasters röda ros, mest känd som pendang till Yorks vita. Antagen som heraldiskt vapen av John of Gaunt. I vilken mån huset i sin helhet faktiskt använde symbolen under Rosornas krig är tydligen föremål för en lärd debatt.
Gulafebernmygga, Aedes aegypti.
Arthur Wellesley, förste hertigen av Wellington – och det är under det namnet han är känd, han som gav självaste Napoleon stryk.
Fairey Barracuda, Avro Lancaster, De Havilland Mosquito och Vickers Wellington var fyra brittiska bombare som nyttjades under kriget. Frågan ställdes gravt inspirerad av bloggposten Lyssna på en bombräd. Frågan besvarades av pazuzu, och en anonym som inte kom med p g a spoilande svar; för lördagsfrågorna besvaras i omskrivningar och antydningar, tillräckligt mycket för att inte avslöja svaret men inte så mycket att frågeställaren inte hänger med. Det är en avvägning.
I en ljudinspelning gjord i en Lancasterbombare ovanför Berlin, någon gång mellan kvart över elva och halv tolv på kvällen den 3 september 1943, framträder, mot en bakgrund av grått motorbrus, en räcka märkligt ungdomliga röster; dialekterna är vårdade och bär en antydan om Oxbridgeskolad medelklass, tonen besynnerligt lugn – piloten tackar artigt när navigatören upplyser om att "det är en halv minut kvar"; det är först när akterskytten upptäcker spårljus bakom flygplanet och kulsprutorna börjar rassla som upphetsningen bryter igenom och några av dem ropar i falsett; dock lugnar piloten dem snart, som vore han en skollärare ställd inför en skock slagsmålsyra gossar: "Skrik inte i mun på varandra!"
- Peter Englund, Brev från nollpunkten (Atlantis 1996) s 222
Jag har läst det där förr, flera gånger, men först nu tagit mig för att leta reda på inspelningen. Jag hittade en del av den i en sorts VR-uppvisning BBC sytt ihop. Grafiken hjälper onekligen till med att förklara vad man hör, men det är inspelningen som gör upplevelsen. Även om en textremsa hade underlättat, och jag hör inte de soundbites Englund nämner – men strunt samma. Det här är ett fantastiskt dokument som inte kan rekommenderas nog.
(Fast att inspelningen skulle avslöjat "the true horror" är ju bara fånigt. Men, men.)
Och efter att ha fått följa med på en (redigerad) färd ToR Berlin kan man lyssna på ett timslång program om inspelningen; med fakta, intervjuer, mer soundbites, etc.
BBC correspondent Stephen Evans tells the story of Wynford Vaughan-Thomas's 1943 report recorded aboard a Lancaster Bomber during a raid on Berlin. From September 2013.
Rönnbär innehåller C-vitamin – det är sant. En hel del, faktiskt; dubbelt så mycket som apelsin, till exempel.
Enligt ett påstående som cirkulerar är halten så hög att det räcker med tre rönnbär för att täcka hela dagsbehovet – men det är osant.
Nej det räcker inte med tre rönnbär för att täcka dagsbehovet av C-vitamin.
Anledningen till att jag skriver det är att vi haft ett rätt extremt rönnbärsår i år och rönnarna har formligen dignat av bär. Då kommer givetvis tokskallarna och mirakelmedicinidioterna fram. I vanlig ordning sväljer folk såna påståenden med hull och hår.
Att undersöka ett sådant påstående är trivialt: Vi jämför halten av C-vitamin i rönnbär med dagsbehovet.
Rönnbär innehåller ca 60 mg C-vitamin per 100 g. (Källa Fineli: Rönnbär, Institutet för hälsa och välfärd, Finland)
Dagsbehovet för en vuxen är ca 75 mg C-vitamin per dag; lite mindre för små, lite mer för de som ska få eller nyss fått smått (Källa Livsmedelsverket: C-vitamin)
Det skulle alltså krävas 125 gram rönnbär för att täcka dagsbehovetet av C-vitamin. Eller drygt 300 rönnbär, om de snittar på 0,4 gram.
Så var det med den saken.
Mytens historia har jag inte forskat i. Kanske den beror på ett enkelt räknefel à två storleksordningar, där 300 bär blivit 3?
Det tidigaste belägget för faktoiden jag hittat i tidningstext är från Västerbottenskuriren 2014. Så det verkar inte vara någon gammal myt. Icke desto mindre har den fått god spridning – googla "tre rönnbär" och se beläggen välla fram.
Myriader "visdomar" från förr har glömts bort grundligt. Här har vi ett undantag, vad det nu kan bero på: Att mycket rönnbär ger en kall vinter.
Som så ofta i sammanhanget "gamla spådomar" tillskrivs det som regel Bondepraktikan. (Jag skriver mer om denna vantolkade skrift i bloggposten Bondepraktikan om fruntimmersveckan.) Men som så ofta har jag, trots många tecken i samma stil som finns i Bondepraktikans olika upplagor, inte hittat det där. Däremot har H. H. Hildebrandsson spårat det till en viss bok Sibyllæ Spådom från 1873. Boktiteln var populär (den syftar på de s k sibyllinska spådomsböcker som figurerar i Roms historia), och ett antal vitt skilda "Sibyllans spådom" gavs ut under årens lopp.
Men ironiskt nog är påståendet i Sibyllæ Spådom det omvända: Mycket rönnbär ger en blöt vinter! Den kända versionen tillskrivs "Västergötland", utan mer detaljer än så.
Om det är sant? Redan 1884–1885 avfärdade Hildebrandsson alla botaniska förutsägelser av vädret, och jag tvivlar på att forskning sedan dess haft något att tillägga. Det fina (om än inte unika) med just denna spådom är att man har två alternativ att ta till: Om mycket rönnbär följs av en kall vinter har den västgötska slagit in, om de följs av en sval och blöt vinter har sibyllans (1873) bekräftats. Win-win!
Med en ZX 81 – obs det helt platta tangentbordet med membrantangenter
Sir Clive dog nyligen. Det förorsakade viss uppståndelse, åtminstone i England. Mannen som gjorde så mycket väsen av sig på 1980-talet är än idag berömd där, och det med all rätt. Hans företag lanserade 1980–1982 en serie enkla och billiga hemdatorer – ZX 80, ZX 81 och framför allt ZX Spectrum – som inte bara drog igång landets första hemdatorvåg, utan även lade en grund av digitalisering och datavana som man fortfarande drar fördelar av. För Sveriges del dominerade Commodore 64 helt den första perioden, men Spectrum var en god tvåa, och vi är inte så få som började våra datakarriärer med en Spectrum. Och även om 64:an var långt mer avancerad, så var Spectrumen, kanske delvis därför, verkligen ingen dum "lärodator". (Och så ser jag hos den en svårdefinierad "mysig" kvalité som ingen annan dator någonsin haft; fast det kanske främst beror på mig.)
En Sinclair ZX Spectrum. Det var inte den bästa hemdatorn men förmodligen den snyggaste. Rick Dickinsons formgivning funkar än idag. (För helt andra och fullständigt oauktoriserade varianter, se bloggposten Hobbit och andra fula datorer.)
En parentes: Sir Clive var länge ordförande för brittiska Mensa. De första åren sammanföll med den intensiva del av hans karriär som beskrivs nedan.
Om Sinclairs framgångar ska denna bloggpost inte handla. Om sånt kan man läsa hos t ex BBC: Sir Clive Sinclair: Tireless inventor ahead of his time. Denna bloggpost ska handla om hans floppar. Som så ofta är de också intressanta, särskilt eftersom de säger en del om Sir Clives person. Och det ska sägas, utan några jämförelser i övrigt, att Sinclair var en av databranschens intressantaste personligheter. Inte för att konkurrensen var särskilt hård; det var Steve Jobs, Jack Tramiel och Clive Sinclair, en färgstark trio som nu är borta.
Jag hörde att Clive Sinclairs inställning till design var att ta bort saker från kretskortet tills det slutade fungera. Då lägger du tillbaka det sista du tog bort. Om det då fungerar, så säljer du det.
– Robert Dowell, National Museum of Computing.
Sinclair var förvisso en teknisk begåvning (han inledde karriären med att konstruera radioapparater som han sedan sålde i byggsatser). Men de skapelser som han blev känd för och rik på var det inte han som gjorde. Hans främsta insats verkar ha varit att göra dem billiga. På den punkten var han hängiven och outtröttlig; han fokuserade på pris, från början till slut, ner till sista penny ("Literally, you were counting the cost of capacitors" – ur Smith nedan). Varje val mellan pris och kvalité var avgjort på förhand. Det visade sig, ofta. Sinclairs företag blev tidigt kända för sin fascinerande (åtminstone på behörigt avstånd) brist på kvalitetskontroll. Liksom förseningar. Inte för att de var ensamma om förseningar, sannerligen inte, men dels var de alltid försenade, dels kunde deras icke-QA vara något utöver vanliga måndagsexemplar.
