Faktoidpodden avsnitt 19: Geografiskt

Efter en helt sann historia och en helt halvsann historia drar jag igång med rejäla osanningar, myter, faktoider och konstigheter. Som varför vi ska lära oss Hallands floder? Och varför är de där floderna de enda i Sverige? Finns sjösjösjösjön och kullekullekullekullen? Och sist men inte minst, utan tvärtom en av de tyngsta faktoiderna över huvud taget: När trodde man att jorden var platt?

Här finns avsnittet som prat

I de senaste avsnitten av Faktoidpodden har jag gått igenom Bibeln. Det är inte klart än, det är det inte, men jag tänkte ändå göra ett avbrott och prata om något annat i åtminstone ett avsnitt. Så den här gången blir det geografiska faktoider och liknande. Mest om Sverige faktiskt; inte enbart, men nära. 

Faktoider ska det bli, fattas bara, men allra först blir det en sann historia. Varför jag tar upp en sann historia i Faktoidpodden, ja, det beror på att den låter som en faktoid. Jag har själv tänkt och sagt att "nämen hur låter det här!? det här kan väl aldrig vara sant? va?".

Så här var det: Ett asiatiskt par tillbringar sin smekmånad på ett sätt som är rätt vanligt hos asiatiska par, som har råd då: De reser runt världen i flygande fläng, så de hinner att se så mycket som möjligt. De här kom till Stockholm, och därifrån tog de nattåget mot Venedig minsann – för det här var på den tiden då man kunde ta nattåg till kontinenten. På morgonen vaknar de och konstaterar att näe, det här ser inte ut som de tänkt sig. Var är de någonstans?

På Stockholms central hade de hade bett om biljetter – för det här var på den tiden då man kunde köpa biljetter på tågstationer, av vanliga människor dessutom – till Venedig, alltså på engelska Venice. Och så hade de fått biljetter till … Vännäs. Det ligger en bit utanför Umeå. Jag tror säkert att Vännäs är en förträfflig plats, på alla sätt, men det är inte Venedig, det är det inte, och man behöver heller inte titta två gånger för att avgöra den saken.

Ja, det här är ju en rolig historia, och det är inte den enda signalen till att man tänker att man nog ska vara försiktig med den. Det är också många som utgått ifrån att den är hittepå eller, som jag, åtminstone misstänkt att den är hittepå. Men, den är alldeles sann. Paret kom från Sydkorea och hette Young Won Park och Young Ohin. De skulle verkligen till Venedig och fick verkligen biljetter till Vännäs. När de insåg att de var på helt fel ställe hoppade de av i Umeå. De behövde inte lösa biljett tillbaka till Stockholm utan den bjussade SJ på. Om det här skrev såväl Västerbottens-Kuriren som Dagens Nyheter i december 1993. Enligt resenärernas uppgift tyckte de inte alls illa om extraturen. Bara en sån sak som att de såg mer snö än någonsin förut, och dessutom var Umeå bättre än Venedig – ja, det var åtminstone vad de sade.

Jag vet inte om folk blir gladare av att höra att historien om Venedig som blev Vännäs är sann. Ni borde bli det. Det finns så många roliga historier som är mer eller mindre hittepå. Här har vi, för en gångs skull är jag frestad att säga, en rolig historia som verkligen är sann, och allt blev också trevligt och bra, efter den där tillfälliga humördippen i Umeå då.

Det finns en del sådana här icke-faktoider: Påståenden, berättelser eller vad det är, som ser ut att vara osanna, som har flera av faktoidens kännetecken, men som är sanna. Eller åtminstone mer sanna än osanna. Kanske det någon gång kan bli ett avsnitt med sånt här; ett avsnitt av icke-Faktoidpodden, eller kanske ett icke-avsnitt av Faktoidpodden.

