Bokdom i Svitjod

För närvarande översvämmas vi av engelska ord och uttryck, liksom förr i tiden av tyska och franska. Purister och språkvårdare anser dessa nykomlingar vara "ohyra", som smyger sig in och smutsar ned modersmålet.

När skrevs detta? Någon som vågar gissa..?

Den ordboksförfattare som förklarar ord som karikera med vrångteckna, speteckna och navigering med rättsegling har kanske lyckats prestera en försvenskning. Det gör Björn Collinder i Stora ordboken med undertiteln "Svensk ordnyckel" (en bearbetning av hans under 70-talet utgivna "Ordhandboken").

Ordhandboken gavs ut i tre upplagor under 1970-talet – inte illa för en ordbok – och fick i fjärde upplagan 1984 heta Nya ordhandboken. Det är också den boken jag har tillgång till, inscannad hos ovärderliga Runeberg: Björn Collinder, Nya ordhandboken (1992) (alltså femte upplagan …).

Och den räcker och blir över, måste jag säga.

Ordboksförfattaren är känd för sin iver att hålla det svenska språket så rent som möjligt, speciellt från anglicismer och s k svengelska uttryck. Detta får man snabbt belägg för i ordboken, dock inte alltid med så lyckat resultat: swimmingpool förklaras med simdamm, motocross med väglösekörning, stuntman med vågspelstvilling och knockout med sövseger; vidare pensionär med efterlönsman (!) och efterlönsnjutaree (!), torso med stympstod, koncentrisk med sammittig.

- Kurt Blomberg, SvD 15 februari 1984

Först lite om författaren: Björn Collinder (1894–1983) var språkmänniska av rang. Han började som nordist och blev så småningom professor i finsk-ugriska språk. Listan över hans översättningar är mer än imponerande: En klase Shakespeare-dramer i all ära (även om de inte ersatte Hagbergs), men Beowulf! Äldre Eddan! Sofokles! Och Kalevala! Av en och samma förmåga!

Den som är riktigt duktig inom ett ämne kan ha svårt att inse hur långt efter de allra, allra flesta medmänniskorna är. När jag letade efter något han skrivit blev den första träffen en sågning av en översättning av Schopenhauer. Redan första stycket fick mig att famla efter ordboken flera gånger (inte Nya ordhandboken!), när glosor som realskoleabiturient, speciminera, vokabel och pollicitus meliora dök upp; jag är rätt säker på att de inte var jättevanliga ens 1914. Och corpus delicti, beläggen för exakt hur usel översättningen var, presenteras som en rad original/översättningspar, följda av "några kommentarer lär det väl inte behövas". Skrivet av en nittonåring …

På andra sidan av karriären blommade Collinders språkpolisiära ådra ut (som han själv definitivt inte skulle ha uttryckt det). Nya ord, särskilt "engelskt ordkram som väller in över gränsen", var en styggelse. Svenskt skulle det vara, gärna gamla ord; varför inte hämta dem från dialekternas ordskatt?

Icke desto mindre dyker här och var i hans översättningar en konstgjord gammalsvenska upp: ord och vändningar som verkar vara äldre än vad de är. Och då, menar jag, är vi framme vid Nya ordhandboken …

En association som Blomberg inte nämner i sin recension – eller bokdom som Collinder föredrar att kalla det – men som jag finner självklar är Gunnar Ericssons Svitjod-böcker. De gavs ut 1956–1973 och utgjorde satir över samtidens politik, skriven som om den hade utspelats på vikingatiden. Därför användes en sorts tillskojad fornsvenska (för mer om det fascinerande fenomenet, se Kalle Linds bokdom För Svitjod i dåtiden). I Svitjod heter barnbidrag piltskärv, TV fladderbilder, bensin fartvätska, kommunisterna sveruser (svensk-ryssar!) osv. Olof Palme får heta Olof Ettersöt, Lennart Hyland Lennard Ordsprut … Och illustratören EWK får i Svitjod heta Ewert Nidristare. Så där håller det på, sida upp och sida ner, år efter år. Det kan vara roligt eller riktigt roligt i små portioner, men uj vad fort man blir mätt. – Dessa böcker är idag tämligen bortglömda men var välkända för Collinders läsare, om inte Collinder själv. Och känner man till svitjodska är det, menar jag, omöjligt att inte ideligen associera till det tungomålet när man läser Collinders ordbok. Se själva.

avtjänsta – entlediga; suspendera

branog – ganska

böljepapp – vellpapp [stavat just så]

dödingsbesvärjande – nekromanti

dödkropp – lik

döljnamn – pseudonym

eldkäft – hätsk och grälsjuk människa

enliv – celibat

fjärrländsk – exotisk

försprångsflock – avantgarde

motmälare – en som protesterar

munheder – lovord som inte är allvarligt menade

okbroder – arbetskamrat

rättkönad – heterosexuell

rödgröt – saftkräm

solfall – solnedgång

vapenvinna – erövra

årsot – ålderdomskrämpa

ättföra – adoptera

Man märker att all collinderska inte utgörs av svitjodiska, åtminstone så länge han kan hålla den förhatliga engelskan stången. För vad sägs om bulbul för näktergal, efter det persiska ordet, eller kamfio, efter franska cambio, för kortspelet kille? Och vad är det för fel på ett ord som lik, som är sig likt sedan åtminstone fornsvenskan?

Collinder har naturligtvis även synpunkter på stavningar, och delar gärna med sig. Vi får belägg för jos, liksom jass, kancer, represalie och favoriten spräa – det sista ordet är mer känt som spreja. Eller "förklaringen" av note: "UD:s stavning och uttal [engelskt? franskt?] manar inte till efterföljd."

Då och då hittar jag, mirabile dictu, ord som kanske inte var spridda 1975 eller 1992 men som är det idag. Som trälig för tråkig.

Jag saknar ett förord eller annan målbeskrivning, där författaren berättar vad boken är tänkt att vara bra för, eller något ditåt. Vad är förklaringar och vad är rekommendationer?

Blomberg inledde och får även avsluta:

Ofta använder Collinder en personlig stil och privata uttrycksmedel vid ordförklaringen, vilket gör hans ordbok inte lik någon annan i sin genre.

Nej, denna ordbok liknar inte någon annan jag sett. Och då har jag ändå sett en del.

Se även: Svenskt Översättarlexikon: Björn Collinder (Litteraturbanken)