- Diplom till civilingenjör S. från Ernst Manker, Nordiska museet (1960)
Historien har återgetts några gånger, på nätet och rentav i gammelmedia.
Alf Lindgren berättar om jobbarkompisen och civilingenjören som strax efter nyår 1959 fick en gammal klenod från kollegerna. Dessa hade troskyldigt förklarat att de fått den från vänner i Tornedalen som bara angett att det var en persetkraapa, vad det nu kunde betyda. Civilingenjören hade gått till en god vän som borde kunna ge besked, nämligen ingen mindre än Ernst Manker – bördig från Tjörn, etnograf med samer som specialitet, och vid den här tiden föreståndare för Nordiska museets lapska avdelning. Denne blev nyfiken och fick så småningom besked av en kollega att föremålet måste vara en sådan skrapa som folk använde innan toalettpapper kom i allmänt bruk. Sådana är ofta beskrivna men ytterst sällan bevarade. Museet köpte därför skrapan, som en värdefull glimt av gångna tiders vardagsliv.
Här finns berättelsen om skrapan, betitlad Hellre en skitskrapa i handen än en hand i skiten (PDF). För att göra en lång historia kort så togs den länge på största allvar, turnerade runt på utställningar och verkade ha varit ett av museets mest uppmärksammade föremål. Vilket ju inte är så konstigt.
Men det höll inte hur länge som helst.
Skrapan finns än idag på Nordiska museet. Beskrivningen börjar sakligt och detaljerat, som tusen andra föremålsbeskrivningar:
... Spadformig träskiva, upptill bågböjd och bredare, förseddd med mitthål och upphöjd list på båda sidor, på ena båglisten vinkelformig streckornering. H 12 cm, Br 9,8 cm. (Brukningsort) Norrbotten, Tornedalen.
... Men så småningom förstår man att museet mycket väl vet vad det är frågan om:
"Skämtföremål" som aldrig använts för sitt påstådda ändamål utan som enligt tillverkaren skulle kunna likna ett existerande bruksföremål av samma typ. Den föregivna bruksorten - Tornedalen - motsägs av tillverkning i bokträ. Tillverkaren har också medvetet sökt ge föremålet falsk patina genom att behandla föremålet med tusch och förse det nytillverkade föremålet med ortstypisk dekor.
- Nordiska museet: Anusskrapa
Att bok är fel virke för tänkt nordbottnisk slöjd visste tillverkaren. Samtidigt blev det en detalj som underlättade för museet att konstatera att det var en förfalskning.
Detta är inte det enda skämtet som tagits på allvar och hamnat på museum – för ett långt allvarligare exempel, se bloggposten Drake-fejk om Sir Francis Drakes kaliforniska plåt. Man kan fundera på hur mycket svårare det måste vara att avslöja förfalskningar som gjorts på allvar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar