Bus med godis: Myten om det farliga Halloween-godiset

Police hunted today for Dr. William V. Shayne, a dentist they say gave candy-coated laxative to youngsters Halloween. [...] six who ate them suffered nausea and diarrhea, or both.

- The Nome Nugget, 4 november 1959

Laxer-tandläkaren i Kalifornien verkar vara det frö ur vilken en ståtlig faktoid har vuxit upp: Myten om det farliga Halloween-godiset. En senare händelse som torde ha närt myten kan också nämnas, lika verklig som tragisk: 1974 mördade en man i Texas sin son med förgiftat trick or treat-godis för att få ut livförsäkringen (han avrättades senare för mordet). Han hade även gett likadant godis till sin dotter, liksom till andra barn för att försvåra för polisen, men det blev inte uppätet. Och hans försvarare försökte hänvisa till myten om förgiftat Halloween-godis som vore det en verklig företeelse …

Nu verkar denna myt inte ha gjort mycket väsen av sig i Sverige. Och mer lär det inte bli, eftersom bus-eller-godis:andet aldrig slog rot ordentligt här. Själv hör jag till en generation, kanske den sista, som gick runt mellan gårdarna i samma syfte vid påsk; jag vet inte om det då förekom skräckhistorier om vad illasinnade smög ner i barnens påskgodis, men jag hörde aldrig något sådant.

I USA trick-or-treat:as det flitigt, har gjort så länge och det lär fortsätta. Där har det länge berättats om hur godis fått hemska tillsatser som rakblad, gift och knark. Vid varje Halloween sedan årtionden har samma berättelser med små variationer spridits bland föräldrar och barn. De senaste åren har, givetvis, berättelserna fått extra fart via sociala medier.

Berättelserna har alltså funnits i årtionden. Under den tiden lär väl beläggen ha anhopats i stora högar? Tvärtom:

Historically, such acts have not just been rare, but very close to completely undocumented. The lack of evidence has done little to reassure parents, the police and some in the media, who have repeated the mostly unverified claims for decades.

- Daniel Victor och Aimee Ortiz, The Tainted Halloween Candy Myth Just Won't Go Away, New York Times 27 oktober 2021

Att polisen går ut med varningar är tyvärr sant. Varför skulle de vara immuna mot myter?

… [Polisen i Bensalem, Pennsylvania] are warning parents …

- Jaclyn Lee, kändis på tv-nätverket ABC

Lee lade som synes ut påståendet i september 2021. I skrivande stund har det delats 26 200 gånger. Åtskilliga kommentarer går ut på att "godiset" visserligen förekommer, men att exempelvis "Cheetos" med THC kostar mycket mer än Cheetos utan THC. Vem vill ge bort "godis" som kostar mer än silver?

- dankdepo.com: "Flaming Hot Cheetos" med 600 mg THC, 28,3 g för $30 = drygt 9 000:-/kilot

Även om dessa påståenden sprids mycket, mycket fortare och effektivare idag än för säg 50 år sedan, så innebär det inte automatiskt att folk tar till sig dem mer idag än för säg 50 år sedan. Tvärtom menar en forskare att myten om farligt Halloween-godis var mer spridd och etablerad för just 50 år sedan än idag.

Mr. Best, who has tracked media coverage in major newspapers every year since 1958, said the fear hit its peak in the early 1970s.

- Victor och Ortiz; Joel Best är professor i sociologi och kriminologi vid Delawares universitet

I artikeln (som är huvudkälla för denna bloggpost) hänvisas till en annan NYT-artikel från början av 1970-talet: "Those Treats May Be Tricks", 28 oktober 1970. Där nämns flera uppgifter som vore de fakta: att antalet incidenter ökat kraftigt de senaste fem åren, att tre barn fick äpplen med synålar i Oneida, New York, eller att ett äpple med ett rakblad upptäckts i Ilion, också New York (den geografiska snedfördelningen torde bero på tidningens täckningsområde). Icke desto mindre hade de aldrig inträffat. Under årens lopp har påståenden i den stilen då och då dykt upp, men allt som Best hört talas om har vid närmare granskning lösts upp i tomma intet; de har visat sig vara vandringssägner, rena bluffar eller annat. Och när man faktiskt hittat farligheter i godis och liknande, har det inte haft någon koppling till Halloween (vilket kanske en del ser som hårklyverier, men det är ju just trick or treat som myten går ut på).

Som avrundning en tidstypisk analys från 1970 om vad som driver de tänkta gärningsmännen bakom brotten som aldrig ägt rum:

"The people who give harmful treats to children see criminals and students in campus riots getting away with things," [psykiatern Reginald Steen] said, "so they think they can get away with it, too."

Den egentliga orsaken: Det moderna slappa samhället med kriminella och studenter som kommer undan med vad som helst! Den bilden var minst lika spridd för 50 år sedan som den är idag; det är bara de vilda studenterna som känns mer 1970 än 2021.

Lördagsfråga 680

J. P. Chenet finns nästan

I bloggposten Enzo "Mållgan" Bartoli tog jag upp en påhittad vinmakare, skapad av en svensk vinfirma. I den oblyga förfalskningen försågs "Bartoli" med födelseår, ursprung etc.

J. P. Chenet är en betydligt större spelare; det ska rentav vara det största vinföretaget i Frankrike. Och de har ett moraliskt försprång på så sätt att man aldrig påstått att J. P. Chenet funnits. Men han har nästan funnits.

När vinet 1984 lanserades i sin karakteristiska sneda flaska hette det J. P. Chanel, efter Jean Paul C. som ansvarade för exporten. Man kan fundera över varför just hans namn skulle sättas på etiketten … Det kan påpekas att J. P. Chanel inte är släkt med Coco och inte har någon koppling till mode- och designhuset. Dessa surnade till när andras flaskor med "Chanel" började synas mest överallt.

Ce succès irrite la maison de luxe éponyme qui se lance dans une bataille judiciaire, qu’elle ne gagne pas. Contre une contrepartie financière conséquente, le groupe alsacien accepte de modifier le patronyme de ce qui est déjà sa marque vedette. Ce trésor de guerre va supporter un développement exponentiel d’une gamme qui ne cesse d’évoluer.

Framgången irriterade lyxföretaget Chanel. De drog vinmakarna inför domstol men förlorade. Mot en rejäl ersättning gick Alsace-företaget med på att byta namn på vad som redan var deras mest sålda och kända produkt. Med den krigskassan kunde de ta fram varumärken som fortfarande utvecklas.

- Alexandre Truffer: Les secrets de J.-P. Chenet, RomanDuVin.ch 15 februari 2017 + min ungefärliga översättning

Så J. P. Chenet är en lätt förvanskning av J. P. Chanel. Det var nog lika bra, även utan ersättningen.

Mytomanen

En bekant överlämnade en present från hans föräldrar: En flaska vin. En chardonnay, berättade han. Från deras vingård i Toscana, dessutom. Fina grejer!

Från säker källa visste jag att föräldrarna var täta. Inte hur mycket; kanske så de kunde förfoga över en vingård, hel eller andel därav? Inte otänkbart. Så det var inte det som var problemet …

Jag fingrade på flaskan med rödvin och försökte tänka. Det stod till och med "Cabernet Sauvignon" på etiketten, med tydliga bokstäver. Varför sade han att det var en chardonnay?

Jag vände på flaskan och tittade på baksidans etikett. Där stod att den kom från Veneto, en annan region än Toscana. Den kom åtminstone från Italien …

Åter till etiketten på framsidan – och nu kände jag igen den. Jag hade köpt hem en likadan butelj vid något tillfälle, på bolaget som vanligt. Som jag mindes det var det helt okej till utmärkt, men ett vanligt systemvin. Så var det med den toscanska vingården. Jag log, tackade artigt och bad om att hälsa.

*

Det var, så vitt jag vet, första och hittills enda gången jag stött på en mytoman i aktion. Jag minns det desto tydligare som jag dittills inte fått någon antydan om att personen ifråga var, hm, mindre pålitlig. Och han ljög ju så illa! Han försökte inte ens! Han visste inte att chardonnay är en grön druva, han hade inte lagt två sekunder på att kolla ursprunget, han hade bara dragit till med saker, förmodligen i samma ögonblick som han uttalade dem. Och varför? Att skryta om föräldrarnas vingård är en sak, men vad är poängen med att nämna en druvsort?

Men en mytoman behöver inte ljuga för att dra nytta av det, han kan ljuga för att han är en mytoman. Vane-, tvångs- eller rentav reflexmässigt, utan att planera någonting. Exakt hur det fungerar är föremål för debatt. Och trots att mytomani är relativt vanligt är det betydligt mindre utforskat än mången ovanligare diagnos. Inte för att mytomani är en diagnos; den ses som ett symptom på någon faktisk diagnos, som narcissism.

Intressant och deprimerande nog kan även aldrig så klumpigt tillyxade lögner ha effekt. Även uppenbara påhitt kan så frön av tvivel. Och lögner är inte oföränderliga. Om det finns någon detalj som får folk att föra dem vidare så kan de mutera till versioner där skavanker slipats ner; namn, platser, tidpunkter och annat, stort som smått, kan justeras så helheten fungerar bättre. Några generationer senare kan man ha fått något som skiljer sig avsevärt från ursprunget, långt troligare eller direkt sannolikt. Inte för att det alltid behövs – vi människor har en påfallande och ofta demonstrerad talang för att ignorera motsägelser och andra konstigheter så länge som det finns någonting i påståendet som lockar.

Men rött vin på gröna druvor – där går gränsen.

Kiruna, världens största stad

- SvD 26 september 1947

Kiruna var ett så kallat municipalsamhälle fram till den 1 januari 1948. Då fick man stadsrättigheter och kommunen (som dittills hetat Jukkasjärvi) blev Kiruna stad. Eftersom den var på 14 000 km², eller en bit större än Skåne (på 11 000 km²), kunde man dra slutsatsen att den var världens största stad – åtminstone om man blandade ihop den administrativa ytan med ortens yta. (Sedan man 1971 gick ihop med Karesuando landskommun är Kiruna kommun på ca 20 000 km².)

Att göra den hopblandningen för att komma till den slutsatsen var det många som gärna gjorde. Och många gör än idag. Förhoppningsvis är det ingen som tar det på allvar – men man vet aldrig med folk.

Några "storstäder" i samma skala: Kiruna, London, Mexico City samt en liten del av den oformliga bjässe till metropolis som breder ut sig över Pärlflodens delta på Kinas sydkust; där ingår Guangzhou (Kanton), Dongguan och en hel rad andra orter av alla de storlekar.

Ubåtsjakter före U 137

The Defense Staff said that incidents similar to today's have happened at least once a year since the war. In some years, it said, there have been as many as five.

- "Swedes Chase a Strange Submarine", New York Times 24 augusti 1962

Ännu en ubåt av okänd nationalitet — den tredje inom loppet av tre veckor — har iakttagits utanför Stockholms skärgård.

- "Fyra värnpliktiga såg ny okänd ubåt från berg på Utö", SvD 4 augusti 1955

80-talets ubåtsjakter har blivit ett begrepp. Efter den famösa grundstötningen hösten 1981 blev jakter på möjliga främmande ubåtar hett. När man senare jagade ryssen i Hårsfjärden och andra ställen var mediabevakningen intensiv.

Den som inte visste bättre skulle kunna få för sig att det var en ny företeelse. Tvärtom – flottan hade redan 1981 lång vana av att jaga misstänkta främmande ubåtar i svenska vatten. Men av någon anledning tas detta aldrig upp.

I klippet från NYT 1962 talar Krigsmakten (som den hette på den tiden) om en till fem ubåtsjakter per år sedan kriget. Jag har inte kontrollerat den uppgiften. Men det räckte med enkla slagningar för att hitta incidenter i drivor. Här följer en handfull. (Allt material från SvD.)

- 26 juni 1953

- 11 september 1954

- 8 oktober 1963

- 6 oktober 1966

- 13 september 1969

- 17 augusti 1974

- 19 september 1980

- 14 maj 1981 – fem månader före U 137

Dessa tio exempel är alltså en bråkdel av allt som finns beskrivet. Observationernas kvalitéer – säkra, sannolika, möjliga eller osannolika ubåtar? – är naturligtvis en helt annan sak.

Lördagsfråga 679: Blått

1. Från första början fick Windows en blå skärm för särskilda meddelanden. I Windows NT (1993) blev den upphöjd, eller vad man ska säga, till blue screen of death. Den dök upp när systemet kraschade, och blev snabbt känd och fruktad. (Det är också denna original-BSOD som visas ovan.) Sedan Microsoft efter långt om länge fick sina system allt stabilare blev blåskärmarna allt sällsyntare.
2. Nintendo har en tradition att släppa två Pokémon-spel i taget, med små skillnader – jag antar att alla speltillverkare skulle vilja kunna göra detsamma … Först ut var Pokémon Red och Blue (här) 1996.
3. "THINK" är en uppmaning som anställda på IBM fått sig till livs ända sedan 1911, då den ska ha myntats av legenden Thomas Watson d.ä.: "We don't get paid for working with our feet — we get paid for working with our heads". IBM är ett av få företag med ett smeknamn: Big Blue. Det lär gå tillbaka till en tid då företagsuniformen utgjordes av en blå kostym.
4. Le Grand Bleu (1988) har, som framgår av bilden, en enklare förklaring.

Den satte Tricky först.

EPA- och A-traktorer

Sådana här "traktorer" har väl alla trafikanter legat bakom någon gång. De kallas ofta och oriktigt för EPA-traktorer. Den korrekta benämningen är A-traktorer. (Av någon anledning är de väldigt ofta Volvo-baserade. Patriotism, tillgänglighet, lätta att meka med?)

Detta är en EPA-traktor! Eller epatraktor, som man kunde skriva även när folk var mer begivna åt versala förkortningar än nu. För EPA är verkligen Enhetspris AB, Sveriges första kedja med lågprisvaruhus. Traktorerna var bilar som byggts om till faktiska jordbruksredskap, vilket ställde sig betydligt billigare än att köpa nya "riktiga" traktorer.

Ungefär 4.000 hemmagjorda traktorer, s. k. epatraktorer, äro nu i gång i lantbruket, omtalades det i en notis i gårdagens nummer. Då säkerligen många undra hur man tillverkar en epatraktor, har Namn och nytt vänt sig till en fackman, som givit följande signalement  på fordonet.

Man börjar med att köpa en utrangerad lastbil för ett par hundra kronor, denna kör man till en bysmed, som raskt plockar av lastflaket. Sedan kortar han kardanaxeln ett bra stycke, varefter bilens båda delar åter skarvas ihop. Då har man ett slags traktor som kan användas till att dra höskrindor och gödselvagnar och som utför det mesta av det som en häst i vanliga fall gör. Epatraktorn kan till och med brukas för harvning, men inte till plöjning, eftersom den har sina gamla, hala gummiringar i behåll. Att epatraktorn nu blir skattefri kommer i hög grad att öka dess popularitet.