- Black Watch (1975) – jag utgår ifrån att det inte är ett sammanträffande att klockan delar namn med en skotsk bataljon.
The Digital Antiquarian har gjort en fin tudelad beskrivning av det mycket tidiga digitalurets för- och nackdelar. Del 1, varsego:
On the plus side, it was one of the first digital wristwatches.
- Jimmy Maher
För väldigt, väldigt många räcker det väldigt, väldigt långt: Att vara först.
Och så var det del 2. Varsego:
On the negative side — gee, where to start? The Black Watch was chronically unreliable in actually, you know, keeping time, never a good feature in a watch; it was apparently very susceptible to climate changes, running at different speeds in different seasons. Batteries lasted for a solid ten days if you were lucky, and were almost as hard to replace as the watch had been to assemble in the first place. (Like many Sinclair products, it was available as a do-it-yourself kit as well as in pre-assembled form). It had a tendency to literally fall to pieces all at once as the clips that held it together fatigued. But even that wasn’t the worst possible failure. In what was becoming a Sinclair trademark, the Black Watch was also known to explode without warning.
- Jimmy Maher: Micro Men, The Digital Antiquarian – mycket fin artikel om ffa Sinclairs äventyr
Det där med "trademark" syftar på en miniräknare som Sinclair tillverkade, och som också hade tendenser att explodera.
En oväntad sak som utmärkte Sinclair, åtminstone som kontrast till vad han är berömd för, var hans ointresse av datorer. Han hade ingen dator hemma, han var ointresserad av internet, och föredrog telefon framför mail. Varför tillverkade han då hemdatorer? Ett enkelt svar är att han tillverkade allt (elektroniskt) som det gick att tjäna pengar på. Ett annat svar är att han behövde pengar till två konstruktioner som han verkligen "brann för", som det heter: Elcykeln och mini-tv:n.
I september 1983 lanserade Sinclair Microvision, en tv-apparat som fick plats i fickan. Konkurrensen utgjordes av Sony Watchman, lanserad i Japan året innan; jag har ingen aning om hur den togs emot av marknaden.
Not: Konkurrensen med Japan och USA är ett genomgående tema i Sinclairs karriär och den uppmärksamhet han fick. Det är uppenbart att det sannerligen inte bara gick ut på vem som var först, bäst eller billigast med den ena eller andra elektronikprylen. Här var det ytterst frågan om att försvara och återupprätta imperiets ära.
Som synes var bildskärmen liten. Då utgjorde den ändå en fresnellins framför den faktiska ännu mindre skärmen, vilket innebar att man var tvungen att se den i rätt vinkel för att kunna se någonting alls. Och även under optimala förhållanden fick man en svartvit, grumlig och ljussvag bild. Det största hotet utgjordes av den teknik med flytande kristaller som utvecklades snabbt, och som snart skulle visa sig överlägsen den gamla bildrörs-teknik som användes här. Sinclairs pytte-tv hade kostat några miljoner pund att utveckla och sålde sammanlagt 15 000 exemplar.
Den flopp som Sinclair fortfarande är mest känd för är elcykeln C5. Så för den har jag letat reda på lite filmat material.
Infomercial om elcykeln C5 från lanseringsåret 1985. Sedan dess har utvecklingen förändrat förutsättningarna för sådana konstruktioner fullständigt. Det sagt så utvecklades C5 med sin tids förutsättningar, med ett stort och jättetungt men klent batteri som främsta svaghet. Men Sinclair verkade inte bry sig om problemen, vare sig de många tekniska eller de av andra slag. Som riskerna med att ge sig ut på riktiga vägar med riktig trafik, i höjd med andras avgasrör. Det var först efter mycket tjat som C5 fick en sorts mast som standard (syns på några av dem i filmen) som gav åtminstone aningen mer synlighet i trafiken.
En senare genomgång av C5:an. Inleds med en liten Spectrum i aktion. Allt som allt såldes färre än 10 000 C5:or av företaget (utförsäljningar av konkursboet tillkom). En av de många deltagarna i det hela som inte fick betalt var förresten företaget som gjorde ovanstående infomercial.
Sinclairs tredje stora flopp var en dator: Sinclair QL (Quantum Leap).
- Illustration ur Your Spectrum september 1984. De grundläggande problemen i kombination med sedvanliga förseningar och tragikomiska kvalitétsbrister var på god väg att sänka QL – och Clive Sinclair med den. Jag undrar om redaktionen anade hur profetisk bilden skulle visa sig bli.
Uppföljaren till den massiva succén ZX Spectrum skulle inte bli en spel- och lekmaskin, o nej. QL var en seriös dator: en kontorsdator som skulle konkurrera med ingen mindre plattform än IBM PC. Att lansera en sådan utmanare 1984 hade varit en tuff uppgift för vem som helst – fråga Apple, vars Macintosh släpptes vid samma tid – men för ett företag och en person som Sinclair, som fokuserade på billighet framför kvalité, var det hopplöst från första början. (Att man, sedan man lanserat en framgångsrik spel- och lekmaskin, tvunget skulle satsa på det trista men stentuffa kontorsspåret, var ett strategiskt felgrepp som i detalj upprepades av Commodore, flera gånger till och med.)
Tony Smiths Sinclair's 1984 big shot at business är en välskriven, utförlig och bitvis rejält teknisk genomgång av maskinen, dess utveckling och de myriader problem som uppstod och ev löstes under vägen, i det märkliga ekosystem som utgjordes av Sinclairs företag. Efter att ha läst den kan man konstatera att en framgångsrik QL inte bara varit osannolik utan närmast krävt ett gudomligt ingripande.
Jag måste ta med en detalj som Smith nämner: Den ökända dongel som Sinclair QL levererades med under det första halvåret eller så. Eftersom datorns operativsystem inte var riktigt klart så levererades en del av det i påklossad form. Eller hade man mer ROM för maskinen än det fanns plats för? Hur som helst, när man väl fått ordning på saker och ting så skulle dongeln bytas ut mot ett stabilt och komplett OS i ROM … Sade man. I själva verket var det datorns hårdvara som var ofärdig. Men det skulle sett värre ut att sälja en dator med ofärdig hårdvara än en dator med ofärdig mjukvara. När man väl rett upp hårdvarubiten så tog man hem alla dongel-datorer, slängde dem och skickade tillbaka nya datorer. – Detta var en typisk Sinclair-manöver: Hellre skicka ut något ofärdigt och byta efterhand än att vänta på en stabil version.
Låt oss avsluta denna sektion med en liten QL grej. Här ser vi GMOVE, en utökning av QL:ens Superbasic som gjorde det möjligt att flytta grafik med maskinkodshastighet i basic-program. Skrevs 1986 av en viss Linus Torvalds. Publicerad i datortidning för att knappas in, ett vanligt sätt att distribuera kod på den tiden.
En röd tråd i Sinclairs karriär var hans förmåga att vad som än hände hålla fast vid idéer han trodde på. Många gånger var den säkert till stor nytta för honom. Å andra sidan så bestämde han sig också, stenhårt, för att folk ville ha C5, grumliga pytte-tv:ar … Och microdrives.
Sinclairs Microdrive är en långt mindre känd flopp än den C5 som BBC rentav inleder sin runa med. Det var ett lagringsmedium, i princip detsamma som det första man använt till datorer: Magnetband. I de små kassetterna fanns en knappt 2 mm smal och ändlös slinga. Detta var Sinclairs alternativ till disketter. Det största problemet var inte att de var långsamma eller dyra (såväl enheterna som kassetterna tillverkades naturligtvis bara av Sinclair) utan att de var opålitliga. Och sådant darrigt smäck var det enda sekundärminne som fanns tillgängligt på Sinclair QL, avsedd för affärskunder … Microdrives lanserades även till ZX Spectrum. Att den hemdatorn aldrig fick en diskdrive som det stod "Sinclair" på kan, gissar jag, ha förkortat dess livslängd med ett par år. Att Sinclair QL inte hade det från början var en garanti för att den skulle floppa.
Sinclairs förmåga att tro stenhårt verkar ha utsträckt sig till direkt förnekelse. Det är tydligt att han inte ville ta till sig omvärldens åsikter. Kanske han inte kunde det.
