2022-08-16

Ram(m)stein

Minst 40 personer dödades och över 100 skadades, bland dem 60 mycket svårt, vid en flygplanskollision på den amerikanska basen Ramstein utanför västtyska Kaiserslautern.

Det var under en uppvisning av det italienska flygvapnet som kollisionen inträffade. Planen flög på 50 meters höjd i mycket tät formering. Ett av planen slog ned på en landningsbana medan det andra brinnande plöjde rätt in bland åskådarna.

- "Minst 40 döda – Flygplan slog ned i folkhav", DN 29 augusti 1988

Facit blev så småningom 70 dödsoffer och 346 allvarligt skadade.

Namnlogga, mycket tidig och nuvarande

Taking their name from a combination of an airshow disaster and the German words Ramm and Stein, meaning "ramming stone", Rammstein was born.

- RAWMUSICTW: Deutschland - The Rammstein Story (2019)

Den allra första versionen av namnet var ännu tydligare med vad som avsågs: Rammstein-Flugschau, "flygshow". Den blev inte långlivad men det hade nog inte med finkänslighet att göra. Man kan även jämföra med namn som medlemmarna tidigare använt om olika konstellationer, som exempelvis First Arsch

När Rammstein började bli stora och etablerade var det inte lika roligt med ett punkigt in your face-namn. Då var det där m:et tacksamt, då det möjliggjorde långsökta hänvisningar till rammar. Att det var ett misstag eller felstavat med flit verkar mycket troligare, vilket också åtminstone en medlem (Paul Landers) sagt.

Eftersom bandet numera är ännu mer känt än den stora flygbasen (USA:s största utrikes) kan man ibland se den senare stavat som det förra. Däremot ser man sällan om någonsin det förra stavat som den senare.

"The authorities of the Republic of Poland...are ready to deploy -- immediately and free of charge -- all their MIG-29 jets to the Rammstein Air Base and place them at the disposal of the government of the United States of America," the ministry said in a statement.

- Poland Ready To Hand Over All MiG-29 Warplanes To U.S. In Germany, Radio Free Europe 8 mars 2022

- Oświadczenie Ministra Spraw Zagranicznych Rzeczypospolitej Polskiej w związku z wypowiedzią Sekretarza Stanu USA w sprawie przekazania samolotów Ukrainie, Polens utrikesdepartement, skärmdumpar från just nu resp 8 mars 2022 via archive.org

En titt på artikelns angivna och länkade källa visar att den stavar namnet korrekt – nu. Men inte från början. Så felet var inte radiostationens (de missade att dubbelkolla, om någon där nu alls noterade stavningen, vilket ju inte är självklart) utan utrikesdepartementets. Vilket naturligtvis gör det roligare.


2022-08-15

Lördagsfråga 719: Falskt

  1. Engelska Wikipedia har en förgreningssida med inte mindre än tre eller fyra False Dmitry. Det var personer som utgav sig för att vara Dmitrij, son till Ivan IV, "den förskräcklige". Han som används här lyckades rentav bli tsar. Visserligen mindre än ett år (juli 1605 fram till maj 1606 då han dödades); två fakta som är typiska för "den stora oredan" i början av 1600-talet, då rysk inrikespolitik var ännu mer kaotisk än vanligt.
  2. Ur föreställningen Venus – Att inte kunna förställa sig är att inte kunna leva som 2014 gick på Orionteatern i Stockholm. Herrn på bilden är den blivande Gustav III, men ledtråden syftar på pjäsens andra huvudperson: Anna Ekelöf. Hon utgav sig för att vara en rad personer, bland annat kronprins Gustav. Läs om hennes fantastiska historia på exvis Wikipedia: Anna Ekelöf.
  3. Falsk sköldpaddssoppa görs givetvis på falska sköldpaddor. Här illustrerad av John Tenniel i Alice i underlandet (1865).
  4. René Magritte gav som regel sina tavlor namn som inte hade det minsta med motivet att göra. På så sätt känns "Den falska spegeln" (1929) som ett regelbrott. Se MoMA: The False Mirror för en god beskrivning av tavlan (som gjordes i två versioner).

Fyra falska filurer alltså. Den satte Sven Tb först.


2022-08-14

Danska hjärtan

Varför finns det hjärtan på danska mynt?

Hjärtanen kommer från det lilla riksvapnet eller statsvapnet (ej att förväxla med det stora riksvapnet som står för kungahuset). I den heraldiska beskrivningen, blasoneringen, kallas de dock inte hjärtan. Jag tar den givetvis på dansk:

Tre gående blå løver over hverandre med røde tunger og guldbevæbning og kronet med gyldne kroner, alt i et gyldent skjold strøet med ni røde søblade.

Ni røde søblade, det är "hjärtanen" det. Eller "sjöblad" som den heraldiska termen lyder på svenska, eftersom de enligt standardversionen började som stiliserade näckrosblad. Det har också föreslagits att de började som lindlöv:

Fyrst Friedrich-Karl zu Hohenlohe-Waldenburg, den videnskablige sigillografins grundlægger i Tyskland, har grundligt redegjort for forekomsten af linden og lindebladet som heraldisk og sfragistisk [sigillografisk] figur og har hævdet, at søblade og for så vidt også hjerter i mange tilfælde kan have udviklet sig af lindeblade.

- Nils G. Bartholdy, Det danske kongevåben (Museum Tusculanums Forlag 2021)

Med tanke på att bladen lämnade växtriket för ett bra tag sedan – här är de i danske Knut VI:s sigill från 1190-talet – så kanske det är vanskligt att i efterhand ta reda på vad de var från allra första början. Men vad vet jag.

Några lindelöv för jämförelse, ur Köhlers medicinalväxter (1887) …

… Och näckrosblad. De förra ser visserligen mer hjärtlika ut, om det nu betyder något. Det finns även heraldiska sjöblad som ligger närmare näckrosorna än lindarna, som flaggan nedan, men det kan ju vara senare påverkan som inte har ett dugg med ursprunget att göra. Hur som helst.

Sjöbladen är inte jättevanliga i heraldiken men heller inte särskilt ovanliga, åtminstone inte i Skandinavien, Tyskland och Nederländerna. Ett prominent exempel från sistnämnda är Frieslands flagga. Dess sju pompeblêd eller Pupkeblad representerar de frisiska småländerna bortåt medeltid eller tidigare. Som visserligen inte var sju, så antalet ska inte tolkas bokstavligt.

Varför Danmark har just nio sjöblad vet jag inte. Antalet slogs fast först 1819, utan motivering. Tidigare kunde de vara olika många och, som Knuts hjärtliga exempel visar, betydligt fler.


2022-08-12

Karta över Europas bördighet och historia

- Från Gerwin et al, Assessment and quantification of marginal lands for biomass production in Europe using soil-quality indicators, journalen SOIL 6 december 2018

Müncheberg Soil Quality Rating (SQR) är en metod för att avgöra jordens kvalitet, eller bördighet. Det är ingen avancerad metod. Man okulärbesiktigar, alltså tittar på jorden, och avgör på så sätt saker och ting. Visserligen kan en kunnig person läsa ut ofantligt mycket mer än någon totalt okunnig som exempelvis jag, men varje ordentlig bedömning ska naturligtvis gå via labbet. Här har man ytterligare förenklat redan problematiska data genom att reducera en hundragradig skala till fem nivåer. Att Skånes agrara kapacitet bara antyds visar tydligt att denna karta ska läsas med urskillning. Man noterar även att några områden saknar data. (Hej, Hans!) Å andra sidan är SQR relativt enkel, snabb och billig.

Det sagt, så är kartan fantastiskt intressant. Redan en snabb titt på Sverige avslöjar mycket om inte bara jordbruket, som jag är marginellt intresserad av i sig, utan även historien. Skåne ges som sagt inte rättvisa, men det var heller inte svenskt under en stor del av den intressantaste tiden. Det var däremot Västergötland, Östergötland och Mälardalen, vars bördigheter framgår mer eller mindre tydligt. De är också centrala områden i Sveriges historia. Där hände mycket mer än i exempelvis Småland eller Bohuslän. Vilket beror på att jordbruket var mycket bättre; den näring som var den grund varpå samhället vilade och som hade tydliga kopplingar till det mesta folk hade för sig. I sådana områden bodde många fler, den mesta handeln bedrevs inom och mellan dem, det var dem som krig och politik fokuserade på. En karta som denna visar den viktigaste förutsättningen för mänsklig verksamhet från mesolitikum fram tills 1800-talet.

Jag antar att man kan göra motsvarande analyser mest överallt i Europa, och hitta motsvarande skillnader mot verkligheten. Jag skulle väldigt gärna se sån här karta framtagen med mer rättvisande metoder.

SQR innebär inte bara att man tittar på jorden kring sina fötter. Man gräver även ner sig en bit och tittar på lagerföljder. Ur Gerwin et al.


2022-08-11

Att väga sina ord på guldvåg

Romersk guldvåg

Väga sina ord på guldvåg (l. med guldvikt); efter Bibeln, Syrak 21,27: De mångtaliga bladdra det icke mycket till saken tjänar, men de visa väga sina ord med guldvikt; jfr Syrak 28,29 (på guldvikt).

- Pelle Holm, Bevingade ord (1962): guldvåg

I Bibel 2000, med aningen annorlunda versindelning, får man slå upp Jesus Syraks vishet 21:25 för att hitta följande:

Andra pratar vitt och brett, men de visa väger sina ord på våg.
Och det som tidigare var Syr 28:29 – "Tu wäger titt silfwer och guld in; hwi wäger tu ock icke tin ord på guldwigt?" – är nu Syr 28:25:

Du knyter ihop om ditt silver och guld – gör dig också en våg för att väga dina ord.

Att "väga sina ord med guldvikt" ser ut som ett aningen annorlunda uttryck men det är det inte. "Guldvikt" kunde syfta, och syftar här, på hela vågen snarare än en del av densamma.

Men i dagens officiella bibelöversättning finns guldvågen inte med.


2022-08-10

Guldfiskminne

Studies have found the concept of fish having three second memories is a myth and goldfish memories can last as long as three months.

- ABC News, 24 maj 2006

That fish have an incredibly short memory is known to everyone. Unfortunately, like many well-known "facts", it is not true.

- The Guardian, 21 juni 2007

Goldfish three-second memory myth busted

- ABC News, 18 februari 2008

Three-second memory myth: Fish show they can remember things for up to five months

- Daily Mail, 7 januari 2009

Modern myth would have you believe that goldfish can't remember anything that happened more than three seconds ago …

- Mental floss, 24 maj 2010

In fact, goldfish have been trained to navigate mazes, and after a few months, a goldfish can recognize its owner.

- Jamie Frater, I call bullshit (Simon & Schuster 2011)

… The popular myth that goldfish have such short memories that they forget they have already been on one side of their fishbowl by the time they have returned seconds later is not true.

- The Jerusalem Post, 31 mars 2012

Minne som en guldfisk behöver inte vara det sämsta att ha. Glöm myten om att fiskar bara minns de senaste tre sekunderna! De kan exempelvis memorera den rätta vägen i en labyrint och har visat sig vara bra modeller för minnesforskare. 

- Expressen, 16 maj 2013

Goldfish brain slur is myth as scientists discover they have long-term memory

- Mirror, 2 juli 2014

Guldfisk har en glimrende hukommelse

- DR, 5 mars 2015

Ny forskning visar dock att vi borde vara tacksamma över att bli jämförda med guldfiskar – de har nämligen bättre koncentrationsförmåga än oss människor.
- Café, 13 januari 2016

It turns out that there is no evidence that goldfish – or fish in general – have particularly short attention spans or memories, despite what popular culture suggests.

- BBC, 10 mars 2017 

Despite the enduring “three-second memory” myth, even goldfish—which can live up to 40 years—can recall exact colors and locations of specific feeding tubes up to a year after exposure.

- NOVA, 4 september 2018

… The humble goldfish may not only have a longer memory than most people think, but may also be far smarter.

- University of Melbourne, 27 oktober 2019

The myth is that a goldfish's memory lasts about three seconds. This has been repeatedly debunked.

- NPR, 10 januari 2020

The goldfish were not in the least discombobulated, easily adapting to the new regime and only bothering with the lever at the right times of day. Clearly, goldfish are smarter than they are given credit for.

- Country Life, 19 juni 2021

Har guldfiskar verkligen dåligt minne? Svaret är: nej.

- DN, 27 april 2022


2022-08-09

Konsten att installera PC-spel

Expanded memory, on the other hand, can be accessed directly by DOS through a 64K page frame according to a LIM 4.0 EMS specification.

Denna skärmbild från Leisure Suit Larry-klonen Les Manley in: Lost in LA (1991) hittade jag på Jimmy Mahers fantastiska blogg The Digital Antiquarian: The 640 K Barrier. Citerar bildtexten: "… The title character explains EMS and XMS memory to some nubile companions. The ironic thing was that anyone who wished to play the latest games on an MS-DOS machine really did need to know this stuff, or at least have a friend who did." Jag använde den när jag intervjuade herrn. Och nu använder jag den igen, eftersom den har med dagens ämne att göra. Men först några ord om ett oerhört mycket bättre spel …

När Ultima Underworld lanserades 1992 kunde vem som helst se att det var ett fantastiskt spel. Trettio år senare kan man konstatera att det dessutom var en milsten: Ett rollspel i fantasymiljö där man gick omkring i en tredimensionell miljö. "Mjukt", eller vad man ska säga, inte stegvis som i Dungeon Master. UU var visserligen inte världens allra första shooter i första person, men de tidigare försöken kommer inte i närheten. UU lanserades rentav ett par månader före FPS:en Wolfenstein 3d, som var långt mycket enklare på alla sätt. Vilket sannerligen inte är nedvärderande, jag har suttit en hel del med W3D och det är roligt och bra, men Ultima Underworld är det inte.

Men det var inte det jag skulle tala om.

En kompis köpte UU så fort det kom ut. Det var förvisso ett spel som krävde sin maskin, med megahertz, megabyte, grafik och allt vad det var. Men det var inga problem, för han hade precis skaffat en ny fin PC, med prestanda så det räckte och blev över. Men … Och nu kommer det jag ska tala om.

För att sammanfatta grunderna hade en PC i början av 1990-talet inte en sorts minne utan flera. Detaljerna är många och ohyggliga, och jag har lyckats förtränga det mesta. Den viktigaste sortens minne kallades "konventionellt minne", och utgjorde de 640 kB som var enklast att använda för maskinen*. Sedan fanns det 384 k high memory. Och så fanns det EMS, egentligen en teknik som användes för att komma åt minne över 1 megabyte. Och så fanns det XMS, som gjorde samma sak på ett annorlunda sätt. Ja, det var väl det viktigaste.

För att kunna köra ett spel (säger tidens moderna, som var något att snacka om, som UU) behövde datorn ha en viss mängd konventionellt minne tillgängligt. Kruxet var att de där 640 kilobytesen även behövdes för annat; drivrutiner och grejs som var nödvändigt för att datorn skulle kunna använda ljudkortet, eller grafikkortet, eller kunna starta över huvud taget. Som drivrutiner för att hantera minne utöver 1 megabyte; jomen, datorn krävde särskilda drivrutiner för att hantera allt sitt minne.

Free RAM. You must have a least 640K och low RAM (memory) to play ULTIMA Underworld. Of that 640K, at least 522K of low memory must be available at the DOS prompt to run the minimum game configuration. Other configurations may require as much as 577K free.

- Ultima Underworld: The Stygian Abyss – Install guide

Om det inte fanns plats i datorns konventionella minne, om man var så mycket som en (1) futtig byte kort, ja, då kunde man inte starta spelet. Om det samtidigt fanns flera megabyte ledigt RAM i datorn spelade ingen roll. Det behövdes tillräckligt mycket minne av rätt sort. Och då hjälpte det inte hur många extrachip man knölat in.

Nu kommer vi till de två centrala filerna: AUTOEXEC.BAT och CONFIG.SYS. När en dator med MS-DOS startar är det första den gör att leta reda på dessa två textfiler. Där finns instruktioner för vad datorn ska göra innan den gör något annat. Det viktigaste här är att de laddar drivrutiner och anger diverse inställningar. Genom att ställa in vad som skulle laddas och vart, och inte minst att utesluta saker som inte var absolut nödvändiga, kunde man frigöra konventionellt minne. Till exempel lade man alltid in raden "DOS=HIGH" som flyttade MS-DOS från det värdefulla konventionella minnet till high memory. Ännu bättre var "DOS=HIGH,UMB", där jag glömt vad UMB var och poängen med det hela, och jag vägrar att ta reda på det, men det var något bra. Man flyttade så mycket man kunde med LH/LOADHIGH eller DEVICEHIGH så de också hamnade i high memory. Med mera. Mycket mera …

Redigering av AUTOEXEC.BAT i vanliga editorn

Man skapade de där filerna och lade dem på en diskett. När man startade datorn med disketten isatt använde den filerna på disketten för att komma igång (istället för att som vanligt använda de som låg på hårddisken). Sedan fick man sin dom: Fanns det tillräckligt mycket minne för att starta spelet? Ofta var det första svaret nej. Då fick man ta fram editorn igen, öppna AUTOEXEC och CONFIG, mecka och pilla och försöka få bort så mycket som möjligt, knö och dona.

Dessa så kallade bootdisketter kunde inte skickas ut i förpackningarna. De behövde skräddarsys – verkligen anpassas för det aktuella systemet – beroende på DOS-version, grafik- och ljudkort, mus, och vilka specialare man nu höll sig med. Din bootdiskett behövde inte alls fungera för din granne och omvänt. Du behövde göra din egen bootdiskett, eller ha en kompis som behärskade det hela.

Detta var en konst och en vetenskap, av Guds nåde. Det skrevs massor av tips & tricks. Webben fanns ju ännu inte bara nätt och jämt, men många insatta hade tillgång till Internet där det gick att gräva fram saker och ting. Den digitala antikvariens sida ovan har en del. Men detaljerna är inte särskilt intressanta, jag har dessutom förträngt det mesta som sagt; grejen är att det var krävande, även om man visste någorlunda vad man gjorde.

Vad jag fortfarande inte kan komma runt, och som är anledningen till att jag alls skriver denna bloggpost, är att allt detta inte var något esoteriskt hacker-nöje eller så; inte heller var det särskilt roligt eller spännande. Det var helt nödvändigt för att få igång dataspel på en PC. Kanske inte de allra enklaste, men alla stora och omtalade, affischnamnen – som Ultima Underworld. Sådana som kunde köpas för rätt grova pengar i vanliga affärer. På denna besynnerliga grund vilade den bransch som PC-spel utgjorde.

Hur stod man ut? Många gjorde det inte, utan höll sig till spelkonsoller där det, hör och häpna, inte behövde installeras eller highloadas eller donas det minsta, utan där man helt enkelt lade in sina nya spel och körde igång dem. Men tillräckligt många stod ut med det hela för att hjulen skulle snurra.

Det var först när Windows 95 slog igenom som fnulandet började försvinna.

Idag kan man spela gamla DOS-spel, inklusive Ultima Underworld, utan att för en sekund bekymra sig för AUTOEXEC, CONFIG, EMS, XMS, UMB osv osv. DOSbox sköter allt. Vilket är värt en tanke: Utan en smart emulator hade alla de där spelen varit omöjliga att få igång idag.