- DN 26 november 1939

Jag gillar verkligen att den lokale mekanikern fortfarande kallas "bysmed" …

När började man med epatraktorer? Här finns lite olika besked. NE anger "början av andra världskriget". De tidningsbelägg jag hittat ligger lite tidigare än så. Wikipedia anger att de började byggas i slutet av 1920-talet – med NE angiven som källa … Om vi ignorerar Wikipedia så skulle jag placera dem strax före kriget, tills något annat visats. (Vad epatraktorer skulle ha kallats före 1930, då bolaget EPA bildades, är en öppen fråga.)

När slutade man med epatraktorer? Även om jag tvivlar på Wikipedia-artikelns uppgifter om dess början har jag inga skäl att tvivla på dess uppgifter om dess slut: På 1950-talet blev "riktiga" traktorer allt bättre och billigare, varför de enkla maskiner, som man inte ens kunde plöja med, användes mindre och mindre. Nyregistrering av epatraktorer upphörde 1975. Då hade A-traktorerna ("traktor klass A") tagit över. Att dessa än idag kan kallas epatraktorer tycker jag är ett fint exempel på att historia och historiska begrepp kan leva kvar lite varstans.

Wikipedia: EPA-traktor

Lördagsfråga 679

Quicklunch: Finare gustaviansk snabbmat

Quick-lunch på Rosenbad. Från och med i dag öppnas i Rosenbads fashionabla restaurang en amerikansk bar, från hvilken alla gängse drinks – och några till – serveras. Samtidigt börjar restaurangen servera små förträffliga quickluncher à 1 kr., bestående af smör och ost, en assiett kallskuret samt varmrätt. Denna servering äger rum kl. 11 f. m.–2 e. m.

- DN 9 juli 1907

Vad Rosenbad beträffar: Restaurangen öppnade i det tämligen nya huset 1904 och stängde 1956, varpå regeringen tog över. En hel del av restaurangens lokaler och annat finns bevarat, bl a Vita Matsalen, vilket hade varit intressant att se.

Men huvudämnet här är quicklunchen. Den norska kvikklunsj som är kexchoklad är väl bekant? Men Sverige har haft sina egna. Åtminstone från sekelskiftet 1900 fram till, på ett ungefär, andra världskriget (rubrikens "gustaviansk" syftar följdaktligen på V och ingen annan). De dök upp kort efter automatrestaurangerna (se bloggposten Automater: Snabbmat 1900) och var en sorts flottare kombination av automat och smörgåsbord: Man blev serverad och tilltalad och allt, men varmrätten stod på bordet inom tre minuter (enligt en källa) efter beställningen. Maten var nämligen färdiglagad eller nästintill.

Det framgår också, av lokalerna där quickluncher serverades liksom priserna, att målgruppen inte var de kontorister och daglönare som så småningom blev stammisar på automaterna, utan folk som stod åtminstone aningen högre på samhällets stege.

- En enklare variant på Kungsgatans Prag; SvD 8 december 1937

- Ännu under kriget serverades quickluncher på Rosenbad; SvD 2 januari 1940

I likhet med en del andra bloggposter här motiverades denna främst av att jag hittade mycket lite eller ingenting om quickluncher på de vanliga ställena. NE hade ingenting, varken SO eller SAOB hade med ordet, och när inte ens Familjeboken har med mer än så här:

Quick-lunch [kωi’k-], "hastigt mellanmål", lunch af färdiglagade rätter af sådan beskaffenhet, att de kunna snabbt förtäras.

- Nordisk Familjebok (1912): lunch

– så var det en lucka som helt enkelt måste fyllas.

Speglar och blixtar

Now lightning is very bright, emitting a lot of light. Mirrors can reflect this light, if it happens to shine on the mirror, with ease. But the actual bolt itself won’t deflect from its original path towards the mirror simply because the light is being reflected.

- Allen Versfeldt: Can mirrors 'catch' lightning? Urban Astronomer, 26 maj 2013

Finns det folk i Sverige som tror att speglar drar till sig blixtar?

Jag hittar inte belägg för denna vanföreställning här. Men ute i stora världen är den riktigt vanlig på sina håll. Där täcker folk för speglar när det tornar upp sig till åska, eller tar rentav ner dem från väggarna och ställer eller lägger dem någonstans – "naturligtvis" med själva spegeln mot väggen/golvet. (När jag bildgooglade efter illustrationer hittade jag bara exempel på en annan och mer uppenbart vidskeplig idé: Att täcka för speglar när någon dött.)

Det finns ingenting i speglar som drar till sig blixtar. Det ytterst tunna silverskiktet spelar absolut noll roll i sammanhanget. De som funderat på saken har föreslagit att folk började med att täcka över speglar under åskväder för att, i händelse av blixtnedslag, minska mängden glassplitter som far omkring, och att denna inte irrationella handling sedan omtolkats på ett sätt som inte är ovanligt.

Hur många har "fel" far?

