Lördagsfråga 665: Floppar

1. Edsel Ford (1893–1943), son till Henry Ford. Mest känd för att postumt ha gett namn åt bilmärket Edsel, som hårdlanserades 1958 men gav upp redan 1960. Not 1: Edsel var ett eget märke i koncernen. Bilarna hette aldrig "Ford Edsel", åtminstone inte officiellt. Not 2: Att Edsel floppade hårt är lättare än lätt att få reda på. Varför märket floppade är svårare att reda ut.
2. Observatoriet VISTA i Chile. Ingen koppling till operativsystemet Windows Vista, en av det företagets större floppar.
3. Isaac Newton i Apples allra första logga. Gav namn åt Apple Newton. Idag kan man se handdatorn som smartmobilernas föregångare. På 1990-talet var det en tämligen hopplös produkt.
4. Saturn V var sannerligen ingen flopp, tvärtom. Den slutgiltiga versionen kallades C-5, vilket minner om sir Clive Sinclairs (mest känd för hemdatorer som Sinclair Spectrum) stora projekt: Elfordonet C5. Idag, snart 40 år senare, ser de tekniska förutsättningarna helt annorlunda ut; 1985 blev det en flopp.

Fyra floppar, i varierande grad. Förvisso fanns de som var nöjda med sin Windows Vista eller Apple Newton. Det fanns rentav folk som gillade Sinclair C5, som annars kan vara det mest fullkomnade magplasket i samlingen. Men inte det dyraste; där torde Edsel ta priset.

Den satte pazuzu.

Felfinnare på The Far Side

There were also the occasional awkward episodes in his dealings with his scientific cohorts — especially when it came to those individuals who insisted that all of his cartoons reflected the natural world with complete scientific accuracy. Behaving somewhat like the fussy pedants Larson skewered in his cartoons, these academics would send corrections on anachronisms or other minor inaccuracies in his depiction of the natural world.

Gary Larsons teckningar är oerhört roliga och ofta med en dragning åt vetenskapliga ting — inte så lite likt xkcd, även om stilarna ofta är nog så olika. Och man kan föreställa sig hur skämtteckningar med lite intellektuell nivå drar till sig folk som kan vara väldigt noga med vad som är rätt och fel. Åtminstone ibland. För nog är det något speciellt med folk som accepterar att en isbjörn bär en pingvinmask, men inte att den delar isflak med pingviner?

Errors they noticed included cavemen appearing alongside dinosaurs

"Now this end is called the thagomizer, after the late Thag Simmons" — begreppet antogs så småningom i paleontologiska kretsar (Wikipedia: Thagomizer).

polar bears interacting with penguins (they live at different poles)

"And now Edgar's gone ... Something's going on around here"

or a particular animal behaving out of its natural character (like a male mosquito doing the biting [korrigering: myggor bits inte men sticks] rather than the female).

Här vet jag inte vilken bild som avses. Det finns en del mygg-bilder i Larsons galleri men jag hittar ingen där detta intressanta fel görs.

Slutklämmen är inte minst intressant:

Some of therse errors were the intentional distortions of comedy, of course, but the occasional unintentional misstep would distress Larson. As one observer put, he "did not take his gaffes lightly"; they got under his skin because he was also, to a degree, a "perfectionist — and a scientist — by nature" (Ferguson).

- Kerry D. Soper, Gary Larson and The Far Side

Jag tror jag precis förstår vad som menas. Om jag t ex skulle skoja till det med isbjörnar och pingviner i samma bild så vore det helt okej, givet att jag vet att isbjörnar och pingviner lever i norr resp. söder. Om jag inte visste hur det låg till så hade det kännts genant på ett helt annat sätt.

Lördagsfråga 665

 

Styckning av Kina

Ett genomgående mantra i kinesisk politik är att inte låta sig hunsas. Sådant har man haft många och långa erfarenheter av.

När de imperialistiska stormakternas hantering av "Asiens sjuke man" ska illustreras används ofta bilden ovan. Den ritades i slutet av 1890-talet (den engelska texten på Wikipedia anger 1898, de tyska och franska är mindre exakta) av en okänd fransk förmåga. Där finns många detaljer som är lätta att missa. Därför tänkte jag ta upp dem.

Vilka sitter runt pajen? Från vänster är de drottning Victoria (Storbritannien), Vilhelm II (Tyskland), Nikolaj II (Ryssland), Marianne (Frankrike) och en anonym japan.

Victoria hade lika gärna kunnat avbildas med kniven i pajen. Storbritannien hade 1841, under första opiumkriget, försäkrat sig om ön Hong Kong. Då användes den inte till något särskilt. Men britterna hade tydligen öga för läget, och skulle så småningom utnyttja det på bästa sätt. (Att samla på goda hamnar och strategiska tomter utmed världens kuster var britternas främsta gren, vilket märks än idag.)

Tyskland var den mest udda fågeln i sammanhanget. När andra länder flockats kring Afrika hade von Bismarck dragit sig; Tysklands framtid låg i Europa, menade han. Sedan ändrade han sig, men då hade de bästa bitarna redan delats upp. Nu ser vi Vilhelm II sätta kniven i en bit kallad "Kaio-Tchéou". Kiatschou var ett tyskt område i Kina, lite som ett tyskt Hong Kong. Sedan två missionärer mördats hade tyskarna medelst lite kanonbåtsdiplomati försäkrat sig om området (på ett hår när, och under viss förvirring; läs på Wikipedia: Kiatschou Bay concession#German acqusition). Det överlämnades till dem 1898 på 99 år, samma år som britternas innehav av Hong Kong fick samma tid. Kiatschou var förresten betydligt större: 7650 km² med 1,2 miljoner invånare, hundra gånger större än det första brittiska Hong Kong. — Området erövrades av Japan under första världskriget, och blev så småningom kinesiskt. Fram till 1937 ... Men det är en annan historia.

Vilhelm och hans mormor Victoria förefaller att diskutera någonting. Jag är osäker på vad, men det saknades inte precis diskussionsämnen i det spelet.

Nikolaj II sitter med en pajbit som fått heta Port Arthur. Ortnamnet kommer från en brittisk löjtnant som råkade ankra där 1856. Platsens strategiska värde insågs snart, och en starkt befäst hamn anlades. Den intogs 1894 av Japan men återlämnades kort därefter. Kina "upplät" 1898 — det året igen — Port Arthur till Ryssland. Så länge Ryssland funnits hade man önskat en rejäl, ostörd hamn ut mot världshaven. Det hade ordnats först 1860, med det fantastiskt avlägsna Vladivostok. Nu fick den staden en kompis i "trakten". — Idag heter orten Lüshunkuo. Den blev inte kinesisk förrän 1955.

Bakom Nikolaj ses Marianne. Frankrike var inte direkt inblandade i uppstyckandet av Kina men [korrigering: Förvisso tog även Frankrike för sig i Kina!] hade naturligtvis koll på läget. De var Rysslands enda och otippade vän bland tidens stormakter: den ena var den mest konservativa och gammeldags, den andra den mest progressiva och moderna.

Japan sitter och funderar med svärdet intill. Man hade 1894–95 gjort en framstöt på Koreahalvön med lyckat resultat, och som sagt intagit Port Arthur. Nästa drag kom några år senare: En uppgörelse med Ryssland om Port Arthur med omnejd. Det gick också vägen.

Till sist några ord om den kinesiske ämbetsmannen. Åtminstone en detalj i skämtteckningens kliché är egentligen okinesisk, vilket är poängen: Hårpiskan var ett manchuriskt bruk som införts med hårt beivrande när den nya manchuriska Qing-dynastin på 1600-talet skulle visa vem som bestämde. Kinesiska huvuden skulle ha en manchurisk hårpiska eller gå förlorade. Och ämbetsmannens påfallande långa naglar är en gammal kinesisk sed som visar att han inte var en kroppsarbetare.

Kort efter teckningens publicerande utbröt en kinesisk reaktion av hunsandet: Boxarupproret, där en märklig sekt delvis uppbackad av den kinesiska staten angrep alla utlänningar i landet. Resultatet var det förväntade, måste man säga.

Vegetariskt med avec

- SvD 17 mars 1892

En vegetarisk middag 1892? Jodå, sådant förekom. Progressivt och modernt så det förslog. Jag vet inte hur dagens veganer skulle betygsatt måltiden. I synnerhet sticker "vegetabelkotletter" ut; jag antar att det inte har någon koppling till dagens mystiska soja-konstruktioner.

Ett annat relativt nytt inslag, som nog är mindre väntat för dagens läsare, är det lilla ordet avec. För det var då, i slutet av 1800-talet, som begreppet övertogs i svenskan. Huruvida företeelsen också var ny vet jag inte. Tog man en konjak till kaffet i mitten av 1800-talet?

För övrigt finns hotell Continental fortfarande, på sätt och vis. Åtminstone arkitektoniskt går dagens oformliga gräslighet inte på något sätt att jämföra med Kirsteinska huset (WP) från 1700-talet. Det har även inhyst legendariska matstället W 6.

Grejer man kan

För några år sedan läste jag en musiktidning. Den var inriktad på modern elektronisk musik, sån som helt eller mestadels framställs maskinellt. Där fanns en intervju med någon etablerad figur i branschen. Namnet sade mig ingenting, så här efteråt minns jag verkligen inte vem det var, men han var tillräckligt känd för att bli intervjuad i en stor musiktidning. Och så hade han en hemmastudio av rang. Där fanns massor med dyra lådor, moderna ljudprylar med knappar och rattar i mängd. Journalisten kände naturligtvis igen alla och dreglade omkring. I studions fysiska och mentala centrum fanns ett skrivbord och en arbetsstol där artisten tillbringade mest tid. Och på bordet framför denna "tron" stod arbetsmaskin nr 1, den som han tillbringade allra mest tid med ... Och där tappade journalisten hakan.

För det var varken en dator eller ett keyboard, de två lågoddsarna i sammanhanget. Det var en trummaskin. Visserligen inte vilken som helst utan en Roland TR-808. Den lanserades 1980, producerades under några år, men floppade hyfsat hårt och lades ner. Lite senare fiskades den upp ur glömskan och började användas av många stora namn i flera olika genrer. Den blev snart långt mer känd och använd än när den var i produktion. Du har garanterat hört den, mer än en gång. (Mannen på filmen nedan jämför den med Stratocastern, om det säger något.) 808-emulatorer finns till alla system i branschen. Originalmaskiner går för goda priser. TR-808:an är en kultmaskin, inte tu tal om den saken.

Jag föreställer mig att det såg ut ungefär så här när artisten satt och lattjade och halv- eller heljobbade vid sin 808. Eller så sitter han där fortfarande, än idag?

Men icke desto mindre var den en trummaskin, inget mer. Man kan skapa mönster av trumljud på den, som man sedan kan bygga resten på. Det är en tacksam maskin att leka med; jag har aldrig sett en riktig men haft lite skoj med emuleringar. Men som arbetsmaskin nr 1? När journalisten frågade artisten ryckte han på axlarna och svarade något i stil med "jag kan den".

Jag kan den; jag har tänkt länge på det svaret.

För att gå till en bransch jag kan betydligt bättre så kan programmerare vara mycket konservativa. Har man väl lärt sig en processor, en maskin, ett språk, en kompilator, någon editor eller teknik för det ena eller andra, så kan det kännas svårt att använda något annat. Varför ska jag börja lära mig allt det här igen när jag redan kan det? Varför ska jag göra något som tar minuter på X när jag kan göra det på sekunder på Y?

Ungefär när Roland försökte kränga trummaskiner och annat satt Matthew Smith och skrev dataspel. Jag ska inte försöka identifiera alla maskinerna här — även om det vore roligt — men den helsvarta undanskuffade vid hans knä är en Sinclair ZX Spectrum. Det spel vars konstruktion vi här får en glimt av (om det nu är Manic Miner eller Jet Set Willy) skrevs i första hand för den datorn. Planen var att göra bra spel, sälja dem i massor, och överskölja Matthew med pengar; det var också vad som inträffade.

Av de övriga maskinerna är åtminstone en hans främsta programmeringsdator — och det var definitivt inte en Spectrum. Den vita datorn han har framför sig är en TRS-80. Den var vanlig i USA men ovanlig i Europa. Men nu var det händelsevis en sådan han först fått, lärt sig att programmera och inte minst vant sig vid. Det var den han kunde. (Dessutom hade TRS-80 samma processor som Spectrumen vilket förenklade portandet avsevärt.) Vad Smith gjorde var att skriva spelen för Spectrum på sin TRS-80, skicka maskinkoden till Spectrumen via en hårdvarulösning Smith satt ihop (folk kunde vara ytterst mångbegåvade på den tiden i den branschen) och sedan köra programmen på Spectrumen. Om, eller snarare när, det kraschade, så var det bara att fortsätta på TRS-80:n. Programmering funkar bättre om man skriver programmet på en annan dator än man kör det på; det var inte okänt vid den här tiden, men få använde olika datorer som Smith.

Många som jobbar med datorer eller musik kan vara synnerligen konservativa, som sagt. Sen så finns den andra sorten, som ofta, gärna och med irriterande lätthet tar till sig nya verktyg, studerar dem och tar dem till sig. Jag kan konstatera att det inte är den sorten jag tillhör.

Tom Swift och hans elektriska gevär

"Here she goes!" he suddenly exclaimed.

Ned watched his chum. The young inventor pressed a small button at the side of the rifle barrel, about where the trigger should have been. There was no sound, no smoke, no flame and not the slightest jar.

Yet as Ned watched he saw the steel plate move slightly. The next instant the scarecrow figure  [bakom stålplåten] seemed to fly all to pieces. There was a shower of straw, rags and old clothes, which fell in a shapeless heap at the end of the range.

"Say, I guess you did for that fellow, all right!" exclaimed Ned.

"It looks so," admitted Tom, with a note of pride in his voice. "Now we'll try another test."

- Victor Appleton (pseud.), Tom Swift and His Electric Rifle (1911)

Är namnet Edward L. Stratemeyer bekant? Åtminstone en av hans många skapelser känner alla till: Kitty, eller Nancy Drew som hon heter i original. Hon är typisk Stratemeyer: En litterär figur som inte förekommer i en enda bok utan massor, skrivna av en godtycklig mängd spökskrivare under någon lämplig pseudonym. I början av 1900-talet skapade Stratemeyer en rad sådana figurer (Kitty var en av de sista, eller kanske den allra sista; han dog 1930, samma år som den första Kitty-boken gavs ut). En del var populära eller oerhört populära under en kortare eller längre tid. Idag är nästan alla bortglömda.

En av Stratemeyers skapelser hette Tom Swift, ung uppfinnare och supersnille. De många böckerna om honom följer, som vanligt, en given mall: En titel med uppfinningen à la Tom Swift och hans fantastiska manick, och en spännande fartfylld berättelse om hur han löser problem med manicken, inte minst hanterandet av skurkar som är ute efter uppfinningen. Det receptet höll i över hundra böcker. De ska ha sålt i över 30 miljoner exemplar.

Boken jag citerar ovan handlar, som synes, om Toms elektriska gevär. Det skickar inte iväg metallkulor utan elektriska laddningar, med massor av kraft och därtill utan att besväras av några fysiska hinder. För ytterligare detaljer, läs själva ... Fast några förklaringar av fysiken får man inte; det är en pojkbok, inte science fiction.

*

På 1960-talet läste Jack Cover om en man som kommit åt en nerfallen elektrisk ledning; han hade blivit immobilized, oförmögen att röra på sig, men överlevt. Jack fick en idé: Tänk om man kunde använda elektricitet för att stoppa skurkar/misstänkta utan att riskera att döda dem? Han tog fram en konstruktion som sköt pilar med tunna sladdar, som sedan de träffat målet levererade en karamell på ca 50 000 volt. De fungerade utmärkt, visade det sig. Namnet på uppfinningen togs från en gammal favoritbok: "Tom Swift and his Electric Rifle" förkortades TSER, eller TASER.

Jacks taser är visserligen inte lika respektingivande som Toms gevär. Å andra sidan finns den på riktigt, och används än idag.

Om värmerekord

Death Valley, Kalifornien. Här blir det varmt. Kanske rentav varmast på jorden?

Den 10 juli 1913 uppmättes hela 56,7 °C i det lilla samhället Furnace Creek, "masugnsbäcken", i Death Valley, närmare bestämt väderstationen på bilden (som då kallades "Greenland Ranch"; namnet inspirerades inte av ön utan de odlade fälten). Det räknas som världsrekord. Men det har också ifrågasatts, i omgångar.

Inte för att det är det enda värmerekordet som ifrågasatts. Länge var rekordet 58 °C, uppmätt i Libyen 1922. Det fimpades 2012 av en rad orsaker.

For the past 90 years, no place on Earth has come close to beating this reading from Al Azizia, and for good reason--the record is simply not believable.

 - Christopher C. Burt: World Heat Record Overturned -- A Personal Account, Wunderblog 13 september 2012

Kan man räkna ut hur varmt det har varit någonstans? Vet inte, men det är inte det man gör här. Vad man gör är att granska mätdata: Se hur sekvensen där rekordet ingår ser ut, jämföra med mätdata från samma period andra år, jämföra mätdata från närbelägna platser ... På så sätt kan man se om data sticker ut, vad som verkar troligt och vad som verkar otroligt. Och det var på sådant som Al Azizia föll.

Fel som gjorts behöver sannerligen inte ha gjorts med flit. Här är en s k Bellani-Six-termometer, som proffsen använder. Notera den lilla dutten intill 20-10-noteringarna; det är den som anger högsta temperatur sedan senaste mätningen. Och då är det undersidan man ska mäta ... Man kan tänka sig att en och annan observatör, av oerfarenhet eller slarv, mätt från ovansidan, och då fått med sju extra plusgrader.