Som avrundning filmen Micro Men (2007). Den fokuserar på konkurrensen/fiendskapen mellan Sinclair och tidigare kompanjonen Chris Curry (se även bloggposten Hemdatorn som överlevde (typ) för en fascinerande uppföljning av hans Acorn), men tar även upp eller snuddar åtminstone vid alla ämnen ovan. I vilken grad framställningen av Sinclair som koleriskt a-hole är korrekt är en annan sak …
Makterna lät mig återfå krafterna – OK, en tillräcklig delmängd – OK, jag var inte precis i toppskick innan dess men ändå – lagom till utgivningsdagen för Kvacksalveri!
Inte för att recensionsdagen är i närheten av vad den en gång varit; det lär inte vara meningsfullt att följa stora och små tidningar, kanaler och annat för att se om de tyckt eller så bara nämnt något om boken. Men det är något extra när något materialiseras, inte bara för en själv utan för allmänheten, som man arbetat med bra länge. I det här fallet obegripligt länge, beroende på hur man bedömer tiden …
I november 2019, vilket förresten var månaden efter jag fick min diagnos, föreslog jag en bok om kvacksalveri för förlaget. Jag minns inte riktigt hur snabbt det gick; kanske fick jag snabbt gensvar, kanske nöjde jag mig med positiva signaler, eller så satte jag igång ändå. Jag var åtminstone i full färd med att skriva om homeopati, zonterapi, ormolja, Voltakors, Dr Bachs blomsterdroppar med mera, och fått gjort undan en hel del, när notiser om ett knepigt virus i Kina började dyka upp. Sen dess har cancer, kvack och covid följts åt i, som det känns, en era vars tidsrymd knölar sig långt utanför den vanliga dimensionen (som förvisso kan bete sig ändå, utan pandemier och dumheter).
Mitt arbete med att skriva boken är avklarat sedan länge. Nu är det dags för nästa fas.
Se inlägg taggade med bok 11 för allt om Kvacksalveri! För en sammanfattning, se bloggposten Kvacksalveri!
Not: Även i sådana här sammanhang blir det ibland lite fel. Det är ingalunda en exklusiv förmån för mina alster, även om det känns ironiskt att böcker om fel saluförs med fel. Ett smärre fel jag sett är andra sidantal än det korrekta 376 s. Basånivet.
Den 20 september ges Kvacksalveri! (Ordalaget 2021) ut. Fram tills dess har den enbart existerat som filer, på datorer hos formgivare och förlag, men framför allt på samma dator som jag skriver denna bloggpost på. Där ser boken ut som ovan.
Boken är en fackbok med korta till halvlånga kapitel med mestadels väl uppdelade ämnen. De arbetsprocedurer jag redogör här skulle framför allt sett annorlunda ut om det varit en skönlitterär bok, en genre jag aldrig prövat mig på.
"Kvack" var ett givet arbetsnamn som kläcktes tidigt. Alla böcker har arbetsnamn, som kanske eller kanske inte upphöjs till faktisk titel när det blir så dags.
Excel-filen med omfång började som en lista på kapitel som jag nog skulle skriva med estimerade omfattningar, angett i nedslag (jag räknar alltid med nedslag, aldrig med ord). Efterhand blev fler och fler tänkbara kapitel faktiska (till slut blev de 47), där estimerade omfång ersatts med faktiska (summa 637 000 nedslag ("nedslag" är alltid inklusive mellanslag), obs före korrläsning).
Mappar med inledande siffror har dem för enkel sortering.
"Referenser" är just det: PDF:er, dokument, skärmdumpar och en och annan bild. Samt en podd-mp3:a om THX-veterinären Elis Sandberg som jag inte ville tappa bort eller se försvinna spårlöst i cyberrymden.
"Skafferier" är vad jag kallar det andra ofta kallar "kladdar": Dokument jag har öppna medan jag läser på, och lägger in allehanda grejor som ska vara med, kanske ska vara med, eller som inte ska vara med men som jag ändå vill spara. Jag lassar på med formuleringar jag kommer på, citat, vinklingar, tips och kom-ihåg till mig själv, med mera. Först i en osorterad hög. Efterhand sorteras högen, bitar slipas till, och omsider börjar en passande struktur att utkristalliseras. När det är tydligt hur kapitlet ska se ut, inte i detalj men i tillräckligt stora drag, putsas "skafferiet" rejält, och kopieras sedan till ett påbörjat faktiskt kapitel i nästa mapp.
"Kapitel" är hem för texter som är kvarts-, halv-, eller trekvartsfärdiga. När jag var klar med dem skickades de till förlaget och flyttades till nästa mapp.
"Till Ordalaget" är texter som gått till förlaget. Nu skickade jag visserligen nästan alla på en gång, men inte riktigt — just sånt som kan skapa kaoz. Har man varit med om sånt vet man hur man ska slippa, och är motiverad till att göra det som krävs. Inte för att det är mycket.
En annan metod som jag efterhand insett poängen med är att skrivskydda. När dokument gått till förlaget skrivskyddade jag Kapitel-versionerna efterhand, till slut hela mappen. Varje kapitel finns i flera versioner, där det bara är den senaste som inte är skrivskyddad. Under korrekturläsningen vill jag inte få upp en gammal version av misstag och börja lägga in justeringar där. Ett glödhett tips till de som hanterar liknande material och ännu inte upptäckt skrivskyddandets välsignelse.
Sedan fick jag en pappersbunt med korrektur (eller egentligen manus, som jag tjatade om i denna bloggpost) med något tusental ändringsförslag. Jag gick med på nio av tio och lade in förändringarna i dokument, ett per kapitel. De ligger i "Korrunda 1 till Ordalaget".
"Korrektur 2–" är stora dokument där kapitlen slagits ihop till en sammanhängade text, samt, i ett senare skede, mer och mer formgivna PDF:er från förlaget. Jag går igenom dem, anmärker på allt jag hittar att anmärka på, och skickar in de resulterande att göra-listorna till förlaget. (Listorna bor naturligtvis också i Korrektur 2–mappen.)
"Bilder" är bilder: Högupplösta illustrationer jag vill ha med, liksom idéer och tips för förlaget att gräva efter. (Att hantera bildrättigheter är en av flera delar i arbetet med en bok som jag med varm hand överlämnar till andra.)
"Omslagsförslag" är några sådana förlaget skickat. De tidiga kan vara mycket annorlunda än det som till slut väljs. Så dock inte här; redan i första omgången skickade man två som, med reservation för den ändrade titeln (Blodiglar och detox blev Kvacksalveri!) är snarlika det som trycks.
"Övrigt", med ett litet z för att hamna sist – fast det inte behövdes just här – är just sådant: Synopsis, avtal, blandat jox.
Raketost hör till de populäraste föremålen att minnas (även om långt fler fokuserar på skivandet med snöret än hur osten smakade). Få ting förknippas så starkt med sin samtid: Rekordår, det goda folkhemmet och rymdkapplöpningen. Men även om raketost skivades och åts flitigt under 1960-talet så lanserades det redan 1947, långt före Apollo, Gagarin och rentav Sputnik.
Vilka raketer var aktuella 1947? Jag kan komma på två sorter: Spökraketer och raketvapen.
- SvD 8 augusti 1946
I juni 1947 observerade Kenneth Arnold i USA flygande föremål som han liknade vid tefat. Redan sommaren och hösten innan hade Sverige fått en egen UFO-våg (även om begreppet inte myntats då): Spökraketerna.
- SvD 13 augusti 1946
Och krigets raketer var i levande minne. Efter tyskarnas V2 förekom rykten om vidareutvecklingar. Jag vet inte vad ryssarnas "V4" motsvarade i verkligheten.
En gång i tiden var jag datalärare. Arbetsförmedlingen höll kurser för arbetslösa som behövde putsa sina CV:n för att bli åtråvärdare på arbetsmarknaden. Den tyngsta delen utgjordes av datakunskap. Det här var i mitten av 1990-talet; den internet-drivna data-boom som så småningom skulle bli en ny ålder hade just börjat. Allmänhetens kunskaper steg snabbt men ojämnt. De flesta eleverna hade aldrig suttit framför en dator förut. De hade sluppit närmare bekantskap med MS-DOS och liknande välsignelser, och fick nu bekanta sig med ting som ikoner, fönster och möss. Vi tipsade gärna om ett enkelt och lekfullt sätt att bli kompis med maskinen: att lägga patiens. På ett avspänt och underhållande sätt lärde man sig att klicka och dubbelklicka, dra kort till olika högar — sånt.
En av eleverna hade problem med patiensen; inte så mycket hanteringen som själva reglerna. Jag minns verkligen inte hur det gick till i Windows Solitaire men det var inget avancerat. Men det ville sig ändå inte. Efter en stunds ömsesidig förvirring hos elev och instruktör klarnade det: Personen ifråga visste inte vad en kortlek var.