Hur många av oss har en annan far än den erkände, som utpekats, tagit på sig och antecknats i papperen? Se där en kittlande idé som man kan fundera över. Det underlättar spekulationerna att det väl inte går att säga vilken andel "fel" som vore förväntad och rimlig. Men nog tycker undertecknad att de siffror som många verkar gå omkring och tro på, åtminstone lite grann, ligger orimligt högt.

I läroböcker och populärvetenskapliga artiklar kan man stöta på uppgifter om att 10 procent – ibland ända upp till 30 procent – av alla barn föds till följd av otrohet.

- Per Snaprud: Myten om den bedragna pappan, Forskning & Framsteg 5 april 2016

Utifrån tidigare studier har det ibland antagits att andelen felaktigt fastställda faderskap kan uppgå till mellan 20 och 30 procent.

- Färre har "fel" pappa än man tidigare trott, Dagens Medicin 26 juli 2021

Att var femte, var fjärde eller rentav uppemot var tredje av oss skulle ha "fel" far – finns det verkligen folk som tror det? Tydligen! Även om det kan vara en "tro" av det lättare slag som kännetecknar mången faktoid: Något man lagt på minnet snarare än något man reflekterat över. Vilket inte hindrar att man kan nämna uppgiften då och då, för att liva upp spänningen eller vad man nu är ute efter.

Varifrån kommer idéerna? Och vad är facit?

Vad faktoidens ursprung beträffar är nyckeln "utifrån tidigare studier", nämligen faderskapsmål. Sådana görs ju inte för skojs skull. I den gruppen är en betydligt högre "felprocent" än genomsnittet bara vad man kan förvänta sig. Den felkällan är så uppenbar att jag inte vill tro att man någonsin tagit sådana "studier" på vetenskapligt allvar. (Andra relevanta studier kan röra ärftliga sjukdomar, jakt på organdonatorer med mera.)

Vad facit beträffar:

En ny stor studie visar att siffran för felaktigt fastställda faderskap ligger på 1,7 procent i Sverige, vilket är betydligt lägre än i tidigare undersökningar.

- Dagens Medicin

I F&F nämns en studie över folk i Flandern uppemot 500 år tillbaka, där man kom fram till "fel" på mindre än 1 procent. Liksom att motsvarande studier på andra håll gett liknande resultat.

Intressant nog har andelen sjunkit över tid. För folk födda på 1930-talet är den uppe på 3 procent. Varför så var fallet kan man fundera över – funderingar som torde vara mer verklighetsförankrade och produktiva än att försöka gissa hur många som har "fel" far.

SVT mångtabbar sig – med flit

Tortyr, brutala blodbad och allmän galenskap – genom historien har vissa rötägg till härskare plågat vanliga människor med vansinniga påhitt. I den här skruvade programserien hoppar Erik Ekstrand och två modiga försökskaniner in i historien - som den skulle kunnat gått till - och prövar att leva sida vid sida med några av världshistoriens ruskigaste regenter.

- SVT: Världens värsta kungar

Att programserien är "skruvad" kan förstås som att den är spexig så det börjar göra ont. Åtminstone för en vuxen. Fast målgruppen är barn; hur den tagits emot bland dem känner jag inte till.

Däremot känner jag till en gnutta om svensk 1600-talshistoria. Vilket verkar vara mer än skaparna av Världens värsta kungar gör.

Det första programmet handlar om Karl IX. Han blev kung 1604, visserligen efter att i praktiken ha styrt landet som riksföreståndare i några år. En sådan uppgift är förresten en typiskt petitess som jag inte tycker att man behöver belasta enkla framställningar med.

Då är det mer problematiskt att Karl IX framställs som Sveriges "allra vidrigaste monark" – mest för att formatet kräver det (själv skulle jag kanske sätta en slant på Karl Knutsson Bonde, om det nu går att tävla i grenen). Ett annat problem är bilder som den nedan. Svenskar, såväl kvinnor som män, som fälldes för häxeri brändes inte levande utan döda (med ett enda dokumenterat undantag) — det tycker jag vore värt att ta upp, eftersom den motsatta bilden är så vanlig. Eller det ökända vattenprovet, som dels inte innebar en säker död, dels inte tillämpades i det gamla Sverige (se bloggposten Häxprocessernas vattenprov).

Visserligen gör programmets ton det svårt att ta några uppgifter ö h t på allvar. Det skulle vara bitarna som denna: Inte med överspelande aktörer utan som text.

De svenska häxprocesserna tog fart år 1668 under Karl IX:s regering

I Sverige avrättades hundratals personer för häxeri fram till det sista fallet år 1704.

[Speaker] Karls grymhet blir starten på en hundraårig lång häxjakt …

Här blir det riktigt förvirrat. Vadå 1668? Då hade Karl IX varit död i 57 år. Det måste vara Karl XI man tänker på. Hans regering inträffade 1660–1697, och det var just 1668 som de stora, vansinnigaste häxprocesserna började, "den stora oredan" som man brukar syfta på när häxprocesserna kommer på tal – dock utan någon kunglig inblandning. Och inte går det ihop med den hundraåriga häxjakten som speakern nämner – den syftar uppenbarligen på perioden från Karl IX:s faktiska regering, som ju började 1604, fram till 1704.

