Faktoidpodden avsnitt 20: Kristet 3

Vi fortsätter med Bibeln, nu med Nya testamentet, och gör oss äntligen förtjänta av temat "Kristet". Avsnittet ägnar sig främst, om än inte enbart, åt den första julen: När inträffade den – vilket år (ledtråd: definitivt inte år 0) och vilken dag? Var inträffade den – i ett stall? Som låg i en grotta? Hur många var de tre vise männen? Och hur många, heliga och kungliga var de tre heliga kungarna? Med mera.

Här finns avsnittet som prat

Nu blir det Bibeln! Igen! I de två första avsnitten med kristna faktoider höll jag mig till Gamla testamentet. Men nu är det slut med de okristna faktoiderna, när jag övergår till Nya testamentet. Finns det faktoider, missuppfattningar och konstigheter där med? Det finns faktoider, missuppfattningar och konstigheter där med.

Innan jag tar itu med faktoiderna så ska jag snabbt nämna en fråga som jag inte ska ta upp mer än så här, bara så jag har nämnt den. Så här: Har Jesus funnits? Eller lite mer precist: Vilken är den historiska bakgrunden för den Jesus som beskrivs i Bibeln? Är han helt påhittad, eller mest hittepå, eller utgör evangelierna mer eller mindre hittepå tillskrivet en person som vi direkt skulle känna igen som Jesus Josefsson från Nasaret? 

Den här frågan har engagerat otaliga genom åren. Den har inte engagerat mig. Min uppfattning är 1) Nya testamentet beskriver en historisk person, och 2) det mesta som där berättas om Jesus, som inte är direkt magiskt, är sant eller någorlunda sant. Denna uppfattning bygger på att historien rymmer fler verkliga personer som tillskrivits overkliga saker än personer som varit påhittade från början. Att jag aldrig intresserat mig för frågan om Jesu existens beror främst på att vi aldrig lär få något definitivt facit – jag vet inte ens hur ett sådant skulle se ut. Detsamma gäller dessutom om praktiskt taget alla människor som någonsin levat, höga som låga, kända som okända. Jag vet heller inte vad som skulle förändras om ett oemotsägligt bevis för eller emot skulle dyka upp. Och så måste jag säga att alla utläggningar i ämnet jag sett är riktigt tråkiga, rent ut sagt. Jag kan läsa det allra mesta med någorlunda bibehållet medvetande, men detaljerade utläggningar för eller emot Jesu historicitet hör, av någon anledning, inte dit. Så tills vidare placerar jag Jesus bland personer som nog funnits.

Så! Fick jag det sagt. Men jag ska ändå inte ta itu med de egentliga faktoiderna riktigt än, förrän jag tagit upp en, vad ska man säga … Udda grej? Det blir ju en del sådana i de här avsnitten, bland alla rejäla faktoider: Upplysningar om blandade ting som kanske inte är vad man förväntat sig, för att försöka sammanfatta. Den här udda grejen har med vår Herre att göra. Vem är vår Herre? Ja, det vet ju alla, troende eller inte, att "vår Herre" syftar på Gud Fader. Det är det som är fel, faktiskt. När man pratar om kristendomens teologi, alltså när man är riktigt, riktigt noggrann med orden, så syftar "vår Herre" på Jesus. Som till exempel i den apostoliska trosbekännelsen, där har vi en riktigt gammal och synnerligen central text. I den apostoliska trosbekännelsens andra artikel står det "Jag tror på Jesus Kristus, Guds enfödde Son, vår Herre". Eller när Bibelkommissionen i extramaterialet till Bibel 2000 nämner att "Herren" kan syfta på Gud eller Jesus, men för de kristna är Jesus den ende som har rätt att kallas "Herren" – vilket kanske är ett sätt att jämställa Jesus med Gud.

