I olika källor kallas han Phineas T., C. eller P. Gage. Kanske det finns fler alternativ; men det är typiskt för historien att redan en så enkel detalj blivit oklar. På bilden, som upptäcktes först häromåret (vilket i sig är en härlig historia, läs Läkartidningens artikel), poserar han med sitt spett. Notera vänster öga -- det är det enda direkt synliga spåret av den fruktansvärda och helt osannolika olyckan.
Fallet är välkänt i den medicinska litteraturen. Många av er har nog hört talas om det. Kortfattat så var mr Gage den 13 september 1848 sysselsatt med sprängningsarbeten i samband med ett järnvägsbygge. Han stod vid ett borrhål som fyllts med krut och packade ihop laddningen med sitt spett. Då exploderade krutet. Spettet blev en projektil som for tvärs genom hans huvud och landade en god bit bort.
Ett försök till rekonstruktion. Flera har gjorts, diskuteras i Slate-artikeln.
Gage borde naturligtvis ha dött på fläcken. Men han verkar knappt ha förlorat medvetandet, åtminstone inte någon längre stund. Det flödande blodet stillades så småningom, det ohyggliga såret rensades på ben och hjärnsubstans. Vissa komplikationer kom och gick. Två månader senare gick Gage omkring nästan som vanligt.
Och här blir historien faktiskt ännu intressantare. Gage överlevde, men enligt uppgift med en förändrad personlighet. Den tidigare ordentlige, plikttrogne och samvetsgranne mannen hade blivit en buse. "Han blev impulsiv och omdömeslös och kunde inte längre fungera i arbetslivet och dåligt i det privata", för att citera Henrik Eigidius Psykologilexikon (Natur & Kultur 2008).
Forskare har funderat över fallet sedan dess. Vad kan det säga oss om hjärnan och dess funktion?
Emellertid har Phineas Gage, "the American Crowbar Case", varit föremål för mycken mytbildning. De fakta som finns om honom är inte i närheten så många eller hårda som man skulle kunna önska, eller tro när man ser hur mycket han diskuterats. Här är en synnerligen läsvärd artikel om Gage och Malcolm MacMillan, en psykolog och historiker som tillbringat decennier med att försöka reda ut historien.
"Even the specific details of Gage’s behavior seem, on a closer reading, ambiguous, even cryptic. For instance, Harlow mentions Gage’s sudden 'animal propensities' and, later, 'animal passions.' Sounds impressive, but what does that mean? An excessive appetite, strong sexual urges, howling at the moon? Harlow says that Gage cursed 'at times,' but how often is that? And was this a saucy 'hell' or 'damn' here and there, or something more dastardly? Harlow notes that Gage started telling his nieces and nephews wild stories about his supposed adventures. Was he confabulating here, a symptom of frontal lobe damage, or simply indulging a love of tall tales? Even the conclusion that Gage 'was no longer Gage' could mean almost anything."
- Sam Kean: Phineas Gage, Neuroscience's Most Famous Patient, Slate 6 maj 2014
Tipstack till Håkan Järvå och Joacim Jonsson som tipsade om Slate-artikeln praktiskt taget samtidigt
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar