Jag satt på mitt ämbetsrum, då plötsligt dörren energiskt öppnades. En officer och två grenadjärer med påskrufvade bajonetter inträdde. Officeren frågade: 'Är ni borgmästaren?' Då jag svarade ja yttrade han: 'Ni är på kejsarens befallning häktad och föres genast till Berlin!'- Tidningen Kalmar, 19 oktober 1906
Jag svarade: 'Jag utbeder mig ------' men kaptenen afbröt mig barskt med orden: 'Ni har här icke att bedja om någonting.' Jag anhöll dock att få se häktningsordern, hvarpå han svarade: 'Min legitimation utgöres af dessa soldater; resten skall ni få se på Nya vakten i Berlin, dit ni nu föres!'
Jag påpekade, att jag är reservofficer, hvarpå han affordrade mig mitt hedersord att jag icke under vägen skulle söka fly.
På vägen till Berlin diskuterade jag med min hustru, som jag fått tillåtelse taga med, anledningen hvarför jag arresterats på detta sätt. Jag förmodade, att någon mot mig fientligt sinnad person angifvit mig för någon uppdiktad militär förbrytelse. På vakten vid Unter den Linden, där grenadjärerna öfverlämnade mig till vakthafvande officeren, blef denne mycket förvånad och inrapporterade omedelbart saken till stadskommendanten grefve Moltke. Denne och prins Joachim Albrecht infunno sig, och efter ursäkter blef jag frigifven.
Det där är borgmästare Langerhans berättelse från ett av historiens klassiska hyss. Den myndige officeren var inte alls militär utan en arbetslös skomakare – luffare – som drog sig fram så gott det gick på småbrott och skojerier. En dag i Berlin tog han på sig en uniform han satt ihop av blandade delar, letade reda på några soldater som hängde någonstans och tog befälet. De tog sedan tåget ut till Köpenick, marscherade till rådhustorget där soldaterna fick göra halt. Voigt upp till borgmästaren, skickade denne till häktet och rekvirerade ut statskassan på 4000 mark. Sedan stack han iväg och lämnade medborgare och militärer att reda ut situationen bäst de kunde.
Man ska veta att den tyska officerskåren vid den här tiden hade en mycket hög och säregen status. Såväl formellt, som att brottsutredningar rörande militärer utfördes av militära domstolar, som informellt. Det anas även i behandlingen av borgmästaren; en reservofficer är ingen buse som man hanterar hur som helst, utan någon vars hedersord på att inte avvika är lika effektivt som handbojor.
For years the Kaiser has been instilling into his people reverence for the omnipotence of militarism, of which the holiest symbol is the German uniform. Offences against this fetish have incurred condign punishment. Officers who have not considered themselves saluted in due form have drawn their swords with impunity on offending privates.- The Illustrated London News, 27 oktober 1906
Som soldat är man van vid att vilt främmande människor dyker upp och beordrar saker. Som borgmästare är man mindre van vid detsamma; Voigts självsäkra och högst regelvidriga "detta är min legitimation" borde ha fått reservofficeren att haja till. Kan man tycka, i efterhand och på säkert avstånd. I praktiken är det klarlagt att folk i många sammanhang har betydligt svårare att ifrågasätta befallningar (som inte heller behöver vara särskilt myndiga, uppbackade med vapen eller dylikt) än man kan tro.
Se även Bunga Bunga: Virginia Woolf i lösskägg för ett practical joke som drabbade engelska flottan fyra år senare.






