Ja, nu bryter ju folk mot den här regeln, eller vad det är, i parti och minut, från vår farmor till, jag vet inte, präster och biskopar kanske? Det är få som så mycket som hört talas om den här distinktionen, att "vår Herre" i kristendomen är Jesus. Men nu har i alla fall ni gjort det.

Nu har jag velat lite, men nu! börjar det här avsnittet på riktigt. Och det med en klassiker. För den här känner alla till. Och väldigt många, nästan alla, har alltid tagit den för given, och inte funderat ett ögonblick på hur det kan ligga till. Det som utmärker klassiska faktoider, helt enkelt. Det gäller vår tideräknings början … Alltså … När inträffar den? … År 0. Nja, här är faktoiden – för år 0 finns inte i vår tideräkning. Det här har inte ett skvatt att göra med diskussionen om när eller om Jesus skulle ha fötts. Helt oavsett när man placerar Jesu födelse så finns inte år 0 i vår tideräkning. Efter år 1 f.Kr. så kommer år 1 e.Kr.

När Jesus föddes, egentligen? Ja, de flesta insatta tror på år 6 eller 5 eller 4 f.Kr – hur knasigt det än låter med en Jesus född f.Kr. Men det finns bra många fler bud, och på känt manér varierar de mer och mer ju mindre pålitliga forskare man lyssnar på. Men det är, som sagt, en annan fråga.

Jag ska berätta lite om han som bestämde vilket år som är år 1, när vår tideräkning började. Han hette, eller kallades åtminstone, Dionysius Exiguus. Eftersom Exiguus betyder "den lille" så var det nog ett smeknamn snarare än ett efternamn. Han var en förmodligen skytisk munk som räknade ut att han levde på 500-talet. Han fick år 525 sitt livs uppdrag av påven Johannes I, men det var varken att räkna ut när vare sig år 0 eller år 1 inträffade, utan något mycket viktigare: att räkna ut när påsken inträffar. Kyrkomötet i Nicaea 325 hade nämligen kommit överens om – det här har visserligen ifrågasatts, men här kör jag på den vanliga uppfattningen – att alla kristna ska fira påsk samtidigt, samt att påskdagen är den första söndagen efter den första fullmånen efter vårdagjämningen, men aldrig i början av den judiska påskhögtiden. Det är inte särskilt svårt att avgöra om innevarande söndag är påskdag, men kyrkokalender och annat kräver att man räknar ut det där i förväg – och att det är en helt annan sak, det kan bland annat Dionysius intyga.

När han arbetade med alla de här vårdagjämningarna och fullmånarna genom historien så behövde han naturligtvis en kalender över alla år från hans tid bak till Jesu födelse, eller åtminstone Jesu död. Han noterade att folk som tidigare gjort liknande saker använt en tideräkning som utgick ifrån den romerske kejsaren Diocletianus regering, där år 1 förresten infaller på vårt 284 e.Kr. Dionysius tyckte att det var olämpligt med tanke på kejsarens behandling av de kristna; det var under hans tid som den sista stora förföljelsen drog igång. Nej, Dionysius föredrog istället att räkna åren utifrån, som han skrev, "vår Herres människoblivande" – där har vi vår Herre igen. Och början på den tideräkning som vi fortfarande tillämpar. Men det där "människoblivande" – vad är det? Är det födelsen eller är det konceptionen? Det kan mycket väl vara det senare. Vilket skulle innebära att vår tideräkning inte utgår ifrån Jesu födelse. Inte för att det skulle göra någon praktisk skillnad så länge man förlägger födelsen i december, men i alla fall.

Hur som helst räknade Dionysius ut att det innevarande året var Herrens år, Anno Domini, 531, med den kristna tideräkningen. Och det är den tideräkningen som vi använder än idag. Hur Dionysius gick till väga för att räkna ut det där, det vet vi inte. Om någon annan munk hade fått uppgiften hade vi idag kanske haft 2016 eller 2018.

Det där var om födelseåret. Hur var det med födelsedagen? När på året föddes Jesus?
Huvudkällan för beskrivningar av Jesu födelse finns i Lukas 2 kap, den text som kallas julevangeliet. Man behöver sannerligen inte vara bibelsprängd för att känna igen stora delar av den: "Vid den tiden utfärdade kejsar Augustus" och så vidare. Matteus skriver inte lika mycket om händelsen, och Markus och Johannes inte alls.

Jag kan nämna en relevant uppgift hos Lukas som inte finns i julevangeliet. I Lukas 1 kap nämns att ängeln Gabriel besökte Maria för att kungöra hur det stod till, och att detta ägde rum i den sjätte månaden. Vad nu det betyder – det är inte så användbart som det kan se ut. Vi vet inte om Lukas med "sjätte månaden" syftade på en kalender, och i så fall vilken. Kanske syftade han på Marias släkting Elisabeth som också var gravid. Det barnet skulle förresten bli Johannes döparen. Att hans helg midsommar inträffar ett halvår före jul, ja, det hänger ihop med att han, enligt traditionen, var jämnt sex månader äldre än Jesus.

I julevangeliet finns inte en antydan till ett datum för Jesu födelse. Att herdarna är ute på fälten skulle kunna indikera att det inte är på vintern, men inte mer; det är inte mycket att gå efter. 

Så hur fick man idén att Jesus skulle ha fötts den 25 december? Inte för att det är det enda förslaget, det är det sannerligen inte, men det är den uppgift jag ska ägna mig åt här.

[ Uppdaterat: Sedan detta publicerades har jag fått anledning att tänka om. Se bloggposten Varför juldagen är den 25 december – utan Mithras för just det. ]

I det romerska riket höll man sig med flera solgudar. Det finns förresten gott om osäkra detaljer i det här sammanhanget, det är inte så konstigt när det gäller halvt bortglömda gudar, men jag ska inte gå in på dem här. På 200-talet e.Kr. upphöjde kejsar Aurelianus solguden Sol Invictus, "den obesegrade solen", till en av stadens främsta gudar. Några tempel uppfördes till dennes ära. Ett av dem invigdes på solgudens dag den 25 december 274. Det var inte vilket datum som helst på den tiden, utan midvinterdagen – årets kortaste dag, och årets mest givna dag när solen ska firas.

Det här hände ju rätt långt efter Jesu födelse, men betydligt närmare året 336. Då hette kejsaren Konstantin. Det var han som först slutade att förfölja de kristna, sedan gav han kristendomen särskild status i riket, och enligt traditionen i alla fall så mottog han dopet på dödsbädden, som den absolut förste kejsaren att döpas. År 336 var det första året som Jesu födelse firades i det romerska riket, och det firades den 25 december.

Den 25 december ska även, hävdar vissa, ha varit guden Mithras födelsedag. Det här är mycket mer osäkert än något vi vet om solguden. Mithras var nämligen föremål för en så kallad mysteriekult. Mysterier var hemliga religioner som var mycket populära under antiken. Eftersom gudstjänsterna var hemliga så har vi ännu mindre hårda data om dem än om de offentliga religionerna, knappt några data alls faktiskt. Vi vet åtminstone att Mithras var populär, mätt efter de många underjordiska tempel åt honom som finns mer eller mindre bevarade. Vi vet också att Mithras var populär under de första århundradena e.Kr., en tidig konkurrent till kristendomen med andra ord, och därmed låg den illa till när kristendomen började få luft under vingarna. Om nu 25 december var ett centralt datum i Mithraskulten så var det också ett bra datum för de kristna att lägga någon rit på; man visade vem som bestämde, kort sagt.

Det var året och dagen. Nästa faktoid handlar om platsen. Föddes Jesus i ett stall? Och låg det stallet i en grotta?

Nu blir det lite bibelläsning. Ur julevangeliet. Josef och hans höggravida Maria har begett sig från Nasaret där de ju bor till Bethlehem för att skattskrivas. Lukas 2 kapitel, verserna 6 och 7:

Medan de befann sig där var tiden inne för henne att föda, och hon födde sin son, den förstfödde. Hon lindade honom och lade honom i en krubba, eftersom det inte fanns plats för dem i härbärget.

Där är allt som står skrivet om bristen på husrum, om stallet och grottan. Läser man texten som den står är det uppenbart – tycker åtminstone jag – att Josef och Maria fått husrum, kanske hos släktingar, men att där inte fanns någon bra plats för den nyfödde. Därför tog man till stallet, som ju inte var en fristående byggnad utan ett annat rum i samma hus. Ändå har folk broderat ut denna enkla upplysning till en hel liten berättelse i berättelsen, där Josef och Maria vankar från hus till hus och ber om ett rum, men det är fullt överallt, oj oj, och … Ja, vi vet ju hur det går. Det är att koka soppa på en spik.

Några ord om krubban. En krubba är ju, ifall inte alla känner till det, en foderbehållare. Om man lägger hö i den har man en förträfflig spädbarnsbehållare, så länge djuren är försiktiga. Ibland har man gjort en poäng av att djuren lät barnet vara ifred trots att det låg mitt i maten. Och vad gäller djuren: Att man har med en oxe och en åsna i alla julkrubbor är ingen tillfällighet. Man hade läst Jesaja 1:3: "Oxen känner sin husbonde och åsnan sin herres krubba, men Israel känner inte sin herre, mitt folk har inget förstånd." Man säger vidare att oxen symboliserar judarna och åsnan hedningarna – jordens alla folk finns alltså representerade. Jesaja nämnde även krubban. En del forskare har föreslagit att Lukas poängterande av krubban – för han nämner den lilla detaljen hela tre gånger – berodde just på Jesaja. För om Jesaja krubba skulle syfta på Jesu första bädd, så skulle ju ett bibelord i Gamla testamentet, som verkar att handla om något helt annat, bli en profetia om Jesu födelse. Motsvarande resonemang har också använts om att förlägga födelsen till Bethlehem, snarare än Nasaret; därifrån skulle nämligen "en härskare över Israel komma", enligt Mika 5:2.

Åter till soppan på en spik, när man berättar om stallet där Josef och Maria skulle ha tvingats övernatta. Ofta har man lagt det utanför samhället, trots att Lukas senare nämner att herdarna gick in till Bethlehem för att se den nyfödde. Och stallet placeras ofta i en grotta. Varifrån kommer den idén?

Den första källorna som nämner att Jesus skulle ha fötts i en grotta var ett helgon på 100-talet och ett evangelium från samma tid. Ett apokryfiskt evangelium, som alltså inte godkänts av de som bestämde vilka böcker som skulle ingå i Nya testamentet. Ja, jag ska inte sitta här och värdera evangelier mot varandra, men det är ett faktum att grottan inte finns med i Bibeln. Och om man går till utombibliska källor för att hitta uppgifter om Jesus, så kan man hitta lite vad som helst.

Nästa punkt blir de tre vise männen. Eller de tre heliga konungarna, som de kallas ibland, på exempelvis engelska, spanska och tyska. Ett konkret tyskt exempel är att man i Kölnerdomen förvarar relikerna av de tre heliga konungarna … Trots att de tre heliga konungarna inte var konungar, inte var heliga, och det finns inget som säger att de var tre.

Det finns en saga där de tre "konungarna" många år efter
besöket i Palestina blir kristna och låter döpa sig. Långt
senare skulle deras ben hamna i Milano och Köln. Där ska
de fortfarande finnas – på båda ställena dessutom.