Det var en sann historia som sagt. Nu kommer en uppgift som inte stämmer idag, men som en gång var hur sann och riktig som helst. Det rör Sveriges fulaste ortnamn. Eller konstigaste ortnamn, eller vad man kallat det. Få se om ni känner igen det: Kräkångersnoret. Är det bekant? Det finns verkligen en by som verkligen hetat Kräkångersnoret, den ligger utanför Skellefteå. Ortnamnet är ett anrikt namn som verkligen inte behöver skämma för sig. Först i namnet har vi krik, som betyder liten sjövik. Sedan kommer ånger, finns ju i otaliga norrländska namn, som också betyder vik, om det nu finns någon skillnad mellan ångrar och krikar. Och till sist har vi nor, det är ju vedertagen rikssvenska rentav, för ett smalt vattendrag mellan två större. Alltså Kräk-ångers-noret.

Efter kriget blev svenskarna allt mer bilburna. Fler och fler tog kustvägen utanför Skellefteå. Då passerade man en vägskylt där det stod Kräkångers-noret. Eller Kräkånger-snoret som många uttalade det. Och det där tyckte man ju var lustigt och besynnerligt. Och tidningarna tog upp det då och då och hade roligt.

Byborna tröttnade mycket snart på uppmärksamheten, och bad att få byta namn på sin by. Lantmäteristyrelsen biföll, och från och med den 8 september 1951 hette byn Lövångernoret. Fast kommer man dit så står inte det namnet heller på skyltarna, utan Södra Lövsele. Och samhället intill, som hette Kräkånger, heter nu bara Lövsele. Tyvärr, eller tack och lov, beroende på hur man ser saken. 

Så: Det var en sanning och en före detta sanning. Nu är det dags för en rejäl osanning, om den här podden ska göra skäl för namnet. Då ska jag börja med fenomenet tautologa namn. Är tautologa begrepp bekanta? Alltså tautologi som tårta-på-tårta? Man kan till exempel höra folk säga att man inte ska säga CD-skiva. För CD är ju förkortning för compact disc, "kompaktskiva", så "CD-skiva" blir "kompakt-skive-skiva" … Ja, inte för att man behöver bry sig om sånt, men det är åtminstone vad tautologa begrepp är. Sådana finns det gott om, inte minst i geografin.

Som Tchadsjön. Ordet "tchad" kommer från ett lokalt språk där det betyder "sjö". Så Tchadsjön betyder egentligen "sjö-sjön". Ett annat tautologiskt namn är spanska Cartagena. Cartagena är dagens form av romarnas namn på staden: Carthago Nova, "nya Karthago". De visste nog inte, eller brydde sig inte om, att den gamla ärkefienden Karthago, den som Cato den äldre tjatade om, på grundarnas feniciska betyder "nya staden". Så Carthago Nova, och därmed Cartagena, betyder egentligen "nya nya staden". Ett tautologiskt exempel på närmare håll är Bottenviken. Jomen, för "botten" är fornsvenska och betydde "viken". Så Bottenviken utläses "vikenviken".

Det där var några exempel på riktiga tautologiska geografiska namn. Nu kommer en liten historia. Vi är i Karelen, Karjala, längst österut i Finland. Idag är en rätt liten del av Karelen fortfarande Finland, det mesta har hamnat i Ryssland.

De första kartorna över Karelen ritades av finnar. En dag kom kartograferna till en sjö; det var väl varken första eller sista gången. De frågade lokalbefolkningen vad den hette. Eftersom kartograferna enbart talade finska och lokalbefolkningen enbart samiska så blev det en lätt språkförbistring, men så småningom tyckte de förra sig förstå att sjön kallades Jaur. Gott så; den fick heta Jaursjön, eller Jaurjärvi på finska, och det var vad som skrevs på kartorna.

Vad kartograferna inte visste var att jaur inte var ett namn utan det samiska ordet för sjö. Den hjälpsamma lokalbefolkningen hade förklarat att "det där är vad vi här i trakten kallar en sjö". Så kartans "Jaurjärvi" betydde egentligen "sjösjön".

