Runt sekelskiftet 1800 lanserade Samuel Hahnemann homeopatin. Hur den är tänkt att fungera bör tillhöra allmänbildningen; jag förväntar mig att alla som följer denna blogg känner till sockerpillren och de evinnerliga utspädningarna (här är en
snabbkurs i homeopati för den som behöver friska upp minnet).
Att folk tror på och utövar homeopati idag är ett mysterium. Deras sockerpiller är ju själva definitionen av placebo. Men att den samlade patienter när den lanserades är faktiskt inte konstigt.
En homeopatisk behandling utgörs som sagt av
placebo, vilket inte är detsamma som en verkningslös kur. Den utgörs även av
vila, vilket kan vara nog så välgörande och i många fall är fullt tillräckligt. Dessutom får patienten
avhålla sig från alkohol, tobak, kaffe, starka kryddor samt mynta/mint; i synnerhet de två förstnämnda punkterna var mycket förutseende för sin tid (den sista punkten ger upphov till homeopatisk huvudvärk än idag, när folk får hitta tandkräm utan mint etc). Till det kommer det
detaljerade patientsamtalet. Det är en smärre utredning, som kan ta ett par timmar och beröra långt mycket mer än den aktuella sjukdomen. Man kan ta upp såväl tidigare sjukdomar som detaljer i patientens dagliga liv, vilken mat som gillas och ogillas, fobier, personlighet, känsloliv, äldre släktingars sjukdomar, och så vidare. Dess terapeutiska effekt torde kunna vara avsevärd.
Allt detta ska jämföras med de mestadels ineffektiva, ofta obehagliga och inte sällan direkt farliga behandlingar den etablerade medicinen kunde erbjuda vid samma tid. Sammantaget var homeopatin vid sekelskiftet 1800 inte bara angenämare utan i de flesta fall även betydligt effektivare än skolmedicinen, liksom många andra alternativa läror som lanserades vid samma tid. Det är därför inte underligt att patienterna flockades kring homeopatin. Varför de gör det idag – ja, det är en annan fråga.
