- Kalmar, 14 september 1894 (lätt moderniserad stavning)
Notera att man på den tiden ännu inte hade något monopol-verk utan fick välja. I vilken mån säljare från resp. bolag generade hederliga medborgare får framtida forskning utvisa.
Försanthållna osanningar, halvsanningar och missuppfattningar.
Pseudoscience, hoaxes, half-truths and other factoids – since 2007.
Men det blev istället lila – av allt att döma utfört av en anonym färgläggare på King Features som ansåg att lila stack ut bra på seriesidorna. Falk fortsatte att referera till Fantomen som "gråklädd" i dialogen ända till 50-talet, men insåg sedan att den lila färgen blivit inarbetad bland läsarna (åtminstone i USA, se mer nedan).
I december 2010 höll NASA en presskonferens, med mycket ståhej och hemlighetsmakeri in i det sista. Hade de upptäckt liv utanför jorden? Nej, men det var inte mycket sämre: En forskargrupp hade upptäckt en mikroorganism som tydligen kunde använda arsenik istället för fosfor i sitt DNA.
Ifall det inte låter särskilt upphetsande: Jo, det är det. Hittills har åtminstone sex kemikalier ansetts fundamentala för liv, åtminstone den sortens liv vi känner till: kol, syre, kväve, väte, fosfor och svavel. Om en av dessa kan ersättas med en annan så innebär det, bland mycket annat, att sannolikheten ökar starkt för att liv finns utanför jorden. För att sammanfatta.
Nyheten fick det mottagande som man förväntat. Liksom den kritik som man åtminstone borde ha förväntat sig. Eller?
För att sammanfatta: När folk upprepade försöken på mikroorganismen GFAJ-1 så fann de bland annat att fosfor i dess DNA inte ersatts med arsenik. Vidare: En odling som inte fick näring växte inte. Om den fick arsenik, även i halter som skulle döda även rätt hårdhudade kryp, så dog den inte – men inte heller växte den. Däremot växte den sakta om arseniken ifråga innehöll små mängder näring i form av fosfat, vilket av kemiska skäl är en vanlig "förorening" i sammanhanget.
Det var det som hänt. Forskarna hade lurat sig själva. Och med sig hade de fått NASA, och många andra. "Arsenik-livet" ser ut att bli en klassiker i samma genre som kall fusion, polyvatten, N-strålar och allt vad det varit.
Lackmustestet av en forskare är reaktionen när arbetet kritiseras. De bästa forskarna lyssnar och funderar över kritiken, försvarar vad de fortfarande tror på och, framför allt, inser bristerna och använder kritiken för att förbättra sig. Detta är förvisso inte alltid så lätt. Det är lätt, mycket lätt, att bli defensiv istället – att se kritiken som ett angrepp, se dunkla motiv bakom, och strunta i innehållet.
Men jag tycker att den värsta reaktionen är när man tolkar kritik som en sorts dygd. Och det fanns tecken bland det Wolfe-Simon sade som indikerade att hon börjar att tycka om att se sig själv som en bildstormare, någon som har oortodoxa idéer som det vetenskapliga etablissemanget inte kan hantera. Och att kritik av hennes arbete inte är försök att komma närmare sanningen utan en konspiration för att dölja den. Flera gånger nämnde hon andra forskare vars idéer inte accepterades när de föreslogs, men som i det långa loppet visade sig ha rätt. Problemet är att många fastnar i det här tänkesättet – att bli en bildstormare blir deras vetenskapliga identitet (vi känner alla till sådana …).
- Michael Eisen, Felisa Wolfe-Simon (of arsenic infamy) is no more convincing in person than in print, 18 mars 2011
Istället för att granska sig själv ser man sig som en Galilei. En förståelig, mänsklig och mycket vanlig reaktion.
Sammanfattningar av kritiken av studien finns mest överallt. Allt är heller inte nytt, som Eisens blogg ovan. Här är två exempel på måfå.