Vad säger då texten om dessa herrar? Ja, nu har vi inte längre någon användning av Lukas. Han har beskrivit skattskrivningen, födseln, krubban och herdarnas tillbedjan. Men inte ett ord får vi om några vise män, eller ens några heliga konungar. Då får vi gå till Matteus. Han berättar om "österländska stjärntydare", som de översätts i Bibel 2000. I Karl XII:s bibel kallas de "vise män"; ännu ett av otaliga begrepp som kommer från den texten. I Matteus grekiska original används ordet μάγοι magoi, som brukar översättas "mager". Det är för övrigt samma ord som som magi och engelska mage, vilket antyder vad det rör sig om. 

Nationalencyklopedin beskriver mager eller magier som präster hos mederna. När zoroastrismen slagit igenom övertogs begreppet som beteckning på zoroastriska präster.

När magerna kommer till Josefs lilla familj överlämnar de tre gåvor, eller åtminstone tre sorters gåvor. När man avbildat det här så har det därför varit naturligt att låta tre personer göra det. Icke desto mindre varierade deras antal till en början, från två till hela fjorton vise män. Den som satte ner foten i denna fråga var kejsar Justinianus i början av 500-talet, eller åtminstone någon nära honom som svarade för konstnärliga utformningar. Då uppfördes nämligen ståtliga kejserliga mosaiker i Ravenna och Betlehem. Där förekommer magerna, och där framgår tydligt deras antal (3), deras namn (Caspar, Melchior och Balthasar – åtminstone Kasper och Melker har ju blivit hyfsat populära namn sen dess) och deras åldrar (medelålders, ung och gammal). De har fortfarande enhetlig hudfärg, och de bär klädsel som ska vara persisk, men de har inte några kronor eller andra kungliga insignier.

Längre fram började man att porträttera dem som en vit, en gul och en svart. Det ska symbolisera att jordens alla folk kommer för att gratulera den nyfödde. Det har dessutom en koppling till Noaks söner, som uppvisade samma färgskala. Inget av det här har någon som helst förankring i Bibeln. Ibland stöter man på uppfattningen att magerna skulle komma från Indien, det kommer sig av ett gammalt bruk att använda "Indien" om ett vagt sagorike någonstans i öst, eller rentav om Fjärran östern i allmänhet.

Ja, det här är traditionen i den västliga kyrkan, den som berör oss. På andra håll har andra traditioner satt sig. I Grekland, i Etiopien, och så vidare.

Hur var det då med den där kungligheten? Varifrån kommer den idén, att de tre vise männen skulle varit kungar?

Från exempelvis Psaltaren 72:10: "Kungar från Tarshish och fjärran kuster skall komma med gåvor, kungar från Saba och Seba skall bära fram sin tribut." I engelska standardbibeln King James står en snarlik översättning. Psalm 72 handlar om en viss konung och en konungason, vad denne uträttar och hur han hyllas – om det nu syftar på den ene eller andra. För kristna uttolkare som finkammade Gamla testamentet på allt som kunde tolkas som profetior om Messias stod det tydligen klart att psalm 72 var en sådan. Eftersom kungen, eller om det var konungasonen, hyllas av kungar med gåvor så följer logiskt att de vise männen var kungliga. Det är inte svårare än så!

En annan Madonnas Immaculate Collection (1990)

Det var det om den första julen! Jag ska avsluta det här avsnittet med en liten faktoid. Den hamnar lite fel kronologiskt så att säga, men jag ville ta den efter tungviktare som år 0 och de tre vise männen. Den handlar om den obefläckade avlelsen. Immaculata Conceptio är väl ett begrepp som även protestanter, ateister och rena hedningar stöter på då och då. Man kan få för sig att det gäller Jesu tillkomst, och det gör det inte. Den obefläckade avlelsen avser Marias tillkomst. Den innebär inte att hon också skulle ha fötts med jungfrufödsel, utan att hon skulle ha fötts utan arvssynd. Det var mycket viktigt för katolska tänkare som kommit fram till att Jesu mor måste vara fri från minsta gnutta arvssynd. Detaljerna om hur det här gick till måste man nog vara teolog för att begripa.