Vi befann oss i Bohusläns bibelbälte, där vi båda vuxit upp. Det är mindre känt än det småländska och har inte alls präglat trakten på samma sätt. Men Schartaus inflytande gör sig fortfarande påmint här och var, mer desto längre ut i periferin man kommer, så att säga. Och eleven som aldrig sett en kortlek kom från en ö med en mycket liten fast befolkning (av det slag som stiger en storleksordning eller mer sommartid). På en sådan plats, med likasinnade släktingar och vänner, kunde och, antar jag, kan man fortfarande växa upp till arbetsför ålder utan att se eller ens höra talas om en kortlek. Klöver och ruter känner man bara till i andra betydelser, likaså knektar och damer, och ting som kåk och fyrfärg ska vi inte tala om.
Min haka var långt mindre vältappad på den tiden och jag minns verkligen hur förbluffad jag blev. När jag idag tänker på episoden är jag framför allt fascinerad över hur subkulturer kan finnas och frodas mitt ibland oss, utan att vi har en aning om dem — det som är självklart för den ene kan vara främmande eller helt okänt för den andre, utan att de vet om det.
Frank Sinatra och Dean Martin i Ocean's 11 (1960).
"Paragraf 175" var en tysk lag som kriminaliserade "onaturlig otukt" mellan män. Filmen Paragraph 175 (2000) handlar, som tydligt framgår av affischen, om homosexuella i Tredje riket. Man kan få intrycket att nazisterna stiftade lagen, men även om de förvisso använde den fanns den 1871–1994.
London den 7/7 2005: Fyra koordinerade terroristattacker dödar 52, och skadar över 700.
Jay Leno gillar bilar och motorcyklar; han äger hundratals. Här står han med sin Saab 93 (förväxlas knappast med den senare och oändligt mycket tristare 9-3). Den lanserades 1956 som en vidareutveckling av deras första bil, Saab 92. Den tillverkades inte jättelänge men vidareutvecklades till succén Saab 96.
11, 175, 77 och 93 var de flighter vars plan kraschades in i World Trade Centers norra torn, södra torn, Pentagon samt, efter en hjältemodig insats av passagerare, på ett fält i Pennsylvania. Den satte Tomas.
SMP-vita och SMP-gula i pulverform, utvunna ur mjölk, ersätter äggen vid bakning och matlagning.
- DN 17 april 1942
Denna bloggpost syftar inte till att avslöja någon faktoid, upplysa om något mindre känt faktum, roa eller oroa. Poängen med denna bloggpost är enbart att göra information tillgänglig på nätet som jag i skrivande stund inte hittar på nätet.
Man har ju hört en del om beredskapsårens matlagning. Ett evigt pillande och trixande med kuponger, kupongfria råvaror som kråka, grävling och knorrhane ("kryper den jäveln"), potatisodling i parker och kaninburar bakom varje knut, "krigssmör" osv osv.
… (ena ägget kan ersättas med S. M. P.) …
- Husmoderns köksalmanack (1943)
När jag läste kristidsrecept hittade jag några produkter jag inte sett förut: SMP-ägg. De presenterades som SMP-ägg, SMP-gula eller -vita, eller bara ett kryptiskt "S. M. P." som ovan. Det var uppenbarligen äggsurrogat, men det var också det enda som var uppenbart. Att jag inte kände till dem betydde ju ingenting, men jag blev överraskad när slagningar på nätet gav synnerligen klena resultat. Det här verkar vara en kristidsprodukt som glömts bort.
"SMP" står för Svenska Mjölkprodukter AB. De hade kommit på ett sätt att ta protein från mjölk och transformera till något som var mer eller mindre likt äggula och äggvita. Jag har ingen aning om hur väl det fungerade som ersättning.
- SvD 22 april 1942
I reklamen påpekar man att SMP-äggen inte är någon "krisprodukt", utan att de funnits länge och använts av proffsen (där fick dåtidens Äkta vara-fanatiker något att bita i, bildligt talat såklart). Det förklarar rubrikens "även till hushållen".
Jag vet inte hur SMP-ägg användes under fredstid, vilken koppling de har till dagens äggersättningar eller ens om de kallats något annat än SMP-gula/vita. Men i svensk press (inklusive annonser och recept) förekom de 1942 och 1943; beläggen före och efter är mycket få. Den ena avgränsningen kan förklaras med att ägg inte ransonerades förrän den 24 september 1941. Den andra avgränsningen, att man slutade med annonser, recept m m med SMP-ägg, eller åtminstone slutade att använda just det begreppet, vet jag inte vad den berodde på.
