Den här grejen dök upp häromdagen och spreds fortare än böldpest. Ni har kanske sett bilden - av någon anledning sprids citat effektivare på Facebook som bilder än som text - men här är texten.
Citat ur Körkortsboken från 1920
"De som vållar bilisten de största bekymren, äro dock lekande barn och nervösa fruntimmer.
De äro under lek både blinda och döva.
Att signalera åt dem hjälper i regel ej, och ofta komma de framrusande så nära vagnen att signalen icke blir av någon betydelse.
Där man väntar sig lekande barn såsom vid skolor, lekplaner etc bör man endast köra fram med yttersta varsamhet, ty man kan sällan hjälpa sig med annan manöver än att stoppa vagnen.
Damer är ofta lika svåra som barnen, ty vid en hornsignal tappar de ej sällan helt koncepterna. Att de efter att ha passerat trefjärdedelar av gatan utan vidare vända för att nå den gångbana de nyss lämnat är inte sällsynt.
Ja två, tre gånger kunna de springa fram och tillbaka framför bilen.
Stanna och låt dem komma upp på gångbanan!
Handla i övrigt som vid möte med spårvagn."
Okej. Tror vi på det här? Visst, det
skulle kunna vara äkta, sett till andemeningen; det finns väl folk än idag som tycker saker i den stilen (åtminstone på insändarsidor och i Ring P1). Men är texten från en "körkortsbok" 1920?
Redan citatets popularitet kan göra en misstänksam. Som om det vore lite väl bra. Bilden som spridits är inte ett inscannat original utan skärmdumpad Times-text. Verbens pluralformer iakttas ibland ("äro"), ibland inte ("de som vållar", "tappar de"). Sen finns det kanske andra anomalier om man letar.
Fast... Nu kommer ett långt citat igen. Som text-text, och till stor del en upprepning. Denna bloggpost lär inte bli viral.
Körning
Ofta ser man förare råka i villrådighet, då de samtidigt inträffa i en gatukorsning och deras färdriktningar korsa varandra. Några genom lag fastställda bestämmelser finnas nämligen icke om vem av dem som skall hava företräde.
Man bör därför i gathörn iakttaga den allra största försiktighet, i all synnerhet som åsikterna alltid varit och fortfarande äro delade, om vem som skall ha företräde framför den andra.
Vid en gatukorsning gör man alltid klokt i att trampa ur, i all synnerhet om man där ändrar färdriktning. Högra foten bör också hållas klar, att vilket ögonblick som helst trycka ned fotbromsen.
De, som vålla bilisten de största bekymren, äro dock lekande barn och nervösa fruntimmer. De förra äro under lek både blinda och döva. Att signalera åt dem hjälper i regel ej, och ofta komma de framrusande så nära vagnen, att signalen icke blir av någon betydelse. Där man kan vänta sig lekande barn, såsom vid skolor, lekplaner etcetera, bör man endast köra fram med yttersta varsamhet, ty man kan sällan hjälpa sig med annan manöver än att stoppa vagnen.
Damer äro ofta lika svåra som barnen, ty vid en hornsignal tappa de ej sällan helt koncepterna. Att de, efter att ha passerat tre fjärdedelar av gatan, utan vidare vända för att nå den gångbana de nyss lämnat, är intet sällsynt. Ja, två, tre gånger kunna de springa fram och tillbaka framför bilen. Stanna och låt dem komma upp på gångbanan!
Handla i övrigt som vid möte med spårvagnar:
Kör gärna ur vägen en smula. Och om du signalerar, gör det icke några meter ifrån dem utan i god tid.
Källa: John Nerén,
Automobilens skötsel och körning (1922), sid 315. Återgiven av BengtOlof Bokström i "Varken lättare eller mer jämställt förr...", Arbetarbladet 5 december 2009.
Så "nervösa fruntimmer"-citatet var inte påhittat utan genuint. OK. Men hur många av de som skrattade, kommenterade och delade tänkte ens tanken att det skulle ha kunnat vara ett rent påhitt?
Tack till Urban N., Henrik S. och Erik M. som tipsade & grävde.