Icke desto mindre har man blandat ihop IX och XI. Jämför här:

De svenska häxprocesserna tog fart år 1668 under Karl XI:s regering

I Sverige avrättades hundratals personer för häxeri fram till det sista fallet år 1704.

- Wikipedia: Häxprocesser i Sverige

Tips: Ska du citera är det bättre att klippa och klistra än att skriva av. Särskilt om du har problem med att skilja på "IX" och "XI".

Det ska poängteras att det inte är ett enstaka fel. Att Karl IX jagade häxor är en hörnsten i programmet, vilket helt enkelt saknar koppling till verkligheten. Felet måste ha gjorts vid ett tidigt tillfälle när programmet planerades, och sedan aldrig korrigerats.

Det krävs också något särskilt för att ett enkelt fel ska genomsyra ett helt program. Här har det krävts programmakare som varken kan svensk 1600-talshistoria, matematik eller grundläggande logik, och som framför allt passar sig för att lyssna på folk som innehar en eller flera av de saknade kompetenserna. I eftertexterna nämns visserligen en känd historiker som sakkunnig; men hans många invändningar ignorerades.

Att programserien är avsedd för barn gör inte det hela en smul bättre, tvärtom. För den målgruppen skulle mer arbete och noggrannhet behövas, absolut inte mindre. Att SVT inte tycker att deras tittare är värda mer än så här är häpnadsväckande.

Lördagsfråga 678: Hundar

1. Toto: Toto (1978).
2. Barry Manilow: Barry (1980).
3. Död president: Washington på endollar-sedeln. Varför dollars kallas bucks är inte fullkomligt utrett men det kan gå tillbaka till när hjortskinn, buckskins, var vara och mynt.
4. Dam, eller checkers som det heter på amerikanska.

Två fiktiva hundar – Toto i Trollkarlen från Oz och Buck i Skriet från vildmarken – och två riktiga – Sankt Bernhardshunden nr 1 Barry och Richard Nixons presenthund Checkers (som togs upp i ett berömt försvarstal 1952) – ger svaret. Det satte bosjo. Med ett mycket fint försök från Henrik N.

Hur svår är svår covid?

Vårdpersonal uppmärksammade på att folk i och utanför vården ser mycket olika på covidens olika grader. "Bara en influensa" är ett omdöme som bland de senare förekommit om lätt covid, eller rentav covid i allmänhet. Sådant underskattande göder ointresse, slarv med förhållningsregler och antivax.

Svårighetsgraden kan även missbedömas åt det andra hållet. Till exempel visar denna bild inte en patient som har svår covid, vad som än skrivits (med reservation för vad som kan ha inträffat tidigare):

Hur vet man att patienten vid detta tillfälle inte har svår covid, enligt den medicinska graderingen? Om man har svår covid har man inte en enkel syrgasmask som på bilden.

Lördagsfråga 678

Före Coca-Cola

Först fanns Vin Mariani. Angelo Mariani från Korsika blandade på 1860-talet rödvin från Bordeaux med kokainhaltigt kokabladsextrakt från Peru. Med braskande reklam och finfina referenser sålde kokavinet utmärkt.

- Le Figaro, 21 oktober 1893

Den översta bilden kommer från favoriten Robida, se bloggposten Steampunk 1890. Men slagkraften hos de franska annonserna ovan var inte i närheten av alster som detta:

Vin Mariani – The Elixir of Life, which combate human debility, the one real cause of every ill – a veritable scientific fountain of youth, which, in giving vigor, health and energy, would create an entirely new and superior race.

- Självsäker Émile Zola annonseras i The Evening Star, 23 april 1898

Eller detta! Om det finns fler påvar som figurerat i sådana sammanhang så har jag inte sett det.

Gold medal presented by His Holiness Pope Leo XIII. to Monsieur Angelo Mariani, in recognition of benefits received from Vin Mariani, the World Famous Tonic.

- Annons i The Times (Washington), 17 april 1900

"Tonic" är idag lika med grape tonic, åtminstone på svenska. Men ordet har haft en mycket vidare betydelse. Det kommer ytterst från grekiska τονικός tonikós, något som kan spänna något. Använt om dryck skulle en tonic spänna människokroppen; göra den fastare, starkare och friskare.

I Atlanta, Georgia satt vid samma tid apotekaren John S. Pemberton. Han hade blivit sårad i inbördeskriget, fått morfin mot smärtorna, och blivit beroende. Kunde inte han som apotekare blanda ihop något lätthanterligt och varför inte välsmakande som höll abstinensen i schack?

Hans första experiment ska ha haft det tidstypiska namnet Dr Tuggle's Compund Syrup of Globe Flower med så kallad bollbuske som aktiv substans. Den har lämnat få avtryck bland beläggen. Här är ett:

- Annons från Georgia Enquirer, 18 mars 1866

Efter hittepådoktorn Tuggles gjorde han en annan blandning, där franskt rödvin blandades med kokabladsextrakt. Jag vet inte hur spiksäkra man är på att han "inspirerades" av Vin Mariani, men han kände definitivt till det franska kokavinet. Hur som helst rörde han ihop en mixtur han kallade French Wine Coca. Den marknadsfördes med hela det patentmedicinska registret, där det kanske varit enklare att skriva ut vilka sjukor som undermedlet inte bättrar och botar:

Health for the Sick! Men and women are often worn down in mind and body by the labors and cares of life. Their nerves give way under severe pressure, and the whole system is involved as a consequence.

- Orange County Observer, 8 augusti 1885

Snart sattes de undergörande kokabladen i högsätet:

- The Grenada Sentinel, 17 april 1886

Samma år satte lagstiftningen käppar i Pembertons vin- och kokahjul: Ett alkoholförbud bröt ut i Atlanta. Så då fick han röra ihop en French Wine Coca utan Wine, men med kolsyrat vatten och en lämplig kryddmix. Utöver kokabladen (som inte gav så mycket kokain som många fått för sig) fanns där koffein från kolanötter. Reklammannen Frank Mason Robinson föreslog att den nya drycken skulle heta "Coca-Cola"; även på den tiden var man väldigt förtjusta i språklekar i produktnamn, som alliterationer, rim och kreativa stavningar. Och så fick det, som bekant, bli.

Ask your neighbor what cured is sick headache, and he will tell you Coca Cola, for it has cured over fifty cases, and never failed in a single instance [hur man nu vet det]. This wonderful Nerve Tonic we draw from our Soda Fount, sparkling ice cold.

- The Memphis Appeal, 3 juni 1887

Pembertons rättigheter och recept hamnade så småningom i andra händer. Men nog märker man att det är någon med lång erfarenhet av mirakelmedel som står bakom, även om annonsen ovan måste sägas vara ett under av nedtonade löften jämfört med vad som förekom i branschen. Jag har inte sett annonser där Coca-Cola försetts med jättemånga indikationer (sjukor det sägs fungera mot) utan bara att det ska vara bra för hjärnan i allmänhet, mot huvudvärk i synnerhet.

Konspirationsteorier om Lars Vilks död

- Där det hände. Notera luckan i mittvajern där bilen med Vilks och poliserna gick igenom.

En gammal regel: När något händer måste anledningen vara proportionell till betydelsen. Så när en känd person dör måste anledningen vara proportionell till personens viktighet. Den tanken, om än outtalad, driver mången konspirationsteori kring kändisars dödsfall; exempel är överflödiga.

Först ska det sägas att Polisen i skrivande stund utreder händelsen dels som en olycka, dels som ett mord ("om bilolyckan kan ha orsakats av någon annan"). Man behöver inte vara paranoid för att misstänka sådant. Men det underlättar.

När Lars Vilks och två poliser omkom i en bilolycka kunde man omedelbart inse att konspirationsteorierna skulle börja flöda. Han hade ju ett bokstavligt pris på sitt huvud, och i åtminstone några personers världsbild var han någon som varje rättrogen muslim inte bara kunde utan skulle vara ute efter. De personerna är inte särskilt många, men de är högljudda, och tillsammans med anhängare, bottar och troll har de en vana att skaffa sig utrymme i sociala medier, vilket åtminstone ibland spiller över till traditionella medier och åtminstone delar av det allmänna medvetandet.

En annan drivkraft bakom mången konspirationsteori är en stark misstänksamhet, inte sällan i kombination med ett skärpt intellekt – många civilingenjörer som snöat in på Estonia (för att ta ett alltför vanligt exempel) är sannerligen inga dumbommar, men de har en förmåga att se spöken mitt på ljusa dagen. Vilket de är stolta över; det är vi som inte ser spökena som är naiva, okunniga och trångsynta.

Tekniska detaljer om olyckan lär ältas länge framöver: hur mycket ska ett vajerräcke tåla, hur hög hastighet höll bilen, var en punktering/däcksexplosion inblandad. Vad vajerräcket beträffar var det gjort för att tåla vanliga personbilar i någorlunda vanliga hastigheter, men bilen poliserna och Vilks satt i var ett betydligt tyngre skyddsfordon. Dessutom kan de ha hållit hög hastighet, vilket är en vanlig taktik i skyddssammanhang: Genom att först köra snabbt och sedan sakta in kan man se om man har förföljare bakom sig. I skrivande stund är det oklart om en däcksexplosion orsakade det hela – oavsett hur det ligger till är det sådant som ger energi åt konspirationsteoretikerna, för däck punkteras ju inte bara sådär … Åtminstone i deras värld.

Hur har det då gått med konspirationsteorierna hittills?

