Dynamit finns knappt

Man behöver inte leta efter bilder på dynamitgubbar. Men man får leta efter bilder på moderna riktiga dynamitgubbar, säger det faktiska sprängämnet, snarare än hoptejpade, ritade eller renderade röda cylindrar med stubin. På de stora bildbyråerna bläddrade jag igenom något ton med sådant innan jag hittade denna hos Getty, som kanske, kanske inte, är äkta vara. (Av någon anledning är det mycket lättare att hitta bilder på gammeldags dynamitgubbar, runda stänger av dynamitmassa insvept i paraffinerat papper.)

Men även om gubbarna på bilden är äkta är de nog inte dynamit. Alfred Nobels uppfinning från 1866, som utgjordes av högexplosivt och synnerligen känsligt nitroglycerin i den mjölliknande stabiliserande jordarten kiselgur, har i stort sett ersatts med senare blandningar. Enligt NE är dagens vanligaste dynamit (där ordet används som substantiv om en grupp av sprängämnen) Dynamex® M, med cirkel-R och allt. Där har nitroglycerinet ersatts med dinitrolglykol. Det ämnet har lika god sprängkraft men är billigare, och har dessutom lägre fryspunkt.

Frusen dynamit? Det har många tampats med genom åren. Men även trovärdiga källor ger olika bud om varför. Enligt den ena versionen är frusen dynamit ännu okänsligare än vanligt vilket ger försämrad sprängverkan. Enligt den andra versionen stelnar nitroglycerinet vilket gör det hela ytterst känsligt för stötar. Här verkar det finnas en myt att ta tag i.

- The Cornish Telegraph 6 maj 1879

I vilket fall som helst var frusen dynamit ett problem som sagt, ännu mer så eftersom nitroglycerin fryser redan vid +13 °C. Att tina dynamit är därför något som många fått ägna sig åt genom åren. Att dynamit och eldstäder är en dålig kombination har belagts många gånger, så till den grad att åtminstone vissa tillverkare uttryckligen avrått från proceduren.