Vad gäller "rekordet" från 1913 studerade meteorologerna Burt och Reid tillgängliga data (som det ovan) på samma sätt. De visste hur värmen i trakten beter sig, vilka förändringar man kan förvänta sig och vilka man inte kan förvänta sig. Det är bitvis ganska djupt, och jag ska inte säga att jag begrep precis allt — men det är alltid fascinerande att följa folk som verkligen försöker att ta reda på hur det ligger till.

Den viktigaste slutsatsen de drar är att när det är riktigt varmt i Death Valley med omgivning så tenderar värmen att vara jämnt fördelad. Rekordnoteringen i Furnace Creek 1913 borde ha backats upp av data från Lone Pine, Independence, Barstow m fl. Men det gjorde den inte. Tvärtom visar våren och sommaren 1913 upp en rad avvikande data, där grannstationerna har temperaturer som skiljer sig betydligt mer från Furnace Creek än vad de gjort tidigare och senare.

The maximums at surrounding stations would suggest, or support, a daily extreme maximum of about 123°-126°F [50,5–52,2 °C] at Greenland Ranch during the heat wave of July 9-13. Authentic temperatures near and above 130°F [54,4 °C] in Death Valley are not supported by any of the maximums at the closest stations. [Och rekordet skulle alltså ha varit på 134 °F/56,7 °C]

- Christopher C. Burt: An Investigation of Death Valley's 134°F World Temperature Record, Wunderblog 24 oktober 2016 (min markering)

Vilka engagerar sig i sånt här? Meteorologer med smak för historia, historiker med smak för meteorologi, och ytterst få därutöver? — Tvärtom. När hundraårsminnet av "rekordet" firades i Death Valley den 10 juli 2013 samlades en hel del folk.

Souvenirer fanns tillgängliga, prydda med "134 °F" ("-282 ft" står för USA:s lägsta punkt som finns i trakten).

En skeptisk besökare fick rentav en del gliringar från andra besökare, som såg honom som något av en party pooper:

"They thought that by attending this I was somehow confirming the record, or participating in propagating this myth of the 134 degrees," Burt explained. "Which couldn't be further from the truth, because I'm frankly a skeptic of it myself."

- Christopher C. Burt förklarar sig, Doubts Cloud Death Valley's 100-Year Heat Record, 15 juli 2013

Ännu 2013 var värmerekord något man var stolt över. Sånt bör man ha slutat med nu. Ökande temperaturer är inte bra.

Den högsta temperatur som uppmätts i modern tid är på 54,4 °C. Tills vidare, eller tills den stigande världstemperaturen hinner ifatt, har den rangen av en sorts inofficiellt världsrekord. Temperaturen uppmättes den 16 augusti 2020 i Furnace Creek, Death Valley, Kalifornien.

Lördagsfråga 664: Musse Pigg

1. Mustafa "Musse" Mohamed, långdistanslöpare.
2. Mickey Rooney (1920–2014) fick ett långt liv och vad som kanske — med stort förbehåll — är världens längsta filmkarriär. Åtminstone på den nivån (där känns det genast säkrare).
3. Mikki Padilla, skådespelerska m.m.
4. Fiat 500 kallas "Topolino", "lilla musen". Vilket också är vad Musse Pigg heter i landet.

Jag har använt fiaten som ledtråd förr vilket främst beror på att det är det roligaste "egna" namn jag sett på Musse Pigg, snarare än "Mickey" i omskrivningar. Som Mikki Hiiri i Finland, m fl.

Den lätte satte Tricky.

Grishalsdebatten 1994

Tala tydligt till uppsvenskar

Under sommaren kommer massor med stockholmare och andra uppsvenskar till det fagra Österlen för att koppla av och njuta av landsdelens skönhet. Tyvärr uppför sig inte alltid ”värdfolket” som man skulle önska.

Det skånska språket är mycket besvärligt att förstå för en ovan. Särskilt diftongerna (vokalglidningarna) och de djupa tungrots-r:en låter ofta som rosslingar. Det är inte alltid lätt att hänga med när det går snabbt.

Häromdagen stod min hustru och jag och valde bland delikatesserna i en manuell köttdisk. Vi frågade intresserat om något. Döm om vår förvåning då ortsbon bakom disken utbröt i en lång harang av obegripliga ljud, av vilket det enda vi lyckades uppfatta var ”russ”, alltså gotlandshäst. Vi tappade alldeles lusten att fråga vidare och plockade i stället åt oss något att äta ur frysdisken.

Skärpning, skåningar: Tala långsamt och tydligt och försök rensa ut de värsta ”skånskheterna” ur språket när ni märker att ni har med ”uppsvenskar” att göra.

- Sign "Upprörd 08", Ystads Allehanda 18 juni 1994

På den tiden var begreppet flamebait inte etablerat i rikssvenskan. Men det var just vad insändaren var: En fackla inslängd i en höstack. Repliker följde, givetvis. Deras innehåll och ton överlämnas som en uppgift åt läsaren.

Några dagar senare följdes ”Upprörd” av ”Bestört”. Nu fick ”debatten” sitt namn.

08-barn skrämda av grishals 

Visst får ni skåningar gärna kalla fläskkarré för ”grishals”, det får ni visst det, man och man emellan.

Men, snälla, när det är sommar och semestertider och Skånevägarna är fulla med stockholmare och andra uppsvenskar som inte är vana vid detta ord, kan inte ni som är köpmän och handlare låta bli att göra reklam för ”GRISHALS” på stora handtextade plakat? 

Det låter så grymt och omänskligt detta ord. Våra barn, som aldrig hört det förut, föll i gråt i baksätet och tyckte att skåningarna var ”dumma mot grisar”. 

Som sagt, kalla gärna fläskkarré för grishals under resten av året. Men på sommaren kan ni väl visa turister och besökare den hänsynen att ni undviker detta ociviliserade uttryck!

- Sign "Bestört 08", Ystads Allehanda 22 juni 1994

Nu tog det verkligen, som man säger, hus i helvete.

Efter tio dagar och trettio publicerade inlägg – jag vågar inte gissa hur många som inte publicerades – lade YA ner ”debatten”. Eller vad man ska kalla det.

I samband med avrundandet fick en läsare på gatan tillfälle att uttrycka vad många misstänkt:

- Jag läser YA dagligen och har med stort intresse följt debatten. Det är ofattbart att det ligger allvar bakom insändarna. Ett tag trodde jag att det var redaktören som satt och skrev ihop dem, berättar hon.

- Karin Jönsson, citerad i Ystads Allehanda 29 juni 1994

Misstanken avfärdades av den utfrågande journalisten samtidigt som den trycktes: ”Det är inte redaktören som skrivit insändarna kan undertecknad garantera. De är helt autentiska, skrivna av helt autentiska österleningar och huvudstadsbor.”

På vilket man kunnat svara: Hur vet du det?

Bilden som inleder denna bloggpost visar Kjell Swanberg (1944–2008). Han var en oerhört begåvad och oerhört rolig skribent och mångsysslare. Han medverkade i en rad sammanhang, som Plattetyder i Sveriges Radio, de lättare avdelningarna på såväl SvD som DN liksom, och det är nog därifrån de flesta av oss minns honom, Svenska MAD. Han bodde för övrigt i Stockholm och hade sommarstuga på Österlen.

Swanberg dog alltså 2008. Det var först då ”Upprörd” och ”Bestört” identifierades (hur det nu gick till, jfr kommentarerna). Det var han som skrivit insändarna. För att skoja med skåningar och utsocknes på Österlen, och dessutom fick kollegerna på YA en liten upplageökande puff i nyhetstorkan.

Och om någon fortfarande trodde att trollande och slikt var ett nytt fenomen ... Så är de inte det. Alls. Så klart.

För ett exempel på hur Swanbergs ohämmade texter kunde se ut, jämför Hela detta Tüska Ord-Bleiande är ein Annons, DN 7 maj 2003 (betalvägg). Det där har verkligen getts ut i tryck – långt märkligare än de fejkade insändarna.

OK, en till:

Grishals är det samma som fläskkarré, fast på skånska.

- Facit från Svenskt kött: Vad är grishals?

Källa: Grishalsdebatten — en språkstrid på Österlen, ur Språket lever! Festskrift till Margareta Westman (Norstedts 1997, dvs innan upphovsmannen avslöjades)

Lördagsfråga 664

 

Necronomicon

That is not dead which can eternal lie.

And with strange aeons even death may die.

- Abdul Alhazred, Al Azif/Necronomicon

Composed by Abdul Alhazred, a mad poet of Sanaá, in Yemen, who is said to have flourished during the period of the Ommiade caliphs, circa 700 A.D.

- H. P. Lovecraft, "History of the Necronomicon" (1937)

I Lovecrafts berättelser nämns då och då Necronomicon: En detaljerad och insatt bok om svartkonst, lika sällsynt som farlig. Han ger den en detaljerad historia med en beskrivning av författaren, olika översättningar och utgåvor, med mera. Sammantaget var det mer än nog för att rätt många skulle få för sig att boken finns på riktigt. Det har också getts ut ett antal Necronomicon genom åren. Utgivarnas uppgifter har varierat. Några har gjort det klart från början att detta är hittepå, om än i mer fysisk form än Lovecrafts hittepå. Andra har talat tystare om den detaljen. Eller inte alls. (Bilden ovan visar f ö inte något medeltida manuskript utan HP:s beskrivning av boken.)