Sådär. Utöver den trogna publiken på Flashback, Telegram etc så verkar de flesta köpa olycksförklaringen. Men naturligtvis försöker man att sälja in andra idéer. Om den "tekniska bevisningen" inte räcker till finns det andra grepp. Man har till exempel tagit upp de glädjeyttringar som förvisso förekommit i vissa muslimska kretsar över att hädaren är död, och blåst upp dem efter förmåga. (Sedan är det en annan sak att händelsen blivit omskriven även i länder där svenska konstnärers frånfällen annars sällan tas upp, som Turkiet, Indonesien och Iran. Man kan förstå att nyheten där får mer reaktioner av gillanden än medlidande, oavsett om de flesta är glada, ledsna eller oberörda – men det är inte som att man dansar på gatorna precis.) Så söker man att väcka antipatier mot muslimer i allmänhet, på känt manér, och även misstankar om att det nog var någon i det lägret som låg bakom det hela. Hittills verkar det som sagt ha gått sådär – men så är ju händelsen också helt färsk. Få se hur mycket intresse den genererar om ett år eller tre.

Sir Walter röker

I engelsk kultur ges två äventyare äran för att ha infört potatisen och tobaken till England: Sir Francis Drake och Sir Walter Raleigh. Ingendera stämmer.

Den senares påstådda introduktion illustreras med en anekdot: Sir Walter sitter i soffan med sin pipa och har det gott. En tjänare som inte känner till det nya bruket att röka tobak får se det hela. Han blir förskräckt när han ser rök sippra ut ur Walters mun och näsa – herrn har fattat eld! Han rusar fram med ett kärl med vatten och stjälper det över soffrökaren …

Jag har inte forskat närmare i historien men förutsätter att den är hittepå. Men vad som fascinerar mig mest är att det är den enda anekdoten jag sett i sitt slag, som visar hur knasigt det kunde bli när man började röka tobak i den gamla världen. I jämförelse med liknande påhittade anekdoter om hur potatisen togs emot av fåkunniga – ska man äta rotknölarna eller blasten? eller bären? hur tillagar man den? etc – är det ingenting. Det känns helt fel. Att introducera ännu en rotfrukt måste ju, anekdoterna till trots, ha varit mycket mindre dramatiskt än rökning, som var någonting helt nytt – det hände visserligen att man rökte en annan ört i Europas utkant men jag förmodar att de allra flesta var obekanta med denna. Hur kommer det sig att det inte finns mängder med tokroliga episoder, påhittade eller sanna, à la Sir Walters överraskningsdusch?

Uppdaterat: Jag hörde historien om Raleigh men lyckades blanda ihop honom och Drake när jag först skrev ovanstående. Vilket inte hindrar att den även förekommer om Drake, men det är inget jag vill påverka.

När Facebook gick ner

- Exempel på flitigt delat tweet (Twitter gick ju aldrig ner): Fejan är borta, illustrerat med en skärmdump med tvivelaktigt värde

Gårdagen bjöd på två händelser som gav luft åt konspirationsteorier. Här är den ena.

Social media quickly burst into flames, reporting what our engineers rapidly confirmed too. Facebook and its affiliated services WhatsApp and Instagram were, in fact, all down. Their DNS names stopped resolving, and their infrastructure IPs were unreachable. It was as if someone had "pulled the cables" from their data centers all at once and disconnected them from the Internet. 

How's that even possible?

- Tom Strickx och Celso Martinho: Understanding How Facebook Disappeared from the Internet, Cloudflare, 4 oktober 2021

Hur det gick till när Facebook under några timmar lyckades sjabbla bort alla sina sajter – Facebook, Instagram och Whatsapp, med flera – och därtill lyckas låsa sig ute från sina byggnader är inte helt enkelt att förklara på ett otekniskt sätt. Folket på Cloudflare, som sysslar med att leverera internet och hålla det säkert, gör här ett bra försök. Det är obligatorisk läsning för den som är sugen på att bygga konspirationsteorier om att det hände med flit, var man än lägger skulden.

Today's events are a gentle reminder that the Internet is a very complex and interdependent system of millions of systems and protocols working together. That trust, standardization, and cooperation between entities are at the center of making it work for almost five billion active users worldwide.

- Strickx & Martinho

Det finns en princip, kallad Hanlons lag, jag vet inte om den kallas något särskilt men det gör den säkert, som säger att om man i en förklaringsmodell behöver välja mellan ondska och inkompetens, eller lite mjukare slarv, är det senare det säkrare kortet.

Ett tillägg: Reaktionerna på ett kvarts dygn utan de största sociala medierna varierade kraftigt. Många tyckte det var trevligt, andra led oavbrutet. Många märkte ingenting eftersom de inte är ute på fejan stup i kvarten. Men störst effekt, på en helt annan nivå, hade stoppet det för de som infogat Facebook, eller någon av deras många delar, i sina verksamheter. Det var folk och företag som inte har epost utan kommunicerar via Messenger eller WhatsApp. Det var restauranger, webbshopar o dyl som främst eller enbart tar emot beställningar via Facebook. I USA kan man swisha via Facebook – eller, just då kunde man det inte. I Sydafrika larmas ambulanser ut via WhatsApp. Och så håller det på. Hur många som förlitade sig på Facebooks tekniska infrastruktur visste att de var några oöverlagda tangenttryck från att få sin verksamhet strypt?