Jag ska inte utesluta att det finns fossila hårdingar som får ut någon sorts nostalgi-masochism av att pussla med kilobytesen. (Utöver de som meckar med Counter Strike, för av någon anledning flödar nätet över av tips om hur man ställer in de här sakerna för just Counter Strike: Global Offensive.) Alla andra som minns den surrealistiska tiden, då det krävdes rätt så ingående kunskaper och allra minst en del pill för att få igång ett vanligt köpespel på en aldrig så kompetent dator, är bara glada att slippa den och vill aldrig mer dit.


Mer om PC-minnen: The 640K memory limit of MS-DOS, XtoF 9 mars 2018 – jag tror inte att det går att skriva kortare om det ämnet och ändå få med det väsentliga.


* Att konventionellt minne kunde ligga på max 640 kB, och den heta irritation som allt minnestrasslande skapade under åren, gav upphov till myt-citatet 640 k borde räcka för vem som helst. Det tillskrivs som regel Mr Gates. Utöver alla andra försvårande omständigheter som indikerar att han inte kan ha sagt det på allvar tillkommer att Microsoft inte hade med designen att göra. Den var IBM:s verk.


2022-08-08

Lördagsfråga 718: Pevensies

  1. Peter den store som liten.
  2. Sträv rudbeckia eller sommarrudbeckia Rudbeckia hirta har påfallande många engelska smeknamn. Ett är Black-eyed Susan, ett annat brown-eyed densamma.
  3. Det är inte många tv-serier som slutar på topp men Edmund Blackadder i sin fjärde och sista inkarnation var, tycker jag, den klart bästa. Bitvis har den rent dokumentära kvaliteer.
  4. Ett påfallande välbevarat (40 % av benen!) exemplar av Australopithecus afarensis, hittat i Etiopien 1974 av en expedition från Clevelands naturhistoriska museum. Daterat till sisådär 3,2 miljoner år. Det vetenskapliga värdet är stort, men jag misstänker att hon inte blivit lika känd som hon är om det inte varit för smeknamnet hon fick, och anledningen till det: I expeditionens läger spelades Beatles Lucy in the sky of diamonds om och om igen, och därför fick hon heta Lucy.

Peter, Susan, Edmund och Lucy ger syskonen Pevensie, betydelsefulla i Narnias historia och bokserien därom. Den satte Tricky först.

 

2022-08-07

Varför jodfritt salt?

Ibland anger recept där salt förekommer att det inte ska vara det vanliga jodberikade, utan att man ska se till att använda jodfritt salt. Varför?

… Det brukar sägas att man ska undvika att använda salt med jod när man picklar grönsaker, gör inläggningar eller gravar lax. Bakgrunden är teorier om att jod i salt kan missfärga råvaran under inläggningsprocessen.

- Falksalt: Varför berikas salt med jod?

Man nämner även folk som behöver ta det försiktigt med jod av medicinska skäl. Där har jag inget att invända.

Men vad är det där om "teorier om" att jod missfärgar? Missfärgar jodet inläggningen eller inte? Det är väl bara att pröva?

Annars verkar den vanligaste förklaringen man hittar ha med jodets bakteriedödande effekt att göra. Sådant vill man inte veta av när man syrar grönsaker, fermentering med ett finare ord, eftersom det ju är mjölksyrebakterier som står för processen – döda dem och kålen blir aldrig surkål. Men är det ett problem i praktiken? Det är ju inte mycket jod vi pratar om: joderat hushållssalt innehåller 50 mikrogram jod per gram, för exempelvis ett hekto jodsalt blir det 1/200 gram jod. Det må hålla struman borta, men hur oroliga behöver bakterierna vara? Har man undersökt saken? Ja, man har undersökt saken. Och svaret är att fermenteringen går lika bra vare sig man använder jodsalt eller jodfritt salt.

The use of iodized salt did not statistically significantly influence microbial populations in the fermentation. Thus, there is no basis for the popular held belief that the use of iodized salt inhibits the growth of the bacteria important for the sauerkraut fermentation.

- Müller et al, Influence of iodized table salt on fermentation characteristics and bacterial diversity during sauerkraut fermentation, Food Microbiology december 2018

Ännu en förklaring – hur många finns det? – hävdar att jodsalt kan ge en otrevlig bismak. Även det borde vara enkelt att ta reda på. Vilket kanske gjorts ordentligt, men utan att jag hittar det.

 

*


Falksalt inledde denna bloggpost, och de får avsluta den med en enklare fråga: Vet folk varför man alls tillsätter jod till salt?

Enligt en undersökning vi gjort är hälften av svenskarna ovetande om varför jod tillsätts i salt, men trots detta köper 66 procent av oss ändå jodberikat salt!

- Ibid.

Jod motverkar något som heter struma, förstorad sköldkörtel. Den kan vara lätt förstorad eller såpass mycket att den gör det svårt att svälja eller rentav andas; fall med sköldkörtel som salladshuvuden finns dokumenterade. Symptomet kan orsakas av flera olika sjukdomar varav jodbrist är vanligast. Så småningom kom man fram till att man skulle kunna tillsätta jod till salt, något praktiskt taget alla äter lite lagom mycket av. Med början 1936 uppmanades salttillverkare att (frivilligt) tillsätta 10 µg jod/g salt, en rekommendation som på 1960-talet ökades till 50 µg jod/g salt. Den gäller än idag. Sedan dess har struma varit sällsynt här.


Tack till @Trapetshaverist för Pubmed-gräv!

2022-08-05

Ebbe Schön 1929–2022

Dödsfall uppmärksammas inte jätteofta här på bloggen. Men ibland försvinner människor som haft en stor betydelse för något relevant ämne. Ebbe Schön var visserligen disputerad litteraturvetare men det är inte det han är hågkommen för.

Folkminnessamlingen, Nordiska Museet

Han var folklivsforskare med förkärlek för sägner och sagor. Han jobbade på Nordiska Museet med ansvar för deras folkminnessamling – en dryg miljon kort med excerpter, som de kallas: berättelser och uppgifter, korta som långa, från hela landet.

Mannen som såg ut som jultomten syntes ofta i rutan, för att berätta om folktro, seder och bruk, tomtar och troll, häxor och vittra … Eftersom han kom från Bohuslän (Brastad) kunde han lägga lite extra vikt vid materialet hemifrån. Som bohuslänning var det extra fascinerande för undertecknad att höra om troll och drakar från bekanta platser och miljöer.

Och när han inte var i tv höll han oräkneliga föreläsningar ute i landet. Eller skrev böcker.


 - SvD 16 augusti 1959; LT Schön t h

… Den nye tävlanden, löjtnant Ebbe Schön. En man med poetisk begåvning, säger Barbro Lange och Mats Rehnberg kan bara tillägga: Det är nyttigt att folk ser, att det finns olika människor inom yrkesfacken.

- SvD 9 augusti 1959

Första gången han blev ett namn var det också via tv. Det var 1959, året efter televisionens genombrott med fotbolls-VM. Få svenskar har blivit så kända så fort som under denna tid. Programmet hette "Upptäcktsresan" och var en sorts tävling i folkbildning. Deltagarna skickades till olika platser där de fick samla på sig uppgifter om något lokalt ämne. Sedan redogjorde de för det hela på ett personligt och populärt sätt. Någon ranglista med samtliga deltagare sattes inte ihop men löjtnant Schön vann ett av de finare priserna. Föga förvånande, när man sett hans senare insatser i mediet. – Sedan var han presschef på marinen ett tag, innan han ägnade sig åt annat.


Wikipedia (sv.): Ebbe Schön


2022-08-04

Röda korset som skydd och mål

- Illustration från DALL·E på craiyon.com

Efter min flykt till väst har jag vid några tillfällen varit närvarande vid stora militärmanövrar där arméer från flera västländer deltagit. Standarden på stridsutbildningen var mycket god. Jag imponerades särskilt av det skickliga eller närmast mästerliga sättet att kamouflera enheterna. Utrustning, stridsvagnar och bepansrade trupptransportfordon var målade med färg som aldrig återkastade solljus. Färgmönstren var skickligt utformade, kamoufleringen målad så att det var svårt att urskilja fordonen ens på kort avstånd och maskeringen utförd så att konturerna smälte in i bakgrunden.

Men alla arméer begick ett enormt misstag vid kamoufleringen av en kategori fordon vars sidor och tak täcktes av jättelika vita cirklar med röda kors. Jag påpekade för västofficerarna att de röda och vita färgerna lätt kunde urskiljas på avstånd och förklarade att det vore bättre att använda grön färg.

[…]

Den sovjetiske soldaten vet endast att det röda korset på något sätt symboliserar sjukvård, men ingen har talat om för honom att det är förbjudet att skjuta på det röda korset.

- Viktor Suvorov, pseudonym för Vladimir B. Rezun, Spetsnaz (Timbro 1989), s 171–172

Jag är osäker på Suvorovs källvärde. I bokens förord funderar Bo Hugemark på om han användes för att offentliggöra fakta från olika håll, eller för den delen mer eller mindre välbelagda hypoteser. Men jämför med följande citat ur en lång och synnerligen läsvärd intervju med en svensk soldat som i skrivande stund tjänstgör i den frivilliga ukrainska sjukvårdsorganisationen Hospitallers (om det nu syftar på Knights Hospitallers, munkkrigarnas johanniterorden):

Vad borde vi som sjukvårdare och soldater träna mer på för att vara redo för kriget?

För det första: Att vår enda möjliga fiende inte följer krigets lagar. Våra rödakorsetmärkta sjukvårdare måste sluta öva som att de är skyddade. Det är de inte. De måste gömma sig, gräva ned sig, och öva mer på att försvara sig.

- Sjukvårdskedjan i Ukraina: Militära sjukvårdare frågar ut Okänd Soldat, Militär Debatt 2 augusti 2022

Nu kan det inte vara en överraskning för någon, som följt utvecklingen det minsta lilla, att Ryssland inte ger en kopek för röda kors. Sedan 24 februari har hundratals sjukhus och andra vårdinrättningar angripits, ambulanser beskjuts ständigt, och vad beträffar Hospitallers så fick de så småningom status som kombatanter: De bär vapen och försvarar sig om de blir angripna. För angripna blir de, ideligen.

Så var det inte tänkt. Sjukvårdare ska vara frikopplade från dödandet och helt ägna sig åt att rädda liv, på såväl kamrater som fiender. Enligt krigets lagar.

Fixed establishments and mobile medical units of the Medical Service may in no circumstances be attacked, but shall at all times be respected and protected by the Parties to the conflict.

As a compliment to Switzerland, the heraldic emblem of the red cross on a white ground, formed by reversing the Federal colours, is retained as the emblem and distinctive sign of the Medical Service of armed forces.

- Artikel 9 och 39, Convention (I) for the Amelioration of the Condition of the Wounded and Sick in Armed Forces in the Field. Geneva, 12 August 1949 (= senaste versionen av den Första Genévekonventionen)

Det röda korset är ett skyddsemblem för sjukvård i krig. Det skyddar sårade, sjuka och vårdpersonal. Det är förbjudet att attackera personal, fordon eller byggnader som bär emblemet. Emblemet skyddas i internationell och svensk rätt.

- Röda Korset sammanfattar: Emblem som skyddar liv

Men sådana lagar fungerar bara så länge som folk följer dem. Ryssland följer inte krigets lagar. För dem är det röda korset en halv millimeter färg och ger inte större skydd än så. Det är bättre att använda grönt.

Detta kan, som sagt, inte vara en överraskning för någon. Citatet från "Okänd Soldat" indikerar att det fortfarande finns de som låtsas som om de inte vet om det


Här är förresten hemsidan för Hospitallers: www.hospitallers.life. De tar emot donationer.


2022-08-03

Reversi och Othello

En dag fick Goro Hasegawa (1932–2016) en fin idé. Han tog ett engelskt brädspel från 1800-talet som ingen brytt sig om på länge. Han lade till summa två regler: 1) Man börjar spelet med fyra brickor i mitten, och 2) om en spelare inte kan göra ett drag går turen till motståndaren, istället för att som tidigare innebära att spelaren förlorar.

Obs – tung info i kommentarerna! Ledde till flera justeringar av blogposten.

Var det lätt justerade spelet ett nytt spel? Kännare pekar på fördelar med de två reglerna. Men det känns svårt att se det som ett helt nytt spel, snarare än en variant. Men vad som spelade roll var att patentverket tyckte att det var ett nytt spel, och biföll Hasegawas patentansökan. Sedan gick han till en spelmakare som nappade och började tillverka det. Vilket de gjorde rätt i, för spelet slog, rejält. Först i Japan, sedan i resten av världen. Spelet sålde i miljoner och blev allmänt känt. Hasegawa blev mångmiljonär. När han dog var han en aktad man och fick devota dödsrunor i tidningar över hela världen.

- Bury Free Press 12 december 1885 är det första belägget jag hittat för vad som där kallas "Reversie"

Spelet han ogenerat knyckte hette Reversi. Dess ursprung är omtvistat. Lewis Waterman och John W. Mollett påstod båda att de uppfunnit det, och att den andre var en bluff.

Namnet Reversi används visserligen flitigt idag. Det beror på att den som exempelvis gjort ett dataspel kan kalla det Reversi utan att riskera att kontaktas av Hasegawas advokater … Tja … Irriterade entusiaster kanske? Även om det namn han valde är nog så känt: Othello. I Sverige är det betydligt mer känt än originalets Reversi.

A New Game for the Chess-Board – A new game, "Reversi", is being advertised by circular [om de istället annonserat i tidningar hade det blivit dyrare för dem men lättare för oss att hitta] by a London firm. We merely refer to it on account of the sublime ignorance of the game of draughts displayed by the author of the circular. The circular states that "This new game of 'Reversi' supplies the long-felt want of a game for the chess-board which shall not tax the mental powers to the extent that chess does, and yet be more varying in its chances than draughts." The italics are ours. Comment would be superfluous. – Sunderland Echo

- Ett fint litet försvar för damspelet, som jag personligen inte håller med om, återgivet i Glasgow Weekly Herald 20 november 1886

I den japanska spelsamlingen Sekai Yugi Houtaizen (1907) beskrivs spelet under namnet Revarcy. På Wikipedia: Reversi står att de reglerna inkluderar startpositionen med de fyra brickorna. Om det är sant borde det väl, antar jag, ha omintetgjort Hasegawas fuling.

Det finns även belägglösa idéer om ännu äldre ursprung. En av dem framhölls av Hasegawa, åtminstone så småningom:

Hasegawa initially explained that Othello was an improvement on Reversi, but from around 2000, he began to claim that he invented it in Mito regardless of Reversi. Hasegawa also claims that the origin of Reversi/Othello dates back 5,000 years.

- Wikipedia: Reversi

Det kan man ju tro om man vill.

Othello – notera brickorna i startpositionen – på Armémuseet, när de hade en utställning om krigsspel. Om det låter långsökt så kan man fundera över namnet. Othello syftar avgjort på Shakespeares pjäs om den svarte generalen. Det vita kanske syftar på Desdemona, eller Jago, eller vad man nu kan komma på. Och det gröna underlaget ska, som nämns i texten, vara slagfältet … Bilden kommer från World Othello Federations Instagram. De anmärkte att "informationen inte är 100 % korrekt". Kanske avses slagfältet, kanske (också) antydningen att Othello och Reversi är samma spel, vilket väl en organisation som WOF bör förneka intensivt.


2022-08-02

Charmkurs 1951

Otvivelaktigt är det så att många framgångsrika män och kvinnor, i hög grad har haft sin charm att tacka för sin framgång i allt de företagit sig. Den som äger charmens förtrollande gåva, verkar stimulerande på sin omgivning genom sin blotta närvaro, han sprider fest och solsken där han går fram, han vinner och intar människorna. Säg är inte detta en gudagåva?

- "Charmens hemlighet avslöjad!" – bokförlaget Everest bjuder in till charmkurs, DN 25 juni 1951

Sedan länge används begreppet "charmkurs" uteslutande ironiskt. Som så ofta med sådana begrepp kan man fråga sig om det någonsin använts oironiskt. Och då är svaret att jodå, charmkurser har förekommit, kallade just så, utan minsta ironi.

Hur charmkurserna var funtade är en annan fråga. Annorlunda uttryckt: Hur skulle innehållet paketeras och presenteras idag? För jag är rätt säker på att sådant fortfarande förekommer. Av denna annons får jag lätta new age-vibbar, men så är jag kanske skadad …

Sen är det en annan sak att annonsen är full med guldkorn av olika slag – "han sprider fest och solsken" ska jag ta som valspråk när jag blir adlad. En del läsare kanske hajar till vid den begränsade papperstillgången; det här var bara några år efter kriget, och sviter i form av ransoneringar och brist på lite av varje hängde med länge. Är det månne allmänt känt, att världens mest berömda trilogi blev tredelad på grund av paper shortage?


2022-08-01

Lördagsfråga 717: Flygplan

  1. Robert Broberg hade en period då han kallade sig Zero; en nollställning efter skojigheter som Pling & Plong Show och Tjejjer. Då gav han bland annat ut skivan Am I your new toy (1981).
  2. U2:s officiella video till Where the streets have no name spelades in under ovanliga omständigheter: Plötsligt kungjorde man att man höll en konsert på taket på en låg byggnad i en sjavigare del av Los Angeles – "not one of your more fun neighbourhoods" som radiopratare beskriver det i videon – en uppenbar blinkning åt Beatles sista spelning. Djungeltelegrafen gick varm (idag hade sociala medier skurit ihop), och massor av åskådare samlades nedanför. Även polisen dök upp och satte så småningom P för det hela. Långt senare berättade managern att den knorren var förväntad, men att ordningsmakten höll på att snuva dem på den när de gav spelningen den ena förlängningen efter den andra.
  3. Big Bud 747 är världens största traktor. Även om den dyker upp på en och annan jordbruksmässa så är den sannerligen ej blot til lyst utan får arbeta för sitt uppehälle. Bland annat kör den en tjugosex meter bred plog.
  4. Basen på Luxorobelisken. Den uppfördes vid Luxortemplet under Ramses II och flyttades 1836 till Paris och Place de la Concorde. Det vi ser är moderna avbildningar av obeliskens resande. De ersatte ett gäng babianstatyer, vars frontal nudity var alldeles för mycket för dåtidens smak och måhända även hade varit det idag. De kan beskådas på Louvren.

Zero, U2, 747 och Concorde, de vet vi vad de är. Den satte Mattias.


2022-07-31

Den "romerska" handskakningen


Varför inte illustrera med ett dataspel? Vet inte vilka herrarna är men bilden kommer från Assassin's Creed Odyssey (2018).

Först en fråga om ord, som så ofta: Vad ska företeelsen kallas? Den vanligaste beteckningen en anglais, nu som förr, är roman handshake. Därefter kommer viking handshake, och sedan, ganska långt efter i söklistan, spartan handshake. Det är därför denna bloggpost fick den rubrik den fick. Jag har också fokuserat på den påstådda romerska kopplingen, utöver bilden ovan.

Själva företeelsen är alltså en "handskakning" där man inte håller i varandras händer utan i underarmarna. Den har associerats med romare, vikingar, spartaner och andra karlakarlar (och det faktoid-moraset tar vi en annan gång). Den passar den bild som många har och haft av de folken: En rejäl, manlig hälsning istället för feminint degenererad handhållning. Grejer! Så har också den "romerska" handskakningen exponerats rejält det senaste århundradet. I filmer och andra kulturyttringar (som dataspel) relativt nyligen, och innan dess på teatern.

Huvudfrågan: Hur gammal är den "romerska" handskakningen? Egentligen?

Ett namn som ofta nämns i sammanhanget är Sir Lawrence Alma-Tadema (1836–1912). Han var en nederländsk konstnär som flyttade till London och slog igenom, med råge. Faktum är att han var en av tidens mest kända konstnärer, omtalad, rik och rentav adlad. Men när smaken förändrades blev han först hånad, för att kort därefter bli bortglömd – och så har det förblivit (ett öde han delat med många). Sina motiv hämtade han ofta från antiken, från Egypten, Grekland och framför allt Rom, såväl från myter som verklighet. Även om dagens petiga historiska korrekthet inte fanns på den tiden (se bloggposten Brandskattningen av Visby för en känd super-horrör från 1882) så var Alma-Tadema otypiskt noggrann; han studerade arkitektur, kläder, seder och bruk för att få allt rätt. Men även om man kan hitta massor av korrekt återgivna detaljer i hans tavlor, så kan man även hitta massor av felaktigt återgivna detaljer.

Eftersom han var känd och kunnig konsulterades han ibland av teaterfolk som ville få sina iscensättningar autentiska (det sägs även att hans tavlor inspirerat senare filmer). Och då kommer vi in på anledningen till att han alls nämns i denna bloggpost:

It was he [Sir Lawrence] who taught us the Roman handshake, the mutual grip of the wrist …

- Percy Cross Standing, Sir Lawrence Alma-Tadema, O.M., R. A. (1905)

Han verkar inte ha fäst den "romerska" handskakningen på någon tavla, men av vittnesmål som ovanstående vet vi att han använde och lärde ut den som exempel på en faktisk romersk sed.

- Globe, 6 januari 1898

Ofta nämns en uppsättning av Julius Caesar från 1898, där Alma-Tadema bidrog med såväl kulisser som "möbler, rekvisita, kostymer och hur man bär de sistnämnda" (Pall Mall Gazette, 24 januari 1898). Samt, enligt källor, den "romerska" handskakningen.

Jag har hittat summa ett äldre belägg för handskakningen, från en annan kontinent dessutom:

… Comes out and meets all with a good old Roman handshake.

- The Somerset Herald, 28 augusti 1895 om politikern Frank P. Saylor (inte Somerset, England utan Somerset, Pennsylvania)

Men innan dess … Letar man förgäves efter "romerska" handskakningar i romerskt material (liksom i spartanskt eller för den delen grekiskt material, och vikingatida återgivningar har jag inte ens försökt att leta efter). Var Alma-Tadema och Mr Saylor lärde sig greppet är okänt.

Om vi så att säga tacklar problemet från det andra hållet, vad hittar vi väl då? Man kan tro att något så trivialt och tillfälligt sällan förevigats. Men tvärtom finns det gott om antika avbildningar av handskakningar. Gesten hade minst lika hög status som idag och återfinns på skulpturer, mynt med mera. Och det man hittar är den "vanliga" handskakningen, hand mot hand.

Denna aedicula (minitempel) är tillägnad Aglibol och Malakbel, och dateras enligt sin egen text till februari 236 e.Kr.

En denar med kejsar Vespasianus, "IMP CAES", (69–79 e.Kr.). På baksidan sädesax, en kaducé (för fred och handel, ej att förväxla med den enormade asklepiosstaven – jfr Medicinska ormstavar) och två skakande händer.

Hittills verkar ingen ha hittat några belägg, i text eller bild, av en "romersk" handskakning från antiken, eller ens bra mycket senare. Den verkar, såvitt vi vet, att ha skapats i slutet av 1800-talet.

- Detalj ur Jacques-Louis David, "Horatiernas ed" (1784)

Här är förresten en annan hälsning som, på mycket skakig grund, tillskrivs romarna, trots att den i denna form inte kan härledas längre tillbaka än just denna målning. Man kan förstå att dagens filmmakare m.fl. hellre använder den "romerska" handskakningen.


2022-07-30

2022-07-29

Fria rymdbilder

Många bildbyråer har bilder från NASA. Som denna på "Buzz" Aldrins – inte Neils – fotavtryck, en av de mest berömda bilder som finns. Av vattenstämpeln kan man få intrycket att det är, i det här fallet, Shutterstocks bild. Det är det verkligen inte. Bilden saknar faktiskt copyright. Liksom det allra mesta bildmaterialet från NASA, faktiskt. (Med reservation för specialfall och detaljer och grejs, men för det allra, allra mesta är det bara att köra.)

Fritt fram!

NASA content - images, audio, video, and computer files used in the rendition of 3-dimensional models, such as texture maps and polygon data in any format - generally are not subject to copyright in the United States.

- NASA: Media Usage Guidelines

Bilden, som förresten heter AS11-40-5877, finns därmed lite varstans. Men den hittas med fördel på den fantastiska sidan Apollo 11 Image Library. Där finns alla bilder från Apollo 11, med råge: Från långt innan uppskjutningen till efter landningen, stort och smått, frukostar, presskonferenser och oändligt övande av varenda andetag under månvistelsen, anaglyfbilder (leta rätt på såna där rödgröna glasögon), animerade GIF:ar, med mera. Där kan man bli sittande hur länge som helst. Jag fick anledning att studera materialet lite noggrannare när jag gjorde sidan faktoider.nu: Det första steget på månen. Det har jag sannerligen inte behövt ångra. Och då är den samlingen ändå bara en liten flisa av Apollo Lunar Surface Journal med massor av massor av material – en av de finaste sajterna över huvud taget.

- AS11-36-5390 (hopklippt) – Fin bild på Buzz Aldrin, som ser ut som om han hälsar oss välkomna. Och vad pappersarbetet beträffar kommer man inte undan det bara för att man råkar lämna biosfären.

Utöver bilder tagna under själva expeditionen har man alltså lagt till en hel del. Däremot har man inte tagit bort något. Allt är med, även bilder som de allra flesta skulle ratat. Och det är riktigt bra, av åtminstone två anledningar.

Den ena anledningen är ett av månlandningsförnekarnas "argument", om vi för ett ögonblick intresserar oss för vad sådana tycker och tror: Att bilderna från månlandningarna är för bra, mycket bättre än vad man skulle kunna förvänta sig av amatörfotografer som inte ens kunde använda sina förvisso högkvalitativa kameror som vanligt. Visiren hindrade dem från att titta i sökarna, så när de bar hjälm fick de rikta kamerorna någorlunda rätt, hoppas på det bästa, och ta många bilder. Men de välkända välcirkulerade bilderna är en helt liten andel av hela bildmaterialet. Tittar man på helheten så … Ja, man kan sammanfatta med att materialet som är "för bra" är i minoritet.

Den andra anledningen är mer personlig. Jag tycker att de mest fascinerande bilderna i dessa samlingar inte nödvändigtvis är de som är bäst ur innehållsmässig eller ens teknisk synvinkel. Bilder som är lite off, så att säga: Oskarpa här och var, tagna i konstiga vinklar med aviga motiv, överexponerade, underexponerade … Eftersom sådana egenskaper på något sätt, tycker åtminstone jag, gör att de känns "verkligare"; de ger en närvarokänsla som det perfekta omslagsmaterialet inte kan matcha.

- AS11-36-5292 – Michael Collins, en dryg timme sedan starten.

- AS11-37-5439 – Ankomsten brukar inte illustreras med bilder som denna, med oskärpa, reflexer och allt.

- AS11-37-5528 – Neil Armstrong, lite svettig och dan, men säkert lättad efter den lyckade månvandringen. Bara resten kvar …

Nu höll jag på att glömma vad jag började skriva om, men källa för och impuls till denna bloggpost är bloggposten Apollo 11 and the Copyright Connection.


2022-07-28

Telegrafberg

Inte på ett berg men väl på Gärdet: Optisk telegraf enligt Edelcrantz förbättrade system med bitar (sic!) istället för semaforer

I september 1853 öppnades en telegraflinje Stockholm–Uppsala.* Då kunde man första gången någonsin kommunicera mellan de städerna fortare än en rask ridtur. Det var bara början på ett nätverksbyggande över hela landet: Linjen Stockholm–Göteborg togs i bruk i juli 1854, i september hade man hunnit till Helsingborg och Malmö, och Haparanda uppnåddes 1857. Den orten är särskilt intressant eftersom den ju på den tiden gränsade till Ryssland, vilket längre fram skulle få stora konsekvenser. Emellertid kopplade man inte ihop sig med tsarens telegrafer förrän 1860. Och så vidare.

Här i Swerige, der man hittills, liksom i flera andra länder, ansett telegrafkommunikationer uteslutande tillhöra krigstider, hafwa de anstalter, som dertill då blifwit begagnade, nästan kommit ur bruk, intill dess i år försök, på Regeringens befallning, blifwit anställde med en telegraflinie mellan Götheborg och Marstrand.

- Telegrafen (!) i Wexjö, 26 oktober 1835, hopklippt från olika sidor

Men vad är då detta? Telegrafkommunikationer 1835? Vad är det för telegraflinje som "anställts" mellan Göteborg och Marstrand?

Enkelt: Det var optiska telegrafer. Jag har tagit upp den fascinerande tekniken minst en gång tidigare på bloggen, i 1794 års kilobit. Principen är busenkel, och hade mycket väl kunnat införas hundratals, för att inte säga tusentals, år tidigare: Mekaniska semaforer eller andra visare som signalerade meddelanden. 

Exempel på semaforerande från faktoider.nu: sjömännen signalerar N resp D genom att hålla armarna i olika vinklar

Folk på telegrafstationerna fick hålla koll på grannarnas stationer; så fort ett meddelande dök upp, replikerades det så grannarna åt andra hållet kunde vidarebefordra det. Busenkelt, som sagt – i princip. Att hålla igång verksamheten, ja, det innebar desto mer meck, och inte så små kostnader. Man kan förstå att man prioriterade rikets försvar, och att linjer som uppfördes och bemannades under krig snabbt förföll efter freden. Näten var naturligtvis inte rikstäckande – undras om någon så mycket som vågat försöka räkna på vad en sådan linje för exempelvis Stockholm–Göteborg skulle ha gått på, i uppförande eller, bevare oss, drift – utan gick mellan orter där den sortens kommunikation var motiverad: Vid Stockholm, Göteborg och Karlskrona, från respektive skärgård in till staden.

Sådana telegrafstationer placerade man naturligtvis inte i gropar eller ute i skogen. Höga, rena berg skulle det vara. Och även om bergen dittills kallats något annat, så fick många av dem snabbt och naturligt ett nytt namn sedan de krönts med telegrafstationer. Jag vet inte om det på någon av platserna finns några märken i berget eller liknande spår av den optiska telegrafin. Vad vi har istället är namn, ting som ibland är skörare, ibland långt hållbarare än några fysiska minnesmärken. Svenska Wikipedias förgreningssida Telegrafberget listar hela tolv Telegrafberg i Stockholms län (flera verkar för övrigt vara heta på bostadsmarknaden). Samt ett uppe i Älvkarleby – jag tvivlar på att det fått sitt namn på samma sätt som de andra eftersom det ligger långt utanför det aktuella "nätområdet".

Sillvik, Hisingen; berget ovanför de två husen i bildens "mitt" (räknat på x-axeln) är traktens Telegrafberg – bild från Google Earth, jag försökte inte ens att hitta något fotografi som återger den önskade geografin

Dessutom finns det, enligt mina enkla trålningar, åtminstone ett Telegrafberg i Göteborgstrakten, närmare bestämt på västra Hisingen, i närheten av Torslanda (en gång hem för Hisingens flyghamn) en god bit ut mot skärgården. Jag har inte hittat något Telegrafberg vid Karlskrona.

Dessa namn är vad som i dagens samhälle återstår av den optiska telegrafi-epoken. Vackert så.

En grann bild av vad jag antar är världens mest berömda Telegrafberg: Telegraph Hill, som synes i San Francisco. Vad jag kan läsa mig till ingick den visserligen aldrig i något nätverk; så får ju också de stackarna klara sig utan skärgård. Dess telegrafister noterade inkommande fartyg, och semaforerade sedan ut deras sort till stadens många nyfikna ögon (och de voro legio, tro mig): Var det ett lastfartyg, en fiskebåt, ett örlogsfartyg eller så.

The pole-and-arm signals on the Telegraph Hill semaphore became so well known to townspeople of San Francisco that, according to one story, during a play in a San Francisco theater, an actor held his arms aloft and cried, "Oh God, what does this mean?", prompting a rogue in the gallery to shout, "Sidewheel steamer!", which brought down the house.

- Wikipedia: Telegraph Hill, San Francisco

En ensam station, men förvisso gjorde den nytta, inte tu tal om den saken; måhända översteg dess nytta, hur man nu mäter sådant, den som de svenska näten presterade. Jag vet inte om något av dem satt avtryck i krigshistoriken. Det hade varit intressant att få reda på.


* Svenska Wikipedia: Telegrafi uppger att Sverige fick sin första elektriska telegraf 1850, ett påstående som jag just försåg med "[källa behövs]".