Så småningom intresserade sig ryska förmågor för Karelen. De såg en sjö på kartan som hette någonting, och likt myriader andra namn överfördes det, utan särskilda efterforskningar, till de nya ryska kartorna. Eftersom det här var en sjö, vilket på ryska heter ozero, fick den heta Jaurjärviozero. Ja, vi vet ju att det där betyder "sjösjösjön".

Så kom andra världskriget till Karelen, och därmed tyskarna. När dessa ritade sina kartor över området utgick de från en rysk karta. Sjöarna fick sina namn kompletterade med det tyska ordet för sjö, See. I det här fallet skrev de in Jaurjärviozerosee på kartan. Det vill säga "sjösjösjösjön". En fyrdubbel tautologi minsann! Se, det var en historia! Inte helt problemfri men ändå.

Och en historia är vad det är. Det vill säga, hittepå. Åtminstone har den fyrdubbla sjön inte identifierats i sinnevärlden. Det finns åtminstone en annan version av historien där den fyrdubbla sjön förlagts till finska Lappland. Versionen med Karelen tycker jag passar bättre ihop med historiska fakta, och jag tror därför att det är den ursprungliga. Vilket nog inte gör den sannare. Tyvärr, får man väl säga.

Okej, man ska aldrig säga aldrig. Visst hade det varit roligt om någon lyckades gräva fram någon tysk generalstabskarta och hitta Jaurjärviozerosee, hopskrivet eller särskrivet. Eller för den delen de kortare ryska och finska versionerna. Men jag håller inte andan – om man säger så.

Nu ska vi faktiskt ta upp ännu en fyrdubbel geografisk tautologi. Ända sedan 1600-talet faktiskt har man i England berättat om en by i Cumbria som heter Torpenhow, och en fascinerande etymologi. Ja, ortsborna säger tydligen inte Torpenhow så som jag sade det nu, utan något i stil med trepenne, ungefär. Men här ni får klara er med riksengelska med svensk brytning.

Vid Torpenhow finns en kulle som kallas Torpenhow Hill. Vad har det namnet för etymologi? Få se, tor-pen-how: Först har vi tor som betyder "kulle" på anglosaxarnas tungomål. Sedan har vi pen som betyder "kulle" på något keltiskt språk. How ska visst vara återstoden av ett skandinaviskt haugr som betyder just "hög" eller "kulle". Och så sist av allt, när betydelsen av alla de tre äldre orden glömts bort, lade man till ett engelskt hill, som betyder "kulle". Torpenhow Hill är alltså en kullekullekullekulle! Är inte det en fin historia! Dessutom får man landets historia, med våg efter våg av nya kulturer, kondenserad i några stavelser.

Jo, en fin historia är precis vad det är. För stämmer gör den inte. Så till den grad att redan själva namnet verkar vara en skrivbordskonstruktion. Byn Torpenhow finns definitivt, men namnet Torpenhow Hill används inte, och verkar aldrig ha använts – det har uppfunnits för att bättra på historien. Vad gäller etymologin för byns namn så finns det ett par förslag, där inget bjuder på ens en trippel tautologi. För bynamnet är inte på tre språk utan två: Tor är här fornengelska för "klippa", pen tidig walesiska för "topp", och hoh kommer från fornengelska för "höjd". Dessutom är tor och pen inte en upprepning utan en precisering: "klippans topp". Däremot är how, efter hoh då, en tautologi. En vanlig dubbel tautologi alltså, snarare än en trippel. Och någon fyrdubbel har det aldrig varit frågan om, mer än som ett tankeexperiment som folk tagit på allvar, eller så.

Nästa faktoid känns lite passé. Eller, den borde åtminstone göra det. Men jag är säker på att det fortfarande finns folk som går omkring och tror att Kiruna är världens största stad. På ena eller andra sättet. Eller vilket sätt som helst.

Så här ligger det till: 1908 bildades Kiruna municipalsamhälle. Sen dess har vi slutat med sånt här i landet. Enkelt uttryckt var municipalsamhällen orter som var för stora för att vara byar men för små för att vara städer. 1908 var Kiruna en sådan ort. Sen växte den, rejält. 1948 uppgraderade man Kiruna till stad, med stadsrättigheter och grejer. (Det berodde visserligen inte så mycket på att staden hade växt som en skatteteknisk fråga, den ska jag inte gå in på här.) Nu var det så att den här nya Kiruna stad hade en areal på sisådär 13 000 km². Idag är det lite mer. Det är en hel del. Det är faktiskt större än de flesta landskapen. Det är till exempel som Skåne och Blekinge ihop. Och poängen här är att hela området räknades som stad. Det innebar att Kiruna stad, tekniskt sett, bredde ut sig över ett större område än inte bara Gällivare, Stockholm eller Köpenhamn utan även London, Paris och New York, och vilka andra städer som nu hade störst befolkning i världen på den tiden. Så Kiruna stad var – tekniskt sett, enbart räknat till den administrativa ytan – världens största stad. Nu var det väl ingen som tog det där på större allvar än så – får man hoppas. Fast man vet ju aldrig med folk …

Hur länge varade det där? Max 20 år. För 1968 blev Mount Isa, det är ett gruvsamhälle långt ute i Australiens outback, upphöjt från shire till city. Då blev man, tekniskt sett, en stad med en yta på 41 000 km². Det är som tretton Gotland. Det räckte för att Mount Isa skulle listas i Guinness rekordbok som världens största stad. Idag räcker den ytan faktiskt bara till en åttonde plats i den listan. Världens idag största stad, tekniskt sett, heter Kalgoorlie-Boulder. Det är ett gruvsamhälle långt ute i Australiens outback, och när det 1989 blev stad så hade den en yta på över 95 000 km². Det är aningen större än Portugal.

Ett ständigt problem med faktoider är att avgöra hur "stora" de är. Det som är en kuriös bagatell för den ene kan vara en stor och fundamental myt för den andre. Men så behöver själva myten, det felaktiga påståendet, inte vara det viktigaste. Jag minns en vän som blev uppbragt över ett tämligen lättviktigt exempel, en myt som i sig var helt betydelselös på alla sätt, med argumentet "det berättade min dagisfröken!". Att någon kär och pålitlig person har farit med osanning – om det nu var gamla mor eller prästen eller för den delen en älskad dagisfröken – kan vara mycket mer omvälvande än själva påståendet. Som ofta, om inte rentav oftast, är tämligen eller fullständigt oviktigt i sig.

Innan jag avslutar det här avsnittet med en tung faktoid, så tänkte jag ta upp en mycket lättviktigare – tycker åtminstone jag, då. Det rör Hallands floder. Dem har generationer skolbarn fått lära sig. Detta har tydligen varit så viktig kunskap, att man tagit fram en minnesramsa: "Vi ska äta, ni ska laga" – det ger Viskan, Ätran, Nissan och Lagan, från norr till söder. I Skåne lär man förresten ha kört med omvända varianten "laga ni, äta vi" så man får floderna så som man ser dem från krönet av Hallands ås.

Nu infinner sig en fråga: Varför har denna kunskap ansetts som så viktig? Hallands floder, eller åar då, är inte stora. Deras ekonomiska bidrag går inte att jämföra med bra många älvar där man flottat timmer, byggt långt större kraftverk än det i Laholm, och haft sig på andra sätt. De har använts för transporter, sommar som vinter kan man komma bra långt uppåt landet på dem. I den rollen har de förekommit i historiska skeden, som när danska trupper 1520 tog sig upp för Ätran till Ulricehamn tio mil inåt landet och utkämpade slaget på Åsundens is. Sånt – men inte mer. Där finns ingenting som motiverar att alla fyra floderna ska vara obligatorisk kunskap för Sveriges folk.

Nej, här är orsakssambandet det omvända. Ramsan har inte tagits fram för att man ska lära sig floderna; man ska lära sig floderna eftersom ramsan finns. Det har bidragit att det är en såpass bra minnesramsa, så folk faktiskt har lärt sig de där himla floderna, i rätt ordning till och med.

En fotnot till Hallands floder: Ska det inte vara Hallands åar? För det är väl allmänt känt, att Sverige har inga floder. Sverige har älvar och åar, men floder finns, av någon anledning, bara utrikes. Nu är den regeln varken självklar eller särskilt gammal. Man behöver inte gå många år bakåt i tiden för att hitta massor av svenska floder, även i synnerligen etablerade källor – flodkällor då. SAOB:s artikel om ordet "flod" är från 1925, där nämns att ordet används "nästan blott om dylika utanför Sverge [sic!]". Någon motivering för detta bruk har, såvitt jag funnit, aldrig lagts fram. Så regeln, att svenska floder inte ska kallas floder, är varken självklar, gammal eller ens motiverad. Varför folk följer den vet jag verkligen inte.

Nu ska jag avrunda det här avsnittet med en riktig klassiker. En av de tyngsta faktoiderna över huvud taget, alla kategorier. Den är spridd och välrotad, man kan stöta på den precis överallt. En gång i tiden kunde jag kalla den "favorit", men nu vet jag inte längre. Jag blir mest irriterad när jag tänker på hur oerhört seglivad den är. Den har avfärdats hur många gånger som helst, på alla möjliga ställen, och ändå lever den vidare som om ingenting hänt. Varje gång den lyfts så finns det folk som aldrig hört talas om att det där skulle vara en myt. Inte bara folk i allmänhet utan även folk som verkligen borde veta bättre.

Faktoiden handlar om uppfattningen om att jorden är platt. Närmare bestämt att folk "förr", när nu "förr" inträffade, skulle ha trott att jorden är platt. Att det på, till exempel, medeltiden skulle ha funnits en allmän övertygelse om att jorden är platt. Att det var något som mer eller mindre alla trodde; hög som låg, lärd som olärd, inklusive sjömän och kartritare. Man tänker sig även att katolska kyrkan skulle ha haft som trossats att jorden är platt, och att den som vågade antyda något annat riskerade bålet. Allt det där är osant; helt, fullständigt osant.

Så här är det: Ända sedan antiken har det ingått i allmänkunskapen att jorden är rund som ett klot. Om det var några som trodde att jorden var platt så var det gravt olärda personer. Folk med minsta vett, utbildning och/eller makt visste hur det låg till. Dit räknas även varenda präst, biskop och kardinal i hela katolska kyrkan, eller för den delen vilken kyrka som helst; jag har inte hittat en enda historisk kyrka eller sekt som hävdat att jorden är platt. Och vad gäller sjömän hade de inte bara sett fartyg och kuster stiga upp ur havet på långt håll, utan kunde även navigera. För det är ju så, att när man anger sin latitud eller breddgrad, så är det detsamma som vinkeln till ekvatorn: Vid 0° är man på ekvatorn, vid 90° befinner man sig på nord- eller sydpolen, och allt däremellan. Navigering förutsätter helt enkelt en klotrund jord; navigering på en platt jord hade sett helt annorlunda ut. Och folk har navigerat över större avstånd sen allra minst antiken. Det finns dessutom otaliga exempel från konst och litteratur, från antiken och framåt, där en klotrund jord visas upp eller beskrivs. Ofta i förbigående, som en självklarhet. Folk på medeltiden kunde ju inte drömma om att folk flera hundra år senare skulle tillskriva dem en så efterbliven uppfattning som att jorden är platt.