- Restaurangkort för ägg (maj 1943)
Att ransoneringen infördes såpass sent beror på att behovet länge täcktes av inhemsk produktion och dansk import. Det verkar förresten ha räckt rätt bra även under ransoneringen. Enligt samtida beskrivningar var äggransoneringen en av de minst nödvändiga och mest misslyckade. Det kanske förklarar varför 1943 års köksalmanacka bara ibland ersätter ägg med äggpulver eller SMP (utöver matlagningstekniska orsaker såklart). Det kanske också förklarar varför beläggen slutade tvärt, om man märkte att folk inte var intresserade av surrogat eftersom man, hur man nu bar sig åt, hade gott om den äkta varan.
The Stinker: Ig Nobelprisens maskot, inspirerad av Rodins tänkare Le Penseur, The Thinker.
Vi tar det än en gång:
honor achievements that make people LAUGH, then THINK. The prizes are intended to celebrate the unusual, honor the imaginative — and spur people’s interest in science, medicine, and technology.
Torsdagen den 9 september 2021 delades årets Ig Nobelpris ut. Här är de. Prestationernas karaktär varierar; ibland är det upptäckter som belönats, andra gånger studier. Med undantag för den svenska forskaren fokuserar jag på vad som belönats snarare än vilka. Allt hämtat från Improbable Research: The 2021 Ig Nobel Prize winners. (P g a pensébrist lades annat inlägg ut här strax innan jag insåg att Ig Nobelpriset ju måste betäckas. Inlägget har nu flyttats fram.)
Biologi: Till Susanne Schötz för studier av kommunikation mellan katter och människor. Hon har medverkat i studier som A comparative acoustic analysis of purring in four cats (KTH 2011). Jag känner särskilt för detta pris, inte så mycket för den svenska kopplingen som dels att studierna berör sånt jag pluggade på universitetet (akustik, inte katter), dels katter.
Ekologi: Genetisk analys för att skilja på bakteriestammar som finns i utspottade tuggummin på trottoarer i fem olika länder. Detta är absolut första gången jag sett såna där tuggummikluttar komma till någon som helst användning. Av det man studerade tycker jag att frågan om tuggumminas nedbrytning är mest intressant.
Kemi: Analys av luften i biografer för att se om halterna av olika ämnen återspeglar filmernas nivåer av våld, sex, asocialt beteende, användning av droger samt fult språk.
Ekonomi: Fetma hos politiker återspeglar landets grad av korruption. Slutsatsen drogs efter studier av ministrar i 15 före detta Sovjetrepubliker; bra val. Pristagaren heter f ö Pavlo Blavatsky, vet inte om han är släkt med madamen. (Eller åtminstone hennes make Nikifor V., som hon tillbringade summa tre månader med.)
Medicin: Orgasmer är lika effektiva som läkemedel för att förbättra andningen via näsan.
Fysik: Varför fotgängare inte ständigt kolliderar med varandra.
Kinetik: Varför fotgängare ibland kolliderar med varandra.
Entmologi: En ny metod för att bekämpa kackerlackor på ubåtar. Sådana invasioner är tydligen inte ovanliga på ubåtar. Som om det inte var nog att sitta inklämd i ett stålrör hundra meter under ytan …
Transport: Det är säkrare att låta noshörningar hänga upp-och-ner under helikoptrar än rättvänt.
Obs: En San Francisco ska inte skakas utan röras, för den tjusiga gradienten. Nytagen bild på den moderna varianten från Folk o folk: San Francisco.
Andra recept blir kanske bättre. Men recept som är enkla att komma ihåg har en given fördel. Som den San Francisco jag hittade i tidningen Arbetet hösten 1973, från vad jag förstått är drinkens storhetstid: En del av vardera bananlikör, apelsinjuice och grapejuice, samt fyra delar vodka; hälls i ett glas där man börjat med rejält med is. Det modernare recept jag länkat till ovan anger 4 cl vodka, 3 cl bananlikör, 2 cl grenadin och resten apelsinjuice (samt mycket is då). Rätt olika recept som synes. Vilket som nu blir bäst.
- Trevor Felch, San Francisco Cocktails (Appleseed Press 2021) — över hundra recept, men inte det
Att jag tar upp drinken San Francisco här beror på att man i en bok som exempelvis denna letar förgäves efter den cocktail som inte bara förknippas med staden utan som dessutom bär dess namn — åtminstone i Sverige.