Populär Astronomi: Hajpade bakterier var arseniktåliga men inte mer
BBC: Studies refute arsenic bug claim
Den här var tydligen svår. Men fina försök kom in. Kanske en del dyker upp i framtida frågor...
I lukket gruppe på Facebook, foregår det i disse dager en hissig diskusjon om din blogg og person, hvor det fremsettes kreative forslag for å stanse ditt angrep på produktet Xoçai, selskapet MXI Corp. og selskapets representanter — en gang for alle.- Sjokoservice.no
Professor Per-Arne Öckerman är vår man när det kommer till medicinsk expertis och produktutveckling.
Per-Arne är professor emeritus i klinisk kemi vid Lunds Akademiska Sjukhus och har publicerat över 400 vetenskapliga arbeten. Han har arbetat med komplementärmedicin i många år och har också fungerat som Socialstyrelsens expert vid utarbetandet av allmänna kostrekommendationer.- Grace Wellness, Medicinsk expert
Alla sådana diagnostiska, preventiva och terapeutiska metoder som idag inte tillämpas på de stora sjukhusen i det aktuella landet. Kan således vara skolmedicin i vissa länder, men inte i andra och bli skolmedicin senare. Metoderna kan vara vetenskapligt väldokumenterade, men anses av skolmedicinen vara ovetenskapliga. Grundar sig ofta på ett annat paradigm, ett annat sätt att tänka.Är detta Socialstyrelsens expert? Vid förfrågan hittade de inga uppgifter om att Per-Arne Öckerman ska ha haft sådana uppdrag åt dem.
- Robert Geete, Något om folketymologi, Ord och Bild (1892)Den genuina allmogen, d. v. s. den af "gamla stammen", som hvarken känner folkhögskolor eller deltagit i socialistmöten, den genuina allmogen lefver alltjämt i den tron, att den talar god svenska och att det öfver hufvud taget ej existerar något annat språk på jorden än svenska. Möter ett mindre begripligt ord, t. ex. ett främmande ord, så "bättrar" man på det efter ögonblickets ingifvelse, så att det, enligt den talandes förmenande, blir svenska af. — Det sätt, hvarpå folket härvidlag går till väga, är af stort intresse, ej minst från psykologisk synpunkt, och de drag af både humor och satir, som därvid träda i dagen, äro väl värda att tagas vara på såsom ett dyrbart material till studiet af folkets lynne och tankeart.
Det maniska ordvitsande som idag förknippas med Göteborg enbart förekom för hundra år sedan även i Stockholm. En som dokumenterat detta är Albert Engström, vars Kolingen & co närmast utgör ett arkiv av Stockholmshumorn när detta uttryck inte var en anomali.Särdeles rikt på folkvitsar är Stockholms-gaminernas språk, såsom säkert något hvar bland oss personligen erfarit.
Jag har ofta frågat mig om det verkligen finns någon förborgad skönhet i de där gamla sopptallrikarna och ölmuggarna och ljussnopparna som vi nu är så galna i, eller om det bara är ålderns gloria som gör dem så förtrollande i våra ögon. Det "gamla ostindiska" som vi nu för tiden hänger upp på väggarna som prydnader var vardagsservisen i de flesta hushåll för ett par hundra år sedan, och de skära herdarna och gula herdinnorna som vi med kännarmin faller i trance över var billigt prydnadskrams som en 1700-talsmamma gladeligen skulle ha gett åt ungen att suga på när han skrek.
Kommer det att bli likadant i framtiden? Kommer dagens omskrikna konstskatter alltid att vara gårdagens billiga kram? Kommer våra pilmönstrade tallrikar att hänga i rader i burgna 2000-talshem? Kommer våra vita koppar med guldkant och den undersköna guldblomman inuti som Sarah Janes* nu så lättsinnigt slår sönder att omsorgsfullt lagas och ställas upp på en konsol och bara dammas av frun i huset?- Jerome K. Jerome, Tre män i en båt (1889)