Anden i flaskan

Utöver folks döda släktingar etc så låtsas "medier" ofta ha en eller flera lite mer spännande andar som de återkommer till. I vårt land torde Sture Johanssons Ambres vara den mest kände. Trots att de troende beskriver dem som självständiga entiteter med fria viljor så håller de sig till sina utvalda medier. Ambres kommunicerar via Sture och ingen annan, och så vidare. Men så har det inte alltid varit.

En av 1800-talets andekändisar kallades John King. Han dök upp hos medium efter medium: Jonathan Koons (som var igång redan på 1850-talet), Mrs Marshall, Helena Blavatsky (en av de mest inflytelserika spiritisterna någonsin), Florence Cook, Eusapia Palladino (beskriven i bloggposten med den lätt tautologa rubriken Eusapia, ett fuskande medium), Mary Showers ... Han hade även en andedotter, Katie. Hon var också en kändis, talade också genom flera medier, och lät sig rentav fotograferas.

När andefotografier var i ropet brukade man få se dubbelexponeringar som nog skulle lura betydligt färre idag. På detta rätt upp-och-ner-fotografi ser vi Sir William Crookes t v, en föregiven Katie King t h. Crookes är intressant i sig. Han är ett av otaliga exempel på hur även högintelligenta högpresterande människor kan luras med enkla medel. Eller som historikern Sherrie Lynne Lyons formulerat det: "Here was a man with a flawless scientific reputation, who discovered a new element [tallium], but could not detect a real live maiden who was masquerading as a ghost."

Vad "John King" beträffar så var det inte hans riktiga namn. Hans "äkta" identitet var heller ingen hemlighet. Det sades, och han hävdade själv (för vad det är värt), att han var Henry Morgan (ca 1635-1688), kapare, pirat, guvernör och så småningom förebild för rommärket Captain Morgan.

Morgan hade för övrigt inga kända barn. Men det är väl det minsta problemet.

Myten om whisky-bucklorna

Whiskypannor, de som används för att destillera maltwhisky ("riktig" whisky, snarare än industriprodukten grain whisky), slits hårdare än man kan tro. Inte för att man byter hela pannor utan vidare, men utsatta delar av en panna kan, beroende på hur den används i processen, hålla i så mycket som 40 eller så lite som 10 år innan den behöver bytas ut.

Och då, sägs det, är man mycket noga med att ge den nya biten rätt form. Inte bara så att den passar in, utan man ser även till att återskapa varenda buckla och varenda repa från biten som ersätts, hur liten och oansenlig den än är. På det att någon mikroskopisk, närmast homeopatisk nyans i smak och doft inte ska gå förlorad, kantänka ... Eller så bara för att man tar det säkra före det osäkra.

När man byter pannor knackar man ofta in den utbytta pannans bucklor och skråmor på efterträdaren för att de ska bli alldeles identiska.

- Aftonbladet: Svensk whisky - ja tack!, 10 januari 2011

...Sägs det. Är det sant?

Här är en skribent som tillbakavisar historien. Han har säkert bättre källor, men tyvärr hänvisar han till det sunda förnuftet som referens.

The story is often told that dented pot stills are exactly rebuilt with every dent and bump in order to keep the taste of a whisky absolutely constant over the years. That's just an uncalled-for mystification of malt whisky production with no roots in reality. Nobody will wilfully damage a new pot still that cost 70,000$ (50.000€) and risk reducing its operating life. No matter what kind of whisky will come out of it.

- Whisky.com: The Scottish Pot Stills

"Uncalled-for mystification"; som om det skulle vara något underligt? Jämför t.ex. bloggposten Audiofili: Vidskepliga rika män för exempel på hur folk kan ha den allra största respekt för motsvarande magi i en annan bransch, och är mer än villiga att betala dyrt för den.

Då gjorde whiskey-bloggaren Matthew Rowley ett bättre jobb. Han frågade Robert Forsyth Sr., VD för familjeföretaget Forsyth som är såpass stora och anrika i branschen att de lär svara för varannan whiskypanna i Skottland. Det blir mycket kopparslagande, det.

"Replacing old stills down to the last ding, bump, and patch?" chuckled the chairman. "That’s not quite true; those old stills may have a dent or two. Rather than replace the entire still, we only replace the parts that require it. If we cut out a patch or replace a part, we will replicate angles and shapes religiously, so that the contours of the boiler or Lyne arm, for example, are exact duplicates. After all, if we built it, we still have the original plans. But every ding and bump? No, we don’t do that."

- Matthew Rowley, Replacing that Worn Out Still — Every Ding and Dent?, Rowley's Whiskey Forge, 17 januari 2013

Replacing that Worn Out Still — Every Ding and Dent? http://matthew-rowley.blogspot.se/2013/01/replacing-that-worn-out-still-every.html