Boken hette kitab al-azif i original. Necronomicon var vad den fick heta på grekiska. Folk som kan det språket har påpekat att Lovecrafts översättning "En bok om de dödas lag" är ogrammatisk; "De dödas bok" är närmare. Och bättre, tycker åtminstone undertecknad.

Vad gäller den påhittade författarens namn sade sig Lovecraft ha använt sig av det sedan barnsben, och helt ha glömt bort hur han först kom på det. Även här har det blivit ett språkfel. "Abd" är arabiska för "tjänare", och förekommer i ett mycket vanligt namn som "Abd Allah ", "Guds tjänare". Abdallah kan förkortas Abdul — men notera att "-ul" är den bestämda artikeln till Allah. Eftersom "Alhazred" (som bör vara namnet på en person, demon eller så) redan har en inledande bestämd artikel så blir det knasigt.  

Wikipedia: Necronomicon

Korrektur!

I maj nämnde jag den bunt med A4 som skulle bli en bok (Korrektur ...). Det var visserligen inget korrektur. Men det är det här. En PDF på 376 sidor, layoutad med rätt typsnitt, faktarutor, illustrationer och allt. Liksom, utan minsta tvivel, ett antal saker att ställa till rätta. Obs, små saker -- man vill helst inte dona med kapitelindelningar och bildplaceringar vid det här lagt, om man inte måste såklart.

Så nu går jag igenom härligheten, hittar de flesta sakerna att åtgärda och rapporterar in dem till förlaget. Som åtgärdar och skickar till tryckeriet. På bokdiskarna den 20 september, planerat.

Puck som glass och glass som puck

Jag går, jag går. O se hur snabbt jag ilar

Så snabba äro ej tartarens pilar.

- Puck i Shakespeares En midsommarnattsdröm (övers Hagberg)

En del historia är väl belagd. Annan är det inte. Och det behöver inte ha mycket med ålder att göra; man kan hitta synnerligen välbelagda ting på medeltiden, samtidigt som man famlar i mörkret om ting som inträffade nyss, kanske rentav i ens livstid.

Det gäller t ex glass. Glasslanseringar har först de senaste decennierna gjort avtryck i olika media. Går man lite längre tillbaka kan det vara väldigt tyst och svårgrävt.

Att GB lanserat många puck-glassar har kanske även gått relativt stora glassätare förbi. De första puckarna var med från starten 1935: Chokladpuck och Puckstång. Sen dess har det blivit punsch-, nöt-, guld- osv. Liksom lakritspuck 1982.

Lakritspucken var den första puck-glassen som såg ut som en hockeypuck. Men den Puck som avsågs från början var det busiga oknyttet, mest känd som Shakespeares relativt gladlynta odygdspåse. Samma ord ligger bakom puke (uttalas pu-ke), som bland annat fått tjäna som omskrivning av fan själv. Så kan det gå.

När Puckstången lanserades 1935 var den kanske den första pinnglassen på den stora marknaden, som man kunde köpa i varje stad och köping. Men den första svenska pinnglassen såldes på Stockholmsutställningen 1930. Not: Jag har inte hittat några primärkällor om detta. Invigningstal o dyl finns filmade och allt, jo tack, men att få se och höra vanliga besökare som tog sig för av utbudet är sällsyntare.

1930 som sagt. Men om någon nappade på annonsen i SvD 1928 får man tidigarelägga premiären en smula. Om belägg går att skaka fram, som sagt.

Färskpotatis

- Annons i GP 13 juni 1893

Idag må annonsen ovan se hur traditionell och o-märkvärdig ut som helst. Men när den publicerades var den modern. Då var färskpotatis ett färskt påfund, först lanserat i nordvästra Skåne: Potatis som inte fick ligga till sig och bli matig och rejäl, utan som togs upp, i befintligt skick, redan före midsommar. Vilket inte sågs med idel blida ögon; var inte det att förstöra maten, genom att inte låta den växa färdigt?

Men folk fick smak för färskpotatis. Och sedan dess har den varit en given sommarrätt -- äldre än flera andra.

Lördagsfråga 663: Bröderna Dal

1. Gomspene, eller drøvel som det heter på norsk.
2. Älven Overfloden, strax utanför Oslo. Enl. uppgift; jag vet inte vilken plats vi faktiskt ser.
3. Nu blir det småklurigt. Bröderna Dal hade nämligen en onkel, Thor Heyer Dal. Han hade ju varit ute och seglat med bl a sin Tigris; ti-gris, "tio-gris" som det blir på norsk. Därför kallade bröderna sin kanot för Elvegris, som betyder såväl "elva-gris" som "älv-gris". Det tog mig ca 40 år att inse den vitsen.
4. Mandalaband: The Eye of Wendor. Någon minut in kommer det stycke som användes för att avsluta varje avsnitt.

Varje avsnitt av vad? Brödrene Dal og professor Drøvels hemmelighed (1978) så klart. Den satte Tomas först av flera.

"Pyramiderna" på Teneriffa

Egyptens pyramider känner ju alla till, i synnerhet de stora i Giza. I Mexiko finns det ofantliga pyramider, där den allra största — Cholulapyramiden — rentav har större volym än Cheops. Men hur många känner till "pyramiderna" på Teneriffa?

Man hittar de prydliga stenhögarna utanför staden Güímar. De är traktens turistattraktion, och har därför förbättrats med såväl en fin trädgård som ett museum.

På museet beskrivs pyramidernas roll i Egypten och Mexiko.

Modeller av Thor Heyerdahls båtar finns utställda. Som här Ra I & II, med vilka han visade att de gamla egyptiernas vassbåtar dög för transatlantisk trafik. Man gör också en stor sak av Påskön, och har rentav satt upp en maoi-staty utanför. Jag vet inte riktigt varför, men antar att det har med Heyerdahls livliga fantasier att göra.

Man gör också en stor sak av fynd från guancherna som gjorts i närheten, från ca 700–1000 e.Kr. Man vet inte när det folket bosatte sig på Teneriffa men det kan mycket väl ha skett e.Kr.

En oförberedd besökare kan knappast få någon annan uppfattning än att Teneriffas "pyramider" är uråldriga. Kanske får man för sig att de ingår i en sammanhängande kultur av pyramidbyggare, från gamla till nya världen (sådana idéer var Heyerdahls livsluft och anledningen till hans engagemang i Güímar). Det är meningen.

Man gör en mycket mindre affär av faktiska fynd som gjorts i lagren under "pyramiderna": Keramik från 1800-talet. Teneriffas "pyramider" är odlingsrösen från modern tid.

Som sådana är de naturligtvis varken mer eller mindre intressanta än vilka motsvarigheter var på jorden som helst. Fast ett museum som skildrade den agrara revolutionen på Teneriffa skulle nog locka färre besökare från playor och golfbanor än förvillande sagor.

Men blommorna är fina.

Lördagsfråga 663

 

SAOL:s begåvningsreserv

- SAOL: begåvningsreserv

Denna enda betydelse SAOL uppger är den ursprungliga. Det är inte den som används idag. Sedan länge används "begåvningsreserv" ironiskt jämfört med ursprunget: Om folk som är klent begåvade. Så har det använts, så länge och mycket, att den ironiska betydelsen blivit den ordinarie. Här är SAOL avgjort ur fas med dagens språkbruk.

Drottningekar

I Sverige finns ett antal kungsekar. De allra flesta förknippas, givetvis, med sägenfavoriten Karl XII, på ett eller annat sätt; har han inte planterat dem så har han vilat i dess skugga, eller i vanvördigare versioner rentav lättat sig mot stammen. Ingen sådan sägen finns belagd. (Och det är påtagligt hur mycket sämre hela svenska kungahuset i övrigt är representerat.)

I England finns ett antal kungsekar. Men mer anmärkningsvärt, åtminstone ur ett svenskt perspektiv, är drottningekarna. Och drottningen är Elizabeth.

En hel del av träden sägs hon ha planterat. Men även här finns variationer, när man inte fått ihop allt för ålderdomliga träd med Bettans regering. Kanske hon stod på jaktpass vid trädet, eller lekte i det som barn, eller tappade smycken vid det, eller ... Och liksom i fallet med Kalles många träd saknas alltid belägg. De kungliga ekarna är en populär och enkel metod för att med sägnens hjälp få en lokal relation till berömdheter.

En engelsk drottningek som förknippats med en annan drottning Elizabeth stod i Northamptonshire. Under den sägs Elizabeth Woodward 1464 ha träffat sin blivande make, den blivande Edward IV. Eken stod länge och väl men skadades svårt av en brand på 1990-talet. När den sista grenen gett upp tog man reda på hur gammal eken egentligen var. Den visade sig ha planterats ca 1650.