Mot en bok: Del 1

Våren 2003 började jag ägna mig åt faktoider. Den första samlingen lades ut på nätet i augusti samma år. Den fick en hyfsat god start, till stor del tack vare en länk i Flashbacks populära nyhetsbrev. Sedan dess har länkar spridits, mest via forum och mail såklart, och även några tidningsartiklar.

Jag minns inte när jag först fick en förfrågan om materialet inte skulle kunna publiceras i bokform. Jag minns dock att frågan tyvärr inte kom från någon redaktör, utan från en vanlig läsare. Från sådana har förslaget kommit åtskilliga gånger sedan dess.

Idén var tilltalande på flera sätt - ära & guld, t.ex., för alla vet väl att författares inkomster står i direkt proportion till summan av kvadraterna på deras slit resp. berömmelse? (Om inte, fråga din närmaste författare.) För oavsett hur kända hemsidor kan bli, så är svårigheterna med att dra in nämnvärda, eller ens märkbara, pengasummor den vägen minst lika välkända. (Jag har inte ens försökt, inte bara för att slippa fula ner sidorna med irrelevant och störig reklam.)

Den främsta nackdelen jämfört med en hemsida är att den senare enkelt kan uppdateras när nya fakta kommer fram. Att uppdatera hemsidor är rutin, i en tryckt och ivägkörd bok kan inte så mycket som ett kommatecken justeras.

Å andra sidan var det hela ett hypotetiskt problem tills jag hittat något förlag. Ett någorlunda stort, etablerat och trovärdigt förlag - såpass mycket självförtroende hade (och har) jag, åtminstone vad detta materialet anbelangar. Långt hellre det än ett litet förlag, och vad egenpublicering beträffar så har Peter Englund formulerat det bäst:

Jag klarar inte av att se de där små, små båsen till montrar där en ensam karl - för det är av någon anledning ofta en karl - sitter med några egenpublicerade titlar framför sig och tittar hjälplöst bedjande på den förbivirvlande strömmen av mässbesökare, och jag vill stanna och köpa en bok, men törs bara inte, är för generad, utan rusar vidare.

Efter ett halvdussin refuseringar, samtliga med varianter på den berömda intetsägande formuleringen "passar inte vår utgivning", så började det bli frustrerande. Jag visste att folk läste och uppskattade texterna, vad var det som redaktörerna inte tyckte passade? Inte heller tillfrågade tidningar verkade tycka att det hela var något att satsa på.


Att bli fortsättad ...