När man går igenom den historiska utvecklingen inom ett område kan man få intryck av att allt som är nytt också är bra, och att varje nymodighet förr eller senare slår igenom, enbart förhindrad eller snarare fördröjd av förstockade bakåtsträvare. Men på varje nyhet som visar sig fungera i längden går flera som inte gör det.
- Peter Olausson, Sveriges historia (Ordalaget 2018), s 322
Jag är svag för blindspår: Teknik eller idéer i allmänhet som hade kunnat bli stora, eller som det åtminstone fanns folk som trodde skulle bli stora (dessa grupper kan vara vitt skilda åt), men som inte blev det. Sådana brukar historiska genomgångar inte fokusera på; de idéer som slog igenom brukar räcka och bli över. (Sen finns det ju genomgångar som tvärtom fokuserar på misslyckanden, "Världens fem största fiaskon" och liknande, men där brukar det humoristiska vara poängen snarare än det historiska.)
Det ovanstående hade kunnat syfta på datorer, bilar, flyg, politik, livsmedel … I vilken historisk period som helst. Nu råkade sammanhanget vara jordbruk under 1800-talet.
Ur Nordisk Familjebok (1912)
Ett exempel är de första försöken att bruka jorden med ånga. Det fanns mycket stora och tunga ångdrivna traktorer, men betydligt vanligare var att ställa upp två lokomobiler (flyttbara ångmaskiner), en på var sida fältet, som drog plogen på en vajer mellan sig.
Man kunde också köra ångplog, som underverket hette, med en ensam lokomobil. Och utöver plog kunde man även rigga upp en harv eller vält.
När man gräver bland samtida utlåtanden är det misstänkt många som är misstänkt positiva; textannonser är inget nytt, och kunde vara betydligt mer ogenerade då än nu. Som det nu var fanns det tillräckligt med fördelar för att ge ångplogarna några decennier. Men man behövde inte vara en stockkonservativ lantbrukare för att se problemen.
De supermoderna maskinerna var dyra i drift och krävde stora ytor, som därtill skulle vara platta, stenfria och gärna lättplöjda. De krånglade ofta och krävde dyrbar service.
- Ibid.
Ångplogar lät främst tala om sig från 1880-talet fram till sekelskiftet. Efter första världskriget fanns några ångplogar i drift, men de var inte många.
Ångtröskverk på Ernst Erikssons gård, Lillkyrka utanför Örebro
En jordbruksmaskin som det gick bättre för var ångtröskverket. De var rejäla konstruktioner som hyrdes eller delades mellan olika gårdar. Men de jordbruksmaskiner som verkligen slog igenom var betydligt enklare: Hästdragna såningsmaskiner, tröskor och annat blev allt vanligare under senare delen av 1800-talet för att framåt 1900 bli normen. Ännu lite senare ersattes hästarna av traktorer. Då blev jordbruket maskinellt på allvar; inte drivet av kol och ånga utan av bensin och diesel.
3 kommentarer:
Ångtröskverket är dessutom en förutsättning för en av de bättre verserna av Falstaff, fakir.
Det är inte det sämsta minnesmärket! Där kan man jämföra med ångplogen, som inte ens verkar ha lämnat något sådant spår efter sig, utan är så bortglömd som något kan bli.
Jag skulle vilja hävda att ångrevolutionen kom för tidigt för att få så stor spridning på djupet i Sverige. Vi låg lite efter med industrialiseringen/urbaniseringen helt enkelt.
I England var nog åndrivna traktorer och liknande betydligt vanligare eftersom de hann igång med den typen av effektivisering innan förbränningsmotorns verkliga intåg.
Skicka en kommentar