Nu finns det ju folk idag som på fullt allvar hävdar att jorden är platt. Sådana idéer är inte särskilt gamla, relativt sett: Organiserade plattjordingar har förekommit sedan mitten av 1800-talet. Motiven har varierat. Där har naturligtvis funnits en del misstolkad bibelläsning, trots att kyrkorna som sagt varit rörande överens om jordens rundhet. En annan kraft har varit den över-smartness som än idag får folk att hoppa på QAnon och andra galenskaper, när fåkunniga tror att de är så fruktansvärt mycket smartare än alla vi sheeples som inte inser hur det egentligen ligger till här i världen.

Men det är i modern tid. Hur fick folk för sig att folk "förr" trodde att jorden var platt? Den som främst pekas ut är Washington Irving. Och nu halkar vi in på ännu en geografisk faktoid. Washington Irving skrev 1828 en bok om Columbus, som blev en storsäljare. En bärande scen är när en klipsk och framåt rundjords-Columbus försöker tala vett i kyrkans enfaldiga plattjordingar. Det är givetvis ett symboliskt möte mellan den gamla förstockade okunskapen och den nya tidens briljanta ljus av kunskap och upplysning. I verkligheten gick det inte alls till på det viset – inte alls. Kyrkofolket på den tiden visste som sagt mycket väl att jorden var rund, och hade blivit ytterst förvånade om de fått veta att de senare skulle tillskrivas en annan uppfattning i denna självklara fråga. Nu var de verkligen oense med Columbus, men inte om jordens form utan dess storlek; och här var det Columbus som hade fel! Columbus trodde att jorden var betydligt mindre än den är; och då ska man veta att man på 1400-talet hade en ganska så god uppfattning om jordens storlek. Och denna sin uppfattning, som varken stämmer med verkligheten eller konsensus 1492, hade Columbus fått från … Någon som kan gissa … Bibeln! Så mycket för bilden av en modern upplyst Columbus mot medeltida förstockade jesuiter och så vidare … Eftersom Columbus trodde att jorden var mycket mindre än den är, fick han för sig att man skulle kunna segla från Europa västerut till Japan och Kina. Och eftersom hans samtid hade mycket bättre koll på jordens storlek, och dessutom inte hade en aning om att de amerikanska kontinenterna ligger där de ligger, kunde de inte tänka sig annat än att Europa och Asien skildes åt av ett gigantiskt hav. Ta en titt på jordklotet och tänk bort Nord- och Sydamerika; det blir väldigt, väldigt mycket hav när man lägger ihop Atlanten och Stilla havet. Faktiskt är det fågelvägen längre från Portugal till Japan västerut än österut. Att segla över ett sådant hav, utan att känna till platser där man kan bunkra mat och vatten, hade varit fullständigt livsfarligt, närmast ett självmordsuppdrag. Det var den risken man bekymrade sig över – inte att fartygen skulle segla ut över kanten. Så, vänligen sluta upp med att tro på sådana gamla fånigheter. Så Columbus hade fel. Men han hade också tur som en tokig när en stor kontinent råkade ligga i vägen, faktiskt ganska exakt där han trodde att den asiatiska kusten skulle ligga. Det bidrog också till att han trodde att han var framme i Asien när de kom till Karibiens övärld. Och det är därför vi fortfarande talar om indianer, eftersom Columbus trodde att han var i vad man på den tiden kallade Indien; inte syftandes på halvön utan på ostasien i stort. Så, nu fick jag med den gamla faktoiden om Columbus också.

Tillbaka till den platta jorden. Lite längre tillbaka kan rentav Kopernikus ha bidragit till den här myten, om man i allmänhet skulle trott att jorden är platt, när han i förordet till sin revolutionerande bok om solsystemets fason berättar om en lärd man i kyrkohistorien som verkligen trodde att jorden var platt. Han hette Lactantius och levde omkring år 300. Den andre nämnvärde historiske plattjordingen man grävt fram hette Cosmas Indikopleustes och levde på 500-talet. Två gubbar – det är samtliga någorlunda namnkunniga personer som före år 1800 trodde att jorden var platt. Den här myten, att "alla" "förr" trodde att jorden var platt, är verkligen absolut så helfel den kan bli.